Page 1

Skolan i Wasselhyttan

Det har berättats att den första skollokalen i Wasselhyttan fanns i Lars-Anders –Moras lagård. Hur länge det hölls skola där har det inte sagts något om. Men därifrån flyttade man till storstugan i Johan Karlssons gård och därvid blev det väl tills gamla skolan byggdes som redan i slutet av 1880-talet var alldeles för liten för sitt ändamål. Det var ju så att folkskolan skulle igång med rykande fart efter riksdagsbeslutet trots brist på allt, skollokaler, lärare och läroböcker. Lämpliga intresserade personer oavsett yrke antogs till en utbildning på 1-2 månader för att hjälpligt lära sig läsa, skriv och räkna. På bifogat foto hette läraren Per Persson som tidigare hade varit dräng vid någon bondgård. Anställningen varade inte så länge och efter honom kom en som hette Rang. Kristendomen var naturligtvis huvudämne den här tiden och katekesen var den brunn ur vilken visheten och kunnandet hämtades upp. Kunde den tröskas in ordentligt blev det till betydande lättnad för prästen vid husförhören. Som god etta före katekesen kom förstås Bibliskan! Denna förbannade vildgren på kunskapens träd!! ”Sammandragen och omarbetad mest efter Hübner, med frågor. Utgiven av J.F. Åkerblom, prost och kyrkoherde i Folkerna. Fyrationietredje genomsedda upplagan med flera olika


sorters stilar för övning i renläsning. Säljes bunden för 25 öre riksmynt. P.A. Norstedt & söners förlag. Stockholm 1865” En guldklimp för ett förlag och en strålande tillgång för en nybliven skolmästare helt utan andra läroböcker. Även en dröm för en präst men också ett ohyggligt vapen för en ”efterreligös” skolmästare som den nykomne Rang.

Bibliskan var genomharvad och inpräntad så grundligt som möjligt, då kom Rangen på att vi skulle läsa i bibeln, så till nästa dag skulle vi ha den med oss. Vilket också skedde, så när som på ett undantag. Det var ”Bygg-Pelle” som kom utan, sånt gick inte an. Till nästa dag skulle den ovillkorligen tas med. Men inte heller nästa dag var den med. Sån ohörsamhet var uppenbar olydnad och skulle bestraffas. ”Nu går du genast ut i hagen å hämtar ett ris så ska du få för att du tredskas!!” röt Rangen illröd i synen och förbannad. Det var en hård dom men den gick ut över en hårding. Den här gossen hade inga komplex och var inte det minsta rädd för Rangen, pigg och vaken för de möjligheter som fanns att ta vara på. Det dröjde länge innan något hände men så äntligen åker dörren upp med en rejäl smäll, och nu började det hända saker. ”Bygg-Pelle” hade knivat av en ganska grov ungbjörk, det krasar i dörröppningen när han stretar och drar för att få in den. Det här blir för mycket för Rang, full av ilska och slagkraft rusar han mot gossen med pekpinnen i överst höjdläge. Men Pelle tar sin enda chans och viker smidigt undan för slaget, springer för glatta livet runt skolbänkarna där vi satt som tänd ljus och ser Rangen skumpa runt, runt efter Pelle. Så länge till kan det inte dröja innan Rangen kommer ifatt. Men så blev det inte, Pelle är full av ”de dödas ben”, han tar ett harskutt åt sidan och kryper in i en tom skolbänk, sträcker upp armen och pekar mot dörren. ”Djä-ä-ävulen!!—dä ä djävulen som kommer efter skolmästarn!”. Med handen följer han djävulens gång efter Rangen. ”Han kommer å tar skolmästarn!”. Kapplöpningen är över, tvärslut. Med några förlängda steg når skolmästarn helskinnad katedern. Blek och skakad knäpper han händerna och ber till Gud om hjälp. Den kommer omedelbart, men han fortsätter en god stund. Efter bönen är han som en omvänd hand. Vi får gå hem, fritt för dagen från skolan!! Nästa dag dröjer det ganska länge innan Pelle kommer, betydligt mycket för sent och med ett knyte på ryggen. Det är familjebibeln i stort format. Med skräll slår träpärmen mot bänklocket.


Rangen är fullt återställd från gårdagens upplevelse och farlig som vanligt. Nu ska han ta hand om den här gossen för en grundlig avbasning. Med fart kommer han mot Pelle, men återigen är gossen för snabb. Han springer mot dörren, vänder sig om och ropar: ” Nu du Rangen går jag hem efter far min å han ska komma hit å ge dej en riktig klåning!!”

Vasselhyttans skola 1866 Fr.vänster: Skolläraren Per Persson(Skol-Pelle), Anders Andersson junior f 1853-05-24, Karl Andersson (Klasbo-Kalle), Karl Karlsson Heden bror till Anders Karlsson Ängarna, Per Andersson (Smältar-Pelle), Lars Persson(Hytt-Lasse) bror till August Persson Kil, Per Andersson(Bygg-Pelle) gossen med familjebibeln, Anders Persson Kil bror till fru Augusta Persson Kil, Karl Ramkvist Heden nuv. Almkvist,Marielund, Karl Andersson f 1858-12-16 senare urmakare i Östersund, Anders Rydberg, Anders Jansson Gösaboda, Anders Andersson(Tapp-Anders) Fotograf: Kil-Pelle, motljusbild på vår plåt, kamera av egen tillverkning, den finns ännu vid Kil.

I början av 1890-talet stod den nya skolan i Wasselhyttan klar för användning. Anna (?) har berättat att hon var med i rotekolonn från den gamla skolan till den nya. Läraren hette Gustaf Winqvist. Återigen hade byn haft tur att få en mycket religiös man som ivrade för sin tro långt över sin skolplikt. Han undervisade också i träslöjd. På utställningen i Lindesberg 1907 fanns


matbord, klockfodral och pianobänk som han tillverkat. Han var driftig även inom andra näringar. Byggde ett ganska stort hönshus och bedrev hönsskötsel några år. Kanske inte så stor framgång eftersom den gavs upp. Efter hönsen blev det kaniner, men där hände något ovarsamt. Några stycken kom ut i frihet, började gräva under hönshuset och det blev ”skottgluggar” runt om. Ett utrotningskrig pågick under lång tid och var ett stort besvär. Nästa försök gjordes med biodling. Han började med en snäll och hygglig biras men efter en tid blev de arga och folkilskna, kanske till någon del beroende på att någon gangster bland skolungarna kastade sten på kuporna. Fru Winqvist måste förbi dem när hon på dagtid skulle ut på dasset och hon blev förstås arg och förbannad. Så gjorde man försök med att klä ut en gubbe och ställde honom framför kuporna så att bina skulle få vänja sig vid folk utan att behöva ta humör. Jag kommer mycket väl ihåg vad det var för gossar som stoppade gamla ben i alla fickorna på gubben och till sist en tom brännvinsliter i rockfickan. Det blev ingen rättegång om det tilltaget men annars förekom det ganska ofta. På en rast var vi på väg upp mot bygdegården, Damm-Pelle kom körande med häst och långkärra. Så får han syn på en ekorre, stannar hästen och börjar kasta sten. Naturligtvis försöker vi hjälpa honom och en sten kommer nerdimpande i skallen på Fridolf Ramstedt. Det blir skrika och språngmarsch hem. Timmen efter är det ingen som vet något, men dagen efter är allt klarlagt. Fru Ramstedt har berättat och nu blir det rättegång. Det tar sin tid men när alla förnekat och till sist bekänt går Winqvist till sin privata utgångsdörr. Där står rottingen, alltid, för att vara till hands när han kommer från bostaden. Nu böjer han rottingen häftigt några gånger för att känna om den är mjuk nog. Så börjar han bestraffningen och alla får den lärdomen att ska man kasta sten ska den träffa den man siktar på och ingen annan. Vid äppeltiden en höst kom det en tiggare till Smältargården. Det var ”Pyken” eller ”Läggåv”, som han också kallades. Vi hade rast när han var på väg från gården. Några av de stora pojkarna fick syn på honom och började kasta sten. Det blev ett oherrans väsen. ”Pyken” skrek högt, skälld och svor. Med ord som vi aldrig hört förut, ljuvliga som inte glömdes. Det hördes förstås i lärarbostaden och en rättegång kunde inte undgås. Eftersom några hade klarat sig förra gången genom att neka fanns det nu ingen enda som visste något eller var skyldiga. Blek, förbannad och misstrogen på oss alla måste Winqvist ge upp men vi hade på känn att nu fanns det ilska och slagkraft på lager till nästa utbrott.


Mycket ofta var det bråk och oväsen innan läraren kom in efter rasterna. Det var ett sätt att hastigt öppna dörren och försöka se vilka som var de värsta bråkmakarna, men det gav inte full uppsikt. Så en dag var det ett hål borrat i dörren med glas och nu skulle allt ofog stävjas. Nu var vi aldrig säkra för insyn och till att börja med fick Winqvist glädjen av att stå och glo över hela samlingen, ordentliga och hyggliga ungar. Men det blev inte så länge. Om det nu inte gick att bråka, så kunde vi skrika och det gick inte att se vem som var värst. En gång hade han dröjt länge och det vanliga skriket hade övergått till ett oherrans oväsen när han äntligen kom. Han var snövit i synen av ilska när han går upp i katedern, men han tog inte rottingen med, så det kan inte bli mer än en utskällning. För ett ögonblick ser han ut över samlingen av förbrytare, drar åt sig andan och är färdig att börja. Just då, i rätta ögonblicket är det en kille i första bänkraden som räcker upp handen. Winqvist blir störd, kommer av sig, ” Ja Viktorin, va vill du?”, ”Ja ska få be å få köpa ett Modersmål!” säger Viktorin sävligt. Det tar någon sekund innan Winqvist kan ställa om. Så går han ner från katedern och fram till skåpet vid dörren, låser upp och tar fram ett ex. av Svenskt modersmål, svensk språklära hette den på den tiden, låser skåpet, lämnar boken till Viktorin och får betalningen, 50 öre. Det tog inte så många sekunder men Winqvist hann verkligen med att ställa om. Det kom ingen utskällning, allt var som vanligt. Viktorin hade klarat oss, utvändigt helt vanlig, men inombords full av kunskaper som inte förekom i skolan men var vanliga vid Storå Hytta där hans far var ”mase”.

Den här tiden var det också småskola med första och andra klass. Lärarinnan hette Alma Karlsson, ett vassnäst, av karlar övergivet exemplar av kvinnosläktet, mycket gudlig, inte alls from, i alla takter lik Winqvist. Använde inte rotting, istället fick man lägga fingrarna under bänklocket på lådkanten och så klappade hon med locket.

Den första bi-näringen för Winqvist var kanske hans försök med tillverkning av läskedrycker. Den hade pågått flera år men aldrig kommit till någon större omsättning. Folk kanske inte hade råd att betala 25 öre för en flaska dricka när dagsförtjänsten var 3- 3,50 kr per dag. Utan vidare måste erkännas att Winqvist var en företagsam man, men eftersom han så ivrigt låg till för religion och mission kanske många tyckte att det räckt till därmed.


I skolan var han en hårding. Många år efter hans död kom en av hans elever av de fattigas kast förbi graven. Han sa, ”Winqvist var ingen vanlig människa, han var sadist!” Men det var väl samtliga skolungar också?

Något mera från den här tiden, de första åren på 1900-talet, är det inte. Men ännu idag, 75 år senare, kan jag höra en sten som slår emot bikupväggen, eller se fru Winqvist i galopp mot dasset med ilskan bin efter sig. Eller höra rottingen piska baken på en mycket ung förbrytare.

Något år in på 1920-talet kom en ny lärarinna till småskolan, hon hette Olga Lindmark och var från Linde. Hela skolan förändrades de åren. Det blev 2 –årig mellanskola som fick plats i gamla slöjdsalen, med lärarinna som hyrde privat bostad i byn.

Och så de sista åren av skoltiden för manlig folkskollärare. Hönshuset rustades upp och flyttades till skolans brunn med pump, vid Tallskogen och där skulle träslöjden ha sin plats. Sedan ganska länge, kanske omkring 1915, var det en ny manlig lärare. Säkert den bäste hittills, alldeles utan personlig tillskyndan av religionsundervisning. Det kom en tid med ofta ombyten av manliga lärare, med allt mindre årskullar av barn, fram till den dag när också den här skolan skulle upphöra. Men flera år före den tiden kom den här sista berättelsen från Wasselhyttans skola till, omkring åren 1925-1926.

Om Olga Lindmark Viktor Lindmark var husmålare i Lindesberg. Kanske de första åren av 1900-talet. Han var gift och hade 4-5 barn, av vilka Olga var ett. Det var ont om arbete på den tiden, kanske var det därför som han kom på att resa till Amerika, eller var det kanske för att tröttnat på barnskrik och sin långsmal hustru, det fanns folk som påstod att det var så. Hon blev ensam om att klara fram barnen och det var nog en gärning som inte hörde till de lättaste den här tiden. Någon vidare berömmelse gav det inte heller. Om ett antal år kom Viktor Lindmark åter till familjen, alldeles säkert hade inte Amerika passat honom.


Nu var barnen snart färdiga att flyga ur boet och med en arbetsam hustru kunde det bli trivsamt i det gamla landet. Han fick god tid att tänka ut någon sysselsättning, vet inte hur det gick till, men han blev fördragshållare, med ”Nord-Amerikas indianer” som enda ämne. Överallt i socknen där det fanns en samlingslokal fick man veta allt om indianer. Så hade någon missnöjd åhörare skrivit brev till tidningen. Naturligtvis blev det svar och så höll det på ett tag, liksom en liten serie som man slår upp först i tidningen. Till stor reklam för föredraget. Viktor Lindmark spred sina kunskaper om Nord-Amerikas indianer i allt större områden i Bergslagen. Ibland var Olga med och sjöng, hon hade bra röst. Däremot hade hon ett litet utrymme för kunskaper, det blev helt utfyllt långt innan hennes skolår var avslutade. Men flera år senare lyckade hon likväl klara examen som småskollärarinna och fick utföra den gärningen i Wasselhyttan. På den här tiden var det ännu den gamla stränga ordningen. Ingen fick säga ett enda knyst mer än försöket att svara på lärarens frågor och för gossarnas del var det alldeles för mycket begärt. Det kunde finnas killar som på egen hand försökte roa sig och hitta på sattyg. Ett par såna gossar var den här gången Sven på Fallet och Karl-Oskar i Torpa, för det mesta kallad ”KalleKalle”. De hade valt att som bänkkamrater sitta i den nedersta raden för att, om möjligt, ha någon liten frihet för egna företag. Det kunde lyckas ända fram tills någon började skratta, sen var det färdigt för hastig rättegång. Nu hade de här båda varit oroliga en lång stund och till sist börjat flamsa och skratta. Fröken kunde inte tillåta sådant. ”Hör du Karl-Oskar, tala om va du skrattar åt”, Karl-Oskar blir visserligen allvarlig, men säger inte ett ord, sjunker ihop lite men är dö-tyst. Fröken ger sig inte, hon är inte så full av fan att hon tar gossarna till rannsakan efter timmens slut, hon ska ha klarhet med det samma och dyker på Sven; ”Hör du Sven, nu ska du tala om va ni skrattar åt”. Här går det bättre, Sven är ju inte förbrytaren, han reser sig upp i bänken, gör en gest mot Karl-Oskar och säger; ”Karl-Oskar visa mej picken!!”


I början av 1900-talet var det 50-60 barn i storskolan för Winqvist och 15-20 i småskolan. Plankbäraren Johan Andersson, Ägirslund, Nederhyttan står för rekordet i barnrikedom: Gerda

f. 1886

död i tbc helt ung

Edvin

f. 1888

död Långbro sjukhus

Verner

f. 1891

Bjerkland, Lindesberg

Evald

f. 1895

Stråssa

Sven

f. 1896

död i USA

Edit

f. 1898

Fritz

f. 1901

Ellen

f. 1905

Harald

f. 1907

Stråssa

Axel

f. 1909

Lindesberg

Valle

f. 1911

Stockholm

Stockholm

Jan Persson, Ingelsgruvan Barnen: Alfred, Alma, Selin, Anna, Elin, Emma, Hilma, Algot, Ernfrid, Oskar

Vasstorp: Barnen: Maria, Anders, Gustaf g.m.Elin Sörbylund, Karl USA, Ester, Rut g.m. Valdemar Eskilsson, Oskar

Per Olsson Sörbylund: Barnen: Elma g.m. Karl Gustafsson, Gustaf g.m. Anna syster till Ella på Kil, Anna, Harald, Erik, Karl, Elin, Hilda

Västantorp: Barnen: 2 pojkar i USA, Elin g.m. Gustaf Persson Ängarna, Anders, Helmer, Gustaf, Helmer?, Levi, 2 flickor


Nybergs Ängarna Barnen: Gustaf USA senare Lindesberg, Jenny Grängesberg, Johannes musiker Ulricehamn, Gerda bondfru vid Sundet i Ställdalen, Georg, Anna Guldsmedshyttan, Karl USA, Yngve USA

Rydberg Ängarna Barnen: Einar Hagabo Vasselhyttan, Annie, Ragnar några år i USA, Gunnar g.m. Marta Falk, Fritz USA, Sigvard USA, Greta Köping

Ander Andersson Åsbacken Barnen: Karl, Gerda g.m. Emil Falk Flögfors, Melker Västerås, Anna Falun, Erik, Rut Kopparberg sen Lindesberg, Georg

Emil Hansson Barnen: Nanny, Henry, Harry, Tuttan, Arne, Mary, Betty

SLUT

Ur Svensk läraretidning den 6 november 1895 Linde bergsförsamling: En mindre folkskola skall omändras till fast folkskola. Nytt skolhus skall byggas i Vasselhyttan för 10,000 kr.

Vasselhyttans skola  
Vasselhyttans skola  

Vasselhyttans skola, en bybo berättar

Advertisement