Jobbigt i startgroparna. Av Ingvar Selin

Av Ingvar Selin

JOBBIG BARNDOM. STENKULOR i pottan, doktorn rådlös. Far min, som själv var sjuk, fann en homeopat (tror jag det var) som ordinerade något laxerande. Hjälpligt vidare till röda hund. Därefter tog brodern hem scharlakansfeber från skolan, så min egen skolstart började på Epidemisjukhuset i Västerås.

FARS SJUKDOM, HJÄRTFÖRSTORING, var inte akut då, men han hade visat mig sina röd-blå-gröna skinkor; sönderstuckna av de dagliga ”hästsprutorna”. Kriget hade vi bakom oss med utrymningsövningar, flyglarm och stora feta rubriker i tidningen. Det skrevs om de vita bussarna och oändliga hoper med trasiga människor.

HÖRNHUSET, DET ENDA SOM finns kvar av Epidemisjukhuset, låter sig inte renoveras fullt ut där det nu ligger och ”skaver” i hörnet Kopparbergsvägen/Knutsgatan. Jag tänker att det nog är de elaka gamla sjukdomarna som bitit sig fast i källaren. Hur hela anläggningen såg ut har jag inget minne av. Vi åkte in och kläderna ”for av”, nakna in i något tvättrum. Sedan låg vi nedstoppade i varsin säng, brodern och jag. Allt var vitt, det gjorde nästan ont i ögonen.

TROTS DEN TÄMLIGEN BRYSKA hanteringen var jag vid gott mod, men kanske var det själva omhändertagandet som skapade ett slags trygghet? Så här i backspegeln kan jag tänka mig att om än ”tillfångatagna” så befann vi oss i en ofattbar men dock skyddande anstalt. ETT HELT ”SOMMARLOV” PÅ anstalt blev det. Det satte sina spår. När vi släpptes ut från den vita zonen var verkligheten åter påtaglig. Med mor i hand gick vi till Korsängsskolan och uppropet inför Greta Ringdahl. Pirrigt! När mor gick kom tårarna.

ÅRET EFTER KOM DÖDSBUDET, fars hjärta orkade inte längre. Han blev 53 år och här sitter jag som 81-åring med samma hjärtfel – en kalvs aortaklaff pumpar vidare på sjätte året i mitt läkta bröst. Mina tankar går också tacksamt till vår fantastiska sjukvård.

SOMMARDAGARNA PÅ EPIDEMISJUKHUSET har tonat bort. Då och då minns jag hur salig morbror Erik kom förbi Knutsgatans jättehöga trådstaket. Vi patienter hade en uteplats där och jag minns att jag småsprang emot honom, jösses, han blev förskräckt och gick vidare. Kanske trodde han att han såg ett spöke?

MINNETS LJUSARE SIDOR VAR att jag trots allt kände mig fri. Brodern däremot blev lite förtryckt av allt sängliggande. Om möjlighet gavs gick jag på upptäcktsfärd. Vek och flög med papperssvalor. Febern kollades både morgon och kväll, det var annars jämte maten det enda som hände. Men en dag ”upptäckte” vi kvicksilvret. Jag, förstås, hade strulat med tempen och när jag letade i sängen så kryllade det av små lustiga (egentligen olustiga) kulor som for runt på lakanet. Men strax var den farliga leken slut – liksom den sommaren.

Västerås epidemisjukhus på 1970-talet. Byggnaden i bakgrunden låg där Herrgärdets servicehus ligger idag. Foto: Arvid Ridner, Västerås stadsarkiv

Tre barn leker läkare, sjuksköterska och patient år 1951. Foto: Stig Johansson, Västmanlands läns museum