Catharina De Geer
har en fot i New York och en fot i Nairobi
Monika Knutsson gör smycken åt Beyoncé
Sigrid Carlsson – från Kinnekulle till cancerforskning
Möt årets Mona Johnsson-stipendiat Chi Westfelt
Ulrika Bengtsson ger oss smaker hemifrån
JUNI 2024 2
Ordföranden har ordet 4 Lär känna en Swea 6
Catharina De Geer Nairobi - NYC 8
Ulrika Bengtsson svensk kock i New York 16
SWEA möter Sigrid Carlsson
Monika Knutssons smycken 11
SWEA-stipendiat Chi Westfelt 14
Sociala Medier 19 Det här är SWEA NY 18
Ps. Du kommer väl på midsommarfirandet i Battery Park City?
Kom och fira med oss Sweor - det blir blomsterkransar, god mat, musik och självklart dans runt midsommarstången!
Fredag, 21 juni, från kl 17, i Rockefeller Park i Battery Park City
SWEA NEW YORK MAGAZINE
Redaktion
Redaktör: Cajsa Landin
Skribenter i detta nummer: Pia Bilting Bearfield, Eva Engman, Helen Lundström Erwin, Matilda Ivarsson, Maria Melin, och Cajsa Landin
Formgivning: Cajsa Landin
Ansvarig utgivare: Jenny Greissle newyork@swea.org
SWEA New York kontaktinformation: E-post: newyork@swea.org
Web: www.newyork.swea.org
Facebook: www.facebook.com/sweanewyork
Instagram: www.instagram.com/sweanewyork
Omslagsfoto: Jenny Thörnberg, pixabay
Foto baksida: Eva Bronzini, pexels
Jag är en stolt ordförande för SWEA New York. SWEA är idag en internationell organisation med drygt 6 000 medlemmar fördelade på 70 avdelningar och 30 länder. Med 40 år i New York är det underbart att vi är lika engagerade idag som då!
I årets sommarnummer av SWEA Magazine kommer ni möta många intressanta och fantastiska svenska kvinnor. Vi träffar 3 Sweor om deras erfareheter i New York och vad SWEA betyder för dem. Ulrika Bengtsson som driver Björk har hållit i svensk mattradition i New York i åratal. I år fick hon ta emot det prestigefulla Achievement Award från American Swedish History Museum i Philadelphia. Pia Bilting Bearfield, vår omtyckta f.d. ordförande, skriver om sin vänskap med syster-Swean Catharina de Geer och hennes spännande liv i Kenya.
Vi lär känna en riktig designsjäl; Monika Knutsson, som gör smycken till kändisar av knypplad spets. Ett tillfälle för tankar och reflektion får vi genom Sigrid Carlsson; en
framgångsrik prostataforskare som lever sitt drömliv.
Vårt årliga Mona Johnssonstipen dium har precis utlysts!
Vår senaste stipendiat, jazzsångerskan Chi Westfelt, får ni möta som berättar om musiken, inspirationen, och kärleken till New York. Att få dela ut våra fina stipendier är en mycket högtidlig och rörande upplevelse. Så mycket glädje, tacksamhet och möjligheter de här stipendiepengarna ger lovande människor.
Jag vill också helt kort tacka SWEA NY-redaktionen med Cajsa Landin i spetsen som outröttligt stöttat oss som redaktör under den tid då vi letar efter en ny redaktör.
Om ni vill vill söka tjänsten som r edaktör tveka inte att kontakta mig. Vi ser fram emot att träffas igen under hösten då vi fått lite sommarledighet.
Glad Sommar!
Jenny Greissle Ordförande SWEA New York
SWEA New York har runt 120 medlemmar och fler blir vi. En del av oss har bott här länge, andra är nyanlända. Vissa har varit med i SWEA NY från starten och vissa har precis hoppat på. I ”Lär känna en Swea” presenterar vi några New York-medlemmar lite närmare.
Hur länge har du bott i New York?
Snart 4 år.
Vad tog dig till New York?
Alltid velat bo i USA sedan jag var liten, så flyttade först till LA men hamnade sen i NY på grund av jobb.
Av: Maria Melin Foton: privata
Hur länge har du varit med i SWEA New York och vad är bäst med SWEA?
Tror jag varit med lite längre än ett år. Det bästa med SWEA att det för människor samman. Jag träffade min fantastiska delägare via SWEA, men en annan sak jag uppskattar är att det är en grupp kvinnor som är otroligt stöttande och snälla.
Vad gör du på dagarna?
På dagarna jobbar jag. Jag driver en PR-, kommunikations- och relationsbyrå: SthlmNYC Agency. Jag träffar mycket folk och blir väldigt inspirerad av alla fantastiska olika typer av människor jag möter i denna fartfyllda underbara stad.
Vilket är ditt smultronställe i New York?
Hmm… det är nog Brooklyn. Min kille bor där och jag finner alltid återhämtning och ro där. Massa mysiga restauranger, härliga butiker. Är jag på Manhattan så brukar jag dra och sätta mig på ett par klippor som ligger lite gömt i Central Park vid vattnet. Där brukar jag sitta och blicka ut och dagdrömma och njuta av mitt liv.
Hur länge har du bott i New York?
Jag har bott i New York i 24 år.
Vad tog dig till New York?
Jag kom till New York för att studera och sen blev jag kvar.
Hur länge har du varit med i SWEA New York och vad är bäst med SWEA?
Jag har varit med i SWEA i två år och det bästa med SWEA är alla människor man träffar.
Vad gör du på dagarna?
Jag jobbar som revisor på dagarna.
Vilket är ditt smultronställe i New York?
Det finns så mycket fint i New York men om jag måste välja så blir det Juniper Park i Queens för det är dit jag går varje morgon och joggar/promenerar och startar min dag rätt.
Hur länge har du bott i New York?
Jag flyttade till New York för 8 månader sedan.
Vad tog dig till New York?
Min man som är en svensk diplomat.
Hur länge har du varit med i SWEA New York och vad är bäst med SWEA?
Jag gick med i SWEA i december 2023. Det bästa med SWEA är att man träffar så många härliga kvinnor och att vi gör massor av roliga aktiviteter tillsammans.
Vad gör du på dagarna?
Just nu gör jag allt som man inte hinner när man jobbar. Varje dag är som ett nytt äventyr i den här härliga staden.
Vilket är ditt smultronställe i New York?
Jag älskar Central Park och att lyssna på gatumusiker som bjuder på en gratis konsert varje dag!
kocken som för det svenska köket till New York
Av: Matilda Ivarsson Foton: privata
På Park Avenue, ett stenkast från Grand Central, finner vi vår nordiska oas.
Dit vi alla flockas när vi söker en bit av hemlandet. Innästlad i Scandinavia House ligger Björk Café och Bistro och vår allas Ulrika Bengtsson, grundare tillsammans med Sabina Lindmark, och köksmästare. Här får vi ta del av ett underbart utbud av svenska råvaror, som gravlax, svenska köttbullar, och kreativa våfflor.
Ulrika från Hyltebruk har främjat det nordiska köket världen över i mer än 30 år, och i år fick hon ta emot det prestigefulla Achievement Award från American Swedish History Museum i Philadelphia.
Ulrika, kan du berätta om din första tid i New York?
– Mitt första besök till New York var 1989, jag var 24 år. Jag älskade pulsen, farten, och hur högljutt det var! Jag körde bil från New York till Florida och var au pair i några månader innan jag återvände till Sverige. Efter att ha arbetat på Marstrand och tagit dykcertifikat, åkte jag tillbaka till Key West för att dyka. Det var då jag skrev ett brev till Aquavit i New York, och de bjöd in mig för en intervju, vilket ledde till att jag fick jobb som line-cook. I Sverige var jag ofta den enda kvinnan i köket, detta var 1991, men på Aquavit var det 50/50. En person från den tiden och köket jobbar faktiskt på Björk nu!
och ha åsikter i ett kök. Och här i New York är det inte konstigt alls, det finns till och med ett intresse för att höra mer om mina åsikter.
Mitt arbetsvisum som jag fick genom Aquavit gällde i 1,5 år och i den åldern kändes det som en evighet, men det var en otrolig upplevelse.
Vad var det som fick dig att slutligen satsa på en karriär som kock och kock i New York?
– I Sverige ansågs jag vara väldigt högljudd och jag hade för mycket åsikter. Det var nog därför jag hamnade i köket, det är bra att vara högljudd
När jag var klar på Aquavit, fick jag möjligheten att börja på svenska konsulatet i New York och laga för generalkonsul Dag Sebastian Ahlander och hans fru Gunilla von Arbin. Deras uppdrag då var att få nya företag att investera i Sverige. Så jag tänkte; vilken fantastisk möjlighet att visa upp svensk matkultur, låt oss göra mat-event så kan vi bjuda in alla olika industrier! Allt från folk i konstvärlden till advokater, bankmän m.m. kom på eventen och vi gjorde allt från fika med sju olika kakor till julbord, sillkväll, kräftskivor. Det var så otroligt kul för mig!
Efter detta blev jag inbjuden till CIA, Culinary Institute of America, för att göra svenska matdemonstrationer. Sedan följde uppdrag på Johnson and Wales University, French Culinary Institute och Peter Kump’s Cooking School. Och till slut fick jag den stora äran att laga mat på James Beard Foundationen otrolig ära (James Beard är som Oscars för matlagning).
Kan du berätta om din restaurang, Ulrika’s?
Ulrika’s öppnade 1999 på 115 East 60th Street, och den såg ut som ett svenskt hus från utsidan, rött med vita knutar. Jag och min businesspartner ville att allt skulle kännas rustikt, till och med affärsplanen som vi sydde ihop för hand och gjorde doftande, precis som i filmen “Legally Blonde”.
Jag tog kontakt med varje svenskt företag jag kunde tänka på för hjälp. Bland de som hjälpte till var Svenssons i Lammhult som bistod med fantastiska möbler, och tallrikar och bestick fick vi från Höganäs och Boda Nova. Restaurangen funkade då som ett showroom för dem i NY!
Många dörrar öppnades under min tid på Ulrika’s. Ett roligt minne är när jag skulle laga mat för ett stort event för Volvo i Seattle. De skulle lansera flera bilmodeller och höll ett event för journalister med midsommartema. En dag ringer PR-koordinatorn som planerade eventet och berättar att den svenska kvinnan som skulle
Stolt pristagare
sjunga på eventet hade blivit sjuk och han hade sagt till bandet att jag kunde hoppa in och sjunga. Jag tänker OK – är det midsommarlåtar?
Nej! Det var “It must have been love”, Ace of Base och så vidare. Sen kommer en limo som kör mig till en studio i New Jersey och då ska jag sjunga med bandet, vilket inte var så poppis. Jag styr om och bestämmer att vi ska sjunga lite mer midsommarpassande låtar och snapsvisor. Det slutade med att jag caterade eventet, höll fyra uppträdanden, och band alla blomkransar. Det är minst sagt en härlig bransch och jag säger alltid JA!
Det var otroligt roligt, vi lagade klassisk svensk mat och levde drömmen i New York på Ulrika’s i sju fantastiska år.
Framför Ulrika’s
Vilken inspiration har du tagit från ditt liv i Sverige till din matlagning?
Jag lagar väldigt traditionell svensk mat. Min mamma lagade all mat från grunden och min pappa jagade, så vi växte upp med mat som var närodlad och näringsrik. När jag kom hit var jag chockad över storleken på kycklingarna i amerikanska mataffärer, på grund av alla hormoner. På Ulrika’s var det alltid fokus på bra och rena ingredienser, även om det kostade flera gånger mer än den “vanliga” kycklingen. På den tiden var det inte lika vanligt med ekologiskt, “free-range” och så vidare, som det är idag.
Hur har din syn på mat och matlagning förändrats genom åren?
Mat är otroligt viktigt, inte bara för hälsa utan också för kultur. Att få arbeta med det jag älskar och samtidigt främja svensk matkultur i New York är en stor ära.
I april fick du ta emot priset Achievement Award från American Swedish History Museum, hur kändes det?
Att få ta emot detta pris är en otrolig ära. Man tänker inte att något som detta kommer hända. Man går till jobbet varje dag, man gör det man älskar, att visa upp var man kommer ifrån och detta är verkligen något som har blivit viktigare med åldern. Samt för mitt son, att visa honom vad hans rötter är, man blir mer traditionell. Att detta uppmärksammas känns overkligt men helt fantastiskt och att jag gör mitt avtryck på historien.
Min syster säger att hon vill ha ett plakat på en bänk i Central Park, och för mig känns det som mitt “plakat i Central Park” är min tid som kock där jag visat upp den svenska matkulturen i New York.
Slutligen, din favoriträtt och favoritrestauranger i New York just nu?
Det är som att välja mellan ens barn men jag måste säga gravlax! I New York älskar jag maten på Le Rock vid Rockefeller Center och Wayan i Soho.
representant
Av: Pia Bilting Bearfield Foton: privata
Om hur det är att jobba och leva i två världsdelar.
Jag lärde känna Catharina via SWEA New York, både som hurtig SWEA Walkers-medlem, programansvarig och vice ordförande. Vi blev nära vänner och gick litet under epitetet “Helan & Halvan”, på grund av vår inbördes längd och det faktum att jag var ordförande och Catharina vice. Men, vi skulle även kunna bli kallade “ler och långhalm” eller “Knatte och Fnatte” eftersom vi blev lite som parhästar innan hon flyttade till Nairobi med sin familj.
Vi är numera bästa vänner. Catharina och jag gick båda med i SWEA NY 2018 och har nätverket att tacka för att vi lärde känna varandra. Catharina är fortfarande SWEA NY-medlem och aktiv i programgruppen samt i bokklubben och SWEA Walkers. I april hade jag och min son Joseph möjligheten att följa med min man David till Nairobi i samband med en FN-konferens. Här föddes idén att skriva om Catharinas unika liv! Vi hade möjlighet att bo hos Catharina och hennes familj. Det var en fantastisk upplevelse och Catharina hjälpte oss även att boka en oförglömlig safari till Masai Mara där vi fick uppleva “the circle of life”. Tyvärr spolades vårt camp bort i den senaste översvämningen men minnena lever för alltid.
igen, men jag spenderade alla somrar jag kan minnas i Spanien. Min aptit på att se världen fortsatte och från det att jag var 16 reste jag till alla möjliga länder på somrarna, som Frankrike, Italien, England, Österrike och Schweiz.
Jag studerade senare PA-linjen (Personal & Administration) på Uppsala Universitet samtidigt som jag spelade basket på elitnivå i många år.
År 1974
startade Arne
Rudler Sveriges första privatägda resebyrå för resor till Östafrika –Jambo Tours. Han samarbetade med East African Airlines som senare blev Kenya Airways och skapade bland annat fantastiska safariresor.
Jag hade ingen tidigare praktisk erfarenhet från resebranschen men hade byggt upp många kontakter med olika reseföretag i min roll som värdinna på olika resemässor. Arne frågade mig om jag ville bli platschef för Jambo Tours i Nairobi och jag tackade ja! Det blev startskottet för mina 13 år inom turistindustrin i Östafrika, där jag även jobbade för en brittisk reseorganisation.
Livet i New York
Hur började din ”expat”-resa?
Jag flyttade utomlands för första gången redan som 7-åring, då mina föräldrar beslutade att flytta till varmare breddgrader när min lillebror var sjuk. Min mormor och morfar hade hus i Marbella sedan tidigt 70-tal, så vi hyrde hus i närheten och jag gick i svenska skolan i Fuengirola. Vi stannade något år och alla utom min äldre bror flyttade sedan hem till Uppsala
I Nairobi träffade jag min amerikanska man Jack, som då var sekonderad av FN-sekretariatet till FN-delegationen i Kenya. När han fick ny tjänstgöring 2007 flyttade vi på Labor Day till New York med vår då 1 1/2-åriga dotter Bella. Jag var även gravid med vår andra dotter Lotta. I Kenya lärde jag känna och blev vän med Carina Holmgren som varit platschef där för Thomas Cook. Vi höll kontakten även efter att hon flyttat till Florida som platschef för samma företag. Efter 9/11 stängde Thomas Cook sin verksamhet i Florida och Carina startade då ett
“Jag resa
pengarna.”
eget reseföretag: Yellow Brick Roads.
När jag jobbade i Kenya åkte jag på massor av resemässor till London, Berlin, Sydafrika, Stockholm, med mera och träffade återförsäljare. När man jobbar inom resebranschen knyter man dessutom många kontakter genom åren och man lär känna varandras styrkor. Det kan vara kollegor som man samarbetat med eller kunder som återkommer som man byggt upp en bra relation till och som sprider goodwill genom bra referenser. Man bygger upp ett renommé om att vara en stabil och pålitlig part vad gäller allt från pris, kunskap, kvalitet på det man levererar.
Oförglömliga upplevelser till kunder
Strax efter jag bosatt mig i New York diskuterade jag och Carina om jag ville starta upp ett kontor i New York. Jag var tveksam och sa först nej eftersom jag var hemma med ett litet barn och hade ett på väg. Efter några år och nästan daglig kontakt med Carina var jag dock redo. Hade spenderat mycket tid med svenska kyrkans barnaktiviteter och hittade där även en pärm med svenska barnvakter som sedan möjliggjorde att jag i mars 2011 beslöt mig för att anta utmaningen! Jag saknade att jobba och
“Jag hade kunder som sparat länge för att kunna resa till New York och då kändes det viktigt att var nöjda och kände att de fått valuta för pengarna.”
kände att det fanns ett behov av en resebyrå som skräddarsydde resor för kunder som hade New York på sin ”bucket list”.
Målet var att kunna leverera upplevelser och minnen för livet för en bredare grupp, inte bara till de med mycket pengar. Jag hade kunder som sparat länge för att kunna resa till New York och då kändes det viktigt att de var nöjda och kände att de fått valuta för pengarna. För de som inte var vana att boka själva via internet-handeln med risk för bedrägerier var min resebyrå en trygghet. Målgruppen var och är fortfarande resenärer från 50 och uppåt som gärna har en svensktalande guide på plats som kan New York och som finns där om något händer. Det kan vara allt från att de har tappat sitt pass, blivit rånade eller tappat bort saker till att de blir sjuka eller skadade och behöver söka vård. På den positiva sidan har jag organiserat överraskningsförlovning och varit ”konferensvärdinna” när jag ordnat konferensresor för svenska företag. Jag anlitar även lokala svensktalande guider som alla måste ha tagit guidelicens i New York.
År 2022 fick min man nytt jobb i Kenya, som ansvarig projektledare för den nya ”General Assembly Hall” i FN:s högkvarter i Nairobi. Jag tänkte först att ok då får jag släppa jobbet som platschef för Yellow Brick Roads kontor i New York.
med
“Det bästa med SWEA är att vi gemensamt kan skapa ett fantastiskt nätverk med alla medlemmar som sitter med sådan kunskap, erfarenhet och fascinerande livshistorier.
Tillsammans
kan vi upprätthålla vår kultur & traditioner när vi bor utomlands och utveckla en otroligt fin vänskap.”
(forts från föregående sida)
Från asfaltsdjungel till vild savann
Väl på plats insåg jag ganska snabbt att det med den nya kenyanska regeringen som tillträdde 2022 hade det blivit om möjligt ännu svårare för expats att få arbetstillstånd. Med Carina som ville ha mig kvar och min självinsikt att jag i det långa loppet inte mår bra av att inte jobba, var det inget svårt val. Jag jobbar i New York från Nairobi!
inför min nästa vistelse på Manhattan! Omvänt kan jag, när jag varit några veckor i NYC, uppleva en liknande längtan tillbaka till Kenyas fantastiska natur, kultur, mat och mångfald.
Mångfald på två kontinenter
Ja, det låter kanske konstigt att säga att jag upplever mer mångfald i Nairobi men det är på ett annat sätt. I NYC umgås jag mer med svenskar (genom bland annat SWEA och svenska kyrkan) och amerikaner (som jag lärde känna när barnen gick på amerikansk skola på Upper West Side). I Nairobi har jag vänner från hela världen. Jag har via barnens skola, International School of Kenya, lärt känna många trevliga föräldrar från världens alla hörn. Jag är även medlem i UNKLESA (medföljare till FN-anställda) samt AWA (American Women Association) eftersom min man är amerikan. Alla delar med sig av sin unika kultur.
Så summa summarum känner jag mig väldigt lyckligt lottad att ha tillgång till två platser i två olika världsdelar och få möjligheten att vara “representant” för New York i Nairobi!
Jag och Carina diskuterade formerna för verksamheten och kom fram till att jag fortsatte som platschef i New York och att jag fysiskt skulle vara där med våra gäster vid turisttoppar på våren och hösten. Resten av tiden jobbar jag digitalt. Det var det bästa beslutet jag kunnat ha fattat för jag älskar att kunna få det bästa av två världar i två världsdelar! I början saknade jag verkligen pulsen och utbudet i New York, att kunna gå överallt och att träffa mina kunder och dela med mig av mina erfarenheter av det amerikanska samhället, hur det är att leva där, exempelvis vad gäller utbildningsoch sjukvårdssystemen, NY:s historia, samt all kultur! Nu kan jag istället se fram emot allt detta
Ibland fastnar jeepen när man är på safari...
På besök i Kenya
Helen Lundström Erwin Foto: Monika Knutsson där ej annat angetts
Smyckesedesignern Monika Knutsson berättar om inspirationen bakom hennes smyckesdesign och varför vi behöver mörkret likaväl som ljuset.
Jag och Monika träffades via Zoom på en mycket speciell dag i New York, solförmörkelsen 8:e april 2024. Solen mörknade 89% den dagen. Det passade väldigt bra för just ljus och mörker är något Monika inspireras av i sin smyckesdesign.
Monika berättar att hon kommer från Jönköping och har bott i New York sedan 2008. Innan dess så bodde hon i Paris i nio år och jobbade med modedesign.
Farmor knypplade efter arbetet hemma på bondgården
Monikas mamma, nu 92 år, kommer från Hamburg i Tyskland och hon är en av de kvinnor som har inspirerat med sina fina handarbeten. Hennes moroch farföräldrar har också influerat, speciellt farmor.
Monika brukade följa med sin pappa till bondgården i Hallsberg där han växte upp. Och där på kvällarna, efter allt arbete på gården, brukade farmor göra spets. Det var något alldeles speciellt tyckte Monika, och hon minns att hennes farmor hade ovanligt stora händer. Jag ser det framför mig när hon berättar; hur en stark bondkvinna med valkiga starka händer sätter sig ner framför en knyppeldyna för att skapa. Så vackert!
Men på 60-talet så var det ingen som ville ha spets, och när farmor gick bort så la man hennes spetsar i en stor metallcontainer som stod på
bakgården. Monika var sex år då och ville så gärna titta ordentligt på allt det vackra, men hon nådde inte upp till cointainern, så hon fick lyftas upp. Hon vill sig minnas att det var hennes pappa som lyfte henne, och hon tog så mycket spets som hon kunde i sina små armar. Hon har kvar den spetsen än!
Knyppling
Knyppling är en gammal hantverksteknik från 1400-talet med ursprung i Italien. Det finns dokumenterat i importhandlingar av knyppeldynor till Stockholm i början av 1600-talet. Man har även hittat bevis på knyppling i Vadstena från år 1640. Då återvände gratialister (pensionerade eller skadade soldater) som varit ute i krig och tagit med sig sina fruar och familjer. Så det var kvinnorna som förde med sig denna expertis när de följde med sina män till Sverige. Kanske har du sett knyppeldynor fulla med fina tränålar? På dessa dynor görs spetsen.
Knyppling lever kvar i Sverige och det börjar bli mer och populärt igen.
Det är många unga, ofta i 20-årsåldern, som knypplar nu, både i Sverige och i USA. Kanske är det en antidot till våra smarttelefoner, föreslår Monika. Man måste vara fokuserad och räkna alla trådar och slag för att skapa olika mönster när man sitter och knypplar.
(forts från föregående sida)
110-årig fabrik i Brooklyn
Smyckena går igenom en lång process som tar sex till sju veckor innan de är färdiga. Först tar Monika spets från dukar eller remsor som läggs i majsstärkelse för att bli stela. När detta är gjort så syr Monika’s assistenter fast ringar eller för armbanden en tunn metalltråd som fördelar spänningen i armbandet och gör att det håller. Nästa steg är att smyckena doppas i lack så att man kan täta spetsen och forma den.
Monika berättar att det är viktigt att metalltråden inte penetrerar lacken. De lackerade spetsarna skickas till Epner Technologies, en liten fabrik i Brooklyn som funnits sedan 1910. Liten som den är så doppar de inte bara Monikas fina spetsar i guld och silver, utan även Oscarsstatyetterna och viktiga delar till NASA:s rymdraketer!
oldine-örhängen som är gjorda av Fransk Chantillyspets!
Varje kreation har en historia som Monika hedrar på ett jättefint sätt. Smyckena får kvinnonamn som var populära för 20-åringar i det land och det år från vilket spetsen härstammar. Leopoldine, Monika och Beyonce, kvinnor som gör historia tillsammans.
Monika hade letat länge för att hitta någon som kunde ta sig an hennes smycken, många var nervösa för de är så delikata och vågade sig inte på det. Men Epner Technologies vågade! De är fantastiska att jobba med, menar hon.
Världsunik smyckekonst
Monika är den enda smyckesdesignern som har koncentrerat sig på att göra smycken av spets i 24k guld och sterling silver. Den enda - i hela världenoch så unik att New York Times skrev att “Beyoncé Is Bonkers for This Woman’s Lace Jewelry.” Det stämmer, självaste Beyonce bär hennes Leop -
Bröllopsdagsgåva
Visste du att spets är traditionellt att ge i bröllopsgåva när man har varit gift i 13 år? Så är det, och det är just gåvor till den 13-åriga bröllopsdagen som säljs mest. Många män hör av sig till Monika för att få råd om vad som passar bäst. Då är det en fördel att vara kvinna och själv bära smycken, säger Monika.
“Beyoncé Woman’s
Foto: Nick Farrell
Inspirerad av kunnigheten i New York
Beyoncé bär Monikas örhängen
Jag frågar vad hon tycker mest om med New York och om hon har något smultronställe, och Monika svarar direkt och spontant att det är människorna och kunnigheten här som är det hon älskar mest. Stan har de bästa människorna! Man får lov att vara annorlunda och det finns stor kunskap i New York som lyser igenom för att här vågar och kan man prova på nytt och ge det allt.
Men jo, visst har hon smultronställen också. Hon älskar Upper West Side, det känns som det finns mer luft och rörlighet där. Och hon gillar att stan har ett aktivt uteliv, och det finns spännande varor i affärerna och trevliga restauranger.
Detta tog oss naturligt till min nästa fråga om vad hon saknar med Sverige, och det är saltlakrits även om det går att få tag på här också numera. Och vännerna och familjen, att inte behöva förklara, att alla förstår vem hon är.
Ljuset och mörkret
Just det, vi får inte glömma ljuset.
Monika berättar att hon vill ha spets med hål i för då ser man motiven. Och ljuset reflekterar just för att smyckena inte är släta, tack vare fibrerna i spetsen. Det blir vackert med mörka skuggor av det ojämna, det operfekta. Så vackert att hon grät när hon såg sitt första smycke i den lilla fabriken i Brooklyn.
Smyckena skulle inte vara lika fina om allt hade varit ljust. Ibland behöver vi mörkret, också.
“Jag går på konsert 3-4 gånger i veckan”
Av: Cajsa Landin Foton: privata
SWEA NY:s senaste Mona Johnsson-stipendiat berättar om musiken, inspirationen, och kärleken till New York.
– Det är många av mina förebilder som studerade på New School i New York, så jag hade läst en hel del om det innan, berättar jazzmusikern Chi Westfelt när vi pratar om hur hon hamnade här.
Anledningen till att hon sökte till skolans musikutbildning var att man själv får välja vilka lärare man vill studera under. Nu har hon ett år kvar på utbildningen, men hon hoppas kunna stanna och försöka försörja sig även efter att hon är färdig.
Chi berättar att mötet mellan lärare och studenter har varit det viktigaste med att få gå på skolan, och möjligheten att utvidga sitt nätverk. Hon tycker det är häftigt att träffa lärare som själva spelade med legender som John Coltrane och Miles Davis. De tar med sig de metoderna och lär den nya generationen.
Att börja på New School var dock inte hennes första möte med staden.
– Jag kom hit på en studieresa med Skurup Folkhögskola 2016, berättar hon. Det var häftigt att åka hit med musiker och gå på en massa konserter. New York har sån enorm mångfald, det syns i maten, i kulturutbudet, det sitter i allt.
Det började i Stockholm
Från början kommer Chi från Stockholm. Hon berättar att hon alltid har hållit på med musik, något som hon fick med sig från sin familj.
– Mina föräldrar lyssnade mycket på jazz. Mamma är musiklärare, så hon är mycket musikalisk. Pappa är
inte musiker men han har alltid spelat gitarr. Dessutom var morfar klassisk musiker.
Just jazzen kom ändå senare. I början var det körsång som gällde, då hon började sjunga tidigt i kyrkokören och sedan på Adolf Fredrik. Samtidigt spelade hon klassiskt piano. – Jag lyssnade mer och mer på genreöverskridande musik, lite i gränslandet mellan folkmusik och pop. Det blev Joni Mitchell, Esperanza Spalding, Michael Brecker. Gillade alltid att lyssna på pianotrios och solopiano. Då blev det Keith Jarrett, som spelar mycket klassiskt men som främst är en jazzpianist.
Man utvecklas med andra
Det var senare i tonåren som hon började lyssna på mer jazz och till slut själv började spela jazz. Hon läste musiklinjen på Skurups Folkhögskola med inriktning på jazzmusik. Där säger hon att musiken och musicerandet utvecklades mycket där tillsammans med andra.
– Det blir en stark gemenskap på folkis. Man lever i det, man bor och musicerar tillsammans.
Drömmen om att bli sångerska fanns tidigt, men tanken kom bit för bit. Chi berättar att den utvecklades på ett naturligt sätt.
– Man vet inte om det är möjligt först, så tanken
behöver växa till sig. Hon beskriver hur man måste hitta nya möjligheter och sätt att försörja sig för att drömmen ska gå i uppfyllelse.
Sverige är inte New York
Apropå att försörja sig pratar vi en del om hur det är att leva som jazzmusiker i Sverige jämfört med New York. Att musikvärlden är större här kanske inte är så förvånande.
– I Sverige är det ganska liten community, förklarar Chi. Det är en mindre scen, man känner varandra väldigt bra. Sen har vi också nära kontakt med Danmark och musiker där, så det finns många bra scener där, men det stora utbudet är ju här i New York.
Chi förklarar att som jazzmusiker i New York kan man verkligen hålla sig till att bara spela i stan, medan man i Sverige måste åka ut och turnera. Hon berättar också att det finns fler variation på stilar här, allt från braziliansk och modern jazz till bebop, och mer världsmusik överlag.
Själv har Chi alltid varit inne på modern jazz. – Jag tycker mycket om att skriva min egen musik, och här har jag kunnat lära mig mycket om annan slags musik. Det har verkligen hjälpt mig.
Det är härligt och livsbejakande att höra henne
Chis tips till dig som vill gå på jazzklubb
Village Vanguard - min absoluta favorit
Blue Note - ytterligare en klassiker i West Village
Lucille’s - de har jam sessions så man kan sitta och jamma
Gemenskap och stipendium på samma gång
Chi berättar att hon kände till SWEA även innan hon kom till stan och länge har varit nyfiken på organisationen.
– Det verkar så kul med aktiviteter och all gemenskap! säger hon. Hon tycker det är kul att ha fått kontakt med sweorna – inte minst när hon var med och sjöng på SWEA NY:s 40-årsfest i vintras. Där fick hon även möjlighet att spela med en av våra tidigare stipendiater, Oscar Stenmark, ytterligare en jazzmusiker bland våra talangfulla stipendiater.
“Det känns helt fantastiskt att få stipendiet!”
prata om jazzen och hennes upplevelse av musik i stan. Hon berättar att hon blir inspirerad av sina kompisar och medmusiker här, men också av att gå på så många konserter hon bara kan.
– Jag går på konsert 3-4 gånger i veckan! utbrister hon och förklarar att det finns så många alternativ och spelningar man kan gå på varje kväll (se rutan för tips!). Själv spelar hon mycket på hotell, barer och restauranger, gärna sin egen musik.
Smultronställen i stan
Men det är inte bara jazzen som lockar i New York. Vi kommer osökt in på andra favoritställen att besöka. Chi bor tillsammans med sin svenska trummispojkvän uppe i Washington Heights. Närliggande Highbridge Park är en given favorit.
– När man är van vid all grönska från Sverige så är den parken väldigt mysig. Där brukar vi springa eller ta en promenad.
Vi pratar också i detalj om de goda bakverken på Levain – och härliga Bar Lunatico i Bed Stuy. Men det är inte bara det okända som lockar i staden, utan lite av det familjära är mysigt också. Det är där SWEA NY passar in.
Stipendiepengarna har gått till kostnaderna för hennes utbildning.
– Det känns helt fantastiskt att få stipendiet, särskilt eftersom det är så dyrt att studera här. Nu har jag ju dessutom fått en så fin social kontext med det svenska och nordiska här i stan och har introducerats för allt från Svenska Kyrkan till midsommarfirandet. Hennes råd till andra som vill söka är helt enkelt att göra det.
– Det var en sån grej att bara komma i kontakt med SWEA NY som organisation, det är en fantastisk möjlighet!
Sigrid beskriver den vita mattan av ramslök , solen som strilar genom lövverket i bokskogen och fågelsången vid
Munkängarna på Kinnekulle som en magisk kyrksal. Carl von Linné själv uttryckte sig med följande ord, ”Kinnekulle är en plats bland de märkvärdigaste i riket”.
Det är sagt med så stor kärlek att om man såg henne där kunde det vara lätt att missta sig på henne och älvorna som dansar en sommarmorgon. Hon är så vän, vänlig, glad och omtänksam och det hade varit nog så gott, men denna mångfasetterade kvinna är även globalt känd som en av de främsta inom prostatacancerforskning.
Fullt i kalendern
När vi träffas på Upper East Side har hon just kommit från akupunktur. Det är lite ”self care” efter att ha landat kl 03 samma morgon efter ett flera dagars symposium i San Antonio TX, varit på den dagliga kollationeringen med läkarkollegorna kl 07 och sedan jobbat hela dagen till kl 17 som alltid.
och sjunga lite grann. Vi får se när det kan bli…
Musik och medicin
Vissa människor köper flotta soffor och klämmer in dem i små New york lägenheter. Sigrid sitter hellre vid flygeln än uppkrupen i en soffa.
Om du förgäta skulle
Hur Guds natur är skön, Så stig på Kinnekulle Och blicka utåt sjön!
Der flyga hvita segel Som svanor hvar minut, Och Venern klar sin spegel För stranden breder ut.
Se ut åt vida fjärden, Se dein i sommarskrud!
Tänk allting skönt i verlden, Tänk främst på Herran Gud!
– Carl Wilhelm Böttiger
Akupunkturen gjorde nog nytta, hon är närmast självlysande, som man ofta är efter energimedicin. När vår intervju är över blir det dock dags att äta och sova för nästa tidiga morgon. Resor och symposium, ofta med så många som 10 000 deltagare, är en stor del av hennes liv. Det var inte helt enkelt att mellan våra scheman finna denna tid tillsammans. Men underbart är kort och det är det alltid att träffa Sigrid. Nästa gång ska vi testa hennes nyinköpta flygel
Sigrid reciterade denna dikt från minnet då hon berättat om det vackra som så tydligt berör henne så starkt.
Musiken har alltid varit viktig. När hon gick i skolan hade hon och en hennes första pojkvän –som spelade fiol – engagemang på bröllop och andra högtider. Men det var aldrig en tanke på att gå vidare som proffs.
– Jag ville bli läkare, lärare eller journalist, och det är ju exakt vad jag gör nu, alla tre, säger hon. En viktig del av professorskapet är hennes position som Director of Clinical Research vid Josie Robertson Surgery Center, i sommarprogrammet för underrepresenterade minoriteter i läkaryrket. "Sophomores" från bland annat Hunter och SUNY exponeras för detta val och många väljer att läsa vidare. Sigrid har en elev från detta program som nu är doktorand.
Vem är Sigrid Carlson, MD PhD ?
Född och uppvuxen i Österäng, nära Kinnekulle. Hennes far var läkare och mor sjuksköterska, med privat klinik i hemmet sedan Sigrid föddes. Kanske var det en stor anledning till yrkesvalet men Sigrid
Text: Eva Engman Foto: privataberättar också att hon alltid var nyfiken och vetgirig.
–Jag är lite som ett löv som flyter fram, nyfiken på allt som kommer i min väg! berättar hon. Skolan var ett nöje och matte och musik var favoritämnen, så ledmotivet var tydligt.
Med tanke på att Sigrid var bara 28 när hon fick
ett svensk-amerikanskt stipendium att studera ett år på Memorial Sloan Kettering förstår man att studerandet alltid varit enkelt. Hon ler ödmjukt när jag påpekar detta faktum. – Ja, det gick ganska fort, säger hon. Under hennes tid som lärarstudent föreslog hennes handledare i Göteborg, Dr Jonas Hugosson, professor i urologi, denna inriktning. Det var också han som rekommenderade att hon skulle söka stipendiet.
Varför just prostatacancer ? undrar jag. – Ja, det kan ju tyckas märkligt att välja det, men jag tänkte det läggs så mycket forskning på kvinnor och bröstcancer , varför får männen inte lika mycket intresse?
Ett år blir till 13
Det som skulle ha blivit ett år har
blivit 13. Det var inte en självklarhet, för varje år måste nya anslag ansökas, som i all forskning. Prostataforskningen har Sigrid att tacka för mycket. Det betyder också att även om man är på Hawaii för en väns bröllop så måste ansökningarna in en viss tid . Det sker under den så kallade “grant season” –stipendiesäsongen – och det blir jobb på datorn mitt i paradiset. Men att kunna jobba var hon än är betydde också att Sigrid kunde resa hem till sitt älskade barndomshem under pandemin och vara mitt i naturen och med sina föräldrar.
Hon och hennes far skapade tillsammans en vacker bok, "100 dagar av tacksamhet". Här fanns ljuvliga naturbilder och korta påminnelser om vardagliga saker att vara tacksam för.
Det är också faktum att då hennes jobb inte innebär vit rock och ”kladd i labb”, som hon kallar det, så kan hon ta arbetet dit hon behöver vara.
Vill hon bli kvar här? Det är frågan som står öppen. Men en sak är klar, som Sigrid ödmjukt säger:
– Det är kul att vara med på den här resan!
Att hon gjort stor skillnad och fortsätter göra det är ett faktum.
4 snabba med Sigrid
Stad eller natur? Natur
Sött eller salt? Salt Träna eller vila? Vila, definitivt
Köttätare eller vegetarian? Mittemellan – “Jag lyssnar på vad kroppen säger att den behöver.”
På Facebook och Instagram hittar du senaste nytt om SWEA NY:s aktiviteter, kul bilder och tips om andra svenska evenemang i New York-området.
Vi har både en öppen Facebook-sida där alla som vill kan få infor mation om våra aktiviteter, samt en medlemsgrupp där medlemmar kan posta inlägg själva.
SWEA NY - Facebook sida (för alla) www.facebook.com/sweanewyork Här informerar vi om SWEA New Yorks events för potentiella Sweor. Häng med!
SWEA NY - Facebook grupp (för medlemmar) www.facebook.com/groups/sweanymembers Här informerar vi medlemmar om alla kommande events. Du kan också efterlysa information om bästa hårfrissan på Manhattan eller bästa pizzerian i Brooklyn. Behöver du sällskap eller vill samla ett gäng för att gå på en speciell konsert?
SWEA NY - Instagram (för alla) www.instagram.com/sweanewyork Från glammig filmgala på röda mattan till promenader i ett regnigt Central Park - på vårt Instagram får du följa oss i alla våra New York moments! Är du nyfiken på vad Sweor har för sig på andra håll i världen? Då ska du följa SWEA International och de sociala mediekanaler som riktar sig till alla medlemmar!
SWEA International - Facebook sida (för alla) www.facebook.com/SweaInternational SWEA International - Instagram (för alla) www.instagram.com/sweainternational Här hittar du information som riktar sig till hela vår stora och brokiga organisation runtom i världen. Du får också veta mer om vad SWEA gör på internationell nivå.
SWEA världen - Facebook grupp (för medlemmar) www.facebook.com/groups/sweavarlden En sluten grupp inom Facebook för aktiva SWEAmedlemmar från hela världen. Här kan du ställa frågor, diskutera, dela tips och information om t.ex. SWEAprogram och regionmöten men även utlandsliv och hemflyttar m.m. välkomnas.
Vi vill bli fler!
Vill du skriva i eller designa nästa nummer av tidningen, hör av dig till redaktionen: cajsa@cajsalandin.com
SWEA Professional Worldwide - Facebook-grupp www.facebook.com/groups/swea.professional.worldwide En Facebook-grupp där Sweor som är intresserade av karriär eller professionell verksamhet kan dela med sig av erfarenheter och tips samt nätverka.
SWEA BUS Diskussion - Facebook grupp www.facebook.com/groups/sweabus
Denna grupp är ett forum för medlemmar i SWEA runt ämnet barn utomlands och svenska språket.
SWEA Art - Facebook grupp www.facebook.com/groups/swea.art
En grupp för alla skapande och konstintressade kvinnor inom SWEA. Gruppen vill vara en inspirationskälla att börja skapa och främja utbyte mellan konstnärer .
SWEA Skriver - Facebook grupp www.facebook.com/groups/swea.skriver För skrivande Sweor jorden runt.
SWEA New York består av cirka 120 svenska/svensktalande kvinnor som bor utspridda över hela New York. Genom våra grupper träffas våra fantastiska medlemmar varje månad för att hitta på aktiviteter tillsammans och lära känna nya svenskar.
SWEA After Work
Vi träffas en gång i månaden på olika barer eller rooftops i New York för att mingla och lära känna andra Sweor. Alla är välkomna hit och ta gärna med en väninna som du vill introducera till SWEA.
Programgruppen, program@swea.org
SWEA Art
Ett nätverk inom SWEA International för skapande kvinnor. Aktiva lokala grupper finns idag i 19 SWEA avdelningar. SWEA NY är en av dem och startade hösten 2020. Alla konstintresserade Sweor är välkomna!
Om du är professionell konstnär och kan tänka dig att bidra med kreativa events - gå med!
Gruppen söker ny kontaktperson! Intresserad?
kontakta: newyork@swea.org
SWEA Bokklubb ”Blandad kompott” Träffas en gång i månaden, antingen hemma hos varandra eller ute på restaurang. Vi läser modern litteratur både på svenska och engelska.
Anna Svensson, aku.svensson@gmail.com
SWEA BUS Gruppen för föräldrar och barn är vilande och söker nu en eldsjäl som vill vara kontaktperson i New York.
Gruppen söker ny kontaktperson! Intresserad?
Kontakta: newyork@swea.org
SWEA New York Magazine Gänget som skapar denna grymma tidning! Vi hittar på innehåll, skriver artiklar, gör intervjuer, fotograferar och designar. Har du idéer på vad vi kan skriva om eller vill du vara med och skriva till nästa nummer?
Vi vill bli fler! Du behöver inte ha tidigare erfarenheter utan ditt intresse är det viktigaste.
Cajsa Landin cajsa@cajsalandin.com
SWEA Professional
Nyfiken på karriärmöjligheter och nätverkande? Vi ses och utbyter erfarenheter om hur det är att arbeta eller att söka jobb i New York. Allt ifrån hur man kan ”amerikanisera” sitt CV till att vädra sina åsikter kring den amerikanska jobbkulturen. Intresserad?
Ordförande: Jenny Greissle newyork@swea.org
Programansvarig: Malin Liljert program@swea.org
SWEA skriver
Denna grupp i SWEA International välkomnar både noviser och erfarna skribenter. Gillar du att skriva så är detta gruppen för dig!
Pia Bilting Bearfield, medlem SWEA Skriver styrgrupp piabb@hotmail.com
SWEA Teatergrupp
Genom Teaterklubben så har du möjlighet att få fantastiska biljetter till teater, musikaler, balett m.m. Gruppen hoppas komma igång igen efter pandemins paus.
Gruppen söker ny kontaktpersonIntresserad? Kontakta: newyork@swea.org
SWEA Walkers
Gänget som brukar ses både i veckan och på söndagar för att promenera i vackra Central Park. Vi går gärna runt i 1-1,5 timme och tar en fika efteråt för de som hinner.
Kontaktperson: Anna Svensson aku.svensson@gmail.com
VILL DU BLI EN AV OSS?
Gå med i SWEA New York:
Låt oss höja ett glas
För så många år av kämpiga kamratliga kvinnoår
På Olympen vi ju står
Med kvinnan med facklan
Fanan frihetslöftet
Midnattsloppen
Upp mot toppen
Obarmhärtiga New York
Toktrafik till Tribec
Packat längst Park
Bäst i test trots temperaturhöjningspest
Vid 40 år är du vaken
Gammal eller ung
Bara prima bättre mera tung
Evigt elegant smart tuff tant
Alla Sweor överträffar
Balens glans – upp till dans!
Låt oss höja ett glas
Kanske tills det
Till och med säger kras
Med kärlek ömhet
Slit
Har vi kommit hit Med flit
Stolta får vi lov Att nu vara
För än vet vi att det inte är vår sista mara
Så låt oss nu höja ett glas och önska eder alla en fridfull fortsättning på denna saga som absolut inte har ett snipp, snapp, slut!
–Alex Hummingson