KULTUR
MILJÖMAGASINET Nr 16 • 21 APRIL 2011
Christer Magnusson.
Terje Larsson.
11
Gustav Rosén.
Originell blues på svenska konsert Dr Balalajka Bluesband Stampen Stockholm
Dr Balalajka spelade på Stampen, den legendariska jazzscenen i Stockholm för ett par dagar sedan. Bandet spelar konventionella blues, men konceptet med en balalajkaspelare som frontperson och bitande texter skapar en udda musikupplevelse. – Måndagskvällarna på Stampen har en egen publik. Folk liksom dräller in och chansar på att det är något kul, förklarar en konsertbesökare. Och chansade var precis vad jag gjorde när jag fick reda på att min Facebook-bekantskap Dr Balalajka och hans band spelade
på Stampen med fri entré just denna kväll. Dr Balalajka, även känd som Terje Larsson, är en välkänd musikprofil i Stockholms tunnelbana. Han spelar alla typer av covers med sin elförstärkta balalajka, och en så kallad slide – det lilla hårda runda redskapet som används till slidegitarr – och är dessutom en regelbunden gäst på de blues jam-sessions vid Stampen som leds av den amerikanska blues-musikern Brian Kramer. Men det är kanske mindre allmänt känt att Terje också är en annorlunda sorts textförfattare med talang för att skapa catchy blueslåtar på svenska, med en oväntad mainstreamartad hitpotential. Även om hans texter känns udda i jämförelse med dagens svenska schlager- och moderna
poptexter – och den ganska tama poesi nutida svenska singer/ songwriters ofta presterar, passar den perfekt in i den musikaliska mylla som Terje valt som sin: amerikansk gammeldags blues, där teman och uttryck av tradition är kärva och frispråkiga. Mest minnesvärda melodi denna kväll är låten Va folk gör för pengar. Innan han spelar låten berättar Terje att det handlar om hans jobb som boendestödjare på ett hem för människor med psykosociala problem. En av de boende berättar för honom att hon behöver 500 kronor till droger. Hon vill därför åka in till stan för att plocka upp en kund för att sälja sex. Terje känner sig starkt frestad att ge henne en femhundring, bara för att hindra att hon gör detta, och i låten tar han upp en 500-kronors sedel, tittar på den
men bestämmer sig till slut för att han inte har råd. Terje rimmar ”sjuk” med ”suga kuk ” när han beskriver känslan av illamående när han tittar på sedeln som skulle kunna hindra damen från att göra det hon känner att hon måste göra. Det är rått formulerat, på gränsen till vulgärt i jämförelse med dagens svenska låtskrivarklimat, men också mycket äkta och bluesigt. Terje lyckas få det att låta uppriktigt och socialt medvetet. Konsertbesökaren som pratade med mig i början berättar att han är kommunal tjänsteman i en småstad i norra Sverige och ansvarig för ålderdomshemmen där. Han har kommit till Stockholm för att delta i en konferens om offentlig hälso- och sjukvård, och försöker alltid pricka in en konsert på Stampen när han är
i Stockholm. Mannen säger att han gillar sitt jobb, men att hans hjärta brister när han besöker ålderdomshemmen och de äldre tigger och ber honom om att ta dem därifrån. – De måste till och med bygga extra höga staket på framsidan, bara för att hindra dem från att försöka fly, berättar han. Terjes låtskrivande och denna mans berättelse har samma kvalitet av direkt vittnesbörd om dagens Sverige. Att hitta detta i modern popmusik i Sverige i dag är relativt ovanligt. Visserligen har det blivit lite inne att vara politisk, men ansatserna är ännu så länge oftast inte så direkt rapporterande som här. Undantaget skulle vara i dagens svenska hiphop, där en socialt medveten konstnärlig revolution för närvarande pågår. Text och foto: Sofie Björck