Människoöden bakom sköldarna I frimurarhusets i Linköping trappa hänger sköldar, som tillhört numera avlidna bröder i Östgöta Provinsialloge. De stora sköldarna, som hänger i trappans övre del, har en gång hängt i Svenska Frimurare Ordens stamhus i Stockholm. De mindre sköldarna har hängt i Provinsiallogens lokaler. Sköldarna är upphängda efter brödernas dödsdag. De äldsta sköldarna är från 1800-talets början och hänger högst upp i trappan. De yngsta, som är från 1930-talet, hänger längst ned i trapphuset.
I provinsiallogens arkiv finns en mapp för varje avliden broder. I mappen finns ofta en levnadsberättelse. Som regel är dessa berättelser mycket kortfattade och innehåller endast korta uppgifter om familj, utbildning och anställningar. I några få undantagsfall finns levnadsbeskrivningar, som är fylliga och innehåller många detaljer. Minnestal över avlidna bröder innehåller ibland ytterligare information. I mappen förvaras också förslag till sköld.
Carl Johan Lundberg 1820-1900 Carl Johan Lundberg föddes 1820 i Kyrkefalla socken, som ligger mellan Skövde och Karlsborg. Hans far var lantbrukare. Han fick först undervisning i föräldrahemmet och genomgick därefter församlingens folkskola. Efter konfirmation lämnade han föräldrahemmet. Han arbetade som lärling hos sin broder, skräddarmästare Lars Lundberg, i Jönköping. Sedan han år 1839 blivit gesäll reste han till Linköping. Han hade fått höra att en plats som betjänt var ledig hos deputerade provinsialmästaren i Östgöta Provinsialloge, Daniel Petter Tisell. Eftersom Carl Lundbergs högsta önskan var att få bli frimurare, sökte han platsen hos Tisell, som anställde honom. Det dröjde inte länge förrän han kunde framföra sin önskan till husbonden. Hans husbonde gillade hans fråga och sade: ”Då du kan skrädderiyrket, vet jag att du kan gagna logen, emedan åtskilliga arbeten förekomma inom logen.” År 1840 blev Carl Lundberg tjänande broder i S:t Johanneslogen S:t Jacob. För att han skulle kunna anlitas för alla arbeten i logerna, befordrades han så snabbt det över huvud taget var möjligt ända tills han fått VIII graden som tjänande broder. 22
Han tyckte att han fått den bästa plats han kunde önska och gjorde allt vad som stod i hans makt för att visa sin stora tacksamhet mot husbonden. År 1843 blev emellertid hans husbonde sjuk och dog i början av april månad. Tisell hade i sitt testamente tänkt på sina tjänare. Alla erbjöds att sluta genast, om de så önskade. Annars kunde de bo kvar till fardagen i oktober månad. De skulle i så fall få lön och kost. I augusti 1843 företog Carl Lundberg och hans tvillingbror Anders, också han utbildad inom skräddaryrket, en utlandsresa. Avsikten var att de skulle praktisera i yrket samtidigt som de lärde sig utländska språk. De reste med ångbåt från Malmö till Köpenhamn och därifrån till Lübeck och Hamburg. I Hamburg arbetade Carl Lundberg i sju månader. Följande år åkte de järnväg från Hamburg till Bremen, Hannover, Magdeburg och Berlin, där han arbetade i sex månader. Färden fortsatte sedan till Leipzig för att han skulle få se det monument, som i Lützen rests över Gustav II Adolf. Han fortsatte sedan till Dresden, där han arbetade i fem månader. År 1845 fortsatte han över Prag till Wien, där han arbetade i fem månader.
Han fortsatte sedan över München till Augsburg, Stuttgart och Nancy till Paris, där han arbetade i fem månader. Han ville gärna se London. Han reste därför via Dover och Calais till London, där han arbetade i sex månader. Under sin londonvistelse år 1846 fick han ett brev från släktingarna i Sverige. De bad att han skulle komma hem för att hjälpa en av sina bröder, Sven Lundberg, i dennes handelsrörelse. Carl Lundberg återvände till Sverige och bosatte sig i Jönköping. Han blev samma år kompanjon med brodern Sven i dennes handelsrörelse. I januari 1847 avlade Carl Lundberg borgareden som handlande. Samma år köpte han en gård att ha som familjebostad. Han lät senare göra en tillbyggnad, där han drev hotell och resanderum. 1849 gifte han sig. Han fick fyra barn, två pojkar och två flickor. Han blev kommunal förtroendeman och valdes 1851 till brandbefäl och senare även till ledamot i sundhetsnämnden. Han var direktör i fattigvårdsstyrelsen och hade flera andra kommunala uppdrag. Han arbetade också med konkursförvaltning. Åren 1853 och 1854 härjade rödsot och kolera i Jönköping. 1856 återkom Frimuraren