Människoöden bakom sköldarna I frimurarhusets i Linköping trappa hänger sköldar, som tillhört numera avlidna bröder i Östgöta Provinsialloge. De stora sköldarna, som hänger i trappans övre del, har en gång hängt i Svenska Frimurare Ordens stamhus i Stockholm. De mindre sköldarna har hängt i Provinsiallogens lokaler. Sköldarna är upphängda efter brödernas dödsdag. De äldsta sköldarna är från 1800-talets början och hänger högst upp i trappan. De yngsta, som är från 1930-talet, hänger längst ned i trapphuset.
I provinsiallogens arkiv finns en mapp för varje avliden broder. I mappen finns ofta en levnadsberättelse. Som regel är dessa berättelser mycket kortfattade och innehåller endast korta uppgifter om familj, utbildning och anställningar. I några få undantagsfall finns levnadsbeskrivningar, som är fylliga och innehåller många detaljer. Minnestal över avlidna bröder innehåller ibland ytterligare information. I mappen förvaras också förslag till sköld.
Jonas Henrik Kellgren, 1837-1916 Henrik Kellgren har lämnat en livfull och detaljrik levnadsberättelse, till omfånget nästan en mindre bok. Berättelsen är upprättad 1915, alltså alldeles vid slutet av hans levnad. Han föddes 1837 i Alingsås. Hans far var kapten. Under barndomen var Henrik Kellgren flera gånger nära att förolyckas. Vid ett tillfälle föll han ned från en kakelugnsnisch, så att han fastande med huvudet i kakelugnsluckan. Han blev överkörd av en skogskälke, så att ena meden gick över hans ansikte och krossade hans näsa. Hans mor lyckades emellertid få ordning på han trasiga ansikte. Han anser, att hon hade förmåga att bota sjukdomar, och att han själv ärvt denna hennes förmåga. Han gick i skola i Alingsås och fortsatte sina studier vid Skara högre elementarläroverk. Han tog studentexamen vid Lunds universitet. Vintern 1855-1856 mobiliserade Sverige för att gå i krig mot Ryssland. Henrik Kellgren anmälde sig då till Västgöta Regemente. Men det blev inget krig. Hans far ville att han skulle gå in vid telegrafiska kåren, men han vägrade, eftersom telegrafiska kåren enligt hans uppfattning var en uppsamlingsplats för obegåvade studenter. Han Frimuraren
förklarade då att sonen i fortsättningen fick klara sig själv och inte kunde räkna med någon ekonomisk hjälp hemifrån. För att få medel till militär utbildning tog Henrik Kellgren anställning vid lantmäterikåren. Han genomgick utbildning i Västgöta-Dals regemente och blev underlöjtnant. Han var frispråkig och hamnade gång på gång i konflikt med sina överordnade. När han som underofficer gått högvakt, blev han av sitt befäl anmäld för ”orderbrott, försumlighet och sturskhet”. Denna anmälan ledde dock inte till någon bestraffning. Han fick kommendering till skjutskolan på Drottningholm. Flera av regementets högre officerare ansåg emellertid, att han hade haft alltför många kommenderingar. De övertalade därför regementschefen att ändra sitt beslut. En annan officer skickades till skjutskolan. Henrik Kellgren fick istället för kommendering till Drottningholm tre månaders semester. Han begav sig till Stockholm för att som frielev bli antagen vid skjutskolan. Han erbjöd sig att själv betala sin utbildning. Han hade inte fått något rekommendationsbrev från sin regementschef och blev därför avvisad av skjutskolans chef. Kellgren uppvaktade därefter förgäves krigsmi-
nistern. Till sist frågade han chefen för arméns kommandoexpedition, om det var möjligt att få företräde inför Konungen. Han fick nödvändiga anvisningar. En fredag, precis när klockan i Riddarholmskyrkan slog tolv, steg Henrik Kellgren in på kommandoexpditionen. Kung Karl XV, satt vid ett bord och skrev. Kellgren gjorde ställningssteg för Konungen och anhöll, att få genomgå kurs vid skjutskolan. Kungen tittade upp och sade: ”Visst faen skall han dit. Res med första båt!” Också tiden på skjutskolan innebar konflikter. Flera av eleverna protesterade mot förödmjukande undervisningsmetoder. En del av dem blev bestraffade, därför att de protesterade. Henrik Kellgren tog parti för de protesterande och var nära att själv bli bestraffad. Han återkom till sitt regemente men ”hade svårt att tåla sig”. Han lämnade regementet med löjtnants grad och började studera vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm. Också här fann han saker, som han uppfattade som felaktiga. Vid undervisning om andningsprocessen fick eleverna t ex lära sig att män och kvinnor andas med olika kroppsdelar. Kvinnan andas med övre delen av brös- ∆ 31