Issuu on Google+

Ingelsgruvorna.

Ingelsgruvorna låg i norra delen av Ingelshytte by och omfattade egentligen flera gruvor nämligen Berggruvan,Kärrgruvan, Mossgruvan, Karlandsgruvan,Algruvan, Storgruvan, och Ingelsgruvan. Gruvorna har aldrig varit i drift samtidigt och har också haft olika ägare. Namnet Ingelsgruvan tros komma från IngoIf som först hittade malm och drev bergsbruk i Ingelshyttan, det är antecknat av en bergmästare 1644. Det var då bara en obetydlig gruva som bara drevs vart annat eller vart tredje år. Det var inte fören 1841 som gruvorna började bearbetas mer industriellt och då av ett företag med ett otal intressenter från när och fjärran. Möss, Mellan och Ängsgruvan ägdes av Motala verkstad AB och levererade malmen till Bångbro järnverk. Av de övriga gruvorna som ägdes av Kärrgruve Ingelsgruve AB bröts då endast Kärrgruvan och malmen förbrukades i Storå Masugn. Nya fyndigheter upptäcktes , och Bergsgruvan bildades i några år omkring första världskriget, och under tiden stod Ingelsgruvan still. Kärrgruvan rasade 1918 och blev därmed obruklig, dessbättre kom ingen till skada. Det var annars en givande gruva, järnmalmen var av hög kvalitet och under första världskriget utvanns även en icke obetydlig kvantitet högprocentig kopparmalm där.


Den gruva som tillsammans med Ingelsgruvan var igång vid slutet av 20talet var Springa. Den heter i gamla papper Springelgruvan och från 1784 finns uppgifter på två bergsmän, Olov Andersson och Anders Andersson Springel, och det är väl troligt att någon av dessa tagit upp gruvan och också gett den dess namn. Högfors AB blev stora intressenter vid Ingelsgruvan på 1850-talet. I bolagets arkiv finns bl.a. flera brev som berör åtgärder i samband med de oroliga åren i början på 1900-talet. Inför storstrejken krävde satt samtliga anställda arbetare i såväl hytta som gruvor skriftligt tog avstånd från medlemskap i fackförening, om inte, hotades med avsked och utrymning av bolagets bostäder, vid nyanställning antogs ingen som var ansluten till Landsorganisationen. Så småningom återgick förhållandet mellan arbetsgivare och anställda till det mera normala, men det tog närmare 8-10 år innan facket återfick sina förlorade positioner. Med Högfors kom nytt kapital till gruvan, nu var det två bolag som samtidigt bröt malm. Högfors förbrukade malmen vid sin hytta i Högfors, och Ingelsgruve-Kärrgruve AB levererade sin malm till Storå masugn. Transporterna gick med häst till Vasselhyttans station eller direkt till Storå hytta, men från 1901 när linbanan byggdes blev den transportmedlet. Linbanan var inte alls populär bland byns bönder, då malmtransporterna med häst gav ett gott tillskott i kassan. Arbetsstyrkan har som mest varit c:a 50 personer totalt i de båda bolagen. I mitten på 1930-talet fick gruvan åter ett uppsving, då Tyskland behövde järn för upprustningen inför andra världskriget. Aktierna i de båda bolagen övertogs av ett dotterbolag till Ställbergskonsernen, AB Järnmalm. Arbetet tog sin början i januari 1937, Krongruvan länspumpades och schaktet förstärktes, ny lave, spelhus och smedja byggdes. Transporterna av malm skedde nu med lastbil till Vasselhyttans station., där man tippade från lastkaj direkt i järnvägsvagn. Epoken blev kort, 1945 upphörde driften, gruvan tömdes på räls, pumpar och allt material av värde. Husen såldes för rivning och de flesta arbetarna flyttades över till Stripa.

Av Lars-Erik Persson, Västra Gården, Vasselhyttan


Ingelsgruvorna