Debatt
Varför ”recipient” inte är nedsättande I Frimuraren 1/13 finns på sid. 23 ett kort inlägg vari hävdas att benämningen ”recipient” är nedsättande, vartill fogas ett utdrag ur Svenska Akademins ordlista. Latin, som det här är frågan om, kan, även om det anses vara ett så kallat dött språk, inte uttolkas från
SAOL, Svenska Akademiens ordlista, utan måste ses både från ett språkligt och för oss frimurare ritualhistoriskt perspektiv. I båda avseendena skall vi med ansvar förvalta ett stort arv. Precis som i dag var år 2003 frågan om recipient/recipiend aktuell och utreddes då av logedirektoriet. Det
nedan följande yttrandet kan uppfattas som långt, men som i alla sammanhang där kunskap skall förmedlas kan detta inte alltid ske uttömmande på några korta rader. x Gunnar Adell Ordförande i logedirektoriet
Recipient eller recipiend? Skäl kan med fog anföras för båda alternativen. Diskussionerna har varit många och långa och har förts såväl inom stabsorganisationen som mellan bröder, enskilt såväl som i tidskriften Frimuraren. Dåvarande Vetenskapliga och Litterära Nämnden ombads för ett antal år sedan att avge yttrande i samma ärende, vilket utmynnade i ett förordande av formen ”recipient”. Frågan var även uppe till diskussion i samband med utarbetandet av de nya Ordens Allmänna Lagar (OAL), varvid inga skäl befanns föreligga som skulle jäva tidigare ställningstagande. Logedirektorium har vid ett par tillfällen diskuterat frågan, dels i plenum och dels inom Lag- och ritualkommittén. Inte heller i dessa sammanhang har något nytt sakförhållande framkommit som skulle leda till ett förändrat ställningstagande. Gerundivum Den språkliga bakgrunden står att söka i latinet, varifrån de båda orden inlånats till svenskan. Latinet har en grammatisk kategori som benämns ”gerundivum” och det är denna som är aktuell i formen ”recipiend”, ett ord som betyder ”den som bör tagas emot”. Formen ”recipient” däremot betecknar ”den som tar emot”. Logiskt kan därmed anföras för d-formen att den som antas i Orden är just en person som bör tas emot i Orden. Men mot detta kan anföras att Orden ser sig som förvaltare av en kunskap, Den Konungsliga Konsten, som vi ser som vår uppgift att förmedla till kommande generationer. Då är den som skall antas det kärl som är ämnat att ta emot denna kunskap.
Språkhistoriskt är det också formen med ”t” som är den äldsta i svenskan, vilket framgår vid en kontroll i Ordbok över svenska språket, SAOB, eller Nationalencyklopedins ordbok, NEO. Det första belägget för formen ”recipient” anges i SAOB till år 1736, medan det första belägget för d-formen inte är äldre än 1845. D-formen fanns inte Vid en kontroll i äldre versioner av OAL och de respektive gradernas enskilda lagar och ritualer, det vill säga i Ordens fundamentalstadga, finner man att d-formen aldrig uppträder. Inte heller t-formen är särskilt frekvent, eftersom ordet vanligen omskrivs med ”den sökande” (med varianter) respektive ”den antagne”. Någon fullständig kontroll har inte kunnat göras av Hertig Carls ritualer 1801/1803, men som framgår ovan kan inte d-formen gärna förekomma där eftersom den ännu inte hade införts i svenska språket! I vissa sammanhang, inte minst inom den akademiska och kyrkliga världen, används vissa latinska böjningsformer byggande på gerundiver och då ofta även behållande sin fullständiga latinska böjning. Så exempelvis benämns den som skall installeras som professor installandus, medan han när akten är över kallas installatus. Om den latinska gerundiven användes inom Orden skulle således den sökande böra benämnas recipiendus, medan den nyantagne borde benämnas receptus (med i båda fallen tillhörande pluralformer). Vidare borde också valet av verb påverkas i ett sådant fall, eftersom 52
vederbörande då borde vara en som recipieras inom Orden (tas emot) och inte, som det allmänna språkmedvetandet fordrar, en som recipierar. Grov anomali I en tid när kunskaper i latin inte längre kan förutsättas bör en förändring undvikas som skulle leda till en än större osäkerhet bland bröderna i organisationen. Sannolikt skulle ett införande nu av d-formen få till följd att en ordförande mästare skulle hålla ett tal till dagens ”recipiender”, vilket är en språklig anomali av grovt slag. Om någon är ”recipiend” är han det bara till dess han har blivit antagen, aldrig därefter. Ibland har i diskussionerna anförts att ordet ”recipient” används om exempelvis en sjö eller ett vattendrag som tar emot avloppsvatten. Detta är ett ostridigt faktum, men frågan måste ställas om sekundära bruk av termer nyttjade inom Orden skall tvinga Orden till en förändring av sitt bruk. Logedirektorium finner således att termen ”recipient” hittills är den enda som förekommit i Ordens fundamentalstadga, att formen ”recipient” är den enda som skulle ha kunnat användas av Hertig Carl, eftersom d-formen inte infördes i svenska språket förrän 1845, att ”recipient” som beteckning för den som tar emot den kunskap som Orden vill förmedla är en adekvat benämning, att de språkliga och logiska problem som skulle uppkomma vid en förändring är avsevärt större än de eventuella vinsterna. x Logedirektorium