Den dömdas rop

En faluröd trädbod med vita knutar fanns ett tjugotal meter framför henne.

Om hon bara lyckades ta sig dit.

Elisaveta rusade fram till bodens färgflagnande ytterdörr och slet upp den.

Hon kunde tydligt höra Ivailos steg bakom sig. Utan att vända sig om kom hon in i boden där det fanns en massa verktyg och trädgårdsredskap.

En gräsklippare stod bredvid, hon var nära att snubbla över den.

Hon rätade på sig. Skadan i armen sved som eld. Hon drog ett djupt andetag och var på väg att låsa dörren, när hon med fasa upptäckte att regeln satt på utsidan.

Hjärtat var nära att stanna i bröstet.

Hon vände sig om.

Ett svagt sken från den tidiga morgonsolen tittade in genom ett smutsigt fönster. Snabbt rusade hon över de knarrande golvtiljorna och hukade sig bakom en gråblå skottkärra, som stod vid ena kortväggen.

Om Ivailo kom in i boden och sökte i fel riktning skulle hon kunna rusa ut bakom honom för att låsa in honom. Det var egentligen den enda plan som hon i sitt tillstånd kunde tänka ut, där hon satt hukad bakom skottkärran med hjärtat hårt dunkande i bröstet.

Hon hörde ett skrapande ljud från utsidan. Dörren öppnades snart och Ivailo kom in. Hon höll andan. En svart skugga drog över väggen bredvid henne.

Blodet!

Blodet som droppat ner på golvet visar honom rakt i famnen på mig, tänkte hon och hörde hans tunga steg. Hon var så rädd att hon i panik slöt ögonen.

Stegen närmade sig långsamt.

Och tystnade …

I samma stund som hon tittade upp igen stirrade han på henne.

14