With Love, from Val Thorens Vecka fyra gick den efterlängtade skidresan, arrangerad av Uppsalaekonomernas Idrottsutskott, äntligen av stapeln. Månader av ovisshet kring om resan skulle bli möjlig att genomföra slutade dock inte oväntat i succé. Reversens chefredaktör var som seden påbjuder självklart på plats, om inte för att åka skidor så definitivt för att rapportera. ”Som vi brukar säga på SU; LET’S GOOO” Det hörs rungande hejarop från våra resekamrater. Så börjar bussen rulla. Längst bak på övervåningen sitter 30 hopklämda och väldigt förvirrade Uppsalaekonomer som undrar om de nyss hörde rätt. Försökte Ordföranden för Stockholms Universitets sportkommitée nyss claima uttrycket ”Let’s go”? Plötsligt känns kommande 30 timmar ner till Alperna som en väldig uppförsbacke. I ett försök att befästa dominans sätter någon på ”Ein Student aus Uppsala” och kriget om vilket läger som har fetast högtalare inleds. Efter många om och men, innefattandes en snabbmatsmiddag i Schweiz i samma prisklass som Sturehof, en trashad toasits på bussen(let’s go SU), och en utebliven nattsömn, anländer vi dock till Val Thorens utan några allvarliga sammandrabbningar. Hur har man det då i Alperna när man åker med vänner som stått på skidor sedan innan de slutade med napp, och man själv har en norsk uppfostran där skidåkning innebar att gå på tur i Lillehammers terränger? Jag, som har denna nyss nämnda norska uppfostran, kan berätta att det är helt och hållet alldeles underbart. Nog för att mjölksyran jag fick redan efter sisådär tre åk första dagen gjorde mig smärtsamt påmind om att jag skippat leg day de senaste två åren, men annars stod jag mestadels på benen. Och med undantag för den gången jag blev lurad upp i en lift där enda vägen ner var en svart backe, och mina svordomar ekade över hela Val Thorens på vägen ner, togs jag hand om av mina vänner med yttersta vördnad. Min eleganta vurpa i denna svarta backe som var den vidrigaste upplevelsen i mitt liv, där jag forsade ner de sista 50 metrarna på rygg som en upp-och-nedvänd säl, var nog dock mitt starkaste bidrag till underhållning på hela veckan för mina vänner. Man behöver alltså inte vara Ingemar Stenmark för att trivas i Val Thorens. Alla vet nog oavsett att skidåkningen bara är halva grejen, förutom för Rasmus Hansson, som ENDAST var där för skidåkningen.
Det visade sig dock att även det mest inbitna skidåkaren kan kompromissa med sina principer. Upptäckten att Folie Douce hade roséflaskor som rymde tre liter resulterade i många fallna soldater i backen påväg hem. Jag ska inte bli för explicit, men om jag säger att kastrullen som såg ut att vara fylld med gulaschsoppa skulle kosta en hel deposition förstår ni kanske vad som hände. Men misär och toakramande var det sista jag skulle säga präglade resan. Känslan att stå i backen på after ski en solig eftermiddag med 30 Uppsalaekonomer, och blicka ut över den franska alpbyn, kunde inte beskrivas som något annat än kärlek. Det skulle möjligtvis vara ”suksé”, då.
Text: Greta Jenset Petrén
