9789175452432

Rolf-Dieter Müller

Hitlers okända soldater Utländska förband på östfronten 1941–45

Översättning

Per Lennart Månsson

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Christoph Links Verlag GmbH, Berlin Originalets titel: An der Seite der Wehrmacht: Hitlers ausländische Helfer beim ”Kreuzzug gegen den Bolschewismus” 1941–1945 (2007) © Denna utgåva Historiska Media 2015 Översättning: Per Lennart Månsson Faktagranskning: Anders Frankson Kartor i den svenska utgåvan: Johan Tufvesson, Fugazi form Omslag: Per Idborg Omslagsbilder: Framsidan: Kroater vid 369. infanteriregementet vid Stalino (Donetsk) på hösten 1941. Foto: Peter Gosztonys arkiv Baksidan: Danska frivilliga efter ett motanfall, våren 1944.

Sättning: Frederic Täckström, Stilbildarna i Mölle Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-243-2

Innehåll Förord 7 Inledning – ”Operation Barbarossa” och dess följder 11 del i. förbundna länder

27

Finland 29 Ungern 45 Rumänien 65 Italien 98 Slovakien 122 Kroatien 129 del ii. frivilliga från neutrala och ockuperade områden

139

Spanien 141 Frankrike 150 Belgien 161 Nederländerna 168 Danmark 177 Norge 184 del iii. de östeuropeiska folken i kampen mot stalinismen

189

Estland 192 Lettland 205

Litauen 212 Polen 219 Vitryssland 226 Ukraina 235 Ryssland 250 Kaukasus 279 Avslutning 297 Noter 303 Bibliografi 315 Förkortningar 324 Kartförteckning 326 Bildkällor 327 Personregister 329 Om författaren 335

DEL I

Förbundna länder Den ännu unga stormakten mitt på kontinenten hade ingen större erfarenhet av att organisera och styra ett allianssystem i krig. Mästerskapet hos en Otto von Bismarck överfördes inte till hans efterföljare i rikets ledning. I första världskriget visade sig svårigheten att väga samman bundsförvanternas intressen, inte bara i strategisk-politiskt hänseende, eftersom kompromissförmåga och återhållsamhet med egna ambitioner ofta efterfrågades. Den militäroperativa samordningen mellan förbundna arméer med olika kompetenser och utrustning försvårade också ofta den gemensamma krigföringen. I synnerhet Österrike–Ungern beklagade den tyska officerskårens påstådda arrogans och förment överlägsna generalstab. Högfärd och nationalism grasserade på båda sidor.

Preussenbeundraren Adolf Hitler blev arvtagare till denna otålighet, för att inte säga oförmåga att acceptera svagare och mindre prestationsdugliga förbundna, liksom benägenheten att helt enkelt lasta bundsförvanten för sina egna problem och tillkortakommanden. Führern visade inte bara internt utan också i umgänget med utländska makter och statsledare en djupt liggande motvilja mot att vid konferensbordet eller i större kretsar diskutera aktuella problem och strategier. När sådana samtal och förhandlingar på högsta nivå inte kunde undvikas föredrog han en direkt personlig dialog eller monolog där han kunde låta förmågan att behärska sin personliga omgivning komma till sin rätt. Han hade bland sina förbundna mest med monarkier att göra, företrädare för en gammal ordning och ofta en äldre ledningselit. Finnen Mannerheim hade till exempel varit tsaristisk kavallerigeneral och ungraren Horthy hade varit amiral 27

hitlers okända soldater

i den österrikisk-ungerska krigsflottan under första världskriget.

Den före detta korpralen Hitler kan säkerligen inte ha haft lätt för dessa möten.

Jämfört med kejsarriket vid första världskrigets början var Hitlers utrikespolitiska situation 1939–40 långt gynnsammare. Han kunde återuppliva traditionella förbindelser och gamla vapenbrödraskap som i Ungerns fall. För att kompensera för Turkiets bortfall, som strategiskt innebar enorma nackdelar, kunde han dra till sig tidigare fiendemakter, till exempel Rumänien och Italien, och i synnerhet Japan, som Hitler hoppades skulle binda USA i Fjärran Östern. Därtill kom som ny allierad, Finland, med vilken han avsevärt kunde utvidga fronten i den hemliga planen att överfalla sin starkaste bundsförvant, Sovjetunionen. Eftersom han ville avgöra kriget i öster separat genom ett blixtkrig var han först inte särskilt intresserad av den besvärliga samordningen mellan allierade arméer. Egentligen ville han helt avstå från sina militärt starkaste och äldsta bundsförvanter, Japan och Italien, med vilka han sedan 1936 var förenad i Antikominternpakten och sedan 1940 i tremaktspakten, och enbart uppmuntra dem till avledningsmanövrer i Stilla havet respektive Medelhavet. Dessa vägval skulle visa sig fatala vid fälttåget mot öster och Hitler förstod inte att korrigera dem efter det misslyckade blixtkriget. I stället gav han sig till att schablonmässigt förolämpa sina förbundna och söka orsaken till sina egna nederlag hos dem, trots att de samtidigt gjorde honom trogen tjänst vid östfronten och därvid utsattes för helt orimliga krav.

Antibolsjevismen som ideologiskt kitt i hans allianssystem visade sig vara svag och bräcklig, i synnerhet som Hitler inte lät sig själv ledas uteslutande av den, utan behandlade sina förbundna godtyckligt och delvis hänsynslöst, med karaktäristiska skillnader.

28

Finland Landet i höga nord med bara 3,7 miljoner invånare (bara något fler än Berlin) var redan på grund av sin långa gräns mot Sovjetunionen en strategiskt viktig partner till Tredje riket. I princip hade dock Hitler även kunnat besluta sig för att ignorera den skandinaviska flanken i ”Operation Barbarossa”. Förlängningen av den tyska fronten från Memel (Klaipėda) till Murmansk medförde egentligen inga avgörande fördelar för blixtkriget. Även om Finland hade varit neutralt hade Stalin inte i tid eller ens fullständigt kunnat frigöra förbanden i sin nordfront (tre arméer). För att binda sovjetiska styrkor var alltså den tysk–finska insatsen i detta område utan betydelse. Ur tyskt perspektiv kunde bara erövringen av Leningrad och Murmansk vara värd priset.

Som senare skulle visa sig ville tyskarna det ena, men kunde inte, och det andra skulle finnarna ha gjort, men ville inte.

Det enligt gängse mening ”naturliga” förbundet uppvisar vid närmare betraktande en rad ytterligare märkvärdigheter. Mellan Finland och Tyska riket fanns överhuvudtaget ingen formell krigsallians. Helsingfors förde enligt sin självbild ett eget krig – ett fortsättningskrig eller parallellkrig – mot Sovjetunionen. Som enda stat i Hitlerkoalitionen övertog landet under eget ansvar ett 600 kilometer brett avsnitt i Karelen, på den långa fronten mellan Nordkap och Svarta havet. Av de tyska bundsförvanterna sattes endast den finska armén in fullständigt i kampen mot Röda armén. Och slutligen förfogade Finland över det enda helt funktionsdugliga demokratiska systemet inom den tyska maktsfären och genomgick ingen fascistisk deformering. Med undantag av det krigsviktiga nickelmalmsområdet vid Petsamo var landet i det närmaste ekonomiskt ointressant för tyskarna och blev under kriget till ett besvärande subventionsområde. Också ideologiskt erbjöd den finska republiken bara ett fåtal 29

hitlers okända soldater

beröringspunkter. Enligt nazisternas obskyra rasteorier var finnarna rentav ”problematiska”.

Likafullt var Finland under andra världskriget den partner som Hitler uppskattade mest, vars soldatinsatser Führern skattade långt högre än alla andras, trots att de militära resultaten ur tyskt perspektiv var de sämsta på hela östfronten. Finnarna hade knappt lyckats tränga fram mer än 250 kilometer i Karelen förrän kriget under tre år ebbade ut i träsk och tundra. Det berodde inte enbart på landets besvärliga topografi med dess tusentals sjöar och korta somrar. Än i dag har detta inte förringat bilden av en skenbart heroisk idyll.

Den finska krigsskådeplatsen skulle vid sidan av den nordafrikanska vara den enda region där ett ”normalkrig” fördes under andra världskriget och inte det nationalsocialistiska rov- och förintelsekriget.

Myten om ett osedvanligt vapenbrödraskap mellan tyskar och finnar, som fördunklades först efter Helsingfors helomvändning på hösten 1944, hade uppstått under första världskriget. Redan 1915 hade man i Hamburg börjat med att sätta upp en finsk legion som skulle bidra till att försvaga tsarriket och underblåsa den nationella revolutionen i Finland.1 Den finska jägarbataljonen stred 1916–17 på östfronten vid Riga. När hemlandet den 6 december 1917 förklarade sig oavhängigt fick soldaterna svära trohetsed till den vita regeringen i Helsingfors.

När de landsteg den 25 februari 1918 välkomnades de av den finske överbefälhavaren, generalen och friherren Gustaf Mannerheim och bildade grundplåten i den nya finska armé som kunde hävda sig i inbördeskriget mot de röda. Fram till 1950-talets slut präglades den finska militäreliten av de tidigare medlemmarna i jägarbataljonen.

Kort sagt: myten om Finlands oavhängighet gick tillbaka på detta gamla vapenbrödraskap.

Under mellankrigstiden spelade landet sin roll i kretsen av nordiska demokratier och såg sig först på hösten 1939 plötsligt hotat av sin sovjetiske granne. Så sent som i slutet av juni hade den tyske generalstabschefen Franz Halder besökt den finska armén. Han blev imponerad av den antiryska stämningen och beredvilligheten att gå samman med tyskarna. Det tidigare besöket av general Walter Kirke, 30

finland

befälhavare för den brittiska territorialarmén, hade inte förändrat något i det avseendet.2 Finnarna trodde att deras försvarsansträngningar skyddade dem mot Röda armén, trots att artilleriet enligt en bedömning av den tyske militärattachén till övervägande delen var utrustat med ryskt krigsbyte från första världskriget och utvecklingen av en egen rustningsindustri inte hade gjort tillräckliga framsteg. De tyska leveranser som Finland efterfrågade, särskilt av moderna flygplan och stridsvagnar, hade på grund av de tyska prisanspråken ännu inte kommit till stånd.

Att Paris och London visade intresse för en militärpakt med Moskva för att bromsa den fortsatta tyska expansionen gynnade snarare den finska återhållsamheten gentemot västmakterna. I Helsingfors kunde man inte veta att Hitler bara några veckor senare skulle vara beredd att i det hemliga tilläggsavtalet i pakten med Stalin låta inte bara de baltiska republikerna utan även Finland ingå i det sovjetiska ”inflytandeområdet”.

När den sovjetiske diktatorn ville inkassera sitt byte och den 30 november 1939 lät överfalla den lille grannen med 30 divisioner och 750 000 man, tog Hitler ingen notis om finnarna. Till och med hans fanatiske kollega Mussolini ville ge den tappra lilla armén stöd i kampen mot bolsjevismen, men Hitler var kallsinnig. Alltså ankom det på de västliga demokratierna att hjälpa finnarna. En direkt militär konfrontation med Sovjetunionen hade så när utbrutit om inte Helsingfors, efter överraskande framgångar mot den klumpiga Röda armén som led stora förluster, hade fallit undan den 13 mars 1940 och böjt sig för Moskvas tryck. Enligt ett fredsfördrag som finnarna i sitt inre aldrig accepterade måste stora delar av Karelen avträdas till Sovjetunionen.

Likaså överlämnades strategiskt viktiga stödjepunkter i Östersjön.

Röda armén betalade med 132 000 döda och 330 000 sårade ett högt pris för denna seger. De 5 800 krigsfångar som kunde återvända hem leddes först under jubel genom Leningrad för att sedan i hemlighet avrättas. Svikare fann ingen nåd inför ”Lillefar” Stalin.

När Wehrmacht fyra veckor senare gick till offensiv i Skandinavien med ockupationen av Danmark och Norge satsade den finska 31

hitlers okända soldater

flerpartiregeringen under statsminister Risto Ryti på en snar brytning i den tysk–sovjetiska alliansen. Den tyska segern mot Frankrike tycktes bevisa att en revidering av den finska östgränsen bara kunde förväntas i nära anslutning till Tyska riket. Däremot avvek Hitler först så småningom från sin ”kyligt distanserade, i grunden Finlandsfientliga politik”.3 Hans beslut att anfalla Sovjetunionen påföljande vår fick honom att i augusti 1940 godkänna att de tyska vapenleveranserna återupptogs. För honom handlade det då först bara om att stärka Finland mot ett möjligt ytterligare tryck från Stalin. De tyska intressena inriktades huvudsakligen på skyddet av de krigsviktiga nickelgruvorna i det nordfinska Petsamo som Helsingfors skickligt hade fört på tal.

Omkring 2 000 tyska soldater fick stationeras i landet för att säkra en underhållsväg över finskt territorium till Nordnorge.

Vid sitt besök i Berlin i november 1940 insisterade den sovjetiske utrikesministern Molotov på att Finland skulle vara att ”slutgiltigt betrakta som en okränkbar del av den sovjetiska intressesfären” – vilket innebar ett anspråk på att annektera landet efter samma mönster som de baltiska staterna.4 Kravet på ett tyskt tillbakadragande lämnade Hitler obesvarat. Ändå agerade båda gemensamt, eftersom det gällde att omintetgöra planer på en svensk–finsk försvarspakt. Det tyska herraväldet i Östersjöområdet tvingade svenskarna till en anpassningskurs, trycket från öster satte i ännu högre grad press på finnarna.

De finska soldaterna åtnjöt högsta sympati inom det tyska generalitetet. Därför hade man redan vid de första operationsplanerna räknat med ett deltagande från finsk sida. Det tyska arméhögkvarteret Norwegen i norr förberedde sig för ”Operation Ren”, angreppet mot Murmansk, som i så fall skulle genomföras med finskt stöd. Att skaffa fram och försörja om så bara ett fåtal tyska divisioner vid Nordkap förutsatte dock en transport över svenskt territorium.

Från slutet av 1940 intensifierades de bilaterala förfrågningarna och diskussionerna på militär nivå. Eftersom Hitler ändrade de tidigare planerna och prioriterade erövringen av Leningrad högre än erövringen av Moskva, fick det finska territoriet ökad betydelse. Nu siktade man in sig på ett andra anfallsmål i mellersta Finland för att 32

finland Friherre Gustaf Mannerheim, över­ befälhavare för de finska stridskrafterna 1939–44.

med en kniptångsmanöver skära av Murmanskbanan, som förband Murmansk och Leningrad med varandra och hade byggts av tyska krigsfångar under första världskriget. Utan att ha talat med Helsingfors förutsåg Hitler dessutom redan operationer med den finska armén på båda sidor av Ladoga för att i samråd med tyska armégrupp Nord binda så starka sovjetiska styrkor som möjligt och underlätta anfallet mot Leningrad. Ett besök i Berlin av den finske generalstabschefen, generallöjtnant Erik Heinrichs, i slutet av januari 1941 utnyttjades som icke bindande avtal, vilka deklarerades som en försiktighetsåtgärd mot Sovjetunionen. Hitler trodde redan på ett ”gott vapenbrödraskap”.5 Några större tyska styrkor kunde emellertid inte ställas till förfogande för denna krigsskådeplats, eftersom Hitler efter en brittisk flottframstöt mot Lofoten i början av mars 1941 tillmätte försvaret av Norge större betydelse. Dessutom var de tysk–finska krafterna redan från början splittrade. Vid sin beryktade Führerkonferens den 30 mars 1941, där han också avslöjade sina ideologiska föreställningar om kriget, var Hitler ytterst kritisk mot sina möjliga bundsförvanter, men han värderade finnarna som tappra även om han snarast såg deras armé som svag i fråga om ledning och utrustning. Åt deras överbefälhavare Mannerheim, då ännu fältmarskalk, ville han ändå överlåta det samlade befälet över anfallsoperationerna. Eftersom Mannerheim senare avböjde av politiska skäl kom någon enhetlig befälsstruktur aldrig till stånd.

Samtidigt som den tyska uppmarschen i april–maj 1941 knappast 33