Page 1

Den dรถmdas rop


ANNA EIDEM den dรถmdas rop SPร„NNINGSROMAN


Den dömdas rop Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Anna Eidem © Omslag: Stefan Westerklint © Omslagsfoto: Benjamin Eidem © Porträttbild: Åsa Dahlgren Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-88769-14-5


Till min kära mamma, Margit, som alltid finns vid min sida


PROLOG

Tisdagen den 31 maj

ELISAVETA SAVOVNA NIKOLOVA plockade upp sin sista torsk vid Rosenlundsgatan utanför Ica Maxi strax efter klockan fyra på morgonen. Regnet som just upphört gjorde luften sval och något kylig. Blåsten ven i öronen och de tunga molnen var på väg att skingras och tona bort efter ett envist oväder. En ensam fiskmås glidflög över Feskekörka och kanalen, och skriade som ett litet sorgset barn. Elisaveta huttrade och drog den svarta midjelånga skinnjackan tätare omkring sig, lutade sig fram mot den nerhissade sidorutan och den medelålders mannen, som satt bakom ratten och synade henne med en något förvirrad blick. Han bar en svart kavaj, vit skjorta, lätt uppknäppt vid halsen och hans ansikte var blekt med tre dygns skäggstubb. Elisaveta förhandlade sig till åttahundra spänn för en halvtimme. Trots mannens tillbakadragna sätt såg han ganska sympatisk ut med sina nervösa och sorgsna ögon. Hon tolkade hans melankoliska hållning som att han var både obekväm och ny i gamet. Hon kände igen sorten. Ensamstående. Eller gift, men lik förbannat ensam. Antagligen var det första gången mannen i bilen köpte sex av någon. Själv hade Elisaveta inte tänkt sälja sin kropp för evigt. Hon ville egentligen sluta. Men ansåg att hon inte fått 7


ihop tillräckligt med pengar ännu. Trots den där affären med Ivailo. Hon hade också sin familj som hon måste hjälpa. Modern var städerska på ett mindre hotell i Varna och fadern arbetslös byggnadsarbetare. Hon hade en lillebror som hon månatligen sände pengar till och som studerade vid den teologiska fakulteten på universitetet i Sofia. Så hon fortsatte och gömde sitt andliga liv någonstans i medvetandets inre, där ingen kunde komma åt henne. Elisaveta hoppade in i mannens bil och satte sig i passagerarsätet och drog handen genom det mörkbruna, axellånga håret. Det var varmare i kupén. Han la in en växel och körde därifrån. Under den nattliga färden till Gullbergskajen, som hon bestämt att de skulle åka till, berättade mannen utan omsvep att han var döende i cancer. Vilket Elisaveta med sin ganska ointresserade ingång inte visste hur hon skulle bemöta. ”Jaså”, sa hon kort. Att mannen berättade om sin tragiska situation förvånade henne inte alls. Det fanns stunder då hon tyckte att det var skönt att höra på andras problem, så hon slapp tänka på sina egna. Men de flesta gånger pratade männen om sina liv, som om hon vore en själslig slaskhink. Deras tråkiga, påträngande livsberättelser var påfrestande och högst irriterande, men Elisaveta höll god min och låtsades lyssna. Kanske skulle mannen bredvid ge henne extra cash för hennes visade intresse. Även om han var ensam och döende undrade hon var hans och andra mäns problem egentligen stod i förhållande till hennes. Hon som ständigt och jämt gick i skräck för Georgi Milanov och Goran Vanchev. Skulle de komma på att hon i hemlighet la pengar i egen ficka var hon en död kvinna. Kryphålet var att de i viss mån fortfarande tillät henne välja sina torskar själv. Men det skulle väl inte hålla i sig så länge till nu när de flesta tjejerna på gatan behandlades som slavar och tjänade mindre än de någonsin hade gjort tidigare. Att hon faktiskt hade en viss frihet kvar berodde på att hon inte tjackade och såg ut som en mardröm. Hon visste att hon drog in mer stålar till sina 8


hallickar än de flesta tjejer på Rosenlund och det gav henne ett visst övertag. Efter att ha svängt av Götaleden in på Partihandelsgatan parkerade de på grusplanen vid Gullbergskajen och Elisaveta kunde se ut över Göta älv och dess stilla vatten. Bakom henne fanns den plats där en gång den höga Gasklockan stått, som hon hade tyckt sett så fruktansvärt ful ut med sin cirkelrunda, gråsvarta kropp. Den hade sträckt sig åttiosex meter upp mot himlen, men demonterats ner bit för bit, i samma takt som hon tagit torskarna hit till kajen. Elisaveta bad mannen att sätta sig i baksätet, vilket han gjorde, med en viss genans och tafatthet. Hon drog ner hans svarta byxor till knäna och tog honom i munnen. Han lutade sig vällustigt tillbaka i sätet och redan efter ett par minuter kom han. Hon torkade bort sperman med en pappersnäsduk, som hon fiskade upp ur sin nötta handväska med det tunna axelbandet. Man gör det man måste. Mannen tittade på henne med en något skamsen blick och frågade om hon ville att han skulle köra henne tillbaka till Rosenlund. Hon avböjde erbjudandet, fick tusen spänn som hon räknat med och klev ur, och gick längs den folktomma hamnen, förbi Ibis fartygshotell bort mot Centralen. Det var skönt att promenera genom den stundande gryningen när de flesta människor sov och ingen utifrån bedömde henne som andra klassens medborgare, eller att hon var en dålig invandrare, helt enkelt en lägre art. Med fula, utmanande kläder. Vid Drottningtorget hoppade hon på spårvagnen till Kortedala Torg. Hon tog vägen mot Hundraårsgatan där hon bodde i en tvårummare, som hon delade med Emiliya Ablayeva, sin vän och bulgariska landsmaninna. Bara hon nu inte fick för sig att sparka ut henne. Det sista hon ville var att tvingas tillbaka till den sunkiga lägenheten i Hammarkullen som Georgi Milanov och Goran Vanchev tidigare låtit henne bo i, där hon också tagit emot torskarna. Men säkert ansåg Emiliya att det var bra att de delade på hyran. 9


Elisaveta kom fram till portuppgången för att slå in koden när mobilen pep till. Hon hade just fått ett sms från Ivailo. ”Jag känner mig ensam. Sätt dig i en taxi. Jag har hyrt ett fritidshus i Skogome.” Hon fick adressen och svarade genast. ”Okej, jag kommer.” Ivailo betalade alltid bra för sexet och hade blivit en trogen kund. Hon visste att Ivailo inte var guds bästa barn. Han hade pröjsat henne hundrafemtiotusen för att hon skulle ge honom alibi för ett mord han begått en månad tidigare. Hon visste inte offrets namn. Eller vem han var. Brydde sig inte om det heller. Det var inte hennes sak. Hon visste egentligen inte så mycket om Ivailo. Eller var han kom ifrån. Bara att han också kallades Vargen. Och var tät. Jävligt tät. Under den tjugo minuter långa taxiresan till Skogome, norr om stan, kände hon förväntan stiga. Ivailo skulle säkert ge henne två, tretusen som vanligt för ligget. Kanske ville han också att hon stannade till frukost. Det kunde hon i så fall bjuda på. Elisaveta såg ut genom rutan på den förbirusande omgivningen. Lillhagsparken till höger, järnvägsspåren till vänster. De passerade snart slutstationen för buss 52 på höger hand och bortom hållplatsen skymtade Skogomeanstaltens vita och gula byggnader. Kriminalvårdens flagga med dess emblem tittade stolt upp bakom de höga stängslen och vajade i den lätta vinden. Någon minut senare passerade de också Albatross Golfklubb med dess välskötta och imponerande 18-hålsbana. Elisaveta kunde inte låta bli att tänka på kontrasten mellan Skogomeanstaltens mindre välanpassade klientel och golfklubbens mer besuttna. De körde vidare ett par kilometer norrut på Lerbäcksvägen tills flera öppna fält och tät skog avlöste varandra. Den tidiga morgonsolen tittade fram över trädtopparna precis när de passerade några enstaka hus och gårdar. Taxichauffören svängde höger vid korsningen Svensbyvägen 10


och Säve Djupedalsväg in på en smal grusväg och tog höger igen. Det vita fritidshuset de kom fram till var inte speciellt stort, men såg mysigt ut. En altan löpte längs sidan av byggnaden med skjutfönster, som vette mot den välansade trädgården. Bygget av trappan till altanen hade just påbörjats. Räcket var ännu inte målat och ett träbord med en massa verktyg stod nära entrén. Taxin parkerade vid grinden, hon betalade, gick uppför den knastrande grusgången fram till ytterdörren och knackade på dörrkläppen av mässing. ”Det är öppet”, ropade en röst inifrån huset och hon klev på. Ivailo mötte henne i hallen med det där innerliga leendet som hon tyckte om, gav henne en hastig kyss på kinden, ledde henne in i sovrummet där en italiensk dubbelsäng med vita rottinggavlar dominerade. Ivailo stod i mörkblå morgonrock med ett whiskyglas i handen. Hon visste inte mycket om honom eftersom han aldrig pratade om sig själv. Men han såg välvårdad och proper ut. Hela hans personlighet lyste av integritet. Han var säkert mer intellektuellt lagd än praktisk. Kanske var han affärsman eller något ditåt. Han hade nämnt något om det första gången de sågs, då han hade kontaktat henne på Rosenlund. Han räckte henne glaset. Elisaveta tyckte egentligen inte om whisky, men skit samma. Hon drack och rös till i hela kroppen, tog av sig kläderna, la sig på sängen och han bredvid henne. ”Du är skön”, sa han. Efter att de legat med varandra kröp hon in i hans famn. Funderade på det där med alibit som han köpt av henne en månad tidigare. Hon tvekade först, men tog mod till sig. ”Jag skulle behöva femtiotusen till”, sa hon med ett svagt leende. Ivailo såg först på henne förvånat, men svarade med lugn röst. ”Okej, det låter rimligt. Du får dem i veckan.” 11


Han kysste henne lätt på munnen. Elisaveta gav honom en förnöjsam kram, klev upp, gick in i badrummet, tog en snabb dusch och satte på sig den vita badrocken som hängde på hängaren vid dörren. När hon kom ut i hallen igen kände hon doften av nybryggt kaffe. Ivailo hade dukat fram frukost i köket. De satte sig till bords. Hon bredde sig en mikrovärmd fralla. ”Vi hörs i veckan, så får du dina femtio”, sa han med ett leende. ”Schyst.” ”Hur vet jag att du inte kommer att begära mer pengar?” ”Jag är nöjd.” ”Det har jag aldrig varit med om att folk blivit. Du måste vara den enda. Vad ska du ha pengarna till?” ”Det finns alltid hål att stoppa dem i”, svarade hon kryptiskt. Han skrattade hjärtligt. ”Vill du att jag kör dig hem?” ”Visst, gärna.” ”Gör dig i ordning, så åker vi på en gång.” Hon tog ett sista bett på frallan, reste sig och gick in i sovrummet för att klä på sig. När hon var klar återvände hon till hallen och kände genast att något var fel. Ivailo mötte henne med ögon som var mörka och hotfulla. Elisaveta fick omedelbart impulsen att ge sig av därifrån, men hann inte reagera förrän hon såg den räfflade jaktkniven blänka till i hans hand. Herregud, tänkte hon och försökte rusa ut ur huset. I samma stund grep Ivailo tag om hennes midja och hon kunde inte komma undan. Det var som om hon satt fast i ett skruvstäd. Hon såg kniven blänka till igen. Snart kände hon hur bladet trängde in genom vänster arm. Hon lyckades vrida sig, så att hon hade honom bakom sig, tog reflexmässigt spjärn med ena foten mot dörrposten och tryckte till. Hon for bakåt … Och han också. Ivailos rygg dunsade mot väggen. För ett kort ögonblick 12


tappade han kontrollen över henne och hon slet sig loss, tog tre snabba steg fram till hallbordet där Ivailos bilnycklar låg. Hon rafsade åt sig nycklarna och lyckades springa ut på gården där bilen stod parkerad. Med den skadade armen rusade hon fram, tryckte upp dörren med fjärrlåset och hoppade in bakom ratten. Blodet från det djupa såret droppade ner i knäet. Verkligheten och allt omkring henne blev diffust och ogripbart, som tillvaron alltid blir då den går mot katastrof. Hon kunde inte längre tänka en riktig klar tanke. Elisaveta visste samtidigt att om hon skulle överleva var hon tvungen att få kontroll över paniken. Hon försökte hålla fokus på det som måste göras. Hon tryckte på nyckelns fjärrlås. Sekunden senare gick dörrarna igen med ett knäppande ljud. Med samlade krafter stoppade Elisaveta nyckeln i tändningslåset och vred om. Hon hörde motorn starta, kastade en snabb blick ut genom rutan och såg Ivailo greppa en kofot som låg på träbordet vid entrén. Han höjde det tunga verktyget, rusade fram och svingade det mot bilens sidoruta, som krossades med ett öronbedövande ljud. Glassplittret slungades in i kupén och träffade henne i ansiktet. En skärva skar in strax ovanför ögonbrynet och blodet som rann nerför ansiktet och ögonen gjorde det svårt att se. Elisaveta lyckades lägga in backen och tryckte på gasen. Bilen rörde sig långsamt bakåt. I samma stund såg hon i ögonvrån hur Ivailo sträckte sig in genom det trasiga fönstret och kände hur han grep tag i hennes hår. Smärtan i armen var ohygglig och gjorde det omöjligt att slita sig fri. Han drog i henne som ett rasande vilddjur, så att foten gled av pedalen. Dörren for upp och Ivailo släpade henne ur bilen. Elisaveta slog i marken, försökte med alla krafter komma loss, men med den svårt skadade armen var det omöjligt, och hon såg hur han återigen höjde kofoten över huvudet. I samma stund som han var på väg att slå ihjäl henne rullade hon instinktivt undan. Slaget missade och slog ner bara några centimeter bredvid henne. Hon stödde sig mot marken med högerarmen, tryckte till, kom på fötter och sprang i panik över gården. 13


En faluröd trädbod med vita knutar fanns ett tjugotal meter framför henne. Om hon bara lyckades ta sig dit. Elisaveta rusade fram till bodens färgflagnande ytterdörr och slet upp den. Hon kunde tydligt höra Ivailos steg bakom sig. Utan att vända sig om kom hon in i boden där det fanns en massa verktyg och trädgårdsredskap. En gräsklippare stod bredvid, hon var nära att snubbla över den. Hon rätade på sig. Skadan i armen sved som eld. Hon drog ett djupt andetag och var på väg att låsa dörren, när hon med fasa upptäckte att regeln satt på utsidan. Hjärtat var nära att stanna i bröstet. Hon vände sig om. Ett svagt sken från den tidiga morgonsolen tittade in genom ett smutsigt fönster. Snabbt rusade hon över de knarrande golvtiljorna och hukade sig bakom en gråblå skottkärra, som stod vid ena kortväggen. Om Ivailo kom in i boden och sökte i fel riktning skulle hon kunna rusa ut bakom honom för att låsa in honom. Det var egentligen den enda plan som hon i sitt tillstånd kunde tänka ut, där hon satt hukad bakom skottkärran med hjärtat hårt dunkande i bröstet. Hon hörde ett skrapande ljud från utsidan. Dörren öppnades snart och Ivailo kom in. Hon höll andan. En svart skugga drog över väggen bredvid henne. Blodet! Blodet som droppat ner på golvet visar honom rakt i famnen på mig, tänkte hon och hörde hans tunga steg. Hon var så rädd att hon i panik slöt ögonen. Stegen närmade sig långsamt. Och tystnade … I samma stund som hon tittade upp igen stirrade han på henne. 14


Han grep tag i hennes jacka och kragen slets sönder med ett ratschande ljud. Med all kraft slog hon till med handen, som träffade Ivailos ansikte, men hon lyckades inte slita sig loss från det stenhårda greppet. Han drog henne istället intill sig. Den räfflade jaktkniven blänkte åter till i hans hand.

15


Den dömdas rop  

Den prostituerade Elisaveta Nikolova blir brutalt knivmördad av en okänd man som går under det fingerade namnet Ivailo. Samtidigt under en p...

Den dömdas rop  

Den prostituerade Elisaveta Nikolova blir brutalt knivmördad av en okänd man som går under det fingerade namnet Ivailo. Samtidigt under en p...

Advertisement