Ur litteraturen Demonen tar vad den vill. Utdrag ur Maj Hirdmans bok

11.11.1918. – KLOCKAN ELVA i dag slutade kriget som nu varat i mer än fyra år. Man säger att omkring åtta millioner stupat och omkring tjugo millioner sårats i denna den förfärligaste drabbningen i människosläktets historia. Hela norra Frankrike är en enda kyrkogård.

VI TALADE OM DEM som dödades strax före klockan elva i dag. Det var åtskilliga, även om man förstår att man på ömse sidor om stridslinjen sökte rikta in skotten så slarvigt som möjligt. Vilket öde att bli dödad i sista minuten.

HÄRHEMMA TYCKS FOLK VARA så nedbrutna av sitt eget att de inte brytt sig mycket om den stora nyheten. Inte väcker den sådan uppståndelse som t. ex. krigsutbrottet. Man är trött överallt. I så gott som varenda familj ligger någon antingen döende eller svårt sjuk i spanska sjukan. Hela familjer har ju dött ut. Begravningsannonserna är ruskiga att läsa. De kan uppta halva sidan då hela familjen strukit med, far, mor och alla barnen.

ÄR DET UNDERLIGT DÅ, att man inte bryr sig om det stora som händer ute i världen. Jag trodde själv att jag skulle dansa av jubel en sådan dag. Men jag går ganska slö, jag också.

HAN MED DEN MÖRKA blicken som läste dikten om världens undergång, värnpliktsvägraren, kom en dag i farstun hostande och raglande. Han fick ligga på kökssoffan hos ungkarlarna. Vi gjorde vad vi kunde. Fick dit en läkare, bäddade upp med kuddar om honom för att lätta andningen. Men på endast två dygn var hans bröst liksom uppätet. Det fanns ingenting kvar. Den grymma hostan slet sönder resten av den utmärglade kroppen. Så slöt den stolta sagan om en människa som ville trotsa tillvarons vilda makter. Krigets farsot dräpte honom skoningslöst. Jag såg demonen stå vid hans kista stödd på sitt svärd och hörde hans buttra replik: – Varken med mig eller mot mig. Jag tar vad jag vill. En krans av solig guldgul krysantemum fick han från sina vänner.

13.11.1918. – ALLT FLER blir borta. Det går så rasande fort. Man vet inte var man har sina vänner. Ett gråtande barn kom springande. – Mamma och pappa är så sjuka.

NÄSTA DAG ÄR DE DÖDA. De vuxna barnen sjuknar och dör någon dag senare. De små får leva utan föräldrar och syskon. Ibland dör hela familjer. Det är underligt att man blir skonad. I synnerhet när man är så svag och klen. Men jag har en hemmagjord teori om den saken. Eftersom jag nästan alltid varit klen måste min inre sekretion alltid ha varit och vara livaktig och vaken. I livets intresse står en härskara mystiska väpnare på vakt vid alla mina körtlar, och så snart en ny bakterie försöker tränga in genom svalg eller näsa eller någon annanstans, föser de bort den.

Maj Hirdman föddes som Anna Maria Eriksson år 1888 i Smedjebacken, Söderbärke församling. Hon växte upp under fattiga förhållanden i Norberg och kom att bli en av Sveriges mest framstående kvinnliga arbetarförfattare från 1920-talet och framåt.

Författarinnan Maj Hirdman vid skrivbordet. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum