Issuu

Å R S M A G A S I N

S T I F T E L S E N

2 0 2 0

F Ö R

Å B O

A K A D E M I

Himlen är taket: Hertta Kiiski skapar sin värld i Henry Lönnfors ateljé

Mystik och vetenskap möts i Donnerska institutets historia Kommersialiseringsexperten för samman forskning och marknad Hur mår tvåspråkiga?

I det här numret 8

Fotokonstnär som frossar i färger Hertta Kiiskis konstnärskarriär pekar uppåt. I hennes färggranna värld finns flickor, fiskar och förunderliga ting.

Donnerska institutets historia mellan pärmar Professor emeritus i religionsvetenskap Nils G. Holm blickar tillbaka på det religionshistoriska institutets avgörande vändpunkter och inflytelserika personer.

Ny spetsforskning om tvåspråkighet Jan Saarela är besatt av registerdata och leder forskningsenheten DemSwed som undersöker konsekvenserna av att allt fler finländare behärskar både svenska och finska.

Axel Haartmans porträtt av Irma Furstenborg-Hannelius

Redaktion: Stiftelsen för Åbo Akademi / Lasse Svens, Helena Lindström och Å Communications / Sanna-Maria Sarelius, Veronica Aspelin, Sam Sihvonen Skribenter: Sanna-Maria Sarelius, Veronica Aspelin, Tommy Pohjola Ansvarig utgivare: Lasse Svens Stiftelsen för Åbo Akademi sr Observatoriet, Vårdberget, 20700 Åbo

Grafisk form: Å Communications / Sam Sihvonen, Jake Papinaho Tryck: Paino-Kaarina Oy

PÅ PÄRMEN: Konstnär Hertta Kiiski • Foto: Lauri Hannus

I N B L I C K

2 0 2 0

Från forskning till marknaden ÅA:s kommersialiseringsexpert Kenneth Sundberg ger vetenskapliga upptäckter spridning.

En sällsam historia

Steffi ser tillbaka på nio år i styrelsen

Ett brev från fronten, en man, hans vackra hustru och en berömd porträttmålare.

Stefan Wallin gjorde en betydande karriär inom politiken och är nu samhällskonsult på heltid. I intervjun blickar han tillbaka på sin tid i Stiftelsens för Åbo Akademi styrelse. Stefan Wallin

Hertta Kiiski

Genom krisen, mot framtiden Foto: Jaska Poikonen

I N B L I C K

2 0 2 0

Ledaren

ret 2020 kommer att gå till historien som året då coronaviruspandemin drog över den globala ekonomin. Inte sedan andra världskriget har vi varit i ett läge där alla länder, marknader, branscher, organisationer och individer berörs av en gemensam kris. Följderna av pandemin är långtgående och kommer att sträcka sig över flera generationer. Även Stiftelsen för Åbo Akademi har påverkats av covid-19. I skrivande stund arbetar vi till stor del på distans. Jag tror att distansarbete och virtuella möten är en bestående förändring i samhället, vilket kommer att ha effekt på behovet av fastigheter och traditionella kontors- och utbildningsmiljöer. I och med att vi är en betydande fastighetsägare så berör det här förstås även oss mycket konkret. En kris utmanar oss och i utmaningen finns också möjligheter till nya insikter. Under våren 2020 jobbade vi aktivt med vår strategi för de kommande fem åren. I den processen definierade vi våra strategiska målsättningar och vår vision år 2025. I vår vision skriver

vi bland annat att ”Stiftelsen för Åbo Akademi är en ansedd och ansvarsfull upprätthållare av forskning och kultur, en uppskattad strategisk partner, en vägvisare i stiftelsevärlden och en attraktiv förvaltare av donationer.” Grunden för vår verksamhet är en professionell förmögenhetsförvaltning sammankopplad med en hög moral och etik. Vi har redan länge haft ansvarsfullt placerande som en av hörnstenarna i vår placeringsverksamhet, som inte vacklar trots turbulenta ekonomiska tider. Det inkluderar ett ansvarsfullt utvecklande av vårt fastighetsbestånd av både historiska och moderna utbildnings- och kontorsfastigheter. Vårt bidrag till forskning och kultur grundar sig på en aktiv dialog med våra bidragsmottagare, såväl Åbo Akademi som olika kulturproducenter som är i kärnan av vår verksamhet. Nivån på vårt understöd baserar sig på avkastningen på vår placeringsverksamhet samt eventuella nya donationer som förkovrar stiftelsens förvaltade kapital. Vi eftersträvar en möjligast transparent redovisning av vår verksamhet (läs mer på årsberättelse.stiftelsenabo.fi) och upplever att vi har ett bestående ansvar

inför allmänheten och våra donatorer att berätta hur medlen används. Vår nya donatorssajt skapaframtid.fi är ett konkret exempel på detta! Kännetecknande för vår stiftelse är att vi har ett evighetsperspektiv i vår verksamhet. Med drygt 100 år bakom oss försöker vi även blicka långt utöver den strategiperiod som vi definierat. Långsiktighet i vår placeringsverksamhet, i våra bidrag och i hur stiftelsen utvecklas står högt på agendan. Covid-19 har påmint oss om att saker kan ändra snabbt och det gäller att vara förberedd. Under strategiprocessen jobbade vi med olika scenarier och kunde konstatera att en ny finanskris skulle ha en märkbar inverkan på vår kapacitet att dela ut bidrag, samtidigt som vi vet att våra bidragsmottagare är beroende av vår insats. Det fick oss att resonera hur vi kunde rusta oss för framtidens utmaningar. Vi skapar framtid genom att fokusera på vår placeringsverksamhet och bygga reserver, vara synliga i vår samhällsnytta och se till att vi även är en intressant aktör för kommande donatorer. Lasse Svens Skattmästare

Lätt att donera på ny sajt I november 2020 lanserade Stiftelsen för Åbo Akademi donationskampanjen Skapa framtid, med syftet att få flera att donera till vetenskaplig forskning, konst och kultur. På kampanjsajten berättar bidragsmottagare vad en donation möjliggör för deras vetenskapsområde eller konstgren. Tidigare donatorer motiverar sina beslut att donera och på sajten finns även information om hur man går praktiskt till väga för att donera.

Text: Veronica Aspelin Foto: Simelius Simelius

tiftelsen för Åbo Akademi bidrar årligen med närmare 20 miljoner euro i pris, stipendier och understöd riktade till vetenskaplig forskning, utbildning, konst och kultur på svenska i Finland. Utdelningen möjliggörs tack vare privatpersoners och föreningars donationer till stiftelsen sedan dess grundande år 1917. Idag förvaltar stiftelsen mer än 400 fonder. Stiftelsens viktigaste uppgift är att understöda utbildning och vetenskaplig forskning vid Åbo Akademi. Vi riktar årligen ca 2 miljoner euro i fondmedel och stipendier till grundexamensstuderande, doktorander och postdoktorala forskare. Vi understöder därtill bl.a. spetsforskning inom cellbiologi, demokratiforskning och tvåspråkighet, med årliga anslag på över en miljon euro. Vi upprätthåller även Donnerska institutet för religionshistorisk och kulturhistorisk forskning och understöder Polin-institutet med sammanlagt drygt en miljon euro. Utöver det understöder vi ÅA med projektmedel, verksamhetsbidrag och vederlagsfria fastigheter för ca 11 miljoner euro årligen. Stiftelsens uppgift är även att understöda kulturbärande verksamhet på svenska i Finland. Arbetet tar sig uttryck genom bl.a. upprätthållandet och bedrivandet av verksamheten vid museerna Ett hem och Sibeliusmuseum i Åbo, samt konstnärshemmet Casa Haartman i Nådendal. Stiftelsen äger också Åbo Svenska Teaters utrymmen, där teatern får verka vederlagsfritt. Det totala stödet till finlandssvenskt kulturarbete är ca 2,5 miljoner euro årligen. – Högskolorna behöver extern finansiering. Det ekonomiskt utmanande läget som coronakrisen medför sätter ytterligare press på aktörer inom utbildning och forskning. Här vill vi ta en aktivare roll. Vi har över hundra års erfarenhet

I N B L I C K

av att hållbart och långsiktigt förvalta donatorernas arv i enlighet med donatorns vilja. Tack vare donationer kan vi öka vårt stöd till utbildning, vetenskaplig forskning och kultur i Finland, säger stiftelsens skattmästare Lasse Svens.

Det livsviktiga havet De medverkande forskarna och kulturprofilerna i donationskampanjen är eniga i att frågorna de arbetar med behöver lösas snarare förr än senare. De vill öka kännedomen om vår tids stora utmaningar såsom cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, hotad demokrati och klimatkrisen. Universitetsforskare i marinbiologi Marie Nordström medverkar i Skapa framtid-kampanjen. Hon är verksam vid Åbo Akademi och studerar marina födovävar, eller vem som äter vem i havet. Hon menar att det som pågår under vattenytan berör oss alla i högsta grad. – Människans påverkan på de marina ekosystemen har blivit ohållbar, både globalt och regionalt, konstaterar Nordström. Klimatförändringen syns i Östersjön genom bl.a. lägre salthalter och högre temperaturer. Arterna och födovävarna tar också stryk av övergödning och överfiske. Vi behöver ett friskt hav för att upprätthålla biologisk mångfald och kunna nyttja Östersjöns resurser på ett hållbart sätt. – Vi kan bara skydda det vi känner till. Jag vill dokumentera livet i havet, hur biodiversitet och ekosystemet fungerar. Jag tror att havet kan återhämta sig om vi bara skapar de rätta förutsättningarna, men vi behöver agera nu, säger Nordström.

Din donation behövs ”Vi skapar framtid” är Stiftelsens för Åbo Akademi devis och detta görs genom understöd till akademisk

2 0 2 0

forskning och kulturbärande verksamhet. Donationerna är grunden för vårt kapital och ju flera som ansluter sig till syftet desto större framsteg kan vi tillsammans uppnå. Donationen kan inbetalas som ett allmänt understöd riktat till vårt i stadgarna definierade uppdrag, eller för ett specifikt ändamål inom ramarna för vår verksamhet. – De flesta donationer kommer in via testamenten till oss, men man kan också välja att donera en mindre summa till exempel som ett stipendium eller genom att inrätta en namngiven fond, berättar ekonomidirektör Marian Westerlund. På donationssajten skapaframtid.fi berättar Tapio Salmi, akademiprofessor och professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi, om hur han år 2019 upprättade en stipendiefond i sitt eget namn. Stipendierna riktar sig till doktorander, postdoktorala forskare och äldre forskare i kemisk reaktionsteknik. – Jag donerade 50 000 euro till Stiftelsen för Åbo Akademi och hoppas kunna göra flera donationer under de kommande åren. Tack vare stiftelsen har jag och mina forskarkollegor fått ägna oss åt vetenskap på toppnivå. Nu vill jag möjliggöra det samma för framtida förmågor, säger Salmi. Klappar ditt hjärta istället för konst och kultur mottar Stiftelsen för Åbo Akademi också donationer riktade till dess museer eller till upprätthållandet av Finlands äldsta teaterhus, Åbo Svenska Teater. – Människor kommer alltid att behöva konst och kultur, konstaterar teaterchef Jukka Aaltonen, som på kampanjsajten delar sin syn på varför teater är oumbärligt för oss människor. Fortsatta understöd behövs för ett livskraftigt konstfält också i framtiden.

Vill du donera?

Bekanta dig med möjligheterna på stiftelsens donationssajt skapaframtid.fi eller kontakta vår ekonomidirektör Marian Westerlund: 020 786 1420 / 040 7510 797 / marian.westerlund@stiftelsenabo.fi 7

I N B L I C K

2 0 2 0

Text: Sanna-Maria Sarelius • Foto: Lauri Hannus

Högst uppe i en av Åbos äldsta jugendhus, bakom trånga gångar och gamla spegeldörrar, finns en liten ateljé som Henry Lönnfors donerade till Stiftelsen för Åbo Akademi. Under ateljéns takfönster kan tankarna flyga fritt. Här har konstnären Hertta Kiiski arbetat de tre senaste åren. Våren 2021 ställer hon ut på Åbo konstmuseum, i sin tjugonde separatutställning. >>>

I N B L I C K

2 0 2 0

”Din konst är för estetisk.” ”Har fröken inte tänkt på att människor idag behöver skönhet?” ertta Kiiski berättar roat om hur olika hennes konst upplevs. Under studietiden fick hon kritik för att skapa för vackra bilder. När hon presenterade sina verk för grannarna i huset där hon nu arbetar var responsen den motsatta. Hertta Kiiski förhåller sig till reaktionerna med kärleksfull nyfikenhet. – Tänk, så annorlunda man kan tycka, säger hon och bjuder på kaffe ur små porslinskoppar. Med samma empatiska och vaksamma blick närmar hon sig också frågor om klimatångest, djurrätt och människans relation till andra arter i sin konst. Utan pekpinnar och fördömande, men med en vilja att skapa medvetenhet och väcka tankar. Konstverket ”Pai” är vid första anblicken ett vackert fotografi av en exotisk akvariefisk som verkar le mot betraktaren. Den som bekantar sig med fiskens historia inser att priset för det gulliga leendet är ett djur som förädlats bortom existensmöjlighet. Med en mun som inte kan öppnas eller stängas, tvingas fisken att svälja mat med enbart strupmusklerna, som leder till att den svälter ihjäl. När fisken dog skapade Kiiski verket ”Pai’s funeral” där fisken kremeras och askan sprids ut i havet i en vacker begravningsceremoni. Fisken, som skapats av människor i ett laboratorium i Taiwan, kommer vid sin död till sist i kontakt med naturen.

Videoinstallationen spelas senare upp på en allmän toalett i Paris, eftersom toaletten blir grav för så många akvariefiskar. Kiiski vill skapa konst med många skikt: – Det finns konstteoretiska, samhälleliga och estetiska nivåer och som åskådare behöver man inte nå alla nivåer. Ett barn kan tilltalas av färgerna eller materialet i min konst. I många av hennes verk är färgvärlden delikat, som plockad ur en godisaffär. – Jag lockar med mina färger. De är honungen som lockar björnen till sig!

Döttrar som kollaboratörer och källa för inspiration Hertta Kiiskis döttrar och deras jämnåriga kusiner har varit närvarande i hennes konst från början. Som barn är de naturligt närvarande och samtidigt upptagna i sin egen värld. En rufsig kalufs, en mun som precis tappat en mjölktand. – De har inte bara närvarat i mitt liv som mina barn, de har även haft en central och aktiv roll i min konst. Nu när de är tonåringar ser jag dem som mina kollaboratörer, de skapar en performans och planerar själv hur de ska se ut. Som fotokonstnär är Hertta Kiiski intresserad av hur konsten presenteras och hur den möter sin publik.

– I motsats till många andra konstformer presenteras fotokonst bättre i andra former än i utställningsformatet: i böcker, på mobilen, i datorn. Hur kan man skapa en fotokonstutställning som ger åskådaren en större upplevelse än att sitta hemma och se verken på till exempel en datorskärm? Närvarandet måste ge ett mervärde, men hur uppnår man det? För mig blir utställningen också ett verktyg. Kiiskis konst präglas av en lekfullhet och experimentationslust inför olika tekniker. I konstnärsateljén samsas stora och små fotografier med pysselpärlor, lera, bitar av klinker och akvarieväxter i plast. För tillfället sitter hon en stor del av dagarna vid symaskinen och tillverkar stora sängöverkast i lapptäcksteknik. Överkasten pryds av fotomotiv bekanta från en tidigare utställning. Oberoende av teknik är hon alltid en fotokonstnär, i första hand. – Det fotografiska tänkandet finns i grunden, också då jag jobbar med käppar och lera.

Konstnär i mogen ålder Hertta Kiiskis konstnärskap tog många omvägar innan den hittade henne. Hon studerade latin och antikens litteratur i Åbo och Jyväskylä. Vid universitetet i Jyväskylä hittade hon konstpedagogiken, ett byte som gav gnistan till konststudier.

>>>

211 9

Hertta Kiiski f. 1973 Konstnär som jobbar med fotografi, video, installationer och miljöer. Utbildad bildkonstnär från Åbo konstakademi (2012) och magister i bildkonst från Bildkonstakademin i Helsingfors (2015). Hennes konst presenteras i böckerna Archive Play (2014) och I Was an Apple and I Got Peeled – But It Was a Good Thing (2016), utgivna av tyska Kehrer Verlag. I februari 2021 öppnar hennes separatutställning på Åbo konstmuseum. Sommaren 2021 deltar hon i en konstfestival i Dublin med ett verk som kommer att innehålla performativa inslag. Temat är mat och Kiiski kommer att närma sig temat via människors förhållande till djur som sällskapsdjur eller produktionsdjur.

Henry Lönnfors Juris doktor Henry Lönnfors (1939–2004) var biträdande professor i handelsrätt vid Åbo Akademi, konstälskare, samlare och långvarig skattmästare för Konstföreningen i Åbo, som förvaltar Åbo konstmuseum. Han testamenterade nästan hela sin förmögenhet till Stiftelsen för Åbo Akademi. Fonden som bär Henry Lönnfors namn stöder Konstföreningen i Åbo och Åbo konstmuseums verksamhet. Lönnfors testamenterade också en lägenhet i jugendhuset Albatross vid Puolalaparken i Åbo till stiftelsen för att användas som ateljé för bildkonstnärer.

I N B L I C K

Medan barnen var små flyttade familjen tillbaka till Åbo. Kiiski figurerade i olika kultursammanhang: hon grundade konstgalleriet B-galleria med sina vänner, arbetade som kurator för utställningar, gjorde scenografioch dräktdesign för danskonstnärer, designade affischer. ”Lite av varje och alltid för andra”, ända tills hon en dag vaknade till insikten att hon ville ha en egen kompetens och skapa konst i sitt eget namn. – Jag insåg att jag ville studera fotografi och sökte till Konstakademin vid Åbo Yrkeshögskola. I början var det svårt att anamma en konstnärsidentitet. Andra, yngre studerande hade högtravande visioner om sin konst, men det kändes främmande för Kiiski, som uppfattade sig som fotograf. När hon i slutskedet av studierna erbjöds möjlighet att ställa ut sina verk på Åbo konstmuseum, som den enda från sin årskurs, blev konstnärsyrket verklighet. Hon fortsatte studera till en magistersexamen vid Bildkonstakademin i Helsingfors, för att få en bredare kunskap i olika tekniker. Efter första separatutställningen år 2009 har det rullat på för 46-åriga Kiiski: 19 separatutställningar både i Finland och utomlands, föreläsaruppdrag vid Konstakademin samt statens treåriga konstnärsstipendium.

2 0 2 0

som sin kreativa bas. Ateljén var en del av juris doktor Henry Lönnfors testamente till Stiftelsen för Åbo Akademi. Styrelsen för Konstföreningen i Åbo väljer med tre års mellanrum en konstnär som får förfoga över ateljén utan kostnad. Hertta Kiiski är tacksam över både det statliga konstnärsstipendiet och ateljéresidensen. För en experimentell konstnär är ekonomin alltid osäker. – Min konst är svår att sälja. Köparna är ofta museer eller stiftelser, och när de köper ett verk vet man att de inte kommer att köpa något annat på länge. Jag uppskattar tryggheten som det statliga konstnärsstipendiet ger mig. År 2021 är det tid att överlämna ateljén till nästa konstnär och Kiiski letar efter ett nytt arbetsrum. Som ordförande för Arte ry, föreningen som driver konstgalleriet Titanik och är en central aktör inom konstfältet i staden, vet hon att det inte är lätt att komma över lämpliga lokaler i Åbo. För konstnärer är ett eget arbetsrum en förutsättning för att skapa. – Ateljén på vindsvåningen i Puolalaparken är fantastisk. Det är tyst och lugnt och man ser över stadens tak.

Sedan 2018 har hon haft Henry Lönnfors konstnärsateljé i Puolalaparken

I N B L I C K

2 0 2 0

MYSTIK BLIR VETENSKAP Milstolpar och anekdoter i Donnerska institutets historia

Våren 2021 utkommer Donnerska institutets historik. Brevväxling, mötesprotokoll och annan dokumentation berättar om avgörande vändpunkter och inflytelserika personer i institutets över 60-åriga historia. Efterforskning och skrivarbete görs av professor emeritus i religionsvetenskap Nils G. Holm, som samtidigt blickar tillbaka på sin 33-åriga styrelseperiod vid institutet. >>>

Text: Veronica Aspelin Foto: Heikki Räisänen

onnerska institutet (DI) grundades 1959 som resultatet av en testamentarisk donation av makarna Uno och Olly Donner. Bägge var hängivna antroposofer och anhängare av filosofen Rudolf Steiner, med en stor förkärlek för mystik och esoterism. Samtidigt klargjordes det från början att DI skulle understöda och bedriva seriös vetenskaplig forskning, med fokus på religion och kultur i bred bemärkelse. – Unos brorson professor H. W. Donner spelade en avgörande roll i makarnas beslut att testamentera till Stiftelsen för Åbo Akademi. Redan 1954 inleddes livlig brevkorrespondens mellan H. W. Donner i Uppsala och farbrodern Uno i Schweiz. H. W. Donner såg ett stort mervärde i ett självständigt religionshistoriskt och kulturhistoriskt forskningsinstitut knutet till stiftelsen, berättar professor emeritus i religionsvetenskap Nils G. Holm. Unos och Ollys donationsbrev mottogs år 1956 av stiftelsen och dess skattmästare Tor-Erik Lassenius. Men korrespondensen mellan Finland och Schweiz fortsatte, samtidigt som nationella kriser i form av generalstrejk och presidentval uppslukade stiftelsedelegationens fokus. Under den treårsperiod som förflöt innan planerna på det religionshistoriska institutet realiserades, ifrågasattes också verksamheten från olika håll. – Vid Åbo Akademi oroade man sig för att institutet skulle bedriva forskning i antroposofisk anda och därmed befläcka universitetets vetenskapliga rykte. Kritik riktades även från biskopen i Borgå, som själv satt med i stiftelsens delegation som ordförande. I testamentet framgick det att teologer inte kunde få anställning som DI-forskare, vilket biskopen kritiserade i den mån att han hotade med avgång från delegations-

posten, berättar Holm. H.W. Donner liksom den tidigare ÅA-rektorn och stiftelsedelegationsmedlemmen Lars Erik Taxell agerade viktiga förmedlare i konflikterna. De fann kompromisser som både välkomnade teologer och garanterade strikt vetenskaplig forskning, samtidigt som donatorernas önskemål respekterades.

Nordens största religionsvetenskapliga specialbibliotek Medan debatten om DI:s verksamhetsform ännu pågick upprättades 1957 ett religionsvetenskapligt specialbibliotek i institutets regi. Idag omfattar DI:s samlingar omkring 90 000 volymer som berör alla religionsvetenskapens områden. Enligt donatorernas önskan ingår också samtliga Rudolf Steiners verk i biblioteket. – Då jag som ung student flyttade från Mariehamn till Åbo 1962 för att studera teologi och religionshistoria, stiftade jag bekantskap med DI:s digra samlingar. Biblioteket har utgjort en betydelsefull kunskapskälla för mig under samtliga skeden av min akademiska bana. Mitt intresse för extatiska religionsformer och mystik gick väl ihop med institutets verksamhet, framhåller Holm. Holm tillägger att institutets bibliotek upprättades som ett s.k. presensbibliotek, vars samlingar fanns tillgängliga på plats och ställe men inte för hemlån. Idag kan merparten av verken lånas med hem och de fysiska böckerna samsas med digitala utgåvor. – Tillgänglighet är bra, men genom de allt färre och kortare besöken i biblioteken mister vi möjligheten till betydelsefull fysisk kontakt, konstaterar Holm.

Intresse för pingströrelsen Nils G. Holms egen akademiska bana tog fart bara ett par år efter att DI:s

verksamhet inleddes. Genom studierna i religionshistoria vid ÅA uppstod genast en nära kontakt till institutet. Första gången Holms eget namn finns nedtecknat i institutsbibliotekets gästbok är 1968. – I mina studier och senare avhandlingar studerade jag pingströrelsens extatiska riter och fysiska uttryck. Jag har själv en bakgrund inom pingstkyrkan, som etablerades i Finland under 1910-talet. Under arbetet med mina avhandlingar, först pro gradu och senare både licentiat- och doktorsavhandlingar, besökte jag pingstförsamlingar över hela Svenskfinland för att lära mig mera om särskilt tungotal. Jag studerade medlemmarnas behov av att ta del av underverk, ur ett religiöst, psykologiskt och sociologiskt perspektiv, berättar Holm. Under studie- och forskartiden tog Holm del av både litteratur och lärorika symposier vid DI. År 1970 beviljades han även ett betydelsefullt stipendium av stiftelsen om 5000 mark. Pengarna gick till införskaffandet av en blå Volkswagen ”Kupla”, som avsevärt underlättade hans fältarbete runtom i Finland. – Min licentiatavhandling skrev jag vid ÅA inom religionshistoria men jag disputerade vid Uppsala universitet. I slutet av min studietid komplicerades mitt förhållande till den dåvarande ÅA-professorn Haralds Biezais och jag beslöt att fortsätta min forskning i en annan vetenskaplig miljö, förklarar Holm.

Livsavgörande forskarstöd Stiftelsen för Åbo Akademi förverkligade Holms religionshistoriska karriärsdrömmar genom att bevilja honom ytterligare forskarstöd under slutet av 1970-talet. Efter att ha doktorerat i ämnet religionspsykologi vid Uppsala universitet 1976 med en avhandling om tungotalet, återvände Holm till

I N B L I C K

Åbo och erhöll 1977 en forskarstjänst vid stiftelsens forskningsinstitut. Här bereddes möjlighet att i institutets skriftserie publicera tre viktiga arbeten: Pingströrelsen. En religionsvetenskaplig studie av pingströrelsen i Svenskfinland (1978), Mystik och intensiva upplevelser (1979) och Finlandssvensk skolungdom om religion och samlevnad (1979). – Denna forskartjänst blev livsavgörande för mig som forskare – särskilt efter mina tidigare motgångar med professor Biezais, som för övrigt avgick som professor år 1978, säger Holm. Året därpå stod tjänsten som professor i religionshistoria vid ÅA ledig. Holms redan imponerande meritförteckning och fleråriga bakgrund som föreläsare vid akademin ledde till att han tilldelades tjänsten, först som tillförordnad, sedan som ordinarie professor. – Samtidigt som jag blev professor i religionshistoria förstatligades ÅA och det religionshistoriska läroämnet lösgjordes från DI och överläts

administrativt och ekonomiskt till akademins humanistiska fakultet. Det här utgjorde viktiga vändpunkter både i stiftelsens, institutets och läroämnets historia, och professuren skildes i det här skedet från föreståndarskapet vid DI så att de blev två olika tjänster. Som ny professor fick jag omstrukturera undervisningen och bygga upp ett nästan helt nytt studieprogram, berättar Holm.

33-årig styrelseaktivitet Nils G. Holm axlade ansvaret som ny religionshistorisk professor år 1981 och blev samtidigt allt mera engagerad i DI:s verksamhet, även om ämnets och institutets vägar formellt skiljts åt. I styrelsen medverkade han åren 1983–2016, sammanlagt 33 år. – Tack vare styrelseengagemanget breddade jag mitt nätverk särskilt inom de religionsvetenskapliga kretsarna både i Finland och internationellt. Samtidigt kunde jag som professor

2 0 2 0

bidra med aktuell forskning och mina egna kontakter. DI lyfte Åbos roll som betydelsefull samlingsplats för religionsvetare världen över, menar Holm. Tre decenniers styrelseaktivitet resulterade i många minnen, möten och händelser. Holm uppmärksammar bl.a. 1990-talets recession som en omtumlande tid för DI, då finanserna rasade i den mån att det hotade bli nödvändigt att säga upp personal. Krisen stabiliserades slutligen av att institutets kanslist självmant valde att avgå av andra skäl. – Många minnen är också starkt förknippade med DI:s föreståndare, personal och andra styrelsemedlemmar. Det har varit intressant att följa med utvecklingen från föreståndaren och överbibliotekarien Tore Ahlbäcks tid till det fina arbete min egen tidigare doktorand, den nuvarande föreståndaren Ruth Illman gör idag. Jag har också starka minnen av H. W. Donner som agerade styrelseordförande under 1960-

>>>

och 1970-talen, liksom av Uppsalaprofessorn Carl-Martin Edsman, den långvarige styrelsemedlemmen som jag minns som en riktig hedersman, berättar Holm. Arbetet med historiken har också fört Holm på en nostalgisk tidsresa till DI:s återkommande styrelsemöten i Uppsala och kvinnornas inträde på 1980-talet, både i den akademiska världen och styrelserna.

Samtiden sätter prägel Under Nils G. Holms nästan 30 år som ÅA-professor inträffade flera förskjutningar i den religionsvetenskapliga debatten. Samma händelser och fenomen har också avspeglat sig i DI:s programutbud, samlingar och verksamhet. – Samma år som jag började som tillförordnad professor inträffade den iranska revolutionen där shah Mohammad Reza Pahlavi störtades av Ayatollah Ruhollah Khomeinis islamistiska regering. Händelserna fick stor synlighet här i Finland och jag som professor fick föreläsa om islam i flera sammanhang, berättar Holm. För att bredda sin och studenternas kunskap gjorde Holm återkommande studieresor. Han berättar om en längre vistelse i Indien 1985, men nämner också destinationer såsom Egypten, Marocko, Iran, Benin, Israel, Kina och Guatemala. – Under åren som professor undervisade jag mina studerande men ordnade

också kurser för bl.a. religionslärare. Jag anlitades som föreläsare i alla möjliga sammanhang och insåg under åren vilket stort allmänintresse det fortfarande finns för religion. Vi vill och behöver förstå olika trosåskådningar, menar Holm. Sedan 1970-talet har flera nyreligiösa strömningar dykt upp för att stanna eller dö ut, och även extremistiska religiösa rörelser har aktualiserats eller mattats av under decennierna. Under 2000-talet har särskilt frågor kring interkulturalitet varit på tapeten, så även de religiösa aspekterna av en ökad invandring till Finland. – Religionsvetenskapen, som läroämnet heter sedan 1994, lever i tiden. Det här är en mycket livskraftig vetenskap än idag, som förklarar mänskligt beteende ur ytterligare en dimension, konstaterar Holm.

Tillbakablick och framtidsvisioner På samma sätt som religionsvetenskapen utvecklas med rådande samhällstrender lever DI enligt tidens anda. Holm tror att institutet under ledning av Illman har goda förutsättningar att både upprätthålla och förstärka sin ställning som religionsvetenskapligt forskningscentrum i Finland och internationellt. – De senaste årens satsningar såsom konst- och vetenskapsevenemanget Aboagora tyder på en vakenhet och stor samhällsrelevans. Jag ser positiva

trender i form av ökat samarbete med andra religionsvetenskapliga och teologiska aktörer, bland vilka t.ex. Inez och Julius Polin-institutet för teologisk forskning, knutet till både ÅA och Stiftelsen för Åbo Akademi ingår, men också med finskspråkiga och utländska institutioner. Flera synergier med religionsvetarna vid ÅA stärker både universitetet och institutet. Bara genom ökat samarbete kan hela Åbo blomstra som ett betydelsefullt centrum för religionsvetenskaplig forskning, konstaterar Holm. För den som vill blicka bakåt innan siktet ställs in på framtiden, kommer DI:s historik Mystik blir vetenskap att utkomma 29.3.2021 – exakt 65 år sedan makarna Donner undertecknade sitt donationsbrev i Dornach, Schweiz. Holm ger en mera utförlig översikt av institutets grundande och uppmärksammar vissa nyckelpersoner. Historiken innehåller också många minnesvärda bilder och sammanställningar av styrelseledamöter, vetenskapliga konferenser och utdelade stipendier och pris. Historiken ges ut som volym 30 av DI:s skriftserie Scripta Instituti Donneriani Aboensis och kommer att vara öppet tillgänlig på nätet. – Det här arbetet har betytt mycket för mig personligen. Jag ser historiken som ett viktigt avslut på min och DI:s gemensamma mångåriga historia, avslutar Holm.

I N B L I C K

2 0 2 0

”Jag insåg under åren vilket stort allmänintresse det fortfarande finns för religion.”

I N B L I C K

2 0 2 0

VATTEN VÄCKER DISKUSSION Text: Veronica Aspelin Foto: Pekko Vasantola

Den 19–21 augusti 2020 sammanstrålade forskare, konstnärer och allmänhet för att delta i den tionde upplagan av symposiet Aboagora – fysiskt på Sibeliusmuseum i Åbo eller virtuellt på distans. Donnerska institutet för religionshistorisk och kulturhistorisk forskning, som verkar i anslutning till Stiftelsen för Åbo Akademi, stod för arrangemangen tillsammans med Åbo Akademi, Åbo universitet och Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola. >>> 21

I N B L I C K

2 0 2 0

et internationella symposiet Aboagora har sedan 2011 årligen förenat konst, humaniora, religion och naturvetenskaper under samma tak. Symposiets syfte är att uppmuntra till dialog och knyta band mellan både finländska och utländska forskare, konstnärer och samhällspåverkare med ett intresse för utforskande, experimentella och nytänkande arbetssätt. Temat för årets Aboagora var vatten – det andra i den tematiska helheten Five Rings, som åren 2019–2023 uppmärksammar elementen jord, vatten, eld, vind och tomhet. Five Rings hänvisar till en manual i stridskonst, författad av den japanska samurajen, filosofen och författaren Miyamoto Musashi (1645). Boken är indelad i samma fem avsnitt som har eller ska behandlas under Aboagora-symposierna. Vatten förknippas med livets ursprung enligt flera mytologier och trosåskådningar, och spelar som element en viktig roll för vetenskap, konst och religion. Forskare, konstnärer och religiösa ledare möts i en ömsesidig respekt för vattnets betydelse för människan, både fysiskt och psykologiskt. Vattnet har blivit en av vår tids mest eftertraktade naturtillgångar och bristen på vatten kan i värsta fall ge upphov till konflikter och krig. – Vatten visade sig vara ett mycket mångsidigt och tankeväckande tema som kopplade samman flera aktuella samhällsfrågor, allt från ekologi och väderfenomen till resande, historia, konflikter, stadsplanering och andlighet, konstaterar Donnerska institutets föreståndare Ruth Illman, som varit medlem av Aboagoras organisationsteam sedan starten år 2011.

Ett pandemianpassat Aboagora Årets Aboagora utformades enligt rådande coronarestriktioner, där antalet fysiskt närvarande talare och deltagare begränsades till 80 personer.

De omkring 150 medverkande och åhörare som inte kunde sammanstråla fysiskt i Sibeliusmuseums festsal i Åbo deltog istället digitalt. Vissa programpunkter hölls och streamades i realtid från museet medan andra hade spelats in i förväg. – Det blev en lyckad helhet trots omständigheterna. Att kombinera på förhand inspelade föredrag med frågestunder i realtid förenade det bästa av två världar. Vi fick uppleva spontana samtal i anslutning till föredragen, performanserna och workshoparna. Feedbacken har varit positiv, speciellt gläder det mig att många deltagare upplevde Aboagora som tryggt och ansvarstagande, säger Illman. Nästa år hoppas arrangörerna kunna bjuda in till ett Abogora med större mänsklig närvaro. Illman konstaterar ändå att en del av de virtuella inslagen gav nya perspektiv och mersmak, så helt kommer de knappast att falla bort i framtida symposier.

David Grossman om sin nya roman På fredagseftermiddagen den 21 augusti ägde en av Aboagoras höjdpunkter rum. Den hyllade israeliska författaren David Grossman och svenska översättaren Natalie Lantz förenades i ett förhandsinspelat samtal om Grossmans då nyutkomna roman Med mig leker livet. Författarens skönlitteratur, barnböcker, faktaverk och novellsamling har översatts till sammanlagt 45 språk. Grossman och Lantz inledde diskussionen med att beröra konsekvenserna av den pågående coronapandemin. Viruset förhindrade deras fysiska deltagande i Aboagora, men hade givetvis också drabbat dem på andra vis. Grossman noterade att viruset utmanar vårt sätt att leva, vår förmåga att se möjligheter framom bakslag, länders och samhällens styrka eller bräcklighet, vår fantasi och inspiration. Han uppmärksammade också familjens betydelse under kriser: familjeband består även när vi rivs isär och fysiskt förhindras från att ses.

Familjen är också central i Med mig leker livet, liksom i de flesta av Grossmans verk. Romanen baserar sig på verkliga livsöden och kretsar kring tre israeliska kvinnor, ur lika många generationer. Berättelsens huvudkaraktär, den 90-åriga mormodern Vera, bygger på en nära vän till Grossman. Handlingen kretsar kring hennes fasansfulla erfarenheter från livet i Kroatien i det forna Jugoslavien. När hon och dottern Nina emigrerade till Israel under 1960-talet följde oläkta sår och traumatiska minnen med i flytten.

Stormiga vatten Förutom familjen, dess kollektiva hemligheter och trauman, tangerar Grossman och Lantz också Aboagoratemat vatten, under rubriken Stormy Waters: Secrets Inherited and the Creation of A Family. I Med mig leker livet symboliserar havet det oåtkomliga och fysisk distans mellan mor och dotter. I romanen isoleras mormodern Vera i ett fångläger på ön Goli otok i Adriatiska havet, upprättat 1949 för regimkritiska politiska fångar, ofta jugoslaviska kommunister. ”Den nakna ön” beskrivs som helvetet på jorden – karg, obebodd och onåbar, där fångarna utsattes för tortyr, svält och tvångsarbete. – Jag har själv besökt Goli otok under arbetet med romanen. Det till synes oändliga stormiga hav som omger ön utgjorde ännu en prövning för fångarna, säger Grossman. Författaren konstaterar att en persons välsignelse kan vara en annan människas vånda. I Med mig leker livet porträtterar han också karaktärernas känslor kring ett annat element, solen, och hur dottern Nina välkomnar dess varma strålar medan modern samtidigt håller på att förgås i hettan. – Naturen med alla dess egenskaper får alltid utrymme i mina skönlitterära verk, även om handlingen utspelar sig mitt i en stad. Naturen har en tendens att förena människor, också av helt olika politisk ståndpunkt, säger Grossman.

I N B L I C K

2 0 2 0

Ny spetsforskning om tvåspråkighetens konsekvenser Text: Veronica Aspelin Foto: Linus Lindholm

Jan Saarela är professorn som brinner för registerdata, kvantitativa analyser och demografi. Stationerad vid Åbo Akademi i Vasa leder han spetsforskningsenheten Demographic change and ethnolinguistic identity in an intergenerational perspective: The Swedish‐speaking population in Finland, DemSwed, sedan mars 2019. Forskarna undersöker hur personer med tvåspråkig bakgrund positionerar sig i samhället och vilka demografiska konsekvenser ökad tvåspråkighet kan få på sikt. >>> 25

I N B L I C K

2 0 2 0

an Saarela utnämndes till professor i demografi med statistik vid Åbo Akademi i januari 2018. Företrädaren Fjalar Finnäs spelade en avgörande roll i Saarelas karriär från doktor i nationalekonomi till forskningsledare inom demografi. – Under doktorandtiden vid ÅA forskade jag i bl.a. arbetsmarknadsfrågor. Jag arbetade i samma byggnad som Finnäs, vars fascination för siffror, koder och data smittade av sig på mig. Vi enades i något slags besatthet av befolkningsregister, skojar Saarela. Förutom professuren i demografi med statistik har Saarela också arbetat som professor i nationalekonomi vid ÅA 2009–2010 och varit i professor i etniska relationer vid Helsingfors universitet 2012–2016.

– Idag är jag glad över att jobba från min hemstad Vasa. Här finns en lång tradition av att bedriva registerbaserad forskning om den finlandssvenska befolkningen. DemSwed jobbar i nära samarbete med Stockholms universitet, vilket jag värdesätter högt. En av mina största bedrifter som forskningsledare är det team jag har rekryterat för projektet, säger Saarela.

Fyraårig satsning på demografiforskning Stiftelsen för Åbo Akademi beviljade spetsenhetsprojektet DemSwed 250 000 euro i årliga understöd för perioden 1.3.2019–28.2.2023. Saarelas forskarteam består av åtta personer, av vilka hälften arbetar i Vasa, hälften i Stockholm. – Finansieringen täcker huvudsakligen forskarnas löner, avgifter till statistik-

centralen och utgifter i samband med resor och konferenser, berättar Saarela. Saarela menar att stiftelsens understöd är helt avgörande för den här allmännyttiga kännedomen om finlandssvenskarna och i förlängningen hela befolkningen. Kunskapen är viktig särskilt i samhälleligt beslutsfattande och ökar förståelsen för finlandssvenskhetens framtid. – Personerna med tvåspråkig bakgrund blir allt fler, men vi vet ganska lite om dem och vad fenomenet innebär. DemSwed undersöker finländarnas språkregistrering och demografiska utfall från 1970-talet framåt. Vi kopplar ihop individer, par och familjer på upp till fyra generationer. Registerdatan omfattar alla finländare och finns i statistikcentralens Fiona-system, förklarar Saarela.

Kärlek över språkgränserna Bara fantasin och de ekonomiska resurserna sätter gränser för den kunskap som finns att hämta ur befolkningsregistren. Den ganska knappa finländska befolkningen möjliggör tillgång till data som omfattar samtliga medborgare och dessutom över en period på omkring 40 år. – DemSwed ser på både individuella beteendemönster och regionala skillnader över tid. Vi närmar oss olika demografiska utfall enligt samhällsrelevans, men också enskilda forskares kunskaps- och intresseområden, förklarar Saarela. Forskarteamet har bl.a. studerat hur finsk- och svensktalande personer bildar par utanför den egna språkgruppen. Statistikcentralen registrerar samboförhållanden allt sedan slutet av 1980-talet. – I vår forskargrupp ingår en antropolog som kartlägger finlandssvenskarnas första partnersval, utgående från informationen om samborelationer. Vi intresserar oss också för vilken språkregistrering som görs hos barn till en finsk- och en svensktalande förälder, berättar Saarela.

Språk kopplat till hälsa och död Tack vare det digra samarbetet med

Stockholms universitet har forskarna omfattande insyn i frågor rörande finländare bosatta i grannlandet. Svenska befolkningsregister innehåller data över finländska emigranters demografiska utfall, bl.a. beträffande arbetsmarknadsplacering och alkoholrelaterad dödlighet. – Enligt statistiken från Sverige råder det stora sociala skillnader mellan de svenskoch finsktalande finländarna i landet. Finlandssvenskar är i regel högt eftertraktade på arbetsmarknaden, samtidigt som de statistiskt sett löper lägre risk för alkoholrelaterad dödlighet. Den här sortens demografiska utfall är viktiga att ha identifierat, menar Saarela. DemSwed undersöker också förväntad medellivslängd hos svensktalande, finsktalande och tvåspråkiga finländare. Ur studierna framgår att den tvåspråkiga befolkningen i regel placerar sig någonstans emellan de helt svenskoch finsktalande medborgarna. – Liknande tendenser ser vi när vi har studerat finländarnas sjukdomshistoria, konstaterar Saarela.

Större än ankdammen

I Finland har vi fantastiska förutsättningar till den här sortens studier tack vare utförlig datatillgång över hela befolkningen. Stiftelsens stöd möjliggör banbrytande forskning på området, menar Saarela. För att studierna ska få internationell genomslagskraft anser Saarela att finlandssvenskheten långt bör ses som en etnicitet. Att vara svensktalande finländare betyder mycket mer än enbart ett sätt att kommunicera. – DemSweds arbetsgrupp jobbar överlag på att få större spridning på sina forskningsresultat, både i hemlandet och globalt, säger Saarela. Både på finlandssvenskt och rikssvenskt håll har ändå DemSweds framsteg regelbundet följts upp och också finskspråkig media har rapporterat om upptäckterna. – Jag är stolt över de framsteg vi har gjort på förhållandevis kort tid och glad över vår fortsatta spetsforskningsstatus de kommande åren. För egen del har jag snöat in mig på registerdata i den grad att jag ser mig själv hålla på med detta fram till pensionen, avslutar Saarela skämtsamt.

Trots att DemSwed fokuserar på den tvåspråkiga befolkningen gynnar studierna långt flera ur både ett nationellt och internationellt perspektiv. – Resultaten berör alla finländare, men också andra flerkulturella samhällen.

I N B L I C K

2 0 2 0

Text: Veronica Aspelin Foto: Heikki Räisänen

Med mångårig erfarenhet och omfattande nätverk från globala företagsjättar, nykläckta startups och universitetsvärlden axlar Kenneth Sundberg rollen som Åbo Akademis kommersialiseringsexpert. Tjänsten finansieras av Stiftelsen för Åbo Akademi under perioden 1.8.2020–31.12.2021, med syftet att stärka banden mellan akademins upptäckter och affärslivets praktiska tillämpningar. >>>

I N B L I C K

2 0 2 0

angöbördiga Kenneth Sundberg delar en 35årig historia med Åbo Akademi. Studierna vid kemisk-tekniska fakulteten inledde han hösten 1984 och 1995 disputerade han i inhemska skogsprodukters kemiska sammansättning. – Mera specifikt studerade jag vedens fetter och polysackarider och hur de påverkar papperstillverkningen. Senare kom jag in på andra vedkomponenter och bl.a. deras hälsobefrämjande effekter, berättar Sundberg. Efter en tioårsperiod vid akademin sökte Sundberg sig ut i företagslivet. Han ville tillämpa sin kunskap mera praktiskt och anställdes 1996 av Raisio Chemicals. – År 2000 återvände jag till ÅA för en ettårsperiod, under vilken jag fungerade som tillförordnad professor i skogsprodukternas kemi. Efter läsåret sökte jag mig ändå tillbaka till affärsvärlden och de kommande åren utspelade sig hos arbetsgivare såsom Top Analytica, Ciba och Tikkurila. Sundberg berättar att hans omkring 30-åriga karriär omfattar roller såsom VD, projektledare för produktutveckling och chef för forsknings- och utvecklingsenheter. Han har arbetat internationellt för globala storbolag, inhemskt närmare kundnivå och för både väletablerade och nystartade företag. Han har dessutom ägnat sin fritid åt startup-investeringar och styrelseposter de senaste åren, vilket har gett en konkret inblick i entreprenörernas utmaningar och behov. – Relationen till ÅA upphörde heller inte efter min professur i början av sekelskiftet. Jag har upprätthållit nära kontakter till tidigare kollegor och an-

nat branschfolk och bl.a. engagerat mig som rådgivare för ÅA:s Johan Gadolin Process Chemistry Centre – PCC, i mer än tio år, berättar Sundberg.

Ökade synergier Sundbergs oavbrutna ambulering mellan affärslivet och det akademiska gör honom till en utmärkt kandidat för tjänsten som ÅA:s kommersialiseringsexpert. Med en bred förståelse för bägge branscher, ett omfattande kontaktnät och personliga erfarenheter, känner han till utmaningarna och möjligheterna kring ett ökat samarbete. – Jag fick i praktiken testa på vad jobbet innebär redan i vintras, då jag deltog i kartläggandet av akademins tidigare processer kring uppfinningsanmälningar och patent. Det här bakgrundsarbetet har utgjort en viktig grogrund för mig och mitt team att bygga vidare på, menar Sundberg. Sundberg tillträdde tjänsten som kommersialiseringsexpert vid ÅA i augusti. Det av Stiftelsen för Åbo Akademi finansierade ämbetet går ut på att skapa synergier mellan akademins innovationer och affärsvärlden. Målet är att effektivisera systemet för uppfinningsanmälningar, hitta tilläggsfinansiering för kommersialiseringen och slutligen matcha innovationer med redan existerande företag, eller grunda nya bolag. Sundberg och hans kollegor vid akademins forsknings- och utbildningsservice jobbar med samtliga ÅA:s fakulteter. – Förutom personlig erfarenhet som forskare och forskningsledare, samt beslutsfattare inom flertalet större och mindre bolag, tror jag att mitt nätverk och min orädda attityd är viktiga fördelar i jobbet, konstaterar Sundberg.

Från uppfinning till marknaden Under kommersialiseringssatsningens bakgrundsarbete konstaterade Sundberg och hans kollegor att ÅA knappast saknar innovationer och forskningsframsteg, men att allt för många upptäckter stannar kvar vid universitetet. Sundberg talar om ökad “impact” eller genomslagskraft som ÅA:s stora utmaning. – Talangen finns men kommunikationen behöver förbättras och processerna underlättas. Mitt arbete går ut på att direkt undervisa forskare och universitetspersonal i hur de tar sin uppfinning ut på marknaden, alternativt handleda dem genom de olika etapperna. Många uppfinningar kommer att ratas på vägen, men flera kommer också att slå igenom, menar Sundberg. När en upptäckt har gjorts eller en uppfinning står klar ska forskaren eller arbetsgruppen rapportera om framstegen. Redan att verbalisera sina forskningsresultat kan upplevas svårt, men här finns hjälp att få av Sundberg och hans team. – Följande steg är att hitta potentiella samarbetspartners och finansiärer för att uppfinningen ska kunna lämna akademin och föras ut på marknaden. Bl.a. Business Finland möjliggör dylika processer. I vissa fall kan vi matcha en innovation med ett existerande företag, men i andra fall lönar det sig att grunda nya bolag, förklarar Sundberg. ÅA:s forsknings- och utbildningsservice handleder också forskare genom patentansökningar och licensiering av koncept.

>>> med ÅA-upptäckter genomslagskraft

”Mitt nätverk och min orädda attityd är viktiga fördelar i jobbet.”

331 7

I N B L I C K

2 0 2 0

”För att ÅA ska stärka sin status i en internationell jämförelse tror jag att framsteg inom klimat- och energiforskning är särskilt avgörande.”

Sundberg menar att ÅA har goda möjligheter att öka sin genomslagskraft inom flera branscher, men tillägger att universitetet redan kan stoltsera med betydelsefulla framgångar. – ÅA står bl.a. bakom de upptäckter företaget Walkbase baserar sin affärsverksamhet på. Uppfinningen går ut på att kartlägga och analysera hur kunder rör sig i affärer och vilka rutter de väljer. Den här kunskapen möjliggör att köpmän kan maximera försäljningen genom att inreda och organisera sina lokaler enligt konsumentens fysiska köpstig, förklarar Sundberg. Också företaget Glucomodicum har ÅA-koppling och bygger sin verksamhet på en tjänst som kan göra icke-invasiva bestämningar av glukoshalten i vävnadsvätskan. Samma sak gäller CutoSense som analyserar och behandlar sår. Respektive företag bygger på Business Finlands kommersialiseringsfinansiering ”Research to Business” (TUTLI). – ÅA har också gjort flera betydelsefulla framsteg inom infektions- och cancerforskningen som förtjänar ännu större synlighet, tillägger Sundberg.

Andra viktiga upptäckter har gjorts inom den kemisktekniska branschen, där bl.a. företaget CH-Bioforce utvinner komponenterna i ved i deras ursprungliga form och utnyttjar beståndsdelarna i andra, miljövänliga produkter.

Allmännyttiga forskningsframsteg Sundbergs anställning vid akademin finansieras av Stiftelsen för Åbo Akademi fram till utgången av 2021. Sundberg tvivlar på att de tre terminerna kommer att räcka till för att revolutionera universitetets genomslagskraft eller anseende, men att perioden är en avgörande investering i nytänk och omstrukturering. Han anser att ÅA:s rådande vision och strategi är i linje med kommersialiseringsmålen. – Inom en period på 10-30 år tror jag att vi kommer att se stor utveckling i ÅA:s ställning bland universiteten, både i hemlandet och internationellt. Många forskare och samtliga fakulteter bedriver högklassig forskning, menar Sundberg.

Sundberg tillägger att det är alla statsfinansierade universitets uppgift att göra samtliga medborgare delaktiga i forskningsframstegen. Skattebetalarna investerar i högskolorna och högskolorna bidrar med allmännyttiga upptäckter. – För att ÅA ska stärka sin status i en internationell jämförelse tror jag att framsteg inom klimat- och energiforskning är särskilt avgörande. Om universitetet lyckas knäcka koderna som hjälper oss att ta fram hållbara energimodeller kommer en hel värld att rikta sina blickar mot akademin, säger han. Sundberg är övertygad om att flera studerande och forskartalanger kommer att söka sig in till ÅA ifall universitetets anseende växer. Nya förmågor ökar i sin tur chanserna till ytterligare forskningsframsteg och innovationer. – Det är en förmån att få jobba bland de här kompetenta forskarna och den ambitiösa akademipersonalen. Tack vare stödet från Stiftelsen för Åbo Akademi kan vi tillsammans spräcka hål på den akademiska bubblan och utöka samarbetet med affärsvärlden, och därefter nå ut till allmänheten, avslutar Sundberg.

Text: Veronica Aspelin Foto: Heikki Räisänen

Hur tar vi in information i pandemitid?

I maj 2020 delade Stiftelsen för Åbo Akademi ut 360 000 euro till vetenskaplig forskning. Bland bidragsmottagarna fanns politices doktor Anu Ojaranta, vars högaktuella undersökning om människans kristida informationskompetens finansierades med 15 000 euro. >>>

I N B L I C K

2 0 2 0

I N B L I C K

2 0 2 0

>>>

olitices doktor Anu Ojaranta är aktuell med ny forskning om hur vi mottar och behandlar information under kriser, med fokus på den pågående coronapandemin. Ojaranta utför undersökningen som deltidsanställd vid Åbo Akademi mellan augusti 2020 och februari 2021. Forskningen bygger på 258 kvalitativa enkätsvar insamlade under undantagstillståndet i Finland mars-maj 2020. – Jag studerar hur vi mottar information, bildar åsikter och fattar beslut under pandemiska omständigheter. Jag ser närmare på hur de svarande hanterar sina känslor kring coronarapporteringen, i form av så kallad informationsångest eller informationsmättnad, berättar Ojaranta. Stiftelsen för Åbo Akademi beviljade Ojaranta forskningsstöd med motiveringen att undersökningen bidrar till ny, viktig kunskap om vår relation till information under en epidemi. Forskningen stöder dessutom ÅA:s satsningar på områdena digitalisering och demokrati. – Tack vare stödet på 15 000 euro kunde jag under våren samla in data för studien, fördjupa mig i kvalitativ analysmetodik och bekanta mig närmare med ämnet, säger Ojaranta.

Passion för information Ojaranta har axlat rollerna som bibliotekarie, forskare, lärare, föreläsare och företagare under sina över tjugo år i biblioteksvärlden. Hösten 2019 doktorerade hon i informationsvetenskap vid Åbo Akademi, efter tidigare tradenomexamen från Åbo yrkeshögskola, magisterexamen från Bibliotekshögskolan i Borås och lärarkompetens från yrkeshögskolan i Uleåborg (Oamk). – Nyfikenhet, viljan att förstå och sprida kunskap är mina främsta drivkrafter. Mitt kanske främsta intresseområde är informationskompetens bland barn och unga och genom åren har jag fördjupat mig i bl.a. källkritik, fejknyheter, inlärningsmiljöer och

relationen mellan skola och bibliotek, berättar Ojaranta. Genom undersökningen i vår kristida informationskompetens närmar sig Ojaranta sin stora passion ur ännu ett nytt perspektiv. Ojaranta samarbetar aktivt med andra ÅA-forskare inom ämnet informationsvetenskap, såsom akademilektor Kristina ErikssonBacka, professor Gunilla Widén och universitetslärare Eeva-Liisa Eskola. – Vi var flera som tillsammans formulerade enkätfrågorna i våras och som nu utnyttjar svaren för ökad kunskap i ämnet, säger Ojaranta.

Pandemisk infodemiologi Forskning i kristida informationskompetens har förekommit också innan coronaviruset, framförallt i kontexterna naturkatastrofer och sjukdomarna HIV och AIDS. I början av 2000-talet myntade den tyske forskaren i hälsopolitik och e-hälsa Gunther Eysenbach begreppet infodemiologi, som hänvisar till digital informationssökning av hälsorelaterat innehåll. Också vid ÅA har forskare fördjupat sig i Eysenbachs metod i hälsoinformationskompetens. – Informationsmiljön under coronapandemin är däremot en helt annan än under början av 2000-talet eller andra, tidigare globala farsoter. Aldrig förr har vårt informationsklimat varit så tillgängligt, snabbt och mångsidigt, vilket ställer höga krav på individens informationskompetens. Var och en ska själv avgöra vilka källor hen litar på, vad som är fakta eller desinformation, konstaterar Ojaranta. Ojaranta återkommer också till informationsmättnaden, förorsakad av det oändliga bruset vi nås av idag. Munskyddsdebatten 2020 är ett utmärkt exempel på motstridig information i coronasammanhang, där olika källor hänvisar till olika fakta. När bruset blir för högt reagerar vissa med att helt stänga av flödet eller vända sig till en ny plattform för information.

– Informationskompetens är också en jämställdhetsfråga, inte minst under pandemiska förhållanden. Vår förmåga att orientera oss mellan fakta och fiktion kan bli avgörande för hur vi klarar oss genom epidemin, både fysiskt och mentalt, säger Ojaranta.

Mersmak för fortsatt forskning De 258 enkätsvar som samlades in mellan mars och maj 2020 har sammanställts, analyserats och ska i februari publiceras för allmänheten i en vetenskaplig artikel. Ojaranta har själv fokuserat på de 86 svenskspråkiga enkätsvar som kom in, medan hennes ÅA-kollegor har sett närmare på andra språkversioner (finska och engelska), eller någon specifik fråga. Så småningom ska samtliga enkätdelar slås samman till en överskådlig helhetsbild. – Det är för tidigt för att gå ut med några direkta upptäckter, men mitt personliga antagande är att vi kommer att se skillnader i hur olika åldersgrupper uppfattar informationsflödet kring coronan. Unga nås framförallt av information via sociala medier, medan äldre konsumerar mera traditionella medier. Vi kan också redan nu se att de svarande representerar en mångfald medborgare och andra som vistades i landet under våren, men att de mest samhällskritiska rösterna saknas bland de svarande, berättar Ojaranta. Ojaranta nämner att den nya ÅA-forskningen har väckt stort intresse både i hemlandet och i USA, där samma enkätundersökningar görs på den egna befolkningen. Hade hon själv fått välja skulle hon fortsätta att fördjupa sig i ämnet ännu lite till. – Det dryga halvår jag sist och slutligen kommer att ha ägnat forskningen på deltid är en ganska kort tid i sammanhanget. En snäv tidtabell och invecklade databehandlingsprogram har varit projektets största utmaningar. Den njutning analysprocessen och forskningsframstegen ger mig kompenserar ändå alltid för det tunga i slutändan, avslutar Ojaranta.

I N B L I C K

2 0 2 0

Text: Veronica Aspelin Foto: Heikki Räisänen

Auriga drivs med solenergi

Stiftelsen för Åbo Akademi vill vara en föregångare inom hållbar energi i alla sina fastigheter. Sedan 2018 drivs stiftelsens företagskomplex Auriga Business Center delvis med solenergi. Den 60 000 euro stora investeringen beräknas vara återbetald inom ca 12 år. >>>

uriga Business Center breder ut sina 19 600 m2 över hamnområdet i Åbo. 17 300 av dessa hyrs ut till aktörer såsom utbildningscentret Aboa Mare, Västra Finlands sjöbevakningssektion och Åbo Hamn Ab, men också för tillfälliga evenemang och seminarier. Fastighetens historia sträcker sig tillbaka till 1940-talet, men tog sin nuvarande form åren 2010–2013. – Stiftelsen för Åbo Akademi köpte den s.k. Slottsfastigheten av Åbo stad 2011. Kort därefter inleddes ett omfattande utvecklings-, byggnads- och renoveringsarbete av fastigheten som pågick till februari 2013. Sedan dess har vi endast gjort några mindre finjusteringar och ytrenoveringar i lokalerna, berättar stiftelsens fastighetschef Mika Soinio. Uthyrningsgraden i Auriga har varit hög och de flesta hyresgästerna är långvariga.

– Mitt arbete som fastighetschef går bl.a. ut på att kommunicera med hyresgästerna, ta hand om våra utrymmen och att förhandla fram nya långsiktiga kontrakt, berättar Soinio.

Ansvarsfull energipolicy Stiftelsen för Åbo Akademi har under de senaste åren investerat i nya, hållbarare och kostnadseffektivare energikällor. I fastigheterna belägna i centrum används idag både fjärrvärme och jordvärme. – Vi brukar använda oss av kompletterande energilösningar så att fastigheternas energitillförsel aldrig blir lidande. Jordvärmens akilleshäl är de riktigt kalla vinterdagarna, men de infaller inte särskilt ofta numera, konstaterar Soinio. Investeringarna i jordvärme har huvudsakligen gjorts under de senaste åren. Satsningarna beräknas vara återbetalda inom 9-10 år.

– De här investeringarna gör vi både för miljön och ekonomin. Dagens elektronik kräver stora mängder kostsam energi, men med hjälp av hållbara alternativ mår både planeten och plånboken bra, konstaterar Soinio. Soinio tillägger att stiftelsen som aktör bär ansvar för att föregå med gott exempel vad gäller hållbara energilösningar. Det handlar om att vara öppen för nya innovationer och satsa på framtiden. – Vi har också förbundit oss till Åbo stads energimålsättningar om att vara kolneutrala senast 2029, nämner Soinio.

Sol över Auriga Auriga Business Centers placering och fysiska egenskaper skapar goda förutsättningar för just solenergi. Fastigheten är stor, saknar konkurrerande kringliggande byggnader och är belägen nära havet där ljusets reflektion får en extra skjuts.

– Med hjälp av satellitbilder har vi kunnat fastställa de mest gynnsamma platserna för solpanelerna och här har vi installerat så många paneler som möjligt. Solpanelernas maximala energieffekt är 44 kWh, berättar Soinio. Installationen av solpanelerna var kostsam, men de ca 60 000 euro som investerades förväntas vara återbetalda inom 12 år, alltså kring 2030. Också staten bidrog med ett energistöd på 25 procent av projektets utgifter. Den totala livslängden för solpanelerna beräknas uppgå till 25-30 år, innan de behöver bytas ut. Med andra ord förväntas energikällan gå på plus i 13-18 år. – Hittills har solpanelerna genererat den utlovade mängden energi – drygt 93 MWh sedan de togs i bruk. Det innebär att återbetalningstiden ser ut att stämma, konstaterar Soinio. Solpanelernas energistöd riktas rakt till företagscentrets luftkonditionering, så att samtliga hyresgäster jämlikt ska

kunna ta del av förmånen. – Soliga sommardagar genererar självklart mest energi, men panelerna fångar också upp ljuset under molnigare dagar, konstaterar Soinio. Solenergi är ingen ovanlig företeelse i Finland, men bland stiftelsens fastigheter är Auriga den enda som drivs av den här sortens energilösning.

Framtidens kontorsbehov I Auriga Business Center verkar hyresgäster med energikrävande utrustning och verksamhet. Flera aktörer jobbar dygnet runt, vilket ställer särskilda krav på fastigheten. – Företagscentret är modernt och erbjuder högklassiga tekniska lösningar för sina hyresgäster. Vi är också nöjda över de logistiska bekvämligheter vi kan erbjuda, som rikligt med parkeringsplatser för dem som använder bil, eller kollektivtrafik som avgår och stannar i närheten, säger Soinio.

Våren 2020 stod Auriga tommare än någonsin sedan stiftelsen övertog fastigheten, förorsakat av mera distansarbete som en konsekvens av coronaepidemin. Trots att merparten av hyresgästerna hittade tillbaka till kontoren under hösten förutspår Soinio förändringar i företagens utrymmesbehov framöver. – Stiftelsen som fastighetsägare behöver vara förutseende och agera snabbt på framtida önskemål från hyresgästerna. Om vi klarar av att anpassa våra fastigheter enligt tidens behov ökar chansen att företagen väljer att stanna hos oss, avslutar Soinio.

Axel Haartman: Irma Furstenborg-Hannelius. Foto: Vesa Aaltonen

I N B L I C K

2 0 2 0

Text: Sanna-Maria Sarelius

Porträttet som hittade hem ”Hoppas att du godtager denna födelsedagsgåva och med jämnmod uthärdar det antal ”sittningar” konstnären begär och därjämte anlägger en välvald ”frisyr” och en stilig aftonklänning i gult.”

å skriver Lennart Hannelius i ett brev skrivet i fält den 2 maj 1942 till sin fru, Irma FurstenborgHannelius (f. Streng 1915). Hannelius önskan var att föreviga sin då 27-åriga hustrus skönhet i ett porträtt och han hade redan vidtalat konstnären Axel Haartman för uppdraget. De två familjerna umgicks privat så det föll sig naturligt att just Haartman skulle måla porträttet av Irma Furstenborg-Hannelius. Irma Furstenborg-Hannelius föddes i Åbo och bodde i staden till 1960, då hon flyttade till Helsingfors och senare till Danmark. Hon dog 1984 i Helsingfors.

Under sin tid i Åbo stod familjen Hannelius nära Axel och Hedvig Haartman, berättar parets dotter Annelie Hannelius. – Vår familj och mina kusiner var medlemmar i Konstföreningen i Åbo och vi besökte ofta konstmuseet, där Axel var intendent. Vår mormors syster Elsa Margareta Löfgren skötte föreningens bokföring och blev god vän med Axel och Hedvig. Då paret vistades på sin sommarvilla i Kimito bodde hon i villan i Nådendal och skötte om den fina trädgården. Våren 2020 donerade Annelie Hannelius och hennes syskon porträttet av Irma Furstenborg-Hannelius till Stiftelsen för Åbo Akademi, som sedan 2018 förvaltar Casa Haartman och

det haartmanska arvet. För intendent Ulrika Grägg, som ansvarar för stiftelsens konstsamling, var det en trevlig överraskning att få ta emot ett porträtt målat av Axel Haartman. – Vi är överlag intresserade av Axel Haartmans verk, inte bara donationer utan också av att kartlägga var de finns. Har man ett verk av Haartman hemma får man alltså gärna kontakta oss, konstaterar Grägg. Axel Haartman var en ofta anlitad porträttmålare. Ulrika Grägg uppskattar att han målat 150 porträtt, merparten under den senare delen av sin karriär. Porträttet på Irma Furstenborg-Hannelius kommer att finnas framme i Casa Haartman.

Casa Haartman

är Axel och Hedvig Haartmans konstnärshem i Nådendal som övergick i Stiftelsens för Åbo Akademi ägo år 2017. Huset fungerar som museum, läs mera på casahaartman.fi. 43

I N B L I C K

2 0 2 0

Sibbe Live! i över 50 år

Coronan knäckte inte konsertseriens svit Text: Tommy Pohjola Foto: Heikki Räisänen

>>>

I N B L I C K

2 0 2 0

et är utsålt. Intendent Unna Toropainen går ut och klistrar papperslappen på ytterdörren. Förhoppningsfulla människor utan biljett vandrar in till biljettkassan ändå. En äldre herreman som haft framgång med inträdet undrar om han får sitta och se på konserten från kapphallen? Det går bra så länge de övriga besökarna kan röra sig obehindrat. En bekväm gul fåtölj placeras i ena trappuppgången. Sikten till scenen längre fram är utmärkt. Slutet av september är varm och fortfarande ljus. Klockan är kvart över sex och kvällens jazzkonsert börjar om tre kvarter. I konsertserien Sibbe Live! ingår klassisk, flamenco, folkmusik, ambient och elektronisk musik. Unna Toropainen är intendent vid Sibeliusmusem. I jobbet ingår att planera konserter, boka artister och se till att allt fungerar. – Bland det bästa är att få umgås med musiker och publiken, säger hon. Sibeliusmuseum öppnade 1968 i sin

nuvarande byggnad. Sedan dess har många spelningar i konsertserien varit mycket populära. Coronavåren 2020 drabbade alla hårt och kanske särskilt kulturarbetare. Även konsertserien Sibbe Live! ställdes in. Höstens konsertserie kunde inledas med restriktioner. Utsålt betyder 80 sålda biljetter, vilket är hälften av det normala. Det är ändå glädjande att det arrangeras spelningar och publiken vill uppleva livemusik.

– Det här är i alla fall ett av mina favoritställen att spela i. Akustiken är så bra. Det är lite av samma känsla som i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, säger Pauli Lyytinen.

På våren blev saxofonisten Pauli Lyytinen och hans Magnetia Orkesteri tvungna att ställa in turnén som skulle följa den nya skivan. Också sommaren var förstörd vad gäller arbetstillfällen. Konserter, festivaler och skivinspelningar som normalt betalar en musikers bostadshyra och ger mat på bordet inhiberades.

Museiambassadörens fest

Nu är Lyytinen och ensemblen i gång igen. Backstage före spelningen diskuteras instrument – för Sibeliusmuseum är ett musikmuseum, Finlands mångsidigaste. Någon nämner ett gammalt fortepiano, att tänk om man skulle få spela det på en konsert? Tyvärr nej, förklarar Unna Toropainen för musikerna, instrumenten ska hålla i ytterligare minst några hundra år till.

Sedan går Magnetia Orkesteri upp på scenen. Det svänger, klingar och ljuder fint då skickliga musiker på trumpet, ståbas, saxofon och slaginstrument talar med varandra och publiken.

Tittar man på Sibeliusmuseum enbart utifrån är det en betonglåda i grått. Snett mittemot Biskopsgatan 17 finns den ståtliga domkyrkan. Ursprungligen var museet en del av Åbo Akademis musikvetenskapliga institution. År 1949 gav tonsättaren Jean Sibelius tillstånd att använda namnet Sibeliusmuseum. Material med koppling till Sibelius är en liten del av innehållet. Sibeliusmuseum representerar hela det finländska musiklivet. Arkivet är välkänt bland musikforskare både i Finland och internationellt.

>>>

Intendent Unna Toropainen

Pauli Lyytinen Magnetia Orkesteri

47 17

I N B L I C K

2 0 2 0

Pauli Lyytinen

Bara genom att ta några steg in på gården, och stå där en stund och undra, kan besökaren förstå varför Åbo kallas Finlands kulturvagga. Sedan ska man gå in i museet också. Bland det första man upplever är konsertsalen och alla musikinstrument som ställts ut. Marja Piippo bor en kilometer från Sibeliusmuseum. Hon går på nästan alla spelningar som arrangeras. Musik och upplevelser lockar och smaken är bred. – Jag har regelbundet gått på konsert i åtminstone några årtionden. Vad som varit bäst? Ojdå. Det är svårt att säga. Han som var solist och dessutom delade ut godis under spelningen var festlig. Minns inte namnet. Flamenco nyligen var fint att få uppleva. Också höstens första konsert med klassisk musik var mycket bra, säger hon. I kväll har hon kommit för att digga jazz. Marja Piippo är en av Sibeliusmuseums 200 museiambassadörer. Det betyder att hon är i regelbunden dialog med museet och sprider glädjen genom att berätta om verksamheten för andra. Det är inte svårt. – Stället är fantastiskt. Det som gör mig riktigt glad är att det är så många ungdomar i publiken, säger hon.

Det finns mycket att se och uppleva. Museerna är tre: Sibeliusmuseum, museet Ett hem och konstnärshemmet Casa Haartman. Allt ägs av Stiftelsen för Åbo Akademi. – När min son och hans vänner kommer på besök ska de se alla utställningarna. Bara de hinner ska de gå på konsert också, säger Piippo.

Verksamhet som ständigt pågår I Sibbe Live! ingår vanligtvis ett 30tal konserter årligen med varierande programutbud. På våren upphörde konserterna helt. I år är spelningarna färre och av säkerhetsskäl tar man in mindre publik. Sommarens utomhuskonserter arrangerades inte alls. Tonsättaren Jean Sibelius hörs den här kvällen inte direkt i Pauli Lyytinen & Magnetias repertoar, men andan är stark. – Jag har vuxit upp med klassisk musik och Sibelius kompositioner. Det är möjligt att höra inspirationen i mina låtar, säger Lyytinen. Sibeliusmuseum är ett bekant ställe för flöjtisten Ilari Lehtinen som uppträdde i byggnaden första gången 1968.

– Det var före jag åkte till Tyskland för att studera. Då Lehtinen hade studerat klart i Tyskland var året 1971. Sedan dess har han fått njuta av den enastående akustiken i Sibeliusmuseum både som åhörare och musiker många gånger. – Byggnaden i betong var förstås först ett frågetecken. Det kändes fint att få uppträda där och det framgick snabbt att akustiken fungerar, säger Lehtinen. Senare på 1970-talet spelade Åbo stadsorkester in vinylen Soirée Musicale i salen. Då var Ilari Lehtinen med. Senast han själv gick upp på scenen här var 2018. Lehtinen säger att Sibeliusmuseum har tillfört det finländska musiklivet mycket. – Konserterna arrangeras regelbundet och Sibeliusmuseum är ett tacksamt ställe att uppträda i. På 1970-talet kom det folk ända från Helsingfors för att spela här och fila på sitt program innan det var dags att dra ut på större turnéer, säger han och fortsätter: – Publiken och musikerna gillade. Och fortfarande är det likadant!

Marja Piippo

Text: Sanna-Maria Sarelius Foto: Ilkka Saastamoinen

I ÅAKONCERNENS TJÄNST Stefan Wallin har en CV som få i Svenskfinland kan mäta sig med. Riksdagsledamot, partiordförande för SFP, flerfaldig minister, Kulturfondens ordförande. Efter nio år i styrelsen för Stiftelsen för Åbo Akademi, den maximala längden en styrelsemedlem kan sitta, berättar han varför hans hjärta klappar för Åbo Akademi och vad som drivit honom till att axla ansvar. >>>

tefan Wallin är född och uppvuxen i Vasa och arbetar idag i Helsingfors, men Åbo är platsen som formade honom till den han är. – Jag studerade vid Åbo Akademi åren 1988–1994 och den tiden har inverkat mest på mig som person. Det är ju då en ung människa mognar och blir sitt egentliga jag. Wallin har ett starkt engagemang för det han kallar ”ÅA-koncernen”: Åbo Akademi, Stiftelsen för Åbo Akademi och Åbo Akademis Studentkår. Redan under studietiden satt han i arbetsgrupper vid akademin och höll i ordförandeklubban både i studentkårens styrelse och kårfullmäktige. År 1999 blev han som 32-åring invald i delegationen för Stiftelsen för Åbo Akademi. Hans minnesbild av det första delegationsmötet var att han kände sig iögonenfallande ung i en skara som ”spelade i en helt annan liga”. – Där fanns före detta riksbankschefer, ministrar och ärkebiskopar. Och det var formellt – när ordförande delade ut ordet tilltalades man som herr eller fru. Den starkt formella koreografin har försvunnit men fortfarande präglas delegationsarbetet av värdighet, respekt och seriositet, konstaterar han. Wallin har suttit i Stiftelsens för Åbo Akademi styrelse sedan år 2012. Enligt styrelsens arbetsordning kan styrelsemedlemmar sitta maximalt tre treårsperioder. När han ombeds summera det gångna årtiondet lyfter han fram den ändring som skett i Stiftelsens för Åbo Akademi kommunikation och förvaltning. Den nya stiftelselagen som trädde i kraft år 2015 ökade öppenheten och krävde bättre tillsyn i stiftelsernas verksamhet. I dag styr i ännu högre grad transparens, ansvarsfull förvaltning och strävan till genomslagskraft Stiftelsens för Åbo Akademi verksamhet. – Utvecklingen går hand i hand med en allmän samhällsförändring. Det är en tidstypisk och positiv riktning, säger Wallin. Han nämner rekryteringen av den nuvarande skattmästaren Lasse Svens som en lyckoträff. – Utan att darra på manschetten kan jag säga att det var bland de mest lycka-

de rekryteringarna jag varit med om att göra. Han symboliserar de förvaltningsprinciperna som idag utmärker stiftelsen, en inkluderande och transparent förvaltning.

Inga snabba klipp För Wallin är Åbo Akademi, Stiftelsen för Åbo Akademi och Åbo Akademis Studentkår delar av samma koncern. Det som stärker något av de tre hörnen stärker helheten. – Det kan inte finnas motstridigheter i de grundläggande målsättningarna. Visst kan det finnas meningsskiljaktigheter gällande till exempel fördelningen av forskningsfinansiering, men vi måste vara på det klara med att vi alla delar samma uppdrag, den stora bilden. Målet är att Åbo Akademi är ett nationellt, nordiskt och internationellt framstående universitet. Han ser att den styrelse han suttit i de senaste nio åren har haft två viktiga principer i sitt arbete: dels att öka aktieportföljens vikt i placeringsverksamheten, dels att förtydliga utdelningspolicyn. Stiftelsen ska bedriva en förutsägbar och stabil placeringsverksamhet, man ska inte jaga snabba klipp. – Det berömda evighetsperspektivet sitter i väggarna, bildligt och bokstavligt. Men vi har också velat göra utdelningsprinciperna klarare så att vi inte upplevs som en automat som man kan ringa till och så delar vi ut pengar, säger han.

För kulturen och samhörigheten I över tio års tid satt Wallin med bästa utsikt över finländskt och finlandssvenskt kulturliv, först i egenskap av kultur- och idrottsminister 2007–2011 och sedan som styrelseordförande för Svenska Kulturfonden 2014–2020. Han har märkt att synen på kulturens samhällspolitiska roll har ändrat under de senaste 15-20 åren. – Från att ha varit något mer inkapslat och avgränsat har kulturen på allvar blivit en del av det allmänna välbefinnandebegreppet, man har insett att kulturen förutom sitt egenvärde också har ett enormt folkhälsopolitiskt och därmed samhällsekonomiskt värde. Intresset för kultur och utbildning

säger han ha ärvt av sina föräldrar, Wallins mamma var museiguide och pappa bokhandlare. Hans fallenhet för att axla ansvar har varit en drivkraft i karriären, men enligt Wallin har det alltid handlat om att befrämja samhörighet och framåtanda i de organisationer han varit verksam i: elevkåren i skolan, beväringskommittén under militärtjänstgöringen, studentkåren och partipolitiken – Det har känts naturligt att bära ansvar för gemensamma angelägenheter, konstaterar han. Livet i politiken har han lämnat bakom sig och han saknar varken att vara i maktens centrum eller att stå i offentlighetens öga. De offentliga uppdragen är till låns, och man kan inte bosätta sig i en portfölj, säger han. Kontakten till de gamla kollegerna finns kvar och Wallin är nöjd över att inte ha bränt några broar trots en lång karriär i politiken. Hans arbete som Head of Public Affairs på Miltton Group innebär att han nu får använda sin erfarenhet till att ge råd och hjälpa företag tolka förändringar i samhället. –Men jag lobbar inte, tillägger han. Det är inget fel med lobbyverksamhet men Public Affairs handlar om att skapa en så realistisk bild av omvärlden åt kunden, som sedan själv jobbar vidare med informationen.

Från verkstaden till beslutsfattarna Våren 2021 deltar Wallin igen i Stiftelsens för Åbo Akademi delegationsmöte som en vanlig delegationsmedlem. Han säger att han alltid velat ge tillbaka och bidra med någonting till sin alma mater. Som politiker såg han sin roll i stiftelsen som en transmittor mellan det akademiska verkstadsgolvet och beslutsfattarna. Han poängterar vikten av att akademin har en samhällelig kontaktyta genom olika organ. Delegationsmedlemmarnas mandatperioder är inte begränsade i stadgarna, men det finns en åldersgräns på 70 år. Wallin säger att han gärna deltar i delegationens arbete så länge han upplevs nyttig, men upprepar också devisen han följt i livet: – Man ska själv förstå att sluta då det känns roligt och när någon ännu frågar varför. 53

I N B L I C K

2 0 2 0

Elias Tillandz pris 2019 till Sirpa Jalkanens team Akademiker Sirpa Jalkanen och hennes forskargrupp vid Åbo universitet tilldelades Elias Tillandz pris för den bästa vetenskapliga artikeln år 2019 vid BioCity Turku. Artikeln ger nya verktyg för att förstå människans immunförsvar på molekylnivå. Elias Tillandz-priset delas årligen ut till bästa vetenskapliga artikel vid BioCity Turku. BioCity Turkus vetenskapliga råd väljer mottagaren av det årligen återkommande Tillandz-priset på förslag av forskarkåren. Vanligen delas priset ut i samband med BioCity-symposiet, men på grund av coronapandemin delas utmärkelsen den här gången ut först i samband med symposiet år 2021. Publikationspriset har fått sitt namn efter läkaren och botanikern Elias Tillandz (1640–1693), professor vid Kungliga Akademien i Åbo. Tillandz införde de empiriska vetenskaperna i Finland och han publicerade den första vetenskapliga artikeln i Åbo. I priset ingår ett stipendium på 12 000 euro, varav Stiftelsen för Åbo Akademi står för halva prissumman dvs 6 000 euro.

Den belönade forskningen belyser immunförsvarets funktion Att vita blodkroppar kan röra sig mellan lymfsystemet, lymfvävnaderna och blodcirkulationen är av största vikt för

Akira Takeda och Sirpa Jalkanen. Foto: Hanna Oksanen/ Åbo universitet.

vårt immunförsvar. Lymfkärlen transporterar sjukdomsalstrare från inflammerade områden till lymfkörtlarna. Där aktiveras en sorts vita blodkroppar som kallas lymfocyter, som genom blodomloppet tar sig till inflammationen för att avlägsna sjukdomsalstrarna. Att aktivera lymfocyterna tar tid. Därför behöver immunförsvaret en annan sorts vita blodkroppar, neutrofiler, som utan aktiveringsfas klarar av att förstöra sjukdomsalstrarna och förhindra att inflammationen sprider sig. Den belönade forskningen kastar nytt ljus på lymfsystemet, som i flera

Sirpa Jalkanen

hör till de ledande forskarna i världen inom immunologi. Hon har tidigare tilldelats bland annat Matti Äyräpää-priset (2008) och Anders Jahre-priset (2005). Forskningen har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Immunity: https://dx.doi.org/10.1016/j.immuni.2019.06.027

decennier uppfattats som ett passivt kanalnätverk inom vilket celler och vätskor pumpas runt i omloppet tack vare hjärtslag och venklaffar. – I den prisbelönade artikeln analyserade vi människans av lymfkörtlar bestående lymfsystem med encellssekvensering. Vi fann sex olika grupper av lymfkärl som är anatomiskt placerade på ställen som är strategiska för lymfkörtlarna och uttrycker molekyler som är typiska för var och en av dem, säger artikelns huvudförfattare, akademiforskare Akira Takeda vid forskningslaboratoriet MediCity vid Åbo universitet. – Vår forskargrupp kunde visa att neutrofilerna placerar sig som portvakter vid öppningarna för de blodkärl som leder ut från lymfkörtlarna. Detta behövs vid inflammationer, så att sjukdomsalstrarna inte sprider sig till resten av organismen, säger Sirpa Jalkanen.

Hur allting fick sin bĂśrjan

10.3.â€“29.8.2021

Vill du veta mer om vad Stiftelsen för Åbo Akademi gör? Läs vår e-årsberättelse på årsberättelse.stiftelsenabo.fi

Följ oss på sociala medier:

stiftelsenabo.fi