Storåfallet i Arbogaån
Flögfors omkring 1880. Kraften nyttjades vid den tiden för bl.a. sågverk. 1897 byggdes Flögfors kraftverk som ett av de tidigaste i landet. Stripa Gruvebolag bekostade anläggningen för att få elektrisk drift till den tunga och kraftkrävande gruvindustrin.
Storån börjar vid utloppet ur Norrsjön i Löa, flyter sedan stilla utan någon större nivåskillnad ner till nästa sjö, Sörsjön. Dessa båda sjöar får sin tillrinning från två vattensystem, Garhytteån-Hörksälven och Rällsälven-Nittälven. Från Sörsjöns utlopp rinner vattnet ut i den naturliga åfåran ner mot Flögfors. Fallet börjar efter en kilometer ner i ån där en naturlig bergtröskel reglerat nivån i sjöarna. Från denna naturliga tröskel har vattnet strömmat fritt förbi Flögfors och Vasselhyttan ner till sjön Råsvalen. I dessa stora forsar har det med säkerhet funnits både laxöring, ål och andra vandrande fiskarter. Troligen fanns det också utter i strömmarna då fiskbestånden antagligen var rika. Från tröskeln vid Flögfors ner till Nabben vid Nederhyttan är åsträckan cirka tre kilometer och höjdskillnaden är trettio meter. Vid Nabben börjar en lugnare sektion av ån, där vattnet slingrar sig fram i en delvis djup dalgång. Dalsidorna är bevuxna med lövskog och i slänterna kan man se backsvalor och ibland kungsfiskare. Nästa naturliga falltröskel finns två kilometer uppströms Råsvalen, idag kallad Storå Kvarn. Höjdskillnaden mellan Nederhyttan och sjön Råsvalen är fem meter varav fallet vid Storå kvarn är tre meter. Vattenfallen mellan Råsvalen och Sörsjön sågs snart av människan som en tillgång och under 17 och 1800-talen började man på olika sätt att tämja forsarna. 1896-97 byggdes dammen vid Flögfors som definitivt satte punkt för de fritt strömmade forsarna. Under 1900-talets början skedde en snabb utbyggnad av vattenkraften på grund av att gruvorna behövde effektivare kraftöverföringar till bl.a. sina pumpanläggningar. Flögfors levererade sin kraft till Stripa gruva och när sedan Storå kraftverk byggdes 1916 fördubblades effekten, elnäten byggdes ut och bygden började elektrifieras. Storå kraftverk vid Storå hytta hade en märkeffekt på 700 kW. Turbinen var av francistyp med en remdriven regulator. Vid full effekt slukade turbinen 9 kubikmeter vatten per sekund. Fallhöjden var 5,6 meter. I bästa fall fick man ut ca 450 kW vid maximal vattenföring. Årsproduktionen blev ca.3 000 000 kWh.
I dammen fanns fyra utskov varav tre med spettluckor av trä som öppnades för hand med ett spett som vägde omkring fyrtio kilo. Vikten på spettet var nödvändig för att få loss luckorna som var mycket tunga och ibland fastfrusna under vintern. Ett av utskoven var avstängt med s.k. sättar gjorda av grova plank. Sammanlagt trettio sättplank i tre utskovsfack. Dessa sättar lyftes upp för hand med en krok fastsatt på en lång trästång. Intaget till tuben var försett med ett rensgaller som rensades dagligen. Rensningen sköttes med en raka på ett långt skaft. Under vår och höst kom det mängder med vass och löv och annat skräp som skulle dras upp för hand. Från intaget ledde en trätub ner till stationen. Trätuben var gjord av tjärimpregnerade furuplank med en diameter på ca.2 meter. Utanför kraftverket, på norra sidan, stod transformatorn för upptransformering av generatorspänning till nätspänning. På södra sidan fanns turbinsumpen och avloppsröret, sugröret, för vattnets återföring till ån. Genom vattentäta genomföringar gick turbin- och regulatoraxlarna genom betongväggen in till maskinhallen. Inne i kraftverket fanns generatorn med sin remdrivna regulator, ställverket, batterier för likspänningen, manövertavla i marmor med skinande blanka instrument.
1932 köpte Vattenfall anläggningen av AB Storå Masugn med tillhörande ledningsnät. Vattenfall var organiserat så att ledningsnäten kom att tillhöra vissa större kraftverk i Sverige. Företaget ägde redan ledningsnät i Hovsta, Lillån, Axbergshammar och delar av Järnboås. Vasselhyttan blev nu en del av detta nät och blev på så vis organiserat under Motala Kraftverk som var det närmaste större kraftverk som ägdes av Vattenfall.
En chef (linjemästare) för området tillsattes, Sixten Thunberg. Han bosatte sig i Vasselhyttan närmare bestämt i Strömbacka. Huset användes under 60-talet som tillfällig bostad för Vattenfalls montörer. Här har även musik komponerats av James Hollingworth och Karin Ljungman som bodde här en tid på 70-talet.
Sixten Thunberg och hans fru Anna kom därefter att sköta kraftverket fram till 1957 då Anna och Sixten gick i pension. Ofta var det Anna som skötte både kraftverk och lucköppningar när Sixten var ute och arbetade på ledningsnätet. En kaffetår och lite handarbete hörde till.
Ibland fick man göra som Anna här gör, en liten justering på pådraget om vattenytan hade ändrats i dammen. I den dagliga rutinen ingick bl.a. även att kontrollera oljenivåerna i lagren, att smörja regulatorns roterande delar, att rensa intagsgrinden samt att på måndagarna notera den gångna veckans produktion och vattenflöde.
Att öppna de tunga dammluckorna var inte främmande för Anna. Men en hjälpande hand från Sixten var nog bra att ha ibland.
I början av 1950-talet började Karl-Gustav Ohlsson på Motala Kraftverk, han tog sedan över skötsel av Storå kraftverk när Anna och Sixten Thunberg gick i pension.
Karl-Gustav mest känd som ”Kåge” i Vasselhyttebygden, bosatte sig med sin familj vid Oskarslund 1951. Huset ligger mellan dammen och Strömbacka. Då Vattenfall köpte fastigheten Forsen 6:1 ingick både Oskarslund och Strömbacka samt 25 hektar markområde. Idag är bostadshusen privatägda.
Karl-Gustav började som linjemontör för att sedan ta över planering och nybyggnad av näten i bygden. Här en bild från 50-talet på Olle Hellström från Södra Dylta och Kåge i arbete med att resa en stolpe med en s.k. sparreholmssax. Stolphålen grävdes för hand med spett, spade och en s.k. vridskopa. En högspänningsstolpe skulle ner 2 meter oavsett markförhållanden. Att spränga var en del av jobbet. Många arbetsmoment var slitsamma och riskfyllda. En linjemontör fick vara beredd på att jobba i alla väder även när stormen drog fram över strömlösa hus och gårdar.
I början av 1950-talet byggdes en 400 kV ledning mellan Harsprångets kraftverk i Lappland ner till en mottagningsstation i Hallsberg. Utefter denna ledning placerades ett flertal reparationsdepåer ut och Vasselhyttan blev en av platserna. Två stora plåtförråd sattes upp vid infarten till Oskarslund. Förråden var fyllda med verktyg och reparationsmaterial som skulle användas i händelse av krig eller stora naturkatastrofer. Mellan förråden satt man även upp en bensinpump där personalen på Motala kraftverk kunde tanka sina tjänstebilar.
I takt med att elförbrukningen ökade i landet såg Vattenfall att man kunde få lönsamhet i att bygga ett nytt kraftverk i Vasselhyttan. 1957 började projekteringsarbetet och 1959 påbörjades schaktarbetet. Man skulle nu ta till vara på hela fallhöjden mellan sågdammen och Nabben, 17 meter. Beräkningarna visade att man skulle få ut fyra gånger större produktion än vad som producerades i gamla stationen.
1960 upphörde produktionen i det gamla kraftverket. Byggnaden användes som förråd under några år. 1977 förstördes en del av huset i översvämningen och 1994 revs huset då Vattenfall inte ville kosta på någon reparation.
1961 kunde man fasa in det nya kraftverket på Vattenfalls eget 40 kV nät. Det nya kraftverket har en effekt på 2160 kW och producerar 10-12 000 000 kWh per år. Vid full effekt slukar turbinen 14 kubikmeter vatten per sekund. Karl-Gustav Ohlsson var med under hela uppbyggnadsperioden och blev också den förste maskinisten på stationen. Oskarslund var nu den nya maskinistbostaden.
En larmlinje drogs till bostaden från kraftverket så man kan säga att Kåge och hans fru Sonja alltid hade jour. I arbetet på Vattenfall ingick att man hade jour både på kraftverk och ledningsnät. När åskan gick eller snön låg tung över skogarna så blev bygden ofta strömlös. Den som hade jouren på den tiden tog emot samtalen från de strömlösa abonnenterna, ringde sen i sin tur till någon av de anställda montörerna och skickade ut honom för att reparera felet. Om man inte fick tag på någon eller kanske samtliga reparatörer redan var ute på andra uppdrag så fick man ge sig ut själv. Vid dessa tillfällen så blev det frun i huset som fick ta på sig ansvaret att svara på alla samtal som kom in från uppretade abonnenter. Åren går och nu kommer undertecknad in i bilden närmare bestämt 1975. Liksom Kåge började jag som linjemontör men såg snart att vattenkraften var intressant. Kåge lärde mig det mesta om kraftverket i Vasselhyttan men jag blev mer och mer intresserad och fick sedan möjlighet att studera vattenkraft i Jokkmokk. Här låg de stora stationerna, Porjus, Harsprånget, Ligga m.fl. men principen var densamma som hemma i Vasselhyttan, stationerna var bara lite större. I slutet av 1980-talet började en omvälvande tid för elbolagen, det blev tid för den s.k. avregleringen. Elbolag blev en handelsvara så även kraftverket i Vasselhyttan. Under 90-talet bytte vi företagsnamn några gånger, jag tar det från början; Motala Kraftverk, Vattenfall Östsverige, Bråviken Energi, Örebro Energi, Järle Energi, Sydkraft Elnät Mälardalen, Sydkraft Vattenkraft AB och nu det senaste E.on Vattenkraft Sverige AB. Dessutom har vi haft några dotterbolag Kolbäcken Kraft AB, Hofors Kraft AB och Sydkraft Östsverige Vattenkraft. Under denna tid hade jag ansvaret för som mest 30 kraftverk från Hofors i norr ner till Västervik i Småland. Nu har de flesta kraftverken sålts vidare, kvar i E.on Vattenkraft är nu fem stationer i Kolbäcksån, Storå kraftverk i Arbogaån, Västgöthyttefors i Svartälven och Karlslund i Svartån. Kraftverken kommer med säkerhet att byta ägare även i framtiden. Den senaste händelsen i Storåns vattenkraftshistoria är att den sista fallsträckan vid Storå kvarn nu har byggts ut med en ny kraftverksanläggning. Anläggningen startades under 2005. Här har tidigare funnits en mindre turbin i anslutning till den gamla kvarnen men både kvarnen och kraftverket revs någon gång på 1960-talet.
Mycket har hänt med de olika bolagen men vattnet i Storån det strömmar på i ett evigt kretslopp utan vetskap om vem som tar vinsten. Förhoppningsvis kan kanske företagens stora vinster ge förutsättningar för att fisken åter skall kunna vandra upp till sina lekplatser. Framtidens energikällor kanske blir lika revolutionerande som vattenhjulet, konstgången och växelströmmen har varit, därför måste vi se till att de strömmade vattnen med dess växt och djurliv kan leva vidare till kommande generationer. Under 150 år har vi begränsat vissa arters fortlevnad genom att bygga dammar i de gamla forsarna. Laxöring har använt vattendragen i tusentals år och i deras gener finns vandringslusten nedärvd så öppnar vi bara dammarna lite på glänt då tar öringen tacksamt emot inviten.
Stefan Helsing