PROLOG
D
et var svart. Kolsvart. Inte ens den minsta barmhärtiga springa som kunde frambringa någon form av ljus fanns i det fuktiga utrymmet. Egentligen var det inget han var omedveten om, tvärtom, han hade själv varit kreatören, ingenjören. Ägnat månader åt att minutiöst skapa det som nu hade fångat honom i en fälla och som han innerst inne visste att det inte gick att komma ur. Visserligen var det sommar men luften han andades var kylig och rå. Liggandes lutade han huvudet mot det kalla golvet och skrapade uppgivet med de nedslitna naglarna på trappsteget strax ovanför. Trappan som han så stolt hade lyckats gjuta alldeles på egen hand. Tystnaden, så ångestframkallande, och varje andetag en plågsam påminnelse om att han fortfarande var vid liv. Men snart skulle det vara över. Den obehagliga stanken av förruttnelse och lik som gav honom ständiga kväljningar skulle snart inte längre vara hans föreslagare. Livet, som han inom kort skulle bli befriad från, höll på att rinna ur honom som en flod vars flöde var omöjligt att stoppa. Det visste han med bestämdhet. Men smärtan i bröstet förblev lika outhärdlig som en hämndlysten krigare som vägrade släppa taget. Ständigt hackande och bankande. Den smickrande girigheten som förvandlats till plågoanden ingen oskuld i världen kunde dölja i det mörkaste mörker. Med en suck förbannade han den kortsiktiga hungern efter fåfänga som lindat in honom i det förföriska garn som blivit hans
5