Inblick 2022

det här numret

Stiftelsen för Åbo Akademi sr Observatoriet, Vårdberget, 20700 Åbo

PÅ PÄRMEN: Sibeliusmuseums

Redaktion: Skribenter: Ansvarig utgivare:

Grafisk form och layout: Tryck / papper:

vardagsrum

klimatneutralt i förtid Stiftelsens

Fastigheternas

förändringens

• Foto: Nawras Odda

Stiftelsen för Åbo Akademi / Lasse Svens, Heidi Furu, Helena

Nylund och Å Communications / Sanna-Maria Sarelius, Freja Harkke, Sam Sihvonen

Heidi Furu, Sebastian Dahlström, Sanna-Maria Sarelius, Veronica Aspelin-Forsell, Annika Welling-Nyberg

Lasse Svens

Å Communications / Sam Sihvonen, Jake Papinaho

Paino-Kaarina Oy / Munken Polar

Foto: Jenni Virta

Ledaren

rets Inblick fokuserar på fastigheter – ett tema som diskuterats aktivt det senaste året vid såväl stiftelsen som akademin.

Fastigheterna har haft en betydande roll i stiftelsens verksamhet från be gynnelsen. I början var det frågan om att skapa verksamhetsförutsättningar för det nygrundade universitetet. Flera av de 35 privatpersoner som grundade Stiftelsen för Åbo Akademi för 105 år sedan hade en aktiv roll i fastighets frågorna och utvecklade fastighetsbe ståndet utgående från Åbo Akademis växande behov av utrymmen.

Utvecklingen av Gamla Åbo har starkt präglats av den aktivitet som stiftelsen bidragit med sedan grundandet 1917. Stiftelsen upprätthåller de historiska fastigheter som donerats eller byggts med donationsmedel, och vid behov förändras användningen av fastighe terna i takt med att Åbo Akademis behov förändras. Därtill har stiftelsen omvandlat gamla fabriksfastigheter till universitetsfaciliteter inte bara i Åbo utan även i Vasa och Jakobstad. Biskopsgatan är idag Åbo Akademis hjärta som ytterligare kommer att förstärkas i och med utvecklingen av kvarteret Stjärnan och nybygget som ska stå färdigt i början av år 2025.

Att upprätthålla och utveckla akademi fastigheter utgående från Åbo Akade mis behov är för oss ett naturligt sätt att förverkliga stiftelsens syfte. Utöver det består vårt årliga bidrag av direkt ekonomiskt understöd som riktas till forskning, utbildning, stipendier och allmänt understöd. Bidragsnivån är beroende av den långsiktiga avkast ningsnivån på vår placeringsportfölj. Fastigheternas andel av placerings portföljen har varit betydande, men under de senaste åren har vi medvetet minskat fastigheternas andel till cirka 30 procent av placeringsportföljen. Vi har avyttrat dåligt avkastande fastigheter och fastigheter som utan större renoveringar tekniskt sett inte motsvarar vår ambition att fastighe terna ska vara koldioxidneutrala 2025. Försäljningen av Kankas Herrgård, Academill, Rettigska fastigheten samt Tavastgatan 30 möjliggör en fokusering på de fastigheter som är i kärnan av vår verksamhet.

Europeiska Centralbankens penning politik under perioden 2020–21 och de kraftiga stimulansåtgärderna i samband med coronapandemin hade en betydande inverkan på fastighets marknaden. Extremt låga räntor och överflödande likviditet bidrog till allt högre prisnivåer. Kriget i Ukraina och den pågående ekonomiska krisen med hög inflation och stigande räntor har

snabbt ökat osäkerheten på fastighets marknaden, vilket troligtvis i förläng ningen även kommer att synas i högre avkastningskrav och lägre värderingar på kontors- och affärsfastigheter. Även bostadsmarknaden har svalnat som en följd av den ekonomiska osäkerheten. Energifrågorna är nu högst aktuella och de satsningar som gjorts gällande energieffektiviteten och alternativa energikällor såsom jordvärme i hela Sibeliusmuseum-kvarteret och Domus samt den pågående saneringen av fast igheten på Fabriksgatan 7 återbetalar sig snabbt. Som ansvarig fastighetsäga re har vi även i övrigt vidtagit åtgärder inför stundande vintern för att spara energi till exempel genom att sänka inomhustemperaturen, optimera ven tilationen, övergå till LED-belysning och minska på utomhusbelysningen nattetid.

Som placerare ser man på fastigheter ur ett avkastningsperspektiv, men histo riska fastigheter är också förknippade med ett ansvar att förvalta fastigheten på ett sätt som beaktar historien. På vår webbplats kan du läsa mera om våra historiska fastigheter och donatorerna bakom dem.

Lasse Svens Skattmästare

Få arkitektoniska stilar väcker lika starka känslor som betongbrutalismen. Den älskade och hatade stilen har präglat originella byggnader runtom i världen, inte minst i Finland. Sibelius museum, som idag är en del av Stiftelsen för Åbo Akademi, planerades av Woldemar Baeckman och stod klart år 1968. Museibyggnaden med sin unika konsertsal hör till vårt lands mest upp skattade brutalistiska byggnader.

etongbrutalismens stora, gråa och geometriska byggnader associerar många med sovjetarkitek tur, dystopiska landskap och filmen A Clockwork Orange. Stilen har kritiserats av många, däribland kung Charles III av Storbritannien. Den dåvarande kronprin sen beskrev år 1984 brutalistbyggnader som betonghögar vars arkitekter har skadat Londons stadsbild mer än det tyska luftvärnet under andra världs kriget.

I efterdyningarna av andra världskriget var attityderna annorlunda. Begreppet brutalism uppkom under 1950-talet för att beskriva den nya arkitektoniska stilen som kännetecknades av enkla linjer, obehandlade betongytor och stora, funktionella utrymmen. Efter krigstidens snabba ekonomiska tillväxt ökade behovet av stadslägenheter. Man började industriellt framställa element

i armerad betong och den moderna brutalismen kom att symbolisera det nya välfärdssamhället.

Begreppet betongbrutalism blev känt efter att den schweiziska arkitekten Le Corbusier år 1952 använde uttrycket béton brut (rå betong). Termen bruta lism populariseras ytterligare då Reyner Banhams essä The New Brutalism år 1955 publicerades i tidningen The Architectural Review. Ordet nybruta lism hade för första gången använts redan år 1949 av den svenska arkitek ten Hans Asplund för att beskriva Villa Göth i Uppsala.

Betongbrutalismen i Finland

Brutalismen anses utgöra en gren av modernismen. Medan funkisarkitekter lade stort värde på slätrappade väggar och få men välgenomtänkta detaljer, slog brutalistarkitekternas hjärtan för

obehandlad betong med spår av gjut plankor, fåror och grenhål. Gemensamt för båda stilarna är fokuseringen på funktionella lösningar samt avsakna den av överflödiga detaljer.

Betongbrutalismen var relativt populär i 1960- och 1970-talens Finland, men alla betongbyggnader från den tiden är inte per automatik brutalistiska. Många förortsbyggnader restes snabbt då den industriella framställningen av betongelement tog fart.

Många av de brutalistiska byggnaderna är idag i dåligt skick. Delvis beror det på en tidigare oförståelse för betong som byggnadsmaterial, men också på en avsaknad av uppskattning bland allmänheten.

Historiskt värdefull arkitektur bör bevaras

Visst har brutalismen också passionerade försvarare. En av dem är forskaren och fackboksför fattaren Mikko Laaksonen, som för tillfället arbetar med ett bokprojekt om betongbrutalismen i Fin land. Laaksonen kartlägger brutalistiska byggnader och intervjuar dåtida arki tekter som fortfarande är vid liv. Åbobon Laaksonen är själv inte arkitekt utan konstvetare och författare. Till hans tidigare verk hör bland annat böcker om Erik Bryggman och Pekka Pitkänen, samt arkitekturguiden Turun seudun arkkitehtuuriopas som han skrivit tillsam mans med Juri Nummelin.

Mikko Laaksonen

Annika Welling-Nyberg

Nawras Odda, Timo Jakonen, Annika Welling-Nyberg

Laaksonens intresse för brutalismen vaknade i ung ålder. Entusiasmen är fortfarande påtaglig då han berättar om Åbopärlorna Helga korsets kapell och Sibeliusmuseum. Enligt honom har museet något tempellikt över sig och en viss japanskinspirerad estetik går att skönja, inte minst tack vare atriumgården.

– Sibeliusmuseum är som ett unikt smycke mitt bland empirebyggnaderna. Kontrasten mellan den historiska platsen och den modernistiska arkitekturen bidrar också till den enastående stämningen, säger Laaksonen.

Många av de brutalistiska bygg naderna präglas av en enkel och geometrisk exteriör.

– De flesta brutalistiska byggnader är planerade inifrån utåt, så att säga. Till exempel Helga korsets kapell är på utsidan ganska intetsägande. Man kan inte betrakta –eller i synnerhet förstå – de här byggnaderna endast utifrån.

Laaksonen har inte svårt att välja sitt favoritelement i byggnaden:

– Det finaste med Sibeliusmuseum tycker jag att är själva Sibeliussalen. Salen fungerar bra också som talutrymme, alltså är utrymmet förut om arkitektoniskt imponerade även funktionellt.

Laaksonen önskar att flera skulle uppskatta det unikt fina i betongbrutalismen:

– Den modernistiska arkitekturen, inklusive betongbrutalismen, innefattar mer än bara Bryggmans och Alvar Aaltos arkitektur och den utgör ett internationellt värdefullt kulturarv.

I dagens Finland hotas tyvärr flera brutalistiska byggnader av rivning. Jag anser att den finländska modernismens kulturarv är minst lika betydande som Sibelius musik och måste bevaras, avslutar Laaksonen.

Kända betongbrutalistiska byggnader i Finland

•

•

•

•

korsets

Ilmari

Helga korsets kapell i Åbo

De flesta brutalistiska byggnader är planerade inifrån utåt, så att säga. Man kan inte betrakta – eller i synnerhet förstå –de här byggnaderna endast utifrån.

Sibeliusmuseum tar form

ibeliusmuseum står på plat sen där vetenskapsmannen Pehr Kalm år 1757 anlade en botanisk trädgård för den Kungliga Akademien i Åbo. Den historiska tomten var senare känd som Hjeltska gården efter att boktryckaren Hjelt ropade in tomten på auktion år 1831 och lät uppföra två vinkelbyggda trähus. År 1932 testamenterades fastigheten till Stiftelsen för Åbo Akademi av de dåvarande ägarna Ellen och Magnus Dahlström. Museet fick sin början år 1926 i professor Otto Anderssons musikhistoriska samlingar, som år 1949 fick namnet Sibeliusmuseum tack vare kompositörens handskrifter som ingick i samlingen. Från år 1951 var samlingarna placerade i en byggnad på Porthansgatan intill ån. Åbo stads ursprungliga plan var att bygga en gemensam byggnad för Wäinö Aaltonens museum och Sibeliusmuseum, men eftersom tomten var för liten och skisserna alltför invecklade beslutade man att förverkliga museibyggnaderna separat.

Till Sibeliusmuseums arkitekt utsågs Woldemar Baeckman (1911–1994), som hade blivit något av Åbo Akade mis hovarkitekt efter att han år 1956 fått uppdraget att planera tillbyggna den för Åbo Akademis bibliotek. År 1962 planerade Baeckman Handelshögskolan vid Åbo Akademi, och tillsammans med Helmer Löfström planerade han åren 1967–1969 kemisternas och fysikernas campus byggnad Gadolinia. Rivningsarbetet av den höga laboratoriedelen inleddes år 2022 men föreläsningssalarna och kaféet i den låga delen bevaras för att bli en del av det kommande kvarteret Stjärnan. Åren 1974–1976 planerade Baeckman tillsammans med Jaakko Aartelo kemisternas byggnad Axelia på Biskopsgatan 8.

Baeckman planerade Sibeliusmuseum som en låg, rektangulär byggnad för att den så bra som möjligt skulle smälta in i sin omgivning bland Biskopsgatans empirebyggnader. Hur väl museet smälter in går att diskutera. Hur som helst har museet i närmare 60 år berikat kulturlivet i Åbo med ett stort utbud av konserter och utställningar.

I det första utkastet var huvudingången placerad på åsidan och som fasadma terial övervägde Baeckman i början granit, som visade sig vara alltför dyrt.

Fasadens reliefaktiga mönster har skapats av gjutningsbrädorna, som placerades vinkelrätt mot varandra i olika mönster.

ramar, möjligtvis inspirerat av Le Corbusier.

Huvudentrén karakteriseras av stora fönster och glasdörrar med barkmönst rade mässingsfärgade handtag. Också på åsidan finns tre stora glasdörrar. Fasaden består på några ställen till stor del av fönster. Under fasadrenoveringen åren 2010–2011 bytte man ut slitna betongelement och installerade nya fönster.

Tidsenligt atrium

Trädgårdsplanen för atriumgården gjordes av trädgårdsarkitekt Maj-Lis Rosenbröjer. Atriumgårdar var popu lära på 1960-talet och Sibeliusmuseums gård bestående av planteringar, stenar och belysning var en del av helhets arkitekturen. År 2006 gjordes en renovering av atriumgården eftersom planteringarna hade börjat skada den underliggande betongen. Gården var under en lång tid stängd för publik,

men öppnades på nytt efter att arkitekt Pia Sabelström år 2019 utarbetade en ny plan. Idag ordnas bland annat sommarkonsertserien Sibbe Atrium Live! under bar himmel. Glaskupolerna på atriumgården är takfönster för käl larvåningens föreläsningssal. Stiftelsen för Åbo Akademi bevarar den betong brutalistiska pärlan respektfullt enligt bästa förmåga samtidigt som man värnar om byggnaden som ett levande, kulturellt museum.

KINGELINS LUSTHUS

Invid Pehr Kalms historiska trädgård står Kingelins gula lusthus från år 1830. Byggnaden har genomgått förnyelse, förfall och förflytt under sin nästan 200-åriga historia.

1830 Den i Åbo välkända och inflytelserika köp mannen Abraham Kingelin lät uppföra ett av stadens första lusthus i anslutning till sitt och hustrun Charlotta Dorotheas hem på Aningaisgatan 8. Kingelin var inflyttad från Stockholm i början av seklet och det var också däri från lusthustrenden kom till Finland. Lusthuset ritades av arkitekt Pehr Johan Gylich och placerades i utkanten av tomten i riktning mot gatan. Lusthusets fasad var uppseendeväckande med sina antika pelare och den klassiska takfotstriangeln, sina franskinspirerade valvdörrar och stora fönster.

1847

Aningaisgatan hade vid tidpunkten utvecklats till en av Åbos modernare gator och Kingelins lusthus upp daterades i takt med omgivningen. Abraham Kingelin lät höja upp byggnaden så att den syntes bättre och lusthuset fick en elegant, halvcirkelformad stentrappa. Både in- och utsidan dekorerades. Innerväggarna täcktes med oljemål ningar föreställande antika marmorpelare.

1849 När Abraham Kingelin och så småningom även hans hustru gick bort köptes den Kingelinska gården av A. Kuffschinoff. Nya ägarens två söner tog i bruk lust huset som lekstuga. Konservatorer har senare kunnat kon statera att både kniv- och pilkastning ägt rum i byggnaden.

1900 I början av det nya seklet såldes Kingelins lusthus igen. Den redan 70 år gamla byggnaden hade förlorat mycket av sin forna glans och de följande åren kom den att utnyttjas som förrådsutrymme för närliggande butiker. Innerväggarnas en gång så snitsiga oljemålningar täcktes med en enkel papperstapet och valvdörrarna byttes ut mot en enklare modell. Lusthusets stentrappa försvann vid tidpunkten.

Text: Veronica Aspelin-Forsell • Foto: Annika Welling-Nyberg

1970 På 1970-talet köptes den tidigare Kingelinska tomten av Koivurinta Oy. Företaget ville bli av med det gamla lusthuset som nu erbjöds åt Åbo stad, mot villkoret att de skulle transportera bort byggnaden. Först avslog stadsstyrelsen erbjudandet, men ändrade sig när Åbosam fundet lovade att styra upp förflyttningen och stadens historiska museum förband sig att restaurera byggnaden. Klosterbacken föreslogs som ny placering för lusthuset, men till slut föll valet ändå på Sibeliusmuseums bakgård. Platsen visade sig passande av flera skäl: Abraham Kingelin hade kopplingar till Jean Sibelius far Pehr Sibelius, som hade jobbat för Kingelin på 1840-talet. Lusthuset skulle också komma att stå mellan Domvillan och Humanisti cum, som hade uppförts av Kingelins barnbarn, Ernst och Magnus Dahlström

1976 Kingelins lusthus var i ett uselt skick när det slutligen transporterades från Aningaisgatan till sin nuvarande plats invid Pehr Kalms historiska trädgård. En omfattande renovering tog fart, där fönstren och dörrarna rekonstruerades enligt de ursprungliga ritningarna av Gylich, medan interiören efterliknades den från 1847.

1978 Efter renoveringen blåstes nytt liv i det Kingelin ska lusthuset. I två årtionden välkomnades ortsbor och andra att sommartid besöka den gamla byggnaden, men i längden visade sig museiverksamheten medföra för stort slitage.

2013 Åbo Fastighetsaffärsverk beslöt att donera Kingelins lusthus till Stiftelsen för Åbo Akademi, som vid tidpunkten redan hade stått för dess underhåll i 30 år. Stiftelsen äger även lusthusets grannfastigheter, Sibeliusmuseum och Hus Lindman, där restaurangen Grädda verkar idag.

2022 Idag kan musei- och restaurangbesökare, Åbobor och turister, betrakta ett välbevarat Kingelins lust hus utifrån, medan insidan har gjorts tillgänglig genom en videoguidning av Sibeliusmuseum. Stiftelsen hyr också ut lusthuset för småskaliga privata tillställningar, via restau rang Grädda. Kring jul har Grädda låtit visa upp byggnaden lite extra – upplyst och dekorerad enligt högtidens anda.

DET

GA TRÄ DET

Bakom Sibeliusmuseum pryder en ståtlig, näst intill 300-årig ek den pittoreska miljön vid Aura å. På denna historiska plats anlade vetenskapsmannen Pehr Kalm år 1757 en botanisk trädgård för Kungliga Akademien i Åbo. Eken, som bland Åbobor är allmänt känd som Kalms ek, tros vara den sista kvarlevan från den botaniska trädgården. Den stod vid ån redan då Åbo blev huvudstad för det autonoma storfurstendömet år 1809 och den överlevde den ödesdigra branden år 1827. Än idag står eken värdigt på sin plats och berättar om en svunnen tid.

Text: Annika Welling-Nyberg • Illustration: Jake Papinaho >>>

Eken med sin skrovliga bark och sina karakteris tiska blad är förmodligen det mest mytomspunna trädet i mänsklighetens historia. Under årtusen denas gång har trädens konung haft en viktig roll i europeiska mytologier som åskgudarnas träd. De facto slår blixten ner i ekar betydligt oftare än i andra träd – ekens höjd i samverkan med den fårade barken och den djupa pålroten gör trädet till en ypperlig åskledare. Den ståtliga eken brukar överleva blixt nedslag och har i alla tider symboliserat visdom, styrka, stabilitet, resiliens och fertilitet.

I antikens Grekland var eken helgad åt Zeus, gudarnas kung, som därtill var himlens och åskans gud. Greker na trodde att han hade valt en ek i Dodonadalen i nordvästra Grekland som sitt orakel och talade genom ekens blad. Hade man ett personligt problem kunde man besöka denna kultplats och skriva ner sin fråga på en blytavla. Zeus svarade sedan genom susningar i blad verket och fågelkvitter, som tolkades av präster.

I den grekiska mytologin figurerade också dryader, trädnymfer. De ansågs vara kvinnliga naturväsen som levde i träd och skogsdungar. Dog trädet, dog även dryaden. Ursprungligen ansåg man att dryaderna levde endast i ekar (gr. Drys, ”ek”).

Också i den romerska mytologin var eken tillägnad överguden, Jupiter. Romarrikets första kejsare Augustus bar på sitt huvud corona civica, med borgarkronan. Denna krans av eklöv kunde ges som förtjänsttecken till sol dater som räddat en annan medborgare i strid.

I likhet med Zeus och Jupiter var även den nordiska mytologins Thor och kelternas Dagda åskgudar – och eken deras träd. Kelternas druider utförde ri tualer i eklundar där de också dyrkade misteln, som ofta växer som halvparasit i ekens grenklykor. Växten ansågs ha magiska krafter. Ordet druid tros här

stamma från ett keltiskt ord som bety der “kännare av ekträdet”. Då kristen domen nådde kelterna fälldes många av de uråldriga ekar som dyrkats.

Medan den nordiska mytologin hade askträdet Yggdrasil i centrum hade också den finska mytologin ett eget stort träd, Den stora eken. Då världen skapades växte eken sig så stor att den sträckte sig från Tuonela upp till himlavalvet. Ekens trädkrona täckte himlavalvet och världen blev mörk. Ingen kunde fälla eken, men slutligen steg ur havet en liten man som på ett ögonblick växte till en jätte och fällde trädet med tre yxslag. Ljuset återvände, trädets magiska krafter befriades och världen var färdig.

Nyttoväxt av rang

Botanisten Carl von Linné hade en mer praktisk synvinkel då han i sitt verk Flora Oeconomica år 1748 beskrev ekens otaliga användningsområden:

”Här i Sverige har man nästan intet träd, hwarpå någon tilgång finnes, som är mera waraktigt til husbyggnad, gär desgårdar, likkistor, Bureaux, fat, stolar, bord, skåp, wältar, hjulsekar, plogar, stör och hwarehanda werktyg, än detta.”

Ett av ekens viktigaste användnings områden under Sveriges stormaktstid var skeppsbygget – för ett skepp kunde man behöva upptill 2 000 ekar. Ek beståndet minskade kraftigt, också på grund av att man röjde mark för skogs bruket. Som följd meddelade Gustav Vasa år 1558 att alla ekar tillhörde kronan, alltså fick inga ekar fällas utan lov. Frustrerade bönder drog upp ekynglingar innan de blev stora nog att räknas som statens egendom.

Ekologiskt vital nyckelart

Det finns omkring 600 ekarter i värl den men i Finland förekommer endast skogseken, Quercus robur. Namnet härstammar från det keltiska quer (vacker) och cus (träd) samt latinets robur (styrka, kraft). Här förekommer eken mest i de sydvästra delarna av

landet samt längs sydkusten. Efter den senaste istiden för omkring 7 000 år sedan växte eken ända uppe i Uleåborg, men efter att klimatet svalnade drog sig utbredningsområdet söderut. Eftersom klimatet idag håller på att bli allt varmare finns eken aningen längre upp i landet, vid Raumo. I framtiden kan vi ha allt fler ekskogar i Finland.

Landets största ekbestånd finns bland annat på Runsala i Åbo, på Lenholmen i Pargas samt på Ramsholmen i Eke näs. Mycket passande är eken Egentliga Finlands landskapsväxt: den omtyckta ekskogen på Runsala omfattar kring 312 hektar och de äldsta träden uppskattas vara 400 år gamla. Lika gam mal är Finlands kändaste ek, Paavola ek på Lojoön. Denna ek med sin omkrets på sju meter är dock ung och slank jämfört med Kvilleken i Vim merby i Småland – omkretsen på det tusenåriga svenska trädet uppgår till 14 meter.

Eken börjar tillverka ekollon vid 25–50 års ålder och kan under sin livstid bilda upp till tio miljoner ekollon, men få av dem hinner utvecklas till fullvuxna träd. Ekollonen frestar i synnerhet nötskrikor och ekorrar, som sprider dem genom att gömma ollonen under marken för kärvare dagar.

Eken är en livsviktig nyckelart för ett stort antal insekter och svampar. Stam mens djupa fåror erbjuder skydd för småkryp och olika lavar, medan gamla ekars innanmäte börjar ruttna och bildar den sågspånsliknande massan mulm, som utgör en viktig livsmiljö för sällsynta insekter. Tjocka döda grenar och stammar som får sönderfalla i skogen är också de vitala för många organismer.

Det sägs att eken växer i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år. Trots att Kalms ek vid Aura å anses mycket gammal håller eken först nu på att uppnå myndig ålder. På spaning efter den tid som kommer kan vi i dessa ti der bara fantisera om vad eken kommer att bevittna under sitt vuxenliv.

Här/stam

Ann-Charlotte Palmgren

här står eken från fröet, fröet från världen och nästan trehundra år

av rotsystem, rörsystem som ved i stammen och nerver i bladverk, verktyg för beskärning av fruktträd, lövträd som fröhus, fröhus som arkiv över trehundraåttioåtta växter som blev hundrasex1 som blev tidslager av rutsystem,

rutsystem på trädgårdskartan och stadskartan och grenverk där du får plats med alla skalbaggar, skinnbaggar, alla steklar, alla flugor, alla larver av ekvecklare, ekordensfly, läderbaggar och alla bladlöss,

där du får plats med alla invånares hjärtslag oberoende stamtavla djurstam åder – stam

Dikten är ett beställningsverk skriven för Inblick av Ann-Charlotte Palmgren.

Vad byggs i kvarteret Stjärnan?

– Vi bygger kontor och hybridlokaler för kommande hyresgäster, hit hör bland andra Åbo Akademi. I första hand riktar vi in oss på sådan verk samhet som ger synergier och stöder universitetets verksamhet, säger Mika Soinio, fastighetschef på Stiftelsen för Åbo Akademi.

Byggstart för den nya fastigheten är senast sommaren 2023, och byggnaden ska stå klar i slutet av år 2024.

– Syftet är att förbättra hela kvarteret Stjärnan och förena den nya byggnaden med Boktornet och Handelshögskolan, säger Mika Soinio.

Byggnaderna i kvarteret kommer att bilda en enhet, så att man kan röra sig inomhus från en byggnad till en annan. Samtidigt satsar man på mera gemensamma och delade utrymmen, såsom konferensrum.

Parkeringen som funnits på inner gården försvinner, och i stället flyttas bilarna under jorden. Innergårdarna förnyas för att bli trevligare och det byggs gröna tak för vattenavrinning.

Hur beaktas ansvar och hållbarhet i byggandet?

– Vi har valt RTS-certifikat för byggprojektet. Det är ett finländskt miljöcertifieringssystem som tar hänsyn till förhållandena i Finland då man beak tar miljöaspekter.

Under bygget minimeras kolavtrycket och leverantörerna ska förbinda sig till kolneutrala planer. Certifikatet är utvecklat av Rakennustieto.

Vad bevaras av Gadolinia?

– Kafédelen i Gadolinia och terrassen utanför ska bevaras enligt Åbo musei centrals önskemål, säger Soinio.

Den gamla kafédelen kommer att inte greras i den nya fastigheten och även i

fortsättningen användas som kafé eller restaurang.

Rivningslovet gäller den sex våningar höga så kallade laboratoriebyggnaden. Rivningsarbetet inleddes i augusti med att riva inredning och asbest inuti fastigheten.

Därefter påbörjas den mer synliga delen av rivningsarbetet då ytterväggarna rivs med grävmaskiner. Totalt beräknas rivningen av byggnaden ta sex månader och vara klar i slutet av februari 2023.

Vilka av akademins verk samheter kommer att fin nas i kvarteret Stjärnan?

– I kvarteret Stjärnan samlas funk tioner som är gemensamma för alla, rådgivning och stöd av olika slag, bibli otekstjänster, restaurang, kafé, utrym men för undervisning, grupparbeten och individuellt lärande. Det innebär att stora delar av universitetsservice kommer att placeras här, liksom även fakulteten för samhällsvetenskaper och

Text: Heidi Furu • Foto: Annika Welling-Nyberg, Nawras Odda

ekonomi, särskilt samhällsvetenska perna och ekonomiutbildningen, säger Heidi Backman, akademidirektör på Åbo Akademi.

– Åbo Akademis biblioteks verksam het finns nu på tre ställen i Åbo och kommer att koncentreras till kvarteret Stjärnan, där biblioteket redan är verk samt i Boktornet. Från tidigare finns också teologin representerad i kvarteret i Theologicum och i Teologiska annex et, säger Backman.

Hur ser Åbo Akademis visioner ut för kvarteret Stjärnan?

– Den historiska miljön kring kvarte ret Stjärnan, där Finlands första skola grundades på 1200-talet och första universitet grundades på 1600-talet, är förpliktande och inspirerande. Kvar teret Stjärnan, ett namn som kommer från Engels stadsplan, ska bilda ett centrum för Åbo Akademis campus vid Biskopsgatan i Åbo. Vår tanke är att de tre centrala noderna, Stjärnan, Aurum och Arken bildar en fungerande helhet för campusområdet och för de rörelseströmmar som nu finns i området, säger Backman.

Stjärnan ska bli en mötesplats för alla vid Åbo Akademi, både personal och studerande.

– Efter pandemin är det tydligare än någonsin att vi behöver gemenskap och interaktivitet. En bild vi har för våra nya utrymmen är samtal och samvaro kring en lägereld, men här ska också erbjudas möjligheter till att äta lunch eller dricka kaffe tillsammans, att vila eller göra något skojigt eller helt enkelt att få det stöd man behöver. Om vi lyckas väl i vår vision är nybygget i kvarteret Stjärnan ett slags vardagsrum, där olika funktioner kan samsas och

där det känns naturligt att samlas.

– Vi vill också bjuda in samhället omkring och olika aktörer till att ta del av den akademiska världen till exempel inom ramen för det som kallas citizen science. När vi planerat vårt nya cam puskoncept har vi zoomat ut ordentligt och identifierat olika behov som finns på området. Många skulle till exempel gärna se en livsmedelsbutik, en bar, kanske en bokaffär eller övernattningsmöjligheter på campus. För våra studerande är det viktigt att det finns utrymmen för samvaro av olika slag på campus, säger Backman.

Solskenshistorier på fastighetsfronten

Stiftelsen för Åbo Akademi kom i mål med två stora och avgörande fastighets affärer i slutet av 2021 och början av 2022. I decem ber 2021 undertecknades köpebrevet för försäljningen av den så kallade Rettigska tobaksfabriken. Åbo stad köpte fastigheten på Nunnegatan 4 för 12 miljoner euro.

Affären var en dröm som gick i upp fyllelse på många plan, för både säljare och köpare. Åbo stad kunde äntligen erbjuda konstnärerna i Åbo ett efter längtat Konstens hus, och dessutom på en optimal plats nära stadens historiska centrum. Och Stiftelsen för Åbo Akademi blev av med en fastighet som endast hade några få hyresgäster och som hade krävt massiva investeringar för att utvecklas till en lönsam historia.

Placeringsdirektör Christian Backholm sammanfattar solskenshistorien så här:

– Försäljningen av Rettig var en stor affär. Problemet med Rettig var att den i flera år hade låg uthyrningsgrad och negativ kassaflödesavkastning, vilket i praktiken betyder att kostnaderna var högre än intäkterna. Det har avgörande betydelse att vi i stället får pengarna att avkasta till förmån för våra bidrags mottagare.

Ett alternativ till försäljning kunde ha varit att stiftelsen utvecklat fastigheten till ett hotell och tagit in en hotelloperatör för att sköta om verksamheten.

– Det skulle ha varit en betydligt större investering än vad fastigheten var värd då vi sålde den. Därför gick vi inte in för att utveckla själva, utan ville hitta

en utomstående aktör som kunde utveckla fastigheten.

Hållbarhet som säljargument

I mitten av februari undertecknades nästa köpebrev, då stiftelsen sålde fastigheten på Tavastgatan 30 i Åbo till Turku Asunnot för 8,65 miljoner euro. En bidragande orsak till försälj ningen av Tavastgatan 30 var stiftelsens hållbarhetsstrategi. Hållbarhetsmålsätt ningen är att stiftelsens fastigheter ska vara koldioxidneutrala år 2025 då det gäller värme, el och avfallshantering. På Tavastgatan 30 var energieffektiviteten i lägsta laget.

Placeringsdirektör Christian Backholm vid Stiftelsen för Åbo Akademi berättar om två av stiftelsens lyckade fastighetsaffärer.

Heidi Furu

Foto: Linda Svarfvar

Den Rettigska fastig heten på Nunnegatan 4 i Åbo såldes till Åbo stad i december 2021 och fungerar idag som Konstens hus. Place ringsdirektör Christian Backholm beskriver fastighetsaffären som mycket lyckad.

– Det skulle ha krävts investeringar för att förbättra energieffektiviteten till en acceptabel nivå. Eftersom vi har andra stora fastighetsinvesteringar på kommande i kvarteret Stjärnan valde vi att sälja Tavastgatan 30.

Samtidigt kunde stiftelsen utnyttja det goda marknadsläget för bostadsaffärer.

– Vi gjorde en bra affär. Jag kan medge att priset vi fick överträffade mina egna förväntningar, säger Backholm.

Hansa ger huvudbry

Placeringsdirektören säger att fastighetsportföljen som helhet nu ser mycket bättre ut än den gjorde före försäljningen av Rettig. En utmaning är köpcentret Hansa.

– Coronakrisen var verkligen utma nande för många av våra hyresgäster. Jag tycker att vi har lyckats otroligt bra med att rida igenom coronakrisen. De flesta hyresgästerna överlevde, vi har

kommit emot med hyressänkningar. Det är en utmanande marknad, säger Backholm.

Affärsverksamheten i köpcentret har dessutom påverkats av arbetena med torgparkeringen och att gator i omgiv ningen varit avstängda.

– Konsumenternas köpkraft försämras hela tiden till följd av den höga infla tionen och stigande räntor, och det har klart en inverkan på våra hyresgästers försäljning.

Nu börjar allt kring torget vara klart, och köpcentret Hansa kan se fram emot år 2023 då allt förhoppningsvis fungerar som normalt.

– En potentiell köpare får ett så kallat rent år och kan se vad potentialen är. Det betyder i praktiken att om vi över väger att sälja görs det tidigast år 2024.

Ett försäljningsbeslut görs i så fall i sam förstånd med de övriga ägarna i Hansa

fonden, det vill säga Veritas och Elo.

Hur ser en optimal fastighetsportfölj ut ur placeringsperspektiv?

– Diversifiering är alltid viktig i port följen, oberoende av om den består av fastigheter, aktier eller räntebärande instrument. I fråga om fastigheter innebär det att portföljen ska innehålla olika fastighetsslag, i vårt fall balans mellan bostäder, kontor och under visningsutrymmen och dessutom ska den geografiska risken vara spridd. Riskmässigt är det inte så smart att ha alla fastigheter på samma ställe, och tillväxtcentra är att föredra.

Andra kännetecken för en optimal fastighetsportfölj är att saneringsskulden är liten, det vill säga att fastigheterna är i bra skick. Möjligast långa hyreskontrakt med stabila, solida hyresgäster är andra faktorer som mini merar riskerna för fastighetsinvesterare. Kutymen är att hyrorna är inflations justerade.

Betydelsefull fastighetsägare

Stiftelsen för Åbo Akademi äger utbildningsfastigheter, kontors- och affärsfastigheter samt hyresbostäder till ett totalt värde på cirka 266 miljoner euro.

Utbildningsfastigheterna används främst av Åbo Akademi men också av Yrkeshögskolan Novia och Åbo universitet. En del av fastigheterna har tillkommit genom donationer och andra har stiftelsen köpt eller låtit bygga för akademins behov.

Kontors- och affärsfastigheterna är främst belägna i Åbo, hit hör exempelvis Auriga Business Center, Reuterska huset, Hus Lindman där restaurang Grädda verkar, Åhuset och Gripen.

En del av bostadsfastigheterna hyrs ut på den fria marknaden, medan vissa hyresbostäder är avsedda för

studerande. Stiftelsen äger i sin helhet Domus (Biskops gatan 10) och Slottsgatan 1 samt majoriteten i Vesta (Sirkkalagatan 26/Vårdbergsgatan 8). Stiftelsen förvaltar även Kristina Fagerlunds fonds bostäder som specifikt är ämnade för studerande vid Åbo Akademi. Till Kristina Fagerlunds hyresbostäder hör Fabriksgatan 7 och övriga enskilda bostäder i närheten av ÅA-campus i Åbo.

En del av fastigheterna är allmännyttiga som upplåts till bidragstagare förmånligt eller vederlagsfritt och en del är kommersiella. De icke-avkastande fastigheterna är värda ungefär 55 miljoner euro. Hit hör en stor del av utbildningsfastigheterna samt teaterhuset som stiftelsen upplåter vederlagsfritt till Åbo Svenska Teater. Värdet på de kommersiella fastigheterna är 211 miljoner euro. Största innehavet i den kommersiella fastighetsportföljen är innehavet i köpcentret Hansa.

MÅLET ÄR KOLDIOXIDNEUTRALA

Energieffektivitet och fjärrvärme från förnybara källor är nycklarna då stiftelsens fastigheter ska nå klimatneutralitet.

tiftelsen för Åbo Akademi har som målsättning att vara koldioxidneutral i slutet av år 2025.

– Vi närmar oss målet, säger fastighetschef Mika Soinio

Det i särklass viktigaste delområdet i stiftelsens koldioxidavtryck är i dagens läge fjärrvärmen, som står för 74 pro cent av avtrycket. I praktiken betyder det att den dagen stiftelsen övergår till helt utsläppsfri fjärrvärme minskar koldioxidavtrycket med 74 procent.

– Åbo Energi utvecklar hela tiden sin värmeproduktion i riktning mot utsläppsfrihet. Cirka 80 procent av Åbo Energis fjärrvärme kommer nu från förnybara energikällor.

Åbo Energi har förbundit sig till Åbo stads mål om kolneutralitet 2029. Bolaget strävar efter att under 2022 avstå från användningen av stenkol i fjärrvärmeproduktionen, vilket ökar användningen av förnybara energi källor. I slutet av 2023 förväntas 85 procent av fjärrvärmen komma från förnybara källor.

Så fort Åbo Energi uppnår nollutsläpp för fjärrvärmens del uppfylls stiftelsens mål om nollutsläpp från fjärrvärmen i Åbo. Det skulle vara möjligt att redan tidigare minska koldioxidavtrycket för fjärrvärmen ifall stiftelsen köpte helt utsläppsfri fjärrvärme, en produkt Åbo Energi erbjuder för företagskunder.

– Det är en produkt som kostar mera, och vi har valt att låta Åbo Energi utveckla sin fjärrvärme till år 2025. I takt med att de utvecklar fjärrvärme produktionen minskar utsläppen och sannolikt sjunker kostnaderna för helt utsläppsfri fjärrvärme.

Grön el

Det andra stora delområdet i stiftel sens koldioxidavtryck är renoveringar och servicearbeten, som står för 23 procent av avtrycket. Här kan stiftelsen inverka på koldioxidavtrycket genom att välja klimatvänliga samarbetsparter och gynna miljövänliga lösningar och material vid nybyggen.

– Vi renoverar nu för att förbättra energieffektiviteten, eftersom det är avgörande, säger Soinio.

Stiftelsen har satsat på bergvärme i fast igheter där det är möjligt, och fortsätter med den satsningen. Även solpaneler är aktuella.

Beträffande el och avfallshantering är stiftelsens fastigheter i Åbo koldioxidneutrala eftersom grön el använts redan länge och avfallshanteringen är koldioxidneutral. Koldioxidneutral avfallshantering innebär att det koldi oxidavtryck som uppstår i stiftelsens fastigheter mäts och utsläppsmängden kompenseras genom att tjänsteleveran tören Lassila & Tikanoja låter plantera skog, för tillfället i Etiopien.

– Alla andra utsläpp är minimala, till exempel utsläpp från bränslen är i storleksklassen 1 procent och insatser där har minimal effekt om man ser till helhetsbilden, lyfter Soinio fram.

Energieffektiviteten viktigast

Placeringsdirektör Christian Backholm lyfter fram energieffektivi teten som den viktigaste hållbarhetsfrågan då det gäller fastigheterna.

– Ofta tänker man att det är viktigast att vi är koldioxidneutrala, men så är det inte. Viktigare ur ett hållbarhets perspektiv är att våra fastigheter är energisnåla. Som vi alla vet lever vi mitt i en energikris i Europa. Energi är en knapp tillgång och den kan bli knappare. Därför är det viktigt att fastigheterna slukar så lite energi som möjligt.

Energieffektiviteteten har stor bety delse då det gäller såväl ekologisk som ekonomisk hållbarhet.

– Bättre energieffektivitet ger lägre energikostnader, vilket sparar pengar och ger bättre avkastning på fastig heterna. Hållbarhetsfrågor blir bara viktigare för fastigheterna för varje år, precis som i övrig placeringsverk samhet. Därför jobbar vi aktivt med hållbarhetsfrågor.

Åbo Akademi-studerande Ella Kettula bor på Fabriksgatan 7 sedan sommaren 2020.

STUDENTBOENDE PÅ

PARADPLATS

Uthyrning av bostadsfastigheter ingår i Stiftelsens för Åbo Akademi placeringsverksamhet och de ofta centralt belägna lägenheterna hyrs antingen ut till allmänheten eller specifikt till studerande. År 2020 mottog stiftelsen en testamentsdonation av Åbo Akademi-alumnen och tidigare universitetsläraren Kristina Fagerlund som snart har gett upphov till mer än trettio hem åt studerande.

ristina Fagerlund var tidigare matematikstude rande och universitetslärare vid Åbo Akademi och hennes alma mater stod henne nära också efter pensionen. När Fagerlund gick bort år 2020 överlät hon stora delar av sina till gångar till Stiftelsen för Åbo Akademi, med syftet att ge framtidens studerande förmånligt boende i akademikvarteren. En fond upprättades i Fagerlunds namn, bestående bland annat av sju lägenheter, ett egnahemshus, värdepapper och banktillgodohavanden. Fondens totala värde uppgick till omkring 4,4 miljoner euro.

– I Fagerlunds testamente framgick det att de sju bostäderna i närheten av Åbo Akademis campus inte fick säljas, men att övriga tillgångar fick omvand las till ytterligare boendemöjligheter för grundexamensstuderande vid Åbo Akademi.

Det här berättar Marian Westerlund, Stiftelsens för Åbo Akademi ekonomidirektör. I enlighet med donatorns vilja beslöt stiftelsens styrelse i februari 2021 att överföra stiftelsens fastighet på Fabriksgatan 7 till Kristina Fagerlunds fond. Därmed kom fonden att bestå av totalt 27 lägenheter.

– För närvarande byggs ytterligare fem bostäder i en ny byggnad på fastighe ten. Lägenheterna kommer att vara inflyttningsklara till sommaren 2023, säger Mika Soinio, fastighetschef för Stiftelsen för Åbo Akademi.

Mitt i smeten

Kristina Fagerlund ville erbjuda Åbo Akademi-studerande förmånligt boende och idag ligger hyran för fon dens lägenheter 10–15 procent under marknadshyran i Åbo. Att få bo så här, centralt, nära studieplatsen, trivsamt och med en moderat hyresnivå, är lyx igt, menar Stiftelsens för Åbo Akademi hyresgäst Ella Kettula.

– Jag flyttade in i en av lägenheterna på Fabriksgatan 7 sensommaren 2020,

inför mitt andra läsår vid Åbo Aka demi. Jag hade upptäckt möjligheten att hyra bostad av stiftelsen i samband med att jag inledde mina studier året innan, men just då fanns det ingen le dig lägenhet som motsvarade mina och två kompisars behov. När jag nu istället letade efter en enrummare bara för mig besökte jag stiftelsens webbplats och där hittade jag mitt nuvarande hem, berättar Kettula.

Storleken på bostäderna på Fabriksgatan 7 varierar mellan drygt 20 och 45 kvadratmeter och de flesta är en rummare. Kettulas lägenhet är en av de mindre, men i hemmet finns allt hon behöver.

– Min favoritplats i lägenheten är det stora fönstret som vätter ut mot inn ergården och det breda fönsterbrädet därtill. Den här detaljen fastnade jag för i lägenhetsannonsen, säger Kettula.

Kettula kommer från Helsingfors och studerar sociologi och litteraturveten skap vid Åbo Akademi. Både undervis ningsutrymmen och universitetsbibli oteket ligger ett stenkast från hemmet – en framgångsfaktor för studierna och då hon under senaste läsår skrev sin kandidatavhandling.

För studerande

Majoriteten av bostäderna på Fabriks gatan 7 inhyser idag studerande, men de hyresgäster som bodde på adressen då fastigheten överfördes till Kristina Fagerlunds fond har rätt att bo kvar. Nya hyreskontrakt tecknas endast med grundexamensstuderande vid Åbo Akademi.

– Mitt hyresavtal band mig att bo här ett år, men därefter gäller kontraktet tillsvidare. Jag ser ingen anledning att flytta just nu, säger Kettula.

Ekonomidirektör Marian Westerlund berättar att stiftelsens hyresbostäder i regel har stor åtgång.

– Vi vill erbjuda studerande en moderat hyresnivå, som ändå täcker skötsel

kostnaderna. I samband med större renoveringar överstiger kostnaderna i regel hyresintäkterna, men under skottet finansieras i så fall med medel ur Kristina Fagerlunds fond, säger Westerlund.

Förutom de snart 32 lägenheter Stiftelsen för Åbo Akademi hyr ut åt studerande ur Fagerlunds fond, äger stiftelsen också studentbostäder i fastig heten Domus på Biskopsgatan 10.

– Den testamentsdonation vi fick av Kristina Fagerlund är unik på många vis, med detta tydliga syfte att erbjuda just boende åt studerande. Vanligare är det att donatorn vill grunda en stipen diefond, berättar Westerlund.

Nytt och hållbart

På Fabriksgatan 7 blandas ljudet av byggbuller med tonerna av finsk schlager denna fredagseftermiddag i september. Några byggarbetare är i full färd med att sätta grunden för en ny byggnad på innergården. Stiftelsens fastighetschef Mika Soinio är nöjd över hur projektet har framskridit så här långt.

– Byggnaden torde vara inflyttnings klar i maj nästa år och arkitekturen kommer att påminna om de redan existerande husen på gården. Stiftelsen för Åbo Akademi eftersträvar hållbara lösningar i all sin verksamhet och därför kommer hela Fabriksgatan 7 att ha jordvärme i framtiden, istället för fjärrvärme såsom hittills, säger Soinio.

Samtliga bostäder på adressen genom gick en grundlig renovering år 2010 och enligt hyresgäst Ella Kettula känns fastigheten fortfarande fräsch. De få gånger någonting har behövt åtgärdas i hemmet har hjälp ändå funnits nära till hands.

– Det märks att det ligger en större organisation bakom uthyrningsverk samheten, som sköter allting både proffsigt och fort. Kommunikationen med Stiftelsen för Åbo Akademi har fungerat jättebra, avslutar Kettula.

100 hem åt studerande

Ellen Söderlund jobbar sedan

år 2015 som fastighetskoor dinator för Stiftelsen för Åbo Akademi. Här svarar hon på fem frågor om stiftelsens uthyrningsverksamhet riktad till studerande.

I Kristina Fagerlunds fond ingår från och med våren 2023 totalt 32 bostä der och i Domus finns ytterligare 82 lägenheter riktade till studerande. Utöver det kan målgruppen också hyra stiftelsens övriga bostäder. De snart 114 studiebostäderna utgör över hälften av stiftelsens totala antal hyreslägenheter. Studiebostädernas storlek varierar mellan 16 och 45 kvadratmeter.

3. Vem har rätt att ansöka om stiftelsens hyresbostäder?

Bostadsfastigheter ingår i stiftelsens placeringsverksamhet sedan dess grun dande 1917. Fastigheterna har antingen donerats åt, köpts upp eller låtit byggas av stiftelsen. Förutom bostäder hyr stiftelsen också ut lokaler åt aktörer inom utbildning, kultur och affärsverk samhet.

2. Hur många bostäder har stiftelsen att erbjuda åt studerande?

För att hyra bostad ur Kristina Fager lunds fond behöver du vara grundexamensstuderande vid Åbo Akademi, i enlighet med donatorns testamente. Lägenheterna i Domus riktar sig till alla studerande, men de som är in skrivna vid Åbo Akademi prioriteras. Övriga lägenheter hyrs ut till alla på den fria marknaden.

4. Var finns studiebostäderna?

Studiebostäderna ligger i närheten av Åbo Akademis campus, i Åbos stadsdel I.

FABRIKSGATAN 7

Den första av de snart tre byggnaderna på Fabriksgatan 7 härstammar från år 1862. Ett tillbygge skedde år 1915 och en tredje byggnad kommer att stå klar på tomten år 2023.

Tomten på Fabriksgatan 7 kallas också för den Anderssonska gården efter målarmästare A.G. Andersson som lät bygga det första bostadshuset på adressen.

5. Vilken slags ärenden brukar du hjälpa studerande med?

Många studerande flyttar hemifrån för första gången, så jag hjälper till med de praktiska uppgifterna som en flytt medför. I mitt jobb ingår det att skriva avtal, handha kundtjänst och sköta andra fastighetsrelaterade administrati va uppgifter.

Genom åren har fastigheten ägts av både privatpersoner och av Åbo stad, för att år 2000 köpas upp av Stiftelsen för Åbo Akademi.

Byggnaderna på Fabriksgatan 7 är ämnade för boende men har genom åren också utnyttjats som kontorsutrymmen och för forskning. Sedan bostäderna blev en del av Kristina Fagerlunds fond år 2021 är kravet att samtliga lägenheter ska inhysa grundexamensstuderande vid Åbo Akademi.

1. Varför ägnar sig stiftelsen åt uthyrningsverksamhet?

Juridikstuderande Emma Långström fick årets Ralf Törngren-pris

Stiftelsen för Åbo Akademi tilldelade juridikstuderande Emma Långström Ralf Törngren-priset i maj 2022. Lång ström var en av de studerande som aktivt lobbade för att Åbo Akademi skulle få examensrättigheter i juridik på magisternivå.

– Akademins ledning, fakultetsled ningen, ämnesansvariga professorer, ämnesföreningen Stadga och Student kåren gjorde alla ett värdefullt arbete. Många engagerade studerande jobbade för det här, och det känns fint att vår insats har setts och uppmärksammats, säger Emma Långström.

– Emma Långström ledde ämnesfören

ingen, höll kontakt till professorer och till ÅA-ledningen, och deltog också i den offentliga debatten. Hon har gjort långt mer för Åbo Akademi och fakul teten för samhällsveten skaper och ekonomi än vad en studerande kan förväntas göra, säger Mikael Lindfelt, rektor vid Åbo Akademi.

Stiftelsen för Åbo Akademi delar sedan år 2001 årligen ut Ralf Törngren-priset till en studerande eller anställd vid Åbo Akademi som vid sidan av sina studier

Freja-priset och Vox Quercus

Stiftelsen för Åbo Akademi instifta de år 2021 Freja-priset, som delas ut vartannat år till en eller flera åboländ ska kulturutövare. Första Freja-priset delades ut i kompositionstävlingen Vox Quercus (Ekens ljud). Tävlingen, som arrangerades av stiftelsen och Sibeliusmuseum, efterlyste musik som inspi rerats av den närmare 300-åriga ek som står vid Aura å. Eken sägs vara en kvarleva från den botaniska trädgård vetenskapsmannen Pehr Kalm anlade på tomten i medlet av 1700-talet.

– Stiftelsen är en ansedd och ansvars full möjliggörare och upprätthållare av vetenskaplig forskning, konst och kultur. Med det nya Freja-priset vill vi lyfta fram kulturens betydelse och uppmärksamma kulturutövare inom olika konstfält, i år inom musiken, säger Lasse Svens, skattmästare för Stiftelsen för Åbo Akademi.

De tre vinnarbidragen var Tammentaival av Lauri Rautanen, Matti Heininens Tammen resonanssi –

eller arbetsuppgifter har gjort en väsentlig insats för utvecklandet av aka demin eller dess studentkår. Prissum man är 6 000 euro.

Pehr Kalmin muistolle och Martha av Mervi Kurki. Hedersomnämnanden gavs till Eva-Lott Björklund med verket Lignium Vitae, Oliver Müller med Ritual of Oak (and mistletoe) samt Antero Mentu med First Rays of the Hidden Sun

Prisutdelningen 6 maj 2022 skedde i samband med vernissagen för utställ ningen Pehr Kalm i Sibeliusmuseum. Prissumman är 12 000 euro.

Friska vindar under ABOAGORA 2022

I slutet av augusti ordnades det årliga internationella konst- och vetenskapsevenemanget ABOAGORA i Sibeliusmuseum. Årets tema var vind som behandlades ur olika vetenskaps- och konstperspektiv.

ABOAGORA är ett gemensamt forum för såväl akademiker och konstnärer som allmänheten, med målet att upp muntra till skapandet av ny vetenskap och konst samt till möten mellan dem. Evenemanget fungerar som underlag

för öppna diskussioner och nya sätt att tänka.

Årets evenemang bjöd på ett rikt utbud av allt från musik, poesi och teater till föredrag av bland andra huvudtalaren, professorn i fysik Andrew Coates, som berättade om solvindarnas rörelser. Fotografen, författaren och aktivisten Joan Sullivan talade om historiska och samtida energiövergångar med an konsthistorikern, professorn och dekanen Hanna Johansson berättade

om bildkonstens medel att presentera luftelementet.

ABOAGORA förverkligas som ett samarbete mellan ämnet kulturhistoria vid Åbo universitet, Donnerska insti tutet vid Stiftelsen för Åbo Akademi, Åbo Akademi samt Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola. Evenemanget finansieras av Kone-stiftelsen, Svenska kulturfonden, Åbo universitet, Åbo Akademi och Stiftelsen för Åbo Akademi.

Text: Veronica Aspelin-Forsell • Foto: Linda Svarfvar

Stiftelsen för Åbo Akademi har förvaltat fastigheter ämnade för utbildning, kultur, boende och affärsverksamhet sedan 1917. Här blickar stiftelsens tidigare styrelse- och delegationsmed lem minister Christoffer Taxell tillbaka på några av de många fastighetsaffärerna genom åren.

Stiftelsens för Åbo Akademi fastighetshistoria är lika gammal som dess existens. Stiftelsen grundades den 18 juni 1917 på initiativ av 35 privatpersoner som tillsammans bidrog med ett startkapital på 3,47 miljoner dåtida mark. Donationernas avkastning skulle an vändas för att grunda och upprätthålla en högskola i Åbo med svenska som undervisningsspråk. Hösten året därpå grundades Åbo Akademi. Vid inskrip tionen 1919 antecknades 15 närvarande studenter.

Fram till 1950-talet finansiera des Åbo Akademis verksamhet uteslutande av Stiftelsen för Åbo Akademi. År 1956 mottog universitetet sitt första statsbi drag. År 1981 övertog staten det ekonomiska ansvaret för Åbo Akademi.

– 1981 tecknades ett avtal mel lan Stiftelsen för Åbo Akademi och staten. Stiftelsen behöll alla sina tillgångar men förband sig att stödja Åbo Akademi. I avtalet överlät stiftelsen veder lagsfritt besittningsrätten till universitetets byggnader ”för att fortfarande användas av akademin i dess verksamhet”.

Det här berättar minister Christoffer Taxell, som satt med i Stiftelsens för Åbo Akademi styrelse åren 1988–2012, i egenskap av ordförande de åtta sista. Taxell ingick i stiftelsens delegation 1981–2018, i rollen som ordförande från år 2013.

Ett växande universitet

Vid grundandet av Åbo Akademi såg stiftelsen till att det nya universitetet hade lokaler att verka i. Stiftelsen köpte vad som blev Åbo Akademis huvud byggnad år 1917 och här inleddes verksamheten två år senare. Genom privatpersoners donationer till stiftelsen kom också de fastigheter som vi idag känner som Humanisticum, Dom-

villan och Theologicum tidigt att fung era som undervisningsutrymmen. År 1934 inleddes bygget av Åbo Akademis bibliotek Boktornet, även det tack vare en stordonation.

– Stiftelsen försåg Åbo Akademi med ett enhetligt campus från start. Här möttes humanister och ingenjörer och kunde utbyta kunskap och tankar med varandra. Många, både akademin och andra universitet, förstod campus betydelse först under coronapandemin, då denna naturliga akademiska mötesplats föll bort, säger Taxell.

stor påverkan också på hur vi uppfattar det. Äldre, anrika fastigheter får oss att tänka på långa anor och en rik historia, medan nybyggen skvallrar om moder nitet och framåtanda. Åbo Akademi fungerar i bägge sortens utrymmen.

– Världens mest framgångsrika universitet har ofta långa anor, är till betydande del verksamma i gamla byggnader – och ligger annanstans än i huvudstaden, konstaterar Åbobon Taxell och fortsätter:

– Byggnaderna skapar den miljö och den stämning i vilken forsk ning och undervisning kan blomstra. Tänk bara på Oxford och Cambridge, men också ”nyare” universitet såsom Stanford. Utrymmena kan allt så inte endast ses, kanske inte ens primärt, som en fastighets teknisk fråga.

Taxell, född i Åbo år 1948, har avlagt juristexamen vid Åbo universitet år 1972. Efter sin examen skötte han under ett par år hälften av en assistentur i handelsrätt vid Handelshög skolan vid Åbo Akademi. Taxell var också kansler för Åbo Akademi åren 2004–2009.

Kultur i akademikvarteren

I medlet av 1900-talet hade Åbo Akademi vuxit till sig och behovet av större utrymmen var akut. Under 60talet lät Stiftelsen för Åbo Akademi bygga Handelshögskolan och Gadolinia, delvis på bekostnad av äldre trähus.

– Byggnader vi idag betraktar som kulturarv har inte alltid haft samma status. De hus vi uppfattar som gamla nu hade inte lika många år på nacken under efterkrigstiden, säger Taxell.

Taxell understryker att ett universitets yttre, de byggnader det verkar i, har

Vid Stiftelsens för Åbo Akademi grun dande var det inte enbart utbildning och vetenskaplig forskning som prio riterades, utan också ett rikt kulturliv på svenska i Åbo. Detta bidrog bland annat makarna Alfred och Hélène Jacobsson till, genom att testamentera sitt hem till stiftelsen. Efter deras bort gång öppnades år 1932 ett museum i det Jacobssonska huset. Ett Hem verkade på Tavastgatan 30 fram till krigsutbrottet 1939.

Tiden satte sin prägel på Jacobssons en gång så ståtliga tvåvåningshus. Hösten 1954 gav magistraten order om att det

Många, både akademin och andra universitet, förstod campus betydelse först under coronapandemin, då denna naturliga akademiska mötesplats föll bort.

skulle rivas. Stiftelsen utredde möjlig heterna att renovera Ett Hem och an sökte om finansieringshjälp från staden och staten. Ingen tycktes angelägen om att bevara byggnaden och hösten 1955 jämnades borgarhemmet med marken. Nu vaknade både ortsbor och andra till och uttryckte stark kritik mot rivnings beslutet.

– Med dagens teknik och ekonomi hade det kanske varit möjligt att bevara huset, konstaterar Taxell.

Några liknande protester som affä ren Ett Hem väckte upplevde Taxell aldrig under sin tid vid Stiftelsen för Åbo Akademi. Några upprörda röster hördes ändå i samband med köpet av Observatoriet år 2007.

– Det handlade då om en oro för att fastigheten skulle göras otillgänglig för Åboborna. Det här svarade stiftelsen på med att regelbundet bjuda in till öppet hus och ordna utställningar i det invid liggande vattenlagret, säger Taxell.

Efter rivningen visas borgarhemmets interiör upp i nygamla utrymmen på Biskopsgatan 14. År 1968 fick Ett Hem sällskap av Sibeliusmuseum, vars tillkomst innebar slutet för några äldre trähus. Minister Taxell minns vilken uppståndelse museibyggnaden ritad av Woldemar Baeckman väckte, med sina väggytor av råbetong och glas.

– Mina vänner och jag brukade skoja om att stiftelsen inte hade haft råd att måla den grå fasaden, berättar Taxell.

Fabriker får ny funktion

På 1970-talet avtog så småningom den nybyggnadstrend som rådde både i Åbo och Europa. Under de följande årtiondena omvandlade stiftelsen flera fabriksbyggnader till moderna univer sitetslokaler. År 1974 köpte stiftelsen den gamla radio- och tv-fabriken ASA, belägen i de kvarter där Åbo Akademi redan verkade. Efter en grundsanering togs fastigheten i bruk av universitetet.

– ASA:s transformation från manufaktur till bland annat föreläsningsutrymme blev startskottet för en ny era. Stiftelsen köpte Rettigs tobaksfabrik på 80-talet som användes av Åbo Akademi och Yrkeshögskolan Novia (tidigare Sydväst), berättar Taxell.

År 1985 antog Finlands riksdag en ny byggnadsskyddslag vars syfte var att bevara landets arkitektoniska kulturarv. Nybyggen som samtidigt demolerade äldre bebyggelse försvårades, vilket gav renoveringstrenden en skjuts. År 2003 omvandlades Vasa Ångkvarns gamla livsmedelsfabrik till campus för Åbo Akademi på orten. Stiftelsen, som var aktivt engagerad i projektet, ägde vid tidpunkten hälften av fastigheten. År 2016 överläts den till nya ägare.

– I Jakobstad blev den Lassfolkska band- och spetsfabriken centrum för verksamhet inom småbarnspedagogik, konst och musik, och utnyttjades av Åbo Akademi och Yrkeshögskolan Novia. Åbo Akademi äger 75 procent av det bolag som är Novias huvudman, tillägger Taxell.

Minister Taxell lyfter fram stiftelsens köp och renovering av järnmanufakturkvarteret Arken som en särskilt lyckad affär. Fastigheten köptes av Åbo stad. Det som då påminde mest om ett ruckel transformerades under en fyraårsperiod av den prisbelönta arkitektbyrån Sigge Ab med arkitekt Pekka Mäki i spetsen.

– Stiftelsens dåvarande skattmästare Caj-Gunnar Lindström brann för Arken-projektet och drev det energiskt.

I Sigge Ab hittade han en skicklig samarbetspartner. Tack vare Pekka Mäkis expertis kunde stora delar av den historiska fabriksmiljön bevaras, säger Taxell.

60- och 70-talsarkitekturens brister

Idag är frågan om att låta renovera och ändra användningsändamål, eller riva och bygga nytt, lika aktuell som någonsin. Akademikvarterens återstå ende empiremiljö vill ingen åt, men dess användning diskuteras. 1960- och 70-talets betongklossar lever mera farligt med sin förlegade arkitektur och sina skadliga byggmaterial. Hälsobovarna asbest och PVC-plast har lett till återkommande trubbel för fast ighetsägare såsom Stiftelsen för Åbo Akademi.

– För att stiftelsen ska fortsätta kunna stödja Åbo Akademi med flera miljoner euro per år och uppfylla sitt syfte över lag, måste man fatta ekonomiskt

förnuftiga beslut. Renoveringar kan vara minst lika kostsamma som att riva och bygga nytt. Samtidigt bör aspekter som hållbarhet och kulturellt värde tas i beaktande, konstaterar Taxell.

Stiftelsens färskaste rivningsaffär, 60-talsbygget Gadolinia, har Taxell följt från sidan. Inför sin 70-årsdag år 2018 valde han att lämna stiftelsens delegation och de senaste åren har han frånsagt sig nästan alla sina åtskilliga förtroendeuppdrag.

– Jag försöker följa principen ”när man går ska man gå”. Det betyder bland annat att man inte ska vädra synpunk ter om beslut som efterkommande förtroendevalda fattar, säger Taxell.

Det är med värme han blickar tillbaka på sina tre årtionden med Stiftelsen för Åbo Akademi.

– Styrelseuppdrag handlar om att vara med om att fatta kollektiva beslut men att bära ett individuellt ansvar. När dagen är slut är det resultatet som räknas. Det är en princip som lika väl gäller politik, affärsverksamhet som stiftelser. Målet är att främja utveckling och framsteg – och att försöka definiera vad man vill, avslutar Taxell.

Renoveringar

Välkommen att uppleva Ett Hem och Observatoriet virtuellt i Digimuseet

I våras öppnade museet Ett Hem i Digimuseet och under hösten var det Observatoriets tur att öppna dörrarna för virtuella rundvandringar. I de digitala utställningarna kan man uppleva Ett Hem och Observatoriet i form av vyer i 360 grader och lära sig mer om konstverken och föremålen i Ett Hems samlingar samt om Observatoriets arkitektur och historia.

Text: Heidi Furu • Foto: Linda Svarfvar

Museet Ett Hem öpp nade för virtuella be sök i Digimuseet den 29 maj 2022, för att uppmärksamma dess 90 år som museum. Ett Hem är stängt för publik i år på grund av det närbelägna rivnings- och byggarbetet i kvarteret Stjärnan.

– Tack vare lanseringen i Digimuseet kunde vi öppna museet virtuellt och fira jubileet i digital form, trots att det under det här året inte är möjligt att göra fysiska besök i museet på Biskops gatan, säger museiamanuens Maria Solin.

Ett Hem är konsul Alfred och konsu linnan Hélène Jacobssons hem-

museum. Museet öppnades för allmän heten den 29 maj 1932 i parets hem på Tavastgatan 30 i Åbo. Verksamheten fortsatte fram till krigsutbrottet år 1939. Den ursprungliga byggnaden revs år 1955. Sedan år 1965 har museet varit verksamt i den nuvarande byggna den, ett gult och stämningsfullt trähus på Biskopsgatan.

I Digimuseet kan man bekanta sig med både konsulparet och inredningen i det borgerliga hemmet från sekelskif tet 1900 samt läsa mera om utvalda konstverk och föremål i samlingarna. Innehållet finns på svenska, finska och engelska.

Avsikten är att de virtuella och de fysis ka besöken på sikt ska komplettera

varandra. Ett besök i Digimuseet kan vara värdefullt såväl för den som inte fysiskt befinner sig i Åbo, som för den som planerar ett besök i staden. Digi museet kan även ge mervärde efter ett museibesök, för den som vill återupple va stämningen eller kolla upp detaljer. Det är avgiftsfritt att på egen hand göra ett virtuellt besök i de digitala utställ ningarna.

Observatoriet öppnade virtuellt på hösten

Många som promenerar runt på Vård berget i Åbo blir nyfikna på Observa toriet. Tack vare att byggnaden sedan 1 oktober finns i Digimuseet är det möjligt att virtuellt bekanta sig med konstskatter ur stiftelsens konstsamling och stiftelsens verksamhet.

Observatoriet som är ritat av Carl Ludvig Engel stod klart 1819, men tiden som observatorium blev kort. Observatoriet klarade Åbo brand 1827 med endast obetydliga skador. Då Akademien efter branden flyttades till Helsingfors följde den astronomiska utrustningen med och installerades i det nya observatoriet som stod klart 1834. Åbo sjöfartsskola, sedermera Åbo navigationsskola, fungerade i byggnaden i 130 år. Därefter verkade Åbo Sjöfartsmuseum och senare Åbo konstmuseum tillfälligt i byggnaden.

Stiftelsen för Åbo Akademi köpte Observatori et av Åbo stad

2007, och sedan 2008 har stiftelsens kansli funnits i byggnaden.

Milsvid utsikt

Den ljusa och vackert dekorerade Kupolsalen på tredje våningen brukar leda till förtjusta utrop under fysiska besök, och även digitalt är den ut smyckade salen en upplevelse.

I Digimuseet kan besökaren dessutom klättra upp i spiraltrappan i Kupolsalen och ta sig ända upp i tornet för att njuta av den vidsträckta utsikten över Vårdbergsparken.

Idag kröns Observatoriets torn av en kopparboll dekorerad med förgyllda stjärnor, men under åren 1866–1939 då Åbo navigationsskola verkade i byggnaden, fanns en tidkula uppe i tor net. En tidkula är en äldre typ av tid givare som hissas upp i en mast och faller ned vid en viss tidpunkt, som en signal för sjöfarare. Tidkulan i Observato riet hissades upp i masten med ett rep varje dag kl. 11.55 och

Lyfter fram konstskatterna

Hur jobbade ni med materialet för Ett Hem till Digimuseet?

– Vi började med att planera hur rund vandringen skulle vara strukturerad. Själva fotograferandet för den digitala vyn gick snabbt, men att samla infor mationen och göra det användarvänligt tog en längre tid. I varje rum lyfts ett eller flera föremål eller konstverk upp som ”hotspots”, där besökaren kan läsa mer om det. I de enskilda rumstexterna kan man läsa mer om det Jacobssonska hemmet.

Hur valde ni ut vilka konstverk och föremål som skulle lyftas fram?

– Vi bestämde oss för att lyfta fram de huvudsakliga konstskatterna från mu seets samling, vilket var ganska natur ligt. Genom erfarenhet vet man vilka föremål som mest intresserar besökare.

I den digitala vyn var det dock en utmaning att fundera ut vilka föremål som speciellt väcker intresse och fäster besökarens uppmärksamhet, då den fysiska och digitala miljön frambringar olika intryck.

släpptes ner kl. 12.00. Sjömännen på fartygen i hamnen kunde ställa skeppsuren enligt tidssignalen, och den användes även för att ställa stadens klockor.

Besökarna i Digimuseet får kika in i Meridianrummet som i dag fung erar som skattmästarens arbetsrum. Ursprungligen var väggarna och taken i meridianrummen genomskurna av smala öppningar för meridian instrumenten, som användes för att bestämma himlakropparnas positioner. Minnet som idag återstår från den tiden är en hylla för instrument.

– Stiftelsen för Åbo Akademi äger många kulturhistoriskt värdefulla fast igheter i Åbo. Att vårda byggnadsarvet och göra byggnaderna tillgängliga för allmänheten är en del av stiftelsens kulturbärande syfte. Lanseringen av först Ett Hem och sedan Observatoriet i Digimuseet är ett sätt att förverkliga detta, då det blir möjligt för vem som helst, var som helst att när som helst göra ett virtuellt besök i de vackra byggnaderna, säger Lasse Svens, skatt mästare på Stiftelsen för Åbo Akademi.

Det samhälleliga företaget Yhteinen Perintö Oy ansvarar för verksamheten vid Digimuseo.fi. Ägare till företaget är FMA Creations Oy, som adminis treras av Finlands museiför bund, samt John Nurmi nens stiftelse.

Vilka kommentarer har ni fått från besökare?

– Feedbacken har varit positiv och många har varit imponerade av 360-rundvandringen. Jag vill dock po ängtera att den digitala vyn inte är här för att ersätta fysiska museibesök, utan främst för att komplettera. Tanken är att den digitala vyn ska fungera som ett tillägg för fysiska besök, men just nu då museet är stängt är det trevligt att kunna erbjuda virtuella besök i museet.

Museiamanuens Maria Solin höll i trådarna för lanseringen av Ett Hem i Digimuseet. Här berättar hon om hur den virtuella rundvandringen skapades.

Åbobornas vardagsrum blev klimatneutralt i förtid

– Att Hansa är utsläppsneutralt är en av Exilions stora framgångar under de senaste åren. Vi har sparat stora mäng der energi.

Inom fastighetsbranschen är det genom energieffektivitet man bäst når klimat målsättningar. Exilion har satsat på att göra alla bolagets fastigheter mera energisnåla. Men även andra faktorer spelar in.

– För köpcentret Hansas del övergick vi år 2021 till klimatneutral fjärrvärme. Också avfallshanteringen är sedan ett år tillbaka utsläppsfri. Elbehovet täcks av vindkraft som produceras av Hansas systerbolag Exilion Tuuli, säger Ari Talja

Köpcentret Hansa ger ändå upphov till en del indirekta utsläpp. Hit hör bland annat hyresgästernas, alltså affärernas, egna elavtal som fastighetsägaren Exilion inte har insyn i. Hållbarhet och lönsamhet

Investeringsbolaget Exilion, grundat 2005, förvaltar en sammanlagd för mögenhet på 1,2 miljarder euro. Den fördelas på 10 fastigheter och 14 vind kraftsparker. Exilion ägs av Stiftelsen för Åbo Akademi, två arbetspensions bolag och Statens Pensionsfond.

Enligt vd Ari Talja har ägarna liknande värderingar. Det handlar om hållbar het, socialt engagemang och miljö – det som i investeringssammanhang brukar betecknas ESG.

– Exilions uppgift är att förvalta egendomen på ett hållbart sätt, och samtidigt se till att våra ägare får en ordentlig avkastning på sina investe ringar, säger Talja. Exilion är uppdelat på fyra kom manditbolag: Exilion Asemahotellit,

Exilion Real Estate, Exilion Tuuli och Köpcentrum Hansa. De två först nämnda äger hotell- och affärslokaler i Helsingfors, medan Exilion Tuuli äger vindkraftsparkerna.

– Vi tror på vindkraft eftersom det är en förnybar energiform som är en del av den gröna omställningen. Dessut om ger vindkraft en stabil avkastning, säger Talja.

Tuffa år ligger bakom –nu pekar kurvorna uppåt

Om man räknar antalet besökare är köpcentret Hansa det största i Åbo, och åttonde störst i hela landet. Komman ditbolaget Köpcentrum Hansa ägs till 34,5 % av Stiftelsen för Åbo Akademi. Ari Talja beskriver det ljusa Hansakvarteret med de karakteristiska glastaken som Åbobornas vardagsrum.

– Hansa är mycket mer än Åbos största köpcentrum. Det är en del av stadens kultur.

Coronapandemin, och omfattande byggprojekt i närheten av Hansakvarte ret, har under de senaste åren medfört stora utmaningar. Besökarantalet har minskat, och köpcentrets affärer har haft det tufft.

– Under pandemin arbetade vi hårt för att hitta lösningar som både hyresgäs terna och ägarna kunde vara nöjda med, och jag tycker vi lyckades rätt bra. Det kunde till exempel handla om längre betalningstider för hyran, säger Talja.

Så småningom håller trafikarrange mangen på att återgå till det normala i Åbo centrum, och pandemirestriktio nerna har lättat. Besökarna håller på att hitta tillbaka till sitt vardagsrum i staden.

– Hansas försäljning har vuxit rejält i år. Målsättningen är att senast i slutet av året uppnå samma besökarantal som före pandemin, säger Talja.

En utmaning som består är näthandelns hot mot fysiska butiker. Men enligt Ari Talja är det en myt att fram tidens försäljning enbart skulle bedrivas på nätet.

– Det blir allt vanligare att affärerna satsar på en kombinationsmodell. Det gäller att vara stark på nätet, men också stark som fysisk butik. Lyckas man med det hör man till framtidens vinnare, säger Talja.

Följer marknaden i realtid Som vd känner Ari Talja investerings bolaget Exilion utan och innan. Han har varit med från starten.

– Jag var den första som anställdes när bolaget grundades för över 15 år sedan. Och även om ägare har kommit och gått har jag stannat kvar.

När jag frågar om Exilions framtids planer säger Talja att bolaget undviker långtgående planering.

– Vi föredrar att följa med marknaden i realtid, och hela tiden undersöka nya trender och investeringsmöjligheter. Orosmoln finns alltid inom investe ringsverksamhet, men just nu känns det bra att leva med våra investeringar.

På fritiden gillar Ari Talja att motio nera.

– Jag tillbringar mycket tid på gymmet och i löpspåret. För ett år sedan brast min akillessena, så basketen har jag tagit paus med. Men jag hoppas att snart också kunna ta mig ut på basket planen igen.

Sedan i fjol är köpcentret Hansas direkta utsläpp lika med noll. Ursprungligen var planen att köpcentret skulle vara klimatneutralt år 2025, men man lyckades nå målet fyra år i förtid. Ari Talja, vd för investeringsbolaget Exilion som förvaltar Köpcentrum Hansa Kb, är nöjd.

Stiftelsen och Hansakvarteret har en lång gemensam historia

Stiftelsen för Åbo Akademi har en lång gemensam historia med det kvarter i centrala Åbo som idag kallas för Hansakvarteret. Långt innan shoppare och restaurangbesökare började flockas under köpcentrets kännspaka glastak förvaltade stiftelsen kvarterets anrika fastigheter.

Ikorsningen mellan Eriksgatan och Auragatan ligger kvarterets äldsta hus; det anrika Teaterhuset i nyklassicistisk stil från år 1839, som inhyser Åbo Svenska Teater. Redan för över 100 år sedan fick Stiftelsen för Åbo Akademi sina första aktier i fastighetsbolaget Åbo Teaterhus Ab.

Ägandeskapet i Teaterhuset fick sin början genom donationer till stiftelsen. De första redan år 1917, när det protokollförts att Rolf Carpelan, Ernst Dahlström, Magnus Dahlström, Arthur Lindblom, Gustaf Tenlén och Gustaf Mauritz Tenlén har donerat aktier i Åbo Teaterhus Ab till Stiftelsen för Åbo Akademi. Åtminstone under åren 1919, 1920 och 1921 fick stiftelsen ytterligare aktier i donation.

I mitten av 1960-talet fördes diskus sioner om att upplösa bolaget Åbo Teaterhus, och överföra hela förmögen heten till Stiftelsen för Åbo Akademi.

I juni 1967 ägde stiftelsen 357 av fast ighetsbolagets totalt 375 aktier. Före utgången av året hade man köpt upp de resterande aktierna av ett antal minoritetsägare, och fastigheten över läts till Stiftelsen för Åbo Akademi.

Teaterhusgården blev Thalia och köpcentret byggs

Året därpå, 1968, tillsatte stiftelsen en kommitté som skulle utreda hur man kunde uppföra ett affärshus på tomten, så att teaterbyggnaden skulle bevaras. Planen var ursprungligen att riva de övriga husen på tomten (Apotekshuset vid Auragatan och Bagargården vid Eriksgatan). Under 1970-talet förhand lade stiftelsen i flera repriser med Åbo stad kring stadsplaneringen på tomten, och man beslöt slutligen att bevara de gamla byggnaderna medan några gårdsbyggnader revs. Samtidigt plane rade man det nya affärshuset.

År 1983 fick Stiftelsen för Åbo Akademi byggnadstillstånd för tomten. Namnet ändrades från Teaterhus gården till Thalia, och under åren 1983–1986 grundrenoverade man de gamla byggnaderna, samt uppförde det hus som kallas Nybygget.

Samtidigt byggdes det också på andra håll i kvarteret. Det som skulle bli Köpcentret Hansa kom till. Arkitekt för byggprojektet var Benito Casagrande

Köpcentret, med sitt glastak som bin der samman kvarterets byggnader, stod klart år 1988.

Nyförvärv och samarbete

Stiftelsen för Åbo Akademi utökade sitt ägande i Hansakvarteret ytterligare år 2009, när man förvärvade det så kallade Guldhuset i korsningen mellan Universitetsgatan och Auragatan. I olika repriser under 2000-talet har alla stiftelsens hus i kvarteret grundrenove rats. De äldre husen har även pålats.

År 2015 grundades kommanditbolaget Köpcentrum Hansa Kb. Tanken var att effektivera, förenhetliga och standardi sera förvaltningen av de fastigheter som utgör köpcentret. I praktiken överförde Hansakvarterets huvudsakliga fastig hetsägare (Pensionsförsäkringsbolaget Veritas, Ömsesidiga Arbetspensionsför säkringsbolaget Elo samt Stiftelsen för Åbo Akademi) sitt fastighetsinnehav till Köpcentrum Hansa Kb, och blev kommanditbolagets bolagsmän.

Idag beräknas fastigheternas samman lagda värde vara omkring 180 miljo ner euro. Investeringsbolaget Exilion förvaltar Köpcentrum Hansa Kb.

EN DIVA I VITT OCH EN SCENMÄSTARE SOM JOBBAR PÅ

Många gamla byggnader har sina egna spöken och Stiftelsens för Åbo Akademi fastigheter är inget undantag. I Finlands äldsta teaterhus hörs ljud av en scenmästare som aldrig slutar jobba och i Observatoriet har personalen både hört och känt osaliga andars närvaro.

Dramatiska öden och olycklig kärlek hör till standardstoffet inom teaterkonsten, men i Finlands äldsta teaterhus mäter sig verkligheten med pjäserna som spelas på scen. Lampor som tänds av sig själv, ljud av steg i en tom salong, en osynlig hand på axeln, verktyg som försvinner och hissar som går av sig själv. Många som arbetat på Åbo Svenska Teater har haft övernatur liga upplevelser och känt av husets två spöken.

Det äldre spöket kallas för Vita Damen och har funnits i huset sedan slutet av 1800-talet – eller ännu längre. Det berättas att hon jobbade på teatern som skådespelare, men blev olyckligt förälskad och kastade sig ner från tågvinden ovanför stora scenen. I en annan version heter det att hon fanns i huset redan när det första kringresande teatersällskapet kom till den nybyggda teatern år 1839. Hur som helst så är det många som hört henne hasa omkring på tågvinden.

En före detta teaterchef var tvungen att övernatta på teatern i början av sitt chefskap men fick ingen sömn för att Vita Damen ylade om nätterna. Den nuvarande teaterchefen Jukka Aaltonen har också upplevt något kusligt i salongen i början av 1980-ta let, då han som ung musiker övade på violin på en dunkel scen. Han hörde ljud som om någon var i salongen, men såg ingen någonstans. När han en stund senare tittade upp tyckte han sig se ett par ögon.

Vita Damen har sin egen kista uppe på tågvinden, där kan hon lägga sig när spökandet tär på krafterna. Det andra spöket är en tragisk historia av senare ursprung. En scenmästare vid teatern

hängde sig på stora scenen och har i över ett halvt sekel gått igen i teaterns långa korridorer. Det är han som flyttar på verktygen och ibland inför premi ärer hörs det bankande från platsen där hans arbetsrum fanns. Ibland har personer släckt efter sig på stora scenen, åkt upp med hissen till verkstaden, hört skrammel och ljud från scenen och åkt ner igen, bara för att hitta en tom scen med ljusen påslagna. Släckt ljusen, åkt upp med hissen, hört samma ljud och igen återvänt till samma tomma, upp lysta scen. Teaterns informatör Maria Olin har hört de flesta historierna som berättas om teaterns spöken, men har aldrig råkat på dem själv.

– Jag tror de är välvilligt inställda till oss som jobbar här, men jag vill helst inte råka på någondera av dem på nära håll. Visst kan jag tycka att det är kusligt att vara den sista på teatern och ansvara för att låsa dörrarna – jag bru kar ta mig illa kvickt ut när jag släckt de sista lamporna.

Observator som går igen

Observatoriet på Vårdberget är en byggnad med en fascinerande historia – och därtill med flera spökhistorier. Det är nämligen så att den begåvade astronomen och landets första obser vator Henrik Johan Walbeck sägs gå igen i byggnaden. Walbeck, som led av psykiska problem, gick ett tragiskt öde till mötes och tog sitt liv i Observatori et 1822. Enligt vissa historier sköt han sig själv, enligt andra versioner skar han upp halsen på sig.

En tidigare vaktmästare fick en chock då han på golvet i observatorierummet såg kroppen av en man med blodet rinnande i stora pölar. Han sprang efter hjälp, men då han kom tillbaka var både kroppen och blodet borta, endast

tunga andetag kunde höras.

Observatoriet fungerade som obser vatorium endast en kort tid, och har efter det varit hem för sjöfartsskola och fungerat som museum. Flera som under åren arbetat i Observatoriet har känt närvaro av något osynligt och haft känslan av att de inte är ensamma. Flera har upplevt sig vara iakttagna av en osynlig blick.

Stiftelsen för Åbo Akademi köpte Observatoriet av Åbo stad 2007 och kansliet flyttade in i byggnaden 2008. Spökerierna har dessvärre fortsatt. Personer som jobbar i Observatoriet har även under stiftelsens tid hört steg i trappan trots att ingen synts till, och det har hörts ljud av mappar som faller i golvet. Det här har utspelat sig särskilt under sena, mörka kvällar. Upplevel serna har varit obehagliga och fått det att krypa i nackskinnet hos de berörda, som kan konstatera att det otvivelak tigt är frågan om ett spöke som sprider dålig energi.

Vänligt spöke i Sibeliusmuseum

Personalen i Sibeliusmuseum berättar däremot om ett vänligt sinnat spöke, som inte ställer till annan förtret än att ibland fälla böcker från hyllorna i mu seibutiken. Flera gånger har det hörts att någon går genom konsertsalen trots att ingen är där. Spöket brukar även höras öppna och stänga dörrar i arkivet på nedre våningen. Det är frågan om tunga metalldörrar som omöjligtvis kan öppnas och stängas av sig själv.

Det är bara att konstatera: byggnader med historia betyder i vissa fall byggna der med spökhistorier.

Text:

Källa: Artemis Kelosaari (2020), Andarnas Åbo spökhistorier från Finlands äldsta stad, Haamu, Vasa. Intervjuer med personal vid Stiftelsen för Åbo Akademi

Kim Groop

Teologie doktor Kim Groop, specialforskare i teologi vid Åbo Akademi, studerar kyrkor i förändring. Projektet Changing Spaces beviljades totalt 210 000 euro i forskningsfinansiering av Inez och Julius Polin-institut för teologisk forskning, fördelat på fyra forskare och tre kalenderår. Kim Groop är dessutom högaktuell som ny ordförande för Donnerska institutets styrelse.

Hösten 1993 inledde Kim Groop sin snart trettio åriga relation med Åbo Akademi som student i informationsbehand ling. Läsåret därpå böt han huvudämne till kyrkohistoria och med tiden följde både en doktorsexamen och en lektors- och forskar tjänst inom området. Idag bor Groop i Åbo med sin familj, men han har hunnit med flera längre utlandsvistelser genom åren.

– Under studietiden åkte jag på utbyte till tyska Leipzig och Münster och som doktorand bodde min fru och jag i Belgien, Luxemburg och Namibia, berättar Groop.

I sin doktorsavhandling fokuserade Groop på tysk mission och kulturmö ten i Tanzania, men det är tillbaka mot Leipzig han på senare tid har riktat blicken. Under sina studier vid Leipzigs universitet väcktes hans intresse för dess turbulenta historia under DDRtiden, och särskilt för förstörelsen av universitetets kyrka, Paulinerkyrkan. Byggnaden står i centrum i hans pågå ende projekt finansierat av Polininstitutet.

– Vi är fyra forskarkollegor som under söker tre lutherska kyrkor som har ge nomgått såväl förstörelse som återupp rättelse. Gemensamt för Lutherkyrkan

i Helsingfors, Sankta Katarina kyrka i S:t Petersburg och Paulinerkyrkan i Leipzig är att plötsliga och dramatiska händelser har satt sin prägel både på byggnaderna och deras användare, säger Groop.

Paulinerkyrkan i förändring

I Changing Spaces: Ritual Buildings, Sacred Objects and Human Sensemaking djupdyker Kim Groop i Paulinerkyrkans 800-åriga historia. Paulinerkyrkan upprättades år 1231 som klosterkyrka åt dominikanorden och när Leipzigs universitet grundades 1409 utvecklades ett nära samarbete mellan de två. I samband med reforma tionen upplöstes dominikanorden och kyrkan kom i universitetets besittning. Martin Luther vigde den gamla klos terkyrkan till universitetskyrka år 1545, som nu fungerade utrymme både för gudstjänst och akademiska syften.

– Paulinerkyrkan har en rik historia. Här verkade bland annat Johann Sebastian Bach vid sidan av sin ordina rie kantorstjänst i grannförsamlingen. Kyrkan klarade sig så gott som oskadd genom världskrigen och här samlades såväl regimkritiker som Stasi-agenter för att lyssna till predikan. Men allting fick ett plötsligt slut när DDR-regimen beslöt sig för att skapa ett ”nytt” socia listiskt Karl Marx-universitet. Den 30

maj 1968 sprängdes Paulinerkyrkan, berättar Groop.

Groop visar bilder av demonstranter som hade samlats på Augustusplatz framför universitetskyrkan den nämnda dagen. Upprörda studenter, anställda och Leipzigbor gjorde vad de kunde för att rädda 1200-talskyrkan, men tillfångatogs under protesterna. Flera fick långa fängelsestraff för att ha delat ut flygblad.

– Strax innan min egen studietid i Leipzig hade gamla kyrkliga epitafier utplacerats på campus och en gigantisk stålkonstruktion föreställande en kyrka rests invid rektorsbyggnaden. Det kräv des ändå en del efterforskning innan jag förstod att här en gång hade stått en universitetskyrka. En hel generation östtyskar hade kvästs till tystnad om händelserna 1968, säger Groop.

Forskning i kollektivt minne

Tack vare forskningsfinansiering av Inez och Julius Polin-institut för teologisk forskning kan Kim Groop studera Paulinerkyrkan. Han själv och forskarkollegorna Jakob Dahlbacka (Åbo Akademi), Gunilla Gunner (Södertörns högskola) och Carola Nordbäck (Mittuniversitetet) delar på de 70 000 euro projektet har beviljats tre år i rad.

Text: Veronica Aspelin-Forsell • Foto: Linda Svarfvar, Kim Groop

Paulinum invigdes

– Konkurrensen om forskningsfinan sieringen är hård, inte minst bland de humanistiska vetenskaperna. Projektet ska först få höga poäng i exempelvis Finlands Akademis bedömning, innan Polin-institutet behandlar ansökan, förklarar Groop.

Målet med just den här forskningen är inte bara att sprida kunskap om tre fas cinerande byggnader och deras historia, utan också om människans relation till särskilda fysiska platser och ting. Enligt forskargruppen påverkar materia såsom kyrkor vår tidsuppfattning, våra hand lingar och vår känsla av tillhörighet. I Changing Spaces frångår man tanken om byggnader som stumma föremål och ser dem istället som aktanter i de processer, händelser och ritualer som äger rum i och omkring dem.

– Forskning i kollektivt minne är vanligt, men religion undersöks mera sällan i sammanhanget. Jag upplever att det finns en viss pinsamhet kring frågor som tang erar tro, trots att hela vårt samhälle är så djupt påverkat av just religion, konstaterar Groop.

De fyra forskarna arbetar självständigt men har ett starkt stöd i varandra under processen. Groops forskning kommer att utmynna i vetenskapliga artiklar och en bok.

Nystart Efter DDR:s fall år 1990 uppstod så småningom tankarna på en ny univer sitetskyrka i Leipzig. Det var ändå inte förrän år 2007 som planerna realise rades. Tio år senare närvarade Kim Groop vid invigningen av Paulinum, som kyrkan heter idag.

– I kyrkans arkitektur och interiör syns

spår av originalet men också händelser na 1968. Rosenfönstret på byggnadens östra gavel har placerats snett för att demonstrera i vilken riktning byggna den föll vid sprängningen. På insidan finns flera futuristiska lösningar men också restaurerade historiska figurer och föremål. Precis som efter reforma tionen fungerar Paulinum både som kyrka och universitetsaula, berättar Groop.

Groop beskriver stämningen på universitetskyrkans nyinvigning som känslosam. På plats fanns tidigare stu

både för och emot en rekonstruktion av byggnaden. Vissa förespråkade att en exakt kopia av Paulinerkyrkan skulle återuppföras medan andra kritiserade universitetet för bygget av ett religiöst objekt. Universitetskyrkans återkomst i det sekulära Leipzig visar hur stora trauman som DDR-tiden hade gett upphov till. Samtidigt säger det något om den fysiska platsens betydelse som stöd och inramning för kollektivets minne, konstaterar Groop.

Donnerska institutets styrelseordförande

Våren 2023 återgår Kim Groop till sin tjänst som universitetslektor i kyrkohistoria vid fakul teten för humaniora, psykologi och teologi, samtidigt som han fortsätter med projek tet Changing Spaces på deltid. I juli inval des han i Donnerska institutets styrelse och vid oktobermötet utsågs han till dess ordförande. Posten gäller för två år, med start i juli 2023.

denter som hade haft en stark relation till byggnaden innan sprängningen och som hade deltagit i demonstrationerna år 1968. Groop närvarade i egenskap av kyrkohistoriker, men gick också in i rollerna som etnolog och folklorist. Han noterade hur Paulinerkyrkans dramatiska förändringar hade påverkat en stor grupp människor och hur bygg nadens öde berörde på många plan. De samtal han förde här med vittnen av Paulinerkyrkans historia utgör en del av hans forskningsmaterial i Changing Spaces.

– Jag använder mig av tidigare forsk ning i ämnet, den enorma mediala uppmärksamhet kyrkan har fått och intervjumaterial bestående av röster

– Jag ser fram emot ett gott samarbete med Donnerska institutets föreståndare Ruth Illman och övriga anställda. Jag hoppas kunna bidra till institutets fortsatta utveckling och blomstring. Jag vill också hjälpa till att stärka relationen till andra institut, sä ger Groop, och hänvisar till det redan nära samarbetet med Polin-institutet och Åbo universitets Centre for the Study of Christian Cultures.

Vad gäller hans intresse för Pauliner kyrkan ser Groop stor potential för fortsatt forskning på området.

– Projektet Changing Spaces har tagits väl emot både nationellt och i en större europeisk kontext. Jag vill gärna ägna mig mera åt minnesforskning framöver, avslutar Groop.

Målet med just den här forskningen är inte bara att sprida kunskap om tre fascinerande byggnader och deras historia, utan också om människans relation till särskilda fysiska platser och ting.

Text: Veronica Aspelin-Forsell • Foto: Linda Svarfvar

Kanslirådet Roger Broo (1945–2017) var en aktiv och välkänd profil inom den finlandssvenska högskoleoch fondvärlden samt inom kultur. Under 33 år arbetade han som förvaltningsdirek tör vid Åbo Akademi och verkade även som delegationsmedlem vid Stiftelsen för Åbo Akademi. Han deltog i sam hällsdebatten bland annat i fråga om utbildningspolitik och svenskans ställ ning, och även efter pensioneringen år 2010 fortsatte han sitt samhällsengage mang i föreningar och stiftelser.

Ett av Broos största intressen var konst samlande, vilket med åren gav upphov till en samling innefattande över 400 konstverk. Efter Broos bortgång done rades omkring 150 verk till Stiftelsen för Åbo Akademi av hans änka Harriet Silius, professor emerita i kvinnovetenskap.

I samband med donationen i oktober 2021 berättade Silius om sin makes önskan angående konstsamlingen:

– Det är mycket naturligt att välja Stiftelsen för Åbo Akademi som mot tagare av donationen eftersom Roger Broo placerade en del av sin samling på akademins olika väggar. Akademin och konsten var väldigt viktiga för honom. Många av tavlorna har lokal anknyt ning, och i hans testamente framgår önskan om att samlingen skulle få hållas vid akademin och i Åbo.

I donationen ingår tavlor som redan var deponerade i Åbo Akademis olika byggnader i Åbo och Vasa samt i yrkes högskolan Novias byggnader i Vasa och Jakobstad.

Broos konstsamling började ta form på 1970-talet och med åren fick han mersmak:

– I början köpte han mest grafik och litografier, sådant som man har möjlighet att köpa i en småbarnsfamilj. Senare utvidgades hans intresse och han fick möjligheter att köpa större oljemålningar, sådana man inte har utrymme för hemma på sin vardags rumsvägg, säger Silius.

Som konstsamlare var Broo främst intresserad av inhemsk nutidskonst med dagsaktuell och samhällskritisk vinkling. Också uttrycksfulla verk med positiv stämning tilltalade honom. Då Broo besökte gallerier och utställningar talade han ofta med konstnärerna. Att stödja unga lokala konstnärer låg ho nom varmt om hjärtat, och många av dessa kom senare att etablera sig även internationellt.

Utställningen Mer än mina ögon kan se

Hösten 2022 fick 39 verk ur donations samlingen allt ljus på sig i utställningen Mer än mina ögon kan se. Verken visades i den unika miljön i Vatten lagret invid Observatoriet, som ägs av Stiftelsen för Åbo Akademi. Många av konstverken ställdes nu ut för första gången till allmänhetens påseende.

– För Roger Broo stod människan i centrum i det dagliga arbetet. Kanske var det därför som människor intres serade honom även som konstsamlare. Verken i utställningen berättar om mänskliga egenskaper. Framför dessa verk kan vi känna igen och dela många av våra egna erfarenheter och känslor, säger utställningens kurator FM Tuija Peltomaa

Broo själv ansåg att samlardriften finns inbyggd även i nutidsmänniskan.

– Att samla konst handlar om att ef

terlämna spår. Det är att vårda minnen och att ordlöst berätta och dela histori er om livet till kommande generationer, konstaterar Peltomaa.

Intendent Ulrika Grägg ansvarar för stiftelsens konstsamling och stod också för koordineringen av utställningen. Enligt Grägg är donationssamlingens nutidskonst ett ypperligt komplement till den äldre konsten i stiftelsens samlingar, som innehåller inhemska verk från guldåldern samt porträtt och konstverk med anknytning till Åbo Akademis historia och fastigheter. Stiftelsen ville visa sin tacksamhet genom att sätta upp en utställning, så att även allmänheten kunde få ta del av konsten.

Text och foto: Annika Welling-Nyberg

Kurator Tuija Peltomaa

Harriet Silius

– Det kändes logiskt att sätta upp en separat utställning, eftersom samlingen i sig själv var en enhetlig helhet. Fokus för utställningen var samlaren och hans syn på konsten. I samlingen finns konstnärer som företräder olika delar av Svenskfinland samt finskspråkiga konstnärer och konstnärer från andra länder. Många har en stark koppling till Åbo, och traditionerna från Åbo ritskola lever vidare i någon form. Det är glädjande att se att flera av de unga konstnärer som Roger stödde i början av deras karriärer idag har erhållit framgång, säger Grägg.

Eftersom donationssamlingen idag ingår i stiftelsens konstsamling kan verken utlånas till konstmuseer och till övriga utställningar för viss tid. Stiftelsen för Åbo Akademi är medlem i föreningen Finska konststiftelser rf, som regelbundet ordnar utställningar runtom i Finland.

Kanslirådet, hedersdoktor Roger Broo (1945–2017)

• Förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi 1977–2010

• Delegationsmedlem i Stiftelsen för Åbo Akademi 1989–2017

• Hedersdoktor vid Åbo Akademi 2011

• Svenska Kulturfondens styrelseordförande 2001–2007

• Svenska Kulturfondens delegationsordförande 1993–1995

• Svenska kulturfondens ordförande 1993–1995

• Svenska kulturfondens viceordförande 1988–1992

• Ordförande för interimsstyrelsen för Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi 06–09/2006

• Ordförande för Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi 2006–2014

• Ordförande för Konstföreningen i Åbo – Turun Taideyhdistys ry

• Ordförande för Amos Andersons konstmuseum

• Ordförande i föreningen Pro Houtskär rf

• Vice ordförande i Åbolands skärgårdsstiftelse

Carina Granlund, Porträtt av Roger Broo, 2005

Verk från Roger Broos donationssamling

Minna Maija Lappalainen, Två prinsessor, 1990

Heli Kurunsaari, Skumgodisvän, 1999

Merja Laine, Utan titel, 2004

Sara Skaaning, Blåställ -3-, 2011

Mikko Paakkola, Utan titel, 1993

Sami Korkiakoski, Blomstilleben, 2012

Från vattenlager till källa för konst

Stiftelsen för Åbo Akademi köpte det idag nästan 120 år gamla Vattenlagret år 2008, strax efter köpet av det intilliggande Observatoriet där stiftelsen har sitt kansli. Vid tidpunkten hade Vattenlagret fungerat som utställningslokal i tjugo år, men dess ursprungliga syfte var att förse Åboborna med rent dricksvatten.

H Text: Veronica Aspelin-Forsell

ögst uppe på Vårdberget i Åbo ligger det 1 080 kubik meter stora Vattenlagret som stod färdigbyggt år 1903. Vattenlagret ligger väl dolt under ett tjockt lager av gräs, asfalt och torv, och dess anspråkslösa dörrar av plåt påminner mest om ingången till ett skyddsrum. Hade det inte varit för det gamla kontrollrummet, Vattenlagrets paviljong, och dess vackert utsmyckade takkonstruktion, hade platsen antagli gen gått förbipasserande obemärkt för bi. Paviljongen, dekorerad med delfiner och andra maritima utsmyckningar, tros vara ritad av stadsarkitekt Arthur Kajanus

Under sina första nästan fyrtio år hade Vattenlagret en enorm betydelse för Åbobornas hälsa och bekvämlighet. Nu fick stadsborna åtkomst till rent grundvatten istället för brunnsvatten, som ofta hade varit förorenat och gett upphov till epidemier av kolera, dysen teri och tyfoidfeber. De mera förmögna Åboborna fick till och med tillgång till kranvatten i det egna hemmet, trots att allmänna vattenposter på innergårdar och gator fortfarande var ett vanligare fenomen.

Åbo växte stadigt under 1900-talets första hälft och snart räckte Vatten lagret på Vårdberget inte längre till för stadsbornas vattenförsörjning. År 1941 togs ett nytt större vattentorn på Universitetsbacken i bruk, medan det gamla Vattenlagret tömdes och förlora de sin funktion.

Det var inte förrän på 1980-talet som Vattenlagret visades något större intresse igen. Utrymmet genomgick en omfattande renovering och fick sitt nuvarande utseende med vitputsade valv och röda golvplattor. Man insåg att lokalen, med sina två 540 kubik meter stora valv och upp till fyra meter i takhöjd, lämpar sig utmärkt för

utställningsbruk. Fram till 1998 använ de Åbo sjöfartsmuseum Vattenlagret som utställningslokal och omkring millennieskiftet tog Åbo konstmuseum tillfälligt över, i samband med att deras egna utrymmen renoverades.

Sedan år 2008 bjuder Stiftelsen för Åbo Akademi regelbundet in till tem

porära utställningar i Vattenlagret. De senaste åren har konst av bland annat den isländska konstnären Guðrún Kristjánsdóttir och studerande vid Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola visats upp i det ena valvet, medan den andra lokalen rymmer arkiv och hem för stiftelsens många samlingar.

Vernissage i Vattenlagret

för Åbo Akademi fastigheter

Jaana