Page 1

svekets gåva Svekets gåva

Per M Herrey


svekets gåva Även om karaktärer, händelser och platser i boken har funnits eller finns på riktigt så är romanen en ren fiktion.

Per M Herrey


Svekets gåva Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Per M Herrey | www.perherrey.com | Berättarbolaget © Omslag: iStockphoto Sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-88769-23-7


PROLOG

D

et var svart. Kolsvart. Inte ens den minsta barmhärtiga springa som kunde frambringa någon form av ljus fanns i det fuktiga utrymmet. Egentligen var det inget han var omedveten om, tvärtom, han hade själv varit kreatören, ingenjören. Ägnat månader åt att minutiöst skapa det som nu hade fångat honom i en fälla och som han innerst inne visste att det inte gick att komma ur. Visserligen var det sommar men luften han andades var kylig och rå. Liggandes lutade han huvudet mot det kalla golvet och skrapade uppgivet med de nedslitna naglarna på trappsteget strax ovanför. Trappan som han så stolt hade lyckats gjuta alldeles på egen hand. Tystnaden, så ångestframkallande, och varje andetag en plågsam påminnelse om att han fortfarande var vid liv. Men snart skulle det vara över. Den obehagliga stanken av förruttnelse och lik som gav honom ständiga kväljningar skulle snart inte längre vara hans föreslagare. Livet, som han inom kort skulle bli befriad från, höll på att rinna ur honom som en flod vars flöde var omöjligt att stoppa. Det visste han med bestämdhet. Men smärtan i bröstet förblev lika outhärdlig som en hämndlysten krigare som vägrade släppa taget. Ständigt hackande och bankande. Den smickrande girigheten som förvandlats till plågoanden ingen oskuld i världen kunde dölja i det mörkaste mörker. Med en suck förbannade han den kortsiktiga hungern efter fåfänga som lindat in honom i det förföriska garn som blivit hans

5


fall. Någon nåd fanns inte att få. Insiktens ångestfyllda tomhet var den enda gåva som sveket kunde ge.

6


SOLLEFTEÅ Oktober 1999

–H

ur mår han? Varsamt lutade hon sig över den till synes livlösa

kroppen. Den som det visste, var inte svaret hon ville höra. Inte heller att ”han lever, men det verkar inte som om han är intresserad av att vakna upp riktigt ännu”. Ovissheten var som en tagg som ständigt gjorde sig påmind men som inte gick att dra ut. Ändå kunde hon inte låta bli att fråga som hon gjort så ofta på sistone. – Och hur länge kan det dröja? – Det finns de som legat i koma väldigt länge, men vi får väl hoppas att det inte är så i det här fallet. Sköterskan rättade till filten och tittade medlidsamt på Cornelia som drog handen försiktigt över den skrovliga kinden. – Går det bra om jag är ensam här en stund? – Visst … givetvis. Jag finns här utanför om du behöver något. – Tack, det var vänligt. Stolen från hörnet kändes ovanligt tung att lyfta fram till sängkanten. Smärtan i bröstet fick varje rörelse att kännas plågsam. Hon satte sig ner och tog den kraftiga handen och kramade den varsamt. – Farfar, jag vet inte om du kan höra mig men jag vill bara säga att jag älskar dig väldigt mycket … Rösten sprack och ögonen fuktades. … och jag saknar dig … och känner mig väldigt ensam. Hon tog hans hand och förde den mot sina läppar. Det kom inte naturligt för Cornelia Molén att säga att hon

7


kände sig ensam. Men det var så hon kände sig just nu. Ensam, sårbar och väldigt vilsen. Den självklara, starka och självständiga var inte så självklar längre. Att varken Karl eller Fabian var en del av hennes liv längre kändes för stunden en smula bitterljuvt. Hon hade besegrat sina demoner men priset hade varit högt. Och nu låg den man hon älskade mest av alla på denna jorden utslagen i djup koma. Det var inte svårt för Cornelia att ta på sig skulden för att Olof blivit överfallen. Hon hade gett sig iväg till Stockholm och han hade fått ta hand om Albin. Samtidigt var hon trött på att känna skuld. Den hade plågat henne länge nog. – Jag ville att du skulle veta, viskade hon tyst och tryckte hans hand mot sin panna samtidigt som hon slöt ögonen. Fem minuter senare satt Cornelia kvar i samma position. Hon ville bara få vara en stund. Det gjorde ont att ens behöva tänka. Hon ville inte tänka. Inte oroa sig för hur hon skulle klara av allting själv. Utanför fönstret höll de sista rödgula löven på att falla ner från de stora lönnträden. Temperaturen hade sjunkit men det var fortfarande relativt varmt för årstiden. Inte för att hon egentligen brydde sig. Det saknade betydelse i det tillstånd hon befann sig i just nu. Smärtan och tomheten hade ett eget liv som inte ville försvinna men som hon var tvungen att hantera. – Jag har flyttat alla mina saker till ditt hus. Hoppas det går bra att jag och Albin bor där ett tag … tills vi hittar något annat. Oscar har redan satt ut Fabians och min gamla gård till försäljning. Ja, den var ju inte min – men ändå. Struntar i vilket! Vill aldrig mer se det där stället. Förresten så har jag köpt några riktiga blommor. Inte för att dina plastblommor inte var fina men jag tycker om att ha levande också. Jag tar bort dom sen … om du inte vill ha kvar dom, förstås. Försiktigt la hon ner sin farfars hand på sängen igen. – Du ska bli bra igen … du får inte gå ännu! Hör du det? Cornelia reste sig sakta och såg sig omkring i det spartanskt

8


inredda sjukhusrummet. Hon suckade djupt och rättade till blusen i ett försök att samla sig. – Hejdå, så länge. Sköterskans vänliga leende mötte henne i korridoren där hon stod och talade med en patient i en rullstol. – Förresten, det var en parant dam här för några dagar sedan och hälsade på Olof. Är det någon du känner? Överraskad av kommentaren stannade Cornelia till. – Var det någon här? Hos Olof? – Ja, en äldre dam, hon talade engelska och sa att hon var nära släkt med din farfar. – Sa hon vad hon hette? – Nä, faktiskt inte. – Märkligt, men … Cornelia hejdade sig, om hon kommer tillbaka, säg att jag vill tala med henne. – Det lovar jag. Höstsolens bländande sken träffade Cornelia när hon steg ut från sjukhuset. Hon stannade till och kisade och försökte se sig omkring. Det starka ljuset kändes trots allt välkommet över Sollefteå. Efter att beslutet om regementets nedläggning förblev oåterkalleligt, hade ett bottenlöst mörker fått staden i ett fast grepp. Uppgivenhet, sorg och förtvivlan präglade människors vardag på ett sätt som Cornelia aldrig upplevt förut. Samtidigt hade hon svårt att ta till sig oron som kastat sin skugga över dalgången. Hon hade nog med sin egen ångest och fullt upp med att försöka få ordning på sitt eget liv med allt vad det innebar. Tankarna vandrade i takt med stegen mot Olofs Volvo som stod på parkeringen framför huvudentrén. Vem var det som hade hälsat på honom? Det slog henne att hennes farfar alltid varit väldigt förtegen beträffande sina vänner. Samtidigt insåg hon att hon faktiskt inte brytt sig tillräckligt för att ta reda på vilka de var. De enda hon egentligen kände till var Åke och Maja på hotellet, och några till. När hon tänkte efter hade han aldrig sagt särskilt mycket om

9


sin släkt heller. Hon visste knappt något om hans föräldrar. Att mamman hette Linnea, det kände hon till, men inte mycket mer. Och hans pappa? Varför visste hon inget om honom? Hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon hade varit för mycket uppe i sitt eget liv för att faktiskt bemöda sig om att närmare ta reda på mer om Olofs släkt. Men vem nu än den okända kvinnan var, så gjorde det henne nyfiken … Säkert någon av hans beundrarinnor som köpt hans tavlor, tänkte hon.

10


SOLLEFTEÅ Maj 1920

Å

ngermanälvens frustande vatten hade gjort sig av med de sista lämningarna av isen. Några snöfläckar låg visserligen envist kvar på Hallstabergets sluttningar men det var vår i luften. Benen bar henne med lätta steg nerför backen och över bron. Inte ens ett bankande hjärta från språngmarschen kunde sudda ut det stora leende som såg ut att täcka hela ansiktet. De unga männens visslingar och tillrop från droskan som hon mötte mitt ute på bron bekom henne inte. Linnea Rydholm kunde inte minnas att hon någonsin varit så lycklig i hela sitt liv. Hon rusade förbi hotellet och råkade sparka till en höna som spatserade bland de ivriga besökarna vid marknaden. – Se dig för, klumpetoss! registrerade hon men ignorerade. Med andan i halsen stannade hon till framför modern som just avslutat en till synes lyckad affär. En kund som lämnade ståndet med famnen full av diverse tyger. – Sannerligen verkar det vara en lyckodag idag, skrockade modern och skrattade med hela magen. Nu lär vi nog klara oss över veckan. – De vill ha mig! sa Linnea med rosiga kinder och höll fram brevet med sitt allra lyckligaste leende. Familjen Cohen vill att jag börjar hos dem i sommar. – Men vad säger du, flicka lilla? Modern tog brevet och tittade på det uppifrån och ner. Instinkten sa åt henne att bli bekymrad och ifrågasätta men förståndet fick henne att hejda sig. Hon hade visserligen aldrig trott att det skulle

11


kunna bli verklighet, att en fin familj i Paris skulle anställa hennes dotter men hon hade å andra sidan inte opponerat sig mot initiativet. Och nu stod hon plötsligt inför vad som tycktes vara ett fullbordat faktum med vissheten att det skulle vara för sent att säga nej. Det skulle hon i så fall gjort tidgare. – Kan du läsa det här? Det är ju … franska. – Visst mamma, jag har studerat … i smyg, utan att någon vetat. Å, visst är det fantastiskt. Jag ska få åka till Paris! Jag kan knappt tro det är sant! Linnea omfamnade modern och la sitt ansikte på sidan mot hennes breda barm. Trevande först men sedan med kraft besvarade hon kramen och smekte dotterns hår. Ögonen blev glansiga och leendet sorgset. – Kära du … men hur ska detta gå? Vi kommer att sakna dig, det vet du. – Och jag kommer så klart att sakna er, svarade Linnea och smekte sin mammas arm. Ögonblicket bröts av en ny kund som skilde dem åt och Linnea gick bort en bit därifrån med brevet tryckt mot bröstet. På håll kunde hon se hur modern stoppade ner pengarna hon just fått från kunden i en genomskinlig glasburk. En yngre pojke kom gående på Storgatan med en låda på magen, full av senaste nytt. – Kronprinsessan Margareta är död i akut blodförgiftning! Köp tidningen! Människorna kring marknadsplatsen stannade upp. Det var som att allt liv och rörelse fick ett abrupt slut. Folk tittade på varandra med chock i blicken. Linnea kände hur den euforiska glädjen förbyttes mot en klump i magen. En äldre kvinna intill henne brast ut i gråt. – Död! snyftade hon. Hon var just till att föda och var själv rena barnet! Det var första gången som Linnea på allvar upplevde kollektiv sorg. Människor tycktes helt förlamade. Margareta från England,

12


gift med Gustav Adolf, var omtyckt av folket inte minst för sina hjälpinsatster för krigsfångar och fattiga. Linnea kände till att kronprinsessan väntade sitt sjätte barn men viftade bort tankarna att den förfärliga nyheten skulle kunna vara ett dåligt omen för hennes egen del. Just nu var det som att ingenting fick komma i vägen för hennes stora dröm som var på väg att bli verklighet.

13


En bilbomb avsedd att skada förbundsjuristen Johnny Janell exploderar. En guldtacka hittas i Ångermanälven utanför Sollefteå tillsammans med benrester och en uniform från en tysk soldat. Fyndet väcker frågor och ger inte bara oväntade kopplingar till Johnny Janell, utan också till hans guddotter Cornelia Molén. Jakten efter svaren inleder ett sökande i det förgångna som visar sig utgöra en reell fara för dem båda.

SVEKETS GÅVA är en spänningsroman som utspelar sig från 1920-talets konstnärsliv i Paris till nutidens Sollefteå. Ett Sollefteå, vars innevånare inte bara drabbats av nedläggningen av det stora regementet utan också lever under hotet att deras sjukhus ska tas ifrån dem. Romanen är andra delen i en trilogi och uppföljaren till Per Herreys hyllade debutroman, Skuldens pris, från 2013.

www.vistoforlag.se ISBN 978-91-88769-23-7

9 789188 769237

Svekets gåva  

En bilbomb avsedd att skada förbundsjuristen Johnny Janell exploderar. En guldtacka hittas i Ångermanälven utanför Sollefteå tillsammans me...

Svekets gåva  

En bilbomb avsedd att skada förbundsjuristen Johnny Janell exploderar. En guldtacka hittas i Ångermanälven utanför Sollefteå tillsammans me...

Advertisement