Caritas
Vi och dom – en frimurare är inte speciell För en tid sedan stötte jag ihop med en gammal vän på en trottoar i Stockholm. Vi hade inte setts på länge, mycket vatten hade hunnit rinna under broarna, så sedan vi hade klarat av våra hur-har-du-det-nuförtiden och betygat varandra att vi båda såg friska ut, fick jag anledning att även uppdatera min vän med att jag numera bor i Kalmar.
V
ad säger du, utbrast han förvånat. Kan en bildad människa bo i Kalmar? Finns det ett anständigt liv att leva även där? Jag blev minst sagt överrumplad. Vad menade han?? Men han lugnade mig – han bara skojade. Nog förstod han att människor i Kalmar sannolikt är som på andra ställen. Några troligen ganska ”pundiga”, men de flesta är säkert smarta. Flertalet är säkert trevliga, sympatiska människor, men förmodligen finns det också några som är ordentligt påfrestande. De flesta har säkert humor, men högst troligt finns det också några rejäla tråkmånsar. Med andra ord, som svenskar brukar vara i allmänhet. Flyktingar är precis som vi, skriver Thore Berggren. Och där hade det hela kunnat tagit slut. Vi gick var och en vidare skap om oss, ändå brett och villigt luftar med den ömsesidiga förhoppningen sina högst bestämda uppfattningar om att det inte skulle dröja lika länge till hur frimurare är och vad vi har för oss. nästa gång och sedan var det bra med Jag vet inte hur du brukar reagera det. när sånt händer, men själv blir jag mest bara road. Nickar och håller med ett ”I varje människa se en möjlig broder…” tag, för att sedan plötsligt avbryta och berätta att jag själv är frimurare. Men upplevelsen dröjde kvar hos mig Reaktionen blir nästan alltid denoch fick mig att reflektera över hur lätt vi samma: Va!?? Är du?? Det hade jag gör oss föreställningar om att människor inte föreställt mig. som bor eller kommer från någon annanstans ska vara annorlunda än vi själva. ”… och i varje broder se en människa” Trots att vi inte har det minsta skäl, buntar vi beredvilligt ihop dem i förNej, svarar jag, men det beror säkert domsfullt generaliserade grupper därpå att du har en alltför smal uppfattför att vi minsann vet att de i alla fall ning om hur en frimurare är. inte i alla avseenden är som vi. Och plötsligt får jag möjlighet att Så gör andra även med oss. Liksom berätta. Sällan tillräckligt naturligtvis. jag själv har säkert även du träffat perDet kräver många ord för att beskriva soner som utan att ha den minsta kunfrimurare, vi är svårfångade med en15
bart enkla, generaliserande fraser. Att vara frimurare innebär inte att vara generellt speciell. Inte indelad i ett fack och i all synnerhet inte annorlunda än andra. Våra riter, symboler, språk, beteenden, värderingar och ritualer är inte skapade för att separera oss som särskilt utvalda, utan för att hjälpa oss att slipa på det vi redan är. Skaffa oss djupare och djupare förståelse för Skaparens syfte med våra liv och närmare och närmare uppfylla våra dygder. Exakt hur var och en av oss, i sitt eget själsliga landskap, ska agera för att göra det måste han själv komma på. Våra riter och ritualer är inga doktriner, de syftar bara till anvisa möjliga vägar. Personligen är jag dock övertygad om att göra frimureriet till något slags självcentrerat, inåtvänt, ryggkliande, manligt nätverk inte är en framkomlig väg till det genuina brödraskapet. Det gör vi snarare genom att både intellektuellt veta vad Guds bud innebär, och genuint leva i dem, i och utanför logen. Att i varje människa se en möjlig broder och i varje broder se en människa. Det kan vara värt att tänka på i dessa tider, när så många för oss främmande människor kommer till vårt land i flykt undan förtryck, generalisering, ofrihet, rasism och högst påtaglig livsfara. Människor som är precis som vi själva. Lika ogripbara, lika svårfångade, lika mångsidiga. Lika möjliga frimurare. X Thore Berggren, andre talman i SJL Carl i Kalmar