ämbetsman svurits in vid en högtidsdag och därmed åtagit sig att fullfölja vissa uppgifter. Det ”frivilliga” har nu blivit en ”skyldighet”, vilket man bör komma ihåg. Som ämbetsman är man en kugge i ett maskineri, men en viktig sådan. Vid förfall (= frånvaro) kan man riskera att det uppstår problem för t.ex. den broder som skall leda kvällens sammankomst. Man har därför en skyldighet att själv tillse att man får en ersättare för sig som kan tillträda, det duger inte att bara med kort varsel lämna återbud, att jag inte kan komma. En ämbetsmannakår är ett team, som helt bygger på ett inbördes förtroende och känslan av samhörighet. En gång i tiden hade man på sin höjd två ämbetsmannakedjor, vilket gjorde att en broder i regel satt varannan sammankomst som tjänstgörande ämbetsman. Det skapade en samhörighet ämbetsmännen emellan och framför allt en rutin, vilka satte sin prägel på sammankomsternas karaktär. Idag, med fyra och ja, t.o.m. fem kedjor, blir det inte samma känsla eller rutin eftersom man tjänstgör färre gånger. Här uppstår även det problem som många recipienter upplever, nämligen att det kan gå månader innan de återser de ämbetsmän som recipierat dem. Ämbetsmannakedjan är idag ofta inte mera på samma sätt den sammanhållande länken i brödraskapet. Ibland känner jag det som om att man inte mera tillmäter våra sammankomster den betydelse de har och att den sociala samvaron med brödramåltid, tillsammans med många andra evenemang, sätts i första rum. Gemenskapen och livsglädjen i våra loger och brödraföreningar är mycket väsentlig. Det är emellertid dock minst lika viktigt att koncentrera uppgifterna till kärnan i varför vi finns till. Att som tjänstgörande ämbetsman inte delta i den efterföljande måltiden är också ett men, vilket bryter enigheten. Det finns oftast ingen riktig ursäkt för att utebli. Alla vet vi Frimuraren
att brödramåltiden har en oerhört viktig funktion där brödraskapets gemenskap skall fördjupas. Den är viktig inte minst för recipienten, men även nya bröder, vilka vill uppleva en gemenskap, samtidigt som måltiden skall ge en reflexion över timade händelser under sammankomsten. I dag, tyvärr blir det rätt lite samtal med beröring till vad som tilldragit sig och, att fördjupa kunskapen i DKK, då vid måltiden mer eller mindre det inskränker sig till endast ett kort tal till recipienten.
betyder för oss som människor och hur det öppnar nya infallsvinklar på frågan varför finns jag till och vad är min uppgift här? Bara det att kunna göra det för sina egna närmaste och sina barn är i sig själv är en stor uppgift vilken synes vara ytterst svår. Varför? Att av ett inre tvång eller en drivkraft av moraliskt slag som leder en till önskvärt handlande, trots att det kan vara i strid med de egna intressena, med det ställs nämligen frågan, hur vill jag agera som frimurare gentemot min omvärld?
en hörnsten i detta är utan tvivel faddrarna. Då man går i borgen för en sökande finns skäl att tänka sig för två gånger, har jag tid att ägna min adept den tid och uppmärksamhet han behöver för att kunna finna sig tillrätta som en medlem av vår Orden med dess budskap. Det räcker inte med att få honom antagen, sedan följer ett ansvar, plikten att följa honom, ge honom stöd och besvara enklare och lättare frågor på hela hans vandring genom graderna. Här ligger vårt största gemensamma ansvar utöver den caritativa verksamheten och framför allt kontakten med bröder i största allmänhet. Vår avgående redaktör, Broder Kjell Mazetti tog särskilt fasta på det sistnämnda i sin senaste krönika (se Frimuraren 4/11, s.5).
men den fjärde förpliktelsen döljer egentligen någonting mycket större som börjar framträda längre fram på vår frimurarevandring. Det anknyter till prov, nämligen hur vi har uppfattat budskapet i de grundläggande graderna. Det är även läran att vandra på den vägen som för mot sanningen och ljuset. Det är den röda tråden i det moraliska innehållet som alltjämt väger tyngst, nämligen den harmoni som borde råda mellan människan och den skapade världen och som anknyter till ett antal frågor som tillhör Ordens högre kunskaper. Frågorna manar till eftertanke hur världen och människan kommit till och vad vår uppgift är. Dessa frågor skall inspirera till att förstå att ett etiskt föredöme och en längtan efter gudsgemenskap är de ideal och värderingar som är frimureriets budskap.
varje broder påtar sig egentligen som medlem en skyldighet, vilken han lätt kanske glömmer. Den består i att verkligen ta till sig och förstå, d.v.s. sätta sig in i DKK och dess budskap för att därigenom kunna vittna och tala om frimureriets betydelse. Det gäller inte bara för Dig själv, utan även för dem omkring Dig, inte minst yngre, vetgiriga bröder. Uttrycket ’det får Du veta sedan är en utsliten fras, vilken inte befrämjar vårt budskap och framför allt fadderns absoluta plikt mot sin adept i det här fallet, nämligen att besvara även svåra frågor. En annan av våra stora brister, tyvärr, är att vi inte kan tala om vad frimureriet
enighet ger styrka. Eller som det också heter: Concordia parvae res crescunt, discordia maximae dilabuntur (genom enighet växer det lilla, genom tvedräkt faller det största sönder) kan väl ligga till grund för Ordens fjärde plikt. Vi får till varje pris inte glömma det djupa och tänkvärda budskap genom vilket vi arbetar för att skapa en bättre värld. text: tom c bergroth
57