Raijo, åtta år på det nionde Av Marianne Ekholm ägare till Chonix Jiro Kotaro ”Raijo” Raijo kom till oss i januari 2001 som tioveckors knyte från kennel Chonix i Malmö, en efterlängtad kronprins. I min familjs hundliv har vi, med få undantag, haft tikar. Nu ville jag ha en hanhund. Bl.a. därför att Mira, vår första shiba, var en rätt kallhamrad tik, älskad personlighet, men inte helt lätt att tas med. Jag önskade mig ”en liten snäll gosse”. Mira hade hunnit bli tio år. Det fanns också en strategi, nämligen att inte hamna i hundlöshet när hennes tid var förbi, med tvekan om vi skulle våga oss på valp igen. Varken jag eller husse är i vår första ungdom. R:s föräldrar var båda topphundar. Vi mötte dem hemma hos Annika, far röd, mor black & tan. Tre röda valpar i kullen, R var störst och gladast. Till utseendet är han påfallande lik pappan: kraftig, kort nos, vita tassar, rätt mycket vitt på mage och bröst samt en härligt tydlig urajiro. Han lyser i mörkret! Samt underbara, orientaliska ögon. De berömdes särskilt första gången vi ställde ut honom. Han är vacker. Men storleken! Avstår från att nämna matchvikten (han är inte tjock), men han väger närapå dubbelt så mycket som sin eleganta mamma. Någon utställningskarriär hade vi inte föreställt oss, men visst var det ledsamt att han småningom måste kastreras; en testikel låg i bukhålan. R är en snäll familjegosse och långt ifrån någon hjälte i övrigt heller. Klarar dåligt att umgås med andra hundar. Han är ängslig, och det visar sig tyvärr ofta i aggressivitet. Vi sörjer över det, därför att det begränsar hans tillvaro. Somliga okända personer och en eller annan hundkollega går bra. Men han gillar bara dem han känner väl. Han älskar med passion hela vår storfamilj, också de mest påträngande små barnbarn. Några vänner och andra närstående accepteras också. Men nu skall vi inte tala mer om bristerna, utan hur vi har levt ihop oss. Vi kan läsa varandra perfekt. Shiban anses vara en signalkänslig ras och det upplever vi sannerligen. Någon sade att shiban når sin topp vid sju år, men för oss utvecklas kommunikationen fortfarande. Mer på plussidan: R är en perfekt reskamrat, behärskad och tålmodig. På
hotell sköter han sig som en hertig. Han skulle aldrig föra oväsen eller förstöra något. Vi har prövat det mesta. Han klarar sig också ensam länge när så krävs, både hemma och i ny miljö, lugn, väntande. Liksom i bilen. Han ägnar sig inte åt vulgärt skällande när han sitter trygg i ”sin” bil. R börjar närma sig gubbåldern. Men hans vitalitet är okuvlig. Kanske också ett rasdrag? När vi går ut på vår rätt trista och rutinaktiga morgonpromenad skuttar han som en valp, pigg och livlig, med svansen på topp, glad. Ja, han är en glad hund.
Jag vågar t o m påstå att han har humor. Denna spänstiga, alerta varelse kan samtidigt lata sig som en katt, hur mycket som helst, i säng och soffhörna. En lugnande, trivselskapande medlem av hushållet. Han är lekfull, hämtar sina bollar och godisgömmor. På kvällen busar han och jag, leker att han är ”farlig”, jag griper tag i honom och han morrar väldigt argt och nyper tag i händerna eller så, men det är bara på lek, vi har jättekul. Han gillar att bli jagad; vi låtsas att jag är farlig, sen´ har vi pussfest. Husse säger: så tråkigt och fattigt vårt liv vore utan R. Vi njuter av honom varje dag.