Storverk inom musikvetenskap
M
usiken har av tradition en stark ställning inom frimureriet. Av de klassiska konstarterna är musiken unikt upphöjd med ett eget ämbete – musikföreståndarens – i logernas och brödraföreningarnas rituella bemanning. Många av musikhistoriens främsta tonsättare har också varit frimurare. Förra årets 250-årsjubilar, Wolfgang Amadeus Mozart, är sannolikt den mest hyllade och berömda av alla tiders frimurarbröder. En fortsatt uppräkning av musikaliska storheter inom frimureriet upptar namn som Joseph Haydn, Franz Liszt, Jean Sibelius, Jean Philippe Rameau, Luigi Cherubini, Johann Christian Bach och den på senare år allt oftare spelade wienklassicisten Johann Nepomuk Hummel. Här i Sverige kunde vi i fjol också hylla Joseph Martin Kraus, som föddes samma år som Mozart och som överlevde densamme med bara ett år. Den tyskfödde Kraus var under den viktigaste delen av sitt korta liv verksam i Sverige. Finlandssvensken Bernhard Crusell, som ligger bakom något av det bästa som skrivits för klarinett, tillhörde på sin tid Stockholmsfrimureriet. Liksom även Carl Michaël Bellman och hans notförläggare Olof Åhlström.
tare med anknytning till frimureriet. De flesta har sina medlemskap grundligt dokumenterade, medan det i vissa fall enbart finns lösa medlemsuppgifter och rykten att gå på. Det sistnämnda gäller bland annat berömdheter som Ludwig van Beethoven, Camille Saint-Saëns, Carl Philipp Emauel Bach, Richard Wagner och den osannolikt produktive Georg Philipp Telemann. Ändå finns dessa medtagna i boken med biografier och allt, av det konsekventa skälet att de oavsett eget medlemsengagemang skrivit musik som antingen använts i frimurarloger eller haft frimureriskt ämnesinnehåll. Alldeles obegränsad är dock inte bokens redovisning, av skäl som väl kan förstås. Begränsningen ligger i valet av länder. Boken upptar tonsättare verksamma i England, Frankrike, Tyskland, Danmark, Norge, Island, Finland och Sverige. Ett så musikhistoriskt framträdande land som Italien saknas helt. Och när det gäller Österrike är det enbart huvudstaden Wien som kommer i fråga.
Djupare bildning För den som vill skaffa sig djupare bildning – ja, den djupast tänkbara – kring ämnet ”Frimureriska tonsättare och frimurerisk musik” finns nu en 400 sidor tjock bok med just denna titel på svenska. Det är forskningslogen Carl Friedrich Eckleff som tagit initiativet till en mycket omfattande inventering av dels de skapande tonkonstnärer som genom århundradena tagit plats i frimurarlogernas medlemsakter, dels den musik som förekommit i ritualbundna och andra frimureriska sammanhang.
500 biografier Boken innehåller hela 500 mer eller mindre fylliga levnadsbeskrivningar av tonsät22
Avvikelser När man jämför ”Frimureriska tonsättare och frimurerisk musik” med vad som står i andra uppslagsverk under sökordet ”frimurarmusik” upptäcker man avvikelser i fråga om några kända tonsättarnamn. I
exempelvis Sohlmans Musiklexikon uppges att både Christoph Willibald Gluck och Giacomo Puccini skulle ha varit frimurare, men om detta står ingenting i den nu utkomna frimureriska musikboken. I Glucks fall måste någon ha fel, medan det beträffande Puccini naturligtvis kan bero på att den ”italienska arenan” saknas i redovisningen. Alternativt kan Sohlmans ha förväxlat Puccini med den i Frankrike verksamme Niccolò Piccini vars biografi finns med i den nya frimureriska uppslagsboken. Samtidigt tycks det som om forskningslogen Carl Friedrich Eckleffs utgåva förtydligar en oklarhet i Nationalencyklopedien. Där står det nämligen att svensken Berwald skrev frimurarmusik. Detta stämmer förvisso, men det rör sig tydligen inte om den store symfonikern Franz Berwald, utan om hans betydligt mindre framstående halvkusin (och antagonist) Johan Fredrik.
Mest svenskar Svenska tonsättare tar av naturliga skäl störst plats i denna bok. Redovisningen är där så heltäckande som man kan tänka sig. Den äldste, Per Brandt, föddes 1713 och den yngste, Arild Werling från S:t Carolus i Karlstad, är av 1980 års modell. Bland de lokala tonsättarna och musikanterna märks exempelvis Hans Nordenborg och Carl-Folke Wallquist i Karlstad, Bertil Lundqvist i Askersund, Georg Haenflein i Lindesberg och den dalabördige riksspelmannen Lars-Olof Ejstes. Rikskända namn i boken är bland andra vissångaren Staffan Percy och pianisten Olle Eilestam. För faktainsamling, skrivande och redigering har en projektgrupp under Lars Ysanders ledning svarat. Vad den gruppen åstadkommit är varken mer eller mindre än ett storverk. ”Frimureriska tonsättare och frimurerisk musik” försvarar väl en plats bredvid andra, mer kända, svenska musikvetenskapliga verk. Bo Pettersson Redaktör för Brödrakontakt Femte fördelningens tidskrift Frimuraren