Arbetarens Magasin nr 4 - 2023

Humor med ilska:

Rebellclownarmén

håller kurser i uppror.

Ökad repression mot klimataktivister | Meritokratin, den stora klassblåsningen Airmees slavrevolution | Julia Lindblom: Våg av riskkapital in i en olönsam marknad Därför är högerextremister benägna att förråda sitt land | Ditt nya strejk-soundtrack Dockfilm om kriser | Branden som tände svart motstånd | Muslimsk feminism

ARBETAREN

E-post: redaktionen@arbetaren.se

För att logga in klickar du på och skriver sedan in din epost och lösenord. Behöver du hjälp att logga in är det bara att maila prenumeration@arbetaren.se

Amalthea Frantz, biträdande chefredaktör (vik) Julia Lindblom, redaktör och reporter Vendela Engström, redaktör och reporter Johan Apel Röstlund, reporter Josephine Askegård, kulturreporter/layoutare

Alla medarbetare nås via fornamn.efternamn@arbetaren.se

Form: Mika Kastner Johnson

Omslag : Johan Marklund

Layout: Mika Kastner, Edith Ekström

MARKNADSFÖRING

Håkan Gustafsson, marknadsförare (vik)

Martina Engman, administration och marknadsföring

Mika Kastner Johnson, marknadsförare (tjl)

ANNONSER annons@arbetaren.se

PRENUMERATION

Alva Roselius, prenumerationsansvarig prenumeration@arbetaren.se

08-522 456 80

Telefontid: måndagar 10–13

Prenumerationspris: 59 kr/månad

Bankgiro: 5539-2369

Tryck: Norra Skåne Offset

ÄR SÅ MYCKET MER Logga in pÅ WEBBTIDNINGen OCH

FÅ tillgÅNG till NYHETER MED

UNDERIFRÅNPERSPEKTIV VARJE DAG.

OPINION

3 Julia Lindblom: Gigifieringen av budbranschen är både logisk och ologisk

4 Annie Hellquist: Vem ska våga protestera i framtiden?

AKTUELLT

6 Allt om pendeltågskonflikten

8 Det talar för en ny finanskris

10 Därför är höger national ister benägna att förråda sitt land

FÖRDJUPNING

De vill revolutionera logistik med slav förhållanden

12 Arbetaren granskar leveransföretaget Airmee , som duckar arbetsmiljöansvar trots tydlig arbetsledning.

Ökad repression mot klimataktivister

22 Aktivister möter högre straff för civil olydnad och dessutom trakasserier från högerextrema. Arbetaren har följt med en jagad rörelse.

Röd näsa för revolution

28 Clowner organiserar sig. Följ med på en omvälvande antiauktoritär kurs.

RADAR

Den stora klassblåsningen

34 Ny bok synar en bortglömd överideologi –meritokratin.

KULTUR

En film som landar rakt ner i samtidens kriser

38 Intervju med Butiken-regissören om låga priser och obefintliga rättigheter.

Branden som tände gnistan av motstånd

44 Motstånd i en fientlig miljö – en omskakande film om motståndet mot rasismen i 80-talets England.

50 Soundtracket för en lyckad strejk

52 Recension: Debut om muslimsk feminism

54 Recension: Kommunalanställda säger ifrån

56 Frida Kahlos bildskatt

SISTA ORDET

57 Janne Flyghed: Gränskontroller – en permanent tillfällighet

12 Mo hammed jobbade som Airmee-bud, tills han stängdes av på oklara grunder från jobbet han nu beskriver som slavliknand e.

Fakturor kostar både i porto, miljö och arbetstid. För att inte tala om ledan i att behöva betala dem, eller stressen i att få hem en oförutsedd årsavgift.

Slipp dem enkelt genom att gå in på ARBETAREN.SE/AUTOGIRO . Som tack skickar vi en gympapåse som premie. Skriv vilken färg du vill ha i fältet “eventuell premie” så postar vi påsen asap.

Julia Lindblom: Gigifieringen av budbranschen

är både logisk och ologisk

Hur kommer det sig att det väller in riskkapital på en marknad som aldrig varit lönsam?

Gigekonomin har de senaste åren kraftigt omvandlat budbranschen, och som vanligt när det gäller tech-bolag är tillväxt viktigare än vinst. Men någon gång måste vinsten hämtas hem och någon betala priset.

Den sista milen, alltså den sista delen mellan e-handlare och kund, är känd inom logistikbranschen för att vara omöjlig att göra vinst på. Det kallas för The last mile-problem, och har länge varit en huvudvärk för e-handeln.

Det är lättare att få ekonomi i sträckan mellan lager och knutpunkt, där finns stordriftsfördelarna. Men den sista milen, när varje enskilt paket ska fram till varje enskild adress, kräver både mer arbete och bränsle och är därför betydligt svårare att göra vinst på.

De senaste åren har det trots detta faktum strömmat in riskkapital i just denna, minst lönsamma, del av logistikkedjan. Som svampar ur jorden poppar nya techbaserade budföretag upp som lovar snabb leverans till dörren.

Mönstret är detsamma som i övriga tech-branschen: tillväxt och att vinna marknadsandelar är viktigare än lönsamhet. Och de som betalar priset är arbetarna som får se sina villkor försämras av gigifieringen.

Jag granskar just nu budföretaget Airmee. Ett gigföretag som har hundratals samarbetspartners. Alltifrån matkedjor som Linas matkasse, klädkedjor som

Dressman, Weekday och H&M men också Apoteket, Apotea, Synsam med flera. Bland investerarna i företagen finns Spotify-miljardärer, tech-kändisar och kända bolag.

Och åt andra hållet, finns ett nätverk av underleverantörer. Gigföretag som Airmee använder sig av en uppsjö underleverantörer i Sverige för att hålla budverksamheten igång. Hur många är svårt att ta reda på. Underleverantörer som ofta har usla villkor, och inte betalar timlön, utan betalar utifrån antalet avverkade adresser. Men i slutändan är det Airmee som har makten att stänga av buden i appen om de inte når målen. Anställningstrygghet finns inte.

Vår granskning av Airmee, som du hittar på sidan 12, visar dock att företaget i högsta grad leder och fördelar arbetet, styr och övervakar buden – något som borde medföra ansvar för arbetsmiljön.

Den norska dagstidningen Klassekampen har det senaste året granskat villkoren inom den norska bud- och transportbranschen. Precis som i Sverige har e-handeln ökat explosionsartat.

Buden arbetar, precis som i Sverige, med svåra villkor för underleverantörer till de stora budföretagen.

Men, en ny lag gör branschen mer möj-

lig att granska på ett annat sätt än vad som ännu är möjligt i Sverige.

Den så kallade ”Upenhetslagen ”, som antogs 1 juli 2022 i Norge, kräver att stora företag ska vara öppna med arbetsvillkoren i det egna företaget och med vilka underleverantörer som anlitas. Detta för att ”säkra allmänhetens tillgång till information om hur verksamheter hanterar negativa konsekvenser för grundläggande mänskliga rättigheter och anständiga arbetsförhållanden”.

Tidningen Klassekampen var inte sen med att granska statliga Bring i Norge. Enbart under 2021 använde bolaget inte mindre än 277 underleverantörer för hemleverans, varav många dömts för penningtvätt och för att utnyttja arbetare. Uppluckringen av arbetsvillkoren har alltså tagit sig in även i statligt driven verksamhet.

Det återstår att se om öppenhetslagen i Norge kan få konsekvenser för arbetsvillkoren, och om något liknande skulle kunna uppnås i Sverige.

Julia Lindblom Reporter och redaktör

Uppluckringen av arbetsvillkoren har alltså tagit sig in även i statligt driven verksamhet.

Annie Hellquist: Vem ska våga protestera i framtiden?

Priset för politiska aktioner blir allt högre. En tiominuters sittprotest i ett körfält kan sätta dig i fängelse. Vi lever i en tid av kriser som inte går att rösta bort. Samtidigt som våra möjligheter att göra politik på andra sätt än via röstsedeln krymper.

En ung klimataktivist sätter sig ned på vägbanan på guldbron vid Slussen i Stockholm. Enligt polisförhöret sitter hon där i max tio minuter, varav endast några minuter efter att polisen bett henne flytta på sig. I tingsrätten dömdes klimataktivisten för sabo -

tage till ungdomstjänst, då hon är minderårig. Hade hon varit över 18 hade det blivit fängelse. För en fredlig protest.

Totalt pågick protesten i 28 minuter och viss köbildning uppstod. Men man kan se på bilder från protesten hur bilar, cyklar, en buss och polisbilar kan passera vid sidan av den sittande demonstrationen.

Inga blåljusfordon påverkades.

Svea hovrätt ska under maj månad pröva fallet och utfallet av den domen är värt att följa noga. Domen och flera andra liknande domar från det senaste året utgör en kraftig skärpning av rättspraxis mot protester.

På sidan 22 hittar du ett reportage om

Foto: Axel Green

< Repressionen mot klimataktivister ökar och aktioner som tidigare knappt bedömdes som brottsliga kan i dag ge fängelse.

Foto: Christine Olsson/TT

den ökande repressionen mot klimataktivister. Civila olydnadsaktioner som tidigare klassades som ohörsamhet och egenmäktigt förfarande, klassas nu som sabotage som ger minst sex månaders fängelse. SD vill skärpa lagstiftningen ytterligare och klassa trafikblockader som blåsljussabotage med mångåriga fängelsestraff i straffskalan.

Maktfullkomliga ingripanden

Vid sidan av berättelsen om den unga klimataktivisten finns ett antal andra nyheter från de senaste veckorna som ger mig kalla kårar.

En medlem i något så harmlöst som Republikanska föreningen blev i slutet av april kvarhållen av två poliser för att ha delat ut flygblad i Uppsala. I ett pressmeddelande berättar föreningen att först när ett befäl kom till platsen och förklarade att flygbladsutdelning är en fullt tillåten aktivitet, släpptes han. En 86-årig kvinna hann få mobilen slagen ur händerna när hon försökte dokumentera händelsen.

Poliserna hade ingen rätt att ingripa, men något gjorde att de kände att de hade det.

En annan berättelse slår igenom bruset. Två kvinnor har nyligen DO-anmält Region Stockholm efter att ordningsvakter i tunnelbanan frihetsberövat dem, belagt dem med handfängsel i 45 minuter och uppgett att de skulle sättas på plats för att de var feminister och kanske miljöpartister eller vänsterpartister. Först när polis kom till platsen släpptes de.

Ordningsvakterna hade ingen rätt att ingripa på det här sättet, men upplevde sig uppenbarligen ha rätt att markera mot kvinnorna eftersom de såg ut att vara feminister, gröna eller vänster.

De signaler som skickas ut av den allt hårdare retoriken mot progressiv aktivism materialiserar sig i sådana här uttryck både i våra domstolar och i våldsmonopolets attityd mot människor och grupper som uppfattas som vänsterpolitiska.

Hårdare sanktioner mot strejker Värt att följa är också Arbetsdomstolens hantering av de ökade skadeståndskraven mot personer som strejkar vilt. I april hade vi något så ovanligt som en vild strejk i Sverige. Ett hundratal lokförare lamslog Stockholms pendeltågstrafik. Arbetsköparen har stämt lokförarna och kräver högre skadestånd än vad som tidigare varit praxis. Det är ett försök att flytta fram positionerna och göra det mer kostsamt nästa gång någon funderar på att lägga ner arbetet.

Det är också ett led i att hämma möjligheterna till protester som tar plats, märks och stör. Det vill säga protester med chans att göra avtryck.

Oavsett om du hindrar trafiken genom att sätta dig framför den eller vägrar köra tåget, finns just nu krafter som gör allt för att den möjligheten till protest ska straffas allt hårdare.

Detta samtidigt som vi lever i en tid av kriser som inte går att rösta bort. Ingen potentiell regeringsmajoritet har en tillräcklig politik för att möta klimathotet och varje år fram till nästa val är ett förlorat år. Den som vill se handling i klimatfrågan kan inte vänta.

Svältkuren mot välfärden är densamma vare sig du bor i en blå eller röd kommun och socialdemokratiska regeringar har låtit åderlåtningen fortgå precis

om du hindrar trafiken genom att sätta dig framför den eller vägrar köra tåget, finns just nu krafter som gör allt för att den möjligheten till protest ska straffas allt hårdare.

som sittande regering gör.

Systemskiftet när det kommer till den mänskliga rättigheten att söka asyl försökte ju dessutom S ta åt sig den tveksamma äran för när Tidöregeringen tog vid.

Ojämlikheten har tillåtits skjuta i höjden under regeringar av olika färger.

Röstsedeln kommer inte ge oss en tillräcklig politik på något av dessa områden. Andra medel måste användas.

Ni som läser den här tidningen vet dessutom att politiska framsteg inte skapas i parlamenten. De tvingas på parlamenten. Underifrån.

Det är just det trycket som nu görs svårare att utöva.

Därför måste vi slå vakt om metoderna och verktygen för samhällsförändring, för vi kommer behöva dem mer än på länge.

Annie Hellquist Tf chefredaktör

Oavsett

Lokförare strejkar i protest mot avvecklingen av tågvärdar på pendeltågen. Foto: Ali Lorestani

Allt om pendeltågskonflikten

I april bröt en vild strejk ut i Stockholms pendeltrafik. Inför maj varslades om ännu en strejk. Arbetaren har följt striden om ensamarbete på pendeltågen från start. Läs alla artiklar här:

arbetaren.se/kategori/pendeltagskonflikten

Det talar för en ny finanskris

I och med den amerikanska banken

First republics krasch har den senaste tidens tre amerikanska bankhaverier, i finansiella värden räknat, passerat 2008 års 25 bankkrascher. Är det början på en ny finanskris vi ser?

Silicon Valley Bank (SVB) gick i konkurs i mars, den största bankkonkursen på mer än ett årtionde. Bara dagar senare ”övertalade”, med en kombination av hot och llöften, myndigheter i vad som länge var den globala finansvärldens centrum, Schweiz, landets ena storbank UBS att ta över den andra, krisande storbanken Credit Suisse.

2022 slog finansbedrägerier rekord i

I filmen The big short förutser Michael Burry (spelad av Christian Bale) 2008 års finanskris, bland annat genom att studera ökningen av finansbedrägerier. Foto: Jaap Buitendijk/ Paramount/Everett Collection/TT

USA, med ett samlat värde på över 10 miljarder dollar. Svenska Finansinspektionen rapporterar att de gick ut med 25 procent fler varningar för investeringsbedrägerier än 2021; andra länder som Kanada rapporterade också rekord. Detta är ett fenomen typiskt för höjdpunkten på en finansbubbla – när stora mängder pengar flyter omkring och letar efter avkastning, men få legitima möjligheter finns att investera dem.

Fler kryptobedrägerier

I dag har särskilt kryptovalutor blivit bärare av drömmen om obegränsade rikedomar ur tomma luften, typiskt för bubbelepoker. Ingen mindre än Elon Musk stämdes i april av närmare två hundra personer på 260 miljarder dollar med anklagelsen att han genom utspel manipulerat priset på kryptovalutan Dogecoin (som i början av månaden dök upp som logga på Twitter) för att sammanfalla med när han själv sålde av stora partier.

Twitter-grundaren Jack Dorseys nya företag, Block, störtdök samtidigt i värde sedan det avslöjats att det till stor del använts för att just tvätta pengar från brott. En lång rad sociala medier-personligheter gav sig också under förra året in i att lansera krypto-projekt, som nästan alltid resulterade i stora förluster för deras följare. Uppmuntrade av finanskanaler som predikar en ideologi om ”passiva inkomster” har fler småsparare än någonsin runtom i världen dragits in i spekulation.

Det största bedrägeriet av dem alla under senare år var kryptobörsen FTX, som i sin tur drog med sig banken Silvergate genom vilken företaget kanaliserat många affärer. Det bidrog till förtroendekrisen som fällde SVB. Credit Suisses kris berodde till stor del på avslöjanden tidigare i år om att en stor del av deras insättningar hade ursprung i svarta pengar.

Lånefinansierad spekulation mindre lönsamt

Bakom krascherna som dämpat den spekulativa yran finns en omsvängning i världsekonomin. Från att under mer än ett årtionde ha pumpat ut lättillgängliga pengar genom noll- eller minusränta och ”kvantitativa lättnader” har pendeln slagit om åt motsatta hållet: centralbanker runtom i världen har under förra året dramatiskt höjt sina räntor. Pengar blir svårare att få loss och lånefinansierad spekulation plötslig olönsammare. Oron för vilken bank eller finansinstitution som kan sitta med dåliga investeringar sprider sig och kan utlösa panikuttag som fäller nya jättar.

Den stora frågan är förstås om oron i finansvärlden, som 2008, kommer sprida sig utanför denna och resultera i en lågkonjunktur. Det finns åtminstone en del tecken på det: Italien noterade i praktiken nolltillväxt under årets första tre månader och aviserade om nya budgetnedskärningar. Martin Guzmán, tidigare finansminister i Argentina, varnade nyligen i en intervju för en ny skuldkris i det globala syd när räntorna stiger.

En sak verkar i alla fall inte ha ändrats sedan den förra finanskrisen: statens uppbackning av bankerna. Amerikanska finansdepartementet tog ansvaret för alla SVB:s skulder – inte enbart till småsparare som lagen föreskriver – och tillät företaget att under tiden betala ut löner och bonusar till toppcheferna. Schweiz lösning innebar att ägarna av Credit Suisse räddades; chefernas bonusar frös inne först efter att det blivit skandal och väckt protester.

En sak verkar i alla fall inte ha ändrats sedan den förra finanskrisen: statens uppbackning av bankerna.

Därför är högernationalister benägna att förråda sitt land

Pentagonläckan exploderade i mitten av april. Händelsen har beskrivits som den största läckan på flera decennier. Ett hundratal hemligstämplade dokument började cirkulera på Twitter och Telegram. Dokumenten innehöll känslig information om USA:s övervakning av allierade, ukrainska krigsplaner och mängden utländska soldater i Ukraina.

Att dokumenten i Pentagonläckan spreds på en server som drar åt ytterhögern är ingen slump. Att högernationalister ”sviker sitt land” i patriotismens namn kan tyckas motsägelsefullt, men rimmar egentligen väl med fascismens grundpelare om en förlorad guldålder. Martin Hansson om Jack Teixeira och högerextrem infiltration av försvarsmakter.

Även om Pentagon velat måla upp en bild av att de läckta dokumenten troligtvis härstammar från Ryssland och att innehållet är falskt så pekar det mesta på att den ursprungliga källan är den 21-årig amerikanen Jack Teixeira som arbetade för underrättelsetjänsten inom Nationalgardets flygvapen. Den grävande journalistgruppen Bellingcat kunde spåra

dokumenten via olika servrar på chattappen Discord.

Där har Jack Teixeira systematiskt och under lång tid läckt känsliga dokument. Den enda ledtråd vi har till varför han läckt dokumenten, en handling som troligtvis kommer leda till att han tillbringar resten av sitt liv i fängelse, är platsen han valde att läcka dem på.

Jack Teixeira under häktningsförhandlingen. Rättegångsteckning av Margaret Small.

Text: Martin Hansson

Läckte för status

När dokumenten nådde allmänheten postades de på servrar med koppling till datorspelet Minecraft och spelorienterade youtubers, men ursprungligen har de laddats upp på en liten server för killar med intresse för vapen, krig och krigsspel. Förutom detta så postades det också frekvent memes med tydlig rasistisk karaktär och diskuterades hur man effektivast begick masskjutningar.

Inget i Jack Teixeira agerande tyder på att detta var en planerad läcka. Hans användare på Discord kunde enkelt kopplas till hans riktiga identitet. Trots detta var han fullt medveten om allvaret i vad han gjorde. Syftet med att dela dokumenten tycks handla om något så banalt som att uppnå status bland de övriga deltagarna.

Högerextremister och försvarsmakten

Ur ett större perspektiv blir läckan ytterligare ett exempel på effekterna av den spridda högerextremismen bland unga

män. Det är ingen slump att Jack Teixeira spred dokumenten på en server med dragning åt ytterhögern. I USA är problemet vida spritt. Tidningen The Times rapporterade 2020 att 25 procent av alla medlemmar i högerextrema paramilitära grupperingar i USA hade bakgrund inom försvarsmakten.

Av de 900 som greps i samband med stormningen av Capitolium var 135 anställda av försvaret eller polisen. Detta är inget fenomen isolerat till USA. Samma mönster framträder i flera andra länder. Kanadensiska försvarsmakten har rapporterat om stora problem med rasism inom sin armé. Det tyska specialförbandet Kommando Spezialkräfte har flera gånger skakats av skandaler kopplat till högerextremism så till den grad att delar av styrkan har behövt upplösas. Medlemmar ur förbandet har planerat mord på flyktingar, politiker och att genomföra en statskupp.

Mängden högerextremister i den svenska försvarsmakten är oklar. Tidskriften Expo rapporterade förra året att det fanns en vilja från högerextremister att ta sig in i försvarsmakten. Tidigare i år gjorde polisen tillslag hos en tidigare överstelöjtnant som misstänktes för olovlig kårverksamhet. Den militära underrättelsetjänsten har uttryckt oro inför att högerextremister kommer försöka ta sig in i försvaret.

Oavsett ens politiska hemvist bör man dela den oron. Den högerextrema rörelsen har flera gånger visat sig villiga att

förråda landet och dess invånare i patriotismens namn.

Fascismens grundpelare

Ytligt kan det tyckas paradoxalt, men samma grupper som menar sig vara nationalister och patrioter har gång på gång visat sig vara mer än villiga att förråda sina hemländer och landsmän, i patriotismens namn.

I själva verket är det dock helt logiskt. Göran Dahl, professor emeritus i sociologi, skriver i sin bok Radikalare än Hitler hur en av fascismens grundpelare är idén om den förlorade guldåldern. Hur landet har förråtts av sina ledare som försvagat folket genom dekadens och femininitet. Vägen tillbaka kräver hårda män, så som Putin.

Hypermaskulinitet, dominans och behovet av att vara hjälten är centrala delar i både de fantasifulla men orealistiska statskuppsplanerna, i masskjutningarna och i behovet av hävdelse genom att sprida hemlighetsstämplad information. Vuxna beväpnade män med positioner inom samhällets skalskydd som tänker likt små barn.

Gripandet av Jack Teixeira. Foto: WCVB-TV/AP/TT

Ur ett större perspektiv blir läckan ytterligare ett exempel på effekterna av den spridda högerextremismen bland unga män.

Airmee vill revolutionera logistiken – villkoren slavliknande

Mohammed jobbade som Airmeebud, tills han stängdes av på oklara grunder. Jobbet beskriver han som slavlikande.

Foto: Julia Lindblom

Leveransföretaget

Airmee duckar

arbetsmiljöansvar genom ett gigupplägg med ett myller av underleverantörer och usla villkor. Arbetarens granskning visar dock att Airmee i hög grad arbetsleder sina bud, samt kontrollerar dem i detalj. Detta borde enligt arbetsrättsexperter göra dem till ansvariga för arbetsmiljön.

Airmees hemsida är svartvit och stilren. I bakgrunden syns en budbil köra genom flimrande grå ränder mot en okänd destination. En stor vit knapp lockar potentiella kunder att ladda ned appen – ”Track your delivery”, spåra din leverans. Airmee menar att de sätter en ny standard i sista milen-leveransen. Det handlar om fossilfria och klimatsäkra leveranser direkt till dörren.

På sajten rullar företagets samarbetspartner. Där syns Linas matkasse, Synsam, HM, Apoteket, Apotea, Nordiska galleriet, Dressman, Weekday och Sellpy, med flera. Bland investerarna i företaget finns Spotify-miljardärer och tech-kändisar.

Men bakom orden om flexibilitet, ”sömlösa upplevelser” och hållbarhet döljer sig en annan verklighet. Gigföretaget Airmee använder sig av en uppsjö underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång.

De har formellt sett inget arbetsgivaransvar, utan erbjuder endast en plattform för tjänster. I stället är det

Text: Julia Lindblom

Airmee vill revolutionera logistiken – villkoren slavliknande

underleverantörerna som har det formella ansvaret. I Stockholmsområdet använder sig Airmee av minst fem företag.

Nytt jobb på grund av kriget

När 25-årige Mohammed får budjobbet på Amrra AB i Stockholm verkar det till en början lovande. Han ska genom underleverantörens bilar arbeta för Airmee. Allt han

behöver göra är att ladda ned appen på sin privata telefon, och gå med i en chattgrupp på Whatsapp där arbetet koordineras mellan buden, chefen på underleverantören och samordnarna på Airmee.

Varje eftermiddag vid 16-tiden ska han plocka upp budbilen i Globen, lasta den i Farsta, köra en utstakad rutt i huvudstaden för att sedan lämna tillbaka den vid

23-tiden på kvällen.

Mohammed, som ursprungligen är från Marocko, kom till Sverige från kriget i Ukraina i mars 2022. När kriget bröt ut höll han på att slutföra en masterutbildning i inredningsarkitektur vid universitetet. Samtidigt arbetade han som mekaniker på en taxiparkering.

– Jag älskade min utbildning, men

arbetade samtidigt som mekaniker för att få livet att gå ihop. När kriget kom fick jag och många andra studenter avbryta studierna i all hast. Sverige kändes som ett bra land att starta om i för ett tryggt arbete.

Detaljövervakning i appen Airmee som app-drivet företag undviker att betala arbetsgivaravgifter och ta ansvar

för att buden har rättvisa löner, bra försäkringar och en god arbetsmiljö. Framför allt kontrollerar de sina uppdragstagare i detalj tack vare tekniken. Appen är utformad som ett rent övervakningssystem. De flesta underleverantörer erbjuder inte de anställda buden någon ordentlig timlön, utan betalar förarna utifrån antalet avverkade adresser och leveranser.

Sverige kändes som ett bra land att starta om i för ett tryggt arbete.

Mohammed, tidigare Airmeebud

En timlön på 130 kronor innebär enligt anställda Arbetaren talar med att föraren måste göra drygt 12 stopp i timmen. Vissa

Trafik på Essingeleden i Stockholm under snöovädret i mars. Foto: Anders Wiklund/TT

paket är tunga att bära och väger över 20 kilo, andra är lättare.

Särskilt jobbiga är paketen från Matsmart, som ibland kan väga upp till 30 kilo. Men också tunga kartonger med vinflaskor från Vinoteket eller djurfoder från Zoo.

Airmee säger att de tar ansvar för miljön genom klimatsäkra och fossilfria leveranser, bland annat genom att tanka biodiesel. Mohammed uppger dock att bilarna ofta tankas med vanligt diesel.

Jobbet på budföretaget Amrra AB visar sig vara en bluff. Mohammed arbetar fem dagar i veckan, sju timmar om dagen i en och halv månad, men får i slutet av månaden ingen lön. Det blir svårt att betala hyran.

Så småningom lyckas Mohammed få

jobb på en annan underleverantör, som till skillnad från Amrra AB betalar timlön. Även denna underleverantör levererar varor åt Airmee.

När snöstormen rasar in över Stockholm ställs alla busslinjer in över dagen. Läget beskrivs som allvarligt, och SMHI utfärdar en orange varning. I flera stadsdelar uppmanas elever att stanna hemma från skolan.

”Då vägarna inte är plogade och sikten mycket begränsad så har vår personal mycket svårt att ta sig hit”, skriver en skola i Gustavsberg i ett meddelande till föräldrarna.

I Värmdö stöttar brandkåren hemtjänsten och sätter in tre bandvagnar.

Men på budföretaget Airmee spelar det farliga vädret ingen roll. Förarna förväntas trots halt väglag och dålig sikt leverera varor i samma rasande takt.

Går inte att lämna ratten

Mohammed har den här dagen fått 74 adresser tilldelade i appen. Det innebär ett genomsnitt på 12 paket i timmen. Ett omöjligt uppdrag den här dagen.

I Whatsapp-gruppen där Mohammed och andra förare samordnar leveranserna tillsammans med chefen på Airmee, som formellt inte är deras chef, märks oron tydligt. På morgonen skriver Mohammed en vädjande förfrågan. ”Jag tycker Airmee ska fundera på att göra en extra lösning, för att

Skärmdump från den konversation Mohammed har med managern på Airmee. Foto: Privat.

Bild från dagen med snöstormen. Amazon är en stor kund hos Airmee och paketen ingår i nätjättens prime-program Foto: Privat.

rutten kommer innehålla tunga paket och det är inte säkert att ens gå normalt.”

”Dispatchern” på Airmee svarar efter två minuter. ”Problemet är att vi har deadlines att leverera, och det är därför vi gör rutterna kortare och anpassningar hela dagen. Jag kommer skicka din feedback vidare, men jag skulle inte förvänta mig någon förändring snart!”

Om Mohammed väljer att köra långsammare i snökaoset riskerar han dålig statistik och avstängning från appen följande dag. Skiftet börjar som vanligt vid fyratiden på eftermiddagen. Då förväntas han köra oavbrutet i sju timmar.

Leveranser kan väga över 20 kilo Adresserna måste han ta i ordning, en efter en. Detta trots att appen ibland skapar onödiga sicksack-vägar. Om han vill ta nummer 12 före nummer 11 måste han skriva till supporten och få ett godkän -

nande så att de kan lägga om rutten, vilket innebär att han förlorar värdefull tid.

Budbilen fastnar under kvällen tre gånger i den djupa snön. Han har flera Amazons prime-leveranser att leverera, men också tunga matpaket från Matsmart och husdjursfoder från Vetzoo. Några av leveranserna väger över 20 kilo. Det gör ont i ryggen att lyfta dem i den djupa snön.

– Det värsta är när du har en adress där det bor flera kunder som beställt flera tunga kartonger. Ibland är du rädd att bryta ryggen, säger Mohammed.

När skiftet är klart vid 23-tiden har Mohammed endast hunnit avverka 34 adresser, och riskerar därmed att få en ”bestraffning” av Airmee.

– De kan stänga av mig, klaga till chefen på underleverantören och hänvisa till dålig statistik. Eller så kan jag få kortare skift och mindre varor att hantera nästföljande dag, säger han.

Jag skulle inte förvänta mig någon förändring snart!

Manager på Airmee i chatt

Under skiftet är det inte ens möjligt att ta en paus på fem minuter. Snabba kisspauser får göras vid avfarter eller vägar. Det finns inget rastrum att besöka för buden på Airmee, och det tar alldeles för lång tid att ställa sig i toalettkön på en bensinmack.

Om Mohammed står stilla för länge på samma plats ringer en så kallad dispatcher till hans privata telefon och frågar vart han är. Airmee-applikationen innehåller en funktion för GPS, som Mohammed måste slå på så fort skiftet börjar. Om telefonen inte fungerar är det hans fel.

– Jag har behövt byta telefon tre gånger under det år jag arbetade på Airmee.

Budbilen fastnar under arbetspasset flera gånger i den djupa snön. Foto: Privat.

En budbil fullastad med Sellpy-kassar som ska levereras under passet.

Foto: Privat.

Alex,

Buden riskerar avstängning om de protesterar

Några veckor senare inleds fastemånaden ramadan. Mohammed påbörjar skiftet på fastande mage. Han ber sin chef om en kort matpaus, men får ett blankt nej.

– Jag förstår inte varför de inte accepterar det här. Vissa förare har fastat i 14 timmar, och det är inte säkert ur trafiksynpunkt för människor att arbeta under de här omständigheterna.

Eftersom Mohammed inte vill känna sig yr bakom ratten tar han ändå en kort paus för att dricka. Sju ödesdigra minuter som innebär att statistiken sjunker i appen och att han riskerar avstängning nästa dag.

Även andra leveransbud som Arbetaren talar med vittnar om svåra arbetsvillkor på Airmee. Alex arbetade även han med Airmees leveranser, genom underleverantören Amrra.

Chefen på Amrra betalade ingen timlön, utan per adress.

– Om man kör i lagom takt kan man hinna med 10 leveranser, men Airmee tvingade folk att göra dubbelt så många. Jag blev inkallad två gånger för att försvara mig. Jag sa till chefen att det inte var fysiskt möjligt, vissa paket väger 20 kilo, berättar Alex och fortsätter:

– Klockan 16 ska man lasta på lagret och skanna alla paket i telefonen. Om man är snabb får man ytterligare jobb. Airmee ser i Whatsapp-appen hur fort det går och om man blir klar tidigare får man nya uppgifter. Jobbet tar aldrig slut. Om man säger nej får man följande dag färre paket att hantera, som en slags bestraffning. Det är så Airmees system funkar, berättar Alex.

Precis som andra leveransarbetare på Airmee som Arbetaren intervjuar, vågar inte heller Alex varken be om eller ta några pauser.

– Bad man Airmee om en paus, riskerar man antingen att få färre paket dagen efter eller bli blockerad, säger Alex.

Om man säger nej får man följande dag färre paket att hantera, som en slags bestraffning.

Airmeebud

Ett vanligt kvällspass på sju timmar för ett leveransbud på Airmee. Stoppen måste avverkas i ordning, raster hinns inte med. Foto: Privat.

Whatsapp-meddelande från en chef hos underleverantören där Mohammad jobbade. Chefen uppger att en förare blivit avstängd på grund av ”irriterande beteende”. Foto: Privat.

Här skulle

Arbetsmiljöverket

kunna ingripa och

påpeka att detta

inte är tillåtet.

Tommy Iseskog, arbetsrättsexpert

Arbetaren har sökt ansvariga Amrra AB, som inte vill ställa upp på intervju. När Arbetaren ringer numret till en person med arbetsledande ansvar, säger personen att jag ringt fel.

Konversation mellan Mohammed och managern på Airmee dagen då han blev avstängd från appen. Foto: Privat.

Brott mot arbetstidslagen Arbetaren ringer upp Tommy Iseskog, arbetsrättsexpert, och berättar om budens katastrofvillkor på gigjätten Airmee, trots att de är anställda av en underleverantör. Han menar att det företag som utövar arbetsledning även bör ha arbetsmiljöansvar.

– Sådana här konstruktioner mellan gigföretag och underleverantörer är osunda. Ofta används underleverantörer på det här sättet så att gigföretagen kan komma undan skatter, avgifter eller arbetsgivaransvar.

Han menar att även myndigheter bör sätta ned foten. Arbetsmiljöverket bär ett stort ansvar när arbetsmiljölagen inte efterföljs.

– Enligt arbetsmiljölagen, där arbetstidslagen ingår, får man endast arbeta fem timmar utan rast. Och en rast innebär tid för att till exempel gå ifrån jobbet för att äta. Dessutom ska pauser vara en naturlig del av arbetsdagen. Det du beskriver är ett brott mot arbetstidslagen. Här skulle Arbetsmiljöverket kunna ingripa och påpeka att detta inte är tillåtet.

Tommy Iseskog menar att det blir iro -

niskt när stora företag samtidigt pratar om hållbarhet.

– Då kan man fråga om det är ett hållbart arbetsliv att organisera verksamheten på det här sättet. Det är inte hållbart att människor ska arbeta under de här vill koren. Ett av regeringens mål är till exempel att man ska kunna arbeta i ett yrke tills man går i pension. Då bör man också ha anständiga villkor, säger Tommy Iseskog.

Inom EU diskuteras just nu ett plattformsdirektiv. Enligt EU:s egna beräkningar arbetar över 28 miljoner EU-medborgare inom gigekonomin och lagförslaget syftar bland annat till att klargöra gigarbetares anställningsstatus.

Ett av direktivets viktigaste delar, den så kallade anställningspresumtionen, handlar just om att hindra gigföretag från att systematiskt klassa gigarbetare som egenanställda.

Arbetsledning innebär arbetsmiljöansvar

Om direktivet, alltså den gemensamma EU-lagen, går igenom kommer utgångspunkten på arbetsmarknaden vara att den som arbetar för ett företag ska räknas som anställd. Sverige har dock röstat nej till plattformsdirektivet.

Tommy Iseskog menar att det finns formella regler i Sverige, men som inte efterföljs.

– I praktiken ser vi en vildvuxen karta av konstigheter. Att någon är arbetsgivare på papperet, betyder inte att den är det i praktiken. Det beror på att man inte har klart för sig hur spelreglerna ser ut. För att någon ska räknas som arbetsgivare tittar man på tre saker: om det finns ett personligt arbetstagande, om arbetsgivaren tillhandahåller redskap och så arbetsledningen. Det avgörande är vem som utövar arbetsledning. Gör man det, så har man ett arbetsmiljöansvar.

Kammarrätten har tidigare tidigare prövat gigföretagen Taskrunner och Tipptapps arbetsgivaransvar och kommit fram till att de inte hade tillräcklig kontroll över arbetet för att betraktas som arbetsgivare. Vad som gäller för ett gigföretag med högre grad av kontroll har ännu inte prövats i förvaltningsdomstol.

Avstängd i april Åter till rusningstrafiken i Stockholm. Den 1 april, några veckor efter snöstormen, ber managern på Airmee och chefen på underleverantören Mohammed att köra några paket till lagret i Farsta. Han är inte bokad på något pass, men tackar ändå ja. När han kommer fram till lagret finns inga korgar utplacerade att lägga paketen i. Han ställer dem därför framför ingången till lagret.

Senare får han veta att han blivit avstängd från appen av en manager på Airmee. Mohammeds ”formella” arbetsgivare försöker övertala Airmee att dra tillbaka avstängningen och ber om hans statistik. Airmee skickar över en skärmdump på Mohammeds statistik.

På en vecka under mars månad levererar

Mohammed i genomsnitt 10 paket i timmen. Gränsen ligger enligt Airmee på 12.

– Min chef bad Airmee att visa min statistik, men jag borde inte ens varit i varningszonen. Jag levererade ofta 19 paket i timmen.

Mohammed frågar managern på Airmee varför han blivit avstängd, men får

Det är så många arbetare som fastnar i slavliknande förhållanden.

endast en tillsägelse om att han ska ”vårda sitt språk”.

– Det är så många arbetare som inte vet sina rättigheter i Sverige, men som fastnar i att arbeta under slavliknande förhållanden, säger Mohammed.

Arbetaren har sökt Airmee men de har inte återkommit med svar vid tidpunkten för denna publicering.

Tommy Iseskog, arbetsrättsexpert. Foto: Johan Olsson

Mohammed, tidigare Airmeebud

Ökad repression mot klimataktivister

17 personer anhölls under tre dagar i april efter en långsam protestpromenad på en av Stockholms tyngst trafikerade gator. Polisingripanden mot klimat aktioner har ökat och så även straffen för civil olydnads-aktioner. Samtidigt har högerextrema miljöer börjat hänga ut klimataktivister. Arbetaren följde med en allt mer påpassad rörelse under Återställ våtmarkers aktionsvecka.

Itakt med den eskalerande klimatkrisen har motståndet också trappats upp. Motorvägar, hamnar och flygplatser blockeras allt oftare av klimataktivister som kräver akuta åtgärder för att få ner utsläppen och som vill att makthavare världen över agerar. Samtidigt ökar också repressionen mot dem som utför aktionerna. Både från ytterkantshögern och från myndigheterna.

Text: Johan Apel Röstlund

– Vi har sett en kraftig skärpning av straffen för civil olydnad. Det märks inte minst på brottsrubriceringarna som ändrats. Aktioner som tidigare klassades som ohörsamhet mot ordningsmakten ses nu som sabotage och kan ge minst sex månaders fängelse.

Det säger Pia Björstrand som är advokat och talesperson för organisationen Klimataktion. Hon har försvarat flera klimataktivister. En av dem har dömts till just

fängelse efter att ha limmat fast sig på Växjö flygplats landningsbana.

Återställ våtmarker skapar debatt

En grupp som fått stor uppmärksamhet de senaste åren är organisationen Återställ våtmarker. Deras metoder har ifrågasatts av många, men samtidigt har budskapet om att förbjuda torvbrytning nått ut och skapat stor debatt.

Organisationen använder sig av fredligt

motstånd genom civil olydnad när de bland annat blockerar trafiken genom sina så kallade ”slow-walks”, långsamma protestpromenader, ute på hårt trafikerade vägar.

– Läget är ju akut. Vi lever i ett system som för oss mot massförstörelse av ekosystem på hela planeten som riskerar att kollapsa hela vår civilisation, så egentligen är jag förvånad att inte fler agerar, säger Pia Björstrand.

Hon tillägger att en trafikblockad kan

Sittande demonstration på Essingeleden.

Foto: Återställ våtmarker

Återställ våtmarker på Hamngatan i centrala Stockholm strax innan aktivisterna delar upp sig i ett tiotal mindre grupper för att blockera trafiken i protest mot Sveriges klimatpolitik.

Foto: Johan Apel Röstlund

det inte konstigt att människor försöker göra allt de kan för att förändra systemet.

Pia Björstrand

leda till irritation vilket i sig kan vara kontraproduktivt för miljörörelsen.

– Men civil olydnad har ju historiskt sett varit nyckeln till förändring i många stora och avgörande politiska frågor. Med tanke på att vi befinner oss i ett klimatnödläge är

Slow walks för klimatet Tidig Stockholmsmorgon i slutet av april. Vårsolen värmer sakta och en bit utanför staden hoppas stressade långtradarchaufförer hinna passera innan den värsta rusningstrafiken slår till. Byggjobbare och överfulla bussar med pendlare. Jäktade människor på väg till jobbet. Plötsligt stannar allt in.

Någon trummar otåligt på ratten och tittar irriterat på klockan. Ilskan i de växande köerna sprider sig. Pengarna ska in. Inflation och skenande priser på bland

annat mat har gjort att allt fler fått det svårt att gå ihop och för de allra flesta är en försening lika med avdrag på lönen. Bilar tutar och svordomar hörs genom de nervevade rutorna. Några hundra meter längre fram lyser de gula reflexvästarna upp den trefiliga vägbanan. Återställ våtmarker står det på frontbanderollen som vecklats ut och snart hörs de första polissirenerna. En cyklist som susar förbi den stillastående kön gör dock tummen upp. ”Fortsätt kämpa”.

Aktivisterna rör sig sakta framåt. Några grips på plats och förs till en intilliggande polisstation. En stund senare rullar allt på som vanligt. Ännu en aktion som det

Civil olydnad har ju historiskt sett varit nyckeln till förändring i många stora och avgörande politiska frågor.

senaste året blivit en vanlig syn i Stockholms gatubild och som kommit att dela befolkningen i huvudstaden i två läger.

– En demonstration måste störa för att få effekt.

Det säger Helen Wahlgren som är en av grundarna till Återställ våtmarker och som fortfarande deltar i de flesta av organisationens många demonstrationer.

17 anhållna

Hon får medhåll av Tina Kronberg, tidigare förskollärare från Malmö som sagt upp sig från sitt jobb för att ägna all sin tid åt klimataktivism. När vi pratar sitter 17 av hennes kamrater från Återställ våtmarker

fortfarande anhållna efter måndagens aktioner i Stockholm. Vid ett annat tillfälle har även journalister gripits och fått sin utrusning beslagtagen när de rapporterat om en liknande aktion i slutet av augusti förra sommaren. Något som fått hård kritik från bland annat organisationen Reportrar utan gränser.

– Det är helt ofattbart, suckar hon.

– Jag vill bara skrika, så förbannad är jag. Människor som demonstrerar, som använder sin grundlagsskyddade rättighet, grips för sabotage. Det är som att rättsväsendet försöker skrämma människor till tystnad samtidigt som vi lever i en akut och eskalerande klimatkris.

Tina Kronberg berättar om sin aktivism. Hur hon den där rekordvarma sommaren 2018 började förstå att något inte stod rätt till. Sveriges skogar stod brand samtidigt som allt fler internationella forskningsrapporter pekade på samma sak. Läget är akut.

– Jag gick på ett möte med Extinction rebellion och det var egentligen först då jag började förstå det här med sociala rörelser och civil olydnad, det var något nytt för mig. Sedan starten 2022 har jag varit med i Återställ våtmarker. Vi vågar göra vad som krävs.

Hårdare klimat

Även Tina Kronberg märker av det hårdare klimatet. Polisen ingriper allt oftare och tonen mot aktivisterna höjs. Inte minst på sociala medier där högerextrema grupper lägger ut namn och bild på aktivister som varit med och stoppat trafiken. Allt i syfte att skrämma och förhindra fortsatt engagemang.

Under en av helgens samlingar i Kungsträdgården dyker den högerextrema mediaprofilen Christian Peterson upp med sin kamera. Närgånget följer han aktivisterna som samlats innan dagens vägblockader. På den högerextrema alternativa nyhetssajten Exakt24 och andra liknade sidor har klimataktivister hängts ut.

När Christian Peterson upptäcker att även Arbetaren är på plats för att rapportera skiner han upp och närmar sig snabbt med både mobiltelefon och filmkamera.

Bara någon timme senare har jag som reporter hängts ut med en inte allt för

Tina kronberg har själv suttit häktad i 16 dagar för en trafikblockad i Stockholm förra

året. Foto: Johan Apel Röstlund

Pia Björstrand menar att civil olydnad många gånger kan vara nyckeln till förändring och i sitt jobb som advokat har hon försvarat flera klimataktivister

Foto: Klimataktion

smickrande bild som snabbt sprids via flera högerextrema konton på så väl twitter som instagram och telegram.

I inlägget handlar ingenting om själva

klimatmanifestationen vi båda är där för att bevaka. Snarare är det något slags mumbo konspiratorisk jumbo-snack om att min fru skulle bytt efternamn då hon enligt Christian Peterson inte vill förknippas med mig.

Sedan följer, och där måste jag ge dem en poäng, flera kommentarer om min tveksamma kroppshållning och mitt inte överdrivet heta utseende. Hur som helst.

Tina Kronberg suckar igen.

– Det är därför jag inte använder så

mycket sociala medier. Men det blir ju väldigt tydligt när de är här och att de är efter oss, förklarar hon.

Den så kallade kallade alternativa högern, med allt från fascister till renodlade nazister, men även en hel del moderater har upprepade gånger rasat mot aktionerna som får trafiken runt huvudstaden att stanna. Med hjälp av ursinniga utspel på sociala medier med ett allt högre tonläge hoppas de vinna frustrerade bilisters sympati.

17 personer greps och anhölls efter måndagens aktion.

Foto: Återställ våtmarker

Det blir ju väldigt tydligt när de är här och att de är efter oss.

Tina Kronberg

Foto: Johan Apel Röstlund

Christian Petersson, som bland annat står åtalad för grovt förtal, filmar och hänger ut klimataktivister på högerextrema sajter. Foto: Johan Apel Röstlund

Moderaterna vill se obligatorisk häktning

Så sent som i april förra året meddelade Moderaterna exempelvis att de vill se strängare lagstiftning mot klimataktivister med bland annat obligatorisk häktning för de som blockerar vägar.

– Självklart kan jag förstå att folk som fastnar i en bilkö kan bli arga. Men vi lever också i en tid där klimatkatastrofen är här och nu. Miljontals människor tvingas fly från sina hem på grund av klimatförändringarna och då måste man göra vad som krävs för att förändra, säger Tina Kronberg.

Är du aldrig rädd när du kliver ut på en tungt trafikerad motorväg?

– I början ville jag inte vara med, jag var verkligen jätterädd och skrev till och med ett avskedsbrev för jag trodde att jag skulle bli påkörd. Nu känner jag mig mer lugn när jag sätter mig mitt i vägen och jag är stolt över vad vi åstadkommer trots den ökade repressionen mot oss.

Våtmarker som bildar torv spelar en viktig roll i klimatfrågan. Ändå har andelen våtmark i Sverige försvunnit med nästan en fjärdedel. Utdikningen av våtmarker leder till enorma koldioxidutsläpp. Torven, som bildas när döda växter inte bryts ner i de våta miljöerna, innehåller nämligen stora mängder kol. Om torvmarken dräneras och blir torr, kan kolet bli till koldioxid som bidrar till den globala uppvärmningen. Enligt Naturvårdsverket stod dränerade våtmarker för 25 procent av Sveriges territoriella utsläpp år 2021, vilket är mer än hela personbilstrafiken. Därför åter skapande av förstörda våtmarker både en viktig och effektiv lösning på många stora miljöproblem.

Källa: Naturvårdsverket

LÄS MER Därför hängs klimataktivister ut av högerextrema.

FAKTA Våtmarker och klimatet

”En demonstration måste störa för att få effekt”, säger Helen Wahlgren i ett peppande tal till deltagarna innan de ger sig ut på Stockholms gator.

Med röd näsa för revolution

Deltagare i en kurs i clownaktivism i mitten på april belyser klimatfrågan. ”När vattennivån stiger måste man kunna simma”, säger en av deltagarna och håller en skruvad simkurs högst upp på Götgatsbacken i Stockholm.

Foto: Johan Marklund

Text: Vendela Engström

”Clownerna organiserar sig, clownerna organiserar sig” hörs på en polisradio i samband med att ett gäng clowner gör narr av några poliser. De kallar sig för clownaktivister och dyker upp på både demonstrationer som de håller med och som de är emot.

– De absolut roligaste att göra narr av är fascister, säger Robyn Hambrook som i mitten av april var i Stockholm för att hålla en kurs i clownaktivism.

Ien gränd intill Medborgarplatsen i Stockholm står fem personer och byter kläder. Av med jackan och på med röda mössor av olika slag. Sist men inte minst, på med den röda clownnäsan. Väl på torget ställer de upp en bordsskiva som får luta mot en äldre resväska, så att förbipasserande kan läsa sig till vilka de är: Medräknande medborgare.

– 1, 2, 3. Här har vi tre personer vi kan lägga till i statistiken. Vi hjälper regeringen som ska lägga 500 miljoner kronor på att folkräkna. Det kan vi göra gratis, ropar en av clownerna ut till de som passerar.

De flesta förbipasserande skrattar och spelar med. En del ställer frågor om folkräkningen. Andra går snabbt förbi. Klockan är strax efter lunchtid en torsdag mitt i april. Regnet hänger i luften.

– Eller tillhör du skuggsamhället?

Regeringen försöker hitta dem, säger en av de andra clownerna på plats.

I Budgetpropositionen för 2023 beskriver regeringen folkräkningen såhär: ”För att få bättre kontroll över vilka som befinner sig i Sverige olovligt och för att bekämpa välfärdsbrottsligheten och den organiserade kriminaliteten är det viktigt att staten stärker kontrollen över folkbokföringen”. I praktiken kan det komma att

handla om kontroller i vad som bedöms vara ”riskområden” för komma åt bland annat papperslösa.

– Det blir ännu en förlängning på Tidöregeringens politik med bland annat visitationszoner som riktar in sig på vissa områden, säger Camilla, innan aktionen påbörjas.

– Efter valet kom en desperat känsla av att vilja göra mer. Att göra här och nu i vårt samhälle och clownen är vårt verktyg.

Clown Rebel Army

Aktionen är en del av en kurs som pågått i fyra dagar och den här händelsen utspelar sig under den sista kursdagen av Nomadic Clown Rebel Acadamy. En fyradagarskurs i clownaktivism med 16 deltagare. Kanske den första av sitt slag i Sverige. Det är i alla fall den första kursen som Hilary Ramsden och Robyn Hambrook håller med det här upplägget. Båda är britter och har länge planerat för en resandekurs i clownaktivism. De har båda lång erfarenhet av att kombinera sitt politiska engagemang med clowner.

– Jag började känna att mitt tidigare arbete inom teatern ignorerade de pågående kriserna i världen. Inne på teatern fick vi människor att må bra, men utanför brann världen. Så jag började leta efter ett

Hilary Ramsden

sätt att kombinera drama med aktivism och fann CIRCA, som Hilary var med och grundade 2003, säger Robyn.

CIRCA, eller The Clandestine Insurgent Rebel Clown Army, är en antiauktoritär och antikapitalistisk clownaktivistgrupp, ursprungligen från Storbritannien. Via direktaktion och civil olydnad har aktivister i gruppen engagerat sig mot bland annat militarism, rasism och för klimatet.

– Gruppen ville hitta ett sätt att bryta den binära relationen mellan demonstranter och polis och samtidigt leka med det auktoritära. Genom clownen kan man ha roligt samtidigt som man är arg på politiken, säger Hilary.

Länk mellan demonstranter, polis och åskådare

Att bryta den binära relationen mellan demonstranter och polis handlar även om att få med de som står bredvid och tittar på demonstrationen. Clownaktivisterna blir på så sätt länken mellan åskådare, demonstranter och polis, förklarar Hilary.

I början av 2000-talet infiltrerades till och med CIRCA av brittisk polis, något som offentliggjordes i samband med att ”Spy cop”-skandalen briserade i brittisk media. En polis som arbetat under täckmantel, med kodnamnet Lynn Watson, identifierades. Poliser som spionerar och infiltrerar vänstergrupper är en lång, och kritiserad, metod för den brittiska polisen.

Från hovnarr till kapitaliserad underhållare

Robyn berättar hur clownen historiskt sett varit politiska kommentatorer och ofta stått nära makten, till exempel hovnarren, men hur clownen i dag förflyttats till underhållning och har formaliserats och kapitaliserats.

– Jag började fundera över om vi kan flytta tillbaka clownen till det politiska. För att kommentera, utmana, retas, för att

Genom clownen kan man ha roligt samtidigt som man är arg på politiken.

Under 1970 och 80-talet infiltrerades arbetarrörelsen för att underminera dess aktivitet, något som bland annat filmatiseras i den SVTaktuella serien Sheerwood. Men infiltrationen har fortsatt ända fram i modern tid. I samband med Spy cop-skandalen 2011 kom det fram att infiltrerande polis hade inlett långvariga relationer med personer inom vänstergrupper för att spionera på olika gruppers aktivitet.

Robyn Hambrook. Foto: Johan Marklund

Hilary Ramsden. Foto: Johan Marklund

FAKTA Spy cops

Mehdi är skådespelare i grunden och en av kursdeltagarna. ”Jag har redan börjat fundera över hur jag kan ta med mig det jag lärt mig här ut på gatorna. Clownen är ett fantastiskt instrument för aktivism. Jag vet inte om det leder någonstans, men det lär ju visa sig”, säger han.

Foto: Johan Marklund

En clown frågade om hen fick polera polisens sko. En annan frågade om poliserna ville smaka på de nötter hon hade med sig. En nöt for upp och träffade en av poliserna. Clownen slängde sig genast på marken och bad om ursäkt.

blev ett samspel med demonstranterna som ropade ”bu” och vi som sa saker som ”men vadå, ni får ju vara lediga två dagar i veckan”. Det är en fördel med clownen, vi kan spela förtryckaren, den auktoritära, säger Robyn.

Robyn Hambrook

undervisa, vara satiriska och genom skratt förändra maktförhållanden. Clownen har väldigt låg status i dag, vilket gör den väldigt ofarlig. Det i sin tur innebär att den kan komma väldigt nära makten.

Hon berättar om en protest i Bristol, England. Det var en lugn demonstration och poliser stod på led för att visa sin närvaro. Genast gick clownerna dit. På polisradion hörde de ”clownerna organiserar sig, clownerna organiserar sig”.

– Vi andra sa ”det är okej, vi straffar henne. Ska vi sparka eller slå? Vad fungerar bäst?”. Polisen blev väldigt obekväm. För oss var det ett sätt att visa på polisens dumhet.

En annan gång var de på första maj i Porto, Portugal. Robyn berättar att de funderade länge på vad de skulle ha för ingång, eftersom att de delade demonstranternas åsikter.

– Men vi ville inte komma dit och bara säga ”vi håller med”, så vi klädde ut oss till chefer och sa ”tack för all vår profit”. Det

Men det måste varit gånger som demonstranter reagerat mer negativt?

– Ja, det kan vara känsligt. Vi kommer ofta in från sidan om vi ser en öppning. Frågan är hur vi gör clowneri av seriösa frågor, så att vi inte underminerar budskapet, Robyn.

Ett annat internationellt exempel på clownaktivism är finska Loldiers of Odin som gått på nazistiska Soldiers of Odins protester för att på olika sätt förlöjliga

Det är en fördel med clownen, vi kan spela förtryckaren, den auktoritära.

dem och deras budskap.

– De absolut roligaste att göra narr av är fascister. De är så seriösa och hatar att bli retade. Därför är de perfekta måltavlor för clowner, säger Robyn.

Samtidigt som folkräkningen pågår på Medborgarplatsen, har andra halvan av kursdeltagarna samlats på Södermalmstorg. På ett plakat står ”Isberg smälter” och på torget håller de en form av urspårad simskola.

– När vattnet stiger måste man kunna simma. Kan du simma?, frågar de en av alla som strömmar ut ur tunnelbanestationen intill.

Sarah, en av kursdeltagarna, berättar att hon ser på clownen som en motkraft mot prestationssamhället.

– Clownen har ingen och bryr sig inte om status. För mig symboliserar clownen lek och vi har alldeles för lite lek i vårt samhälle, säger hon.

Andrea, även hon en kursdeltagare med clownnamnet Görransson, berättar hur hon inte känt sig helt hemma i aktivistsammanhang, men att det här är ett alternativ som hon känner sig trygg med.

– Genom clownen kan man rubba normer och föreställningar och man kan ändra verklighetens förutsättningar genom fantasin, samtidigt som man bjuder in andra till lek och interaktion, säger hon.

Clowner som organiserar sig går egentligen emot dess natur. Det menar i alla fall Camilla.

– Men clownen är också den ultimata

anarkisten. Säger någon att du ska göra på ett visst sätt så måste du nästan göra tvärt om. Det är clownens livsuppgift att vara i opposition och stå på den svagas sida. I det politiska läge som vi befinner oss i känns det som att det är dags för oss att samla ihop oss, säger hon.

Även hon tar upp vikten av satir och clownens historiska betydelse som hovnarr.

– Sunda samhällen ser värdet av satir. Det är i farliga samhällen som makten inte låter sig skojas med och det är det som håller på att hända här, säger hon.

– Clownen är ett bra sätt för både interaktion och för att bryta isolering. För mig är det en politisk handling, berättar kursdeltagaren Mehdi. Foto: Johan Marklund

Den stora klassblåsningen

Klassklyftorna ökar. Ändå finns en fortsatt tro på att egna meriter, inte klassbakgrund, avgör var du hamnar på samhällsstegen. Denna myt gör journalisten Petter

Larsson upp med i sin nya bok Riggat: Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa. Daniel Lindvall har läst och beskriver det svenska 1900-talets

synvilla, hur ideologisk meritokratism fördärvar våra liv och hur vi kan motverka den.

Trodde ni att den sociala rörligheten ökat under den svenska välfärdskapitalismens gyllene decennier?

Visst förblev det klasslösa samhället långt borta, men borgerlig demokrati och socialdemokratiska reformer måste väl ändå ha gjort det lättare att klättra ett pinnhål på stegen? Då trodde ni uppenbarligen fel. Den meritokratiska utopin om rättvis konkurrens ”har inte kommit en centimeter närmare på 70 år”, sammanfattar Petter Larsson i sin nya bok.

Meritokrati – myt och verklighet

Tron på att klassamhället ersatts av en meritokrati, som belönar slit och straffar lättja, är stark bland svenskarna. Petter Larsson citerar en undersökning från 2009 enligt vilken 75 procent anser att hårt arbete är avgörande för framgång, medan 60 procent inte tillmäter klass någon betydelse.

Dessa föreställningar är dessutom stark are ju högre upp på samhällsstegen man klättrar, vilket ger dem extra tyngd i det offentliga samtalet. Lägg därtill det fenomen sociologen Jonathan J.B. Mijs kallar för ”ojämlikhetens paradox”: ju större inkomstklyftorna blir, desto mer tror människor att fördel ningen är rättvis.

Sannolikt är en del av förklaringen att det i ett marknadssamhälle är ”svårt att motstå tendensen att förväxla pengarna vi tjänar med värdet av vårt bidrag till det allmänna bästa”, som filosofen Michael Sandel, citerad i boken, uttrycker det.

Men vad säger verkligheten? Petter Larsson går igenom en rad olika sätt på vilka forskningen sökt mäta det sociala arvets styrka. Sambandet mellan föräldrars och barns inkomster har oftast mätts genom jämförelser mellan pappor och

söner. För Sveriges del brukar dessa jämförelser landa på att cirka ”27 procent av (det vuxna) barnets avvikelse från medelinkomsten i sin generation kan förklaras med arvet från föräldrarna”.

Det betyder att det i Sverige, liksom i övriga Norden och Kanada, i genomsnitt tar 100 år (eller tre–fyra generationer) för en familj från de fattigaste tio procenten att nå upp till medelinkomst. I USA och Storbritannien tar det dubbelt så lång tid, medan det tar 300 år i till exempel Brasilien och Sydafrika. Andra, socialt bredare och historiskt djupare sätt att mäta, tyder dock på att dessa pappa-son-jämförelser överskattar den sociala rörligheten betydligt. Genom att studera syskon har man exempelvis försökt ta hänsyn till den bredare uppväxtmiljön. Syskonstudier pekar på att gemensamma

Text: Daniel Lindvall

Daniel Lindvall är kulturskribent. Foto: Privat

Radar är namnet på Arbetarens essäsidor sedan år 2002. Radar är en plats för analys av rörelser och signaler i samtiden, lokalt och globalt.

Petter Larsson synar också sin egen klassresa.

uppväxtvillkor kan förklara 40–60 procent av inkomstskillnaderna. Vips tar det alltså 200 år för den fattiga familjen att bli medelsvenssons.

Klassresan är en synvilla Oavsett vilket mått som kommer närmast, är det klart att klassresan fortfarande stöter på hinder och då talar vi ändå här i princip bara om en resa från ”trasproletariat” till etablerad arbetarklass. Dessutom har alltså rörligheten inte heller ökat under socialdemokratins gyllene år. Petter Larsson hänvisar till en ny inkomststudie gällande svenskar födda från mitten av 1950-

talet till 1980. Det visar sig att rörligheten ökade en smula för de tidigaste av dessa årskullar, för att därefter falla för dem födda på 1960-talet och sedan på nytt öka lite. Sett över hela perioden sjönk rörligheten något.

Riktar vi blicken mot de allra rikaste blir bilden ännu tydligare. En studie över 185 svenska toppdirektörer visar på samma stagnation som inkomststudien ovan. Direktörerna indelades i tre ålderskullar och sedan jämförde man hur stor andel av respektive kull som härstammade från det som brukade kallas socialgrupp 1 (6–8 procent av befolkningen). För

de födda före 1930 var siffran 65–73 procent, för de födda på 1940-talet ”bara” 45 procent, men för de födda efter 1950 hade andelen ökat igen till 55–60 procent.

BOK

Riggat: Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa

Petter Larsson Atlas 2023

Trögast är den sociala rörligheten bland de riktigt superrika. Också här tycks det dessutom gå åt fel håll. En svensk studie från 2018 som tittade på fyra generationer födda under 1900-talet fann att sambandet mellan för-

Foto: John Hagberg

äldrars och barns förmögenhet ökat över tiden. Och detta var alltså innan de slopade arvs- och gåvoskatterna fått genomslag. För de allra rikaste är den sociala rörligheten närmast obefintlig även när man mäter inkomst. Det är nästintill omöjligt att göra en klassresa nedåt från denna grupp. En studie från 2012 över den rikaste promillen i Sverige visar samtidigt att inte en enda av dessa människor kom från de fattigaste 75(!) procenten av befolkningen.

Social segregation

inom högskolan

Petter Larsson är själv (liksom jag)

på lika villkor i samhällstävlingen är inte bara långt från verkligheten, den är naturligtvis omöjlig att skapa. För att ens komma i närheten skulle man exempelvis behöva separera alla barn från sina föräldrar vid födseln och uppfostra dem i likvärdiga institutioner.

överraskad av den till synes absoluta bristen på ökad social rörlighet under 1900-talet. Hur kunde vi missa detta?

Petter Larsson är själv (liksom jag) överraskad av den till synes absoluta bristen på ökad social rörlighet under 1900-talet. Hur kunde vi missa detta? Författaren pekar på det han kallar ”den absoluta rörlighetens synvilla – hur vi förväxlar den allmänna höjningen av välståndet och de stora samhällsförändringarna med att vi själva skulle ha gjort en klassresa”.

En anledning till ”synvillan” är den ökade utbildningsnivån. Det är svårt att inte föreställa sig den kraftfulla utbyggnaden av den högre utbildningen som en motor för social rörlighet. Men, konstaterar Petter Larsson, till att börja med kvarlever den sociala snedrekryteringen. Massutbildningen har blivit en lyckad jämställdhetsreform – kvinnorna utgör nu majoriteten av studenterna – men inte någon jämlikhetsreform.

Samtidigt har den sociala segregationen inom högskolevärlden blivit viktigare. Barn till högutbildade föräldrar väljer att läsa till högstatusyrken, som läkare, arkitekt och jurist, medan barn till lågutbildade blir lärare, sjuksköterskor eller socionomer. Och det är 55 gånger vanligare (5 500 procent) att den som har föräldrar som doktorerat går vidare till forskarutbildning, jämfört med den som har lågutbildade föräldrar.

En faktaresistensent ideologi En kapitalism där alla individer deltar

Men tanken att vi redan lever i en åtminstone nästan fulländad meritokrati genomsyrar likväl samhället som kanske aldrig förr. Som ideologi utgör meritokratismen moralisk bas för den ekonomiska fördelning som råder och för den liberala politik som innebär nedskärningar och hårdare krav på de fattigaste och skattesänkningar för de redan välbärgade. Tron på att resultatet är rättvist skapar arrogans i samhällstoppen och självförakt längst ner. Statushets och extrem social känslighet frodas.

Utöver den skenande, och alltså objektivt orättvisa ojämlikheten, pekar Petter Larsson särskilt ut ytterligare ett problem som följer med meritokratismen: omvandlingen av samhället till en enda stor tävlingsarena.

Vi ser det i skolans värld och i samband med jobbsökande. Betygen kryper på nytt ned i åldrarna. Integritetskränkande personlighetstester och absurda krav ingår i snart sagt varje anställningsprocess.

Hur meritokratismen motverkas Effekten av förändringarna syns kanske tydligast i skolan. Efter att den nya läroplanen infördes 2011 ökade stressjukdomar och mental ohälsa bland eleverna. Samtidigt sjönk resultaten. Den allt tidigare och hårdare fokuseringen på rangordning har helt enkelt motsatt effekt mot vad meritokraterna vill få oss att tro.

Petter Larsson hänvisar här till britterna Richard Wilkinsons och Kate Picketts forskning. I boken Den inre ojämlikheten visade de hur tidig rangordning bidrar till att förstärka små och ofta socialt betingade skillnader, genom att uppmuntra de som var lite bättre och undermi-

nera självförtroendet hos de som var lite sämre (Arbetaren 40/2019).

Hur motverkar vi då meritokratismen? Petter Larsson föreslår tre angreppshåll: stärka den sociala rörligheten på de sätt som trots allt tycks fungera, mildra själva sorteringsprocessen och minska betydelsen av utfallet. Han vill se mycket av traditionell socialdemokratisk politik med progressiva skatter, inklusive gåvo- och arvsskatt, stärkt skyddsnät och allmän förskola. Betygen bör senareläggas och antalet betygssteg minskas till två eller tre. För antagning till högskolan tänker han sig ett grundläggande minimikrav för varje utbildning och därefter lottning. Samma sak för anställningsprocesser. Lotten har ju också fördelen att vara blind för klass, hudfärg och kön.

Slutligen, och säkert mest kontroversiellt, menar Petter Larsson att det ekonomiska utfallet av meritokratin bör minimeras. Ingen ska dömas till sämre livsmöjligheter och kortare liv på grund av prestationer som slutligen beror mest på vårt sociala, och till en mindre del biologiska, arv än något annat. Petter Larsson leker med tanken om en likalönsprincip. Kanske skulle vi då rentav få bättre professorer, läkare och ingenjörer, när intresse snarare än pengar och status blev avgörande? Och det är ju inte svårt att hitta exempel ur verkligheten som tycks peka i den riktningen.

För visst tycks det finnas ett ganska rakt samband mellan lön och prestation för de ledande skikten inom arbetar- och folkrörelserna de senaste decennierna i alla fall? Ju högre lön, desto sämre resultat.

Butiken-regissören: ”Jag nådde min gräns när jag skulle säga upp en gravid kvinna”

Eliza Sica spelar butikschefen Eleni i Ami-Ro Skölds nya film Butiken.

Foto: Triart film

Regissören, manusförfattaren och dockmakaren

Ami-Ro Skölds nya film Butiken landar rakt ned i samtidens kris med prat om matpris och gigekonomi som vi alla känner igen. Historien började med egna erfarenheter för 20 år sedan.

Konsumentmakt – ordet klingar revolutionärt – på ett trevligt och ofarligt sätt som inte innebär våld eller fara. Praktiken att rösta med plånboken och visa de stora livsmedelskedjorna vad konsekvenserna blir när kunderna helt enkelt vänder i dörren och väljer en annan butik om priserna blir för dyra.

Butikskedjor i matvarubranschen, som de dominerande Ica och Coop, har naturligtvis observerat hur kunderna väljer bort dem och söker sig till de delvis billigare alternativen som Lidl eller (fram till 2020) Netto för maten, och går till ÖoB och Dollarstore för kattmat och tvättmedel.

Nöjd med att på samma gång komma billigare undan och visa vem som faktiskt bestämmer går kunden hem och packar upp alternativen till de dyra märkena, vare sig det handlar om bordsmargarin, pålägg, bröd eller diskmedel.

Lågprisbutikernas baksida

Men Ami-Ro Skölds (regi, manus och dockor) spelfilm Butiken som hade premiär den 14 april visar på en annan sida av lågprisbutikerna där makten ligger långt ifrån kunder eller anställda.

Det billigare priset påverkas delvis av att butiken ligger på platser som inte är lika centrala som de dyrare butikerna, men också på en personalpolicy där fackföreningstillhörighet motarbetas och anställ ningsförhållanden därmed kan svaja ordentligt.

– Det blir allt vanligare med en typ av timanställningar som inte förpliktigar arbetsgivaren till någonting, som ”zero hour contract”, som är ett sätt att komma undan de rättigheter som följer med en anställ-

Ami-Ro Sköld är aktuell med den nya filmen Butiken, om en det utsatta arbetet i en lågprisbutik. Ami-Ro Sköld har själv erfarenhet av att som butikschef skolas i att pressa personalen.

ning. Man kan ringa in folkvid behov och låta bli att höra av sig till de som protesterar. Då följer ju automatiskt att andra rättigheter kan undantas.

– Detta finns ju inte bara inom lågprisbutiker utan inom vården, kulturbranschen, matleverans och restaurang. Jag träffade en mamma som inte vågade gå med sitt barn till lekparken för att hon var rädd att missa ett jobbsamtal, eller hinna fixa barnvakt och komma iväg inom den tid som krävdes för att hon skulle få jobbet, säger Ami-Ro Sköld.

Hyvling och press på personalen

Ami-Ro Sköld presenterar i sin över två timmar långa film en grupp människor kring lågprisbutiken ”Smart” (med en logo påminnande om Nettos) i utkanten av ett

samhälle. De anställda står i fokus i filmen.

Inte minst mellanchefen, den nyblivna, ensamstående mamman Eleni (Eliza Sica) som tvingas välja mellan att förlora sin position eller att hoppa av föräldraledigheten för att skära i personalgruppen eller hyvla ned respektive tjänst till några timmar om dagen – långt mindre än vad som är möjligt att leva på.

Butiken framstår som en slavfabrik i en tigerstat; när dörrarna öppnas störtar kunderna in och de anställda sliter med att exponera extraprisvarorna – utan möjlighet till rast eller ens tid att svara på frågor.

Ami-Ro Sköld har själv erfarenhet av just jobbet som butikschef och har skolats in i att pusha personalen på golvet, ta kortare raster och jobba snabbare. Hen levde som

Man kan ringa in folk vid behov och låta bli att höra av sig till de som protesterar. Då följer ju automatiskt att andra rättigheter kan undantas.

Ami-Ro Sköld

hemlös när hen var ung och ville inte hamna i det igen.

– Jag nådde min gräns när jag fick i uppdrag att säga upp en gravid kvinna innan hon skulle lasas in i fast anställning. Jag drog på det och chefen blev väldigt irriterad, och jag sade upp

Foto: Jessica Gow/TT

mig kort därpå, säger hen.

– Visst finns det en smärta i att tänka på det, men det är viktigt att se de gånger i livet som man varit ett verktyg för förtrycket. Jag lyckades flytta in i ett kollektiv och överleva ekonomiskt. När jag sedan började i filmskola kände jag att jag måste göra en film om detta. Det har tagit mig 20 år, men nu kände jag att jag var redo.

Stop motion-teknik skapar en omänsklighet

En del scener är animerade med stop motion-teknik, med dockfigurer i uppbyggd miljö. Om den filmade miljön med skådespelare är stressande bara att se på, är de animerade scenerna direkt äcklande.

Blanka ansikten med mosiga munnar bråkar och klagar. Kunderna framstår som

vilda djur och de jagade anställda sliter så svetten skvätter. Ami-Ro Sköld, som arbetar inom filmproduktionskollektivet Onoma, är utbildad inom animation och har använt tekniken tidigare, som i Granny´s dancing on the table (2016).

– Dockorna kan få funktionen att dels bli symboler i ett system, och att man tappar det mänskliga, att man till slut går sönder. Det blir också ett sätt att skapa en distans och generalistik som i barns lek med dockor, tänker jag mig.

Från att till en början varit varmt välkommen på besök med sin nyfödda baby, som en i gänget, hamnar Eleni snart utanför gruppen, hård i uppgiften att spara pengar åt ledningen. Hon gör det för att själv behålla jobbet men bryts ned som

människa och arbetskamrat.

Hennes kollega och nära vän Jackie (Daysuru Valencia) blir allvarligt sjuk under sin graviditet men får i en skrämmande scen ett iskallt bemötande av Eleni som nu i tunnelseende bara ser till resultat.

Själv blir hon mer förbannad än orkar ta det som en varning att brösten sinar under

Visst finns det en smärta i att tänka på det, men det är viktigt att se de gånger i livet som man varit ett verktyg för förtrycket.

Ami-Ro Sköld

Eleni som spelas av Eliza Sica och Jackie som spelas av Daysury Valencia.

Foto: Triart film

Delar

hennes hetspumpande medan hon försöker stimulera sin mjölk produktion genom att titta på filmer av sitt hungriga spädbarn.

Ett sätt att skilja ut vilka av de timanställda i Butiken som ska få komma in för ett pass är att utesluta dem som inte kan vara på plats inom 30 minuter från att telefonpåringningen kommer. Den som har en längre resväg kan nu glömma jobbet.

Här blir filmen, inte minst med hjälp av de animerade avsnitten i ett skräckfyllt kaos, svår att uthärda. De anställda som vi lärt känna hamnar var och en i sitt eget inferno och riktar ofta ilskan och stressen mot varandra.

En som inte kan släppa kundkontakten är Eva (Linda Faith), en äldre, psykiskt skör kvinna som är fast anställd och inte kan sparkas men som anses vara en bromskloss på arbetsplatsen. Eleni nästan kvider fram till sin chef hur hon kan pressa Eva att själv säga upp sig. Man ser i den scenen hur hon direkt tappar värdigheten inför sig själv.

Ensamstående Aadin (Arbi Alviati) kämpar för att ta hand om sina två döttrar mellan butikspassen. När han lyckas få sina snåla timmar smiter de iväg på farliga vägar nere vid floden eller på järnvägsbron. Pappan orkar inte ta tag i hyrorna

av filmen är gjord med stop motion-teknik och dockor.

Foto: Triart film

och andra skulder som släpar efter – de vänliga socialtjänstanställda har inte förmåga att räkna in hans trötthet i sina försök att förstå varför han inte ens öppnar kuverten på hallmattan.

Dumpstring och övervakning

En bit ut i skogen i närheten lever en grupp hemlösa i tält och hemsnickrade skjul, på kvällar och nätter tigger de mat bakom butiken, efter bäst före-datum, och dyker i affärens container efter bröd i trasiga förpackningar och lite mosig frukt.

I takt med den hårdare regimen, där de anställda övervakas med kamera, utvecklas en kamp med lås respektive bultsaxar. Här kommer repliker som avslöjar människors oförmåga att förstå ”hur kan man inte ha råd med mat om man kan köpa sig dyra inbrottsverktyg?”, som en butiksanställd föraktfullt frågar sig.

De dumpstrande hemlösa är ett proletariat ännu längre ned än slavarna i butiken – eller? Här finns samtidigt en bild av frihet; klart är att det skrattas oftare i lägret än på lagret. Aadin blir den som kliver över gränsen – det sker när han vågar ta en tugga av en melon från containern bakom butiken. Skillnaden mellan hur

Eleni respektive Aadin gör sina val är en av filmens tydliga konfliktpunkter.

Till skillnad från tidigare produktioner har Ami-Ro Sköld nu kunnat arvodera alla skådespelare, liksom tidigare är en blandning av professionella och amatörskådespelare, vilket hen tycker är väldigt skönt.

– Vi lade stor tid på casting och sökte skådespelare med erfarenhet av system som förtrycker, och som kämpat och hittat en väg ut. Några av skådespelarna har aldrig stått framför en kamera.

Det fungerar verkligen som stöd i gestaltningen när man kan gå in i känslan.

Ami-Ro Sköld har egna erfarenheter av en uppväxt i isolering med en våldsam pappa (med trådar till flickans i Granny’s dancing on the table), och rymde hemifrån när hon var 16 år. Isoleringen säger hen bröts genom kontakten med natur och djur.

– Syftet är inte att förhärliga hemlöshet, men att de som bor i skjulen i filmen går ihop, samarbetet, vill jag visa på. Vi pratar kris hela tiden, alla känner av matpriserna, ska vi – som samhälle – klara av det måste vi samarbeta.

Den krokiga, utifrån sett kanske krångliga, vägen genom exempelvis finansiering av hens filmer ser hen inte som konstig.

– Jag är inte så inskolad i hur man gör, så att säga, säger Ami-Ro Sköld.

Efter att ha sett Butiken känns det som allt utom konsumentaktivism att välja en lågprisbutik på väg hem till middagsmaten. Flera av kedjorna har anmälts för usla arbetsförhållanden. Till exempel anmäldes sommaren 2022 tre av Dollarstores butiker för brister på arbetsmiljöområdet till Arbetsmiljöverket, av Handels regionala skyddsombud.

Myndigheten svarade i december med en lång kravlista mot vite. 2021 omsatte kedjan 3,7 miljarder kronor. Grundaren och ägare Peter Ahlberg är dömd för misshandel efter att ha slagit en anställd i en Dollarstore-butik, skriver Handelsnytt i en artikel.

Den kaosaktiga arbetsmarknaden som utvecklas i dag har en grafisk uttolkare i Ami-Ro Sköld. Filmen känns knappast som en överdrift.

Vi pratar kris hela tiden, alla känner av matpriserna, ska vi – som samhälle –klara av det måste vi samarbeta.

Ami-Ro

Sköld

Eleftheria Gerofoka spelar den hemlösa Zoya, som försöker komma in den låsta containern med mat, utanför butiken.

Foto: Triart film

Branden som tände gnistan av motstånd

Under parollen Black People´s Day of Action organiserade de anhöriga till offren 20 000 deltagare i en av de största mobiliseringarna någonsin av den afrokaribiska befolkningen i Storbritannien.

Foto: UR

Brittisk Oscarsbelönad regissör född i London 1969. Mest uppmärksammad för filmen 12 years a Slave från 2013 och de fem fristående filmerna i serien Small Axe som tidigare visats på bland annat SVT.

Med avstamp i den fruktansvärda branden på en ungdomsfest i Londonstadsdelen New Cross vintern 1981 tas vi med i den omskakande berättelsen om hur sorg, smärta och ilska ledde fram till den största mobiliseringen av landets afrokaribiska befolkning någonsin. Sorgligt nog är det som att tiden stått stilla och ingenting hänt.

För bara någon vecka sedan släpptes en omfattande utredning om förhållandena inom Londons poliskår. Rapporten är skrämmande läsning men knappast chockerande. ”Allmänhetens förtroende för polisen är borta” förklarade baronessan Louise Casey som ansvarat för utredningen där hon beskriver en kår genomsyrad av djupt rotad rasism, kvinnohat och homofobi. Den över 300 sidor långa utredningen fick stor medial uppmärksamhet. Metropolitanpolisens chef Mark Rowley tvingades be Londonborna om ursäkt och sade till BBC att han kände ”ilska, frustration och skam” efter att ha gått igenom rapporten som han kallade ”fasansfull läsning”.

Trots det tycks få tro på förändring. Historien om rasism, inte minst inom polisen, har en tendens att upprepa sig. Och när man ser Steve McQueen och James Rogans alldeles utmärkta dokumentär Motstånd i en fientlig miljö (originaltiteln Uprising är betydligt mer tilltalande) är det som att allt åter en gång går igen. Dåtid blir nutid och det som en gång hänt upprepas på nytt.

Steve McQueen

I spåren av den Oscarsbelönade regissören Steve McQueens episka dramaserie Small Axe går det nu att se dokumentärsviten Motstånd i en fientlig miljö. En omskakande berättelse i tre delar om den eskalerande rasismen i 1980-talets England. Och om motståndet som byggdes upp.

Utredaren Louise Casey är skoningslös i sin rapport om hur bland annat rasism och kvinnohat genomsyrar Londons poliskår. Foto: Kirsty O’Connor/AP/TT

Polischefen Mark Rowley kände skam efter att ha läst utredningen om hans egen kår och bad Londonborna om ursäkt. Foto: Carl de Souza/AP/TT

Grenfell Tower

– ett eko av New Cross-massakern Strax efter midnatt den 14 juni 2017 står det väldiga hyreshuset Grenfell Tower i lågor. Omgivet av de välbärgade och så karaktäristiskt vitmålade victorianska trevåningshusen sprider sig den tjocka röken snabbt bland de trendiga butikerna i stadsdelen North Kensington och snart syns branden över hela den brittiska huvudstaden.

I huset som rymmer 127 lägenheter bor uppskattningsvis 400 till 600 personer i en av få byggnader som tillhör allmännyttan i det annars exklusiva området. Migranter, lågavlönade ur arbetarklassen och studenter. 72 människor bränns inne i en av de värsta katastrofer som drabbat London i modern tid. Händelsen utlöser vrede och leder till en omfattande debatt om ett utbrett säkerhetsfusk i byggbranschen, om

Blandat med sorgen växte också ilskan efter det att 72 människor omkom i branden i västra London sommaren 2017.

Foto: Frank Augstein AP/TT

politisk korruption och om en regering som inte bryr sig om de fattiga. Om girighet och arrogans som kostar liv. Och om en lika uppenbar som rå rasism.

En dryg månad senare står jag i ett tyst hav av tiotusentals människor och tittar mot den svarta kolbiten som fortfarande reser sig mot himlen. Cermonin över de omkomna är vacker men samtidigt pyr

raseriet under ytan. Hos många väcks plågsamma minnen till liv. Från den där råkalla januarinatten 1981.

13 dead, nothing said New Cross-massakern där 13 ungdomar (dödstalet skulle senare stiga till 14 då en överlevare tog sitt liv ett drygt år senare) med afrokaribiska rötter omkom i ett misstänkt högerextremt attentat är

Natten mot den 18 januari 1981

omkom 13 ungdomar med afrokaribiska rötter (dödstalet skulle senare stiga till 14 då en överlevare tog sitt eget liv) mellan 14 och 22 år i brand vid en lägenhetsfest i stadsdelen New Cross i de sydöstra delarna av London. Dådet som väckte starka känslor är fortfarande ouppklarat men mycket tyder än i dag på att rasistiska och högerextrema motiv låg bakom brandattacken.

FAKTA New Cross-massakern

I grannstadsdelen Brixton drabbade ungdomar samman med polis bara någon månad efter branden i vad som skulle utvecklas till några av de värsta kravallerna i Storbritanniens moderna historia. Foto: AP Photo/Dear/TT

fortfarande ett oläkt sår som präglat en hel generation britter uppvuxna i Margaret Thatchers England.

”13 dead, nothing said” är orden som fortfarande ekar i mångas medvetande. Födelsedagsfesten som slutade i obeskrivlig tragedi men som mynnade ut i massmobilisering och motstånd. Attentatet som bemöttes med tystnad, till och med misstänkliggöranden av offren, och ignorans från de styrande tände en gnista som snabbt spred sig och satte en hel nation i lågor av ursinne och vanmakt. På många håll brinner elden fortfarande och varje nytt avslöjande, varje upplevelse, om

rasism och daglig diskriminering blir till bensin i flammorna.

Om allt det där har nu Steve McQueen och James Rogan gjort en djupgående dokumentärserie över tre avsnitt som det närmaste året går att se på den alltid lika utmärkta UR Play.

Anhöriga får berätta, festdeltagare som lyckades rädda sig själva ur lågorna vittnar och före detta poliser försöker förklara. Det är fasansfullt gripande men också viktigt att förstå. Hur myndigheternas bemötande inte kan betraktas på något som helst annat sätt än genom rasistiska föreställningar och vidrig cynism.

FAKTA Windrush-generationen

De människor från främst Jamaica och andra delar av de tidigare brittiska kolonierna i Karibien som kom till Storbritannien med löften om jobb och en bättre framtid då landet skrek efter arbetskraft i spåren av andra världskriget.

Storbritanniens stora andel invånare med afrokaribiskt ursprung, den så kallade Windrush-generation, hade sedan krigsslutet på 1940-talet varit med och byggt upp

Branden som tände gnistan av motstånd

landet till en modernt fungerande välfärdsstat. De hade slitit med de tyngsta jobben och för de lägsta lönerna. Bott i de dragigaste husen i de mest eftersatta stadsdelarna.

Ändå åtnjöt de långt ifrån alla de rättigheter som landets vita majoritetsbefolkning tog för givna. Lavinen av blodiga rasistattentat kulminerade med att 13 ungdomar brändes levande till döds, den yngsta var 14 och den äldsta 22 år.

Kravallerna i Brixton

Oskyldiga människor som i åratal trakasserats av polisen, enbart på grund av sin hudfärg, minns hur något hände de där

veckorna efter branden för drygt 40 år sedan. En radikalisering, omfattande organisering och ett ”nu får det fan vara nog”.

Här får vi äntligen höra deras egna hi storier. Om hur 20 000 människor gemensamt tågar genom centrala London. En brittisk variant av den amerikanska medborgarrättsrörelsens berömda marsch till Washington.

Men vi får också vara med när frustrationen tilltar. Från att den första stenen kastas i grannstadsdelen Brixton till hur helvetet bryter ut och upploppen sprider sig till resten av huvudstaden och så småningom vidare genom landet i en våg av ursinne senare samma vår.

Det Steve MqQueen och James Rogan lyckas göra med sin dokumentärserie är att fånga upp och belysa ett alldeles för bortglömt kapitel i vår europeiska nutidshistoria. Samtidigt visar de oss en samtid där inte mycket förändrats till det bättre. Tvärtom. Grenfell Tower, den konservativa Tory-regeringens rättsvidriga så kalllade Windrush-skandal från 2018 och dagens stenhårda migrationslagar är

I spåren av branden och polisens allt brutalare behandling av etniska minoriteter drabbades stadsdelen Brixton, som länge setts som central för Storbritanniens afrokaribiska befolkning, av upplopp mellan den 10 och 12 april. Hundratals ungdomar greps och omkring 150 byggnader skadades i våldsamheterna som kom att leda till växande protester i flera andra brittiska städer.

bra att ha i minnet för den som tittar. Allt hänger ihop.

Vid sidan av MqQueens Small Axe-triologi lever minnet av branden fortfarande kvar i en lång rad andra popkulturella mästerverk. Lyssna exempelvis på dubpoeten Linton Kwesi Johnsons New Craas Massakah från 1984 års utmärkta album Making

History eller dancehallpionjären Johnny Osbournes 13 Dead and Nothing Said (1981). Och på SVT Play finns gott om annat bra att se när du plöjt Uprising. Titta på White Riot – musik som krossar rasism eller den svenska regissören Göran Hugo Olssons England 79, en musikalisk skildring om de politiska oroligheterna i Storbritannien då och nu.

FAKTA Upploppen i Brixton 1981

Ett trettiotal byggnader förstördes och hundratals personer, både ungdomar och polis, skadades i Brixtonupploppen våren 1981.

Foto: AP Photo/Dear/TT

Branden som tände gnistan av motstånd

Arbetaren tipsar: Soundtracket för en lyckad strejk

Strejkvisor och kampsångsklassiker. Även om musik knappast förändrar världen har få strider vunnits utan ett fungerande soundtrack och när såväl lokförare som underbetalda taxichaufförer och norska arbetare strejkar passar Arbetaren på att tonsätta konflikterna med hjälp av en lista odödliga mästerverk.

Which side are you on

–

Billy Bragg

Protestsångernas protestsång skriven av poeten, agitatorn och aktivisten Florence Reece (1900-1986) i spåren av den väldiga gruvstrejken i amerikanska Harlan County vintern 1931. Fortfarande en av de mest älskade sångerna inom den amerikanska arbetarrörelsen med melodin hämtad från den gamla baptistpsalmen ”Lay the lily low”, inspelad redan 1937 av den legendariska folkloreforskaren Alan Lomax. Här i Billy Braggs utmärkt sylvassa version. Låten finns också att höra med storheter som Ani DiFranco, Nathalie Merchant och Talib Kweli.

War on the Workers

– Anne Feeney

Anne Feeney var sångerskan, IWW-aktivisten och feministen som gick bort allt för tidigt, i februari 2021, 69 år ung. Hon spe -

lade under hela sin karriär på otaliga strejkmöten och manifestationer i både USA och Europa, flera gånger även på Joe Hill-gården i Gävle. Hennes ”War on the workers” från det utmärkta albumet Have you been to jail for Justice? är en modern klassiker.

Enough is Enough

– Primal Scream & Dexys

Nu får det fan vara nog. Det menade åtminstone de kultförklarade brittiska poporkestrarna Primal Scream och Dexys (tidigare Midnight Runners) som i höstas spelade in den alldeles fantastiskt charmiga låten ”Enough is Enough” till stöd för landets strejkande transportarbetare.

”Det är uppenbart att något är fullständigt galet när miljonärerna hela tiden blir rikare samtidigt som vanliga arbetare blir tillsagda att acceptera sin fattigdom”, förklarar Dexys kultförklarade frontman Kewin Rowland i ett uttalande till den brit-

tiska musiksajten Clash music.

Varken han eller Primal Screams legendariska sångare Bobby Gillespie har gjort någon hemlighet av sina starka vänsteråsikter och sitt starka stöd för fackföreningsrörelsen.

Get Up, Stand Up

– Bob Marley and the Wailers

Ursinnet och vreden över orättvisor präglade på många sätt hela Bob Marleys karriär. ”Get up, stand up” från 1973 spelas fortfarande dagligen från Kapstaden till Kiruna och Colombia och måste rimligen anses som världens mest kända protestlåt. Här i den vansinnigt svänga versionen från den mytomspunna livespelningen på London Lyceum 1975.

Solidarity Forever

–

Pete Seeger

Redan som sjuåring, i slutet av det kon-

fliktfyllda 1800-talet, såg Ralph Chaplin en arbetare skjutas till döds under en våldsam strejk i Chicago. En händelse som skulle komma att forma resten av hans liv som artist och agiterande fackföreningsaktivist. 1915 skrev han raderna till sången som fortfarande sjungs världen över: ”Solidarity forever”, om vikten av att hålla ihop. Texten finns sedan dess översatt på en lång rad språk där den sjungits när människor gått ut i strejk. Pete Seeger är bara en av flera som spelat in den.

9 to 5

– Dolly Parton

Megahiten från Colin Higgins tidiga 1980-talskommedi med samma namn gjorde Dolly Parton enorm långt utanför de inbitna countrykretsarna. En tidlöst svängig klassiker om livets slit och släp och inspirerad av den feministiska orga-

nisationen 9to5, National Association of Working Women. Låten fungerar fortfarande utmärkt på så väl diskotek som vid demonstrationer.

Casey Jones the Union Scab – Utah Philps

Ingen lista med protestsånger är komplett utan Joe Hill. Den världsberömda visan om strejkbrytaren Casey Jones skrevs som en parodi på ”The ballad of Casey Jones” efter en omfattande järnvägsstrejk i den amerikanska delstaten Illiois 1911 och kom snabbt därefter att sjungas på möten över hela kontinenten. Året därpå, 1912, gavs den ut i den radikala fackföreningen

IWW:s Little Red Songbook och fick därmed ännu mer spridning.

Fy på sig sosse – Gudibrallan

Något av den alternativa vänsterns natio -

Dolly Partons 9 to 5 beskriver livets slit och släp i ett vansinnigt sväng och fungerar fortfarande lika bra på diskotek som i demonstrationer. En odödlig klassiker. Foto: Svenskt Pressfoto/TT

nalsång i Sverige som fortfarande dyker upp i alla möjliga sammanhang, oftast efter en eller flera flaskor rödvin. En lika humoristisk som förbittrad och fly förbannad uppgörelse med socialdemokratins klassförräderi.

LYSSNA Spana in vår spotify-lista för mer inspirerande kamp musik.

Ilska, sexualitet och djärvhet i hoppfull debut om muslimsk feminism

De flesta genres har sina givna former på hur historier ska berättas, även om det självklart finns utrymme för tolkning och kreativitet. Därför känns det extra roligt när det dyker upp en debutant som sticker ut genom att leka med pennan. Speciellt när det handlar om ett så högaktuellt ämne som feminism och muslimsk identitet.

Behöver en sån här bok egentligen vara revolutionär? Jag tror inte det. Sarah Dels-

Sarah Delshads bok visar hur reformistiska lågor kan tändas inom religionen när vi återgår till att själva forska, läsa och tolka skrifterna, riva strukturer, i stället för att blint följa traditioner som i första hand sammanställts av män. Yasmine Abdullahi läser Muslimsk feminist? Javisst!

hads bok är skriven på hennes egna premisser vilket har gett oss en väldigt genomtänkt bok. Förutom att nyansera bilden av den muslimska kvinnan, lutar hon sig mot intervjuer och röster utifrån, varvat med personliga erfarenheter, samtidigt som forskning presenteras. Mycket för att visa att fördomar om muslimska kvinnor inte bara är något som sker i fjärran land i väst, utan även här i Sverige.

Västerländska feminister har länge exkluderat muslimska feminister och tillskrivit den gruppen förvridna egenskaper, vilket är något som Sarah Delshad starkt ifrågasätter under läsandets gång.

Boken tar sin början i Delshads egen muslimska världsuppfattning och hur tidigare pionjärer inspirerat henne till att känna styrka i sin identitet. Senare vecklar bok-

Sarah Delshad är verksam som journalist, inriktad på frågor som rör muslimsk identitet och feminism.

Foto: Linda Broström

ens dryga 190 sidor ut sig på flera olika sätt som är ögonöppnande och stundvis humoristiska. Särskilt kul läsning blir det i tipsen som riktas till unga muslimska tjejer som ska gå på dejt i kapitlet om sex och Islam.

”Nej, du ska inte behöva dras med en slarvig typ. Du förtjänar bättre. Sträva efter en person som har koll på läget. Det gynnar dig och du eliminerar risken för väldigt mycket huvudvärk i en eventuell relation.”

BOK Muslimsk feminist? Javisst!

Sarah Delshad Romanus & Selling

Även om råden emellanåt blir allvarsamma och handlar om säkerhet och vägledning har Delshad en uttalad vision: att nyansera bilden av den muslimska kvinnan. Ibland upplevs det som att Delshad länge letat efter ett språk som förklarar muslimsk feminism i Sverige, och hon lyckas hjälpa läsaren att sätta ord på de systematiska problem som finns. Å andra sidan märks det att Delshad försöker täcka många aspekter i boken, vilket ibland lämnar en känsla av att vilja läsa mer av just dessa avsnitt i stället för att snabbt gå vidare.

Ilska, sexualitet, identitet, avslöjanden och djärvhet ges ett stort utrymme i boken, vilket ger en spännande läsning om muslimska kvinnors mångfacetterade verklig-

heter. Som föreläsare och tidigare nominerad till Raoul Wallenberg-priset är Sarah Delshads folkbildande tonläge i boken dominerande.

Berättelserna är aldrig ofullständiga och intervjuerna och porträtten som avlöser varandra i boken ger ett introspektivt intryck och en hoppfull läsning. Avsnitten förenar varandra, för att både folkbilda men även ge samhörighet till de muslimska kvinnor som läser boken. Det får mig att fundera: Varför har vi inte läst mer av Sahra Delshad tidigare?

År 2012 startade Delshad idéplattformen Muslimska feminister – som på hemsidan beskrivs som ”en frustrerad reaktion på noteringen av den muslimska kvinnans mediala frånvaro, samt den återkommande problemformuleringen närvarande i talet om henne.” Nu har plattformen visserligen lyst med sin frånvaro senaste åren på sociala medier men föreläsningarna har fortsatt – och arbetet med att den muslimska kvinnan ska ha rätt att företräda sig själv som individ.

Det här är något som Sarah försökt upplysa om länge. I många muslimska sammanhang har feminism bemöts som en utomstående ”västerländsk ideologi” som kanske till och med kan hota trons

grund, något som den kända imamen och sociologen Sherin Khankan varit öppen med i intervjuer och i dokumentärfilmen Reformisten som hade premiär 2019.

Men efter att allt fler muslimska kvinnor identifierat sig med intersektionell feminism, har det vuxit en större medvetenhet kring att en av Islams pelare faktiskt är feminism. Delshads bok blir extra spännande när hon lyfter på det locket, att reformistiska lågor kan tändas inom religionen när vi återgår till att själva forska, läsa och tolka skrifterna, riva strukturer, i stället för att blint följa traditioner som i första hand sammanställts av män.

Hållningen i debuten förblir medryckande och värmer ens feministiska hjärta. Det finns enorma kunskapsluckor om det här ämnet, vilket märks i samtiden vi lever i i dag. Även om författaren sätter punkt för denna gång, hoppas jag att facklan fortlever och att vi får läsa mer om muslimsk feminism och identitet.

Är det någon som fortfarande tvivlar så kan jag konstatera att självklart går det att vara en muslimsk feminist!

Men efter att allt fler muslimska kvinnor identifierat sig med intersektionell feminism, har det vuxit en större medvetenhet kring att en av Islams pelare faktiskt är feminism.

Yasmine Abdullahi. Foto: Julia Lindblom

Antologin Vi säger ifrån varje dag samlar 24 noveller av kommunalanställda. Anna

Remmets har läst.

Foto: Linn Cathrin Olsen

Vasst och klarsynt, men ofarligt

Bussförarna och barnskötarna har ordet i den nya antologin Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalanställda. Anna

Remmets har läst denoch längtar efter kommunalarnas fulare känslor.

I antologin Vi säger ifrån varje dag som ges ut på Atlas förlag samlas ett urval av de noveller som skickats in till en tävling som Kommunalarbetaren utlyste.

Samlingen rymmer noveller där barnskötare, busschaufförer, kökspersonal, undersköterskor och städare för ordet. Upplägget är för det mesta ett kort utsnitt ur vardagen som ska illustrera situationen för den grupp det handlar om. Ibland är det brukarna, de som arbetet kommer till del, som står i fokus.

Föga överraskande finns det i nästan alla berättelser en mer eller mindre tydligt artikulerad kritik mot en arbetsledning och en politik som sätter profit framför människan och vill klämma ur så mycket det bara går ur arbetaren medan de utsatta människor som de är i behov av samhällets omsorg negligeras.

BOK

hos, kommer jag på mig själv med att längta efter den herpesdrypande kuken (eller hur det nu var) på överklassens handdukar från Johan Jönsons poesi.

Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller från kommunalare

Förord av Åsa

Lindberborg Ges ut av Atlas i samarbete med tidningen Kommunalarbetaren

Men trots den vassa och oftast mycket klarsynta kritiken känns de flesta texterna ganska ofarliga. Andemeningen i merparten av novellerna är att huvudpersonen är stolt över sitt arbete och skulle trivas om villkoren var bättre. Någon total alienering inför arbetet eller aversion mot lönearbete som sådant förekommer knappast. Det som är dåligt är förlagt ”uppåt”, hos chefer och politiker medan ”brukarna” mest ger glädje.

Exploatering och dåliga villkor Som politisk analys är ju det helt korrekt, men skönlitterärt hade det varit intressant om fler skribenter hade vågat utforska vad exploatering och dåliga villkor faktiskt kan göra med en människas innersta. Förmår någon människa enbart känna ömhet och empati gentemot de man vårdar när ens kropp slits ut och ens psyke stressas sönder?

Men att skriva om ”fula” känslor, även inför de som befinner sig i underläge och som man är satt att vårda, känslor som därmed gör även berättaren ”ful”, kan vara svårt.

Fast när en av skribenterna skriver med sympati och välvilja till och med om den familj novellens huvudperson städar

Strax hejdar jag mig dock och funderar på varför jag som medelklassig läsare vill korrigera den erfarenhet som författaren till novellen ifråga faktiskt har valt att beskriva? Finns det en tendens att frossa i och fetischera våldet, hatet och misären hos en författare som till exempel Jönson? En författare som för övrigt har skrivit att den typ av poesi han skriver till stor del läses av ”klassfiender” som aldrig har sett ”skitjobb på ett vykort ens”. Det kan också vara värt att fundera över vad själva ramarna, det vill säga Kommunalarbetarens novelltävling, gör med förutsättningarna för vad som skrivs (och vilka texter som valdes ut).

I novellen ”I hemtjänstens tjänst” bränner det i alla fall till. Här utsätts en ung hemtjänstarbetare för sexuella trakasserier från en av de manliga ”brukarna”, ett motiv som skiljer sig ganska mycket från många av de nästan lite ”snuttifierade” gamlingarna i en del av de andra bidragen. Här syns i stället den komplexa dynamiken mellan brukarens underläge och mannens överläge i könsmaktsordningen.

Fint gehör för arbetet och kroppen Bland andra bidrag som är särskilt starka finns ”Fisk eller fågel”, om en bussförares dag. Här finns ingen dramatik att tala om, men ett fint språkligt gehör i beskrivningar av hur arbete känns i kroppen men också av sådant som ljusets skiftningar över dagen. Och ”Kroppsarbetet”, en novell som innehåller en mening som: ”Hur förklara vad mina händer gör och varför de inte bär nagellack?” Också bidraget ”03:00” skildrar arbete på ett konkret och avskalat sätt, i detta fall på ett boende för äldre missbrukare.

En mening som stannar kvar hos mig för sin effektiva och kortfattade beskrivning av klass är denna i novellen ”Ursäkta,

kan jag ta papperskorgen?” om städare på en skola: ”Lärarnas personalrum är väl egentligen alla anställdas personalrum, men redan min första dag blir jag visad vårt bord, där städarna, vaktmästarna och administratörerna sitter.”

Men apropå ramar och förutsättningar kan slutligen noteras att den absoluta merparten av bidragen skrivits av författare med kvinnligt kodade namn. Faktiskt är det vad jag kan se, ironiskt nog, bara vinnaren som är en man. De flesta har dessutom traditionellt ”svenska” namn. Även här sätter förmodligen tävlingen och hur den utlystes ramarna.

Men när det handlar om att skriva om arbete och vilka arbetare som kommer till tals spelar säkerligen också arbetsförhållandena som sådana roll. Jag tänker på en scen i Anders Teglunds reportagebok Cykelbudet som handlade om Foodarabudens vardag och villkor. Teglund som har tillgång till en studio lånar ut denna till en ny vän och Foodorakollega som ständigt jagar arbetspass för att inte bli utkastad ur Sverige med sin familj.

Foodorakollegan har sagt att han skulle vilja skapa något konstnärligt. Men när Teglund kommer till studion och frågar hur det har gått har hans vän inte åstadkommit någonting. Men, berättar han, för första gången på han vet inte hur länge fick han ro och utrymme att ens tänka en tanke från början till slut.

Som politisk analys är ju det helt korrekt, men skönlitterärt hade det varit intressant om fler skribenter hade vågat utforska vad exploatering och dåliga villkor faktiskt kan göra med en människas innersta.

SE FRIDA KAHLOS

BILDSKATT Hennes

privata fotosamling har varit dold för allmänheten i ett halvt sekel. Det är en samling som belyser Kahlos identitetsbyggande genom tolkningar av Mexikos ursprungshistoria och av dess revolutionärer.

Utställning

Frida Kahlo – her photos

Kulturhuset stadsteatern, Stockholm

4 maj–1 oktober 2023

Janne Flyghed: Gränskontroller – en permanent tillfällighet

Mellan Malmö och Köpenhamn fortsätter gränskontrollerna, som skulle vara tillfälliga. Kontrollerna har varit extremt kostsamma men inte haft någon större effekt på brottsligheten. Nu vill Tidöregeringen dessutom skärpa de inre gränskontrollerna.

Det öppna Europa lyser med sin frånvaro för de som ska ta sig mellan Köpenhamn och Malmö. Något paradoxalt då en grundtanke vid formerandet av Europeiska unionen var att det skulle bli fri rörlighet mellan medlemsstaterna.

Med en stark kontroll vid gemenskapens yttre gräns, samt en skärpt inre övervakning, skulle de tidigare gränskontrollerna mellan länderna kunna rivas. Nu blev det inte riktigt så.

”Undantagsfall” normaliseras

Visserligen har unionens inre kontroll blivit omfattande, till och med ännu mer än vad det var sagt från början. Vad gäller de mellanstatliga gränskontrollerna fanns redan i Schengen-överenskommelsen en möjlighet att temporärt återinföra traditionell gränskontroll vid särskilda händelser. Så skedde till exempel inför EU-toppmötet

i Göteborg 2001 för att stoppa vad som misstänktes vara tillresande demonstranter.

Men i likhet med mycket annat som endast ska tillämpas i undantagsfall, tenderar användningen att efter hand expandera. För svensk del har vi ända sedan 2015 haft ”tillfälliga” gränskontroller mellan Sverige och Danmark. Dessförinnan, mellan 1952 och 2015, var det fritt att ta sig mellan länderna.

Nya skäl när det passar

Inledningsvis var motivet att ha koll på flyktingströmmar. När det skälet blev mindre relevant angavs nya skäl för att legitimera fortsatt gränskontroll, som covid, terrorister och gängkriminella.

Nu vill Tidöregeringen inte bara bevara dessa, utan även skärpa de inre gränskontrollerna då ”det finns ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige”. Ett uttryck vars prak-

som humanitärt, samtidigt som dess brottsreducerande effekt i princip helt uteblivit.

tiska tillämpning kan bli ytterst omfattande. Det är värt att notera att dessa åtta år av tillfällig gränskontroll varit extremt kostsamma, såväl ekonomiskt som humanitärt, samtidigt som dess brottsreducerande effekt i princip helt uteblivit.

Janne Flyghed Professor

i kriminologi och skribent i Arbetaren

Foto: Sören Andersson

Det är värt att notera att dessa åtta år av tillfällig gränskontroll varit extremt kostsamma, såväl ekonomiskt

33 – Robyn Hambrook, clown.

De absolut roligaste att göra narr av är fascister. De är så seriösa och hatar att bli retade. Därför är de perfekta måltavlor för clowner.