__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

DET GRÖNA GRÄSET Ekologisk planering av urbana gräsytor

Peter R. E. Tallberg Otnäs, 2014


1

Det gröna gräset Ekologisk planering av urbana gräsytor Kandidatarbete Peter Robert Edward Tallberg Utbildningsprogrammet för landskapsarkitektur, Institutionen för arkitektur, Högskolan för konst, design och arkitektur, Aalto-universitetet Otnäs, 2014

Innehållsförteckning

..................

1-2

Sammandrag

..................

3

Förord

..................

4

1. Inledning

..................

5-6

.................. .................. .................. ..................

5 5 5 5

2. Ekologi

..................

7-11

.................. .................. .................. .................. .................. .................. ..................

7 8 8 9 9 10 10

3. Abiotisk miljö

..................

11-13

.................. .................. ..................

11 12 13

4. Urban miljö

..................

15-17

.................. .................. .................. ..................

15 15 16 16

1.1 Syfte 1.2 Avgränsning 1.3 Metod och material 1.4 Upplägg

2.1 Ekosystem 2.2 Succession 2.3 Ekotoner 2.4 Ekologisk kemi 2.5 Diversitet 2.6 Resiliens 2.7 Organismgrupper och mineralämnescirkulation

3.1 Jordmånsprofil och vegetationsskikt 3.2 Hydrologi 3.3 Klimatologi

4.1 Miljöbelastningar 4.2 Urbana biotoper 4.3 Förbättrings metoder 4.4 Alternativa naturliga lösningar


2

5. Ekosystemtjänster

...................

17-19

................... ................... ................... ...................

17 18 18 19

6. Planering

...................

19-20

................... ...................

20 20

7. Gräsytor

...................

20-23

................... ................... ................... ................... ................... ................... ...................

20 21 21 22 22 23 23

8. Alternativt material

...................

24-26

................... ................... ................... ...................

24 25 25 25

9. Slutsatser

...................

26

Bilagor

...................

28-29

Källförteckning

...................

30-34

5.1 Utveckling och resultat 5.2 Förbättringsstrategier 5.3 Vad är ekosystemtjänsterna? 5.4 Möjligheter

6.1 Biodiversinesque-stilen 6.2 Effekten på en urban miljö

7.1 Historia 7.2 Nuvarande läget 7.3 Miljöbelastningar 7.4 Underliggande faktorer och undersökning 7.5 Jämförbar undersökning i Nya Zeeland 7.6 Effekter av utvecklingen 7.7 Faktorer som påverkar gräsytans kvalitet

8.1 Långgräs och Äng 8.2 Bottenskikts mattor 8.3 Andra material och metoder 8.4 Återvunnet material


SAMMANDRAG Författare: Peter Tallberg Tittel: Det gröna gräset – Ekologisk planering av urbana gräsytor Utbildningsprogram: Landskapsarkitektur Kursnamn och kod: ARK.kand Kandidaatintyö ja seminaari Ansvarig lärare: Varpu Mikola Handledare: Camilla Rosengren Datum: 01.12.2014. Sidmängd: 34 Språk: Svenska Världspopulationen ökar stadigt i takt med belastningen på vår livnärande omgivning. Generellt har två olika bostadsmiljöer utvecklats: städer och landsbygd. Städer är strategiska knutpunkter där en mängd tjänster och trafiknätverk sammanknyts. Människor lockas till städer med ökade möjligheter för arbete och bosättning. Städer är urbana miljöer som är kraftigt modifierade av människor. Urbana miljöer omfattar världens största och kraftigast växande ekosystem. Inom stadsbyggande finns lösningarna till den ökande populationen och hållbar utveckling. För tillfället är dock städers kolavtryck större än landsbygdens. Problemet är den ökande belastningen på vår omgivning och vår bristfälliga integrering av ekosystemprocesser i planeringsskedet. Den gröna infrastrukturen är de områden i en urbanmiljö var ekosystemprocesserna kan fungera. En stor del av den gröna infrastrukturen består av gräsytor. För tillfället är gräsytorna varken hållbart, ekologiskt eller ekonomiskt planerade. Utvecklingen av en de urbana gräsytorna, kan ha stor inverkan globalt. Syftet med arbetet är att granska möjligheterna att integrera ekosystemprocesser och naturens egna lösningar i områden planerade av människan. På det sättet kan konstgjorda områden integreras i den naturliga livscykeln och vara en nyttig del av den naturliga helheten. Arbetet är avgränsat till urbana områdens gräsytor. Takplanteringar både på marknivå och på byggnader tas inte specifikt i beaktande. Konstgjorda material är även uteslutna från detta arbete på grund av att de inte tjänar ekologiska processer eller går att integrera i den naturliga livscykeln. Arbetet är en litteraturbaserad studie som använder sig av flera olika undersökningar på svenska, finska och engelska. Genom att undersöka de viktigaste ekosystemprocesserna och deras påverkan kan en helhetsmässigare bild av urbana miljöers egenskaper bildas. Helhetsbilden tillåter oss att bättre förstå vilken grön infrastuktur som passar området bäst både ekologiskt och ekonomiskt. Detta möjliggör planeringen av ekologiska och hållbara urbana grönområden. Då naturliga värden och processer utgör grunden för planeringen av urbana grönytor kan en mera ekologisk hållbar och diversifierad grön infrastuktur skapas. Den gröna infrastrukturen kan förse urbana miljöer med ekosystemtjänster och lösa tekniska utmaningar med alternativa metoder. Detta främjar den inhemska kulturen, naturliga instinkten och estetiska värden. Nyckelord: gräsytor, urbana gräsytor, hållbar utveckling, naturlig planering, ekologi, ekosystemtjänster, resiliens, grön infrastruktur, stadsekologi, landskapsarkitektur, biodiversitet, grässkötsel, parkstad,

3


4

FÖRORD Detta arbete har varit en stor utmaningen för mig. Jag har en tendens att göra för invecklade saker och inte kunna avgränsa mina planer. Tendens har hållit i sig även denna gång. Bearbetandet av detta arbete har öppnat en ny värld åt mig som jag nu vet är min riktning inom landskapsarkitektur. Jag har lärt mig mera genom detta arbete än något annat skolarbete. Fast arbetets resultat inte är det jag först förväntade mig, har lärdomen och kunskapen som följt med hela upplevelsen varit större än jag kunnat förväntat mig. Min kunskap har ökat och jag har kunnat bilda helheter och jag har kunnat dra slutsatser av det jag lärt mig under de senaste några åren på landskapsarkitektur linjen. Men jag har även insett hur mycket det fortfarande finns kvar att lära mig. Detta har förstärkt min passion för landskapsarkitektur och visat mig riktningen jag vill ta inom branschen. Jag vill tacka mina handledare och rådgivare: Camilla har öppnat mina ögon för den stora kunskapen och den traditionella attityden som min generations planerar generellt gått miste om. Hennes kombination av professionell predikan, vilja att lära och varma tålmodiga natur har hjälpt mig överskrida mina egna begränsningar. Maija har entusiastiskt sporrat mig och varit en inspiration under min tid i Aalto. Hennes passion för naturen har haft stor inflytelse på mig och har väglett mig vid flera tillfällen. Hon har alltid varit hjälpsam och fått mig i kontakt med rätt personer. Eva och Sofia har tålmodigt och grundligt hjälpt mig utveckla mina svenska kunskaper. Fast min grammatik fortfarande är bristfällig har de gett mig goda grunder att fortsätta utvecklingen självständigt. De har återväckt min passion för mitt modersmål. Varpu och Johanna har hållit i den röda tråden och haft besväret att pussla ihop mina råddiga hopp mellan de olika kandiseminarierna. Tack för att ni ordnat allting så bra som möjligt. Mina skolkamrater, förebilder och lärare som tålmodigt hjälpt mig och orkat stå ut med mina högt flygande idéer. Ni har gjort min tid vid avdelningen för arkitektur speciell och till ett gott minne som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.

TACK!


1. INLEDNING Världspopulationen ökar stadigt i takt med belastningen på vår livnärande omgivning. Generellt har två olika bostadsmiljöer utvecklats: städer och landsbygd. Städer är strategiska knutpunkter som modifierats till stor grad av människan. En urban miljö utgörs av en samling av konkurrerande och integrerade områden som tillsammans genererar urbana tjänster, som t.ex. transport, bostäder, sjukvård, arbete och ekonomi. (Harvey 1996) Denna tillgänglighet av möjligheter attraherar människor från landsbygden och föder den så kallade urbaniseringen. Människor anser sig ha större potential att leva ett mera meningsfullt och lyckligt liv i den urbana miljön. Urbana miljöer omfattar världens största och kraftigast växande ekosystem. (Grant et al. 2011) Inom stadsbyggande finns lösningarna på problemen inom den ökande populationen och den hållbara utvecklingen. För tillfället är dock stadsbors kolavtryck större än landsbygdens. Problemet är den ökande belastningen på vår omgivning och vår bristfälliga integrering av ekosystemprocesser i planeringsskede. Den gröna infrastrukturen är de områden i en urbanmiljö var ekosystemprocesserna kan fungera. En stor del av den gröna infrastrukturen består av gräsytor. För tillfället är gräsytorna varken hållbart, ekologiskt eller ekonomiskt planerade. Utvecklingen av en de urbana gräsytorna, kan ha stor inverkan globalt, (Ignatieva et al. 2009) precis som små stenar kan göra stora krusningar.

1.1 SYFTE Syftet med detta arbete är att granska möjligheterna att integrera ekosystemprocesser och naturens egna lösningar i områden planerade av människan. Integreringen av konstgjorda områden i den naturliga livscykeln undersöks för att se ifall de kan vara en nyttig del av den naturliga helheten. Begrepp som ekosystemtjänst, resiliens, succession och deras underliggande faktorer undersöks ur en planerares synvinkel. Användningen av en ny stilriktning inom landskapsarkitekturen, t.ex. Biodiversinesque-stil, och deras möjligheter att lösa flera problem granskas. Detta arbete fungerar både som en generell inblick i den ekologiska planeringen samt en specifik introduktion till ekologisk planering av urbana gräsytor. Viktigast vore för planerare att uppmärksamma existerande utmaningar och våga ta itu med dem. Utvecklingen inom dessa områden kommer att ha en positiv inverkan på både naturens och mänsklighetens hälsa samt ekonomin. Detta arbete understryker mänsklighetens samhörighet med naturen, både växt- och djurriket.

1.2 AVGRÄNSNING Arbetet är avgränsat till urbana områdens gräsytor. Största delen av städers gröna infrastruktur är uppbyggd av gräsytor. Takplanteringar både på marknivå och på byggnader tas inte specifikt i beaktande, eftersom de kräver en hel del tekniska lösningar för att integreras i den naturliga cykeln. Konstgjorda material är även uteslutna från detta arbete på grund av att de inte tjänar ekologiska processer eller går att integrera i den naturliga livscykeln.

1.3

METOD & MATERIAL

För att skapa en utförligare helhetsbild av naturliga planeringar har underliggande faktorer och processer undersökts. Arbetet är en litteraturbaserad studie som använder sig av litteratur och undersökningar på svenska, finska, engelska och tyska.

5


6

1.4 UPPLÄGG Genom att undersöka de viktigaste ekosystemprocesserna och deras påverkan kan en bättre helhetsbild av urbana miljöers egenskaper bildas. Helhetsbilden tillåter oss att bättre förstå vilken grön infrastuktur som passar området bäst både ekologiskt och ekonomiskt. Detta möjliggör planeringen av ekologiska och hållbara urbana grönområden och speciellt gräsytor. I arbetet undersöks: 1.

ekologiska faktorer på en generell nivå

2.

den abiotiska miljön

3.

den urbana miljön

4.

ekosystemtjänster

5.

biodiversinesque-stilen

6.

planering

7.

gräsytors sammansättning

8.

alternativa material och lösningar

9.

slutsatser.

På detta vis fås först en god grund inom ekologi, den naturliga och urbana miljön samt de tjänster som ekosystemen förser de levande organismerna med. Sedan behandlas själva planeringsstilen och gräsytorna. På detta vis kan fokusen bibehållas inom ett visst delområde effektivt före det flyttas till nästa delområde. Med hjälp av denna grund kan planeringen av gräsytorna behandlas helhetmässigare och effektivare. Behovet av att definiera termer och begrepp minimeras, vilket gör det lättare att behandla det väsentliga. Gräset och dess planering är det som huvudsakligen undersöks i detta arbete, men den ekologiska planeringen kräver först fördjupningen inom dess underliggande faktorer, processer och egenskaper.


7

2. EKOLOGI ”Helheten eller mönstret av relationer mellan organismer och deras miljö” (Merriam-Webster lexikon) Figur 1 (Petersson 2006) De tre abiotiska sfärerna är sammanknutna av den levande biosfären. (Petersson 2008)

Den ekologiska vetenskapen har gradvis utvecklats från enklare till komplexa samband. (Berg 1990 ) Den traditionella ekologiska läran utgörs av det naturliga samspelet mellan levande organismer och deras miljö. Internationellt har ekologi och miljövetenskap använts som synonymer. (Petersson 2006) Uppmärksamheten som de växande miljöproblemen fått de senaste åren har flyttat ekologin till centrumet av samhällsdebatter. Det finns potential att återställa den naturliga balansen och motverka växande miljöproblem med hjälp av integrationen av ekologi i olika samhälleliga strukturer. Oftast används begreppet ekologi som en positiv förstärkning för en mängd olika ändamål. (Berg 1990 ) Ekologins roll i vårt samhälle är dock mycket betydligare än ett förstärkande adjektiv. Ekologisk planering kräver utförliga analyser och tvärvetenskapligt samarbete för bästa möjliga resultat. En ekologisyn i planering innebär: - helhetssyn - kretsloppstänkande - minskning av energianvändning - biotoptänkande (Florgård 1994)

2.1 EKOSYSTEM ”Allting som existerar inom en viss omgivning” (Merriam-Webster lexikon)

Ekosystem innehåller delar av de olika ekologiska sfärerna i ett komplicerat samspel. Avgränsningarna av ekosystem kan variera beroende på vad som studeras. De viktigaste huvudgrupperna är: - landekosystem (terrestra ekosystem) - havsekosystem (marina ekosystem) - sötvattenekosystem (limniska ekosystem) (Petersson 2006) Enskilda faktorer och påverkningar inom ekosystem kan vara mycket enkla att förstå. De fungerar oftast med en händelse och reaktion-struktur. Problemet är att varje organism och dess miljö bygger upp detta nätverk av samspel. Händelse-reaktion-strukturen blir mera komplicerad ju fler organismer som är del av den.


8

2.2 SUCCESSION Bildtext: Sekundär succession från en humusrik åker till en mogen granskog.

”En enkelriktad förändring i sammansättningen av ett ekosystem då tillgängliga konkurrerande organismer, speciellt växter, reagerar till och modifierar omgivningen” (Merriam-Webster lexikon) Figur 2 (Petersson 2006)

Sekundär succession från en humusrik åker till en mogen granskog.

Ekologisk succession är en tidsmässig, gradvis förändring av ett ekosystem. Successionen kan spjälkas i primär och sekundär succession: Primär succession är en långtidssuccession som utgår från en helt abiotisk miljö. Exempelvis är kolonisationen av kala klippor där växtsamhällen i tur och ordning dominerar området en primär succession. Utvecklingen sker successivt från lavar till mossor, gräs och örter, buskar och slutligen träd. (Petersson 2006) Detta fenomen kan granskas i flera olika skalor. Mänskligheten kan anses vara den dominanta arten endast denna successionperiod. Sekundär succession är en korttidssuccession som framkommer på grund av en störning. Störningarna är oftast orsakade av mänsklig verksamhet. (Figur 2)(Petersson 2006) Störningar kan även orsakas av sällsynta naturliga fenomen, som naturkatastrofer eller kosmiska fenomen (meteroriter, kometer, solflare, kosmisk strålning). Successionen är den naturliga livscykel som upprätthåller olika miljöers goda hälsa. Det allmänt missförståndet att hållbarhet är en naturlig form som kan uppehållas kontinuerligt bör korrigeras. Då hållbar utveckling behandlas måste antingen successionen tas i beaktande eller en totalt konstgjord miljö skapas, där endast en fas i livscykeln upprätthålls. Detta betyder att planen antingen godkänner och integrerar den naturliga förändringen, eller skapar en omgivning totalt separat från de naturliga processerna.

2.3 EKOTONER ”En övergång mellan två närliggande biom”

(Merriam-Webster lexikon)

Figur 3. (Petersson 2006) Ett ekoton (gränsområde) är det område där markanta förändringar i olika miljöfaktorer sker.

Ett ekoton, även kallad kantzon, är en ekologisk övergångszon, mellan två mer enhetliga miljöer där märkbara förändringar i olika miljöfaktorer sker. Dessa miljöfaktorer kan vara tillgången till vatten, kväve och näringsämnen samt temperatur. Naturen är uppbyggd av ett nätverk av biom och ekotoner i olika skala, som sprider sig runt hela planeten. Denna övergång från ett biom till ett annat kan exempelvis vara övergången från regnskog över savann till öken som sträcker sig tusentals kilometer. Alternativt kan de vara millimeterbreda övergångar mellan kulturer bland olika mikroorganismer. Kombinationen av miljöfaktorer och ekologiska nischer kan vara så gott som oändliga och utgör förutsättningen för jordens diversitet. (Petersson 2006)


I ekotonerna inträffar kombinationseffekter och dolda egenskaper i naturen i vad som kallas gränseffekten. I övergångsområden är miljön mera varierande, vilket resulterar i att artrikedomen är större än i de avgränsande biotoperna. (Berg 1990 ) Detta kan exempelvis ses vid stränder, diken, skogsbryn och vägkanter. (Petersson 2006) Gränsområdens närhet till och kombination av olika stabiliserade ekosystem gör dem till evolutionens experimentfält. Konkurrensen bland olika arter kan variera från kraftig till svag beroende på miljön. Närings omsättningen är vanligtvis högre eftersom arternas och miljötypernas mångfald är större. Inom dessa miljöer kan biologiska innovationer (nya artvarianter) få sitt ursprung. Samtidigt är ekotoner mycket sårbara system. Flera arter, speciellt människan, trivs i områden mellan olika biotoper (skogsbryn, sjöstränder och havskuster). Därför måste vi ta hänsyn till naturens sårbarhet och inte låta våra restprodukter drabba kantzonerna. (Berg 1990)

2.4

EKOLOGISK KEMI

Växtriket producerar olika kemiska ämnen som försvar mot hot och genom ekologiska samspel med övriga organismer i ekosystemet. De ca 10 000 kemiska ämnen som identifierats anses vara endast en liten del av det verkliga antalet. Växterna utnyttjar även kemiska ämnen för att attrahera de konsumenter som ingår i artens pollinationskedja. Blommor attraherar konsumenter genom artanpassade erbjudanden, exempelvis nektar samt kemiska doft- och färgsignaler som vägledning. Näringsrika frukter erbjuds även för att arter skall få hjälp med sin fröspridning. Detta kallas pollinationsekologi och spridningsekologi. (Petersson 2006) Nytt initiativ att uppehålla eller utveckla arters ekologiska kemi har framkommit på grund av de växande miljöproblemen. Då människan produktivt förädlat fram sina kulturväxter under onaturliga förhållanden, har artens ekologiska kemi försvagats. Användningen av resistensförädling i samband med kemiska analyser av växter möjliggör en naturlig utveckling som har potential att minska den mänskliga belastningen på naturen. Arters effektiva kemiska försvar kan leda till en minskad användning av bekämpningsmedel och andra kemikalier. Eftersom arter lever i växelverkan med andra arter och deras miljö, skyddas en art ofta av en annans kemiska försvar (associationell resistans). Detta betyder att en artrikare miljö har ett bättre försvar än monokulturer. Ett av de biologiska alternativen till bekämpningsmedel är samodling av valda växter vid t.ex. trädgårdsodling och jordbruk. (Petersson 2006)

2.5 DIVERSITET ”Kvaliteten eller stadiet av flera olika former, typer, idéer etc.” (Merriam-Websters lexikon)

Millennierapporten definierar diversiteten som den upprätthållande faktorn för ekosystemprocesser och -tjänster. Diversiteten säkrar ekosystemets hållbarhet och ger flexibilitet då störningar sker. Forskningen betonar behovet av försiktighet, eftersom förlusten av diversiteten kan ha oförutsägbara konsekvenser i ekosystemen. Till diversitetens värde hör också de framtida potentialer den möjliggör och rätten för alla organismers existens på jorden. (MA 2005)

9


10

2.6 RESILIENS ”Egenskapen att återhämta sig från eller anpassa sig till förändring” (Merriam-Webster lexikon) Figur 4 (Elmqvist et al. 2003) Förändringar i korallrev och stäppers ekosystem bildar ett mera eller mindre fördelaktigt stadium beroende på erosionen som skapas av mänskliga verksamhetens och områdets resiliens

Ett områdes eller en arts resiliens inom ekologi består av dess återhämtnings- eller anpassningsförmåga. Resiliensen måste vara i balans med mängden eller graden av störningar. Begreppet resiliens kan indelas i ekologisk, då det gäller ekosystem, och social, då det beskriver mänskliga samhällen. (Nekoro et al. 2009) I fall störningarnas andel eller grad överskrider återhämtningsförmågan börjar området eller arten tappa sin livsförmåga och dör sakta men säkert ut. Då återhämtningsförmågan och störningarnas andel är i obalans en längre period minskar återhämtningendrastiskt. Detta fenomen kan uppmärksammas i flera olika områden (ekologi, sociologi, ekonomi). Resiliensen spelar en nyckelroll för upprätthållande av ekosystemens produktion av naturresurser och ekosystemtjänster. Den biologiska mångfalden utgör en viktig faktor i ekosystemens resiliens och upprätthållandet av ekosystemens goda hälsa vid störningar. (Elmqvist et al. 2003) Naturens egen balans måste upprätthållas. Upprätthållandet kräver kunskap om naturens processer, hur störningar påverkar dem och hur de återhämtar sig. Resiliensen är en av den hållbara utvecklingens grundpelare. Omgivningen måste planeras och modifieras i harmoni med den naturliga omgivningen. Då ett område planeras med hög resiliens ökar dess möjligheter att bevara ekosystemtjänsterna och andra viktiga funktioner. (Nekoro et al. 2009)

2.7 ORGANISMGRUPPER OCH MINERALÄMNESCIRKULATION Figur 5 (Petersson 2006) Mineralämnenas kretslopp kräver aktiva producenter och nedbrytare. Konsumenternas roll är mindre betydande. Figuren listar viktiga mineralämnen som producenterna bygger upp

biomassa av och som nedbrytare åter mineraliserar.

Ekosystem är inte medvetna organismer, de är inte kapabla att tänka. Trots detta bildas ett gemensamt mönster för hur grundämnen används och cirkuleras. Organismer bidrar till upprätthållningen av detta naturliga mönster som utvecklats under de senaste miljontals åren. (Berg 1990) Organismerna kan delas in i tre kategorier (producenter, nedbrytare, konsumenter): -

Producenterna är de gröna växterna som via fotosyntes bygger upp biomassa från oorganiska mineralämnen. Fotosyntesen är den väsentliga processen som genom kombinationen av koldioxid, vatten och solljus möjliggör livets existens. (Petersson 2006)


11 - Nedbrytare är i mikroorganismgrupperna bl a bakterier och svampar. De mineraliserar det organiska materialet till oorganiska mineralämnen. Nedbrytningen sker i landekosystemen främst i markens humusskikt och i vattenekosystemen främst i bottensediment. (Petersson 2006) -

Konsumenterna utgörs av djurriket inklusive människan. Deras existens är helt beroende av biomas- san producenterna uppbygger. (Petersson 2006) Figur 6 (Berg 1990)

Diagrammet visar näringflödet mellan olika arter inom ett ekosystem. Deras enskilda relationer är markerade med pilar. Diagrammet åskådliggör en hel serie av arter som är beroende av varandra som näringskälla. Då bildas en näringskedja. Ifall flera eller alla relationer i ett ekosystem tas i hänsyn, kommer näringskedjorna bilda en näringsväv. Näringsvävar och näringskedjor illustrera de kvalitativa samband mellan olika organismer eller arter. Ekologiska pyramider beskriver det kvantitativa sambandet mellan olika nivåer i en näringskedja. (Berg 1990)

3.

ABIOTISK MILJÖ

”Den icke-levande (abiotiska) miljön delas ofta upp i atmosfären (lufthavet), hydrosfären (vattenmiljöerna) och litosfären (berggrund och mineraljord).” (Petersson 2006)

Jordmånen är markens översta del som påverkas av organismer, klimat, vind och vatten. Topografiska förhållanden och det ursprungliga materialets egenskaper reglerar utvecklingen av jordmån, exempelvis det ursprungliga materialets mineral- och kornstorlekssammansättning. Faktorerna som påverkar utvecklingen kallas jordmånsbildande faktorer. (MarkInfo)

3.1 JORDMÅNSPROFIL OCH VEGETATIONSSKIKT

Figur 7 (Petersson 2006)

Podsolens skiktning: Ett lager av mår som består av ett surt (pH 4-5) och segt sammanhållet humuskikt. Skiktet byggs delvis upp av dött nedbrutet organiskt material. Blekjord som består av askgrå urlakad mineraljord. Rostgjord som färgats av utfällda järnoxider.

Näringsfattig jordmån (pH 4-5) kallas podsol. Näringsfattig skogsbevuxen moränjord är typisk podsoljord. Jordmånen har stor påverkan på vegetationsskiktets sammansättning. Nedbrytningen utförs huvudsakligen av svampar, som genomväver hela humusskiktet med sitt mycel. Den finska jordmånen är huvudsakligen mycket sur.


12 Näringsrik jordmån (pH 6-7) kallas brunjord. Nedbrytningen utförs huvudsakligen av bakterier. Daggmaskar skapar ett näringsrikt skikt som kallas mull genom att blanda humus och mineraljord. Ställvis förekommer det basaltisk (pH 8+) jordmån även i Finland. Vegetationsskiktet kan delas in i trädskikt, buskskikt, fältskikt (gräs och örter) och bottenskikt (mossor och lavar). Växtriket, djurriket, vattnet och klimatet är alla faktorer i uppbyggnaden av jordmånen. Ifall växtligheten inte påverkas av människan, bestäms växtskiktets sammansättning av jordmån, hydrologi och klimat. (Florgård 1978) När vegetationsskiktet dör bryts det ner och blandas. Då bildas förna som blandas in i bottenskiktet och övergår till humus. (Petersson 2006) Metaller, kemiskt avfall och bekämpningsmedel förorenar jordmånen. Mikroorganismer och små djur sprider avfall och föroreningar till olika levande kretslopp. Största delen av människans avfall bryts ned i marken och koncentreras i näringsvävar. Marken är en samlingsplats där största delen av ämnen passerar och breder ut sig. Jordmånen står i direkt kontakt med grundvattnet, vilket kan sprida på föroreningar i stor grad. (Berg 1990) Erosionen försvagar den bördiga jordens och ekosystemens produktionskapacitet. Försaltning är ytterligare ett problem som skapas av ohållbart utnyttjande av jordmånen, speciellt vid bevattnad mark med dålig dränering där överskottsvatten saknas. Salter stiger till ytan och bildar en skorpa som förhindrar jordens förmåga att bära kulturväxter för 10-1000-tals år. Försaltningensproblemet existerar inte i Finland för tillfället. (Berg 1990)

3.2 HYDROLOGI

Figur 8 (Evans USGS)

Vattnets kretslopp är en evig cykel av kondensering, nederbörd, avrinning och samling

I urbana miljöer kan hydrologiska problem lösas med naturliga metoder som absorbering, fördröjning och avdunstning. En komplett utförlig behandling av ytvattnet kräver kunskap om vattnets naturliga kretslopp och processer samt tekniska konstruktioner. Då vattnets kretslopp tas i beaktande kan planerare enkelt imitera de naturliga processerna på olika skalor. Vattnets egenskaper bibehålls fast skalan ändras, exempelvis beter vattnet sig likadant både i bergskedjor och på små sluttningar. (Eskola & Tahvonen 2010) Vattnet som rinner på ytan i urbana miljöer kallas ytvatten. Då ytvattnet behandlas är avrinningen ett centralt begrepp. Ytvattnet bevaras dels i växtligheten och avdunstas tillbaka till atmosfären. Största delen av det resterande vattnet absorberas in i jordmånen, medan en del samlas i ytans gropar. En del av det absorberade vattnet fuktar jordmånen och resten fortsätter djupare in i marken tills det bildar grundvatten. Grundvattnet fortsätter rinna till floder och sjöar. (Eskola & Tahvonen 2010) Intensiva skurar, skyfall, och smältvatten är de huvudsakliga orsakerna till översvämningar i urbana miljöer, som inte är i kontakt med större vattendrag. Klimatförändringen ökar nederbördens mängd, speciellt skyfallens mängd och kraft. (Eskola & Tahvonen 2010) Under skyfall kan regnvattenavlopps och dikens kapacitet överskridas, vilket leder till översvämningar som skadar både byggnader och omgivningen. Dräneringarna är omöjliga att planera enligt nederbördens maximala mängd vid skyfall. Då vattenmängden ökar stiger vattnet längs avloppen till ytan och översvämmar möjligtvis vägar och källare.


Stora ogenomträngbara ytor ökar ytvattnets mängd, och dränering används för att transportera nederbörden från området i stället för att behandlas lokalt. Ifall ytvattenmängden kan minskas eller fördröjas flyter avrinningen stadigare och risken för översvämningar minska. (Eskola & Tahvonen 2010)

Figur 9 (Eskola & Tahvonen 2010) Avdunstningens, ytavrinningens, jordmånsavrinningens och grundvattnets mängd påverkas av hur intensivt området är bebyggt.

Naturligt område

10-20 % Ogenomträngbar yta

30-35 % Ogenomträngbar yta

75-100 % Ogenomträngbar yta

”Ytavrinningen bidrar med 1,5 % av kväveföroreningar och 2,1 % av fosfor föroreningar i de finska vattendragen.” (Eskola & Tahvonen 2010)

Målet med ytvattenstrategier är att minska på både ytvattnets mängd och de föroreningar det för med sig. Genom användningen av naturliga metoder kan ytvattnets avrinning kontrolleras och balanseras. Föroreningarna förs med ytvattnet, exempelvis gatudamm, små mängder olja och vax samt vägsalt. Ytvattnet sköljer även med sig näringsämnen från bara markområden. (Eskola & Tahvonen 2010) Då ytvattnet når strömmande vatten orsakar det en mängd problem, exempelvis en ökad mängd fasta ämnen, organiska föroreningar, ökad näringshalt och metallhalt samt olja och bakterier. Ytvattnet höjer på temperaturen i mindre vattendrag, vilket påverkar fiskars livsmiljö och vattnets renhet. Ifall ytan täcks av ett ogenträngbart material minskar grundvattnets mängd fort. Då naturliga ytvattenstrategier tas i bruk i början på avrinningsområdet kan hela avrinningen kontrolleras och översvämningar förhindras. (Eskola & Tahvonen 2010) Den lokala behandlingen av ytvattnet är väl motiverat på grund av både den ökade tätheten i städer och klimatförändringen. Användningen av naturliga metoder för att fördröja, avdunsta, insamla och absorbera nederbörden lokalt kan möjliggöras med konstgjorda konstruktioner. Detta utgör en av biodiversinesque-stilens grundpelare. Lättast går det att implementera dessa strategier under stadsplanerings skedet. Då kan man beakta omgivningens helhet, exempelvis topografin, jordmånen och växtligheten. Vid planeringen av nya områden kan tillräckligt utrymme reserveras för de naturliga strategierna. (Eskola & Tahvonen 2010)

3.3 KLIMATOLOGI ”Klimatets vetenskapliga studie.” (Merriam-Websters lexikon)

Finlands position på de norra bredgraderna mellan de eurasiska och nordatlantiska litosfärplattorna skapar goda förutsättningar för snabba klimatförändringar både tidvis och platsvis. (Kersalo & Pirinen 2009) Låg- och högtryckens position i förhållande till Finland påverkar landets generella klimat. Lokala skillnader påverkas huvudsakligen av landets topografi och vattendrag. Landets klimat är sammansatt av både de stora generella dragen och de lokala faktorerna.

13


14

Landet sträcker sig över fem olika vegetationszoner: hemiborealiska, sydborealiska, mellanborealiska, nordborealiska och hemiarktiska zonen. Största variationerna i det lokala klimatet är mellan det maritima klimatet och fastlandsklimatet. (Kersalo & Pirinen 2009) (Bilaga 1) Till Finlands klimat hör det typiskt klara årstider. Ett år kan traditionellt delas i fyra delar på tre månader per årstid, men i verkligheten är årstiderna längd mycket mera varierande. Årstiderna delas in i fyra beroende på dygnets medelteperatur. Ifall dygnets medeltemperatur ligger under noll grader celsius råder termisk vinter, över tio grader termisk sommar och där emellan termisk vår och höst. (Kersalo & Pirinen 2009) Figur 10 (Kersalo & Pirinen 2009)

Sommar

Höst

Den termiska sommarens och höstens startdatum under åren 1971-2000

Vinter

Vår

Figur 11 (Kersalo & Pirinen 2009) Den termiska vinterns och vårens startdatum under åren 19712000

Fastlandsklimatet förändras snabbare än det maritima klimatet. Alltså förändras årstiderna fortare från ett till det nästa på platser som inte är nära stora vattendrag eller hav. (Kersalo & Pirinen 2009) Ju nordligare bredgrad platsen befinner sig på desto kortare sommar och längre vinter är det. I södra Finland räcker sommaren huvudsakligen från slutet av maj till början av september, men i Lappland kan den vara endast från slutet av juni till början av augusti. I den hemiborealiska zonen räcker sommaren till och med 120 dagar medan den i hemiarktiska zonen endast är 40-50 dagar lång. Vintern kan vara endast 110-120 dagar lång i södra Finlands skärgård, men till och med över 200 dagar lång i Lappland. (Kersalo & Pirinen 2009) Alltså varierar årstidslängderna från fyra månader till sju månader inom landet. Den årliga nederbördens mängd variera betydligt mindre inom Finland än på andra platser på samma breddgrad. Nederbördens mängd är störst under juli och augusti och minst under mitten på vintern och våren. Under perioden 1971-2000 var landets årliga medelnederbördsmängd huvudsakligen 400-700 mm. (Kersalo & Pirinen 2009) Den termiska vegetationsperioden definieras som den tid då dygnets medeltemperatur är över +5 grader. Dessutom får det inte finnas ett sammanhängande snötäcke på våren. Höstens hårda nattfrost kan även bryta vegetationsperioden. (Kersalo & Pirinen 2009)


4.

15

URBAN MILJÖ

”Natur har i forna tider mer eller mindre slumpmässigt blivit kvar i städer.” (Florgård 1978) Över 80 % av den finska befolkningen bor i städer. (Niemelä 1999) Den ökade urbaniseringen har belastat de urbana naturområdena markant. Splittringen av grönområden och det ökade trampslitaget förändrar biotopens sammanättning. Med tiden anpassar sig vissa arter till den nya miljön medan andra dör ut, vilket kan leda till en stor ändring av grönområdens diversitet. (Malmivaara et al. 2002) Figur 12 (Nilsson et al. 1989) Biotopkarta Schematisk arbetsmodell över Lingöprojektet

Mänsklig verksamhet utgör ett hot för naturen. De huvudsakliga orsakerna är biotopförändringar, luftföroreningar, miljögifter, jakt och uppgrävning. (Florgård et al. 1994) Bebyggandet och uppslittringen av grönområden leder till överblivna restytor. Ifall dessa restytor lämnas ifred kan speciella och ovanliga växtoch djurarter ta över dem. (Florgård et al. 1994) Men då restytorna blir för små och splittrade avgränsas spridningsvägar för djur och växter. Restytornas egenskaper kan hjälpa planerare skapa funktioner för urbana ytor och skydda dem i planeringsskede.

4.1 MILJÖBELASTNINGAR I urbana miljöer förekommer mycket föroreningar, slitage och markskador. Slitna ytor kan vara estetiska problem, men det betyder endast att området används kraftigt. (Florgård et al. 1994) Planerare kan ta slitaget i beaktande i planeringsfasen och skapa tåliga områden där slitaget är störst. Lutande och våta marker är trampkänsligare än plana torra marker. ”Tungmetaller har en rad negativa effekter på den ekologiska balansen vilket resulterar i minskad näringsfrigörning i marken, förgiftningseffekter och minskad tillväxt.” (Nilsson et al. 1989) Naturen kan påverka mänsklig hälsa genom att skänka ro och stillhet. I städer bryter naturområden den annars planerade och byggda miljön. Naturens värde i städer har först medvetet börjat tas i beaktande under 1900-talet. (Florgård 1978) Grönområden producerar även tjänster som är till nytta för människan. Växtligheten förbättrar klimatet och kan minska luftföroreningar.

4.2

URBANA BIOTOPER

Urbana miljöer anses ofta vara artfattiga biotoper på grund av den höga graden konstgjorda ytor. Tätorter skapar mildare lokalklimat och gör det möjligt för sydligare arter att klara sig. (Florgård et al. 1994) Speciella tätortsbiotoper kan skyddas och skötas för att skapa en diversifierad och unik miljö. Urbana miljöer kräver en helhetsmässig planering av urban grön infrastuktur, eftersom tätortsmiljöer är mindre hälsosamma än landsbygden. (Florgård et al. 1994)


16 Biotopmångfalden i tätorter spelar en mycket viktig roll för människans personliga utveckling. Nordbor har en ”ekologisk instinkt” som utvecklats pga. den livslånga närheten till naturen. (Florgård et al. 1994) Detta resulterar i att naturen i urbana miljöer tas som en självklarhet, vilket är internationellt ovanligt. På grund av den växande urbaniseringen och den minskade närheten till naturen, minskar den ekologiska instinkten. Resultatet är att den starka basen för naturvård och ekologiskt tänkande försvagas. (Florgård et al. 1994)

”Marken i f d skog är ofta påfallande produktiv, och om den lämnas orörd kommer ny växtlighet snabbt att växa upp” (Florgård 1987)

4.3 FÖRBÄTTRINGSMETODER Under ett områdes planeringsfas kan de viktigaste besluten göras. Då kan utrymmen, material, funktion och utförandet bestämmas. Den avgörande faktorn är oftast viljan att bevara befintlig mark och utveckla nya områden för att stöda stadsmiljön. (Florgård 1978) (Bilaga 2.) För att förbättra användningen av ekosystemtjänster i urban grön infrastruktur krävs följande saker: identifiering av huvudelementen i grönområden; analys av grönområdens sammansättning; kunskap om vilka tjänster elementen bidrar med; kännedom om de sociala, kulturella och reglerande faktorerna inom beslutsfattandet om den urbana gröna infrastrukturen; insikt om innovativa och hållbara lösningar för framtida grön infrastruktur; beräkningen av den gröna infrastrukturens ekonomiska och ekologiska fördelar jämfört med traditionella lösningar. (Ignatieva & Ahrné 2013)

4.4

ALTERNATIVA NATURLIGA LÖSNINGAR

Planerare har redan länget strävat efter att lösa problem i urbana miljöer med hjälp av naturliga metoder. Den innovativa kombinationen av biofilisk stadsmiljö och naturlig planering hämtar biodiversiteten närmare den allmäna befolkningen. (Ignatieva & Ahrné 2013) Ju kunnigare den allmänna befolkningen är i ett visst område, desto kunnigare beslut görs det även inom det. Generellt har äldre urbana grönytor mera importerade växtarter jämfört med nya. Dessutom har även stora grönytor mera importerade växtarter än små. (Pysek & Jarosik 2005; Pysek et al. 2004; Elmqvist et al. 2013) Detta betyder att nya och små grönytor är optimala för inhemska och lokala växter. Alltså kan planerare lättare använda naturliga element i planeringen av restytor. Stadsekologi har undersökts mycket i Danmark, Canada, Storbritannien, Tyskland och USA. (Sundström 1993) Ebenezer Howard föreslog för första gången trädgårdsstaden som stadsbyggnadsidé i boken Tomorrow: A Peaceful Path to Real Reform (1898), som senare kallades Garden Cities of Tomorrow. Senare har Howards idé betraktas som en nostalgisk utopi och till och med som en fiende för modern utveckling av somliga. (Rådberg 1993) Andra har byggt på hans idéer, t.ex. Jacque Frescos Venus Project bygger på samma generella infrastruktur som Howard.

Figur 14 (Sundström 1993)

Det stadsekologiska hjulet.


17 Även i Ryssland har naturlig planering undersökts. Programmet ”Ecopolis” (den framtida ekologiska staden), som grundades av Moskva Statsuniversitet redan 1979, undersökte tvärvetenskapliga metoder för att skapa hållbara städer. (Ignatieva 2002; Ignatieva & Ahrné 2013)

Figur 15 (Howard 1989) Howard omringade sina trädgårdsstäder med jordbruksmark som skulle förse staden med livsmedel. Stadens avfall skulle gå tillbaka till jordbruket. (Berg 1993)

Figur 16 (Fresco, Venus Project) Fresco strukturerade sina hållbara städer efter samma radiestruktur. Varje ring har en skild funktion. precis som i Howards planer.

5. EKOSYSTEMTJÄNSTER ”Utan naturens ekosystemtjänster och de varor som naturen producerar kan inte människan överleva. Här finns en viktig uppgift för forskare att tillsammans med den kunskap som finns i bygden identifiera dessa tjänster och sedan använda dessa i arbetet med planering, utveckling och bevarande.” (Nekoro et al. 2009) Världens alla levande organismer är beroende av planetens ekosystem och dess ekosystemtjänster. Ekosystemstjänsterna försörjer organismerna med: mat, vatten, reglering av klimat, andliga tillfredställningar, estetiska värden samt hantering av sjukdomar. (Holling 1973)

5.1

UTVECKLING OCH RESULTAT

Mänsklig aktivitet har förorsakat stora förändringar och förstörelse inom ekosystemen under de senaste 50 åren. (MA 2005) Förändringen under denna tidsperiod är unik i jämförelse med vilken som helst tidsperiod under mänsklig historia. Orsaken för dessa förändringar har varit utvecklingen av vårt samhälle. Transformationen av ekosystemen har lett till en explosion inom mänskligt välmående och ekonomisk utveckling. Fördelarna har dock inte nått en stor del regioner och folkgrupper, och resulterat i en motsatt trend där kraven på mat, rent vatten, virke, fiber och bränsle har ökat. Kostnaden på denna utveckling har först nyligen kunnat beräknas. (MA 2005)


18 Millenierapportens slutsats är att 60 % av världens ekosystemtjänster utnyttjas ohållbart samt att förändringarna i ekosystemen kommer att ha stor inverkan på mänsklighetens välmående. (MA 2005) Efter millenierapportens publicerats har ett flertal projekt påbörjats på både internationell och nationell nivå om kartläggningen av användbara ekosystemtjänster och deras värde. The Economics of Ecosystems and Biodiversity (TEEB) har utfört ett flertal undersökningar gällande olika delområden av naturens diversitet. TEEB har exempelvis analyserat havens och flodernas diversitet, lantbruk och matproduktionens hållbarhet och finansiella konsekvenser.

5.2 FÖRBÄTTRINGSSTRATEGIER Den Europeiska kommissionen har godkänt en strategi för att skydda den biologiska mångfalden. Strategin kräver att varje medlemstat kartlägger deras ekosystem samt skicket på dess tjänster före 2014. (EC 2009) Denna strategi fortsätter med definieringen av ekosystemtjänsternas ekonomiska värde. Aichi Biodiversity Targets är en del av strategin vars mål är att förhindra försvagning av ekosystemtjänster före år 2020. (ABT) Strategins vision för år 2050 lyder: ”Vid år 2050, är den Europeiska unionens biodiversitet samt de ekosystemtjänster de förser – dess naturliga kapital – skyddade, värderade och ändamålsenligt återställda för biodiversitetens inre värde och de väsentliga bidragen de förser det mänskliga välmående samt ekonomiska välståndet, på ett sätt var katastrofiska förändringar orsakade av förlusten av biodiversiteten är undviket.” (ABT) CLIMSAVE är ett projekt som gjort en gratis nätplattform där användare kan undersöka påverkan av olika faktorer, exempelvis temperatur förändringar och luftföroreningar i olika tidsperioder, i olika delområden på en europeisk nivå. (CLIMSAVE 2013)

5.3

VAD ÄR EKOSYSTEMTJÄNSTER?

Det är lättare att förstå den ekologiska processens betydelse för mänskligheten genom ekosystemtjänsterna. Ekosystemtjänster förser konsumenter med tjänster och produkter. Genom granskandet av dem kan landsanvändningens effekt på ekosystemets verksamhet framställas. Exempelvis kan urbanisering försvaga ekosystemtjänsterna lokalt men gynna naturen i en bredare skala. (McDonald & Marcotulli 2011) Millenierapporten indelar ekosystemtjänsterna i fyra delområden: försörjandetjänster, reglerandetjänster, kulturella tjänster och stödjande tjänster. (MA 2005) Figuren visar vad ekosystemtjänsterna förser oss med och hur det påverkar det personliga och samhälleliga välmående.

Figur 17 (Nekoro et al. 2009) Indelning av ekosystemtjänster i fyra huvudgrupperna.


Matson et al. (1997) beskrev ekosystemtjänsterna på följande vis: - - - -

19

Reglerande tjänsterna håller klimatet, vattennivån, sjukdomar och vattenrening mm. i balans. Tjänsterna förser alla levande organismer med en omgivning som kan upprätthålla deras existens. Försörjande tjänster förser oss med mat, rent vatten, virke och fiber, bränsle med mera, vilket påver- kar vår säkerhet, hälsa och förser oss med basmaterial för ett gott liv. Kulturella tjänsterna är mera utmanande att definiera. De består av de kulturella samt estetiska för - delar och värden som ekosystemet producerar. De påverkar vårt samhälle i en mycket bred skala men syns nödvändigtvis inte lika direkt eller på en kort tid. Stödjande tjänsterna fungerar på en bredare nivå. Tjänsterna upprätthåller jordmånens frodighet och hälsa genom att cirkulera näringsämnen och bilda jordmånen. Värderingen av tjänsterna är utmanande eftersom de anses vara självklarheter. Försvagningen av de stödjande tjänsterna är ett globalt problem, exempelvis inom lantbruk.

5.4 MÖJLIGHETER Naturen bidrar med en gästvänlig omgivning, näring i form av ätbar mat och drickbart vatten, samt en mångsidig och estetisk värld, som resulterat i en mångsidig och utvecklande kultur, samhälle och tro. De ekosystemtjänster naturen förser oss med är de olika processerna, som möjliggör mänsklighetens och alla andra levande organismers existens. Ekosystemtjänster utgör en grundpelare för Biodiversinesque-stilen, vilket betyder att de är en av de viktigaste utgångspunkterna för planeringen. Integrerandet av varierande ekosystemtjänster i urbana grönytor utgör lösningen på ett flertal problem. Detta kräver mycket kunskap, vilket kan enkelt lösas med tvärvetenskapliga samarbeten. Effektiv användning av grönområdens maximala hållbara kapacitet kan naturligt lösa lokala problem, minimera den ekonomiska och ekologiska belastningen och vara ett stort steg mot ett självförsörjande samhälle.

6. PLANERING Eftersom miljöproblemen har fått en central roll i dagens samhälle har även mängden undersökningar ökat. Ett tankesätt som lyfts fram på grund av bristfälligheter i dagens läge är kretsloppstänkande. (Florgård et al. 1994) Kretslopptänkande har exempelvis förknippats med stor potential i förbättringen av luft-, mark- och vatten- kvalitet. I urbana miljöer kan kretsloppstänkande inkludera användningen av grönytor för vattenbehandling eller biokompost i odlingsytor. Detta möjliggör helhetsmässigare planering. Biotoptänkande är ett annat tankesätt som lyfts fram i samband med miljöproblemen. (Florgård et al. 1994) Historiskt har direkta skador på mänskligheten överskuggat de indirekta skadorna, men den senaste tiden har sambandet mellan de indirekta skadorna och de direkta skadorna framkommit. Detta har lett till att den biologiska utarmningen i sig själv anses vara ett hot för mänskligheten och bidragit till att biotopfrågorna blivit centrala. (Florgård et al. 1994) Florgård et al. (1994) föreslog att urbana grönytors funktion kan vara ”landskapsmuséer”, vilket är grönytor som medvetet bevarat områdets kulturhistoria. Fortfarande har varje grönområde en egen karaktär som kan bevaras eller utvecklas. Bevarad naturmark eller traditionell mark kan i en viss grad behålla regionala särarter. (Florgård et al. 1994)


20

6.1 BIODIVERSINESQUE-STIL Främjandet av biodiversiteten är nyckeln för att skapa en hållbar grön infrastruktur. (Ignatieva & Ahrné 2013) Diversifierade gräsytor är endast en del av den gröna infrastrukturen, men en väsentlig och symbolisk del. Den biofiliska filosofin (Wilson 1984) kan integreras i urbana miljöer för att skapa diversifierade städer som innehåller en naturlig mångfald. Biofiliska städer anknyter invånarna till naturen och hjälper människor leva ett lyckligare, hälsosammare och meningsfullare liv (Beatley 2010; Ignatieva & Ahrné 2013) En ny biodiversinesque-stil föreslås av Ignatieva & Ahrné (2013) som tillägg till de traditionella Pictoresque-stilen och Gardenesque-stilen. Biodiversinesque-stilen får inflytelse från 1800- och 1900-talets parkrörelser och nya innovativa stilar som xerofiliska trädgårdar, växtsignaturer, vilda gårdar, illustrativa ängar och naturliga planteringar. Alltså kombinerar biodiversinesque-stilen historiskt-traditionella värden med modern kunskap om naturens processer. Stilens väsentligaste grunderna är respekten och imitationen samt synliggörandet av naturliga processer. Den inkluderar inte endast växter, utan även insekter och djurriket. (Ignatieva & Ahrné 2013) Biodiversinesque-stilen är en generell helhet som baserar sig på flera tidigare begrepp och metoder, exempelvis biofilia och LIUDD. Low Impact Urban Design and Development (LIUDD) är en metod som främjar alternativa kostnadseffektiva lösningar i urbanmiljöer. LIUDD baserar sig på användningen av naturens egna metoder för skapandet av omgivningsvänliga samhällen som respekterar, bevarar och förstärker naturliga processer. (Ignatieva et al. 2008)

6.2

EFFEKTEN PÅ URBANMILJÖ

Det samhälleliga värdet för biodiversinesque-stilen är dess integrering av ekosystemtjänster i urbana miljöer. (Ignatieva & Ahrné 2013) Integreringen av ekosystemtjänster kan lösa en mångfald problem inom den urbana miljön, exempelvis kolavtrycket, vattenbehandlingen och tillgång till grönområden. Biodiversinesque-stilen kan även ha en positiv inverkan på ekonomin, genom skapandet av nya arbetsplatser och kostnadseffektivare lösningar i långsikt. I stället för dagens splittrade planering av grön infrastruktur i städer kan olika grönytor kombineras i tidigare planeringsskeden. Genom uppläggningen av en konkret grund av rekommendationer för planerare och beställare kan planer, underhåll och design göras hållbart och ekologiskt. På detta sätt kan även den västerländska attityden för urbana grönområden styras mot en mera funktionell, ekologisk och hållbarare riktning. (Ignatieva & Ahrné 2013)

7. GRÄSYTOR 7.1 HISTORIA Stewart et al. (2009) konstaterar att gräset blivit det vanligaste, inflytelserikaste och synligaste elementet inom urban grön infrastruktur. Gräset är globalt den starkaste symbolen för moderna urbana landskap. Gräsets användning utvecklades under medeltiden från betesmark till gårdsanvändning, först inom slottsgårdar och senare allmänt. Under 1700-talet blev gräset ett av de viktigaste elementen inom de engelska landskapsparkerna. På 1800-talet utvecklades gräset till en viktig del inom parker med Gardenesque-stil. Detta resulterade i att gräset blev en symbol för social status. Under 1900-talet hade gräset utvecklats från betesmarkerna till en multimiljarddollarindustri, som producerade frön, bekämpningsmedel, gödsling, bevattningsteknologi och gräsklippare. (Stewart et al. 2009)


21 Endast ett fåtal studier har utförligt undersökt gräsets sammansättning och diversitet. De tre huvudsakliga studier som gjort detta är Müller (1990), Thompson et al. (2004) och Stewart et al. (2009). Müller (1990) fann att gräsklippet är den viktigaste faktorn inom sammansättningen. Gräset är en starkt standardiserad biotop och naturliga skillnader kan inte lätt bestämmas. Thompson et al. (2004) undersökte 52 gårdars gräsytor i Sheffield, England. Studien fann att arternas komposition inte var påverkade av variabler i omgivningen eller skötseln, men starkt påverkade av lokala klimatförhållandet och hur intensivt ytan användes. Stewart et al. (2009) har utförligare använts i detta arbete.

7.2

NUVARANDE LÄGE

Stewart et al. (2009) jämför de två olika visionerna av gräset som fötts under dess utveckling. Den mera allmänna och positiva synen på gräset består av dess användning inom lekparker, privata gårdar, golfbanor och sportplan. Å andra sidan kräver gräset intensivt underhåll, vilket innebär regelbunden klippning, gödsling samt användning av bekämpningsmedel och andra kemikalier. Underhållet är mycket belastande och har en stor negativ inverkan på naturen, biodiversiteten och mänsklig hälsa. Trots detta finns det en allmän åsikt om att en oskött gräsmatta är ett tecken på lathet. (Stewart et al. 2009) Denna åsikt är starkare inom brittiska länder eller deras före detta kolonier. Exempelvis är gräsmattskulturen i Australien mycket seriös. Grannar säger sig kunna, på basis av den andras gräsmatta, veta hurdan person gårdsägaren är. Termen ”grön öken” har använts för att beskriva dagens gräsmattor. (Allen 2010) Analyser av europeiska gräsmattor och deras skötsel, belastning på omgivningen, produktion av ekosystemtjänster samt inflytande på mänsklig hälsa är mycket få. Exempelvis i Sverige används oftast hybrida gräsarter som produceras av ett fåtal plantskolor. Dessa grästyper skapar naturtyper utan motsvarigheter inom den naturliga svenska omgivningen. (Stewart et al. 2009) Vid slutet av 1900-talet fanns det över 300.000 km2 kortklippta gräsområden endast i USA. De kräver 60 miljoner kilogram bekämpningsmedel årligen och en och en halv trillioner liter vatten dagligen under sommaren. Nordamerikanare uppskattas spendera 100 miljarder dollar årligen på gräsmattor. I värde betyder detta att gräset är överlägset kontinentens viktigaste lantbruks skörd. (Wood 2006) Det är svårt att förhålla sig till så astronomiska siffror. De nämns endast för att betona storleken och betydelsen av gräsytorna inverkan. Gräsytor är de vanligaste elementen i urbana grönområden globalt. Gräsytan är en symbol för västkulturens livsstil och globalisering (Ignatieva & Stewart). Utvecklingen av gräsytor har sina rötter i den europeiska medeltiden (1700 - 1800-talet). Gräsets kontrollerade, prydliga och uniforma utveckling led till Pictoresque-stilen av engelska landskapsarkitekturen. I dagens läge har gräsmattor blivit eftertraktade och trendiga även i mycket opassande omgivningar, som Dubais öken och Singapores tropiska klimat. Gräset är ett betydande element inom flera olika typer av öppna ytor, privata gårdar, allmänna parker, gravgårdar, lekparker, skolor, golfbanor och som del av vägnätverken.

7.3 MILJÖBELASTNINGAR Underhållet av gräsmattor utgör en betydande global kostnad till omgivningen. Exempelvis är 23 % av Amerikas urbana landytor avsedda för gräsmattor. (Robbins and Sharp 2008) Kostnaderna av verktyg, bevattning, gödsling, och skötseln av en gräsmatta beräknas vara i medeltal 250$/år/gräsmatta, utan arbetskostnaderna. Sportplan, golfbanor, och andra gräsytors kostnader beräknas vara 100$ miljard årligen endast inom Nordamerika. (Stewart et al. 2009, Wood 2006) I områden där gräset inte naturligt växer krävs det betydligt mera resurser, exempelvis Dubai. Gräsmattor är mycket homogena. Stewart et al. (2009) fann i 327 prov av Nya Zeelands gräsmattor 127 olika gräsarter. 80 % av dem förekom endast i under 2 % av alla prov, 49 arter förekom endast en gång. Endast 9 arter förekom i mer än hälften av proven. Ingen av dessa nio arter är naturliga i området, men alla såldes i Christchurchs vanliga gräs blandningar. Utav de 25 mest allmänna var 22 onaturligt framträdande.


22

Procentuellt utgjorde de naturliga gräsarterna i medeltal 13 %. Resultatet är att fantaster av gräsmattor måste upprätthålla en ständig kamp mot naturen och försvara deras känsliga gräs från naturens succession, klimat, insekter och ogräs. (Stewart et al. 2009) Detta faktum erkänns inte av den lönsamma gräsindustrin. Resultatet är ofta onödiga belastningar på omgivningen.

7.4

UNDERLIGGANDE FAKTORER OCH UNDERSÖKNING

Stewart et al. (2009) har undersökt vilka faktorer som påverkar variationerna inom urbana gräsmattors sammansättning med hjälp av följande frågor: 1. 2. 3. 4. 5.

Hurdan är sammansättningen och diversiteten av urbana gräsytor? Vilket förhållande av inhemska och importerade gräsarter finns i fröblandningarna? Vilka naturliga, fysiska, ekologiska, sociala och upprätthållande faktorer påverkar sammansättningen av gräsarter? Hur stor är bevaringsvärdet och kostnaderna för upprätthållningen av urbana gräsytor? Är vi vittnen till en globalisering av gräs flora?

Stewart et al. (2009) undersökte följande parametrar för varje gräsyta: GPS-lokalisering, gräsposition (fram-/ bakgård, gatugräs, parkgräs), användning av konstbevattning (ja/nej), användning av gödsling (hur ofta), gräsytans storlek, jordmån, pH-värde, kvarlämning av klippet (ja/nej) och klippning (hur ofta). Ytterligare undersöktes procenten barmark, skräp, mossa, lutningsgrad och orientering enligt väderstreck. Analysen visar att artrikedomen betydligt försvagas då skräp, storlek på gräsytan, lerhalten och kvarlämningen av klippet ökar. Därför var offentliga gräsytors diversitet mindre än trädgårdars. Lerjord av bra kvalitet har en tendens att öka på den intensiva konkurrensen mellan ett fåtal starka arter och förebygga framkomsten av en mångfald av arter, speciellt ifall mängden barmark är liten. (Stewart et al. 2009)

7.5

JÄMFÖRBAR UNDERSÖKNING I NYA ZEELAND

Allmänt är gräsmattor dominerade av 2-3 icke-naturliga gräsarter. De gräsarter som dominerar Christchurch (Lolium perenne, Festuca rubra, Agrostis capillaris och Trifolium repens) är samma arter som dominerar norra halvklotets tempererade gräsmattor, exempelvis i England och Tyskland. (Thompson et al. 2004; Müller 1990) Detta är inte förvånande eftersom de tre samma gräsarterna säljs i ländernas fröblandningarna. (Stewart et al. 2009) Naturliga gräsarter är sällsynta i Nya Zeeland eftersom de anses vara ogräs och tas bort från fröblandningarna. Ägare och entusiaster av gräsmattor visade en vilja av att använda mera inhemska och naturliga gräsarter efter att de fått veta vilka arter deras gräsmattor innehåller. Detta visar möjligheten att bättre bevara inhemska arter i den urbana miljön. (Stewart et al. 2009) De vanligaste gräsarterna i kyliga tempererade klimat är Poaceae, Asteraceae, Fabaceae, Cyperaceae, Oxalidaceae, Apiceae, Scrophulariaceae, Plantaginaceae, Caryophyllaceae, Ranunculaceae, Juncaceae, Brassicaceae (Meurk et al 2004). Kompositionen av Christchurchs gräsmattor är mycket lik gräsmattor i andra kyliga tempererade städer runt världen, vilket påvisar en global homogenisation av gräs flora (Ignatieva & Stewart). Stewart et al. (2009) undersökte olika gräsmattor i tempererade städer med hjälp av en enkel unifierad beskrivande mall (gräs komposition, jordmån pH, art rikedom, ljusförhållanden). Gräsmattor i Paris, St. Petersburg, Moskva, London, Seattle, Washington DC, Syracuse (New York), Prag, Amsterdam och Christchurch har mycket likadana huvudsakliga gräsarter (från ursprungliga gräsfröblandningar): Poa pratensis, Lolium perenne, Agrostis capil-


laris och Plantago major.

7.6

EFFEKTEN AV UTVECKLINGEN

Gräsmattor är globalt den mest dominanta stadsbiotopen och en hög grad resurser används för byggandet och upprätthållandet av dem. Stora mängder energi och vatten slösas samt näringsämnen och gifter sipprar in i jordmånen och grundvattnet. (Stewart et al. 2009) Ändringar i gräsmattors underhållsmetoder kan ha en betydande inverkan på ekonomi, förorening och biodiversitet. Biodiversinesque-stilen erbjuder naturliga lösningar för problematiska och mindre produktiva gräsmattor. Genom en ökad diversitet kan även torra och skuggade ytor planeras hållbart. I flera fall kan inhemska naturliga örter, ris och perenner finna en passlig nisch bland gräsmattor. Ekologiskt planerade gräsmattor i urbana miljöer kan hjälpa bevara den ursprungliga naturen i städer och minska på miljöbelastningen, t.ex. bevaringen av kulturella låglandslandskap. Gräsmattors naturliga diversitet gör dem ekonomiskt lönsammare eftersom de kräver mindre konstbevattning, gödsling och bekämpningsmedel samt behov av klippning (Bormann et al. 2001; Stewart et al. 2009). Genom att undvika stora kontinuerliga gräsytor och introducera naturliga inhemska arter och markväxtlighet kan estetiska, funktionella, säkrare och sparsammare omgivningar skapas. Lokala växtarter har redan naturligt anpassat sig till dess omgivning och kräver mindre underhåll för att klara sig. Naturens lokala arter har anpassat sig till områdets förhållanden och störningar. (Stewart et al. 2009) Resultaten av Stewart et al. (2009) studie kombineras med andra undersökningar om häckar, blomträdgårdar, buskage, väggar och urbana skogar för att ge en grund för att förstå ekologin och skötseln av urbana biotoper. Med hjälp av denna grund kan planerare identifiera potential för att bevara den biologiska mångfalden. Det finns effektiva metoder att informera om användningen av naturliga växter som alternativ till traditionella gräsmattor. Exempelvis genom etableringen av utställningar vid botaniska trädgårdar kan traditionella åsikter om perfekt trimmade gräsmattor förändras mot ett mera diversifierat håll.

7.7

FAKTORER SOM PÅVERKAR GRÄSYTANS KVALITET

Gräsytans kvalitet påverkas av klimatet, substratet, utsädet och mänskliga faktoren. Klimatet kan planerare inte påverka, men det bör vara en viktig faktor som planerare använder som utgångsläge. Substratet är materialet som gräsfröet sås i. Materialets typ, struktur, textur, näringsinnehåll och fuktighetshållande förmåga är viktiga då valet av fröblandning görs. (Hallin 1979) Utsädet (fröblandningen) är väsentligt med tanke på gräsytans funktion. Endast godkända gräsarter säljs, vilket minskar på diversiteten. De mänskliga faktorerna är mycket betydliga och utgörs av alla arbetsinsatser vid anläggning och skötsel. (Hallin 1979) Lerhalten är en viktig faktor vid planeringen av gräsytor. Lerjorden är mycket näringsrik och fuktighetshållande vilket är fördelaktigt. Eftersom lerjorden utgörs av mycket finkornigt material är den svårarbetad och kompakt. (Jacobsson 1990) Då lerhalten är stor bildas en skorpa som förhindrar genomträngningen av vatten och luft. (Hallin 1979)Utan vatten och luft stimuleras inte rotutvecklingen och växterna klarar sig inte. Förbättrings material för lerjord är exempelvis grov sand, grus, komposterad barkmull eller torv. (Hallin 1979) Andra metoder är att förhindra och åtgärda packningsskador under anläggningen, ordentlig dränering, vältning av ytskiktet och kalkning. (Jacobsson 1990) Kalkning förbättrar lerjordens struktur, men det är inte samma som gödsel.

23


24

8.

ANVÄNDNING AV ALTERNATIVA MATERIAL

De yttre kanterna på gräsytor i bostadsområden används mycket sällan. I stället för att planera gräsytor som kräver intensiv skötsel kan alternativa material användas. (Jacobsson 1990) Naturliga planteringar passar bra till dessa områden. Det är en fördel för både grönområdet och ökar på områdets estetiska och funktionella värde. Själva materialet för de naturliga planteringarna kan variera beroende på områdets egenskaper. I förhållanden där gräset inte nödvändigtvis framgår är det mycket mera logiskt att använda marktäckare, lundväxter eller vildperenner. (Jacobsson 1990) Skötselnivån kan även sänkas i vissa områden, exempelvis under skuggande träd.

8.1

LÅNGGRÄS OCH ÄNG

Själva skötseln av gräsytor kan variera. Gräsytornas skötsel kan planeras noggrannare enligt funktion. Till exempel kan gräset klippas kort var användningen är stor (vid gångar etc.) och låta växas till långgräs, som är ett stadie mellan gräsmatta och äng, vid mindre använda områden. (Jacobsson 1990) Denna skötselsplan minskar på skötselkostnaderna och ökar på diversiteten. Traditionella änglika gräsområden kan vara en god lösning. Ängar är artrika, klarar sig i växlande ljusförhållanden, trivs på gammal mager jord och klarar sig utan tillsatt näring. (Jacobsson 1990) Ängarna kräver mycket lite skötsel. Gräset slås först sent på säsongen så växterna kan fröa av sig. Framgången är inte självklar, men med hjälp av pluggplantor, som t.ex. tjärblomster, prästkrage och blåklocka, kan förutsättningar för framgång ökas. (Jacobsson 1990)

Figur 18 (Jacobsson 1990)

Långgräs - äng som klippts endast enligt funktion.

Figur 19

Figur 20

Figur 21

Då gräsytor ser ut så här måste man ta reda på varför. Marklaboratorier kan göra analyser på jordprov. Möjligtvis är gräsytans näringshalt för låg.

En normal gräsyta som inte klippts på två år. Med tiden blir gräsytan mera änglik. Arter, som kardborrar och skräppor måste tas bort.

Olika blomfrön kan sås till för att skapa en blomsteräng. Det kräver endast att så några exemplars frön.

(Jacobsson 1990)

(Jacobsson 1990)

(Jacobsson 1990)


8.2 BOTTENSKIKTSMATTOR Bottenskiktet är den delen av vegetationsskiktet där ris, gräs, mossor och lavar växer. (Figur 7, s.11) Bottenskiktet upptas i mattor som kan anläggas på andra områden. (Bilaga 3) Bottenskiktsmattorna innehåller mest ris och gräs växtlighet. Bottenskiktet framgår bäst i grönområden med liknande biotop som deras urprungliga. (VYL) Därför krävs god kunskap om växter och ekologi för användning av detta material. Själva upptagning av bottenskiktet görs huvudsakligen i tallmoar, vilket nödvändigtvis inte är fördelaktigt för tallmoarna. Jordmånen är en väsentlig faktor i andvändningen av bottenskiktsmattor. Jordmånen får inte vara näringsfattig och borde hålla fuktighet. Huvudsakligen är den naturliga jordmånen för bottenskiktsmattorna morän, vilket betyder att moränhaltiga jordmånar bara kräver formgivning före anläggning. Då jormånen kräver tekniska lösningar för anläggningen av mattorna, kan exempelvis ett lager grus, sand eller finmorän läggas på filterduk under bottenskiktsmattan. (VYL)

8.3

ANDRA MATERIAL OCH METODER

Andra material naturen förser oss med är t.ex. sten, barkflis och torv. Stenar kan skapa intressanta torräng- eller gassbiotoper där en bred variation sällsynta arter trivs på. Stenar kan även placeras in till träd och buskplanteringar för att förse växterna med ett balanserat mikroklimat. Stenar sänker temperaturen under heta dagar och förser närområdet med fukt. De kan även bli boplatser för lokal fauna, t.ex. fåglar och rävar. (Toivonen). Barkflis kan användas som bekämpningsmedel i naturlika planteringar. Barkfliset förhindrar ogräsen att ta över planteringarna före de andra växterna har tid att växa. Efter etableringsfasen får ogräset växa fram, eftersom det inte mera betraktas vara ogräs utan en naturlig del av ekosystemet. Flera utrotningshotade växter anses för tillfället vara ogräs, men med hjälp av denna planeringsinriktning kan vissa växter få en plats i städers planterings- och grönområden. (Svensson 1985) Torvläggning är en snabb och effektiv metod för etableringen av urbana grönområden. Det finns olika torvvarianter att välja mellan: - Inköpt eller upptagen och återanvänd grästorv. - Torv med tillvaratagen markvegetation, exempelvis ljung, blåbär, lingon, odon och kråkbär. - Torv med busk- och slyvegetation, exempelvis björk, sälg och småtallar (Grönytor 1986) Underlaget bör vara avjämnat och poröst, gärna sandigt eftersom det ger god syretillgång för rötterna, före torvläggningen för en snabbare etablering. (Grönytor 1986)

8.4

ÅTERVUNNET MATERIAL

Användningen av återvunnet material, naturliga element (stenar) och naturliga bekämpningsmedel är betydande delar av den naturlika planeringen som är grunden för Biodiversinesque-stilen. Potentialet att återvinna och återanvända material (fyllnadsjord, byggnadsmaterial och organiskt material) är stor. Blandningar av återvunnet material passar till flera olika användningar och områden. Användningen kräver en utförlig analys av materialet, anläggningsområdet och grönytans funktion. (Tuhkanen et al. 2014) Optimala materialblandningar minskar behovet av gödsling och ogräs bekämpning, samt tillåter naturen sköta sig själv på sitt eget sätt, utan direkt mänsklig påverkan. Förtnuftig återanvändning av material minskar både ekonomiska kostnader och ekologiska belastningar. Gräs som inte kräver tåla hård slitage kan innehålla en stor del organiskt ämne (10-16%). Organiskt ämne

25


26

balanserar och upprätthåller växtskiktets näringstillgång. Optimal mängd organiskt ämne både binder fukt i jordmånen och släpper större mängder vatten igenon, så att pölar inte bildas under skyfall. Ler- och silthaltens optimalaste andel är 15-25% för bra vatten bindning och genomsläpp. (Tuhkanen et al. 2014) Gräsmattor som används i hög grad (slitage) kräver en stadig jordmån. Jordmånens struktur stabiliseras med att minska på halten organiskt ämne och öka på halten grovt material (sten, grus & sand). De mest krävande gräsmattorna är sportplan och golfbanor, där sand utgör största delen av jordmånens bindande skikt. Krävande gräsytors andel organiskt ämne bör vara under 10 %; sportplan och golfbanor under 2 %. (Tuhkanen et al. 2014)

9. SLUTSATSER Den ekologiskt hållbara utvecklingen av urbana miljöers grönområden utvecklas till nya nivåer dagligen. För tillfället sker utvecklingen fortfarande i enskilda innovationer och i liten skala. Den huvudsakliga utvecklingen har inte ännu börjat, eftersom den kritiska massan inte överskridits. Idéer och teorier har existerat i årtionden, men de har krävt forskning för att kunna behandlas i verkligheten. För några årtionden sedan var det svårt att ens definiera ekologi och hållbarhet, men i dagens läge har det gjorts mångsidiga och detaljerade undersökningar inom området. De innovationer som framkommer runt om världen är resultat av kunskap från undersökningar och experiment. Innovationerna har skapats för att främja fördelaktiga alternativa lösningar för mänskligheten, djurriket och naturen. Den nya generationens planerare har de bästa möjligheterna att utveckla urbana miljöer eftersom de kan redan i utbildningsskede undersöka och tillämpa olika innovativa metoder. Finland har historiskt sett alltid varit mycket naturnära. Naturen har varit utgångsläget och planer har betonat naturliga och hållbara värden. Finland är dock endast ett litet land i en stor värld, där de globala inflytelserna påverkar landets egen riktning. Utvecklingen av landets urbana grönytor kan vara del av den globala vågen eller stå ut som innovativa utvecklingar. Klimatförändringen kräver en global rörelse var de bästa alternativa lösningarna görs till standard lösningar. Dessa lösningar utgör en grund för den globala ekologiska och hållbara utvecklingen, och kommer att vara ett stort steg framåt i både den mänskliga och globala utvecklingen. Grönytor överlag kan utvecklas med hjälp av mera grundligare analyser av områdets egenskaper och funktion. Planerare kan skapa helhetsmässiga grönytor som tjänar en viss funktion och upprätthåller den naturliga mångfalden. Grönytors upprätthållning kan skötas mera naturligt och ekonomiskt genom integreringen av ekosystemprocesser. Planeringen kräver stor kunskap och tvärvetenskapliga samarbeten. Ekotoners egenskaper bör beaktas speciellt eftersom mänskligheten bosätter sig på dessa områden. Finland sköter sina grönytor allmänt positivt, men det finns alltid möjligheter för utveckling. Landets grönytor kan varieras mera för att skapa en mera diversifierad urban miljö, som ökar på estetiska, naturliga och kulturella värden. Restytor bör tas i bättre användning för att skapa en helhetsmässigare grön infrastruktur. Landets planerare har en god möjlighet att vara del av de globala innovationerna inom ekologisk och hållbar planering på grund av invånarnas naturliga instinkter och värdesättningen av naturen. Finland består huvudsakligen av naturliga områden, vilket möjliggör en stor variation av försök inom alternativa metoder. Landets geografiska förhållanden tillåter även undersökningar inom en stor variation av klimatförhållanden. De bästa lösningarna ligger inom preventiva metoder.


27

Bilaga 1.

Hemiarktisk Nordborealisk Mellanborealisk Sydborealisk Hemiborealisk

Finlands vegetationszoner. (Kersalo & Pirinen 2009)


Helhets påverkan

Synskydd

Ljudskydd

Dammfiltrering

Kortklippt, stora skötselskostnader

Påverkan på lokalklimatet Syreproduktion

Olika växttypers skyddande inverkan

Sammansatt grönmassa

Bilaga 2. Grönmassa om sommaren Grönmassa om vintern

28

Gräsyta

Slås 2-3 gånger under vegetationsperioden Äng

Grönsaker

Kraftigt förändrat bottenskikt, barmark på vintern Grön endast under vegetationsperiod

Spannmål

Buskage

Effektiv under vegetationsperiod, små skötselkostnader Tät grönmassa, stora skötselkostnader

Klippt buskage

Olika typers botten-, yt- och buskskikt, träd, stora skötselkostnader

Park

Vintergrön, ingen skiktning Barrskog

Grön om sommaren, bottenskikt om våren Lövskog

Effektiv tillväxt i tre vegetationsskikt Blandskog

Den skyddande faktorn av naturmark kan vara mångfaldig jämfört med traditionella planteringar. (Grzimek 1965)


29

Bilaga 3.

Anläggning av bottenskiktsmatta bredvid ett grusområde Bottenskiktsmatta Bottenskiktsmatta Grusområde Jordskikt

Rotskikt Bottenskiktsmatta

Grusområde Jordskikt

Rotskikt

Anläggning av bottenskiktsmatta bredvid existerande vegetation

Bottenskiktsmatta

Existerande vegetation

Jordskikt

Rotskikt

Rötters växtsätt Rotskikt

Jordskikt

Risvegetationens rötter växer längs med jordskiktet Anläggningen av bottenskiktets mattan. (VYL 2012)


30

KÄLLFÖRTECKNING Litteratur och undersökningar: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19.

ABT - Aichi Biodiversity Targets, Strategic Plan for Biodiversity 2011-2020, Convention on Biological Diversity, COP 10 DEcision X/2, 2010. Allen 2010 - Allen, W.; Ballmori, D.; Haeg, F. 2010. Edible Estates: Attack on the Front Lawn. Metropolis books. I: Ignatieva & Ahrné 2013 - M. Ignatieva, K. Ahrné, 2013. Biodiverse green infrastructure for the 21st century: from “green desert” of lawns to biophilic cities, Journal of Architecture and Urbanism, 37:1, 1-9, Department of Urban and Rural Development, Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala, Sweden, 2013. Beatley 2010 - T. Beatley, 2010. Biophilic Cities: Integrating Nature into Urban Design and Planning. Washington, DC: Island Press. 208 p. Berg 1990 - P. G. Berg, 1990. Omsorg om vår planet (kap. 1 s. 16-30). Natur och Kultur, 1990. Bormann et al. 2001 - F. H. Bormann, D. Balmori, G. T. Gabelle, 2001. Redesigning the American Lawn: a search for environmental harmony. Yale University Press, New Haven. I: G. H. Stewart, C. D. Meurk, M. E. Ignatieva, H. L. Buckley, A. Magueur, B. S. Case, M. Hudson, M. Parker, 2009. URban Biotopes of Aotearoa New Zealand (URBANZ) II: Floristics, biodiversity and conservation values of urban residentieal and public woodlands, Christchurch. Urban Forestry & Urban Greeing vol. 8, Iss. 3 (pp. 149-162). Elsevier GmbH, 2009. CLIMSAVE 2013 - The CLIMSAVE project, Climate Change Integrated Assessment Methodology for Cross-Sectoral Adaptation and Vulnerability in Europe, European Commission, 2013. EC 2009 - Guidance document on zonal evaluation and mutual recognition under Regulation (EC) no 1107/2009. European Commission, 2014. Elmqvist et al. 2003 - Respons Diversity, Ecosystem Change, and Resilience. T. Elmqvist, C. Folke, M. Nyström, G. Peterson, J. Bengtsson, B. Walker, J. Norberg. Frontiers in Ecology and the Environment, Vol. 1, No. 9, 2003. Eskola & Tahvonen 2010 - R. Eskola & O. Tahvonen, 2010. Hulevedet rakennetussa viherympäristössä 2010, ISBN 978-951-784-522-9, ISSN 1795-4231, HAMKin julkaisuja 7/2010, Hämeenlinna, 2010. Florgård 1978 - C. Florgård, 1978. Natur I Stad, Statens Råd för Byggnadsforskning, LiberTryck Stockholm, 1978. Florgård 1987 - C. Florgård, 1987. Så Gick Det Med Naturmarken! Stad & Land, Nr. 54, Sveriges Lant bruksuniversitet, ALA/MOVIUM 1987. Florgård et al. 1994 - C. Florgård, U. Mörtberg, M. Wallsten, 1994. Växter och Djur I Stads Natur, Byggnadsrådet, Stad & Land, Nr. 121, (s. 15-22 & 97-112). MOVIUM, SLU, 1994. Grant et al. 2011 - G. Grant, 2011. Ecosystem services come to town, Wiley-Blackwell, 2012. Grönytor 1986 – Grönytor, Planering, plantering och skötsel, 1986, s. 103-106, AB Svensk Byggtjänst, ISBN 91-7332-179-6, Stockholm, 1986. Hallin 1979 – I. Hallin, 1979. Trädgårds anläggning, Miljön kring huset, ISBN 91-36-01290-4, LTs för lag, Stockholm, 1979. Harvey 1996 - D. Harvey, 1996. Justice, nature and the geography of difference, 468 pp. Oxford: Black well, 1996. Holling 1973 - C. S. Holling, 1973. Resilience and Stability of Ecological Systems, Annual Review of Ecology and Systematics, Vol. 4, 1973. E. Howard, 1898. A Peaceful Path To Real Reform. I: P. G. Berg (red), 1993. Biologi och Bosättning s. 92 Natur & Kultur - Institutet för Framtidsstudi er. Stockholm, 1993. Ignatieva 2002 - M. E. Ignatieva, 2002. Ecopolis - search for sustainable cities in Russia, in The Sus tainable City II: Urban Regeneration and Sustainability. Southampton: WIT Press, 53-61. I: Ignatieva & Ahrné 2013 - M. Ignatieva, K. Ahrné, 2013. Biodiverse green infrastructure for the 21st century: from “green desert” of lawns to biophilic cities, Journal of Architecture and Urbanism, 37:1, 1-9, Department of Urban and Rural Development, Swedish University of Agricultural Sciences,


20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38.

31 Uppsala, Sweden, 2013. Ignatieva & Ahrné 2013 - M. Ignatieva, K. Ahrné, 2013. Biodiverse green infrastructure for the 21st century: from “green desert” of lawns to biophilic cities, Journal of Architecture and Urbanism, 37:1, 1-9, Department of Urban and Rural Development, Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala, Sweden, 2013. Ignatieva & Stewart - Ignatieva ME, Stewart GH (in press) Homogeneity of urban biotopes and similarity of landscape design language in former colonial cities. In: McDonnell MJ, Hahs A, Breuste J (eds) Comparative ecology of cities and towns, Cambridge University Press, Cambridge, UK I: G. H. Stewart, C. D. Meurk, M. E. Ignatieva, H. L. Buckley, A. Magueur, B. S. Case, M. Hudson, M. Parker, 2009. URban Biotopes of Aotearoa New Zealand (URBANZ) II: Floristics, biodiversity and conservation values of urban residentieal and public woodlands Ignatieva and Stewart in press - Homogeneity of landscape design languages in the urban environ ment: Searching for ecological identity in Europe, USA and New Zealand. M. Ignatieva & G. Stewart, 2009. Ignatieva et al. 2008 - M. E. Ignatieva, G. H. Stewart, S. D. Meurk, 2008. Low impact urban design and development (LIUDD): matching urban design and urban ecology, Landscape Re view 12: 61–73. Ignatieva et al. 2009 - G. H. Stewart, C. D. Meurk, M. E. Ignatieva, H. L. Buckley, A. Magueur, B. S. Case, M. Hudson, M. Parker, 2009. URban Biotopes of Aotearoa New Zealand (URBANZ) II: Floristics, biodiversity and conservation values of urban residentieal and public woodlands, Christchurch. Urban Forestry & Urban Greeing vol. 8, Iss. 3 (pp. 149-162). Elsevier GmbH, 2009. Ignatieva et al. 2009 - Homogeneity of landscape design languages in the urban environment: Search ing for ecological identity in Europe, USA and New Zealand. M. Ignatieva & G. Stewart, 2009. Ingatieva et al. 2013 - Patterns and Trends in Urban Biodiversity and Landscape Design, N. Müller, M. Ignatieva, C. H. Nilon, P. Werner, W. C. Zipperer, 2013. Ignatieva et al. 2013 - T. Elmqvist (eds.), 2013. Urbanization, Biodiversity and Ecosystem Services: Challenges and Opportunities: A Global Assessment, DOI 10.1007/978-94-007-7088-1_10, (C) The Authors 2013. Jacobsson 1990 – R. Jacobsson, 1990. I det gröna där vi bor, Utbildningsförlaget brevskolan och HSB:s Riksförbund, ISBN 91-574-2600-7, Stockholm, 1990. Kersalo & Pirinen 2009 - J. Kersalo, P. Pirinen, 2009. Suomen maakuntien ilmasto, Raportteja 2009:8, Ilmatieteen Laitos, Helsinki, 2009. MA 2005 - Millennium Ecosystem Assessment, 2005 Ecosystems and human well-being: Synthesis. Washington D.C: Island Press - World Resource Institute, 2005. Malmivaara et al. 2002 - M. Malmivaara, L. Löfström, I. Vanha-Majamaa, 2002. Anthropogenic Effects on Understorey Vegetation in Myrtillus Type Urban Forests in Southern Finland. Silva Fennica 36(1): 367-381. Finnish Forest Research Institute, Vantaa, 2002 MarkInfo - MarkInfo, 1998. www-markinfo.slu.se/sve/mark/jordman.html. SLU, 1998. Matson et al. 1997 - Agricultural Intensification and Ecosystem Properties, P. A. Matson, W. J. Parton, A. G. Power, M. J. Swift. Science AAAS, Vol. 277 no. 5325 pp. 504-509, 1997. McDonald & Marcotullio 2011 - R. McDonnell & P. Marcotullio, 2011. Global effects of urbanization on ecosystem services. I verket J. Niemelä. Urban Ecology: patterns, processes and applications. Oxford, Oxford University Press. 2011. Meurk et al 2004 - Beyond the forest: Restoring the “herb”. In I. Spellerberg & D. Given (Eds.), Going Native (pp. 134-150). Christchurch: Canterbury University Press. Müller 1990 - N. Müller, 1990. Lawns in German cities. A phytosociological comparison. I: H. Sukopp & S. Henrý (eds) Urban Ecology: plants and plant communities in urban environments. (pp. 209-222). SPB Academic Publishing bv, The Hague, 1990. Nekoro et al. 2009 - M. Nekoro, J. Svedén, 2009. Ekosystemtjänstanalys i Kristianstads Vattenrike 2008 - Pilotstudie strandängar, Naturvårdsverket, Rapport 5947, maj 2009. ISBN 978-91-620-5947-7. pdf. ISSN 0282-7298, Stockholm, 2009. Niemelä 1999 - J. Niemelä, 1999. Ecology and urban planning. Biodiversity and Conservation 8:119-


32

131 I: Malvivaara et al. 2002 - M. Malmivaara, L. Löfström, I. Vanha-Majamaa, 2002. Anthropogenic Effects on Understorey Vegetation in Myrtillus Type Urban Forests in Southern Finland. Silva Fennica 36(1): 367-381. Finnish Forest Research Institute, Vantaa, 2002. 39. Nilsson et al. 1989 – K. Nilsson, T. Bramryd, P. Wallsten, 1989. Förebild för ekologisk planering, Stad & Land Nr. 77, s. 47-51, Byggforskningsrådet, MOVIUM 1985-88, nr 850353-2, ISBN 91-576-3980-9, SLU, Konsulentavdelningen/Trädgård, Alnarp 1989. 40. Petersson 2006 - G. Petersson, 2008. Kemisk Miljövetenskap (6:e upplagan 2006) kap. 1 & 8. Kemi- och Bioteknik, Chalmers, 2008. 41. Pyšek & Jarošík 2005 - P. Pyšek, V. Jarošík, 2005. Residence time determines the distribution of alien plants. In S. Iderjit (Ed.), Invasive plants: Ecological and agricultural aspects (pp. 97-125). Berlin/Hei delberg: Springer I: Elmqvist et al. 2013 - T. Elmqvist (eds.), 2013. Urbanization, Biodiversity and Ecosystem Services: Challenges and Opportunities: A Global Assessment, DOI 10.1007/978-94-007-7088-1_10, (C) The Authors 2013. 42. Pyšek et al. 2004 - P. Pyšek, Z. Chocholoušková, A. Pyšek, V. Jarošík, M. Chytrý, L. Tichý, 2004. Trends in species diversity and composition of urban vegetation over three decades. Journal of Vege tation Science, 15, 781-788. 43. Robbins & Sharp 2008 - P. Robbins & J.T. Sharp, 2008. Producing and consuming chemicals: the mor al economy of the American Lawn. I: G. H. Stewart, C. D. Meurk, M. E. Ignatieva, H. L. Buckley, A. Magueur, B. S. Case, M. Hudson, M. Parker, 2009. URban Biotopes of Aotearoa New Zealand (URBANZ) II: Floristics, biodiversity and conservation values of urban residentieal and public woodlands, Christchurch. Urban Forestry & Urban Greeing vol. 8, Iss. 3 (pp. 149-162). Elsevier GmbH, 2009. 44. Rådberg 1993 - J. Rådberg I: P. G. Berg (red), 1993. Biologi och Bosättning s. 94. Natur & Kultur - Institutet för Framtidsstudi er. Stockholm, 1993. 45. Stewart et al. 2009 - G. H. Stewart, C. D. Meurk, M. E. Ignatieva, H. L. Buckley, A. Magueur, B. S. Case, M. Hudson, M. Parker, 2009. URban Biotopes of Aotearoa New Zealand (URBANZ) II: Floris tics, biodiversity and conservation values of urban residentieal and public woodlands, Christchurch. Urban Forestry & Urban Greeing vol. 8, Iss. 3 (pp. 149-162). Elsevier GmbH, 2009. 46. Svensson 1985 - R. Svensson, 1985. Ogräskontroll i parkernas planteringsytor, Konsulentavdelningens rapporter. Trädgård (numera: SLU Info rapporter. Trädgård), SLU, Konsulentavd./trädgård (numera: SLU Info/Växter), Nr. 222. ISBN: 91-576-1133-X, ISSN:0347-9668, SLU, 1985. 47. TEEB, 2009 - TEEB - The economics of ecosystems and biodeversity for national and international policymakers: Summary. I: M. Ariluoma, 2012. Kaupunki ekosysteemipalvelujen tuottaja na, Aalto Yliopisto, 2012. 48. Thompson et al. 2004 - K. Thompson, J. G. Hodgson, R. M. Smith, P. H. Warren, K. J. Gaston. Urban Domestic gardens (III): Composition and diversity of lawn floras. Journal of Vegetation Science, 15, 373-378, 2004. 49. Tuhkanen et al. 2014 - E-M. Tuhkanen, S. Juhanoja, S. Tapio, 2014. Kierrätysmateriaalien hyödyn täminen viherrakentamisen kasvualustoissa ja rakenteissa, MTT Raportti 161, ISBN: 978-952-487- 550-9, ISSN: 1798-6419, MTT, 2014. 50. VYL - VYL-kasvuslustatyöryhmä, 2012. Kuntan toimitus- ja takuuehdot.Viherympäristöliitto 2010. 51. Wilson 1984 - E. O. Wilson, 1984. Biophilia. Cambridge, MA, USA: Harvard University Press, 1984. ProQuest ebrary. Web. 1 December 2014. 52. Wood, D. 2006. Green, green grass. Is it a symbol of prosperity, an eco-nightmare, a booming indus try or our cultural obsession?, Air Canada enRoute magazine, June 2006: 53–56. I: M. McDonnel, A. K. Hahs, & J. Breuste (Eds.), Comparative ecology of cities and towns (pp. 399- 421). Cambridge: Cambridge University Press, 2009.


Diskussion: 1.

33

Toivonen - J. Toivonen, 2014. Diskussion gällande projektet Vuosaaren Huippu i Helsingfors.

Ordbok: 1. Engelsk-svenska/Svensk-engelska ordboken, 1994. ISBN 91-1-945552-6, (C) Norstedts Förlag AB, 1994. Norge, 1994. 2. Glosbe, nätordbok. https://sv.glosbe.com/sv/fi/ Lexikon: 1. Merriam-Webster, An Encyclopaedia Britannica Company. Nätlexikon: http://www.merriam-webster. com/ Bilagor (egna översättningar): 1. 2. 3.

Kersalo & Pirinen 2009 - J. Kersalo, P. Pirinen, 2009. Suomen maakuntien ilmasto, Raportteja 2009:8, Ilmatieteen Laitos, Helsinki, 2009. G. Grzimek, 1965. Grüplanung Darmstadt, Eduard Roetter Verlag, Darmstadt, 1965. VYL-kasvuslustatyöryhmä, 2012. Kuntan toimitus- ja takuuehdot.Viherympäristöliitto 2010.

Figurer och bilder (enligt ordning i arbetet): 1. Petersson 2006 - G. Petersson, 2008. Kemisk Miljövetenskap (6:e upplagan 2006) kap. 1, s 1. Kemi- och Bioteknik, Chalmers, 2008. 2. Petersson 2006 - G. Petersson, 2008. Kemisk Miljövetenskap (6:e upplagan 2006) kap. 1, s 15. Kemi- och Bioteknik, Chalmers, 2008. 3. Petersson 2006 - G. Petersson, 2008. Kemisk Miljövetenskap (6:e upplagan 2006) kap. 1, s 14. Kemi- och Bioteknik, Chalmers, 2008. 4. Elmqvist et al. 2013 - T. Elmqvist, C. Folke, M. Nystrom, G. Peterson, J. Bengtsson, B. Walker, J. Nor berg. Respons Diversity, Ecosystem Change, and Resilience. Frontiers in Ecology and the Environ- ment, Vol. 1, No. 9, 2003. 5. Petersson 2006 - G. Petersson, 2008. Kemisk Miljövetenskap (6:e upplagan 2006) kap. 1, s 2. Kemi- och Bioteknik, Chalmers, 2008. 6. Berg 1990 - P. G. Berg, 1990. Omsorg om vår planet (kap. 1 s. 25). Natur och Kultur, 1990. 7. Petersson 2006 - G. Petersson, 2008. Kemisk Miljövetenskap (6:e upplagan 2006) kap. 1, s 5. Kemi- och Bioteknik, Chalmers, 2008. 8. Evans USGS - J. M. Evans, Swedish Water House och U. S Geological Survey (USGS) http://water. usgs.gov/edu/watercycleswedish.html 9. Eskola & Tahvonen 2010 - R. Eskola & O. Tahvonen, 2010. Hulevedet rakennetussa viherympäristössä 2010, s. 13. ISBN 978-951-784-522-9, ISSN 1795-4231, HAMKin julkaisuja 7/2010, Hämeenlinna, 2010. 10. Kersalo & Pirinen 2009 - J. Kersalo, P. Pirinen, 2009. Suomen maakuntien ilmasto, s. 17. Raportteja 2 009:8, Ilmatieteen Laitos, Helsinki, 2009. 11. Kersalo & Pirinen 2009 - J. Kersalo, P. Pirinen, 2009. Suomen maakuntien ilmasto, s. 18. Raportteja 2 009:8, Ilmatieteen Laitos, Helsinki, 2009. 12. K. Nilsson, T. Bramryd, P. Wallsten, 1989. Förebild för ekologisk planering, Stad & Land Nr. 77, s.14, Byggforskningsrådet, MOVIUM 1985-88, nr 850353-2, ISBN 91-576-3980-9, SLU, Konsuletavdelnin gen/Trädgård, Alnarp 1989. 13. Sundström 1993 - B. Sundström I: P. G. Berg (red), 1993. Biologi och Bosättning s. 56. Natur & Kultur - Institutet för Framtidsstudier.


34

Stockholm, 1993. 14. Rådberg 1993 - J. Rådberg I: P. G. Berg (red), 1993. Biologi och Bosättning s. 95. Natur & Kultur - Institutet för Framtidsstudi er. Stockholm, 1993. 15. The Venus Project, J. Fresco I: http://firen.blog.pravda.sk/2014/07/12/projekt-venus-nova-zem/ 16. Nekoro et al. 2009 - M. Nekoro, J. Svedén, 2009. Ekosystemtjänstanalys i Kristianstads Vattenrike 2008 - Pilotstudie strandängar s. 18, Naturvårdsverket, Rapport 5947, maj 2009. ISBN 978-91-620- 5947-7.pdf. ISSN 0282-7298 17. VYL-kasvuslustatyöryhmä, 2010. Kuntan toimitus- ja takuuehdot, s. 3.Viherympäristöliitto 2010. http://www.vyl.fi/userData/vyl/tyoryhmaliitteet/SKMBT_C28013022508340.pdf 18. R. Jacobsson, 1990. I det gröna där vi bor, s. 134, Utbildningsförlaget brevskolan och HSB:s Riksförbund, ISBN 91-574-2600-7, Stockholm, 1990. 19.-21. R. Jacobsson, 1990. I det gröna där vi bor, s. 138, Utbildningsförlaget brevskolan och HSB:s Riksförbund, ISBN 91-574-2600-7, Stockholm, 1990.

Profile for Peter Tallbergström

Det Gröna Gräset  

Kandidatexamen inom Landskapsarkitektur Aalto Universitetet Avdelningen för Arkitektur Skriven av Peter Tallberg Hösten 2014

Det Gröna Gräset  

Kandidatexamen inom Landskapsarkitektur Aalto Universitetet Avdelningen för Arkitektur Skriven av Peter Tallberg Hösten 2014

Advertisement

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded