Replik av Christian Munthe

DET ÄR GLÄDJANDE ATT forskare vid Humanistiska fakulteten tar frågan om internationell forskningspublicering på allvar! Att skapa debatt om detta var också syftet med min korta blogg i Curie. Man kan förstås invända mot bristfälligheten hos den snabba undersökning jag gjorde för ett blogginlägg med mycket begränsat utrymme, och det är väntat att det finns variationer mellan olika ämnen, men någonstans måste man börja! Jag skulle välkomna fler och bättre undersökningar från hela Sverige om detta. Det är därför bra att Blennow och Castro kritiskt uppdaterar statistiken om sin egen institution, det hoppas jag att fler humanistiska forskare gör!

Det är helt riktigt att det finns en del humanistisk forskningspublicering på andra språk än svenska och engelska, och man kan förstås alltid diskutera exakt hur man ska tolka olika storlekar på andelar vid stickprov. Men poängen i mitt inlägg gällde inte dessa andelar i sig, utan hur de förändrats över tid när två stickprov jämfördes med varandra. Det är trenderna när man jämför perioden 1999–2019 med perioden 2014–2019 som är det intressanta, då detta ger en indikation om förändringstakten i humanistiska forskares ökade internationalisering i sin forskningspublicering.

HUR MAN SKA se på betydelsen av olika publiceringsspråk kan diskuteras, men jag vill nog insistera på att svenska bör tillmätas mycket liten vikt när man uppskattar hur internationaliserad ett universitets, en fakultets eller ett ämnes forskningspublicering är. Jag menar också att just forskningspublicering som regel ska vara av en form som når hela forskningsfältet. Engelska är av olika slumpartade skäl för närvarande det närmaste ett globalt forskningsspråk vi just nu har, men inom vissa områden kan förstås specifika särspråkspubliceringar erbjuda viktig internationell

CHRISTIAN MUNTHE

granskning och exponering med potential att stärka den internationella forskningen. Detta gäller dock endast en mindre del av den humanistiska forskningen, och det är nästan aldrig tillämpligt på den fortsatt höga, här och var ökande andel forskningspublicering på svenska inom GU:s humanistiska forskning. BLOGGINLÄGGET GAV begränsad redovisning av hur mitt urval av publikationer i GUP gjorts, det har Blennow och Castro rätt i. Eftersom det handlade om forskningspublicering tog jag förstås inte med publiceringar i dagstidningar eller övriga tidskrifter, jag valde också bort rapporter och övrigt. Kvar blev då artikel i vetenskaplig tidskrift, bokkapitel, bok och doktorsavhandling. Eftersom GUP, med undantag av artiklar i vetenskaplig tidskrift, endast de senaste åren börjat skilja på de av dessa publiceringsformer som genomgått referentgranskning och inte, valde jag att ta med alla. Skälet för det är att det är en återkommande synpunkt från humanistiska forskare att deras forskning ofta faktiskt publiceras utan referentgranskning, men med redaktionella granskningsförfaranden, som forskningsöversikter eller kapitel i antologier. Jag valde därför att vara inklusiv snarare än uteslutande för att inte diskriminera något ämne. Kanske borde synen på vad som gills som humanistisk forskningspublicering vara betydligt strängare, som Blennow och Castro antyder. Det tål att diskuteras!

Blennow och Castro är harmsna på mig för att jag redovisat den undersökning jag gjorde, med alla dess begränsningar och uppenbara brister, och menar att om jag på allvar månade om den humanistiska forskningens ställning så borde jag tigit. Jag är av helt motsatt åsikt! Humaniora mår bara bra av kritisk genomlysning, och någonstans måste man som sagt börja. Jag hoppas på fler, mer djupgående, finkorniga och metodologiskt robusta analyser på området framöver! Visar de på bättre mönster än de som antyddes av min lilla undersökning är jag den förste att

applådera!

Professor i praktisk filosofi

MUNTHE HÄVDAR att vi hellre sett att han tigit än redovisat sina resultat, till den humanistiska forskningens fromma. Det stämmer inte. Vi kritiserade honom för att förtiga såväl sin metod som viktiga andelar av de internationella publikationerna. Munthe anger 30 procent publikationer på engelska för 2014–2019 vid SPL. Enligt vår undersökning är detta inte korrekt. Om man räknar alla publikationer är 39 procent av dessa på engelska. Ingår endast de poster Munthe nämner i sin replik, blir siffrorna istället 47 procent engelska, 37 procent övriga språk och 16 procent svenska. Vilka tolkningar man än gör utifrån kvantifierande undersökningar måste siffrorna först och främst stämma.