MILJÖMAGASINET Nr 8 • 24 FEBRUARI 2012
KULTUR
11
Mörk och kylig Don Giovanni Förra veckan berättade vi om hur Drottningholms världsarv hamnat i fokus genom hotet från Förbifarten. Här recenseras teaterns senaste uppsättning.
Ny central tanke Man behöver inte jobba med spektakulära yttre grepp för att få fram nya dimensioner ur ett genom århundradena väl spelat verk. Det visade förra sommarens uppsättning av Mozarts Don Giovanni av Johanna Garpe. En ny central tanke som får stora konsekvenser i uttrycket i denna uppsättning handlar om de kvinnliga rollfigurernas sexualitet. Don Giovanni, den amoraliske njutningsfiguren, navet som driver operans handling runt, förför och manipulerar – ibland våldtar han också. Flera av de kvinnliga huvudpersonerna är därför sexuellt traumatiserade.
Foto: Bo Ljungblom
Att uppleva en operaföreställning i vårt världskulturarv Drottningholmsteatern, med scentablåer och effektmaskiner från 1700talet, är något alla borde unna sig. Den intima 1700-talssalongen, med ljuskronor med imitation av levande ljus, milda väggfärger och tidstrogen orkester, är en skönhetsupplevelse. Det är den perfekta inramningen för att avnjuta musik från den tiden, till exempel Mozart. Drottningholmsteatern spelar dessutom alltid sina operor och dansföreställningar i tidstrogna kostymer.
Don Giovanni är en av Mozarts mest älskade operor, men också en av de mest svårtolkade.
Men i tidigare tolkningstraditioner har man fokuserat mest på förförelsen och också förklarat bort huvudpersonernas berättelse om våldtäkt som Freudianska önskedrömmar. I Garpes regi hårdras det i stället åt andra hållet. De kvinnliga huvudpersonerna tillåts nästan inte hysa några erotiska känslor alls. Ta till exempel tjänsteflickan Zerlinas aria till sin älskade Mazetto ”Vedrai carino”, där hon föreslår försoningssex efter adelsmannen Don Giovannis katt- och råttalek med dem, när han försökt våldta Zerlina och slå in en kil mellan paret. Arian är något av det mest innerligt erotiska som finns i operalitteraturen. I Garpes regi känns den betydligt kyligare.
Zerlina går från förskräckt och motvillig när hon känner Mazettos stånd till sexuellt desillusionerad och förslagen, likt en prostituerad. Logiken, förmodar man, är att hon varit sexuellt hotad och manipulerad av greven Don Giovanni, och att hon därför inte skulle kunna känna någon positiv sexualitet med sin egen fästman. Det är en logik som haltar i mitt tycke. Socialrealistiskt drama Adelskvinnan Donna Anna är en annan av huvudpersonerna. Hon har blivit våldtagen av Don Giovanni, som dessutom i en duell mördat hennes pappa. Operan igenom trycker hon sin älskande fästman ifrån sig. Dels för att hon är till brädden uppfylld av öns-
kan att hämnas sin far, och dels på grund av att hon numera är sexuellt traumatiserad. Det är bra men kanske något ensidig personregi operan igenom när det gäller Donna Anna, gestaltad av en röstligt imponerande Marika Schönberg. Operan har i Garpes händer förvandlats till ett socialrealistiskt drama där man visar hur djupt skadad Donna Anna är av sitt trauma, och hur hon hela tiden kämpar med detta. En annan aspekt som lyfts fram på ett nytt sätt är de sociala skrankorna. När Donna Elvira i Miriam Treichels livliga gestaltning gör entré på scenen blir detta tydligt synligt i hur godtyckligt hon behandlar sin kammarjungfru som en andra kropp som hon har hundra procent tillgång till och ömsom söker intimt stöd hos och ömsom grymt och oprovocerat daskar till när hon känner för det. Också rolltolkningen av vivören och adelsmannen Don Giovanni, suveränt gestaltat av Loa Falkman lägger vikt vid det sadistiska övervåldet hos adeln. I tidigare operatolkningar förmodar man att en viss dragningskraft finns hos Don Giovanni, att det är därför han lyckas förföra. Men här är han bara en gammal grym joker med ett förvridet djävulsflin. När han förleder tjänsteflickan Zerlina verkar han snarare njuta av den sadistiska katt- och råttaleken med det socialt lägre stående paret, och av att förstöra deras kärlek än av
själva Zerlina. Det är realism, och uttrycker förmodligen en politisk sanning om tillståndet hos det europeiska feodalsamhället innan franska revolutionen, men tar också bort något av den förföriska mystiken hos Don Giovanni-myten. I operans stora katalog-aria där han räknar upp alla sina erövringar säger han sig ju drivas av kärlek till kärleken och kvinnorna. Mångbottnade betydelser En färgklick i denna uppsättning med ”olika nyanser av svart” är annars Donna Elvira i Miriam Treichls gestalt. En avslappnad, underhållande och livlig scenpersonlighet som står ut också i legendaren Loa Falkmans sällskap. Hon förlänar sin Donna Elvira auktoritet och passion och är trovärdig som en dam av värld med stora privilegier. Uppsättningens svaghet är att man saknar de ljusa färgerna och att det läggs sordin på sensualiteten i Mozarts musik. Men i gengäld blottläggs de mångbottnade betydelserna i verket. Flera separata djuppsykologiska dramer i verket synliggörs, och en hel del bister samhällskritik och insikter om politikens inverkan på det privata. Det är ämnen som ännu inte har mist sin relevans då grymhet, sociala gränser och orättvisor i världen ju som bekant inte utplånades i och med franska revolutionen. Rekommenderas! Sofie Björck