Homo Maior

HOMO MAIOR

homo maior

IDA LEWIN

homo maior

IDA LEWIN

HOMO MAIOR Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Ida Lewin © Omslag: Unsplash Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-7885-004-4

Till Martin Jag söker min ensamhet men så minns jag: Den var en gåva till dig, en som jag aldrig ångrat att jag gav.

KAPITEL 1 Det var dagen efter min artonårsdag och det kunde mycket väl bli min sista. Statistiken talade emot det, men statistik betyder ingenting för individen. Då skulle jag väl knappast sitta här, jag skulle inte blivit till från början. Hur troligt var det att min mamma skulle träffa min pappa och de skulle gilla varandra tillräckligt mycket för att vilja få ett barn. Och sen, att just den spermien skulle bli först och, ja, sannolikheten för att varenda person som finns skulle finnas är nästan lika med noll. Så, statistik betyder verkligen ingenting för individen.

Vi hade haft en kombinerad födelsedags och avskedsfest, jag och min mamma. Jag hade bakat en tårta och hon hade fixat en present, en hästskoformad berlock i en guldkedja med inskriptionen Du kan, du vill, du vågar. Det var ett skämt oss emellan, en perfekt åkabortgåva. Jag skulle tänka på henne och hästarna varje gång jag kände den mot min hud. Som nu när jag skulle kliva ombord på en jättelik koloss som var tänkt att ta mig över Atlanten, till Amer universitet, ett av de största och mest välrenommerade i hela världen.

Jag kunde fortfarande inte förstå att jag blivit erbjuden en plats där, lika lite som jag kunde förstå att jag tackat ja. Det var första gången jag var söder om Umeå och där hade jag bara varit en enda gång, när jag presenterat min Masterstudie i 7

molekylärbiologi och fått min examen. Allt arbete hade jag gjort hemma på gården i Vitträsk, i labbet på loftet. En speciallösning bara för mig, som universitet gått med på, jag var ju egentligen alldeles för ung och bodde för långt bort. Rektorn hade varit mycket tveksam, men jag trodde inte att hon ångrade sig nu.

Flygplatsen var full med folk och långa köer. I säkerhetskontrollen fick jag packa upp dator, platta och mobiltelefon, i princip allt jag hade i handbagaget. De tog mig åt sidan och drog med små lappar längs mina handleder och sedan skannade de dem i en apparat. Jag pustade ut när de lät mig passera. Mina händer hade inte hanterat sprängämne idag, men det skulle kunna finnas spår. Jag hade städat ur labbet och flyttat kemikalier i en hel vecka.

Efter att ha sicksackat mig fram bland folket som sprang mellan tax-freebutikerna hittade jag fram till gate 43. Människor gjorde mig yr, jag längtade redan tillbaka till lugnet på fjällvidderna.

Jag satte mig på en ledig bänk och såg mig om på medresenärerna som väntade vid utgången till planet. Vem som helst av dem skulle kunna ha en bomb i skosulorna, mätinstrumenten vid säkerhetskontrollen var patetiska. Men ingen av dem såg extra ängslig ut, det var mestadels män i skjortor med kabinväskor framför sig och Dagens industri i knäet. Några småbarnsföräldrar sprang med böjda ryggar efter sina småttingar. Par satt nära varandra på bänkarna, de flesta tittandes ner i varsin telefon.

Ingen kunde misstänkas vara ute efter att döda resten av gruppen.

Mamma hade gett mig en påse med lugnande tabletter som jag skulle ta om det blev kris. Jag tog upp påsen ur fickan och gned tabletterna mellan fingrarna. Fyra stycken små runda piller.

Jag kunde ta max två åt gången hade hon sagt. Då skulle ångesten försvinna och jag skulle få sova mig igenom resan. Att vara drogad var ingen frestande tanke men det började bli svårt att andas och tårarna brände under ögonlocken. Det var alla människorna, alla dofter, alla ljud. Hjärtat hamrade innanför bröstkorgen, svetten bröt fram på överläppen.

8

Jag kastade upp ryggsäcken på ryggen och rusade bort mot toaletterna som jag passerat i den breda korridoren. Där inne låste jag in mig i ett bås och satte huvudet mellan knäna. Världen snurrade. Jag formade händerna som en skål framför munnen, en papperspåse hade varit bättre men det fick duga. Den varma luften mot handflatorna gjorde det lättare att koncentrera sig på andetaget.

Efter en stund slutade det sticka i läpparna och rummet kändes stadigare. Jag passade på att gå på toaletten, för fjärde gången, och sedan gick jag ut till handfaten. Ögonen var röda och tåriga. Jag skvätte vatten i ansiktet, gnuggade och torkade med en pappershandduk i hopp om att kunna dölja min gråtattack.

I ett infall tog jag upp två tabletter ur påsen och stoppade in dem i munnen. Det var svårare än jag föreställt mig att svälja ner de små pillren, utan att börja tugga på dem. Till slut kunde jag få dem långt ner i svalget och ta en klunk vatten som förde med dem ner i strupen. Det var första gången i mitt liv som jag tog någon form av läkemedel, jag hade inte ens tagit värktabletter tidigare.

Ombordstigningen hade börjat och det var nästan tomt vid utgång 43 när jag kom tillbaka. Jag räckte fram pass och biljett till flygbolagspersonalen.

– Hur är det fatt, du ser inte ut att må så bra, sa mannen som kontrollerade mina papper.

– Lite ledsen att åka bara, och så gillar jag inte att flyga.

– Det ska du inte oroa dig för.

Han klappade mig på axeln och jag ryggade från hans beröring.

– Hoppas att du får en bra flight och en trevlig resa, sa han.

Jag nickade och gick in i gången.

Flygplanet kändes enormt, det var tre säten vid varje fönster och sex säten mellan de två gångarna. Till min lättnad hade jag en hel fönsterrad för mig själv. Underbart, jag skulle få lida i ensamhet. Efter att ha placerat ryggsäcken i bagageutrymmet 9

ovanför sjönk jag ner i stolen vid gången och knäppte fast säkerhetsbältet. Den plastiga skinnimitationen klibbade mot kläderna och jag kände pulsen vid tinningarna.

Det tog inte lång stund innan det jättelika planet började backa ut från terminalen. Flygvärdinnor gick fram och tillbaka i gångarna och kontrollerade att alla var fastspända, sedan ställde hela styrkan av personal upp sig och började peka ut nödutgångar och visa flytvästar, som om vi skulle ha en chans att överleva om de blev aktuella. Jag försökte andas lugnt i väntan på att tabletterna skulle få effekt. Lungorna kändes för små, eller fyllda med någon tung rök. Jag föreställde mig ett svart moln av rök, som invaderade all plats i bröstet och tryckte undan syret.

Jag kippade efter andan.

Säkerhetsgenomgången var klar och de knastriga högtalarna gav order om att personalen skulle spänna fast sig. I änden på startbanan stannade planet och stod stilla i väntan på att få åka iväg. Paniken höll på att få min kropp att explodera, tabletterna fungerade inte. Vad hade hon trott mamma, att jag skulle klara mig med placebo, det var meningen att de skulle börja verka direkt. Jag drog fram påsen ur fickan. Snabbt tog jag ur de återstående två små pillren, la dem på tungan och försökte svälja, utan att ha något att skölja ned dem med. De fastnade och skavde i svalget. En smak av kalk och damm spred sig i munnen.

Jag svalde och svalde. Motorerna rusade, peppade upp sig inför kraftansträngningen att komma upp i luften. Sedan tog det fart, jag såg världen åka fortare och fortare förbi utanför fönstergluggen och jag pressades bakåt i sätet. All luft, all rök trycktes ut ur kroppen. Jag blev platt och kallsvetten klibbade i nacken.

Jag kommer att dö.

Sedan var vi uppe i luften. Det blev en brant backe i gångarna och innan vi hunnit plana ut började personalen röra på sig.

En flygvärdinna i snäv kjol och höga klackar kom emot mig genom gången. Luften i planet var sval av luftkonditioneringen som arbetade på max. Det susade i öronen. Mina händer höll så hårt i armstöden att knogarna vitnade. Kroppen kändes stel och 10

benen var låsta i en onaturlig vinkel. Jag försökte se på flygvärdinnan, men bilden var suddig, hur jag än ansträngde mig.

– Hur är det fatt miss? sa hon och böjde sig ner mot mig.

Kom för nära.

Jag ryggade bakåt mot ryggstödet.

Världen klarnade.

Flygvärdinnans hår i en stram knut i nacken, doften av hårspray som stack i näsan. Lager av makeup som täckte hennes naturliga porer och stora svarta glasögonbågar som gick ner en bit över kinderna.

Jag ryckte upp armarna, det kändes som om planet krängde till.

Hon skrek, rakt ut, och flög bakåt, bort från mig.

Varför skriker hon?

Vad var det som hände. Var det dags att dö?

En annan kropp materialiserades bredvid mig. Nära. Ett mansansikte blev tydligt. Man, kille? han måste varit i min ålder, eller äldre, han var tidlös. Allt annat runt omkring mig var som att titta under vatten. Ansiktet var vackert, aningen blekt med rufsigt rödbrunt hår och markerade ögonbryn. Jag fastnade vid ögonen. De skymdes till hälften av hundratals uppåtböjda ögonfransar och var mörkt blåa, med en ljus ring i yttre delen av iris.

Det ljusblåa tycktes bli större, mer skinande.

– Lugna dig Sofie, sa han.

Det lät som en sång.

– Du måste lugna ner dig. Se på mig.

Som om jag någonsin skulle kunna se bort från de där ögonen. Jag var som hypnotiserad. På håll hörde jag upprörda röster och någon som grät. Allt det var i bakgrunden, bara hans ögon existerade. Det lysande blåa inneslöt mig i en våg av lugn. Alla tankar på flygvärdinnans skrik och skräckslagna ansikte försvann långt bakåt i huvudet, det hade nog inte hänt.

Han la sin hand på min. Värme strålade genom kroppen.

Musklerna slappnade av och dimman som resten av synfältet varit skymt av lättade tillsammans med suset i öronen. Jag blev 11

medveten om alla upprörda röster omkring mig och tvingade bort blicken från personen framför mig. Flygvärdinnan stod en meter bort med händerna i ansiktet, ögonen uppspärrade under de stora glasögonen. Hon skrek inte längre, hon grät. En manlig steward kom springande i gången.

– Du måste gå tillbaka till din plats mister, vi tar hand om det här, sa han.

Mannen vid min sida vände sig mot stewarden och oron blossade upp i mig när hans blick såg bort från mig. Jag mindes rycket i planet och skriket. Var det jag som hade orsakat det, vad hade jag gjort?

– Det finns ingenting att oroa sig för här, bara en trasig stol.

Jag lugnar damen här och du och din personal tar hand om de andra passagerarna, de behöver er.

Rösten var bestämd. Så övertygande att ingen skulle kunna säga emot honom, så vuxen, den både passade och passade inte ihop med ansiktet som uttalade orden. Fler ur kabinpersonalen kom springande. Jag undrade varför alla såg så upprörda ut.

Och varför allas ansikten slätades ut så fort de såg på mannen bredvid mig.

– Om ni alla sköter ert arbete så kan jag hjälpa damen här.

Det är ingen fara alls, inte med henne och inte med planet.

Den manliga steward som kommit först log ett fånigt leende och föste de andra framför sig när de backade bort från oss. Jag kände hur jag släppte ner axlarna när jag återfick ögonkontakt med mannen vid min sida. Han var så vacker att jag ville röra vid honom för att försäkra mig om att han var verklig. Hetta blossade upp i ansiktet och jag såg ner i knät.

Det var någonting som var fel med bilden.

Mina händer vilade mot låren. Fingrarna var fortfarande vita av spänning, så hårt knutna runt armstöden att de försvann in i plasten. Armstöden skulle inte vara där, i mitt knä, de skulle sitta fast mellan stolsryggarna. När jag insåg vad jag hade gjort, kastade jag armstöden ifrån mig. Det blev inget riktigt kast. Mina händer fångades upp och inneslöts i hans stora händer mitt i 12

kastet, det brände till i huden. Han tog tag för hårt, men så fort jag formulerade tanken på obehag lättade greppet och han la försiktigt ner mina händer i knät igen.

Armstöden föll ner på golvet framför mina fötter. Fem stora hål i vardera armstöd markerade var mina fingrar just varit.

– Du måste ta det lugnt, sa han. Kan jag sätta mig här?

Han reste sig upp i sin fulla längd och pekade med handen att jag skulle flytta in mot fönstret. Han var så lång, så stor. Tveksamt knäppte jag upp bältet och hasade mig in till det mittersta sätet.

Hålet mellan stolarna där ett av armstöden suttit fick mig att stanna upp. Stirra. På hålet och på mina händer.

– Det är lugnt, sa han.

Hans ord bröt min förvirring. Istället fylldes jag av vetskapen om hur nära mig hans kropp befann sig. Det strålade som ett kraftfält omkring honom och jag kunde inte förmå mig att flytta mig längre ifrån, jag ville vara där, i energin.

– Hur känner du dig? frågade han.

Han såg mig rakt i ögonen, som om han letade efter någonting innanför hornhinnan.

– Jag vet inte vad som hände, svarade jag.

– Du börjar få tillbaka lite färg i ansiktet.

Han log och jag kände hur ”lite färg” förvandlades till tomatröd.

– Hur visste du vad jag heter? sa jag.

– Det vet jag inte, varför tror du att jag vet det?

– Du sa mitt namn förut. Sofie, lugna dig, sa du. Jag hörde det.

– Nej, jag sa bara lugnande ord, inte ditt namn. Du kan fråga flygvärdinnan om du vill, du var ganska borta, kanske du inbillade dig?

Hans röst var så övertygande, jag kunde bara skaka på huvudet.

– Jag vet inte, jag kanske är påverkad av tabletterna som jag tog trots allt.

– Har du tagit tabletter? Jag skulle inte göra det igen om jag var du, man vet aldrig vilken effekt de kan få.

13

Det lät som om han pratade förmanande till ett barn.

– Mamma skulle aldrig ge mig något farligt, protesterade jag utan att hinna tänka efter.

Hans energi var så lockande, så nära. Jag såg in i de mörka ögonen, synen gav mig en känsla av tyngdlöshet och jag måste vända bort blicken för att kunna samla tankarna.

– Självklart inte, svarade han.

Med ett leende fortsatte han.

– Det kanske är dags att vi presenterar oss, jag heter Richard Keeton.

Han sträckte fram handen i en formell hälsning. Jag såg ner på min egen hand innan jag försiktigt tog hans.

– Sofie Nordström.

Jag vågade inte släppa handen med blicken och möta hans ögon, rädd för att göra hål i hans hand också när den begravde min med sin storlek. En ilning gick från handflatan upp genom armen och jag kunde svurit på att han också kände samma sak.

Han släppte mig men fortsatte att se på mig, studera mig, sedan skakade han lätt på huvudet, som om han bestämde sig för att det inte fanns något att hitta.

En storvuxen steward kom fram till vår rad.

– Hur går det här?

Han hade svettdroppar vid det vattenkammade hårfästet och såg ut som en skolpojke som blivit framskickad av kompisarna för att fråga något viktigt. Det passade inte ihop med hans breda axlar. Richard vände sig mot honom och svarade med låg röst.

– Det är bra tack, ni behöver inte oroa er.

Han pratade inte högt, men rösten nådde utan att avta i styrka ut till alla passagerare som satt runt omkring.

– Damen här behöver något att dricka, vatten, kan du ordna det? fortsatte han.

– Absolut, sir.

Stewarden släppte ut luften ur lungorna och axlarna sjönk ner. Jag hade inte tänkt på det själv förrän Richard sa det, men det kändes som om mina tänder hade torkat fast i insidan av 14

läpparna och det kurrade i magen. Jag försökte dra med tungan längs tandraden men den hade fastnat i gommen och det blev mest ett konstigt grimaserade.

Stewarden kom tillbaka med ett plastglas och en flaska vatten som han ställde ner på bordet framför Richard. Genast sträckte jag mig efter flaskan och svepte den i några få klunkar.

– Vill du ha mer?

Richard såg på mig med höjda ögonbryn.

– Ja tack. Jag har min plånbok i väskan.

Stewarden som stod kvar i gången, log försiktigt mot mig.

– Det kostar ingenting alls miss, du får dricka hur mycket du vill på den här flighten.

– Vi tar två flaskor till, sa Richard och om han brydde sig om min missuppfattning visade han det inte.

Flygvärdinnan med glasögonen kom med snabba steg fram med mera vatten. Hon darrade en aning på handen när hon satte ner flaskorna. Richard la sin ena hand på den, bara för en sekund.

– Det kan inte vara lätt att arbeta under de här förhållandena miss. Det är tur att det bara var en stol som gick sönder.

Han såg flygvärdinnan i ögonen när han fortsatte.

– Nu glömmer vi den här historien, allt är bra nu.

– Självklart.

Hon log mot Richard.

– När vi landar behöver ni se till att någon kontrollerar alla sätena, de kan vara felmonterade, sa han.

– Absolut, det ska vi göra. Kan jag erbjuda er något mer? Vi kommer att börja servera lunch om en liten stund men önskas någonting före det är det bara att säga till.

– Tack. Vill du ha någonting nu Sofie?

Det var någonting med hans sätt att prata, jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

– Jag kan vänta, tack.

Richard satt kvar bredvid mig tills jag ätit upp den smaklösa flygplansmaten och kabinpersonalen samlat in alla brickorna igen. Jag kände mig lugn utan att kunna förstå varför.

15

– Du verkar må bättre nu Sofie, jag borde gå tillbaka till min plats, sa han.

– Nej! Jag grep tag i hans hand och hans ögon blixtrade till samtidigt som en stöt av värme for genom handflatan. Genast släppte jag, rädd för att jag tagit i för hårt.

– Jag menar, jag blir lugn av att du sitter här. Snälla stanna, sa jag.

Några timmar tidigare hade jag varit glad för att ha fått ett ensamt säte, nu blev jag skräckslagen bara av tanken på att han skulle lämna mig ensam igen. Hans uttryck när jag bad honom stanna var nästan lika skrämmande, men det insåg jag inte förrän det var för sent. Det var mörkt, han rynkade ögonbrynen i en båge och det fick honom att se mer arg än bekymrad ut.

– Jag stannar om du behöver det, sa han och såg sig om i planet.

De som satt runt om oss verkade dra en gemensam suck av lättnad och det fick Richards uttryck att slätas ut.

Som statistiken lovat landade planet säkert utan att jag fick några fler utbrott eller blackouter. Richard Keeton satt bredvid mig hela resan. Han sa inte mycket, svarade bara kort på mina frågor och verkade mest försjunken i sina egna tankar. Jag klagade inte, jag hade fullt upp med att försöka hitta en förklaring till vad som hänt. En adrenalinkick kanske, jag köpte inte Richards idé om att stolarna var felmonterade, jag till och med fällde ner armstödet som fanns kvar, det mot fönstret, och drog i det. Det satt som berget.

Richard tog inte i mig igen, han blängde irriterat på mig när jag snubblade i gången när det var dags att kliva av planet. Han var på väg att stötta upp mig men hindrade sig när jag återfick balansen.

När vi kom in i ankomsthallen försvann han utan att säga något. Jag ångrade att jag inte passat på att tacka honom. Han hade hjälpt mig, det minsta jag kunde göra var att säga tack. Jag försökte intala mig själv att det var därför som jag kände mig så 16

besviken när han försvann. Men tomheten som fyllde bröstet berättade något annat.

Det var varmt i Boston. Jag rullade mina två stora resväskor mot bussarna och blev genomsvettig. Det var en fem timmar lång bussresa till Charlesport och Amer universitet, men buss var ett färdmedel som jag kände mig tryggare med. Sätena på bussen var plastigare än de på planet och de osade av en blandning av svett och spya, ändå skulle jag hellre ha åkt buss hela vägen. Jag var helt slut när jag satte mig på det hårda sätet och såg ingenting av landskapet under resan när jag föll ner i en drömfylld, flackande sömn.

Det var inte långt mellan busstationen i Charlesport och min nya adress vid campus, taxiresan tog bara fem minuter, vilket jag var oändligt tacksam för. Bilen stannade utanför ett grått, gammaldags stenhus. Murgröna klättrade upp längs väggen och det såg på något säreget sätt hemtrevligt ut. Framför huset fanns en välklippt gräsmatta med en stenlagd gång upp till trappan och tomtgränsen mot trottoaren följdes av en meterhög stenmur.

Jag drog ett djup andetag och försökte samla tankarna, men det var som om hjärncellerna var fyllda med gröt. Chauffören hjälpte mig med väskorna och när vi gått halvvägs upp för gången öppnades dörren och en tjej i en blommig klänning som kunde varit hämtad från sjuttiotalet, kom ut på trappan.

– Hej, du måste vara Sofie.

Hon uttalade mitt namn med engelskt uttal, med långt o och kort i, jag lät det vara, jag antog att jag skulle få vänja mig vid det, precis som vid allt annat. Som tur var såg jag inte språket som ett stort problem. Engelska föll sig lika naturligt för mig som svenska.

Jag log när jag tänkte på mina lärare hemma som sagt att jag hade bra gehör. Sanningen var att deras eget uttal var förskräckligt.

– Det är jag som är Amanda Ross. Trevligt att träffa dig.

Jag tog hennes utsträckta hand.

– Trevligt att träffa dig också, sa jag.

Jag betalade chauffören och Amanda tog min ena väska och vi gick in i huset.

17

– Välkommen till Watson house, sa Amanda.

Vi kom in i en stor ljus hall, en svängd trappa ledde upp till övervåningen, åt båda sidorna fanns korridorer med rum och bakom trappen stod två stora spegeldörrar uppställda och ledde till ett större rum mot husets baksida.

– Du kommer att dela rum med Nicki Lewis en trappa upp.

Hon är också doktorand, fast inom samhällsvetenskap.

– Det blir säkert bra, sa jag och bet mig i läppen.

Att dela rum var en av de största utmaningarna med det här boendet, med hela resan om jag tänkte efter, men det var vad Xlab betalade för i mitt stipendium. Jag hade fått tillräckligt med pengar också för att kunna lösa boendet senare om det inte fungerade. Mamma hade tyckt att det var bra att jag inte skulle behöva klara mig helt själv. Trots att hon visste att hon oroade sig i onödan, jag hade tagit lika mycket hand om henne som hon tagit hand om mig de senaste åren.

– Alla här i Watson house doktorerar eller är precis i slutet på sina masters, fortsatte Amanda. Jag själv skriver en avhandling i psykologi, om läkare-patient-kommunikation.

– Spännande, sa jag och försökte kväva en gäspning.

– Men snälla du, kom så ska jag visa dig ditt rum. Du ser väldigt trött ut.

– Ja, tack. Jag menar inte att vara oförskämd men jag är väldigt trött, jag har rest i över ett dygn och inte sovit så mycket.

– Ingen fara vi får tillfälle att prata senare. Köket ligger där inne om du blir hungrig.

Hon pekade förbi trappan.

– Det är bara att ta vad du vill i skåpen, allt är gemensamt och ingår när man bor här. Är det något du saknar kan du skriva upp det på listan som sitter på kylskåpet. Men det där kan jag visa imorgon, kom nu så går vi upp.

Jag kånkade upp den ena resväskan för trappen. Halvvägs upp kom en kille ifatt mig.

– Här jag kan ta den där, sa han.

– Åh, tack.

18

– Hej, jag heter Matt, sa han och räckte fram sin högra hand över väskan som han just tagit ifrån mig.

– Hej, jag heter Sofie.

– Välkommen. Det är du som kommer från Sverige?

– Hon har rest i över ett dygn Matt, låt henne komma till rätta här innan du hoppar fram och börjar utfrågningen, sa Amanda.

– Tack, mumlade jag.

– Hoppas du ska trivas här, fortsatte Matt.

Uppe på övervåningen möttes vi av en trång, lång korridor med en grå heltäckningsmatta på golvet. Ljuset var dunkelt och åt vardera håll fanns flera dörrar. Amanda tog till höger, stannade utanför en dörr mitt i korridoren och knackade.

– Kom in, hördes en röst på andra sidan. Amanda öppnande och en kort, kurvig tjej med långt lockigt hår hoppade upp från en av sängarna i rummet. Hon hade på sig jeans och en tight t-shirt och såg ut som en filmstjärna. Det strålade om henne.

– Hej Sofie, det är jag som är Nicki. Välkommen, kul att äntligen få träffa dig. Jag tog den här sidan av rummet hoppas att det är okej?

– Hej, sa jag. Det blir bra antar jag.

Rummet var stort och delades av på mitten av en luftig bokhylla. På vardera sida fanns ett skrivbord och en säng. Det låg en fluffig silverfärgad matta på golvet och det fanns två enorma garderober som räckte upp till taket.

– Kom in, gör dig hemmastadd, sa Nicki.

– Vi kan ses imorgon Sofie, så ska jag visa dig runt. Hoppas du får sova gott, sa Amanda.

– Tack Amanda, sa jag och sjönk ner på den lediga sängen.

Jag försökte le åt Amanda när hon klappade mig på axeln och lämnade rummet, men jag orkade inte tvinga upp mungiporna.

– Du ser inte vidare pigg ut. Jag tror vi behöver få dig i säng, sa Nicki och granskade mig uppifrån och ner.

Jag såg på väskorna som var parkerade innanför dörren och försökte uppbringa någon form av energi för att resa mig och packa upp det nödvändiga, men kroppen var för tung.

19

homo maior

Det borde inte vara möjligt för artonåriga Sofie att få ett forskarstipendium till ett av världens bästa universitet. Det borde inte vara möjligt att slita sönder en flygplansstol eller flytta en bil flera meter åt sidan med bara händerna. Naturvetaren i Sofie vet det. Men hur ska hon förklara att det hänt?

Richard har hela sin familjs hemlighet att skydda. En hemlighet han kunde ge sitt liv för. Men han räknade aldrig med sin egen reaktion på Sofie. Hur hon skulle påverka honom över alla gränser.

Tillsammans bryter de mot alla regler och när Richard berättar om hemligheten utsätter han dem båda för dödlig fara.

Sofie inser att hon inte längre bara är forskaren, hon är också försöksdjuret.

HOMO MAIOR är en berättelse som utspelar sig i gränslandet mellan det möjliga och det omöjliga. Om kärlek som uppstår där man minst anar det. Oväntad vänskap, maktspel och en upplösning där Sofie måste inse hur lite hon vet om världen och om sig själv.

www.vistoforlag.se ISBN 978-91-7885-004-4

9 789178 850044