KULTUR
MILJÖMAGASINET Nr 16 • 21 APRIL 2011
11
Bra och rapp mörk komedi opera Don Pasquale Musik: Gaetano Donizetti Text: Gaetano Donizetti och Giovanni Ruffini Svensk text: Sven Hugo Persson Regi: Philip Zandén Kungliga Operan, Stockholm
Kungliga Operan i Stockholm bjöd den 26 mars 2011 in till sin 122:a föreställning av Don Pasquale sedan operan hade premiär här 1869. Operan klassificeras som ett ”drama buffo”, det vill säga en mörk komedi. Don Paquale, den gamla giriga gubben, vill gifta bort sin brorson Ernesto mot hans vilja. Till saken hör att Ernesto är ekonomiskt beroende av sin farbror och bor hemma hos denne. Ernesto är förälskad i den likaledes fattiga Norina. In kommer Malatesta (intrigmakaren) och lurar i Don Pasquale att han trots sin höga ålder i stället själv ska gifta sig med Malatestas syster (Norina, som Malatesta övertalar låtsas vara systern). Tanken är att spela Don Pasquale ett rejält spratt för att få honom att inse sina brister och gå med på äktenskap mellan Norina och Ernesto. Den schematiska intrigen och rollfigurerna är hämtade från den gamla Commedia dell’Artekonsten, som roat italienarna ända sedan 1500-talet.
Susanna Stern och John Erik Eleby.
– Varför ska jag se en opera om en gammal gubbsjuk gubbe som gifter sig med en ung tjej, undrade reportern för en argsint feministisk tidskrift, berättar uppsättningens regissör Philip Zandén på ett publiksamtal inför operan. Zandéns svar är att operans tema fortfarande är aktuellt. Äldre män äger det mesta av världens tillgångar och kan köpa sig till mycket här i världen. Operan handlar inte om hur det borde vara, utan om hur den krassa verkligheten ser ut. Enligt Zandén speglar operan det ”fiffel- och bågsamhälle” som han menar att vi också har i dag, där alla rollfigurerna strävar
Hela kören samlad i centrum under ett köravsnitt.
efter att få ta del av pengar, sex, god mat och en gnutta lycka för egen del, och där den sociala ojämlikheten pressar människor till tvivelaktiga handlingar. När ridån går upp på Operan i Stockholm får man de första ögonblicken nästan känslan av att skådespelarna på scenen är ”folket”, och den till tänderna uppklädda premiärpubliken är skådespelarna. Hela ensemblen, inklusive kören, som under föreställningens helhet befinner sig på scenen, är nämligen klädda i vardagskläder. De sitter avslappnade, som på avbytarbänkar, runt en upplyst vit platta i mitten av scenen där det huvudsakliga skådespelet
utspelar sig. När någon lämnar ”avbytarbänken” tar de också på sig något gult klädesplagg för att symbolisera att de nu är med i själva spelet. Denna variant av operan med ny svensk text griper genast tag i åhöraren. Den moderna vardagliga texten fungerar bra till musiken som också är blixtrande, lite schematisk som sig plägar i en opera buffa, men effektiv. Uppsättningen är som helhet bra och rapp. Susanna Stern i rollen som Norina är glittrande skarp i koloraturerna och väcker hänförelse i sitt spel från första stund hon gör entré. De konstfullt välbevarade äldre damerna i publiken roades stort av John
Erik Elebys Don Pasquale, med sin distanslösa kåthet och brist på stil. Mats Carlssons lyriska tenor Ernesto tillför högspänd känslosamhet som är mycket välkommen i det annars genomgående krassa tonläget i operan, och kören ”de vanliga människorna” som äntligen hamnat i blickfånget är roliga att se på i sin spelgläde. I den vackraste scenen, aprilkvällen i trädgården, när Ernesto sjunger en Serenata kommer också anledningen till att denna opera blivit en Evergreen i fokus: Donizettis ljuvliga musik. Text: Sofie Björck Foto: Hans Nilsson
Snabbresa in i människans själ teater Catching the Big Fish av och med Angelika Roberts och Paula Ternström Teaterverket Stockholm
–Talang är att vara djärv, citerar Paula Ternström inledningsvis Tjechov, i teaterföreställningen Catching the Big Fish. Den hade premiär i torsdags och ges ett antal gånger på fria teaterscenen Teaterverket i Stockholm fram till den 21 oktober. Ja, för att syssla med teater på små fria teaterscener måste man vara nästan ofattbart djärv och dödsföraktande. Men går man
Föreställningens ljustekniker Olle Ingeson agerar rekvisita i dansnumret Let’s talk about sex.
på djupet finns det stora fiskar att fånga, precis som pjästiteln anspelar på. De här erfarna och rutinerade skådespelerskorna lägger reven på rätta ställena.
Pjäsen liknar på ytan de moderna showstycken med olika grad av erkänd självupplevdhet och anknytning till dagsaktuella företeelser som på senare år varit
populära. Ämnen som sorg, kärlekslängtan och sexualitet avhandlas i ett farsartat underhållande tempo. Allt från den mest medieskadade delen av dagens ungdom, till Jan Björklund får sig en skopa i hejdlösa skämt. Men det förefaller som att Angelika Roberts och Paula Ternström är något större än så på spåren. Kanske är det inblandningen i texten av klassiker som Tjechov och Shakespeare genom collageteknik, kanske något annat, men texten tar plötsligt höjd. Det blixtrar till något i den som gör att den skulle kunna spelas många gånger, av fler än upphovskvinnorna, och det är mer än man kan säga om flertalet skådespelarskrivna manus i dag. Här finns spiritualitet, snabb-
het i associationer, uppslagsrikedom, ett erfaret djup och en säkerhet inför själva teatermediet. Möjligen skulle idéerna och temana kunna renodlas och utvecklas lite mer. Det fanns material för minst tio pjäser i Catching the Big Fish, vilket bådar gott för duons framtid. Pjäsen blandade in gestaltterapi i vissa inslag på ett mycket gripande sätt som de flesta människor kan ta till sig. Mer än så vill jag inte berätta. Har du en timme att avsätta för fri kvalitetsteater så är Catching the Big Fish värd mödan. Skådespelerskorna hoppas även på en möjlighet att att ta föreställningen på turné ut i landet senare i år. Text och foto: Sofie Björck