Svensk Linje, 2013, Nummer 2 by Svensk Linje

Sensommar 2013

NUMMER 2

Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

FÖRDJUPAT: UtBildning Herbert Spencer Den könskodade staten

5,3% skatt

Funnet, Shunga, del 1

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Innehåll Ledare

Bomber

Förbundsordföranden

10 12 14 16 18

Porträtterat Naturens ordning | Magnus Jernkrok

Rapporterat Representantskap | Redaktionen

Mitt i Linjen

25 27

Kontroversiellt Korruption - En spade är en spade | Jan Kallberg

Rapporterat Strejkbryteriet | Hugo Selling

Annorstädes Att arbeta i The Liberty Movement | Adam Sandberg NKSU Council Meeting 2013 | Victoria Nilsson Almedalen | Lucas Karlsson

32 34 35

Kontroversiellt Den könskodade staten | Josefin Strömberg

Rapporterat Rapport från FMS Umeå | Henrik Hall & Simon Vallin

Svensk linjes vänner

40 42

Till minne av Einar du Rietz 1967-2013 | Torsten Svenonius & Peter Ejemyr

Kontroversiellt 5,3% | Fria Moderata Studentförbundets presidium

Klassiskt Herbert Spencer

Linjerat

46 50

Funnet, Shunga, del 2

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Ledare

Ledaren Henrik Hall

I detta nummer behandlas och kritiseras den svenska högskolan. Men numret markerar också övergången mellan en ny och en gammal redaktion som tillsammans tagit fram den tidning som du håller i din hand. Efter ett år på posten som redaktör för Svensk Linje lämnar Gustaf Dymov uppdraget. Det övertas helt från och med nästa nummer av Henrik Hall som med en ny redaktion hoppas kunna bidra med mycket till en av Studentförbundets finaste institutioner.

Att universiteten har en stark vänsterprägel är det få som ifrågasätter. De undersökningar av doktoranders, professorers och studenters åsikter som görs pekar på en stark övervikt till vänsterns fördel, med undantag för juridik och ekonomiska ämnen, kanske för att de båda studerar klart liberala delar samhället. Hos statsvetare, sociologer och ekonomhistoriker ser det annorlunda ut. Men att doktorander och professorer också har politiska ambitioner, drivkrafter och mål behöver inte vara ett problem, utan kan i stället vara en bra sak. De borde i större utsträckning ge sig ut i samhällsdebatten och en förutsättning för det är att ett bredare samhällsengagemang än det egna forskningsfältet finns. Däremot vore det klädsamt om det tydligt redogjordes för vilken politisk vinkel de har. Om den lärare som undervisar i svensk ekonomisk historia mellan säg, 1870-1970, våra 100 år av tillväxt, har liberal eller socialdemokratisk bakgrund lär spela en avgörande för om de lyfter fram Gunnar Sträng eller Johan August Gripenstedt som avgörande figur. Även om ekonomhistoriker verkar ha en nästan patologisk 4

rädsla för enskilda individers prestationer i historien. Den litteratur de väljer att förmedla till sina studenter må vara vänstervinklad, men vi har som studenter ett ansvar att själva kunna ta in, avvisa och kritisera universitetens utbildning. Klarar vi inte av det har en väsentlig del av det akademiska livet förlorats. Många lärare har en fäbless för att dra in Marx och marxistisk influerade forskare i sin undervisning. Marx hade visserligen en del goda grundpoänger, som att sättet vi organiserar det ekonomiska systemet på har en stark påverkan på samhället i övrigt. Men varje gång relevanta delar av det Marx, eller snarare marxister, forskat kring och beskrivit tas upp under undervisningen, passar ofta läraren på att också ta upp fallande profitkvoter, arbetarklassens alienering på grund av lönearbete och annat som kort sagt är trams. När studenter befinner sig på universitetet snarare än på gymnasium eller högstadium, vars uppgift närmast är någon sorts samhällsupplysning, är det vår förbannade plikt att ställa krav och säga emot lärare som inte klarar av att bedriva ordentlig undervisning. Studenterna Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Ledare måste våga ställa högre krav. Ofta ställs höga krav på studenter och universitetslärarnas klagosång ljuder: De kan inte läsa!, är ett stridsrop som hörts allt oftare från personer verksamma inom akademin. Att personer kommer till högskolan, oförmögna att ta till sig akademisk text – som i ärlighetens namn inte är alldeles oerhört krävande – är naturligtvis ett stort problem. Likaså de många nationalekonomistudenter som måste läsa en extra mattekurs i början av sina studier eftersom gymnasiet inte förberett dem nog. Nationalekonomins grundnivå är trots allt inte där den mest avancerade matematiken finns. Det är självfallet ett stort problem att studenter inte utrustas med ordentliga kunskaper innan de kommer till högskolan, som måste åtgärdas. Ett i sammanhanget större problem borde vara att de heller inte lämnar högskolan med tillräckliga kunskaper. Det är ett ansvar som visserligen i stor utsträckning vilar på eleven själv, men vilka krav ställs egentligen på lärarna? Ofta möts studenter av en oengagerad pösmunk som läser innantill, eller pladdrar långt utanför sitt ämne (eller allt för snävt inom det samma). De är oförberedda på frågor som inte rör föreläsningen, ibland endast intresserade av att berätta om sin egen avhandling som allt för ofta är en esoterisk angelägenhet och som inte sällan bättre har uttrycks i tidigare forskning. Det krävs ofta att man kommer upp på åtminstone kandidatnivå innan de börjar uttrycka intresse för studenterna. Det är alldeles för sent. Men inte ens vid uppsatsskrivandet kan studenten räkna med att handledaren visar ett ordentligt engagemang i sin handledning. Detta kommer naturligtvis påverka deras inlärning, entusiasm och mängden arbete man är villig att lägga ner på sina studier. Dessa ska som bekant bedrivas på heltid, men så sker inte. En starkare koppling mellan studenter på olika nivåer och deras lärare vore välkommen, för att öka både ambition och motivation. Den som nu dyker upp på en A-kurs får inte direkt en nära kontakt med varken sin föreläsare eller de studenter som finns några kurser ovan en själv. Det spär sannolikt på bilden av utbildningsfabriken.

ambitiösare, de internationella forskarna viktigare. Men då krävs det också att de får något tillbaka av sin tid i Sverige. Ifall forskarkollegor och studenter inte förmår att erbjuda tillräckligt med motstånd och stimulans kommer kvaliteten i svensk akademi att bli lidande. Nedsippringseffekterna är uppenbara när kvalitetskraven sänks. Vi har en högskola som är anpassad för att massproducera akademiska examen, inte nödvändigtvis djup kunskap. Det behöver inte alltid vara fel. Men eftersom vi strävar efter en stark likhetsnorm kommer inte bara dalar att grävas utan också toppar slipas ner. Det unika med svenskt utbildningsväsende är inte de många högskolorna på mindre orter som erbjuder bristfälliga kurser, gärna på distans. Det kan till och med finnas en poäng i att på olika håll ha smalare utbildningar, där fokus ligger på att förbereda studenterna för en arbetsmarknad med allt högre krav. Eller för den delen obskyra sommarkurser som inte passar in i reguljär utbildning. Men den strävan får inte ta över fullständigt. Det unika med svensk högskola är i stället att de större universiteten kräver högpresterande studenter i alldeles för liten utsträckning och verkar acceptera en sjunkande kunskaps- och ambitionsnivå. Akademiker klagar mer än gärna på kultur- och debattsidor, men har de modet att underkänna elever i den utsträckning som krävs? Klarar institutionerna av att omplacera eller göra sig av med undermåliga forskare och föreläsare? Det skulle väga upp för utbildningar av lägre kvalitet och öka kraven över hela brädet. Det finns ett utrymme för att, som Christopher Lagerkvist skriver längre fram i numret, kräva betydligt mer, både av studenter och av lärare. Det krävs, som bekant, två för att dansa tango.

Med detta sagt: studenternas dåliga resultat är inte enkom högskolans eller lärarens fel. Men det är talande att studenterna ges hela skulden när det är felaktigheter i så många led som gett oss en undermålig utbildningssituation. Det illustrerar oförmågan att hålla fler tankar än en i huvudet som så ofta präglar svensk debatt. Grund- och gymnasieskolan borde naturligtvis vara bättre, mycket bättre. Studenterna Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Bomber Bokstavsvänster PTH(r)

REVA Don’t Ask, Don’t Tell

Pinsamt

EU inför porrförbud

När man ska posta en bild på ballen och råkar visa att man tatuerat in en klubblogga på vaden

Jag är nyfiken, Gül

Subtil protest mot dam-EM Instagrama kuk & klubb

Svenska självmordsbombare Taimour Abdulwahab och Lars Ohly

Högmod går före vattenfall

Ahmadinejad, Putin, Morales och Hollande Kräftans vänkrets

Norman och Batra förordar gemensamt ägande Om det ändå hade varit Lennie och David

Ryssland Ett särintresse

Långsiktigt & ansvarsfullt ägande genom staten

Hört på Storgatan

Livsfarligt

Noterat på kommunikationschefens flöde

1. Divätemonoxid X. Natriumklorid 2. Europium

Nobel omvändning Spriten räddade mig från EU-fanatismen

The bootleggers’ petition Bastiat läser för lite Bastiat

Detroit Ett lysande exempel på att det går att driva offentlig verksamhet utan vinst

#yolo Alla som följer påven på Twitter får undantag från skärselden (Obs! Sant!)

SD i Almedalen Tänk er en värld utan gränser

Det krävs två för att dansa tango Det är därför somliga föredrar folkdans

Försvarslinjer 1939: “Sveriges beredskap är god” 2013: “Normalt är vår beredskap god” 2023: “Vår beredskap borde ha varit god” 6

“Hörde ni? Vi är lika viktiga som försvaret!”

*Jerry Martinger har smattrat en flirt till dig*

No exceptions, not even in the case of Rapé Tonio Borg tycker inte att män ska råda över sina kroppar heller

We don’t need no skolplikt Yes you do - you just used a double negation

Omar lämnar Allah ska inte med

Hyresgästföreningen Swedish House Mafia

Prisma tappade sitt A Rekordförsäljning av 1984

Christie måste göra sitt val President eller prinsesstårta

Kenny Loggins A minister and his weiner Waterway to the danger zone Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Bomber Stoppa bluffakturorna!

Vatten, bröd och skådespel

Lägg ned Radiotjänst

Berlusconi fälls för sex med minderårig

Radiotjänst

Kontracyklisk politik

Kan Grekland så kan vi!

Monica Green

Orsak och verkan

Tillväxtpolitik

Kådisar har mest sex

Gärna produkter i fabriken och summor i lönekuvertet, men först en rejäl kvot i styrelsen

Venezuelansk valfråga Lambi, serla, nada

Rättsskandal på Jan Emanuelsgården Skatt betalar man bara på vinst och inte på non-profit

Naturligvis ska bögar få bli stenade... ...och alla andra också

Prismoptik Panoptikon

Prismkromatik Better dead than red

Prismlinsformeln Att få anslag från kongressen är som att sno pengar från en blind

Prismperspektivlära NSA kostar pengar och överträder sina befogenheter men gör det för ett gott syfte. IRS kostar pengar och överträder sina befogenheter.

Prismmetafysik Tråla eller meta metadata

Snowden back in the USSR En björntjänst gör väl ingen glad

Bröd och skådespel EU ger sex miljarder till unga arbetslösa

Mjöd och skådespel Turkiska protester mot alkoholförbud

Bröd och fotbollsspel Brasilianare vill ha mer av det första och mindre av det andra

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Den italienska vågen (23/9 – 22/10) På sistone har du känt dig lite instängd. En tidigare romans har åter gjort sig påmind och kan leda till något långsiktigt - kanske rentav ett nytt hem.

En tvilling i Moskva (21/5 – 21/6) Livet har tagit en ny vändning och en längre resa kan hjälpa dig att hitta dig själv – innan någon annan gör det. Det är många som erbjuder sin hjälp just nu men se upp för björntjänster.

Fisken utan gälar (19/2-20/3) Just nu kan det kännas som om ingen tycker om dig. Men fäll inga tårgaser i onödan. Stjärnorna står just nu inte på dina sida men det finns alltid möjlighet att stämma dem.

Sist in först ut Anton Abele lämnar riksdagen

Förbundsordföranden

Goda Nyheter för akademin

Till höstterminen 2013 har cirka 268 000 studenter blivit antagna till olika utbildningar vid våra universitet och högskolor. Säkerligen har många gjort utbildningsval utifrån intresse samt hur stor relevans och efterfrågan man bedömer att ens framtida examen kommer att ha på arbetsmarknaden. Mycket pekar på att majoriteten av landets studenter kan sitta (någorlunda) lugnt i båten. Den senast tillgängliga undersökningen visar att 82 procent av studenterna som examinerades 2006/7 tre år senare hade arbete som dominerade sysselsättning (SCB 2010). Om man däremot skärskådar den tillgängliga forskningen på området målas en långt mörkare bild av den högre utbildningen i Sverige upp. Bland annat har man inom ramen för det pågående projektet “Kompentens för tillväxt” (Forskningsinstitutet Ratio) identifierat vad man anser vara ett grundläggande fel i den svenska utbildningen och dess koppling till arbetsmarknaden: en rådande kompetensbrist inom många branscher och sektorer. Företag upplever att de har svårt att rekrytera medarbetare, vilket leder till problem då tillgång på 8

kompetent personal är en förutsättning för fler jobb i växande företag och ökad tillväxt. Samtidigt som företagen har problem med sin kompetensförsörjning har Sverige en hög arbetslöshet, speciellt bland unga. Om man bortser från generella förklaringsfaktorer som turordningsreglerna vid uppsägningar i lagen om anställningsskydd (LAS) samt ständigt höjda ingångslöner finns flera tecken på så kallad fel- och överutbildning inom akademin. I förstudien “Företagens kompetensförsörjning och ungas etablering på arbetsmarknaden” (Lindberg, 2012) menar man att huvudorsaken är “...brister i utbildningars kvalitet, effektivitet och relevans, dvs. koppling till näringslivets kompetensbehov” och vidare på att “Bristande incitament, information och felriktade regel- och styrsystem leder till felallokeringar och svag koppling mellan utbildning och arbetsmarknad.” Trots att en betydande del av statsbudgeten (ca 75 miljarder för 2012) går till utbildning, forskning och studiestöd fortsätter och förvärras den högre Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Förbundsordföranden utbildningens kvalitets- och effektivitetsproblem. Som Lindberg uppmärksammar blev en femtedel av de utbildningar som Högskoleverket senast granskat underkända. Samtidigt är den svenska studenten 1,5 år äldre vid inträdet till högre utbildning och tre år äldre vid examen (i genomsnitt 29 år) än studiekamraterna i ett urval OECD-länder. Tur (eller otur?) är att de politiska förslagen på hur vi kan lösa denna problematik haglar. Treterminssystem, slopade fribelopp, mer praktik och mindre teori, mer naturvetenskap, mindre humaniora och tätare kontakt mellan näringsliv och akademi är bara några av de lösningar som diskuteras. I grund och botten är inget av ovanstående förslag egentligen speciellt dåliga, vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, som det heter. Mot bakgrund av problemen med den högre utbildningen som här beskrivits samt valfritt kitt av lösningar bör man dock fundera över frågan: “Varför studerar vi?” Kunskap och bildning har sedan länge hamnat i skymundan. Idén om den fria akademin, det vill säga en självständig akademi som inte styrs av nyckfulla politiska beslut, måste åter får stå i centrum. Majoriteten av de svenska universiteten är idag myndigheter, och kontrolleras av statliga förordningar och regleringsbrev. Det gör dem därför särdeles sårbara mot dem som anser att akademins främsta uppgift exempelvis är att skräddarsy utbildningar efter företags och sektorers önskemål och dagsform. Några politiska beslut, och du kan få tusentals studenter att dansa din vals. I F. A. Hayeks “Frihetens grundvalar” finns ett läsvärt kapitel på temat utbildning och forskning. Hayek delar upp diskussionen om utbildning i två delar, där den första delen rör den basala delen av utbildning av typen grundskola, och den andra högre utbildning. De två typerna av utbildning skiljer sig från varandra i det att universitetens syfte inte bara är att sprida kunskap genom undervisning, utan också att utveckla ny kunskap genom banbrytande forskning. Hayek menar därför att det bör finnas så många oberoende institutioner som möjligt för att forskare ska kunna vara fria att dra sina egna slutsatser, oavsett om dessa slutsatser inte uppskattas av deras arbetsgivare eller allmänheten i stort. Akademisk frihet är således till för att skydda akademikerna mot yttre påtryckningar att bekräfta rådande Svensk Linje • nr. 2 • 2013

konventioner och värderingar. Den bästa nyheten för akademin kom därmed i juni i år med regeringens förslag att fler högskolor och universitet ska kunna övergå från att vara myndigheter till att bli privata stiftelser. Enligt Jan Björklund har redan tre lärosäten, Karolinska institutet, KTH och Lunds Universitet visat uttalat intresse för stiftelseformen, som innebär att lärosätet blir en egen juridisk person som kan ingå avtal, ta emot och förvalta donationer, äga bolag m.m. (DS 2013:49). Reformen, som förväntas träda i kraft den 1 juli 2014, lämnar mycket att önska. Bland annat föreslås att stiftelserna fortfarande ska omfattas av stora delar av de bestämmelser som finns idag, som förbudet att ta ut studieavgifter för studenter från Sverige eller ESS/Schweiz samt regler gällande anställningar, utbildningsplatser, innehåll i utbildningarna m.m. Staten kommer fortfarande att vara största finansiär och därmed fortsatt kunna diktera villkoren för verksamheten. Dagens problematiska situation, där staten sopat bildningen under mattan och samtidigt lyckats skapa så dåliga incitament att studenter lämnar högskolan knappt anställningsbara visar främst på en sak: att universitetsväsendet är mycket dåligt lämpat för politisk detaljstyrning. En fri akademi, med en större pluralitet av självständiga lärosäten, skulle därför öka chanserna för både dem som vill ha fokus på anställningsbarhet och snabb genomströmning samt de som önskar en studietid i humboldtsk anda. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) uttalade sig tidigt kritiskt till regeringens förslag, och skriver på sin hemsida att “Utbildning måste ses som en samhällsnytta och allmänintresse som bidrar till att utveckla Sverige och öka dess konkurrenskraft och inte som ett privat intresse.” Med andra ord går vi en intressant höst till mötes, där FMSF förhoppningsvis kan stå upp för och avancera positionerna mot en verkligt fri akademi, med kunskap och bildning i centrum.

Fördjupat: Utbildning

Universitet som näringspolitik Av: Mikaela Almerud

En väl fungerande högre utbildning är en viktig del av en konkurrenskraftig ekonomi. Företag har ett tydligt intresse av hur högskolan fungerar, ur flera olika perspektiv. Mikaela Almerud, högskolepolitisk expert på Svenskt Näringsliv, ger i denna artikel ett näringslivsperspektiv på den högre utbildningen i Sverige.

Varför intresserar sig näringslivet och svenska företag för den högre utbildningen och universiteten? Vid första anblick kan akademin tyckas väsensskild från marknader, företag och konkurrens. Men den högre utbildningen, liksom forskningen, spelar en central roll för en väl fungerande samhällsekonomi. Jag kommer att ta upp tre exempel på områden där verksamheten har universitet och högskolor har näringspolitisk betydelse - för att illustrera varför högskolan är en samhällssektor som inte kan betraktas skild från den övriga ekonomin.

1. Kompetens behövs!

En av de viktigaste faktorerna för ett konkurrenskraftigt näringsliv - och för den delen för många funktioner i den offentliga sektorn - är att det finns kompetenta medarbetare. Särskilt viktigt är detta när företag ska expandera och nyrekrytera. I Svenskt Näringslivs undersökning Rekryteringsenkäten från 2012 framgick att vart femte rekryteringsförsök misslyckas, och att hälften av företagen anger att det är svårt att rekrytera personer under 30 år med rätt 10

kompetens. 60 procent av företag som försökt rekrytera medarbetare med högskoleutbildning upplever det som svårt. Brist på personer med rätt utbildning är den näst vanligaste orsaken till svårigheter att rekrytera, och bland små och medelstora företag enligt Tillväxtverkets undersökningar den vanligaste orsaken. Företag har därmed ett direkt intresse i att den högre utbildningen ger de kompetenser som behövs i arbetslivet, oavsett vilken bransch det handlar om. (Det ligger förstås även i studenters intresse att få relevanta kompetenser genom sin utbildning. Överutbildade personer får relativt sett sämst avkastning på sina studieår. Graden av överutbildning som andel av den totala arbetskraften har ökat från ca 15 procent i mitten av 1970-talet till runt 50 procent i dag.) Något som vi tydligt kan se förbättrar matchningen mellan de kompetenser utbildningen ger och de kompetenser som efterfrågas i arbetslivet, är att moment av samverkan med arbetslivet integreras i utbildningarna. Det ger positiva resultat för matchning och studenters jobbmöjligheter efter examen - och detta gäller för alla Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Fördjupat: Utbildning olika lärosäten och ämnesområden (se mer om detta på portalen samverkamera.se). Tyvärr saknas det i dag drivkrafter i finansieringssystemet av högskolan för att satsa på sådan samverkan.

2. Resurseffektivitet och transparens skattebetalarperspektivet

Inte bara fysiska personer betalar skatt - även företag. Således är svenska företag med och bekostar universitet och högskolor - och har därmed ett legitimt intresse av att de skattemedel som satsas används effektivt, ändamålsenligt och på ett transparent sätt. Universitetssektorn, med studiebidrag inräknat, kostar ungefär 70 miljarder kronor årligen. Högskolan är den största statliga arbetsgivaren i dag, och dess finansiering är till uteslutande del offentlig. Samtidigt fungerar inte högre lärosäten, även om de formellt sett är myndigheter, på samma sätt som andra myndigheter eller organisationer. Styrningen är i hög grad kollegial, och effekterna för samhällsekonomin av satsade skattemedel kan vara svåra att bedöma på kort sikt. Det innebär dock inte att man kan blunda för brister i resursanvändningen som finns i systemet i dag. Redovisningen av hur de skattemedel som tilldelas lärosätena brister i transparens, vilket bl.a. Riksrevisionen har kritiserat. Eftersom tilldelade medel i många fall omfördelas internt, blir det svårt att bedöma och jämföra effektiviteten i resursanvändning. Inom akademin kanske inte detta ses som ett så stort problem, men eftersom det alltid finns alternativ användning av skattemedel, och att en grundläggande legitimitetsfråga i statens verksamhet är att skattebetalarnas pengar inte slösas med, behöver lärosätena utveckla resurseffektiviteten, uppföljningen och redovisningen. Regeringen har tagit vissa steg i riktning mot att förbättra dessa aspekter.

3. Högre utbildning som marknad

Nästan alla universitet och högskolor (med forskarutbildning) i Sverige är statliga myndigheter. De tre som drivs privat - Chalmers Tekniska Högskola, Högskolan i Jönköping och Handelshögskolan i Stockholm - är även de i hög utsträckning reglerade och finansierade av staten. Därutöver finns det mindre högskolor, med examensrätt för grundutbildningen, som drivs i olika former (till exempel Ersta Sköndal Högskola, som är ett aktiebolag, eller stiftelseägda Röda Korsets Högskola). Regeringen har nyligen aviserat att fler lärosäten ska kunna övergå till privat drift, i form av högskolestiftelser. En skrivelse om detta är i skrivande Svensk Linje • nr. 2 • 2013

stund utskickad på remiss. Fler stiftelseägda lärosäten är ett positivt steg, men än mer kan göras. Utbildningsmarknaden i Sverige är fri, i det att vem som helst som vill kan erbjuda utbildningar, även mot avgifter - och det finns privata aktörer som ger utbildningar på eftergymnasial nivå på affärsmässig grund. Men just de examina som regleras i lag kan bara ges av aktörer som fått godkännande av staten. För att få sådant godkännande krävs vanligen att man har en hög grad av infrastruktur klar - anställda lärare med kompetens, lokaler, kvalitetssäkringsrutiner, m.m. Effekten av detta är att eventuella nya aktörer har en hög tröskel att ta sig över. Att få lån eller donationer för de investeringar som krävs är påtagligt mycket svårare när man inte vet om man alls kommer att få tillstånd att bedriva verksamheten. Det finns förstås andra skäl till varför inte fler t.ex. privata aktiebolag har gett sig in på högskolemarknaden i Sverige - som att Sverige har relativt många lärosäten per capita, och att man inte får ta ut avgifter för utbildningen. (Det finns några undantag till detta. Lärosäten kan också ge utbildning och forskning på uppdrag, vid sidan av den ordinarie grundutbildningen, mot avgift - men då får avgiften endast beräknas utifrån att täcka kostnaderna, dvs. är tydligt reglerad.) Även med detta i beaktande kan man tänka sig kostnadsneutrala reformer som skulle sänka trösklarna för nya aktörer.

Utsikter för framtiden

Förändringar i omvärlden, både genom internationalisering och teknisk utveckling, sätter ofta press på gamla system. Högskolan är inget undantag. MOOC-kurser, etablering av filialcampus i andra länder, en snabbare omställningstakt och större rörlighet är faktorer som innebär utmaningar för högskolesystemet. Som på andra områden inom välfärdsstaten krävs politiska reformer för att systemen ska kunna leverera kvalitet och konkurrenskraft. Näringslivsperspektivet har mycket att bidra med på den fronten, även vad gäller den högre utbildningen.

Fördjupat: Utbildning

Ett år i kåren Av: Jacob Dexe

Jaxob Dexe är före detta viceordförande i både FMSF och i Samhällsvetarkåren vid Lunds Universitet. Här reflekterar han över bland annat studenternas roll på universiteten, universitetens roll i samhället, samt om liberalare alternativ är möjliga.

Att vara viceordförande i FMSF samtidigt som man är viceordförande i en studentkår är en väldigt schizofren tillvaro. Kanske inte främst för att rollerna skiljer sig åt, utan snarare för att målen med organisationerna är olika. Där FMSF inte har konkreta motparter att påverka och därmed ägnar sig åt idéproduktion och diskussion i ibland obskyra frågor, har kåren en eller flera konkreta motparter, och problemen hanteras oftast inom ramen för gällande regler och förhållandet till dessa. Detta är min reflektion över året som kårheltidare, studenternas roll på universiteten, universitetens roll i samhället och om liberalare alternativ är möjliga.

Kårens roll - och hur den kan tolkas

Kårernas roll i Sverige är traditionellt stark. Alla har hört talas om kårhusockupationen i Stockholm -68 (något SFS firar med att ockupera kårhuset på Gotland under Almedalsveckan). Många kårer har också haft en stark röd ådra genom åren, möjligen bortsett från 12

enstaka högskolor och de tekniska fakulteterna där det är relevant. I Lund har man sedan 1995 haft fakultetskårer; från en kaosartad början där Lunds Studentkår delades upp i närmare 20 olika kårer har universitetet idag lyckats så studenterna att enas om nio stycken. Dessa kårer är var för sig fristående från varandra men har en paraplyorganisation kallad Lunds Universitets Studentkårer (LUS) som sköter den gemensamma rösten för studentkårerna gentemot universitetet. Sedan kårobligatoriets fall är kårernas status än mer lik fackens, något vi på senare tiden lärt inte är en helt oproblematisk organisationsform för förbundet. Men de flesta av oss erkänner ändå att möjligheten att samordna sig för att föra en gemensam röst i maktförhållanden är en viktig del av såväl ett fritt samhälle som “den svenska modellen”. Däremot är det ideologiskt problematiskt att kårernas roll är reglerad i lagen och att kårerna får ganska stora statliga bidrag för att kunna agera oberoende gentemot universiteten. Kårerna tampas också med problemet att väldigt få Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Fördjupat: Utbildning studenter har intresse av verksamheten om de inte själva råkar ut för problem. I de flesta fall snuddar kårvalsdetagandet, oavsett om det är politiskt eller inte, på ungefär 10 procent. Kårmedlemskapet har sjunkit år för år efter obligatoriets fall, även ifall man i bland annat Lund skapat karteller med nationer eller andra organisationer relevanta för studenterna för att behålla medlemsanslutningen. Denna lösning bygger, åtminstone i Lund, på nationernas välvilja i att hålla kårerna vid liv. En lyx inte alla kårer kan kännas vid.

Studentens roll på universitetet

Efter ovanstående salva kan det vara lite svårt att förstå var denna krönika är på väg. Det jag vill komma till är vilken roll som studenterna ska spela på universitetet, utöver sin uppenbara roll som utbildningsmottagare. I somliga utbildares (doktorander/doktorer/docenter/ professorer) ögon är studentinteraktionen ett jobbigt avbrott i ens banbrytande forskning om vargstamsdebatten eller vad man nu råkar syssla med. Och det är inte alltid en helt vansinnig åsikt. Kulturen sitter i väggarna, och är okonstruktiv för såväl studenter som forskningen. Likt övriga nordiska länder har Sverige massiva klasser på grundnivå, där lärarinteraktionen för den enskilde studenten är i det närmaste obefintlig. Väl uppe på avancerad nivå, masterstudier, minskar klasserna och det går att interagera med lärare på ett annat sätt. Systemet som sådant bygger på trender i genomströmning, specialisering men även rent ekonomiska faktorer. Tilldelningssystemet ger pengar per registrerad student och därefter per student som fullföljer sina åtaganden. Stora grundkurser garanterar en stor inkomst och de som sedan faller av kostar inte lika mycket på marginalen, hög genomströmning blir en kvalitetsstämpel. Ja, efterfrågan spelar självklart roll, både från en osäker arbetsmarknad och från studenternas föreställning av vad man vill eller borde vilja läsa. Det är grundförutsättningarna, och sen ska studenten slussas igenom systemet. Martin Borgs beskrivning av utbildningsfabriken är inte alltid så långt från sanningen som högskolan (och kårerna) skulle vilja.

väl forskning som undervisning. De exempel där studenter behandlas som jämlikar eller bidragande inom akademin är också de projekt man som kårrepresentant sedemera hör talas om, som lyfts som ett positivt exempel av företrädare för universitetet: “Titta, så här gör vi på vår fakultet!”. Men utan att reflektera över hur man kan skapa sådana miljöer, det får lärare och forskare göra själva, om de orkar ta sig an idéen på sin fritid. Det är nog bra för högskolornas ekonomer att vi inte har infört studieavgifter för alla i Sverige. Jag tror nämligen inte att många av våra utbildningar lever upp till de schablonsummor som lagts på studenterna från utanför EU/ESS som vill studera här. 100 000 kronor per år för en master i samhällsvetenskap? Det är svårt att veta hur många studerande svenska högskolor skulle tappa. Gissningsvis väldigt många. Plugget och föreläsningarna är inte allt i utbildningen. Som mången studentförbundare kan intyga är det aktiviterna utanför plugget som är de riktigt värdefulla, där man får sätta sina lärdomar till verket och orera med en punsch i hand. Men det är inte för möjligheten att hänga med FMSF som man söker sig till högskolan. Det är inte för att festa i tre år. Eller fem år för den delen. Ska vi, hypotetiskt, införa studieavgifter i Sverige måste man redan nu drastiskt förändra inställningen för hur man driver högkoleutbildning i landet. Kanske stiftelsereformen är ett steg i riktningen för ett större självbestämmande hos lärosätena. För nog behövs det, både som ett sätt för bra exempel att kunna frodas och för att lossa på de ekonomiska stödhjulen. Och för i helvete UKÄ, fixa ett vettigt utvärderingssystem. Att ett år på en kår kan göra en så bitter.

De interaktiva momenten saknas på grundnivån, och existerar knappt ens på masternivån. Nej, inte interaktiv som i digitalt, nödvändigtvis. Men interaktivt som i utbyte, samtal, konstruktiva miljöer. Inom åtminstone de torra ämnena är det väldigt ovanligt med studentmedarbetare på högskolan. Visst, det sitter studenter i receptioner eller på biblioteket, men inte i forskningsprojekten. Tro det eller ej så sitter studenter på ganska mycket kunskap, kunskap som kan hjälpa så Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Fördjupat: Utbildning

Vita mössans enklav av: Henrik Hall

Henrik Hall är viceordförande emeritus i FMSF och redaktör för Svensk Linje. I denna text argumenterar han för hur studenternas bostadssituation kan förbättras samtidigt som samhället blir mer förändringskraftigt genom att tänka annorlunda vid studentbostadsbyggnation.

Egentligen är studentbostäder en märklig företeelse. Det finns visserligen bostäder som ligger i nära anslutning till universiteten och det finns också många som är så pass små eller saknar viktiga faciliteter som badrum och kök och därför håller hyrorna nere jämfört med en vanlig hyreslägenhet. Men där finns också anomalier. Som helt vanliga två-, tre- och fyrarumslägenheter belägna långt från universiteten i vanliga förorter, i närheten av vanliga lägenheter. Anledningen till detta är mycket enkel, nämligen att studenter oftast inte har råd att köpa bostadsrätter eller egnahem och att köerna till vanliga hyresrätter är för långa. Själva syftet med studentlägenheter borde främst vara att kunna hålla nere kostnaden för boende. Studenter skall inte tvingas tacka nej till en studieplats på grund av att boendekostnaden är allt för hög, vilket är rimligt. Sådan kostnad hålls lättast nere genom att bygga bostäder som är små och som saknar faciliteter som någon med heltidsinkomst inte brukar anse sig villig att prioritera bort. Det handlar om kök, badrum, eller extrautrymmen som vardagsrum, garderober med 14

mera. I dag regleras också kostnaden av hyresregleringar. Ingen, förutom de allra längst till vänster, verkar anse det orimligt att studenter som har kostnadsfri tillgång till utbildning och förmånliga bidrag och lån måste offra lite i boendet. Det torde dock inte vara kostnadsaspekten som håller de flesta studenter borta från vanliga hyresrätter. Bruksvärdesprincipen som hyresreglerare håller trots allt nere hyresnivåerna även för vanliga lägenheter. De erbjuder dessutom en avsevärt större frihet i och med att du inte behöver medlemskap i speciella studentföreningar som nationer, kårer eller församlingar för att bo där. Dessutom finns ett betydligt bättre besittningsskydd som är attraktivt ifall studenten skulle vilja ta uppehåll från sina studier, eller misslyckas med att ta sina poäng. I stället är det främst tillgängligheten som spökar. Hyresregleringar gör det hart när omöjligt att skaffa en hyreslägenhet i vilken svensk stad som helst där man inte stått länge i hyreskö, eller via kontakter eller andra Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Fördjupat: Utbildning specialförmåner lyckas skaffa sig en. Eftersom tämligen många inte ställer sig i studentkö på flera ställen runt om i landet och eftersom det ofta finns krav olika krav, till exempel ålder, inskrivning vid universiteten och annat, gör det att kön minskar avsevärt. De rena campusuniversiteten som är vanliga i till exempel USA, lyser med sin frånvaro i de flesta svenska städer. Även om de flesta studentboenden är belägna i närheten av universiteten och centrala stadsdelar ligger de sällan i direkt anslutning till universiteten. Inte heller finns det gemensam bespisning och sällan andra gemensamhetslokaler endast avsedda för studenterna. Bibliotek, grupprum och dylikt ligger vanligtvis vid undervisningssalarna, men dessa är skilda från studentbostäderna. Visserligen lägger många städer nya campus i “specialområden” som till exempel Lindholmen i Göteborg. Det är tänkt att vara en del i omvandlingen från tung industristad till en stad präglad av teknisk spetskompetens som Göteborg genomgår. Där ligger till exempel Ericsson, Volvo, regionens affärskontor, tekniskt inriktade gymnasieskolor och en inkubator knuten till Chalmers högskola. På Lindholmen finns också studentbostäder, men området går inte att kategorisera som campus. Den funktionalistiska stadsplaneringen gick som bekant ut på att bygga bort stadens olika funktioner från varandra eller att samla människor i så kallade grannskapsenheter (på vanlig svenska: förorter) där arbete, bostad och centrum fanns i enklaver runt om i staden. Tydliga exempel i Sverige finns i till exempel stockholmsförorterna Farsta och Vällingby och göteborgsförorten Frölunda. Vanligast var dock att utfallet inte blev som ideologerna tänkt, utan i stället har en mängd sovstäder skapats runt de verkliga stadskärnorna där det ekonomiska livet och rekreationen fortfarande är som störst. Universiteten och annan statlig och kommunal förvaltning har också fortsatt legat centralt, ofta med motiveringen att det är svårt att locka kvalificerad arbetskraft till förorten. Den postmoderna stadsplaneringen är ofta ett resultat av en samverkan mellan kommun, näringsliv och universitet i ett försök att skapa kluster, ofta högteknologiska, som Lindholmen ovan är ett exempel på. Dock är en sammanhållen stad en bättre stad och en stad som är bättre på att stå pall för förändring. De förorter som domineras av människor i det vi kallar utanförskap lider av stor utflyttning vilket är negativt för skolor och samhälls-service. Det skapar negativa spiraler där de enda som bor kvar är de som inte kan flytta. De kan inte svara på samhällets förändringar. Vi riskerar dessutom Svensk Linje • nr. 2 • 2013

att många av de industrier som dominerar i ytterområden kommer läggas ned eller outsourcas inom ett par decennier. Så sker exempelvis i Trollhättan just nu. Inte heller Volvos personbilstillverkning i Göteborg lär stå säker i all framtid. De kinesiska ägarna lär ha liten sympati för Torslanda. Dessa industriområden kommer inte kunna omvandlas särskilt smidigt när de avvecklas. När detta skett i centrumnära miljöer, ofta hamnkvarter i storstäderna har dessa kunnat integreras i den övriga staden eftersom det finns en stark attraktionskraft där. Enklaverna som i dag ser ut att ha en lysande framtid kan om klokskap inte iakttas råka ut för samma förvandling. På grund av detta bör det ses som en framgång att universiteten och studenterna integreras i övriga samhället. Campusuniversitetet kan nämligen också lätt bli överflödiga. Framför allt kan det tänkas att det överflöd av regionala högskolor som finns runt om i landet förr eller senare kommer slå tillbaka. Därför bör inga speciella hänsyn tas till studentbostäder. De bör ligga på platser som åtminstone är relativt nära både utbildningsplatsen och staden i övrigt. Precis där bör nya högskolebyggnader också placeras. De bör byggas så att hyran är låg nog för studenter. Inga hyresregleringar eller subventioner bör finnas. Samma regler bör självklart finnas på alla typer av bostäder. Som titeln på en Timbroantologi nyligen antyder är bostadsmarknaden Sverige sista planekonomi. Det är det viktigaste att kämpa mot ifall vi vill tillgodose en god marknad för studentbostäder. Dessutom bör kommunala och statliga bostadsbolag sälja av sina bestånd till universiteten eller studentföreningar av olika slag och låta dessa själva sköta tillgången av bostäder. Det vore gott för civilsamhället och studentinflytandet att de har direkt kontroll över sin bostadssituation och bra för statlig och kommunal förvaltning att minska.

Fördjupat: Utbilding

Reformera svensk högskolesektor Av: Christopher Lagerqvist

Det finns reformer som skulle kunna förbättra svensk högre utbildnings kvalitet, utan några betydande ökade kostnader. Christopher Lagerqvist, programchef för The Oxford–Uppsala Programme samt Fil.dr och forskare i ekonomisk historia, ger i denna artikel förslag på några sådana reformer, utifrån erfarenhet från ett samarbetsprogram mellan Uppsala universitet och Oxford.

En grundläggande princip för all offentlig verksamhet är att skattebetalarnas pengar ska användas så effektivt som möjligt. För att det ska vara möjligt inom högskolesektorn erfordras att lagstiftaren (politiken) och ämnesföreträdarna (lärarna och forskarna) tillsammans tar ansvar för att utveckla verksamheten. Politiken måste ta sitt övergripande ansvar genom att skapa sunda regelverk och verksamhetens företrädare måste leva upp till höga interna och internationellt förankrade kvalitetskrav. Då blir det realistiskt att tala om forskning och/eller undervisning i världsklass. I denna artikel föreslås ytterligare reformer och några komplement till Alliansens politik. Ett huvudargument är att det för närvarande finns ett ”politiskt underskott” som motverkar ett effektivt resursutnyttjande av skattemedel. Inom ramen för The Oxford–Uppsala Programme, vid University of Oxford och Uppsala universitet, har en metod utvecklats för att väsentligt höja utbildningarnas kvalitet, utan att det kostar mer pengar – ett fokus som torde intressera landets studenter, lärare, 16

näringsliv och politiska partier. Metoden innebär att vi förbättrar kvaliteten genom att reformera våra egna arbetsformer. Varje student erhåller dels en fördjupad ämnesvetenskaplig förtrogenhet, dels regelbunden (a) muntlig färdighetsträning, (b) skriftlig fädighetsträning, (c) träning i att artikulera, bygga under och försvara analytiska argument, (d) träning i att läsa snabbt och översiktligt med bibehållen analytisk skärpa, och (e) träning i att läsa noggrant, så kallad närläsning. Metoden har granskats av företrädare för arbetsgivarorganisationerna, som funnit att den till fullo matchar arbetslivets behov och önskemål. Många studenter inom humaniora och samhällsvetenskap anger, i kursutvärderingar och muntliga samtal, att de enbart lägger ned 20 timmar i veckan på sina ”heltidsstudier”. Det är naturligtvis orimligt! Heltidsstudier ska självfallet bedrivas på heltid. Här finns en tydlig förbättringspotential inom svensk högre utbildning – och initiativet måste komma från ämnesföreträdarna själva.

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Fördjupat: Utbildning Dags för politiska reformer

För att det ska vara möjligt att höja kunskaps- och färdighetskraven på våra grundutbildningar runtom i riket krävs två genomgripande reformer. Den första reformen är ”intern” och innebär att studenterna måste ställa hårdare krav på sina lärare – och lärarna måste bli bättre på att kommunicera vilka grundläggande kunskaper och färdigheter som vi förväntar oss att studenterna har när de lämnar gymnasiet. Vi måste inte minst förstärka dialogen med gymnasieskolorna runtom i landet och våga ställa krav på att gymnasieskolorna förbereder sina elever inför högre studier på bästa sätt. I detta arbete behöver vi hjälp av såväl regeringen och Utbildningsdepartementet som Universitetskanslersämbetet, Universitets- och högskolerådet samt Skolverket. Gymnasielektorerna, som är tänkta att genomsyra den nya gymnasieskolan, spelar en central roll i att dels fungera som kontaktpersoner på gymnasieskolorna, dels vara de naturliga bärarna av universitetens högre kunskaps- och färdighetskrav. I Uppsala har exempelvis disputerade gymnasielärare anställts som lektorer i såväl kommunala som fristående gymnasieskolor sedan 2007, då reformen infördes. Satsningen berör alla större ämnen inom naturvetenskap, teknik, språk, humaniora och samhällsvetenskap – exempelvis biologi, fysik, kemi, teknik, matematik, svenska, engelska, franska, tyska, spanska, latin, grekiska, filosofi, historia, statskunskap, psykologi och nationalekonomi. Det långsiktiga målet för Uppsala är att varje gymnasieskola ska ha minst en disputerad gymnasielektor i varje ämne. I takt med att fler lektorer anställs i gymnasieskolorna kan varje elev förberedas bättre inför högre studier. På så vis ges avsevärt fler ungdomar möjlighet att genom eget arbete förverkliga sina livsdrömmar. Vad gäller antagningen till högre studier har det blivit dags för varje universitet och högskola att ta ansvar för antagningen av sina studenter exempelvis med hjälp av betygsurval, skriftliga prov (som det enskilda lärosätet utformar) samt intervjuer. Förvisso kommer ett sådant antagningsförfarande att medföra ökade kostnader, men dessa kan finansieras genom att avhoppningsfrekvensen förväntas sjunka drastiskt från dagens höga nivåer till närmare noll. En positiv bieffekt skulle bli att dagens debatt om betygsinflation i gymnasieskolan skulle bli ointressant. Istället skulle varje gymnasieskola med viss självaktning börja förbereda eleverna för rätt sak, nämligen högre studier och/eller arbetsmarknaden. Sannolikt behövs även Svensk Linje • nr. 2 • 2013

regelförändringar på området för att nämnda reformer ska kunna genomföras fullt ut. Den andra reformen är ”extern” och innebär att politikerna måste ta fram en nationell strategi för att återupprätta meriternas betydelse vid tjänstetillsättningar. Svenska universitet och högskolor måste uteslutande anställa de mest kvalificerade lärarna, forskarna och tjänstemännen. Regeringens ambition, att förstärka universitetens självstyre, är i grunden mycket god och har välkomnats runtom i landet. Däremot kan det inte anses tjäna allmänintresset att tjänstetillsättningar på allmänna medel kan ske utan att de personer som besitter de bästa kunskaperna och färdigheterna verkligen anställs i praktiken. Alla tjänstebeslut måste rimligen kunna överklagas och genomlysas. Öppenheten har tjänat Sverige väl historiskt. I annat fall riskerar vi att enbart vissa personer, som har tillgodogjort sig de för tillfället rådande ”korrekta uppfattningarna”, anställs. I ett sådant system skapas inte nydanande – och ännu mindre världsledande – forskning. Det är exempelvis orimligt att prefektens favorit ska kunna utses till Biträdande lektor strax efter disputationen för att sedan kunna avancera ända upp till professorstjänsten (genom befordring), utan att en enda gång behöva söka sin tjänst i konkurrens med andra. Inte heller är det rimligt att tjänstemän, som inte uppfyller arbetsannonsernas grundläggande krav, ska kunna anställas med motiveringen att deras personliga egenskaper ”passar in” i organisationen i stort. Det nuvarande regelverket tillåter emellertid just dessa avarter. Att tro att våra universitet och högskolor är självreglerande på detta område eller att de är befolkade av en annan typ av människa – som besitter högre etiska värden och som har en mer förfinad och utvecklad moral än den som står att finna i samhället i övrigt – är en i grunden naiv och felaktig uppfattning. För att på allvar kunna höja den högre utbildningens kvalitet, utan att det kostar mer pengar – ett tema som har varit vägledande för föreliggande artikel och arbetet inom The Oxford–Uppsala Programme – erfordras att varje tjänst vid våra universitet och högskolor lyses ut i bred konkurrens och besätts med den mest kvalificerade sökanden. Detta förhållningssätt är nödvändigt så länge som sektorn finansieras via skattsedeln. Det räcker med andra ord inte att ”ansökan ser bra ut”. Här finns möjlighet för regeringen att täppa till orimliga kryphål och genomföra en populär reformagenda. Vi kommer att följa utvecklingen med stor spänning. 17

Fördjupat: Utbildning

Kinesiska i skolan - en utopi? Av: Eleonore Lundkvist

Under sommaren publicerades en artikel av den Shanghaibaserade professorn Erik Ringman på DN Debatt. Artikelförfattaren gick till angrepp mot ambitionen att introducera kinesiska på bred front i de svenska klassrummen. Något som fick landets sinologer och Kinakännare att sätta morgonteet i vrångstrupen. Här ger Eleonore Lundkvist , Fil. stud. i kinesiska vid Uppsala Universitet sin syn på ämnet.

Jan Björklunds ståndpunkt på området har varit tydlig. 40 år efter att det senast lanserades ett nytt språk i grundskolan, spanska, ska landets sjätteklassare nu kunna välja att studera kinesiska. I verkligheten befinner vi oss dock långt från den visionen. En förutsättning för att utbilda grundskoleelever i kinesiska är att det finns tillräcklig lärarkompetens och där har Utbildningsdepartementet något att bita i. Antalet doktorander i kinesiska i Sverige kan räknas på enda handens fingrar, en konsekvens av att forskningen inom hela humaniorafältet är eftersatt. Saknas spetskompetens blir det svårt att utbilda de stora massorna. Just svårigheterna i att lära sig ett språk som skiljer sig radikalt från de germanska och romanska språken har av Ringman med flera anförts som ett argument mot införandet av kinesiska på bred front. Men när skolämnen börjar kategoriseras som ”för svåra” är det svårt att inte dra åt sig öronen. Att lära sig tala kinesiska är fullt överkomligt, grammatiken är i jämförelse med europeiska språk enkel – och skrifttecknen saknar 18

inte logik i sin uppbyggnad även om de är många till antalet. Dessutom ska nog inte värdet i att språket är så pass annorlunda underskattas – trots allt är det eleven själv som ska välja ett tredje språk i sjätte klass och hippfaktorn väger som bekant ofta tungt i den åldern. Erik Ringman hävdar att engelska duger gott för den som vill göra affärer i Mittens Rike. Riktigt så enkelt är det dock inte, de svårigheter som svenskar möter när de lär sig kinesiska möter även kineser som studerar engelska. Kinesisk skolundervisning har också en stark tradition av att föra vidare det gamla konfucianska idealet med utantillinlärning av stora textmassor snarare än att bejaka friare former av dialog vilket inte underlättar när kineserna ska kommunicera på engelska med omvärlden. Men även om kineser i allmänhet skulle behärska aldrig så god engelska finns konkurrensfördelar att inhämta genom studier i kinesiska språket och kinesisk kultur. Kina har otvivelaktigt kulturtraditioner som inte liknar de europeiska. Traditioner som i högsta grad Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Fördjupat: Utbildning påverkas affärsuppgörelser och som också förklarar många av de politiska skeenden som landet präglas av. En viktig del i detta är uttrycket guanxi som handlar om relationer, och innebär att människor kopplas samman genom ömsesidiga förpliktelser gentemot varandra, där tjänster utbyts och där man främst hjälper de man har en relation till. Detta avspeglas tydligt inom den politiska ledningen, där den yngre generationen lyfts fram av den äldre som i sin tur förväntar sig skydd och stöttning. De personliga relationernas betydelse gör också att det är svårt att tydligt se vägarna till ett politiskt beslut. Kärnan i guanxi är sociala nätverk och relationer och det är självfallet avsevärt enklare att bygga detta för den som behärskar det kinesiska språket. Ett annat exempel är begreppet mianzi som handlar om att inte förlora ansiktet, att alltid ha prestigen i åtanke och sträva efter hög status. Något som är nog så viktigt i förhandlingar med kineser. Det kan exempelvis innebära att en kinesisk företagare lovar något som hen sedan inte kan hålla enbart för att inte verka underlägsen. Inom utrikespolitiken tar det sig i uttryck då Kina inte vill visa sig som en förlorare i förhandlingar med andra nationer. Ju mindre kunskap om dylika kinesiska företeelser, ju fler onödiga diplomatiska misstag riskerar att begås. Maud Olofsson är knappast ensam om att ha haft problem att uttala namnen på kinesiska storstäder vid internationella toppmöten. Även om alla elever i slutändan inte lär sig flytande kinesiska finns det ett värde i att fler tillgodogör sig grundläggande kunskaper. Ett annat argument mot införande av kinesiska i skolan är att den flera tusen år gamla kinesiska kulturen inte är att betrakta som eftersträvansvärd då den till stora delar är hårt censurerad. Ringman menar att förutsättningarna för dess utbredning inte går att jämställa med exempelvis den franska motsvarigheten på 1700-talet. Men det framstår närmast som historielöst att försöka förminska kompassens, krutets, papperets och boktryckarkonstens hemland, där kulturskapare som Mo Yan och Zhang Yimou under senare år vunnit internationellt erkännande och där skriftspråket inte sällan flyter samman med konst och poesi på ett sätt som är unikt. Varför möta ett land som präglas av censur och slutenhet med att avböja ökad kunskap om landet och dess kultur? För det är precis vad som görs när man avfärdar behovet av kinesiska hos svenska skolelever. Med endast engelska i bagaget filtreras mycket information och många kontaktvägar bort i mötet med Kina. Torbjörn Lodén, professor vid Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Stockholms Universitet, frågar sig om det inte är ett problem att så få svenskar kan tillgodogöra sig frukten av den kinesiska bokproduktionen, som är världens tredje största. Han påpekar också att kinesiska blivit det tredje största språket i USA och Kanada och ökar mycket stort i resten av världen. Nyfikenheten hos unga studenter att lära sig kinesiska har en global sprängkraft, och blir än viktigare när Sverige ska hävda sig i konkurrensen med andra exportländer. ”Vi behöver bara ett visst antal Kinaexperter i Sverige och därmed behöver vi inte så många som läser kinesiska” är ett argument lika felaktigt som att påstå att vi bara behöver ett visst antal som studerar historia vid universitetet – eller att medborgarna konkurrerar om ett visst antal jobb för den delen. Det är oroande om Ringmans utilitaristiska synsätt vinner mark; vi såg exempel på samma tankemönster i debatten kring Svenskt Näringslivs utspel om sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Och även om vi tillämpar nyttoargumentet så faller det tämligen platt. Företagen efterfrågar kunskaper i kinesiska i lika stor utsträckning som spanska och franska, enligt en undersökning från just Svenskt Näringsliv och Lärarnas Riksförbund. 42 procent av de medelstora företagen uppger också att de kräver ett tredje språk för att man ska kunna få anställning. Här finns dock ett överskuggande problem, nämligen hur företag i Sverige värderar utlandskompetens. En rad Kinakännare skrev i våras på SvD Brännpunkt om hur hemvändande svenskar med många års erfarenhet av utmanande arbetsuppgifter i utlandet närmast desperat söker tjänster långt under deras bevisade prestationsförmåga eftersom deras utlandskompetens värderas så lågt. Samtidigt som diskussionen pågår i Sverige kring våra språksatsningar öppnar den kinesiska staten Konfuciusinstitut över hela världen. Om inte den svenska staten bemödar sig med att lära ut kinesiska på hemmaplan kommer Kina troligen att vilja göra det. Henrik Sundbom, chefredaktör för Frivärld Magasin, har också påpekat att vi också bör uppmärksamma Indiens starka tillväxt och reflektera över behovet av kunskap om indiska språk och kulturella företeelser. Sannolikt springer den ekonomiska och globala utvecklingen fortare än Skolverket hinner utfärda lärarlegitimationer i framtidens nyckelspråk.

Porträtterat

Naturens ordning Av: Magnus Jernkrok

Magnus Jernkrok är styrelseledamot i Geijerska Studentföreningen, har en masterexamen i historia från Uppsala Universitet och har jobbat på Ratio. Här tecknar han ett porträtt av Herbert Spencer.

Efter århundraden av fattigdom och förtryck under adel, prästerskap och kungahus, skulle 1800-talet bli liberalismens stora århundrade i västerlandet. Liberalernas budskap var hoppingivande och gav resultat, men det var inte ett utopiskt århundrade; förändringen gick långsamt och gjorde ofta ont. Skråsamhället nedmonterades. Kyrkans monopol på moral och tänkesätt bröts. Kungar och drottningar tvingades släppa sin kontroll över politiken. Adeln förlorade sin position som det ekonomiska livets dominanter. Kvinnan började sakta ta sin position som mannens like i samhällslivet. Företag och entreprenörer gjorde affärer, och skapade rikedomar, med det frivilliga avtalet som grund. Freden blev ett moraliskt imperativ. Det kan bara beskrivas som besynnerligt, att trots liberalismens betydelse för 1800-talets – och därmed hela västerlandets - utveckling, får man söka med lykta efter unga borgerliga som ens känner till 1800-talets mest lästa liberal. Nej, jag talar inte om John Stuart Mill eller Frédéric Bastiat. Jag talar om Herbert Spencer (1820-1903). 20

Egentligen kanske det inte är särskilt underligt. Enter Godwin and his law. I sin inflytelserika bok Social Darwinism in American Thought (1944) kladdade Richard Hofstadter – sida upp och sida ner – stämpeln ”socialdarwinist” på Herbert Spencer. Enligt Hofstadter stod Spencer för en spekulativ, skrupellös pre-Darwinsk ”tooth-and-claw”-lära som gick ut på att fattiga och handikappade skulle elimineras. På så vis försvann Herbert Spencer inte bara ur västerländsk idékanon, utan även – kanske ännu mer tragiskt – ur borgerlig dito. Men vem var Herbert Spencer bortom osakligheterna? Herbert Spencer växte upp i en metodistfamilj i engelska Derby, som den äldste av nio barn. Av fadern George, som var skollärare, ärvde han en avsky mot etablissemanget och organiserad religion, och av farbrodern Thomas fick han lära sig om liberalen Jeremy Benthams radikala idéer. Han utbildade sig till civilingenjör med inriktning mot järnvägen, men lämnade snart det yrket för att bli journalist och skribent. Strax innan han var trettio år gammal hade han blivit Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Porträtterat

llustrationen av Herbert Spencer är hämtad från Vanity Fair, den 26:e april 1879. Den är signerad CG och faller under Public Domain.

redaktör för The Economist. Spencer kände sig aldrig hemma i sociala sammanhang, men han beundrades tidigt för sin intellektuella bredd och skärpa. Han skrev om psykologi, sociologi, politik och biologi – ämnen han försökte binda samman till en syntetisk världsbild.

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Trots att han myntade den darwinistiska one-linern ”Survival of the fittest”, var Spencer aldrig darwinist. Han var istället inspirerad av fransmannen JeanBaptiste de Lamarck, som menade att evolutionen sker genom att organismer anpassar sig till sin närmiljö. På så vis förvärvar hästen sina egenskaper genom att galoppera på stäppen och apor sina genom att klättra i träden. Dessa egenskaper ärvs sedan av organismernas avkomma. Spencer gick visserligen med på att det naturliga urvalet var en delförklaring till evolutionen, men han lutade ändå starkare åt lamarckismen. Evolutionsläran var också central för hans politiska idéer. Samhället utvecklades enligt Spencer i motsättningen mellan två stycken mänskliga drivkrafter: statusregimen och kontraktsregimen. I urtillståndet levde vi som självständiga celler. Urmänniskorna var ärliga, rättvisa och generösa. Det var statusregimen som grundlade civilisationen. Med våldet som metod upprättades hierarkier, och cellerna blev en del av samhällskroppen. Men när människor tvingades samarbeta med varandra, började många – särskilt i städerna – att finna nya sätt att interagera. Man hade uppfunnit kontraktsregimen – en högre samhällsform. För Herbert Spencer hade inte bara det liberala whig-partiet rätt och det konservativa tory-partiet fel, de förra representerade även en högre civilisationsnivå! Aristokratiska, statussökande krigare från landsbygden stod mot samarbetande, ärliga handelsmän i städerna. Herbert Spencer var även naturrättsförespråkare. Hans motivering av naturrätten förändras dock över åren. I första utgåvan av Social Statics motiverar han de individuella rättigheterna med Gud, människans konstitution, och hennes moraliska intuition. I senare upplagor försvann Gud som förklaringsmodell. Istället förklarar han – i sin mest lättillgängliga bok The Man versus the State – att människans rättigheter är en följd av att människor måste använda sina fakultet för att överleva. Om vi accepterar att livet är något ont finns inget etiskt innehåll i detta överlevnadens krav. Men om livet är värdefullt, följer det även att vi människor måste tillerkännas rätten att använda dessa fakultet. Kanske är det en och annan Randian som känner igen sig? 21

Kan ett lokalt företag ha en global vision? På Tetra Pak är vår vision att göra livsmedel säkra och

Vi hjälper också till att förebygga benskörhet

tillgängliga över hela världen. Grunden är en väl utvecklad

genom att stötta det internationella osteoporos-

process- och förpackningsteknologi som hjälpt våra kunder

sällskapet i deras kampanj för en välbalanserad

att distribuera livsmedel i mer än 165 länder i över femtio år.

diet, vilken inkluderar mjölkprodukter.

Men vi vill mer än så. Genom att basera våra förpackningar

Det här är några exempel på våra 20 000

på förnybara material – och aktivt uppmana till återvinning

medarbetares strävan för att tillsammans med

– bidrar vi till att hushålla med naturens resurser.

våra kunder över hela världen producera säkra

När det gäller klimat- och skogsbruksfrågor arbetar vi på global nivå tillsammans med Världsnaturfonden. Dessutom bidrar vi genom olika projekt i 45 länder till att förse skolbarn med näringsrik och nyttig mat.

livsmedel och förpackningslösningar som gör nytta på mer än ett sätt. Detta och mycket annat gör oss till ett lokalt företag med en global vision.

Besök oss gärna på tetrapak.com eller ta kontakt direkt på info@tetrapak.com

Tetra Pak,

och ”protects what´s good” är varumärken som tillhör Tetra Pak Gruppen.

Porträtterat För att starka människor inte ska härska över de svaga, bör staten administrera rättvisan. Det är det enda staten duger till, då samhällsutveckling bara sker när individer agerar spontant. Att störa denna ordning kommer bara att skapa nya problem, för som Spencer ofta sa: ”Nature will be obeyed.” Detta gällde särskilt i dåtidens Storbritannien, då Spencer ansåg att samtida parlamentariker var synnerligen obildade och okunniga om både stort och smått. Kanske är det en och annan tjugohundratalsmänniska som känner igen sig? Sättet han kombinerade kunskap på den vetenskapliga forskningsfronten med politiska idéer av högsta mode, gjorde Herbert Spencer till en av samtidens mest lästa och uppskattade författare. Han tilltalade inte bara breda lager – han var den första filosofen att sälja en miljon böcker under sin livstid – utan även den intellektuella eliten. Leo Tolstoy, George Eliot, George Bernard Shaw, D.H. Lawrence, Jorge Luis Borges och Anton Tjeckov behandlar alla spencerianska idéer i sina verk. Som den pragmatiske filosofen William James anmärkte: ”he has [...] enlarged the imagination, and set free the speculative mind of countless doctors, engineers, and lawyers, of many physicists and chemists, and of thoughtful laymen generally”. Men hur var det med Richard Hofstadters anklagelser? Herbert Spencer var en pacifist, som avskydde alla former av imperialism – särskilt av den typ som betonade rasens överlägsenhet eller nationens ära. Detta följer naturligt ur hans samhällssyn. Imperialism kräver våld, och våldet leder mot statusregimen och bort från den frihetliga kontraktsregimen, även för imperialisten själv som måste bygga en våldsapparat på hemmaplan för att upprätthålla sina expansionsplaner.

Vad gäller fattiga ansåg han att dessa kunde delas in i två grupper. De som drabbats av olycka och de som var lata. Båda grupper borde försörjas med välgörenhet, och filantroper förtjänar vår oreserverade beundran, men det vore olyckligt om de lata blev så gödda av välgörenheten att de börjar föröka sig och fortsätter att sprida vidare sin lata karaktär i samhället. Detta följer naturligt på lamarckismens idéer om egenskapsarv. Den punkt där Spencer avviker kraftigast från moderna liberaler är att han menade att staten skulle äga all jord. Dels menade han att risken fanns att jordägare skulle kunna hindra människors frihet och dels menade han att det nuvarande landägandet baserades på en ursprunglig synd då jorden stals med våld – man måste minnas att han levde i ett Storbritannien där de största landägarna var aristokrater. Han laborerade länge med ett statligt uthyrningssystem av jorden, innan han släppte den idén då den var för opraktisk. Det nuvarande landägandet skulle därför bestå som ett slags förvaltande av statens egendom. Det är olyckligt att en sådan central pusselbit i liberalismens historia glömts bort. Särskilt när han får stå som representant för liberalismens i en viss lärobok på universitetsnivå (*host* Sven-Eric Liedmans Från Platon till ... *host*), med förklaringen att han stödde imperialism, avskydde filantropi och trodde på den starkes rätt. Inget kunde vara längre från sanningen. Det är dags att återupptäcka Herbert Spencer.

Läs mer:

Klassikern av Spencer återfinns på sidan 46.

Redaktionen tipsar om att flytta till Finland I vårt östra grannland så är alla barn som är permanent boende i Finland underkastade en läroplikt och inte en skolplikt. Kommunen som barnet bor i är skyldig att barn som går utanför den vanliga skolan får undervisning och bedöms enligt samma principer som barnen som är skrivna i en skola. Barnen som hemskolas är strängare knutna till läroplanen i att deras vårdnadshavare inte kan välja att inte undervisa sitt barn i något grundläggande ämne för läroplanen. Att individualisera eller bedriva specialundervisning med avseende på kärnämnen är endast möjligt om barnet är inskrivet i en skola. Kommunen följer via en för barnet ansvarig lärare upp barnets prestationer genom prov och uppgifter. Önskar man att barnet skall få betyg så finns möjlighet att få detta i skolämnena genom särskilda examen. Detta står i skarp kontrast med situationen här i Sverige där hemundervisning är förbjuden.

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Rapporterat

Det nyvalda presidiet Från vänster till höger (riktning, ej politisk skala), Alexandra Ivanov, Lucas Karlsson, Victoria Nilsson (ordförande), Johan Ridenfeldt samt Alexander Ivarsson. Läs ett utdrag ur presidiets rapport om varför skattetrycket bara borde vara 5,3% på sidan 44.

Makten åt folket!

Vi ombildar allmännyttan.

BROLIN OMBILDNING & FÖRVALTNING AB www.restate.se

RESTATE

08-402 10 00 - petter.brolin@restate.se 24

www.ombildning.se 08-402 10 00 – petter.brolin@ombildning.se

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Rapporterat

Representantskap Av: Redaktionen

Fria Moderata Studentförbundet avhöll den 17-19 maj 2013, som förbundet gjort sedan 1942, representantskap, detta år på Gimo Herrgård. Studentförbundare ur flera generationer samlades då för att ägna sig åt det förbundet gör bäst: upprätthållande av traditioner, glada muntrationer och politiska diskussioner, behandlande allsköns viktiga och mindre viktiga frågor. Redaktionen för Svensk Linje rapporterar.

I rafflande debatter behandlades så pass vitt skilda ämnen som rätten att fritt få duellera, autonom status för Skåne, legalisering av narkotika, fri fart på svenska motorvägar, huruvida Ayn Rand var utopist eller ej och hur bostadssocialismen en gång för alla borde krossas. Ur det sittande presidiet avgick Henrik Hall, Jacob Dexe och Alice Hallman från sina poster för att gå vidare till nya äventyr. Henrik Hall kommer nästkommande nummer att ta över redaktörskapet för tidskriften du håller i din hand, Svensk Linje. Jacob Dexe går till tankesmedjan Fores för att arbeta med digitala fri- och rättigheter. Alice Hallman har börjat arbeta som politisk sekreterare i riksdagen åt vice ordförande emerita Cecilia Brinck och Marta Obminska. Victoria Nilsson, hemmahörande i Ateneum, omvaldes enhälligt till förbundsordförande. Hon arbetar som forskningsassistent på Ratio och har tidigare arbetat i det brittiska parlamentet. Alexandra Ivanov omvaldes till vice ordförande. Hon arbetar som fondförvaltare och på Timbros Mediainstitut. Nyvalda till presidiet är Johan Ridenfeldt, Lucas Karlsson och Alexander Ivarsson. Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Johan Ridenfeldt från Geijerska studentföreningen arbetar som privatrådgivare på SEB. Lucas Karlsson studerar juridik och ekonomi på Stockholms universitet och arbetar på Kronobergshäktet. Alexander Ivarsson arbetar med kundservice på bedrägeriavdelningen hos Thorn. Såväl nyvalda som avgående presidialer ställdes som traditionen bjuder mot väggen och fick svara på allehanda kluriga frågor om Jesus, ideologiska förebilder, vilken regeringssenior som var den största förebilden, Europaparlamentsvalet, vilken kommunist som var ens favoritledare för vänsterpartiet, eventuella tidigare snedsteg i ideologiernas dimmor och allehanda mer existentiella spörsmål.

Mitt i

En anna

Dan Nord Enn Kokk kunde inte njuta av de stundande begivenheterna. Dels förstod han inte de yngre kamraternas trät och gräl. På hans tid slöts det minsann mangrant upp. Budgeten gicks sakligt igenom av finansministern i radio och alla lyssnade. Ingen hade alls lyssnat på Partiets förslag till budget det här året. Den hade inte ens gått igenom plenum. Så vitt han förstod var det en typ i hästsvans som fick bestämma, men han verkade tillhöra ett annat parti! Men mest av allt var Enn arg över veckans melodikryss. INGEN av de andra verkade vilja vara med och kryssa. Det kunde han väl förstå, men ingen ville ens höra när han pedagogiskt förklarade lösningarna på de olika kluringarna som ställts upp. Läste de ens hans blogg? Bossen satt och undrade vad han hade gett sig in på. I Sunnersta väntade alla på sin tur och ingen ställde till med tjafs. Predikanterna han hade lyssnat på som ung pratade om vikten av att vara snäll och om hur de små barnen i andra länder hade det. Inte alls bra, hade Bossen fått veta. Men visst hade han också lämnat sina gamla Gul&Blå-jeans hos Emmaus när de var urvuxna? Jo, där kunde ingen klandra honom. Ingen tyckte illa om varken israelit eller homofil. Så gick tankarna där han satt och rörde om snabbkaffet med en skruvmejsel och väntade på att det skulle kallna. Varmt kaffe, det är för borgare och kvinnor, det. På gården kokade känslorna. Det var knappa platser de slogs om. 40 personer i en partistyrelse?! Hur en så smal elit rättvist skulle kunna föra skutan

framåt, förstod medlemmarna inte. De som var längst ifrån inval förstod det minst av alla, men många av dem som satt verkade ha förtroende för sig själva. Men det sa man inte högt.

Linjen

an duell

dspänning lugn! manade han. Det är viktigt att visa för teckningen att den har fel, fortsatte han och tog fram en krita. Fel, men bra poänger om imperialism kluddades dit. Nu var det riktigt nervöst. Kandidaterna började cirkulera kring varandra. Suppleanterna var nervösa! Unga Örnarna var nervösa! Men nervösast av alla var Broderskaparna! Nu skulle den sättas igång – duellen. Men vem skulle vinna den sista, exklusiva och åtråvärda platsen i partistyrelsen. Johansson drog sin sabel! Mustafa fladdrade men sin teckning. Sekonderna gömde sig bakom kongresshandlingarna. Domaren höjde sin hand och..! Bryt! – bryt! – bryt! Berit Andnor kom springandes och glidtacklade sig in på gräsmattan, fällde en förvirrad Mikael Damberg så glasögonen rök. Jag har det!, skrek hon. Jag har det tamejfan! Klungan stirrade storögt på henne. Vem skulle det bli? Ylva Svarta Blicken Johansson? Omar Svarta Samvetet Mustafa? Bossen smällde upp vindsfönstret. Vem har du bestämt dig för, Berit, skrek han så kaffet flög. Blir det Ylva eller.. eh.. O-Omar?

Nu hade vapnen valts. Ylva Johansson hade förutom sin svarta blick tagit med sig en kroksabel. Många blev alldeles bleka. Var hon orientalist? Omar Mustafa en visade upp fyndig teckning av Lars Hillersberg. De bleka blev än blekare. Lugn,

Jag har ett nytt förslag, och han är p e r f e k t. Vi behöver ministererfarenhet, inte sant? Det mumlades medhållande. Någon som varit statsminister till och med! Nu hördes suckarna komma. Hade hon siktet inställt på Göran Person? Nej, så illa var det inte. Berit hade hört om en skitbra kille från Egypten som precis blivit ledig. Honom ska vi ha! [Illustration av James Gillray, 1780]

Kontroversiellt

Korruption - En spade är en spade Av: Jan Kallberg

Jan Kallberg, PhD, är Assistant Professor vid Arkansas Tech samt adjungerad professor vid George Washington University, USA. För Svensk Linje beskriver han här hur offentlig korruption i Sverige ofta sopas under mattan.

Korruption tas inte på allvar i Sverige eftersom den svenska politiken bygger på en fundamental förutsättning – att människor i grunden är kollektivister och inte egoister. För att ta korruption på allvar krävs att man inser att människan är sig själv närmast. I det kollektivistiska Sverige är det närmast en hädisk tanke. Därför blir även demokratisk elementa som öppenhet och transparens ett hot mot samhället eftersom det fungerar som ett nakenbad för offentlig förvaltning. Den svenska korruptionen är befäst i tre kulturella institutioner. För det första, oförmågan att skilja på mitt och ditt. Det fungerar i politiken genom att politiken lägger sig i alla aspekter på människors liv utan respekt för enskild egendom eller den privata sfären. Det visar sig när man vill att privata företag skall kvotera människor som är politiskt prioriterade – även om det skulle leda till förluster och ekonomisk katastrof för företagen. Man klarar inte skilja på mitt och ditt. Det går även åt andra hållet. Vårt blir mitt. Det gör att man känner inget hinder att använda offentliga resurser privat. Man klarar inte att hålla isär vad som är just 28

offentligt och eget. En avgörande händelse i mitt liv i synen på korruption var när jag var nyutexaminerad jurist med dåligt betalt som biträdande jurist bestämde mig att trots små marginaler äta middag på restaurang i Stockholm. Bredvid mig sitter en familj på fyra personer – deras middag avslutas med att kvinnan säger till mannen: ”Jag tar det på statsrådsberedningen”. Från den punkten upphörde min lojalitet att arbeta ihjäl mig för ett samhälle som spenderar skattepengar respektlöst.

Svensk självsuggestion

Den andra kulturella institutionen är partiellt skapad av borgerligheten självt. Man har intalat offentlig förvaltning att de är som företag och då tror alla inblandade att de är företagsledare och det kräver guldkant. De flesta av de offentliga cheferna skulle antagligen ha en snöbolls chans i helvetet att bli anställda av ett privat företag med samma ansvar – men det hindrar inte att se sig som en riktigt stor chef. Eftersom man inte har någon erfarenhet av företagsledning så fabulerar man sig till vad detta innebär som tjänsteställning med Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Kontroversiellt förmåner och överseende med vad man låter samhället betala för en själv. Detta förvärras av den myriad av kommunala och statliga bolag som parallellt med detta leker företag med allmänna medel. Det gör att demarkationen mellan privat och offentligt försvinner allt mer. Jag har arbetat för två amerikanska delstater och tre olika universitet – vi har aldrig haft alkohol till maten när vi reser eller haft konferens betald av offentliga medel. Det är otänkbart och grund för avskedande. I Sverige är det norm. Varför? Svensk offentlig sektor tror att man är viktig och att viktiga människor äter och dricker på andras bekostnad enligt deras egen självsuggestiva norm. Jag har träffat en del viktiga människor utomlands – de betalar själva för vad de känner för att dricka till maten – som en ren jämförelse.

För att bryta detta krävs politisk insikt och vilja. Jag tror inte det bryts i överskådlig tid. Det gör att antagligen glider Sverige till att bli allt mer korrupt – oavsett utredningar, specialåklagare och nya tillsynsmyndigheter.

Den tredje kulturella institutionen är den enväldiga synen på offentlig sektor i Sverige där staten är sedd som en gigantisk apparat som inte behöver ta hänsyn till människor. Med det kommer en syn att inte behöver redovisa för allmänheten vad man håller på med. Staten gör alltid rätt. Bristen på insyn som följer av detta bäddar för korruption.

Redaktionen rekommenderar Finland igen Redaktionen skulle ännu en gång vilja slå ett slag för vårt grannland i öster där man ligger före Sverige inte i bara frågan om att få ta sitt barn ur en skola om man finner den skadlig för barnet. Det är inte bara som förälder man blir behandlad som vuxen utan även som studerande vid högskola, universitet och när man skall komplettera tidigare utbildningar. Istället för sinnebilden av det hos nyttjarna upplevda krånglet som Centrala Studiestödsnämnden utgör har man i Finland en statsgaranti för studielån. Via Folkpensionsanstalten, FPA, är staten garant under högst 30 år för ett lån man söker hos valfri bank. Svårigheter kring att betala lånet innebär att man tillsammans med sin bank får omförhandla lånevillkor, exempelvis skjuta upp amortering. Möjlighet till räntebidrag via FPA finns också som ett skydd för de som lider av låga inkomster. Redaktionens intryck av Finland är att det i alla fall på avstånd inte ser ut att befinna sig i ett fritt fallande kaos. Att införa mer av en marknadsmekanism och uppvärdera individens förmåga att bestämma över sig själv kring högre utbildning verkar fungera. Det kanske är dags att vi i Sverige börjar fundera på om de nästan tusen personerna på CSN kanske kan göra något bättre med sin arbetstid.

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Rapporterat

Strejkbryteriet Av: Hugo Selling

Hugo Selling är ordförande för Högerjuristerna. I somras var han med och organiserade en uppmärksammad aktion, felaktigt kallad strejkbryteri, för att bland annat ifrågasätta fackets makt på arbetsmarknaden. För det fick han och de andra utstå spott, spe och dödshot. Här är hans berättelse.

Klockan 00:00 den 17 juni blåste facket Kommunal till strejk och i princip samtliga busslinjer i Stockholms innerstad låg nere. Några få timmar senare körde fem studenter från Fria Moderata Studentförbundet, minibussar på busslinjen mellan Karolinska Sjukhuset och Södersjukhuset i Stockholm. Amalthealinjen var därmed operativ. Bakom ratten satt undertecknad och Jesper Karlsson, ordförande för Handelshögern. Med i bussarna och representanter för aktionen var även Alexandra Ivanov, vice ordförande i FMSF, Carl Hygrell, ordförande i Geijerska studentföreningen och Christoffer Aav, generalsekreterare för Nordens Konservativa Studentunion (NKSU). Genom att trafikera en av de linjer som facket stängt ned ville vi dels hjälpa sjukhusbesökare, anhöriga och sjukvårdspersonal att komma till vård, anhöriga och sina jobb, men framför allt problematisera fackets särställning på arbetsmarknaden. Dagarna före hade Kommunal lämnat förhandlingsbordet med arbetsgivarna. Kommunals företrädare hade avvisat medlarnas bud, som för övrigt gällde löneökningar på samma nivå som vad andra branscher mottagit, och ansåg att en lösning inte längre gick 30

att nå genom avtalsförhandlingar, civiliserade möten och medling. Det var mot bakgrund av detta som vi valde att mobilisera frihetsbussarna. Under hela tiden har vi som stått bakom aktionen, utan att tappa fokus från facket, inte tagit ställning för någon av parternas sida och samtidigt pekat på orimligheten i att staten, genom upphandling, tilldelar vissa företag rätten och medel att bedriva lokaltrafik. Fria Moderata Studentförbundet förespråkar fria marknader där fria människor får verka. Individer skall få ingå frivilliga avtal och utbyten med varandra, baserat på avtalsfrihet. Detta innebär inte på något sätt en konflikt mot individens rätt att organisera sig på sin arbetsplats, att få strejka och på andra sätt protestera mot, vad de upplever som, dåliga förhållanden. Det främsta verktyget mot ett dåligt avtal är att gå till en annan arbetsgivare som erbjuder bättre villkor. Den arbetsgivare som inte beviljar ledighet samtidigt som hen betalar ut låg lön kommer snabbt finna sig utan anställda. På samma sätt kommer den arbetsgivare som är för frikostig i sina avtal ha det svårt att få verksamheten att gå runt.

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Rapporterat I den svenska modellens Sverige fungerar det dock annorlunda. Avtalspunkter som ska vara frivilliga och fungera som konkurrensfördelar mellan konkurrerande företag har blivit satta ur spel av rådande lagstiftning. Avtalspunkterna regleras ibland annat Medbestämmandelagen från 1976 (MBL SFS 1976:580), Lagen om Anställningsskydd (1982:80) och Semesterlagen (1977:480). Dessa lagar innehåller bland annat turordningsreglerna, hur lång betald semester en anställd ska ha rätt till, med mera. Dessvärre har förhandlingen runt dessa punkter flyttats från arbetsgivaren och arbetstagen till Riksdagen, även om till exempel turordningsreglerna kan förhandlas bort tillsammans med det lokala facket. Facket tycker om att klappa sig själva på ryggen och hävda att de genom olika avtalssegrar avtalat fram dessa för den anställde, ibland, fördelaktiga avtalspunkter. De riktiga förhållandena är mycket mindre romantiska än vad facket beskriver det som. Facken har använt strejker för att vinna opinion för sin sak och med hjälp av vänner inom politiken fått sina önskemål på arbetstid och semester inskrivna i svensk lag. Vi har ett läge där Riksdagen har stiftat arbetslagstiftningen samtidigt som landstingen indirekt själva står som avtalspart mot facken i och med att de genom upphandling finansierar de företag som de beviljat tillstånd till att bedriva lokaltrafik, på så sätt kontrollerar de i viss mån även konkurrensen. Samtidigt tar Stockholms läns landsting ut rikets högsta landstingsskatt på över 12 procent. Förövrigt torde Stockholmsområdet med sin breda kundbas vara den bästa lämpade regionen att bedriva lokaltrafik på. Dock får vi bevittna hur staten och landsting genom sina egna regleringar misslyckas med sin verksamhet. Den som vill bedriva bussverksamhet ska ha rätt att göra det, och resenärer ska ha rätt att gå till ett konkurrerande alternativ om ett företag inte klarar av uppgiften det tar betalt för. Den modesta busstrafik vi uppehöll hade en mycket låg kapacitet i förhållande till alla de resenärer som linje 3 i vanliga fall skjutsar. Fackpampar vilar inte på hanen när de känner att deras makt är hotad. Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund konstaterade att vårt agerande var ”respektlöst och oacceptabelt”. Kommunals förbundsordförande spädde på vidare och kallade oss för förrädare och förkunnade: ”Politiker, oavsett om det är studentförbund eller om det är vuxna, ska inte lägga sig i avtalsrörelsen. Det där är ett övertramp och ett allvarligt brott mot den svenska modellen.” Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Essensen av ovanstående citat är symptomatiskt för den makt som facket åtnjuter. Deras monopol på arbetsmarknaden är heligt och får inte ifrågasättas. Den som gör det är en förrädare. Uppenbarligen är det ett brott mot en avtalsrörelse att problematisera en parts makt. I samma mening placerar facket deras strejkrätt och kanal i maktkorridoren över vår yttrandefrihet. Enskilda avtal ska skötas mellan arbetsgivare och arbetstagare och ska inte vara en fråga för politiker, vilket har varit vår poäng. De regler som återfinns i lagen, däribland turordningsregler och minsta antal semesterveckor är inte något som bör lämnas åt politiker utan ska skötas mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Arbetstagare kommer då fortfarande kunna organisera sig och genom diverse påtryckningar, däribland strejk, kunna förhandla till sig samma förmåner. Att vara emot diverse lagbestämmelser innebär inte att en dessutom är emot arbetare, rätten att organisera sig eller att gå i strejk, de som påstår dylikt är slarviga och håller en oseriös linje. Stockholms läns landsting bör sluta premiera ett fåtal företagare och istället öppna upp för att vem som helst ska få bedriva busstrafik. Detta skulle göra att chaufförer och övriga som jobbar inom branschen får en starkare position gentemot arbetsgivarna då det skulle vara möjligt att erbjuda sina tjänster till ett annat företag. Marknaden skulle vara mer jämlik om alla konkurrerade på samma villkor då vissa företag inte skulle erhålla skattemedel för sin verksamhet. Detta skulle möjligen förhindra facken från att försöka att ta hela samhället i gisslan, även om de i detta avseende tack och lov inte var så framgångsrika, genom att inleda strejker alltjämt som strejkrätten upprätthålls. Även om nuvarande system med företag som slåss om upphandling är bättre än helt offentligt driven bussverksamhet så är det fortfarande inte en lämplig lösning. Den fria marknaden med entreprenörer som konkurrerar på lika villkor skulle bäst lösa båda konflikter och andra problem. Sannolikt skulle lokaltrafiken fungera bättre då det skulle finnas en konkurrens där samtliga aktörer hade ett incitament att erbjuda bästa möjliga service till kunderna. I dag är de enda förutsättningarna för en fungerande lokaltrafik politiker som bara är ansvariga på valdagen, och då för så mycket mer, och hos entreprenörer vars främsta konkurrensfördel är att kunna erbjuda samma tjänst som andra, fast billigare. Många utövare ger mångfald i tjänster, även i lokaltrafiken. 31

Annorstädes

Att arbeta i The Liberty Movement Av: Adam Sandberg

Adam Sandberg är styrelsemedlem i Geijerska Studentföreningen och snart färdig jurist. Dessutom praktiserar han det andra tillägget, till mången fasans förtret.

Under våren 2013 tillbringade jag tre månader på den libertarianska tankesmedjan Competitive Enterprise Institute i Washington D.C. CEI, och liknande organisationer, skiljer sig så pass mycket från de som existerar i Sverige att en analys av fördelar och nackdelar är på sin plats. Att betrakta den amerikanska ”Liberty Movement” - frihetsrörelsen - med utländska glasögon visar nämligen både sådant som bör anammas och sådant som bör låsas in och glömmas bort. Jag erhöll en praktikplats på CEI genom att fråga en av deras jurister om de var intresserade av att husera en svensk juriststudent som, förutom att dela deras politiska ståndpunkter, hade läst en termin amerikansk juridik i Minnesota. Att jag var svensk hjälpte i sann crony-anda till, eftersom det visade sig att juristens mor var halvsvensk – en koppling som i det amerikanska samhället kan ta en hur långt som helst. Efter en sedermera hyfsat utdragen rekryteringsprocess anlände jag i Washington D.C. i början av februari, där jag hade ordnat boende i en praktikantlägenhet som drevs av den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation. 32

Denna relativt bisarra upplevelse förtjänar i och för sig en egen artikel, men jag lämnar det åt fantasin för den här gången. På CEI var vi åtta praktikanter där var och en var inriktad på ett särskilt ämnesområde. Medan jag arbetade med CEI:s juridiska verksamhet, arbetade andra med exempelvis arbetsmarknadspolitik, energifrågor, transportfrågor eller miljö (en av CEI:s senior fellows är i princip grundaren till vad som benämns free-market environmentalism). Det som särskiljer CEI från andra libertarianska tankesmedjor är, förutom dess karismatiske ordförande Fred L. Smith, en så kallad ”full service”-inriktning där organisationen sysslar med såväl policyanalys och utbildning, som att medverka i regleringsinitiativ samt i förekommande fall driva rättsprocesser. Ett välkänt mål där CEI var inblandande är till exempel Free Enterprise Fund v. Public Company Accounting Oversight Board, där USA:s högsta domstol förklarade en viss del av bankregleringen i Sarbanes-Oxley Act konstitutionsvidrig.

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Annorstädes För den som är intresserad av amerikansk politik eller opinionsbildning finns det förmodligen ingen plats som kan mäta sig med Washington D.C. Det kryllar av tankesmedjor, så kallade non-profits samt diverse organisationer som sysslar med rättsprocesser, lobbying, utbildning eller en kombination av dessa. En stor majoritet av organisationerna drivs uteslutande av donationer från privatpersoner och företag. Dessa donationer uppgår för den enskilda organisationen ofta till x antal miljoner dollar; det finns definitivt mycket pengar att hämta, frågan är snarare vilka som lyckas knyta dem till sig. Att donationer i många fall är helt avdragsgilla för givaren bidrar såklart till detta. På grund av denna donationsvilja och på grund av det starka inflytandet non-profits har på amerikansk politik tycks egenskaper så som mod, kreativitet och aggressivitet belönas. Medan det i Sverige främst är ett litet antal ideella organisationer som har utrymme att göra sådant som framstår som vågat eller provocerande (exempelvis FMSF) bedrivs den sortens opinionsbildning i USA även av framstående organisationer med skyhöga budgetar och ett stort antal anställda. Det händer exempelvis att CEI blir stämda av privatpersoner eller myndighetspersoner som anser att ett visst uttalande utgör förtal. Ett färskt exempel är när Michael Mann, den välkände klimatforskaren och skaparen av den ökända ”hockeyklubban”, stämde CEI efter att de bland annat kallat honom för en charlatan. Det är heller inte ovanligt att folk på vänsterflanken ger anställda på CEI benämningar som criminals, hired assassins (på grund av donationer från oljeindustrin), deniers, eller free-market terrorists, vad det nu innebär. Denna kritik och upprördhet från vänstern tas emot med glädje av CEI och liknande organisationer. Donatorerna vill provoceras och om ingen blir upprörd i amerikansk politik är det något som inte stämmer.

Det finns dock exempel på sådant i den amerikanska högerrörelsen som i vart fall får mig att rynka på näsan – och då menar jag utöver den kristna högern. Ett sådant exempel är den mobbmentalitet som har skapats av mängden nytillkomna unga människor sedan Ron Pauls kampanjer i valen 2008 och 2012. Jag har hört flera historier där personer kallats fake eller LINO (Libertarian in name only) på grund av ett ställningstagande som skiljer sig från den vedertagna uppfattningen om vad en god libertarian tycker och tänker. Ett annat exempel är helt enkelt att en stor grupp människor med starka åsikter på samma plats kan ha en avskräckande effekt på utomstående. Detta blev särskilt tydligt när Fox News-reportern John Stossel intervjuade neokonservativa Ann Coulter på International Students for Liberty Conference under våren. Den stora mobben unga libertarianer buade efter hennes svar, ställde pinsamt retoriska frågor och kallade henne för ”war criminal”. När Coulter fascinerat uttryckte att ”You guys are more mob-like than the Democrats!” var det inte utan att man höll med henne. Som framhållits ovan finns det både fördelar och nackdelar med hur högerrörelsen bedrivs i USA. Det finns en stor mängd kampanjer, artiklar, personer och organisationer som inspiration kan hämtas från, vare sig det är i syfte att raffinera ens argument eller röra runt i den svenska debattgrytan. Låt det dock inte ske på bekostnad av hövlighet, anspråkslöshet och intellektuellt utbyte. Det är viktigt att inse att socialisten är lika övertygad som liberalen om sin egen ideologis förträfflighet. Det är fullt rimligt att gå hårt mot kollektivistiska övertygelser, men det bör göras med finess och inte på ett sätt som skrämmer iväg de som är intresserade av liberal ideologi.

Jämfört med det politiska klimatet i Sverige är detta uppfriskande. Det gör gott för själen att inte behöva ta hänsyn till den tjocka kompromissdimma som ligger över många svenska ledarsidor, tidskrifter och till stor del även över organisationer som Svenskt Näringsliv och Timbro. Sverige har många fenomenala tänkare och skribenter varav vissa är välkända även i USA, men ofta behöver en idés rättframhet monteras ned innan den kan föras i offentlighetens ljus. En annan trivsam beståndsdel av amerikansk opinionsbildning är det faktum att det inte är särskilt vanligt att göra karriär som politiker, vilket gör att självcensuren inte blir lika framträdande som i Sverige och många andra europeiska länder. Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Annorstädes

NKSU Council Meeting 2013 Av: Victoria Nilsson

Den 19-21 juni avhöll Nordens Konservativa Studentunion (NKSU) sitt årsmöte i London. Young Conservative Europe Group stod som värdar för årsmötet tillsammans med den avgående ordföranden för NKSU, Stephen Ørmen Johnsen, från Høyres Studenterforbund. Victoria Nilsson, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet rapporterar.

NKSU grundades 1959 på Gimo Herrgård då FMSF bjudit in representanter från motsvarande nordiska studentorganisationer. Sedan 2007 kan också baltiska organisationer söka medlemskap, och sedan 2009 även brittiska. I nuläget består NKSU av FMSF, norska Høyres Studenterforbund, finska Kokoomusopiskelijat - Tuhatkunta, Danmarks Konservative Studerende, brittiska Young Conservative Europe Group, IRL Noorteühendus från Estland, Jaunuju Konservatoriu Lyga från Litauen samt Latvijas Konservatia jaunatnes apvieniba från Lettland.

Fredagen ägnades åt gemensam motionsbehandling samt själva årsmötet. Bland annat beslutades att höja studentföreningarnas medlemsavgift till 50 euro per år. NKSU:s avgående generalsekreterare, Viktoryia Khromchanka från FMSF, presenterade den ekonomiska berättelsen och verksamhetsberättelsen, vilket följdes av slutna omröstningar för nästkommande års ordförande och vice ordförande. Till ordförande valdes Sofi Weckman från finska Kokoomusopiskelijat - Tuhatkunta och till vice ordförande Viktor Wollstad från Young Conservative Europe Group.

Den första dagen utgjordes av ett besök i det brittiska parlamentet och möten med två parlamentsledamöter från Conservatives, Robert Buckland och Neil Carmichael. De talade om hur det är att verka som EU-positiva ledamöter inom ett parti där många förordar ett utträde ur EU, samt vilka områden inom EU de själva skulle vilja reformera. Dagen avslutades med en mingel tillsammans med Lord Deben och ledamoten Laura Sandys, som också de talade om vikten av att Storbritannien fortsatt är medlemmar i EU.

Enligt NKSU:s stadgar är det alltid FMSF som nominerar ny generalsekreterare, och efter en nominering och presentation valdes Christoffer Aav från FMS Stockholm att efterträda Viktoryia Khromchanka. Kvällen avslutades med en trevlig middag i Soho.

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Annorstädes

Almedalen Av: Lucas Karlsson

När katten är borta dansar råttorna på bordet. Med nära 2 300 evenemang och 20 000 besökare var årets Almedalsvecka på många sätt större än något tidigare år, och Fria Moderata Studentförbundet fanns självfallet representerat. Almedalsveckan är för många känd som den viktigaste veckan på året för den som vill gå på politiskt laddade seminarier och träffa våra förtroendevalda. Evenemanget äger rum i Visby på Gotland. Under en vecka om året, bland fina caféer, parker och vackra ruiner, rent av kryllar det av politiker och journalister i de gamla smala gränderna. FMSF:s årliga Almedalssegling innefattade tre segelbåtar; S/Y Agora och S/Y Tritnaha, samt S/Y Strejkbryterskan som kom fram under söndagen. Göran Hägglund var först ut bland partiledarna att hålla sitt årliga partiledartal. Det en timma långa talet behandlade bland annat ämnen som överstatliga beskattningsnivåer, Natomedlemskap och ett femte steg i jobbskatteavdraget. För att uppmuntra till politisk debatt delade FMSF traditionsenligt ut flygblad under veckan. Iklädda tröjor i förbundets färger delades flygblad ut under samtliga partiers partiledartal. I en omröstning som gjordes i efterhand röstades folkpartiets flygblad fram som det bästa, med temat; för ett parti med ett svar på alla frågor - Ja till euron! En av de stora höjdpunkterna under måndagen var Centerstudenters mingel “Precision, Punsch & Rosé”. Under minglet anordnades bland annat en kubbturnering, i vilken FMSF medverkade med två lag. S/Y Strejkbryterskan gick hem som vinnare och fick mottaga första pris i form av en kubbkung i guld. På tisdagen arrangerade FMSF ett mingel och rapportsläpp - 5,3 procent, mer än så behövs inte!. En frihetlig rapport om 5,3 procentigt skattetryck. Rapporten Svensk Linje • nr. 2 • 2013

fokuserade främst på trygghetssystem, sjukvård, infrastruktur och utbildning. På minglet serverades en god öl med samma procent alkohol som skattetrycket i rapporten. Tillställningen kantades av gott sällskap, sång och heta diskussioner. Särskilt välbesökt var den inhägnade utegård som anordnats i enlighet med de svenska reglerna för alkoholutskänkning. Ett av de mer uppmärksammade eventen under veckan var Slöseriombudsmannens evenemang Ska man skratta eller gråta, som ägde rum under onsdagen. Med humor och klockrena exempel på hur skattepengar går förlorade i offentligt finansierade projekt, levererades det dilemma som titeln antyder. Onsdagen var också moderaternas dag och Reinfeldts talardag. Efter ett kort intro gick Reinfeldt upp på scen, men hann inte mer än att tacka för inledningen innan han avbröts av att en liten grupp haverister ropade något i stil med “Sosse eller moderat samma gamla sverigehat”. Utspelet möttes av en unisont buande publik, och Reinfeldt kommenterade; “Jag kommer till er senare”. Talet fortsatte och kom i media att kallas för ett av Reinfeldts bästa tal någonsin. Till veckans höjdpunkter hörde också SPF:s seminarie Våldet går inte i pension! som var ett av de mer nischade seminarierna under veckan. Seminariet var del i en kampanj ämnad att öka medvetenheten kring våld och övergrepp gentemot äldre. Det bör understrykas att det under seminariet poängterades att äldre ofta är starka individer som inte per automatik ska ses som offer i samhället. Veckan avslutades till sist med ett ovanligt långt tal av Stefan Löfven, som FMSF inte kunde närvara vid då man redan seglat hem för den här gången. Nästa år är det valår och då kan socialdemokraterna däremot räkna med både närvarande studentförbundare och en vass valkampanj för större individuell frihet, lägre skatter och en friare marknad. 35

Kontroversiellt

Den könskodade staten Av: Josefin Strömberg

Liberaler åberopar ofta just människors lika värde – men kan det göras i en värld där det är tydligt att dessa värden inte upprätthålls? ”All men are created equal”, ett välkänt citat från den amerikanska självständighetsdeklarationen. Tanken om att människor föds lika och med lika rättigheter är stark i liberal idétradition, och har legat till grund för många staters lagstiftning. Trots detta har den praktiska tillämpningen av den länge varit bristfällig. Anledningen är självfallet att detta är en utopi och en tanke om vad staten bör efterleva snarare än en analys av hur samhället ser ut i dag. Människors rättigheter har i princip alltid varit kodade av stater utifrån diverse attribut så som hudfärg, sexuell läggning, etnicitet och kön. Detta har gällt både i Sverige, Europa och resten av världen. Trots vetskapen om detta tycks vissa liberaler och borgerliga debattörer ibland ha svårt att skilja på samhällsanalys och utopi. Något som skadar den liberala rörelsen i längden. Denna svaghet märks ofta tydligt när feminism diskuteras i den allmänna debatten. Feminismen har från början varit en liberal rörelse, men de senaste decennierna har den präglats mer och mer av socialistiskt tänkande. Trots att det fortfarande ännu finns plats för liberala feministiska reformer, både i Sverige och utomlands, tycks vänstern ha fått problemformuleringsprivilegiet när det kommer till att definiera de feministiska frågorna. När vänsterfeminister talar feminism läggs ofta stort fokus på att beskriva de problem de ser i samhället, så som att kvinnor generellt har lägre löner, utför majoriteten av det obetalda arbetet i hemmen samt att det kvinnliga könet kodas till vissa normer som inte gäller för män. Detta är alltså ett sätt att analysera samhället. 36

Borgerliga debattörer däremot lägger mindre vikt på att analysera samhället, och fokuserar snarare på att framhålla att staten bör förhålla sig neutral. Detta blir problematiskt eftersom ingen förståelse visas för de skillnader mellan könen som existerar i dag. Liberaler tror på en neutral stat som har individen som utgångspunkt och inte är normativ i förhållande till människors livsval. Vissa skulle hävda att svenska staten inte blev könsneutral förrän på 90-talet då alla yrken blev öppna för båda könen. Nu kunde till slut kvinnor få göra värnplikt utan att vara inriktade på en militär yrkesbana. Andra skulle hävda att staten fortfarande i dag är könskodad. Detta med bakgrund i diskrimineringslagstiftningen samt att Sverige 1999 skrev under ett EU-direktiv som förbjöd kvinnor att arbeta i två veckor efter en förlossning. Många borgerliga debattörer skulle vara gynnade av att lära sig skillnaden på att göra en analys, och att föreslå realpolitiska förändringar. Att hävda att strukturer existerar i samhället är inte att föreslå strukturell lagstiftning. En kan se strukturer och tycka illa om dem, men fortfarande stödja den neutrala staten. En historisk tillbakablick i Sverige vad gäller kvinnors rättigheter kan förhoppningsvis förtydliga tesen.

Könskodad lagstiftning i Sverige

Innan den allmänna folkskolan infördes i Sverige 1842 sköttes utbildningen av kyrkan, det fanns dock inga garantier för att alla fick den utbildning de hade rätt till. Folkskolan blev en stor förändring eftersom den nu blev till för både pojkar och flickor, tidigare hade bara pojkar haft rätt till en grundläggande utbildning. Trots den nya folkskolan fanns det fortfarande stor skillnad på undervisning för pojkar och flickor. Exempelvis Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Kontroversiellt hade flickor inte tillträde till de statliga läroverken och kunde därmed inte ta studentexamen för att studera vidare vid högre utbildning. Först 1927 togs beslut som gjorde att även flickor kunde få tillgång till de statliga läroverkens högre nivåer. Ett annat exempel är att utbildningens innehåll länge sett olika ut beroende på vilket kön eleven haft. Medan pojkars utbildning varit fokuserad på arbetsmarknaden och på försörjning, har flickors utbildning varit mer fokuserad på att förbereda dem på uppgiften som fru och mor. Bland annat fick pojkar läsa betydligt mer matematik och naturvetenskap än flickorna. Pojkarna läste även latin, som var starkt förknippat med rådande bildningsideal, vilket inte ingick i flickornas läroplan eftersom flickor inte ansågs behöva vara bildade, de skulle ju ta ansvar för hemmet. Det var först under senare delen av 1900-talet som Sveriges utbildningspolitik blev neutral i förhållande till kön. Fram till 1980-talet var hem- och barnkunskap endast obligatorisk för flickor. Även yrkesutbildningarna genomgick en neutralitetsfas, trots motstånd från diverse fackförbund som Metallarbetareförbundet. De ville inte ha en förändring av könssammansättningarna på arbetsplatserna. Till slut fick även de ge vika för neutralitetspolitiken. Inte bara utbildningspolitiken har större delen av Sveriges historia varit könskodad. Arbetsmarknaden har även den varit drabbad, vilket fått långtgående konsekvenser för kvinnor. Ända sedan det går att tala om en arbetsmarknad i början av 1800-talet har en individs ställning på den varit viktig. Den har avgjort om hen kan vara självständig istället för beroende av människor och stöd runt omkring sig. På grund av kvinnors svaga ställning på arbetsmarknaden har deras autonomitet och självständighet blivit lidande. Kvinnor har i högre grad än män varit beroende av andra, så som familj, make och även av staten. Sverige, likt andra länder, har länge haft en könssegregerad arbetsmarknad som både kan ses horisontellt och vertikalt. Dels finns det en uppdelning mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken, där kvinnodominerade yrken generellt sett har haft och fortfarande har lägre lön. Dels har kvinnor och män i samma branscher olika ställningar i hierarkin, där män i högre grad har haft och har fortfarande ansvarspositioner. Detta har till stor del berott på att kvinnor inte haft laglig rätt till många yrken, till exempel tjänster inom postverket eller gruvarbeten. Gruvindustriarbetarförbundet motsatte sig starkt Svensk Linje • nr. 2 • 2013

förslaget 1976 om borttagandet för förbudet för kvinnor att arbeta i gruvor. Andra yrken som kvinnor inte kunde välja var präst-, domar- och en del gymnastiklärartjänster. Först 1989 fick kvinnor bli yrkesofficerare i Sverige. Många chefspositioner har även länge varit juridisk förbehållna män. Fram till 1960-talet fanns även speciella ”kvinnolöner” som var lägre än männens. Utbyggnaden av välfärdsstaten spelade en viktig roll vad gäller egen försörjning för kvinnor. Däremot bör det poängteras att välfärdsstaten inte hade haft den rollen om lagstiftningen hade varit könsneutral från början. Arbeten som kvinnor tidigare utfört gratis i hemmen, så som vård av äldre, uppfostran och städning, fick de nu betalt för. Det är intressant att notera att vänsterpartierna lyfter fram detta som ett gott argument för välfärdsstaten, ändå motsätter de sig RUT. För kvinnor som arbetar inom RUT innebär det att de får betalt för arbete som de annars traditionellt gjort gratis. Skillnaden är att RUT betalas av privatpersoner och att välfärden, som bekant, finansieras av skattepengar. Måhända är syftet inte att behålla kvinnors inkomstberoende av staten, men det blir inte desto mindre fallet. Vidare krävde välfärdsstaten även mer byråkrati och administration, och då många kvinnor fanns tillgängliga på arbetsmarknaden fick de jobb inom de nya yrkeskategorierna. Vad gäller kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden har även den länge varit präglad av kön. Kvinnor hade inte rätt till lika hög pension som män förrän 1938. Detta berodde på att kvinnor inte ansågs ha lika hög prestationsförmåga samt att de antogs ha högre frånvaro. Resultatet blev att kvinnor inte kunde få det sista ålderstillägget på pensionen.

Lärdomar från historien

En lång rad könssegregerande lagstiftning i Sveriges historia skulle kunna räknas upp. Lärdomen av historien är att kvinnors svaga ställning i samhället, t ex i utbildningssystemet och på arbetsmarknaden, har påverkats starkt av ett icke-neutralt juridisk system. Detta gör att ”laissez-faire”-liberaler som inte vill ta i begreppet feminism eftersom de bara ”ser individer” missar en viktig samhällsanalys och förståelse för dagens könssegregation. Laissez-faire är en utopi, inte ett sätt att förklara varför samhället ser ut som det gör. Detta betyder dock inte att laissez-faire inte ska vara en utopi, bara att när en människa ställer frågan ”varför har kvinnor lägre löner än män?” kan inte svaret bli ”eftersom de inte förtjänar lika höga löner” eller ”eftersom 37

Sveriges höga ungdomsarbetslöshet beror bland annat på våra höga minimilöner. Och på vår stela arbetsmarknad. Det säger OECD. Vad säger du?

Kontroversiellt de är sämre på att jobba”. Snarare bör förståelse visas för att den svenska historien gjort det avsevärt svårare för kvinnor än män på arbetsmarknaden. Staten är normerande eftersom lagstiftning förändrar uppfattningar i samhället. Lagstiftning som ger kvinnor färre och mindre rättigheter än män producerar normer som sedan reproduceras av samhället i stort. Den dag staten blir neutral är inte den dag människor kommer ge upp sina könsnormer och börja bemöta andra som individer. Könsnormer sitter ofta djupt rotade och skickas vidare från generation till generation och dessa tar tid att förändra. Liberalers idé om position efter prestation är ofullständig. Möjligtvis kan även den ses som en utopi snarare än en beskrivning av samhället i dag. Den måste kompletteras med förståelse för hur spelplanen konstruerat olika spelregler för olika kön, och hur detta påverkat individers positioner. För att exemplifiera kan frågan om lagstiftad kvotering till bolagsstyrelser analyseras. Frågan är av liten betydelse både för kvinnans frigörelse samt i antal arbetstillfällen, men den är trots allt omdebatterad. På grund att borgerliga debattörers ofullständiga argumentation i frågan finns ett syfte i att analysera debatten. Borgerliga debattörer som kopplar samman kompetensfrågan med andelen kvinnor i börsbolagsstyrelser begår ett intellektuellt misstag, skulle jag vilja hävda. Med lärdomar från historien går det att konstatera att det finns lagstiftning som varit män till gagn på arbetsmarknaden, och som lämnat tydliga könsstrukturer efter sig. Det finns heller ingenting som säger att de män som sitter i bolagsstyrelser i dag skulle vara de mest kompetenta. Kvotering är en metod att rekrytera, och kan även ske utan lagstiftning. Vem vet, kanske har många av dessa män blivit inkvoterade för att de är just män – och inte på grund av deras kompetens? Eftersom liberaler inte heller tror på objektiva värden så som en ”objektiv kompetens”, blir det också konstigt att i samband med frågan om lagstiftad kvotering tala om kompetens över huvud taget. Alice Theodorescu skrev på Svenska Dagbladets debattsida (25/6) att hon inte vill krympas till ett kön, vilket hon hävdar skulle hända om kvotering infördes. Istället bör de mest kompetenta sitta i styrelsen argumenterade hon för, och mellan raderna skickades budskapet att genom dagens system blir det också så. Men hur vet hon att det är så idag? Hur kan en veta att Svensk Linje • nr. 2 • 2013

de rekryteringsmetoder som företag idag använder är de mest effektiva? Det vet vi inte, och för den neutrala staten bör det heller inte spela någon roll eftersom att människor bör ha rätt att göra ”felaktiga” val. Vidare vet hon inte heller om det är så att de män som i dag sitter i börsbolagsstyrelser redan är ”krympta” till kön – nämligen det manliga. Kanske kan det vara så att många män förväntas vara kompetenta eftersom att de är just män, och därför rekryteras de. En typ av informell kvotering. Hur ska en veta? Bör det spela någon roll? Argumentet emot lagstiftad kvotering handlar snarare om att staten inte bör ha rätt att diktera hur företags rekryteringsmetoder ska se ut, samt att om företag vill anställa inkompetenta personer ska de också få göra det. Att diskutera kvoteringsfrågan på detta sätt, så som många borgerliga gör, är snarare skadligt eftersom många väljare inte kommer känna igen sig i den samhällsanalys som argumentationen vilar på. Det är snarare mer fruktsamt med argumentation som syftar till att visa förståelse för den ojämställda arbetsmarknaden och kvinnors relativt svagare position på densamma, men samtidigt vara tydlig med att staten inte ska lägga sig i hur företag rekryterar. Borgerligt sinnade människor vet säkerligen att ”bör” och ”är” inte är samma sak, och den första kan inte härledas ur den andra. Att göra en analys av samhället där strukturer ingår är alltså inte samma sak som att föreslå strukturell lagstiftning. Det innebär att en borgerlig feminist kan hävda att ”det finns strukturer i samhället som är till mäns fördel” men samtidigt hävda att ”det bästa sättet att komma åt detta är den neutrala staten”. Och vidare; ”dessa strukturer är till stor del skapade av en tidigare icke-neutral stat”. Det behöver således inte vara farligt för den borgerligt övertygade att tala om strukturer. Att hävda att Sverige är ett av världens mest individualistisk länder, eller jämställda för den delen, innebär inte att vi är tillräckligt individualistiska eller jämställda. Kvarlevor från den könskodade staten som fanns ända in på 90-talet lever fortfarande kvar, och kommer sannerligen göra det i några generationer till. Det finns en orsak till varför meningen som inledde denna text innehåller ordet ”men” istället för ”people”. I tanken om människors lika värde och staten som är blind för människors yttre attribut, finns en utopi värd att högakta. Men kampen är inte över förrän samhällsanalysen stämmer överens med den.

Rapporterat

Rapport från FMS Umeå Av: Henrik Hall & Simon Vallin

De norra delarna av vårt land präglas inte bara av en lång meterologisk vinter, där gator och torg täcks av snö och älvarna fryser. Vi vet också att det norr om Uppsala finns förvånansvärt få kommuner vars politiska karta inte präglas av det rödaste rött. Umeå tillhör en minskande skara orter där Socialdemokraterna styrt nästan utan uppehåll sedan andra världskriget. Detta kan te sig märkligt då Fria Moderata Studentförbundet etablerade sig i staden redan 1958. Men kampen mot de som sätter makten och härligheten i främsta rummet och lämnar goda argument och ideologisk stringens därhän är svår. Inte ens FMSF kan övervinna alla hinder, sorgligt nog. Dessutom har, som antyds i styckets början, Umeå nu länge präglats av ideologisk vinter. Hayeks idéer har täckts av snö och frihetens idéer frusit till is. Därför var det mycket passande att när våren närmade sig se till att skynda på den politiska islossningen i Umeå. Fria Moderata Studentförbundets unika röst behöver höras i hela landet. En av presidiets ledande tankar under verksamhetsåret 2012/2013 var just att utveckla föreningsverksamheten runt om i landet för att alltid kunna ifrågasätta kårpolitruker, kommunpampar och hålla bildningsidealen och de borgerliga idéerna högt. Målet har varit att FMSF skall synas i hela landet. I förra numret kunde vi stolt berätta om att FMS Karlskrona startats och nu har turen alltså kommit till FMS Ymer, som vid årsmötet passade på att byta namn till FMS Umeå. Föreningen har tidigare gett ut en tidning som hette Yggdrasil och den senast kända ordförande är Robert Svedjetorp som tillträdde 2005. Umeå bjöd på begynnande vårväder när tre glada presidialer begav sig via Arlanda upp till Umeå den 20 40

april för FMS Umeås årsmöte och för att träffa den nya styrelsen. Det gjordes på matematiska institutionen vid Umeå Universitet. Där valdes enhälligt Simon Vallin till ny ordförande, Emil Marklund till vice ordförande och Andrea Spångberg till ledamot i Norrlands mest frihetliga lokalförening. Alla tre har en bakgrund inom Moderata ungdomsförbundet och är inne på den naturvetenskapliga banan. Simon pluggar tillämpad matematik och Andrea skall bli läkare. Emil Marklund börjar till hösten ett program i teknisk datavetenskap. Den nya styrelsen ser fram emot att komma igång med medlemsaktiviteter som till exempel ideologidiskussioner och hoppas på givande kontakt med resten av förbundet. Fria Moderata Studentförbundet önskar nya styrelsen lycka till och hörde vi till slut inte Hayek tina och mullra från isdjupet i Umeälven? “To understand our civilisation, one must appreciate that the extended order resulted not from human design or intention but spontaneously: it arose from unintentionally conforming to certain traditional and largely moral practices, many of which men tend to dislike, whose significance they usually fail to understand, whose validity they cannot prove, and which have nonetheless fairly rapidly spread by means of an evolutionary selection — the comparative increase of population and wealth — of those groups that happened to follow them. The unwitting, reluctant, even painful adoption of these practices kept these groups together, increased their access to valuable information of all sorts, and enabled them to be ‘fruitful, and multiply, and replenish the earth, and subdue it’ (Genesis 1:28). This process is perhaps the least appreciated facet of human evolution” Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Redaktionen rekommenderar något finskt igen Alla goda ting är som bekant tre och därför känner sig redaktionen att de två tidigare finska rekommendationerna behövs kompletteras med en tredje. Denna gång vill vi rikta fokus och lyfta fram något ur det finska livets hårda skola. Allt värt att veta förmedlas inte genom skolväsendet och i synnerhet kring snaps brukar skolan vara en bristande kunskapskälla. Den tredje finska saken vi vill lyfta fram är den dryck som blivit signum för Fältmarskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim, nämligen Marskens Snaps (nr 86592 hos Monopolet) eller som den i sitt hemland heter Marskin ryyppy. Snapsen serveras väl kyld och den dricks ur ett glas så pass fyllt att endast ytspänningen hindrar det från att rinna över. Detta är enligt militärtradition något Mannerheim kommit i kontakt med utomlands som enligt somliga handlar om att man skall se vem som är nervös och skakar på handen. Andra påstår att det handlar om rättvisa och att alla skall få en lika stor snaps. Mannerheim förde befälet över den vita sidan under det finska inbördeskriget och var befälhavare över de finska styrkorna under både vinterkriget och fortsättningskriget och var under en kortare tid även president. Snapsen består av akvavit, gin och noilly prat och skapades enligt ryktet av hans adjutant då Mannerheim ogillade det som erbjöds av det statliga monopolet. Efter gammeldansk har redaktionen svårt att hitta en dryck med lika mycket av frihetens vingslag över sig.

Erfarenhet Kunskap Erfarenhet Kontaktnät Kunskap Ambition Kontaktnät Ambition Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21 Lund Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 www.skanegardar.se Bredgatan 25, 222 21 Lund

Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21Kontorstid, Lund tel: 046-19 04 40 Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 Fax: 046-12 32 50 LANTEGENDOMAR: FÖRMEDLING, RÅDGIVNING, VÄRDERING www.skanegardar.se www.skanegardar.se Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Svensk linjes vänner

Svensk Linjes Vänner Fria Moderata Studentförbundet har, under olika namn, varit verksamt sedan 1942. Ständigt har det skrivna ordet varit det främsta vapnet i kampen mot ofrihet och förmynderi. Ända sedan starten har ett av de främsta medlen såväl för att lära upp skribenter som för att sprida budskap och möjliggöra en akademisk diskussion varit Studentförbundets tidskrift – Svensk Linje. Samtidigt är utgivningen av Svensk Linje en kostsam verksamhet. Därför finns sedan 2001 Svensk Linjes Vänner, en sammanslutning för dem som är villiga att bidra ekonomiskt till utgivningen av Svensk Linje. Medlemsskap kostar 500 kronor per år för privatpersoner och 2000 kronor för juridiska personer.

Som tack för ditt stöd får du följande: - Prenumeration på Svensk Linje - Förhandsinformation från redaktören inför varje nytt nummer - Inbjudan till en årlig träff med redaktionen och föredrag samt information om tidningen - Hedersomnämnande på såväl Svensk Linjes som FMSF:s hemsidor (valfritt) - Glädjen att stödja en av Sveriges ledande debattskrifter För frågor, kontakta Fria Moderata Studentförbundet: E-post info@fmsf.se, tel 08-791 5005. För medlemsskap, sätt in 500 alternativt 2000 kronor på pg 29 74 25-1. Ange ditt namn samt ”Svensk Linjes Vänner”.

Tack för ditt stöd!

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Till minne av

Einar du Rietz 1967-2013 Av: Torsten Svenonius & Peter Ejemyr

Han kom som ett yrväder 1986. En rekordung ombudsman i Stockholmsdistriktet handplockad av de från MUF Uppsala som gått före in i FMSF. Sju år senare lämnade han aktiv tjänst efter att ha varit både viceordförande och förbundssekreterare. Men studentförbundare slutade han aldrig att vara. Guldnålen satt fast förankrad på hans kavajslag och han kände att den förpliktade. I två decennier fortsatte han att ge förbunds- och föreningsledningar goda råd, vänliga förmaningar och syrliga påpekanden om allt från politisk ideologi till hur en riktig sexa skulle vara. Just denna kombination var en av de saker som gjorde Einar intressant. För honom var det inget konstigt att ägna förmiddagen åt en lång text om duellrätten och eftermiddagen åt att skriva statuter för Gammeldanskorden. Givetvis helst utan att någon såg honom göra det. Einar arbetade ofta hårt, men la ner ännu mer kraft på att dölja det. När någon fanns i närheten gällde det att ligga utslängd i en fåtölj med en cigg i handen och se nonchalant ut. För Einar var estetik inte något ytligt utan en självklarhet. Lika kyligt rationell som han kunde vara när det gällde att diskutera liberala principer lika ändlöst känslosam och romantisk kunde han vara när det gällde hur livet skulle levas. Att en av hans favoritkaraktärer i litteraturen var Sebastian i ”Brideshead Revisited” förvånar kanske ingen. En annan tydlig egenskap var hans intresse för resande. Sverige var bara en vrå, Europa hans vardagsrum och världen det hus han bodde i. För en person med en legär inställning till regler är det ingen match att bortse från grammatik och syntax och tala sex språk obehindrat. Men det är förstås som obändig frihetskämpe och Svensk Linje • nr. 2 • 2013

ifrågasättare av auktoriteter Einar gjort störst avtryck. Såväl i tal som i handling var han fullständigt kompromisslös. Rent intellektuellt visste han förstås vad konsekvensetik innebar men att tillämpa en enda liten gnutta av det var honom totalt främmande. Minsta eftergift innebar att man gått över till den mörka sidan. Att inte bara förespråka vissa principer utan också leva efter dem tjugofyra timmar om dygnet kan vara ganska jobbigt för omgivningen. Men framför allt sliter det hårt på en själv. Detta ledde givetvis till att många såg honom som kontroversiell. Det störde dock inte Einar nämnvärt. Mer smärtade det nog att vissa när han kandiderade till viceordförande i förbundet anförde att han inte var någon riktig student. Han hade ju inte en enda högskolepoäng, nej inte ens en riktig studentexamen. Denna småsinta formalism gick på tvärs med allt Einar själv stod för. Som infödd i det akademiska Uppsala var idén om universitetet som en plats där man tillbringade några år för att få en formell examen och sedan fortsätta vidare ut i livet helt främmande. Nej, universitetet var ett ständigt närvarande sinnestillstånd av förkovran. En påminnelse om att det alltid fanns en bok till att läsa, ett samtal till att föra och en världsgåta till att lösa. Men också ett spratt till att utföra, en visa till att skriva och en flaska till att dricka. I linje med detta kom han kanske mer än någon annan att förkroppsliga visans ord : ”Men hjärtat i en sann student kan ingen tid förfrysa. Den glädjeeld som där han tänt, hans hela liv skall lysa.” Nu har Einars eld slocknat, men hans liv och gärning lyser som en fyrbåk för många kommande generationer av studentförbundare. 43

Kontroversiellt

5,3% Av: Fria Moderata Studentförbundets presidium

Under årets Almedalsvecka presenterade Fria Moderata Studentförbundet sin rapport, 5,3 procent, i samband med ett seminarium. I den skissas på ett samhälle där individen får möjlighet att leva för sin egen skull, i stället för som i dag: likt en välfärdsstatens undersåte. Med ett skattetryck på 5,3 procent lanserar studentförbundet ett radikalt systemskifte i frihetens namn, som få längre vågar drömma eller tala om. Här följer ett utdrag:

Skatten utgör i dag svenskarnas i särklass största utgiftspost. Institutet för Privatekonomi vid Swedbank beräknade 2012 att ett singelhushåll med en månadslön på 25 000 kr i typfallet betalar totalt 17 200 kr per månad i skatt. Det är givetvis en summa som ligger hästlängder före nämnda hushålls övriga stora utgiftsposter som boende och mat. Är detta då normalt? Hur står det sig ur ett internationellt perspektiv? Den tragiska sanningen är att det svenska skattetrycket är världens näst högsta, trots att nästan två hela mandatperioder har förflutit med den påstått borgerliga Alliansen vid regeringsmakten. Med ett svenskt skattetryck på 44,5 procent av BNP år 2011, är det bara Danmark som är värre, med sina 48,1 procent. Detta kan kontrasteras mot USA:s 25,1 procent och OECDländernas genomsnitt på 33,8 procent. Några naturliga frågor som omedelbart infinner sig: Om skattetrycket i Sverige är nästan dubbelt så högt som det amerikanska, är vi därigenom dubbelt så lyckliga? Har vi det dubbelt så bra? Är våra grönområden dubbelt så gröna, våra liv dubbelt så långa och våra invånare dubbelt så läskunniga? Besvarandet av dessa frågor lämnar vi som en lämplig övning åt den intresserade läsaren. Samtidigt är det inte bara ifråga om totalt skattetryck som Sverige hamnar i den absoluta botten. Även på marginalskattefronten är vi näst värst, där Sveriges högsta marginalskattesats på 57 procent (ännu högre för den som har oturen att bo i, säg, Hofors, Ockelbo 44

eller Borlänge) enbart överträffas av det lilla karibiska öriket Arubas 59 procent. Å andra sidan fordras en inkomst motsvarande USD 164 986 för att kvalificera för Arubas högsta marginalskatt. I Sverige räcker det med en drygt hälften så stor inkomst, motsvarande USD 84 367. Eller annorlunda uttryckt: det räcker att du är välutbildad och eftertraktad på arbetsmarknaden. Och av finansminister Anders Borgs (M) uttalanden i frågan att döma torde heller inte ett avskaffande av (den vid införandet påstått temporära) värnskatten ligga i korten framöver, varför vi även kan räkna med att få behålla vår skamposition. Vad innebär det då rent konkret i kronor och ören att betala 57 procent i inkomstskatt? På en inkomst om 100 000 kr skall givetvis läggas arbetsgivaravgiften på 31 420 kr. På de 43 000 kr som kvarstår efter att inkomstskatten har dragits skall sedan 8 600 kr erläggas i skatt, vid en genomsnittlig konsumtion (med 25 procent moms). Av en total löneinkomst på 123 420 kr skall således 31 420 kr + 57 000 kr + 8 600 kr, eller sammanlagt 97 020 kr, erläggas i skatt, vilket motsvarar en total skattesats om 78,6 procent. Den höginkomsttagare som arbetar en extra timma på marginalen får således i slutändan behålla mindre än 13 minuters intjänade inkomst i egen ficka. Inte helt oväntat är det följaktligen stört omöjligt att arbeta sig till en förmögenhet i dagens Sverige. Återigen måste vi fråga oss, vill vi verkligen leva i ett sådant samhälle?

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Kontroversiellt Det borde egentligen inte behöva påpekas, men för somliga i vårt samhälle tycks det tyvärr ändå vara ett okänt faktum: att betala skatt är inte frivilligt. Den som inte betalar när fogden kräver, kommer så småningom att få stifta bekantskap med ting och polis. Och för den som gör motstånd väntar som yttersta konsekvens ett snabbt och effektivt »åtgärdande« från statens sida. Detta är en hård verklighetsbeskrivning, men det är en verklighetsbeskrivning, likväl. Föga förvånande finns det därför de som önskar rationalisera och relativisera statens beskattning med mer eller mindre fantasifulla analogier till fredliga marknadsutbyten eller frivilliga sammanslutningars medlemsavgifter. Vad gäller dessa argumentationslinjer nöjer vi oss att likt Joseph Schumpeter konstatera att »[t]he theory which construes taxes on the analogy of club dues or of the purchase of the services of, say, a doctor only proves how far removed this part of the social sciences is from scientific habits of mind«. Vi studentförbundare må sedan tvista sinsemellan om huruvida skatt är stöld, rån eller slaveri. Otvivelaktigt är dock att skatt är ett satans otyg. Oaktat det sjunde budordet och de moraliska aspekterna av ett system som förvägrar människor rätten att förfoga över frukterna av det egna arbetet, leder skatterna nämligen till ett veritabelt skräckkabinett av oönskade ekonomiska konsekvenser: Dödviktsförluster. Skattekilar. Snedvriden konkurrens. Förvanskade incitament. Resursslöseri. Ineffektivitet. Välfärdsberoende. Kvävd kreativitet. Grogrund för fusk och »upplägg«. Minskande drivkrafter för flit och utbildning. Och så vidare. Den värsta effekten av dem alla är kanske odlandet av en kultur av misstänksamhet och missunnsamhet, då individer och samhällsgrupper ställs emot varandra i den eviga kampen att sluta som skattekonsumenter istället för skatteproducenter. Marknadens harmoni utbyts mot ett allas krig mot alla, där den enes död är den andres bröd (hans smör, hans marmelade). Än en gång, är det verkligen ett sådant samhälle vi åstundar? Om de amerikanska kolonisterna kunde revoltera för en skatt på tre pence per skålpund te, hur hade de då inte reagerat om de hade utsatts för dagens svenska skattetryck? Och vad hade det stått på budkavlarna, om vi återuppväckte anförarna för svunna tiders svenska skatteuppror och bondetåg? Tanken svindlar. För Fria Moderata Studentförbundet är det givetvis främmande att ropa på en modern svensk skatterevolt, där dalkarlar och smålänningar åter tågar mot Stockholm för att Svensk Linje • nr. 2 • 2013

kräva sin rätt gentemot en konfiskatorisk statsmakt. Vad vi istället förespråkar är en tankens revolution, där den gamla truismen om oundvikligheten av »death and taxes« förpassas till den intellektuella historiens skräphög. Med detta sagt önskar vi inte framstå som oresonliga och verklighetsfrånvända, utan framlägger härmed ett moderat förslag: ett skattetryck på 5,3 procent. Hur har vi då kommit fram till just denna skattesats? Tja, likt de flesta politiska förslag som är konkret siffersatta, innehåller det givetvis ett stort mått av godtycklighet, men vi har ändå kunnat utgå dels från vad som har krävts av våra föregångare, dels från vad vi faktiskt kan få för skattepengarna, givet 5,3 procent. »Häften kvar« lyder en välkänd paroll. Här är det den högsta marginalskatten som åsyftas, men när vi ändå levererar reformalternativ kan vi lika gärna förespråka ett proportionellt skattesystem, oaktat inkomstslag, varför marginalskatten således skulle vara konstant. Hälften kvar skulle därmed innebära ett totalt skattetryck på 50 procent. En tiondel av detta skulle då mycket väl kunna vara rimligt, som ett första steg, varvid vi hamnar på ett skattetryck på 5 procent. För att visa på vår konservativa och ansvarstagande ådra adderar vi därefter en säkerhetsmarginal på 0,3 procentenheter. Således: 5,3 procent. Av en händelse samma siffra som volymprocenten alkohol i ett gott öl... Vad skulle vi då kunna få för skattepengarna? Ett sänkt skattetryck är givetvis enbart möjligt genom kraftig nedbantade offentliga utgifter. Det naturliga vore då att slimma dessa till statens primära uppgifter: polis, rättsväsende och försvar. I dag går 3 procent av de offentliga utgifterna till försvaret. En lika stor del går till utgiftsposten samhällsskydd och rättsskipning (innefattande bland annat polisverksamhet, brandskydd och kriminalvård). Nattväktarstatssysslorna utgör med andra ord totalt 6 procent av de offentliga utgifterna. Givet ett totalt skattetryck på 44,5 procent av BNP motsvarar detta ungefär 2,67 procent. Inom ramen för våra föreslagna 5,3 procent skulle vi således kunna rymma nästan en fördubbling av utgifterna på statens kärnuppgifter. Därmed skulle vi måhända till och med kunna unna oss ett fungerande försvar. Och varför inte en riksdag, nu när vi ändå känner oss generösa? Ett samhälle med ett totalt skattetryck på 5,3 procent – ja, ett sådant samhälle skulle vi faktiskt kunna vara stolta över att leva i och med gott samvete lämna i arv till våra barn. 45

Klassiskt

Herbert Spencer

Udrag ur ”On Education: Intellectual, moral and physical”, skriven av Herbert Spencer år 1861.

How to live?—that is the essential question for us. Not how to live in the mere material sense only, but in the widest sense. The general problem which comprehends every special problem is—the right ruling of conduct in all directions under all circumstances. In what way to treat the body; in what way to treat the mind; in what way to manage our affairs; in what way to bring up a family; in what way to behave as a citizen; in what way to utilise those sources of happiness which nature supplies—how to use all our faculties to the greatest advantage of ourselves and others—how to live completely? And this being the great thing needful for us to learn, is, by consequence, the great thing which education has to teach. To prepare us for complete living is the function which education has to discharge; and the only rational mode of judging of an educational course is, to judge in what degree it discharges such function.

and throughout all cases. It behoves us to set before ourselves, and ever to keep clearly in view, complete living as the end to be achieved; so that in bringing up our children we may choose subjects and methods of instruction, with deliberate reference to this end. Not only ought we to cease from the mere unthinking adoption of the current fashion in education, which has no better warrant than any other fashion; but we must also rise above that rude, empirical style of judging displayed by those more intelligent people who do bestow some care in overseeing the cultivation of their children’s minds. It must not suffice simply to think that such or such information will be useful in after life, or that this kind of knowledge is of more practical value than that; but we must seek out some process of estimating their respective values, so that as far as possible we may positively know which are most deserving of attention.

This test, never used in its entirety, but rarely even partially used, and used then in a vague, half conscious way, has to be applied consciously, methodically,

Doubtless the task is difficult—perhaps never to be more than approximately achieved. But, considering the vastness of the interests at stake, its difficulty is

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Klassiskt no reason for pusillanimously passing it by; but rather for devoting every energy to its mastery. And if we only proceed systematically, we may very soon get at results of no small moment. Our first step must obviously be to classify, in the order of their importance, the leading kinds of activity which constitute human life. They may be naturally arranged into:—1. those activities which directly minister to self-preservation; 2. those activities which, by securing the necessaries of life, indirectly minister to selfpreservation; 3. those activities which have for their end the rearing and discipline of offspring; 4. those activities which are involved in the maintenance of proper social and political relations; 5. those miscellaneous activities which fill up the leisure part of life, devoted to the gratification of the tastes and feelings. That these stand in something like their true order of subordination, it needs no long consideration to show. The actions and precautions by which, from moment to moment, we secure personal safety, must clearly take precedence of all others. Could there be a man, ignorant as an infant of surrounding objects and movements, or how to guide himself among them, he would pretty certainly lose his life the first time he went into the street; notwithstanding any amount of learning he might have on other matters. And as entire ignorance in all other directions would be less promptly fatal than entire ignorance in this direction, it must be admitted that knowledge immediately conducive to self-preservation is of primary importance. That next after direct self-preservation comes the indirect self-preservation which consists in acquiring Svensk Linje • nr. 2 • 2013

the means of living, none will question. That a man’s industrial functions must be considered before his parental ones, is manifest from the fact that, speaking generally, the discharge of the parental functions is made possible only by the previous discharge of the industrial ones. The power of self-maintenance necessarily preceding the power of maintaining offspring, it follows that knowledge needful for self-maintenance has stronger claims than knowledge needful for family welfare—is second in value to none save knowledge needful for immediate self-preservation. As the family comes before the State in order of time—as the bringing up of children is possible before the State exists, or when it has ceased to be, whereas the State is rendered possible only by the bringing up of children; it follows that the duties of the parent demand closer attention than those of the citizen. Or, to use a 47

Frihandel & miljö för ett hållbart välstånd joinfjellner.nu

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Klassiskt further argument—since the goodness of a society ultimately depends on the nature of its citizens; and since the nature of its citizens is more modifiable by early training than by anything else; we must conclude that the welfare of the family underlies the welfare of society. And hence knowledge directly conducing to the first, must take precedence of knowledge directly conducing to the last. Those various forms of pleasurable occupation which fill up the leisure left by graver occupations—the enjoyments of music, poetry, painting, etc.—manifestly imply a pre-existing society. Not only is a considerable development of them impossible without a long-established social union; but their very subject-matter consists in great part of social sentiments and sympathies. Not only does society supply the conditions to their growth; but also the ideas and sentiments they express. And, consequently, that part of human conduct which constitutes good citizenship, is of more moment than that which goes out in accomplishments or exercise of the tastes; and, in education, preparation for the one must rank before preparation for the other. Such then, we repeat, is something like the rational order of subordination:—That education which prepares for direct self-preservation; that which prepares for indirect self-preservation; that which prepares for parenthood; that which prepares for citizenship; that which prepares for the miscellaneous refinements of life. We do not mean to say that these divisions are definitely separable. We do not deny that they are intricately entangled with each other, in such way that there can be no training for any that is not in some measure a training for all. Nor do we question that of each division there are portions more important than certain portions of the preceding divisions: that, for instance, a man of much skill in business but little other faculty, may fall further below the standard of complete living than one of but moderate ability in money-getting but great judgment as a parent; or that exhaustive information bearing on right social action, joined with entire want of general culture in literature and the fine arts, is less desirable than a more moderate share of the one joined with some of the other. But, after making due qualifications, there still remain these broadly-marked divisions; and it still continues substantially true that these divisions subordinate one another in the foregoing order, because the corresponding divisions of life make one another possible in that order. Of course the ideal of education is—complete preparation in all these divisions. But failing this ideal, as Svensk Linje • nr. 2 • 2013

in our phase of civilisation every one must do more or less, the aim should be to maintain a due proportion between the degrees of preparation in each. Not exhaustive cultivation in any one, supremely important though it may be—not even an exclusive attention to the two, three, or four divisions of greatest importance; but an attention to all:—greatest where the value is greatest; less where the value is less; least where the value is least. For the average man (not to forget the cases in which peculiar aptitude for some one department of knowledge, rightly makes pursuit of that one the bread-winning occupation)—for the average man, we say, the desideratum is, a training that approaches nearest to perfection in the things which most subserve complete living, and falls more and more below perfection in the things that have more and more remote bearings on complete living. In regulating education by this standard, there are some general considerations that should be ever present to us. The worth of any kind of culture, as aiding complete living, may be either necessary or more or less contingent. There is knowledge of intrinsic value; knowledge of quasi-intrinsic value; and knowledge of conventional value. Such facts as that sensations of numbness and tingling commonly precede paralysis, that the resistance of water to a body moving through it varies as the square of the velocity, that chlorine is a disinfectant,—these, and the truths of Science in general, are of intrinsic value: they will bear on human conduct ten thousand years hence as they do now. The extra knowledge of our own language, which is given by an acquaintance with Latin and Greek, may be considered to have a value that is quasi-intrinsic: it must exist for us and for other races whose languages owe much to these sources; but will last only as long as our languages last. While that kind of information which, in our schools, usurps the name History—the mere tissue of names and dates and dead unmeaning events— has a conventional value only: it has not the remotest bearing on any of our actions; and is of use only for the avoidance of those unpleasant criticisms which current opinion passes upon its absence. Of course, as those facts which concern all mankind throughout all time must be held of greater moment than those which concern only a portion of them during a limited era, and of far greater moment than those which concern only a portion of them during the continuance of a fashion; it follows that in a rational estimate, knowledge of intrinsic worth must, other things equal, take precedence of knowledge that is of quasi-intrinsic or conventional worth. 49

Linjerat Fria Moderata Studentförbundet

Svensk Linje årgång 71

Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

Avgående Redaktör:

Förbundsordförande:

Tillträdande Redaktör:

Victoria Nilsson victoria.nilsson@fmsf.se

Henrik Hall henrik.hall@fmsf.se

Viceordförande:

Avgående Redaktion:

Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se Alexander Ivarsson alexander.ivarsson@fmsf.se

Internationell sekreterare: Karl Von Baumgarten karl.baumgarten@fmsf.se

Prenumerationsärenden: info@fmsf.se

Texter:

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

Tryck:

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

Gustaf Dymov gustaf@fmsf.se

Johan Andréasson Isabella Carneström Carl Hygrell Carolina Lindholm Evelina Lorentzon Adam Tiwe Hanna Wagenius

Tillträdande Redaktion: Jacob Dexe Emil Marklund Adam Sandberg Hugo Selling Siri Steijer Adam Vallin Hanna Wagenius

Redaktionssekreterare: Daniel Skavén Ruben

Formgivning: Johanna Nylander

Ansvarig utgivare: Victoria Nilsson

Omslag:

Tamakatzura Tamatori attackerad av bläckfisken är målad av Utagawa Kuniyoshi (1798 - 1861) och faller under public domian.

Shunga:

Är målad av Katsushika Hokusai (17601849), och faller under public domain. Gammal japansk synd är svensk.

www.svensklinje.se 50

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Funnet, Shunga, del 2

Svensk Linje • nr. 2 • 2013

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Posttidning B

Vi löser problem och skapar möjligheter Kreab Gavin Anderson är en världsledande rådgivare inom företagskommunikation, finansiell kommunikation och samhällskontakter/public affairs. Vi hjälper beslutsfattare inom näringsliv, organisationer och politik att hantera komplicerade och känsliga kommunikationsutmaningar. Kreab Gavin Anderson har kontor i 25 länder. Våra 350 professionella konsulter representerar 40 nationaliteter och vi hjälper mer än 750 kunder med strategisk rådgivning.

www.kreabgavinanderson.com

Abu Dhabi Auckland Bangalore* Barcelona Beijing Berlin* Brasilia* Brussels Canberra Cologne* Copenhagen Dubai Frankfurt* Helsinki Hong Kong Hyderabad* Jakarta* Jeddah Lisbon London Madrid Melbourne Milan Moscow* Mumbai* Munich* New Delhi* New York Oslo Paris Perth Riyadh São Paulo* Seoul* Shanghai Singapore Stockholm Sydney Taipei* Tokyo Washington DC *samarbetspartners