1922: Arbetaren föds

Arbetaren kom till världen i en orolig tid. Förutsättningarna kanske inte var de bästa: det fanns många konkurrenter på marknaden och dessutom kunde det bli ordentligt bråkigt på redaktionen. Ändå lyckades nykomlingarna starta med en prenumererad upplaga på 5 600 exemplar och fördubbla den på ett par månader. Fanny Hökby läser Arbetarens allra första årgång och ser en tidning som är fast besluten att gå sin egen väg, med ett orubbligt frihetligt och maktkritiskt ideal.

”Et t trevligt år, mina herrar!”

En arbetarkarl med rejäla kängor och ett brett flin sparkar en kapitalist, en präst, en kung och en general i baken så de tumlar ned för en brant backe med buller och bång. Illustratören Mille Foerster har ritat teckningen som pryder förstasidan på det allra första numret av Arbetaren och han har gjort det med stor träffsäkerhet. De kommande decennierna skulle Arbetaren komma att bli vida känd för flera stora avslöjanden om just monarkin, militären och skurkaktiga arbetsgivare. Men det vet Mille förstås inte vid tiden för det första numret. Hans teckning är ett sätt att illustrera syftet med Arbetaren, men bakom den humoristiska fasaden finns en ganska dyster och hård verklighet. På flera ställen i Sverige råder vid den här tiden stor nöd.

Arbetslösheten ligger bitvis över hisnande 30 procent. Lönerna svänger upp och ned på en i stort sett oreglerad arbetsmarknad. Slagsmål och skottlossningar utbryter när strejkande arbetare stöter ihop med svartfötter. Sociala skyddsnät existerar knappt, vilket gör att barnen i de svenska arbetarhemmen växer upp i fattigdom, hunger och trångboddhet. Hos de vuxna värker kroppen efter hårda arbetsdagar. Många arbetsplatser är dessutom så farliga att skador, arbetsrelaterade sjukdomar och dödsfall blivit vardag, och i bakhuvudet finns en ständig oro för krig. För även om det nu är fred i Europa så har första världskriget lämnat Europa i spillror och ingen tycks kunna svara på frågan hur länge freden kommer hålla i sig. Det är lätt att föreställa sig den maktlöshet som många människor måste ha känt inför framtiden.

Men 1920-talet var också en tid av förändring. Arbetarrörelsen hade på allvar börjat utmana borgerligheten både i parlamenten och på arbetsplatserna runt om i världen, så också i Sverige. SAC – Sveriges Arbetares Centralorganisation – hade en lavinartad tillströmning av medlemmar som vill organisera sig fackligt. Från 1919 till 1920 ökade medlemsantalet från drygt 24 000 till 32 000, en ökning med 34 procent. SAC:s första tidning Syndikalisten hade givits ut från år 1911 och blivit en riktig succé. År 1916 låg upplagan på 10 000 exemplar. Tidningen började gå med vinst. 1919 kunde tidningen redovisa en kassabehållning på 63 000 kronor och därmed fanns en ekonomisk grund för att bygga något större. En rikstäckande, daglig utgivning kändes nödvändig och det var mot den här bakgrunden som SAC bestämde sig för att man i januari 1922 skulle 1: starta ett tryckeri, och 2: starta en dagstidning. ”Syndikalisten” blev (det något mer kommersiellt gångbara) ”Arbetaren”.

Arbetarens första nummer från den 2 januari 1922. Teckning av Mille Foerster. Arbetarens redaktion 1925. Stående från vänster: Elis C:son Flodh, Fritz Jonsson, Knut V. Lånström, Eugen Albán, Birger Svahn och Axel Andersson. Sittande från vänster: Edvin Lindstam, Frans Severin, Ragnar Casparsson och Karl Fernström. Foto: Arbetaren.

Falluckan I Gamla Klara

Arbetaren fick sin första lokal vid Oxtorget på Lästmakargatan 29 mitt i hjärtat av Stockholm. Tidpunkten var kanske inte den bästa. Det fanns inte mindre än nio dagstidningar enbart i Stockholm varav två konkurrerade om samma målgrupp som Arbetaren. Nykomlingen köpte hur som helst en tryckpress från Tyskland och började trycka dagligen, med undantag för söndagar. 1926 flyttade man hela inrättningen till Klara Folkets hus som blev Stockholms syndikalistiska högkvarter, och inhyste SAC, Arbetaren, Federativs förlag och tryckeriet. Huset sjöd av aktivitet så länge det stod kvar.

Frans Severin, syndikalist från Ystad, valdes till Arbetarens första chefredaktör. Han var sedan 1917 chefredaktör för Syndikalisten och hade arbetat som smedslärling, verkstadsarbetare och elektriker innan han blev journalist. Han ska enligt sina medarbetare ha varit en jordnära person. Ideologiskt påläst men aldrig dogmatisk. Teoretiskt lagd och mycket flitig, men inte direkt en ledartyp. Valet av Severin till chefsposten var egentligen också en slump. Många trodde att Brands chefredaktör, den eldige agitatorn Albert Jensen, var självskriven för uppdraget. Men på en gemensam middag hemma hos Algot Rosberg, som var förlagschef i SAC, ska värden ha yttrat orden: ”Varför skall vi välja en ny chefredaktör för den dagliga tidningen? Frans Severin är ju redan redaktör för vår nuvarande tidning, och jag kan inte se att det är något fel på honom.” Därför sökte Albert Jensen inte ens uppdraget –enligt Ragnar Casparsson, som själv blev redaktionssekreterare.

Severin blev alltså chef. Jensen fick jobbet som utrikesredaktör. Ragnar Casparsson var en av få på redaktionen som hade någon form av akademisk utbildning. Han beklagade sig ofta över reportrarna på tidningen som till stor del var självlärda, skolade i journalistik på någon utav vänstertidningarna, och helt enkelt anställts på grund av sin skrivtalang. Casparsson hade enligt honom själv ”den otacksamma och omöjliga uppgiften att var tjugofjärde timma presentera en ny och läsvärd tidning med biträde av sorglösa existenser, som saknade begrepp om tid och rum”. ”Kanske att detta likväl är ett överord”, fortsätter han i sina memoarer: ”De höll noga reda på krogtiderna”. Ja, det bohemiska livet i krogtäta gamla Klara var en utmaning för personer som Casparsson. När lönekuverten delats ut i slutet av veckan försvann reportrarna från arbetsplatsen lika snabbt som om de gått genom en fallucka. På måndagarna var reportrarna (oftast) tillbaka med huvudvärk och tom plånbok. Men arbetet fortskred och Arbetaren fortsatte komma varje morgon, trots de hägrande ölsjappen.

Prenumerationssiffrorna låg vid starten på drygt 5 600 exemplar, vilket nästan fördubblats vid slutet av året. 1925 var siffran 10 000 och 1929 var den uppe i 23 000 exemplar. Rekordsiffran skulle nås under andra världskriget: cirka 30 000 exemplar. Den totala försäljningen inklusive lösnummer var givetvis större, men där finns inga säkra siffror. Det första numret av Arbetaren trycktes enligt egen uppgift i 60 000 exemplar och såldes av 800 fasta försäljningsställen samt cirka 400 kommissionärer. Kommissionärerna sålde tidningen på gatan och knackade dörr. De tillhörde ofta SAC:s lokala samorganisationer och hade tidningsförsäljningen som ett sätt att dryga ut lönen eller arbetslöshetsersättningen. När SAC spred sig i landet spreds alltså också Arbetaren. Vissa yrkesgrupper bidrog på samma sätt till spridningen. Ett exempel är rallarna som tog med sig Arbetaren när de reste runt och la järnväg i Sverige.

ARBETE, FACK OCH ETT BRINNANDE HAT UNDER KAVAJEN

”De höga ideal som inneslutes i syndikalismens devis: Solidaritet, frihet och självansvar, äro målet för vår strävan, och Arbetaren vill alltså även i den aktuella dagskampen bli dessa måls banérförare. (…) Vår önskan är att gå i spetsen för denna kamp, och skulle också icke verkligheten tillåta denna önskans uppfyllande, så skola vi på den plats förhållandena anvisa oss göra vår tjänst, tacksamma att i mån av vår förmåga få bidraga i arbetareklassens kamp för rätt och människovärde.”

Citatet kommer från Arbetarens programförklaring, publicerad i första numret. Det stod klart redan från början att Arbetaren skulle vara arbetarklassens egen tidning och inom den växande massrörelsen SAC var arbetarklassens kamp nästan synonymt med facklig kamp. Därför är det inte konstigt att Arbetarens första årgångar domineras av fackliga nyheter, arbetsplatsolyckor och rapporter om arbetarnas hårda livsvillkor, både i Sverige och internationellt. SAC fick ofta en helsida i tidningen där man publicerade nyheter, föreningsmeddelanden, mötesreferat, kalendarium och information om aktuella strejker och blockader. Rapporter och berättelser från lokala konflikter publicerades under en egen vinjett kallad ”Från svenska bygder”. Det är heller inte konstigt att arbetslösheten fick så stort utrymme i spalterna. Den drabbade nästan alla och framkallade starka känslor. Som i den här texten från ett av Arbetarens första nummer: det därför som lönlöst att anmäla sig till arbetsförmedlingen. Arbetaren intervjuar i artikeln en person som själv drabbats av arbetslöshet samt föreståndaren för Hjälpbyrån – ett privat initiativ som bistod arbetslösa i Stockholm med mat och skor. Det liknar på många sätt hur man gör journalistik i dag, med den stora skillnaden att tidningen inte tvekade att framföra sina egna åsikter i frågan. På Arbetaren fanns inte många uns av tilltro till myndigheterna, och särskilt inte till Arbetslöshetskommissionen. Budskapet i slutet av artikeln var tydligt och explicit: ”Arbetare! Organisera er egen hjälp!”

Många trodde att Brands chefredaktör, den eldige agitatorn Albert Jensen, var självskriven för uppdraget.

Arbetslöshetskommissionen, eller ”AK”, var också föremål för ett annat hett ämne som omskrevs nästan dagligen under 1920-talet. Det handlade om ”AK-arbete” (nödhjälpsarbete), århundradets kanske mest hatade arbetsmarknadsåtgärd.

”Årsskiftet 1921–1922! Det årsskiftet kommer att bränna sig fast i många proletärers minne. Bränna sig fast därför, att nöden då var och är större än knappast någonsin tillförne i arbetarrörelsens historia. Många ha under hela år 1921 gått arbetslösa, och ännu flera större delen av året. Undra sedan över, att det är något som bränner därinne under den slitna kavajen! Detta något är hatets eld, hatet till en samhällsordning där det bjuds stenar i stället för bröd, där oförvitliga män och kvinnor lida nöd och umbäranden, därför att de förvägras rätten att genom hederligt arbete försörja sig och de sina.”

I en artikel från 1922 rapporterades det att mindre än hälften av landets arbetslösa fick något ekonomiskt stöd i form a-kassa eller nödhjälpsarbete, som var dåtidens statliga sysselsättningsåtgärd. Många såg

När man läser Arbetarens tidiga artiklar blir det också uppenbart hur annorlunda arbetsmarknaden fungerade för hundra år sedan. Framför allt är det arbetsmarknadslagarna och kollektivavtalen som lyser med sin frånvaro. I dag är lönesänkningar nästan otänkbara i Sverige, men 1922 kunde arbetsgivare sänka löner och ta bort löneförmåner när konjunkturen sjönk. I januari 1922 kunde man läsa följande, bittra rubrik: ”Grängesbergsbolaget ger sina arbetare nyårsgåva. Arbetarna vid Stråssa gruvor få lönerna reducerade med c:a 50%”.

Slagsm L Och Solidaritet I Spalterna

Det märks att Arbetaren hade svårt att hitta balansen mellan medlemstidning och dagstidning. Den fackliga sektionen blev ibland som en anslagstavla där medlemmar ganska raljant kunde vädra sina åsikter. LS kunde dela ut varningar till strejkbrytare och hänga ut medlemmar som låg efter med medlemsavgiften. Man kan läsa mellan raderna att en del konflikter definitivt slutat i handgemäng. Våren 1922 hittar vi den här insändaren:

”Avbön! Som jag under flottningskonflikten i Viggdån, våren 1920, uppträdde osolidariskt mot mina arbetskamrater, beder jag härmed om tillgift för min osolidariska handling, vilken jag djupt ångrar, samt utlovar att hädanefter aldrig mer befatta mig med dylikt. J. O. Dahlgren.”

Vi vet inte vilka osolidariska handlingar J.O. sysslade med under flottningskonflikten i Viggdån 1920, men Näsåkers LS meddelade i samma nummer att de godtagit avbönen.

Men den tidiga Arbetaren är också ett tidsdokument över den syndikalistiska rörelsens solidaritetsarbete. I en tid när sociala skyddsnät knappt existerade var det inte ovanligt att en så simpel sak som sjukdom, olycksfall eller avsked kunde drabba en familj så hårt att de inte längre kunde sätta mat på bordet. Det var inte heller helt ovanligt att en syndikalist som höjt rösten på sin arbetsplats svartlistades på sin ort så att det blev stört omöjligt att hitta nytt arbete efter en konflikt. I enlighet med syndikalismens ideal om solidaritet och självverksamhet startade man ofta pengainsamlingar för att stödja drabbade individer och familjer, så de kunde komma på fötter igen efter ett ofrivilligt inkomstbortfall. Arbetaren publicerade uppmaningar att stödja lokala insamlingar och man gav också plats till dem som ville skriva och tacka för hjälpen.

”Ett hjärtligt tack till alla kamrater inom Elvkarleby LS samt utomstående för den stora penningsumman om kr. 192:-, som kom mig och min familj till godo under min sjukdom. Tack kamrater! Elvkarleby den 21 dec. 1921. Konrad Eriksson.”

DEN STORA POLITIKEN OCH DEN LILLA MÄNNISKAN

Arbetaren hade redan från början olika sektioner för inrikes och utrikes nyheter. Inrikesnyheterna dominerades av arbetsmarknad och exempelvis rapporter om förändrade lönenivåer och priser på kött och matvaror. Helt enkelt sådant som påverkade en svensk arbetares vardag. Man granskade också myndigheter och politiker så gott det gick. När det var debatt i riksdagen gällande någon av Arbetarens hjärtefrågor skrev man långa referat av dem och citerade de intressantaste replikerna i sin helhet. Som vanligt tvekade tidningen inte heller att yttra sin egen åsikt i sakfrågan. Det kunde bli många spaltmeter politik som ibland löpte över flera sidor. Trots att tidningen bara var 8 sidor lång fick nog den som ville läsa Arbetaren från pärm till pärm avsätta minst en timme för ändamålet. Tidningsformatet var stort, spalterna var smala och typsnittet litet. För oss i dag framstår tidningen som rörig med små vinjetter och artiklar som abrupt slutar mitt i en mening med anvisningen ”forts sista sidan”. Men tidningsläsning var förstås en fråga om övning och vana, precis som nu. Läskunnigheten var redan utbredd i Sverige vid den här tiden, och arbetarrörelsen bidrog starkt till att även arbetare blev vana att läsa dagstidningar.

Arbetarens utrikesnyheter präglades mycket av säkerhetsläget i Europa och världen under den här tiden. Första världskriget var förvisso över, men ländernas ekonomier var usla och skribenterna i Arbetaren frågade sig hur varaktig freden kunde bli under sådana omständigheter. I vissa opinionstexter var man nästan helt säker på att ett nytt storkrig var nära. Precis som i Sverige var arbets- och livsvillkoren svåra i många länder. Det rapporterades om fackföreningarnas framsteg och bakslag. Ryssland, som nyss genomgått en revolu- tion, fick mycket utrymme och en mycket omfattande hungersnöd beskrevs. Utrikesredaktör Jensen var tidigt ute och kritiserade revolutionen som i hans mening utvecklats till en partidiktatur.

Men även om det blev mycket storpolitik i Arbetaren fanns den lilla människan högst närvarande på tidningssidorna. I notiserna kan man läsa om precis samma slags saker som kan drabba oss svenskar i dag. En brand i ett flerfamiljshus. En försvunnen pojke. En modig hund. Värmerekord, översvämningar och snöstormar. Samhället förändras men vissa saker förblir viktiga att få läsa om i tidningen.

EN TRÅD ATT HÅLLA I

Opartiskhet var, som vi har sett, inte en självklarhet i den tidiga journalistiken. Åtskillnaden mellan nyhetstexter och opinionstexter fanns inte riktigt där – åtminstone var den inte vattentät. Vissa texter i Arbetaren hade dessutom tydligt satirisk ton när det kom till känsliga ämnen som strejkbryteri, polisvåld och dålig arbetsmiljö. I en notis kunde man läsa om Herr Ring, arbetsledare på Skogssällskapet, som var särskilt illa omtyckt av sina underlydande. ”Det är ju allom bekant att Skogssällskapet som arbetsledare är ungefär detsamma som bocken som trädgårdsmästare”, börjar notisen. Den berättar att herr Ring både är inkompetent och otrevlig och avslutas med: ”Arbetarna begärde hans avskedande och då inte detta hjälpte beslöto de att avskeda honom själva. De samlade sig till ett antal av 200 man en morgon och uppvaktade hr Ring samt läto meddela att han omedelbart skulle lämna arbetsplatsen. Och hr Ring måste foga sig. Arbetarna följde honom till spårvagnen, och medan arbetarna utbringade ett leve för solidariteten avreste hr Ring.”

Notisen är osignerad, i likhet med många andra tidningstexter. Att signera en artikel med namn, eller ”byline” som det kallas i dag, var inget måste, utan verkar snarare ha varit högst frivilligt. De flesta av tidningens medarbetare använde en eller flera signaturer som ibland gick att lista ut, ibland inte. ”F.S” stod förstås för Frans Severin, och ”A. J-n” för Albert Jen- sen. Andra, som ”Bläckfisken”, ”Harry Orkan” och ”Bergsockengubben d.y.” är lite svårare. Faktum är att några signaturer fortfarande är okända.

Frans Severin satt kvar som chefredaktör till 1928. Efter det blev det Jensens tur och han hade uppdraget ända fram till 1951. Under de kommande hundra åren skulle hundratals journalister, redaktörer, debattörer och kulturskribenter komma att bidra och sätta sin prägel på Arbetaren – vissa kända, andra okända. Tidningen har under alla dessa år ändrat både form och utseende många gånger, men vissa saker kommer alltid prägla Arbetaren. Vi kan kalla det den rödsvarta tråden: det upproriska, ifrågasättande och maktkritiska perspektivet som är syndikalismens själva kärna och hjärta.

Fanny Hökby Redaktör för Arbetaren –100 år som fri tidning

Tryckeriet på Lästmakargatan. Elis Höglund till vänster och Ture Back till höger. Foto: Arbetaren