Skydda Stockholms huvudstad mot rivningsraseriet

MILJÖMAGASINET Nr

Foto: Ricardo Sepúlveda

8

”Skydda Sveriges huvudstad m Slussen är bara en av de platser i Stockholm som ska förnyas.

Efter den ekonomiska krisen har byggföretagen fått ny vind i seglen. Sofie Björck skriver här om arkitektur och stadsplanering och om de gamla miljöer som offras i ombyggnadens namn.

En historiskt sett extrem ekonomisk nedgång med medföljande börsras har passerat. Börsen är nu skakigt och osäkert på väg uppåt. Likt en haj som just gått miste om saftiga byten i form av stora byggprojekt i Dubai och på andra platser står nu stora internationella byggbolag med en blodglödgad hunger rivande i magen redo att tugga i sig och sönderslita betydande delar av vår svenska huvudstad.

Små lokala sammanslutningar av ansvarsfulla medborgare kämpar en modig men ojämn kamp för sina lokala kvarter och sin stad, medan största delen av politikerkåren hittills motståndslöst vikit undan.

Vilka värden är det som hotas?

Stockholms historia och själva identitet. Betydande kulturhistoriska och rekreationsmässiga värden. Samt icke att förglömma: turistnäringens möjligheter att i framtiden, på ett ännu mera fokuserat sätt slå mynt av de kulturhistoriska tillgångar som allra mest lockar internationella turister till vårt land.

Inga bakåtsträvare Björn Sylvin, utredare, menade i sitt spontana anförande på manifestation för Slussen den 24/4 att det är felaktigt att påstå att stockholmarna är bakåtsträvande nejsägare och generellt lyckats motsätta sig all föränd-

ring. Tvärtom, påminde han, är Stockholm en av de europeiska städer som mer än någon annan stad uthärdat omfattande och återkommande rivningar.

Jag vill här framföra uppfattningen att flera av de traumatiska förändringar och omänskligt planerade och icke-historiskt förankrade miljöerna vi fått i Stockholm genom tidigare rivningsräder ligger bakom det negativa samhällsklimat vi till viss del har i Stockholm i dag. Den på senare år, både i låttexter, i folkmun och av offentliga skriftställare så begråtna stockholmska hårdheten, kylan, och ogästvänligheten har en praktisk orsak i den konkreta stadsplaneringen. Det mentala klimat som på så vis skapats påverkar också genom Stockholms mediala företräde stämningen i hela Sverige.

En tyst påverkan Arkitektur och urban planering har en starkt påverkan på hur vi alla känner oss och mår. Det är en påverkan som kan vara tyst och helt begreppslös. Miljöerna i sig sätter stopp för möjligheten att minnas eller längta efter någonting annat än det man som medborgare serverats i det offentliga rummet, och sätter agendan för de medvetna tankar som är möjliga för individen att själv hysa.

Utan länk till vår historia eller åtminstone fläckvis tillgång till små oaser av fria okommersiella rekreationsområden blir vi alla som indianer i ett reservat: spillror av våra forna jag, som tar vår tillflykt till droger eller andra bedövningsmedel.

Ett bedövningsmedel kan vara arrogans och ironi, som kan vara ett sätt att känslomässigt skydda sig genom att till synes inte ta något på allvar eller att komplicera det man säger med så många flerbottnade dubbeltydigheter att man helt döljer sin kärna. Ett förhållningssätt vars härjningar kan spåras hos alla stadsinnevånare under 60 års ålder och som till stor del blivit ett förhärskande förhållningssätt i den yngre och numera medialt dominerande populärkulturen.

Detta i sin tur påverkar vilken musik som skapas, vilka offentligt tillgängliga texter som skrivs, vilka produkter och idéer som erbjuds på den kulturella storstadens smörgåsbord. Jag vill inte ha detta negativa ickekreativa klimat och jag vill inte att människor runt omkring mig inklusive jag själv skall må dåligt.

Därav mitt aktiva engagemang i stadsrumsplaneringsfrågor den senaste tiden.

Förståelse och respekt Jag hyser förståelse och till och med respekt för de marknadsli-

berala och socialdemokratiska politiker som i Stockholms historia gett grönt ljus till tidigare rivningsräder. Den äldre tidens socialdemokrater, många med dyrköpta erfarenheter inpå bara skinnet från sina egna uppväxtår såg de gamla miljöerna som fattiga, något de med omfattande reformer ville utplåna. De marknadsliberala politikerna å sin sida gjorde det de blivit valda att göra: ge grönt ljus till de fria marknadskrafterna, en politisk idé de själva var övertygade om skulle leda till något gott. Även om jag till fullo ser de omfattande förluster de tidigare rivningsräderna kostat vår stad kan jag respektera dessa politikers beslut, för de grundade sig, tror jag, på intellektuell hederlighet.

Marknadens krafter Men när de kommersiella krafternas förväntade härjningar i Stockholms stadsrum på senare tid börjat ta absurda proportioner så skulle jag vilja fråga de marknadsliberala politikerna: Var börjar din personliga sfär?

Var sätter du gränsen för dessa krafters invasion? Var anser du, börjar omsorgen om din privata mänsklighet? När upphör du vara idealistisk politiker och var börjar ditt privatliv? Och framför allt: Till vilken absurditetens gräns är det korrekt enligt din egen ideologi och dina egna

politiska värderingar att dra det hela?

Om marknadens krafter skulle förorda att du sålde eller mördade dina egna barn, skulle du göra det då?

Om samma krafter förordade att du för egen hand skulle förstöra en unik och internationellt ryktbar äkta konstmålning i överhängande behov av restaurering du hade hängande i ditt eget vardagsrum, och istället på dess plats hänga en medioker men svindyr plansch som helt saknade ryktbarhet inom konstvärlden och som aldrig någonsin skulle kunna ernå ryktbarhet, skulle du göra det? (planschen skulle givetvis inte heller gå att sälja till någon annan än dig, eftersom den saknade riktiga konsthistoriska värden).

Politiker! Jag menar att er hållningslöshet har börjat bli självdestruktiv. När de kommersiella krafternas planerade verkningar börjar likna krigshandlingar eller sabotage mot vår huvudstad vill jag att ni skall visa den ryggrad jag tror att ni innerst inne besitter.

Laglöst monopol När de kommersiella krafterna inte längre är fria, utan består av laglöst skapade monopol som hemligstämplar och mörklägger fria upphandlingar och det hela börjar likna kommunistisk diktatur, kan det då verkligen

r 20 • 21 MAJ 2010

9

mot rivningsraseriet”

Fri konkurrens Ett barn kan se att kejsaren är naken, att dessa paragrafer missbrukas till någonting utanför dess befogenheter och de rättigheter de var avsedda att skydda.

Paragrafen åberopas inte, i det här fallet, för att skydda upphandlarens affärshemligheter mot dess konkurrenter, utan för att mörklägga vad upphandling-

ens detaljer innebär politiskt för skattebetalarna.

Fri konkurrens skulle nämligen sänka notan för bygget snarare än höja den, och det är en grav underdrift att hävda att den här upphandlingen inte kan sägas vara billig. (Siffror som nämnts är många gånger högre än de officiella 14,5 miljarderna. Samtidigt får sjukhuset inte ens fler vårdplatser, och upphandlaren har inte rykte om sig om att ha lyckats väl med tidigare vårdprojekt).

Jag skulle inte tro att våra lagböcker hyser paragrafer avsedda att på ett totalitaristiskt och diktatoriskt sätt skydda monopol. De är författade av en fri demokratisk stat.

Om de åberopade paragraferna verkligen skulle visa sig vara skrivna på ett sätt som gör att de med korrekt användning kan användas för att mörklägga demokratiska processer och skapa totalitära ekonomiska monopol så har de sannolikt inte författats med åtanke på den nuvarande situationens tillspetsning, och bör då troligen omformuleras eller specificeras. Jag hyser förtroende för att den svenska rättsstaten inte skulle undgå eller försumma att ta hänsyn till dessa faktorer i en eventuell rättstvist.

Dags att sätta stopp Ett barn, ett politiskt och juridiskt blåbär, eller kanske en lek-

man som lutar sig mot insikter vunna ur en viss grad av idéhistoriska studier kan se att dessa politiker inte kan hotas av en stämning. En korrekt rättstvist skulle inte ge paragrafmissbrukarna rätt.

Våra domstolar är inte korrupta, så vi har ingenting att frukta.

Det är dags att sätta stopp.

Vad det gäller den estetiska frågan må vi alla ha skilda uppfattningar om vad som är vackert eller inte. Jag anser dock att de röster som ges mest tyngd när det gäller den estetiska utformningen i vår stad bör besitta formellt dokumenterade konsthistoriska och arkitekturhistoriska kunskaper. Utan deras hjälp är man helt tydligt inte mogen att fatta insiktsfulla beslut till gagn för hela staden.

Erkänn Kungliga Akademien av de fria konsternas status som den främsta experten på estetiska ting i vårt land och anpassa politiken när det gäller historiskt särskilt intressanta byggnader och miljöer efter deras omdömen. Ökad tyngd och respekt bör också ögonblickligen i dessa farotider ges åt instanser som skönhetsrådet och Stadsmuseet.

Traditionell skönhet Stockholms traditionella skönhet måste respekteras och få blomstra mer, och sluta misshandlas av

de profithungriga krafter vars skördade frukter troligen inte tillfaller politikerna eller ens enstaka svenska medborgare själva.

Anvisa nya platser att bygga på, låt Stockholm växa på bredden.

Slutligen vill jag äska en tyst minut för Aspuddsbadet. Det unika, i komplett skick bevarade originalbadet från 1919 var en liten kulturell skatt för alla Stockholms medborgare, även om alla inte hann upptäcka det. Kampen för dess bevarande kom kanske att uppfattas som ett vänsterprojekt. Men alla stockholmare, oavsett livsstil eller politisk schattering, lider förluster av att dess charmfulla

existens för evigt är utraderat.

En rivning utan mening. Hur mycket av politisk vilja kunde det egentligen ha kostat att bevara något med så pass högt kulturhistoriskt värde?

Aspuddsbadet är ett konkret exempel på att sådant som vi i dag tar för givet i morgon plötsligt kan vara utplånat för evigt. Och vi kan komma att i framtiden få ångra oss dyrt om vi inte sansar oss nu.

Den som vill hålla Aspuddsbadets minne i åtanke kan ansluta sig till Facebookgruppen ”Badhusspöket”.

Sofie Björck

Aspuddens badhus i oktober 2009. På banderollen står ”Rädda Aspuddens badhus”.

Foto: Lars Aronsson (commons.wikimedia.org/wiki/User:LA2) / CC-BY-SA

vara förenligt med en marknadsliberal politikers hållning att motståndslöst ge grönt ljus till detta?

Jag syftar här på den historiska mörkläggningen av den ekonomiska helhetsbilden i upphandlingen av ombyggnationen av Karolinska Institutets universitetssjukhus, där politiker av alla schatteringar nyligen tvingats skriva på dokument vars helhet de inte själva hade tillgång till, med textpartier och hela stycken överstrukna med svart färg.

I en hänvisning till vissa lagparagrafer om offentlig upphandling, menade att skydda kommersiella uppdragstagares affärshemligheter gentemot konkurrenter för att inte äventyra dessas affärsintressen hotar man inblandade politiker med stämning och belägger dem med offentlig munkavle angående de inblandade parternas avkastningskrav och andra detaljer i affären.