№ 1 /2013
EKONOMI
24
Svensk Framtid
DEN ÖSTERRIKISKA KONJUKTURCYKELN INTRODUKTION JOACHIM HESTHAMMER
S e da n i n t r o d u k t i o n e n av Ludwig von Mises teori om konjunkturcykeln 1912 i boken The Theory of Money and Credit, har den varit mål för obeveklig kritik. Enligt den österrikiska teorin om konjunkturcykeln leder centralbankens artificiella sänkning av räntan till en snedfördelning av resurser på grund av det faktum att företagen sätter igång olika kapitalprojekt, som innan sänkningen av räntan inte ansågs vara hållbara. Snedfördelningen av resurser beskrivs vanligtvis som en boom. Men processen stoppas dock när väl affärsmännen upptäcker att sänkningen av räntan inte överensstämmer med konsumenternas efterfrågan och tillgång på sparkapital, d.v.s. konsumenternas tidspreferens. Som regel upptäcker affärsmän sina fel så fort centralbanken —som var involverad i den artificiella sänkningen av räntan —byter kurs, vilket i sin tur stoppar kapitalexpansionen och resulterar i en ekonomisk kollaps. Det följer från detta att den artificiella sänkningen av räntan lägger en fälla för affärsmännen genom att lura in dem till icke hållbara affärsaktiviteter som visar sig vara olönsamma när centralbanken stramar åt sin räntehållning.
I den här artikeln kommer jag att summera de österrikiska (i Ludwig von Mises tradition) ståndpunkterna vad gäller kapitalteori, ränta och konjunkturcykeln. Österrikarna om kapital T i l l s k i l l n a d f r å n konventionella makromodeller, som antingen inte innehåller kapital över huvud taget eller som i bästa fall betecknar det som en homogen uppsättning av storlek ”K”, behandlar österrikisk teori uttryckligen ekonomins kapitalstruktur som en komplex uppsättning av varierande verktyg, utrustning, maskineri, inventarier samt andra varor under tillverkning. Det österrikiska perspektivet är i hög grad en följd av denna nyanserade syn på en ekonomis kapitalstruktur, och mainstreamekonomerna går miste om många av de österrikiska insikterna när de gör det ”bekväma” antagandet att det bara finns en enda vara i ekonomin. Krugman och andra keynesianer betonar efterfrågans särställning: de påpekar gång på gång att ägaren till,
låt säga en elektronikbutik, inte kommer att ha anledning att anställa mer personal och köpa mer inventarier om han inte väntar sig att konsumenter kommer att dyka upp med pengar till nya teve-apparater eller datorer. Men österrikare påpekar att efterfrågan som sådan knappast är hela sanningen: Oavsett hur många gröna papperslappar kunderna än har, eller hur stora lån butiken kan få av banken, så kommer det att vara fysiskt omöjligt för elektronikbutiken att fylla hyllorna med nya teve-apparater och datorer om inte tillverkarna av dessa varor redan har producerat dem. Tillverkarna kan å sin sida inte skapa teve-apparater och datorer helt magiskt bara för att efterfrågan på deras varor tar fart; de är beroende av att andra sektorer inom ekonomin också redan har gjort tidigare förberedelser, som att gräva fram de nödvändiga metallerna, sätta ihop rätt antal traktorvagnar för att frakta varorna från fabriken och så vidare.