Vi saknar vanligheten

KAN KRISER, isolering och ökad medvetenhet om vår dödlighet göra oss till bättre människor? Petra Andersson är tveksam. – Det finns sedan gammalt en föreställning om att lidande förädlar, men jag tror snarare tvärtom, att det är goda upplevelser som leder till goda människor. Också idén att isolering är bra för själen har funnits länge. Men generellt sett har den pågående pandemin väl snarare visat på vårt stora behov av gemenskap. Människan är helt enkelt ett socialt djur.

Humanisten vid Näckrosparken, där Petra Andersson jobbar, brukar vara full av pluggande studenter och framskyndande kollegor. Nu står huset öde och tomt. – Även om det inte var just mina studenter och kollegor jag stötte på i korridorerna gav de mig ändå en känsla av att andra håller på ungefär som jag och att vi ingår i ett gemensamt arbete. Insikten att vi alla, inte bara på Humanisten utan i hela det omgivande samhället, är viktiga för varandra har blivit extra påtaglig de senaste månaderna.

Vi saknar vanligheten, menar Petra Andersson. – Det är därför vi får goda råd om att exempelvis ta en promenad varje morgon, som om vi gick till jobbet, och att fortsätta hålla lunchtiden. Men den där kaffepausen, som är så naturlig på kontoret, blir inte samma sak hemma vid köksbordet. Och känslan av att ha gjort sitt när man går hem klockan fem vill inte riktigt infinna sig om man jobbat i soffan hela dagen. De där små återkopplingarna som kollegorna ger, som bekräftar att man håller på med rätt saker, kommer inte riktigt. Istället har man Zoom-möten, men det är ju inte samma sak som att verkligen träffa andra människor, få ögonkontakt,skjuta in en kommentar i ett samtal, eller åtminstone bidra med ett hummande.

Verkligt bekymmersam är dock den ständiga påminnelsen att hålla avstånd.

– VI VET JU INTE hur länge pandemin kommer att hålla i sig. Men jag tror att alla uppmaningar att hålla sig undan, att vara rädd för att smitta eller bli smittad, påverkar oss på ett sätt som inte kan vara bra i längden.

Framför allt ska vi skydda de gamla och bräckliga. – Jag har en 93-årig faster som varken är dement eller sjuk på annat sätt, men mycket skör. Som många gamla människor behöver hon hålla i de personer hon pratar med. Om pandemin pågår i kanske över ett år kan det överensstämma ungefär med den tid hon har kvar att leva. Självklart lider hon av isoleringen, och jag tror personligen att hon skulle föredra några färre levnadsår framför att inte få träffa sina nära och kära. Att så många människor samtidigt upplever den här typen av dilemman har vi som lever i Sverige idag aldrig upplevt.

PANDEMIN HAR GJORT döden mer närvarande men har också berövat oss den del av döden som ingår i ett normalt liv, som att vaka över en kär person på väg att gå bort. – Pandemin skapar också väldigt mycket osäkerhet. Hur länge ska det här hålla på? Sedan en tid tillbaka vet vi att GU i huvudsak kommer att ha distansundervisning fram till åtminstone 31 oktober, och det är förstås bra att få besked. Men mycket mer än så vet vi inte.

Petra Andersson tror inte att pandemin kommer att ändra vårt sätt att leva, åtminstone inte på lång sikt. – Men jag hyser hopp om att pandemin i alla fall för en god sak med sig: att vi blir mer rädda om olika sorters vårdpersonal. Att det i ett land som Sverige inte finns tillräckligt med exempelvis skyddsutrustning är ju alldeles orimligt. Jag tror att det finns ett starkt folkligt stöd både för högre löner och bättre arbetsvillkor, vi inser nog alla att vårdpersonalen är värd mycket mer än bara applåder.

Text: Eva Lundgren Foto: Johan Wingborg