Med handskar i katedern. Av Robert Persson

Regnbågsflaggan är en symbol för HBTQ-rörelsen. Här agerar den bakgrund åt en skulptur av en naken man. Foto: Jonas Lindblad

En ny kärlek. I Stockholm. Han hade ingen telefon och du höll på att flytta dit. Inget att oroa sig för. De hittade dig hängande i den hall du förmodades ha flyttat ifrån. Den påstådda pojkvännen visste ingenting. Du hade planerat det så väl. Ingen skulle hitta dig innan det var för sent.

SÅ STOD JAG DÄR. Min vackra vän fanns inte mer. Så svårt att ta in. Oförståeligt. När begravs han? Vi vet inte. Vi får inte komma dit. Ingen av hans bögvänner får komma. Ingen från RFSL. Förlamad stirrar jag ut i natten. Vad är det för människor som hindrar oss från att sörja? Ni kunde inte hindra oss att minnas och sörja vår vän. Vi ordnade din minnesstund där alla fick vara med. I döden är vi solidariska. Där får ingen kränka oss. Det var vackert. Vi satt i ring på golvet i kyrkan. Långa ljus, korta ljus, ljus överallt. Ordet vandrade runt. Vi mindes dig. Kommer din familj ihåg att vi inte fick komma? Förstod de hur vi kände? Ibland hatar jag och vill skrika att ni borde älskat min vän för den han var, inte den ni ville att han skulle vara. Men det hjälper inte, varken nu eller då.

Av Robert Persson

Under 1980-talet förändrades arbetet i skolan. Samarbetet med elevhälsovården förändrades. Lärarna fick hårda förmaningar om hur de skulle bete sig i olika situationer. Lärarna skulle alltid ha plasthandskar i katedern. Om en elev skadade sig skulle lärarna alltid ta på handskarna först, innan de hjälpte den skadade eleven. På biologilektionerna fick lärarna på högstadiet sluta med alla så kallade blodlaborationer, till exempel blodgruppsbestämningar.

1980-talet innebar också ett skambeläggande och en stigmatisering av homosexuella i samhället. Dödsångesten bland de homosexuella var enorm.