Issuu on Google+

Rikard Bengtsson Linda GrĂśning & Ola Zetterquist Ian Manners Hans-Ă…ke Persson

Det europeiska projektet politik och juridik – historia och framtid


Det europeiska projektet: politik och juridik – historia och framtid ISBN: 978-91-47-09669-5 © 2013 Författarna och Liber AB Förläggare: Peter Söderholm Redaktör: Emily Wigelius Översättning av del IV och V: Hanna Williamsson Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander Illustrationer: Jonny Hallberg Kartor: Liber kartor Bildredaktör: Ewa Hansson Rosdahl Upplaga 1:1 Sättning: Jonny Hallberg Tryck: Kina 2013 Bilder: s. 16 Scanpix/Keystone s. 19 IBL/Viollet s. 22 IBL/DPA s. 25 Scanpix/Corbis/Peter Turnley s. 33 Ewa Hansson Rosdahl s. 42 IBL/DPA s. 260, 261, 262, 263, 264, 265 Ingram Pinn/Financial Times Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se. Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 http://www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01


Innehåll Förord.................................................................. 6

Rekommenderad vidare läsning........................... 70

Del I: I spänningsfältet mellan EU och det mångfacetterade Europa Hans-Åke Persson............................................ 13

Del II: EU som politiskt system Rikard Bengtsson............................................ 71

Inledning.............................................................14

Inledning ........................................................... 72 Kapitel 6: EU som politisk institution.................. 75

Kapitel 1: Europa och dess efterkrigstider...........16

Politik på rättslig grund.................................................... 75

Europa i ruiner....................................................................16

Centrala institutioner: funktion och innehåll ............. 77

Europa – ”en bedagad primadonna” i en bipolär värld.......................................................................20

Medlemsstaterna: gemensamma och motstridiga intressen........................................................89

Några förklaringar till det kalla kriget........................... 23 Från kosmos till kaos – en ”globaliserad värld”.......... 25

Kapitel 7: EU som politisk interaktion................. 96 EU som förhandlingsmaskineri.......................................96

Kapitel 2: Europatanken över tid........................ 29

Politik som process...........................................................98

Intet nytt under den europeiska solen?.......................29

Lobbyism och intressepåverkan...................................102

Territorialstatens framväxt, mer krig och Europatanken .................................................................... 31

Nationella inslag i EU:s politiska process..................103

Från Napoleons Europa till Hitlers Neueuropa.......... 32

Kapitel 8: EU som politisk integration................105

Kapitel 3: Teorier om europeisk samling..............37

Kompetensfördelningens principer: Arbetsfördelning och subsidiaritet..............................106

Traditionella och nyare perspektiv på den europeiska integrationen................................................. 37

EU:s politiska ekonomi och omfördelningspolitik.....113

Kulturell integration?........................................................ 41

Kapitel 9: EU som politisk idé............................121

Kapitel 4: Europeisk identitet och europeiska värden............................................... 45

Medborgarnas EU: opinion, demokrati och legitimitet ......................................................................... 124

Kapitel 5: EU och Europa – två sidor av samma mynt? .................................................... 49

Medlemskap, utanförskap och frågan om Europas gränser............................................................... 128

Europas ”särdrag” och spänningsfält............................50

Avslutande reflektioner......................................135

Hur förstå framväxten av EU?.........................................54

Avslutande reflektioner....................................... 68 Referenser.......................................................... 70

Europeisering................................................................... 121

Referenser.........................................................137 Rekommenderad vidare läsning..........................137


4

I nneh å ll

Del III: Centrala dimensioner av EU som rättsordning Linda Gröning och Ola Zetterquist......................... 139

Kapitel 13: Europeisk och nationell rätt – samspel eller konflikt.........................................188

Inledning...........................................................140

EU som ett komplext institutionellt och rättsligt samspel ............................................................. 188

Kapitel 10: Grundfrågor i EU:s rättsliga projekt..............................................................141 EU som rättsordning? En kontroversiell fråga ................................................... 141 EU och begreppet konstitution .................................. 141 EU:s rättsordning i ett historiskt och internationellt perspektiv .............................................144 Stat, rätt och demokrati – EU:s utmaning ................ 145 Vilket slags demokrati, vilket slags stat?....................146 Överstatlig demokrati?................................................... 147

EU som en kontext för olika konstitutionella och kulturella perspektiv .............................................. 188

EU som konstitutionell rättsordning från medlemsstatens perspektiv...........................................189 Om länders olikheter: nationella juridiska kulturer .............................................................................192

Avslutande reflektioner .................................... 205 Referenser........................................................ 206 Rättsfall............................................................................. 206 Offentligt tryck (Sverige)..............................................207

Demokrati i EU?...............................................................149

Rekommenderad vidare läsning......................... 207

Kapitel 11: EU:s konstitutionaliseringsprocess..............................................................152

Del IV: Den Europeiska unionen i en globaliserande värld Ian Manners................ 209

Från folkrättsligt samarbete till en rättsordning sui generis................................................. 152 Centrala steg i EU:s transformering till en egen rättsordning ........................................................... 152 EU-rättens ställning och verkan i medlemsstaterna............................................................. 157

Kapitel 12: EU-domstolen..................................164

Inledning...........................................................210 Kapitel 14: Att förstå den Europeiska unionen i en globaliserande värld....................... 211 Tjugohundratalets globaliserande värld......................211 Att tänka på EU i en globaliserad värld...................... 214

Domstolen i spänningsfältet mellan folkrätt och konstitutionell rätt..................................................164

Kapitel 15: Europeiska unionen i den globala ekonomin.............................................. 218

EU-domstolen som EU:s rättskipande och rättsskapande organ .............................164

Vad är EU i den globala ekonomin?............................222

Den globala ekonomin................................................... 218

EU domstolen i tre skilda roller – kort översikt.......165

EU:s roll i den globala ekonomin.................................223

EU-domstolens principer och metoder vid uttolkning av EU-rätten............................................166

Kapitel 16: Europeiska unionen i det globala samhället........................ 226

Fördragsbrottsprocessen: Den klassiska internationella rollen...................................................... 170 Mer om ogiltighetsprocessen: EU-domstolen som författningsdomstol........................................................ 174 Ordningen med förhandsavgörande...........................180

Det globala samhället....................................................226 Vad är EU i det globala samhället?.............................228 EU:s roll i det globala samhället..................................230


I nneh å ll

Kapitel 17: Europeiska unionen i den globala miljön................................................... 232 Den globala miljön..........................................................232 Vad är EU i den globala miljön?...................................234

5

Referenser........................................................ 258 Rekommenderad vidare läsning ........................ 258

EU:s roll i den globala miljön........................................236

Del V: Framtidsscenarier för det europeiska projektet Ian Manners............... 259

Kapitel 18: Europeiska unionen i globala konflikter.......................................................... 239

Framtidsscenarier för det europeiska projektet – en Rubiks kub av möjligheter.......... 260

Globala konflikter............................................................239

Scenario I – Absentio.....................................................261

Vad är EU i globala konflikter?.....................................241

Scenario II – Confederatio............................................262

EU:s roll i globala konflikter..........................................243

Scenario III – Communio...............................................263

Kapitel 19: Europeiska unionen i global politik.................................................... 246

Scenario IV – Federatio.................................................264

Global politik....................................................................246

Det europeiska projektets framtider...........................266

Vad är EU i global politik?.............................................249 EU:s roll i global politik..................................................252

Avslutande reflektioner..................................... 255

Scenario V – Stato..........................................................265

Referenser........................................................ 267 Om författarna................................................. 268 Register............................................................ 269


Förord I skrivande stund, under våren 2012, tycks det europeiska projektet mer än någonsin under sin sex decennier långa existens vara utsatt för avgörande påfrestningar. Den ena larmrapporten efter den andra har gjort gällande att EU är på väg att kollapsa. Krismöte efter krismöte har följt på varandra i Bryssel mellan de europeiska stats- och regeringscheferna under 2011 och våren 2012. De metaforer som har använts för att beskriva de ekonomiska förhållandena inom EU är många. Läget jämförs med kärnkraftsolyckan i Fukushima, och det har sagts att européerna och övriga världen har upplevt en förödande jordbävning (finanskrisen) och en enorm tsunami (den efterföljande lågkonjunkturen) följt av en härdsmälta, som det gäller att kapsla in för att skona omgivningen. Det europeiska projektet utgör en komplex mångfald som vi på olika sätt försöker greppa med bland annat språkliga metaforer – allt ifrån det europeiska huset med ett gediget fundament, som Rysslands ledare Gorbatjov en gång talade om, till ett grekiskt tempel i ruiner. Det europeiska projektet innehåller naturligtvis också en försvarlig del gemenskap och samhörighet, även om projektets legitimitet är bräckligare än på länge och det finns ovanligt mycket spänningar och motsättningar. Den brittiske statsvetaren Mark Leonard skrev för några år sedan boken Why Europe will run the 21st century (2005) som tecknar en mycket optimistisk bild av EU:s framtida globala roll.1 Idag ser bilden inte – som vi sett – lika ljus ut vad gäller EU:s inre sammanhållning och kapacitet som global aktör som när boken skrevs 2005. Det har hävdats att det europeiska projektets främsta uppgift har varit att en gång för alla dämma in Tyskland 1 Leonard, Mark (2005), Why Europe will run the 21st century London: Fourth Estate. Boken har också getts ut i svensk översättning med titeln Utmaning Europa (2005, Stockholm: Prisma).

i det europeiska projektet. Om så var fallet kan frågan ställas om denna uppgift verkligen har lyckats. Några iakttagelser kan dock göras här och nu – ett tänkbart scenario eller en så kallad trendframskrivning (se även bokens sista kapitel). Tyskland har under hela efterkrigstiden – såväl före som efter samgåendet – sett sig själv som en ekonomisk stormakt med låg utrikespolitisk profil. Denna självsyn har framodlats under flera decennier med D-marken som den yttersta symbolen för efterkrigstidens framgångsrika Förbundsrepublik. Den ekvationen går inte ihop längre. I och med den brittiske premiärministern David Camerons veto i december 2011 mot en fördragsrevision har den tyska ekonomiska stormakten en gång för alla – mer eller mindre frivilligt – också axlat manteln som politisk stormakt. Den irländske statsvetaren Hugo Brady menar att efter det brittiska vetot i december kommer EU inte längre att vara sig likt. Finanskrisen kan leda till EU:s sammanbrott eller ett EU som integreras i två hastigheter: ett EU för EMU-medlemmar och ett utan. Kärna och periferi, den förstnämnda under tysk ledning med egen industripolitik, konkurrenspolitik och så vidare. I mars 2012 undertecknade EU-länderna en finanspakt om ökad budgetdisciplin. Storbritannien och Tjeckien avstod. Den här gången var det – trots de glada minerna – inte business as usual inom EU-samarbetet. Vad vi ser är sannolikt ett första steg i en process där EU och Storbritannien är på väg att växa ifrån varandra. Tyskland kommer framöver i ännu högre grad och tydligare än tidigare bestämma takten för integrationen. Inom tio år kommer vi att ha ett kärnområde med Tyskland i spetsen, och en periferi med bland andra britter och svenskar. Där finner vi även Grekland. Så här behöver det naturligtvis inte gå, men scenariot är ett av flera möjliga. Det enda vi vet om framtiden är att vi inget vet. Icke desto mindre måste vi förhålla oss till framtiden och skapa handlingsberedskaper för troliga utvecklingar. Således måste den enskilde forskaren besitta en scenariekompetens och på olika nivåer vara beredd att göra vissa trovärdiga och realistiska förutsä-


F örord

gelser. Men det handlar mer om hypotetiska scenarier än troliga trender. (Bokens sista del behandlar just frågan om vilka möjliga alternativa utvecklingar som EU står inför. Här lyfts fem olika scenarier fram: Absentio, Confederatio, Communio, Federatio och Stato). Krisen har i första hand varit ekonomisk och berört de sjutton euroländerna – det vill säga eurozonen – och inte hela EU som sådant. Men samtidigt kan det konstateras att euro- och finanskrisen inte enbart är en monetär kris, utan ytterst handlar om trovärdighet, legitimitet och om EU:s fortsatta existens. I motsats till föregående tiders europeiska nationer och imperier, som gärna har speglat sig i nationella myter och heroiska krig, är dagens EU en transnationell ”statlig” institution som har sina rötter i ett mänskligt europeiskt trauma – en civilisations nedgång och fall – bäst exemplifierat med förintelsen. Frågan om krig och fred är emellertid inte avgörande för dagens europeiska projekt. Vi förväntar oss inte att höra på nyheterna att tyska trupper gått över gränsen in i Frankrike. Frågan infinner sig därför vad som år 2012 bestämmer EU:s framtid och den framtida europeiska generationens ödesgemenskap. Det europeiska projektet är som sagt utsatt för starka splittrande krafter, men det paradoxala är att den uppkomna europeiska situationen mycket väl kan komma att leda till att EU eller delar av EU knyts hårdare samman, åtminstone på det ekonomiskt finansiella området. I scenariots logiska förlängning ligger sedan en starkare politisk överbyggnad. Av dessa inledande ord att döma befinner sig alltså det europeiska projektet i ett svävande mellantillstånd, i varje fall verkar det så vid en snabb och ytlig betraktelse. Det är å andra sidan knappast kontroversiellt att hävda att EU alltsedan sin födelse har befunnit sig i ständig rörelse och förändring – organisationen har också kal�lats ”a moving target”. Alltsedan det europeiska projektet tog sina första stapplande steg på 1950-talet har organisationen ständigt påverkats av nationella, regionala och globala faktorer.

7

Projektet har såväl formats av som påverkat och förändrat sin omvärld. Europa är inte ett fenomen som vi omedelbart kan referera till i singularis eller för den delen i pluralis. Det finns visserligen ett europeiskt projekt – EU – som i någon mening kan benämnas i ental. Men samtidigt är organisationen en sammanslutning baserad på flera stater, som i sin tur inte är jämlikar utan som sett ur ett realpolitiskt perspektiv har ett mer eller mindre stort inflytande. Tyskland bestämmer takten medan Estland måste alliera sig med andra för att eventuellt uppnå samma potens, så att säga. EU inrymmer med andra ord en komplexitet, som i tiden och kanske också över tid är tämligen unik och som överträffar de flesta andra nationella eller internationella organisationer. Vi har att göra med ett fenomen som är så mycket mer än en organisation. EU genomsyrar människors vardag politiskt, ekonomiskt, rättsligt, socialt och kulturellt, med vitt omspännande nät och/eller hierarkier av privata, offentliga, nationella och transnationella aktörer. EU kan sägas vara ett politiskt fenomen som inte liknar något annat. Forskare från olika discipliner försöker förstå och förklara det europeiska bygget här och nu och över tid. Det är uppenbart att vi européer har ett behov av att få förklarad en organisation som så tydligt och som på ett sådant mångskiftande sätt påverkar våra liv. Det handlar om att förstå sin samtid – att få perspektiv på Europa och Europas roll i en värld som i varje fall för gemene man framstår som alltmer sammanväxt, ogripbar och oförutsägbar. Omedelbart framstår till exempel den så kallade östutvidgningen från EU15 till EU27 under de senaste femton åren som en obegriplig och svårfångad process, vars historia ännu inte är skriven. Östutvidgningen har också i målande ordalag beskrivits som ett ”Big-Bang”-projekt. Det är tankeväckande hur EU:s expansionsprocess skiljer sig från tidigare europaprojekt; i ett jämförande historiskt perspektiv ter sig organisationens expansion och maktkoncentration – från 6 till 27 länder – som en unik process som genomförts och genomförs utan allt-


8

F örord

för mycket gnissel med EU:s omgivning. Ändå är den hittills och på lång sikt också den största utmaningen mot EU-projektet, oaktat den kris som euron och den europeiska skuldkrisen för närvarande är utsatt för. Även om det i sig är en utmaning att förstå EU:s alla facetter är det icke desto mindre en absolut nödvändig kunskap att tillägna sig för att som enskild individ kunna navigera i dagens Europa. Ett brett såväl kulturoch samhällsvetenskapligt som juridiskt grepp är en förutsättning för att å ena sidan fånga in en ökad fokusering på Europa och EU och å den andra göra detta i en alltmer sammanväxt och globaliserad värld. Syftet med denna bok är att följa upp denna ambition genom att beskriva, göra mera begripligt, och analysera det europeiska projektet – den Europeiska Unionen – i en värld som blir allt mindre eurocentrisk. Boken är flervetenskaplig i så motto att såväl historiska, juridiska som statsvetenskapliga perspektiv har styrt upplägget och framställningen. Genom att enstaka discipliners betraktelsesätt på den europeiska problematiken inte får stå ensamma ökas det kritiska och reflekterande tänkandet. Fler disciplinära infallsvinklar ger alltså problemområdet – det europeiska projektet – en mer allsidig och nyanserad bild av den Europeiska unionens tillblivelse, framväxt och funktion. Boken är uppdelad i fyra olika delar, som täcker in olika aspekter av den Europeiska unionen. En historisk del, I spänningsfältet mellan EU och det mångfacetterade Europa, för att ge den europeiska samtiden och framtiden en grund att stå på. En andra del, EU som politiskt system, som beskriver, analyserar och förklarar EU som ett politiskt system. En tredje del, Centrala dimensioner av EU som rättsordning, med fokus på en analys om hur EU egentligen kan förstås som rättsordning. Och slutligen den fjärde delen, Den europeiska unionen i en globaliserande värld, som tar upp och diskuterar på vilket sätt EU agerar i en alltmer global värld. Den inledande delen, I spänningsfältet mellan EU och det mångfacetterade Europa, skriven av historikern Hans-Åke Persson verksam vid Roskilde universitet, sätter in europatanken i tid och rum. Idén om ett samlat

Europa är inte ny. Tvärtom. Över tid har många europeiska projekt konstruerats, väldigt få lyckats och om så varit fallet har det inte sällan varit våld med i bilden. Dagens Europeiska union föddes ur ett Europa som efter två världskrig – eller snarare europeiska världskrig – lagt kontinenten i ruiner både mentalt och fysiskt. Ett ofattbart antal miljoner hade fått sätta livet till. Hela generationer hade raderats ut. I vissa delar av Europa, närmare bestämt i den del där skyttegravarna från första världskriget låg, hade den manliga generationen decimerats på ett markant sätt. Gossebarnen som föddes i samband med andra världskriget hade inte sällan förlorat såväl sin farfar som sin far i de stora europeiska krigen under 1900-talet. Andra européer drabbades inte lika hårt, i varje fall inte i Sverige och Danmark. En hel europeisk befolkningsgrupp näst intill förintades – och det utanför de regelrätta stridshandlingarna. De europeiska judarna var inte vid något tillfälle en del av några av de stridande parterna. De skulle dö för att de var judar – varken mer eller mindre. De europeiska erfarenheterna är med andra ord väldigt olika. Det är därför värt att notera att de som arbetar inom eller med EU, det vill säga politiker, tjänstemän och andra befattningshavare, är människor med olika politisk, kulturell, nationell och individuell bakgrund. Den här bokens historiska del kommer att reflektera såväl över vad det europeiska arvet har fört med sig in i den Europeiska unionen som unionens egen och väldigt skiftande utveckling och framväxt, inte sällan med stora framgångar och ibland svårartade motgångar. Fokus ligger främst på den resa som de europeiska staterna har gjort fram till idag, mot en alltmer sammanfogad och integrerad kontinent. Efter den historiska delen följer del II, EU som politiskt system, skriven av statsvetaren Rikard Bengtsson, verksam vid Lunds universitet. Delen består av fyra olika kapitel, som i tur och ordning handlar om EU som: institution, interaktion, integration och idé. De fyra rubrikerna tjänar syftet att vaska fram, förklara och förstå ett till synes kaotiskt och svårfångat europeiskt politiskt system, som också beskrivits på många olika sätt, bland


F örord

annat som ett Odjur eller som en konstitutionell hybrid. Kapitel 6, EU som politisk institution beskriver EU:s organisatoriska uppbyggnad och uppehåller sig vid EU:s mest centrala institutioner, däribland den europeiska kommissionen. Hur ser EU ut och varför är det konstruerat som det är? Även Lissabonfördraget berörs i detta kapitel, eftersom det är det fördrag som samarbetet just nu vilar på. EU är såväl ett handlande subjekt som en mötesplats. Kapitel 7, EU som politisk interaktion, behandlar EU som arena, som en ständigt pågående förhandlingsprocess mellan olika aktörer, och ventilerar inte minst fenomenet lobbying. Men även de nationella inslagen i EU:s politiska process berörs, eftersom medlemsstaterna och EU:s politiska system delvis är sammanflätade med varandra som två eller flera kommunicerande kärl. Kapitel 8, EU som politisk integration, diskuterar vilka politikområden som omfattas av EU-samarbetet och i vilken utsträckning medlemsstaterna har överlåtit beslutsbefogenheter till EU-organen. Med andra ord: När och vad bestämmer EU och när är de europeiska nationalstaterna alltjämt herrar i sina egna hus? Kapitlet diskuterar också EU:s politiska ekonomi och hur olika arrangemang inom EU omfördelar ekonomiska resurser mellan och inom medlemsländerna. Kapitel 9, EU som politisk idé, tänjer ut ambitionen och reflekterar och problematiserar EU:s förutsättningar, betydelse och effekter. Avsnittet tar bland annat upp frågor om hur medlemsstaterna och EU:s institutioner påverkar och påverkas av varandra, och hur gemenskapen har olika innehåll och innebörd för olika länder. Men också bristen på folklig förankring lyfts fram. Är EU ett folkens projekt eller bara ett elitprojekt? Frågan är kopplad till diskussion i den historiska delen om vad som utgör den europeiska identiteten och den gemensamma värdegrunden. En icke oväsentlig del av det avslutande resonemanget ägnas åt uppfattningen om hur den europeiska integrationen har gått till och ska gå till. Men mer om detta senare. Den tredje delen av boken, Centrala dimensioner av EU som rättsordning, är skriven av juristerna Linda Grö-

9

ning, Bergens universitet, Norge och Ola Zetterquist, verksam vid Göteborgs universitet och Hovrätten för Västra Sverige. EU:s utveckling de senaste decennierna har, som vi konstaterat, varit betydande. EU har allt tydligare framträtt som en egen rättsordning, som existerar parallellt med – och överlappar – medlemsstaternas egna rättssystem, som över tid i tilltagande grad blivit utsatta för förändringar. Kunskap om EU-rätten har därmed också blivit alltmer nödvändig för dem som på ett eller annat sätt ska arbeta med rättsliga eller juridiska frågor inom det nationella systemet, men även för andra som vill förstå samspelet mellan EU:s politiska och rättsliga aspekter. Syftet med den tredje delen är att ge en förståelse för centrala dimensioner i EU:s framväxt, särdrag och funktion som rättsordning. Fokus ligger på att klargöra EU:s komplexa, och även kontroversiella, karaktär som rättsordning. Utgångspunkten tas således i begreppet rättsordning, som i enlighet med den etablerade uppfattningen om den demokratiska rättsstaten innefattar såväl ett normsystem som en institutionell organisation. Från denna utgångspunkt diskuteras EU:s rättsliga och konstitutionella särprägel. I denna del behandlas de grundläggande rättsliga perspektiven på relationen mellan stat, rätt och demokrati. Särskild vikt fästs vid EU:s utveckling från ett traditionellt folkrättsligt samarbete till en egen rättsordning, och vid de aspekter som är centrala i denna utveckling. Diskussionen inriktas i det senare avseendet på att förklara EU:s centrala rättsprinciper, på att klargöra EU-domstolens funktion i EU samt på att beskriva och problematisera samspelet mellan EU-rätten och medlemsstaternas rättssystem. Den viktigaste enskilda aktören inom EU:s rättsordning är EU-domstolen, unionens högsta rättsinstans. Samtidigt förvaltar domstolen ett antal olika roller: rollen som internationell domstol, som författningsdomstol och som en domstol som samspelar med de nationella domstolarna. För att förstå domstolens komplexa och dynamiska relation till övriga EU-institutioner och till medlemsstaterna måste såväl ett rättsligt som ett politiskt perspektiv till. Å ena sidan vilar EU domstolen


10

F örord

så att säga på egen rätt och ett eget fundament, å den andra är domstolen en mellanstatlig konstruktion. Bokens breda statsvetenskapliga och juridiska ansats underlättar förståelsen av denna komplexitet. Den avslutande delen, Den Europeiska Unionen i en globaliserande värld, är skriven av den brittiske statsvetaren Ian Manners, verksam vid Roskilde Universitet. En av författarens huvudpoänger är att EU:s förhållande till omvärlden på ett påtagligt sätt har förändrats sedan muren föll 1989. Det är framför allt fyra drag eller karakteristika som gör sig gällande. För det första har vi de senaste decennierna sett slutet på det kalla kriget. EU utvidgades och ett närmande mellan EU och ett flertal före detta kommuniststater på den europeiska kontinenten var ett faktum. I Centralasien, Centralamerika och Centralafrika upphörde ett antal konflikter, som alla varit en produkt av den bipolära världen. För det andra blir globalisering ett modeord som ska förklara den nya värld som ersatt den gamla kalla-krigsvärlden. För det tredje utmanas den gamla världen av nya krafter som Indien och Kina, vilka tidigare gått under benämningen den tredje världen (första världen var då Väst, andra världen Öst och resten den tredje världen). Och avslutningsvis har delar av denna så kallade tredje värld fått det sämre, både i relativ och i absolut mening. Det är mot denna bakgrund som Manners belyser den omfattande mosaik som EU, det europeiska, konstituerar i förhållande till en föränderlig omvärld. I det avslutande kapitlet knyter Manners ihop trådarna och pekar på såväl EU:s normativa roll som dess betydelse som lokal, regional och global aktör i en alltmer globaliserad värld. Avslutningsvis är det viktigt att peka på några av de teoretiska resonemang som återkommande dyker upp i boken. Europa har över tid präglats av två huvudtendenser: å ena sidan mångfald och splittring, å den andra samling och integration. EU:s formel ”united in diversity” försöker med några få ord fånga in just det här europeiska dilemmat. Ett viktigt tema för den här boken är den ena sidan av saken, nämligen framväxten av den europeiska sam-

lingen efter andra världskriget, det vill säga den process som har lett fram till att de europeiska staterna kommit allt närmare och på olika områden flätats in i varandra. Inte nog med det. Staterna har med traditionella internationella mått mätt på ett tämligen unikt sätt även lämnat ifrån sig icke oväsentliga delar av sin suveränitet till den europeiska gemenskapen, det vill säga EU. Hur detta är möjligt och varför det sker är det många forskare som försökt förklara, även vi som skrivit denna bok. I all korthet är utgångspunkten för de så kallade integrationsteorierna hur man tolkar relationen staterna emellan. Är förbindelserna mellanstatliga i traditionell mening eller lutar relationerna mot en viss överstatlighet? I grunden handlar det om vad syftet med EU:s integration är, det vill säga målet för EU:s verksamhet. Ytterst är detta en ideologisk fråga. Det finns tre klassiska och grundläggande integrationsteorier – realism, federalism och funktionalism – som förändrats och förfinats över tid. Men mer om detta senare i boken. Samtliga teorier har för avsikt att försöka förstå och tolka mellanstatliga relationer i allmänhet och den europeiska utvecklingen i synnerhet. Om det lutar åt en realistisk tolkning vilar förståelsen på hur staterna i sig reagerar och agerar, med staterna som de absolut främsta aktörerna. EU ses här främst som en mellanstatlig organisation. Federalismen å andra sidan – realismens motpol – förespråkar en gemensam arbetsfördelning med gemensamma institutioner som påminner om Tysklands och USA:s statsbildningar. En nu levande person som starkt förknippas med tanken på en europeisk överstatlig och federal konstruktion är Tysklands före detta utrikesminister Joschka Fischer. Det kan diskuteras om federalismen i egentlig mening är en integrationsteori. Snarare uttrycker federalismen ett önskemål om att EU framöver ska förvandlas till en europeisk stat. Teorier utgör inte sällan försök att finna svar på tidens och rummets omedelbara problem. Teoretiska projekt kan på så sätt framstå som en färskvara som vi inte kan vara utan. Den tredje av de klassiska integrationsteorierna – funktionalismen – kan


F örord

sägas vara ett sådant teoretiskt projekt, som justerats allteftersom verkligheten hunnit ikapp teorin. Huvudtanken inom funktionalismen är att staterna inte längre är huvudaktörerna. Samarbetet är behovsdrivet och genererar en så kallad spillover-effekt. Paradexemplet är hur idén om en kol- och stålunion skulle ge ett ekonomiskt samarbete som i sin tur gav politiska vinster, till exempel fred. Funktionalismen och dess vidareutveckling neofunktionalismen lägger sitt fokus mer på integrationsprocessen än på ett tänkt slutmål. Medlet är viktigare än målet. Teorierna om europeisk integration är således ett viktigt tema som återkommer i denna bok. I det avslutande kapitlet, Framtidsscenarier för det europeiska projektet, tar vi tematiken om europeisk integration ett steg längre. Här görs ett antal trendframskrivningar som syftar till

11

att se in i framtiden för att utröna var det europeiska projektet kan befinna sig, både i ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Det handlar om att följa vissa utvecklingslinjer i EU:s framväxt som man förutsätter kommer att fortsätta på motsvarande sätt. Eller så gör man precis tvärtom: ser runt hörnet med ett lateralt seende och försöker fånga in det oväntade och oförutsägbara för att sia om EU:s framtid. Men vi börjar från början, genom att se på den europeiska utvecklingen i ett historiskt perspektiv. Rikard Bengtsson Linda Gröning & Ola Zetterquist Ian Manners Hans-Åke Persson maj 2012


Del I:

I spänningsfältet mellan EU och det mångfacetterade Europa Hans-Åke Persson


Inledning ”EU-flaggan återvände hem från rymden” hette det på ESA:s (European Space Agency) hemsida efter det att Sveriges statsminister i egenskap av EU:s ordförande den 21 december 2009 tagit emot EU:s flagga från bland andra den svenske astronauten Christer Fuglesang, som följt med rymdfärjan Discovery till den internationella rymdstationen. När Sveriges astronaut Christer Fuglesang lyfte från startplattan i Florida ombord på rymdfärjan Discovery den 28 augusti 2009 hade besättningen, förutom utrustning till ISS (International Space Station), ett speciellt föremål ombord: den blå EU-flaggan med sin cirkel av stjärnor som ska symbolisera solidariteten och enigheten bland Europas folk. Flaggan, hymnen och Europadagen är i någon mening de yttersta symbolerna för det europeiska samarbetet, och därför är det förståeligt att just en av dessa symboler valdes ut för att följa med på färden ut i rymden. Flaggan kunde ses på tv-bilder från ISS och fanns i bakgrunden för den svenske astronautens uppdrag ombord på rymdfärjan. Några veckor efter att flaggan tagits hem togs bilden av den svenske statsministern i sin egenskap av ordförande för EU, till synes omsvept av EU-flaggan tillsammans med en större del av besättningen från rymdfärjan. Intressant är att denna i någon mening enastående händelse sammanfaller med att EU bestämmer sig för att under hösten 2009 stryka flaggan, hymnen och Europadagen i Lissabonfördraget, som ratificerades slutgiltigt den 1 december 2009. Frågan infinner sig osökt om det verkligen är möjligt att bygga en gemensam europeisk framtid om vi, det vill säga européerna, inte ens kan enas om något så harmlöst som en flagga, en europeisk hymn och en Europadag. Flaggans historia började 1955 och var tänkt att symbolisera Europas enhet och identitet i en vidare

bemärkelse. Men med det nya fördraget är denna symbol alltför känslig för en del av medlemsländerna och måste därför offras för att det gemensamma samarbetet ska kunna gå vidare 2010 och framöver. Tysklands förbundskansler Angela Merkel motiverade åtgärden med att en gemensam fana var för känsligt för en del av EU:s medlemsstater, då en sådan gärna leder tankarna till en ”superstat”. För att göra förståelsen av den här processen ännu mera komplicerad så deklarerade mer än en majoritet av medlemsländerna, trots inskränkningen i fördraget, att de avsåg att vara trogen de tre symbolerna precis som tidigare. Tyskland hade tagit initiativet till denna deklaration. Sverige, tillsammans med ytterligare elva länder däribland Danmark, Finland och Frankrike, valde att inte underteckna deklarationen. Hur ska detta till synes paradoxala beteende förklaras? Vad säger det oss om EU och dess medlemsstater? Och vilken betydelse ska vi tillmäta framväxten av Europatanken över tid för att förstå det europeiska gemensamma och tillblivelsen av institutionerna som ingår i den europeiska gemenskapen? Inom det europeiska samarbetet finns det många spänningsfält, och några av dem kommer vi att diskutera i bokens inledande del. Inte bara konflikterna, utan även lösningarna på dessa över tid, är det som gör det europeiska samarbetet så unikt, annorlunda och specifikt. Samarbetet har präglats av mer eller mindre intensiva perioder. Till skillnad mot många andra internationella organisationer var avsikten med det europeiska samarbetet att det skulle fortsätta ”i all evighet”. Parterna vet att de kommer att ha med varandra att göra i en överskådlig framtid. En rådande uppfattning är att ju längre ”framtidens skugga” är, desto större är möjligheterna för ett ökat internationellt samarbete. Den schweiziske historikern Denis de Rougemont har hävdat att i Europa har det över tid lagts fram 243 olika förslag på hur den gemensamma europeiska tanken skulle kunna se ut. Idén om ett enat Europa är alltså inte ny. För att ha någon uppfattning om det Europa som man vill se förverkligat måste man ha kunskap om


I nledning

det Europa som varit. Framtidens Europa kommer således inte att skapas utifrån ingenting. Det kommer att genomföras av människor med vitt skilda förutsättningar, bakgrunder och erfarenheter. Europeiska beslutsfattare, politiker och tjänstemän är präglade i sina visioner av de historiska arv som de bär med sig. Då som nu. I de närmast följande kapitlen kommer vi bland annat att se närmare på några av de 243 förslagen om en europeisk gemenskap och specificera när i tiden de har

15

artikulerats. Vi kommer också att presentera EU:s politiska historia i all korthet. Men även begrepp som europeiska identiteter och ”kärnvärden”, europeiska integrationsteorier och det europeiska kalla kriget och dess avslut kommer att beröras. Syftet med detta inledande avsnitt är att lägga grunden för de mera specialiserade inriktningar av europeiska förhållanden som följer. Men först den omedelbara efterkrigstiden, i vilken byggandet av den europeiska gemenskapen enbart var en del.


Kapitel 1:

Europa och dess efterkrigstider

Europa i ruiner Hela hösten anlände tåg med östflyktingar till västzonerna. Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka stinkande bangårdsbunkrar eller i de höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer. Dessa i yttre mening betydelselösa människor satte trots sin tystnad och sin passiva underkastelse en prägel av mörk bitterhet på denna tyska höst.

Orden är Stig Dagermans och inleder boken Tysk höst (1981, s. 7–8). Boken är en sammanställning av Dagermans artiklar i tidningen Expressen under vintern och våren 1946–47, baserade på en reportageresa till det sönderslagna Tyskland. Vad Dagerman bevittnade och förmedlade till sin läsekrets i Sverige var den mest omfattande fördrivning och flykt av människor som ägt rum i modern tid, men för honom och hans samtid var antalet flyende och fördrivna människor okänt – fenomenet går också under benämningen etnisk rensning. Senare beräkningar uppskattade det till över fjorton miljoner män, kvinnor och barn. Hur många som förlo-


K a p i t e l 1 : E u ro pa o c h d e s s e f t e r k r i g s t i d e r

rade livet är alltjämt höljt i dunkel. Antalet fördrivna motsvarade mer än den dubbla svenska befolkningen vid denna tid. Denna gigantiska folkomflyttning är relativt okänd i Sverige. Den blev egentligen först en reglerad och accepterad ordning mellan Tyskland och dess grannar i och med det tyska samgåendet i början av 1990-talet och den så kallade östutvidgningen på 2000talet. Alltjämt är emellertid frågan ytterst känslig i vissa politiska kretsar i det nuvarande Tyskland och har förorsakat diplomatiska förvecklingar (frostiga förbindelser) mellan främst Tyskland och Tjeckien. Efter första världskriget – där 65 miljoner män mobiliserades, mer än 8 miljoner dödades och ytterligare 21 miljoner sårades – sopades kontinentens gamla imperier bort och förvandlade Europa till vad den tjeckiska politikern Thomas Masaryk har beskrivit som ”ett laboratorium ovanpå en väldig kyrkogård”. Vad han bland annat syftade på var principen om ett nationellt självbestämmande som var en av den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons så kallade fjorton punkter, som han drev igenom under förhandlingarna i Versailles efter första världskriget. Fyra imperier föll samman: det romanovska (ryska), det tyska kejsarriket, det ottomanska samt den Habsburgska dubbelmonarkin. Dessutom försvann fyra kejsare: Willhelm II i Tyskland, Tsar Nikolaj i Ryssland, 
 Franz Josef i Österrike-Ungern och sultan Mehmet i Ottomanska riket.
 Det ryska tsarriket avlöstes av sovjetimperiet, med Lenin och Stalin som starka ledare. Släkten Romanov fråntogs inte bara makten utan blev även avrättad. Den tyske kejsaren flydde och fick till sin död en fristad i Holland. Tyskland blev Weimarrepubliken, där Hitler tog över på demokratisk väg 1933. Det ottomanska riket sönderföll i bland annat den sekulariserade staten Turkiet och i ett Mellanöstern, som till stor del delades mellan de gamla kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien. Efter Sovjetunionens, Jugoslaviens och Tjeckoslovakiens sammanbrott under 1900-talets sista decennium förvandlades dessa tre stater till 23. Något liknande inträffade efter första världskriget. Detta är ett mönster

17

som tydligen upprepar sig på den europeiska kontinenten – sönderfall och samling. Av de söndrade imperierna efter första världskriget uppstod nya stater, bland annat de nyss nämnda Jugoslavien och Tjeckoslovakien. Den Habsburgska dubbelmonarkin låg till grund för de nya staterna. Nationalstaten eller principen om ”ett folk – en stat” blev den bärande principen när det internationella systemet byggdes upp efter första världskriget. Denna princip skulle få två konsekvenser. För det första – som vi sett – en splittrande effekt på så kallade multi-kulturella stater som det habsburgska väldet, där nationella minoriteter, som slovaker och tjecker, strävade efter sina egna nationalstater. För det andra kunde nationalstatsprincipen ha en enande effekt i de fall då nationer varit delade i flera stater, som till exempel Tyskland och Italien under 1800-talet. Den habsburgska dubbelmonarkin resulterade bland annat i att sju miljoner sudettyskar och två miljoner slovaker bildade staten Tjeckoslovakien. En stat som blev den verkliga restprodukten efter dubbelmonarkins sammanfall var Österrike, som ända sedan dess sökt efter sin nationella identitet. I övergången från den gamla världen – l´ancien regime – till en ny och bättre värld efter första världskriget ställde det nya Europas politiker i utsikt att medborgarna nu med rösträtt, vilket i flera fall också innebar att de blev medborgare i nya territorialstater som Österrike, Tjeckoslovakien och Jugoslavien, också skulle få ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Nationalismen, som varit dominerande under 1800-talet, fick efter första världskriget tre nya och rivaliserande ideologier: den liberala demokratin, kommunismen och fascismen/ nazismen. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson förknippar vi med den liberala demokratin, Lenin representerade det nya socialistiska samhället baserat på Marx idéer om ett samhälle utan hierarkier och Adolf Hitler stod för en ideologi baserad på rasens renhet i kombination med nationellt och socialistiskt tankegods. De tjugo år som skiljde första världskriget från andra världskriget innebar bland annat att kommunismen inte lyckades erövra Europa utan stannade i öst. Initialt var


18

D e l 1 : I s p ä n n i n g s f ä l t e t m e l l a n E U o c h d e t m å n g f a c e t t e r a d e Eu r o p a

1920

1914 ISLAND

ISLAND

(Personalunion med Danmark)

(Danm.)

N

N

E

NORGE

Ös

te

RYSSLAND

ESTLAND

DANMARK STORBRITANNIEN

IRLAND (Självst. 1922)

LUX.

MAROCKO (Sp.)

ALGERIET

GREKLAND

L

TUNISIEN

(Fr.)

(Fr.)

TURKIET

H

(Fr.)

A

(OSMANSKA RIKET)

Cypern (Storbr.)

V E T

POR TU GA L

BULGARIEN

ALBANIEN

MAROCKO

Svarta h ave t

NEGRO

M E D E

LITAUEN

ANDORRA

POLEN

RUMÄNIEN

JUGOSLAVIEN

I TAL IEN

SPANIEN

SOVJETUNIONEN

(Tyskl.)

SCHWEIZ ÖSTERRIKE UNGERN

ÖSTERRIKE–UNGERN RUMÄNIEN

SPANIEN

LETTLAND

TJECKO – SLOVAKIEN

FRANKRIKE

FRANKRIKE

SERBIEN

te

TYSKLAND

BELGIEN

IT A LIEN MONTE-

Ös

NEDERLÄNDERNA

TYSKLAND

SCHWEIZ

ön

Nordsjön

rsj

DANMARK

NEDERLÄNDERNA

A T L A N

STORBRITANNIEN

ön

Nordsjön

rsj

A T L A N

T

T

E

NORGE

BELGIEN

POR TU GA L

FINLAND

SVERIGE

SVERIGE

S var ta h av e t BULGARIEN

ALBANIEN

M E D E

SYRIEN MAROCKO (Sp.)

ALGERIET

MAROCKO (Fr.)ARABIEN

L

TUNISIEN

(Fr.)

TURKIET

GREKLAND

-

(Fr.)

SYRIEN

Rhodos Cypern

MALTA

(Storbr.)

(Ital.)

H A V E T

(Fr.)

(Storbr.)

PALESTINA (Storbr.)

ARABIEN

2007

1949 ISLAND

ISLAND

(självst. rep. 1944)

EU-medlem Ej EU-medlem

NEDERLÄNDERNA

E

ÖSTTYSKLAND

te

SOV JET UN IO N EN

POR TU GA L

ANDORRA

S PA N I E N

Gibraltar

M E D E

(Storbr.) (Sp.)

MAROCKO (Fr.)

ALGERIET (Fr.)

RUMÄNIEN

SAN MARINO JUGOSLAVIEN MONACO Corsica ITALIEN (Fr.) ALBANIEN Sardinien (It.)

Svarta h ave t BULGARIEN

GREKLAND

L

-

Malta TUNISIEN (Storbr.) (Fr.)

ön

Ös

NEDERLÄNDERNA

TYSKLAND

te

LITAUEN VITRYSSLAND

P O L EN

U KRA I N A

TJECKIEN SLOVAKIEN LIECHT. FRANKRIKE MOLDAVIEN SCHWEIZ ÖSTERRIKE UNGERN SLOV. RUMÄNIEN SAN KROATIEN MARINO S var ta BOSN. SERBIEN MONACO ANDORRA HERCEG. MONTEN. KOS. BULGARIEN S PA N I E N PERS. MAKED. ITALIEN ALBAN.

TURKIET SYRIEN

Cypern

H A V E T

(Storbr.)

LIBANON

RY S S L A N D

LETTLAND

LUX.

SLOVAKIEN

LIECHT. SCHWEIZ ÖSTERRIKE UNGERN

DANMARK STORBRITANNIEN

BELGIEN

POLEN

VÄSTTYSKLAND TJECKO-

FRANKRIKE

IRLAND

rsj

A T L A N

ön

Ös

ESTLAND

POR TU GA L

BELGIEN

rsj

A T L A N

Nordsjön STORDANMARK BRITANNIEN

IRLAND

SVERIGE

T

SVERIGE

T

E

N

NORGE

FINLAND NORGE

N

FINLAND

(självst. 1946)

MAROCKO

IRAK

(självst. 1946)

Fyra kartor över Europa: 1914, 1920, 1949 och 2007.

M E D E

GREKLAND

L

ALGERIET TUNISIEN

-

MALTA

H A V E T

LIBYEN

eu_2007.ai -

havet

TURKIET SYRIEN CYPERN LIBANON ISRAEL

EGYPTEN

JORDANIEN


K a p i t e l 1 : E u ro pa o c h d e s s e f t e r k r i g s t i d e r

19

Utrotningslägret Auschwitz, Polen. Ryska soldater och befriade fångar framför Fångarnas sjukhus. Januari 1945.

den liberala demokratin framgångsrik, men som i fallet med Nationernas Förbund med ambitionen om jämlika stater klingade dess betydelse av för mera auktoritärt styrda stater. Hitlers Europaprojekt var tämligen framgångsrikt under en kortare period. De nationella minoritetsfrågorna hade spelat en ödesdiger roll för stormaktskonflikten som ledde till första världskriget 1914. De tyska minoritetsfrågorna – eller problemen – kom tjugo år senare att utnyttjas av Hitler i hans expansionspolitik. Den nationella problematiken kom att överflygla den inre demokratiseringsprocessen i den unga tyska Weimarrepubliken. Även om minoritetsproblemen inte var hela sanningen om varför Hitler slog in på en aggressiv utrikespolitik med krav på ”lebensraum”, så spelade etno-regionala konflikter i de nya statsbildningarna en viktig roll för att legitimera Hitlers agerande och kom på sikt att utlösa ytterligare en stormaktskonflikt i Europa. Efter Tredje rikets sammanbrott fanns det varken några lilltyska eller stortyska lösningar på dagordningen. Hitlers tyska Europaprojekt hade kollapsat och tillsammans med detta de nazistiska och fascistiska ideal som varit förutsättningen för detta projekt. Tysklands nederlag medförde att Sovjetunionen flyttade fram sina positioner i Europa. Ansvaret för det tyska området övertogs av krigets segerherrar, och den inter-

nationella utvecklingen 1945–50 kom att präglas av ett östligt och ett västligt Tyskland, politiskt och ekonomiskt integrerat i ett socialistiskt öst respektive ett marknadskapitalistiskt väst, vardera med en supermakt som yttersta garant. Trots de allierades vinst slutade det andra världskriget med om möjligt än mindre optimism än vad som varit förhärskande efter första världskriget. Winston Churchill, den hyllade brittiske ledaren, uttryckte sin pessimistiska syn sålunda: ”Vad är Europa idag? En ruinhög, ett bårhus, en grogrund för farsoter och hat” (vår översättning). Fyra gånger fler människor fick sätta livet till än under första världskriget, som kallats kriget som skulle göra slut på alla krig (”the war to end all wars”). Uppskattningsvis handlar det om 55–60 miljoner soldater och civila som dog under de fem år som andra världskriget varade. När krigsröken lättat över Europa kunde européerna konstatera att runt dem låg städer jämnade med marken, industrier som var helt utslagna samt miljoner med människor på väg österut eller som de fördrivna tyskarna på väg västerut. Krigets facit var emellertid inte slut här, utan vid krigsslutet avslöjades det inför en häpen och chockad omvärld att mer än sex miljoner judar och romer hade förintats av nazisterna. Miljontals unga européer har sedan dess tagit del av foton


20

D e l 1 : I s p ä n n i n g s f ä l t e t m e l l a n E U o c h d e t m å n g f a c e t t e r a d e Eu r o p a

och dokumentärer som skildrar koncentrationsläger med högar av lik eller utsvultna överlevande stirrande in i kameralinsen klädda i något som ser ut som randiga pyjamasar. Denna bild kan vi nog alla väldigt lätt frammana på näthinnan trots att det gått mer än fem decennier sedan de bilderna först kablades ut över världen.

Europa – ”en bedagad primadonna” i en bipolär värld Trots att stora delar av Europa bokstavligen låg i ruiner och européerna kände en stor hopplöshet efter ett krig som kan beskrivas som det första och hittills enda totala kriget, kom kontinenten förvånansvärt snabbt på fötter. Övergången från en kortsiktig krigsekonomi, helt och hållet mobiliserad för omedelbar överlevnad och krigsinsatser, till en nationell ekonomi fokuserad på fredstid och handel länder emellan var en stor utmaning. Omfattande internationell koordinering var en förutsättning, liksom politisk och ekonomisk stabilitet, i varje fall i den delen som från västs sida kom att gå under benämningen den första världen. Den andra världen var benämningen på Sovjetunionen och dess satelliter, medan den tredje världen täckte in de så kallade utvecklingsländerna. De europeiska stormakternas betydelse på den globala arenan avtog till förmån för USA och Sovjetunionen. Även Japan och Kina skulle konkurrera med européerna, i synnerhet Japan, i ett initialt skede. Ingen i Europa kunde väl i början av 1950-talet föreställa sig att nästan varje europeiskt hem inom några få årtionden skulle hysa minst en produkt märkt ”Made in Japan”. Att Europa var omsprunget i en ny världsordning befästes även symboliskt när den nya världsorganisationen Förenta Nationerna placerades i New York. Föregångaren Nationernas Förbund var under sin korta livstid placerad i Genève. De västliga ekonomierna återhämtade sig – som vi redan konstaterat – förvånansvärt snabbt. Den europeiska befolkningen växte från 548 miljoner 1950, till 727 miljoner år 2000. I efterkrigstidens Europa föddes ovanligt många barn. Möjligtvis var detta ett tecken från

befolkningen på en tro om en ljusnande framtid. Nu var det trots allt framtiden som gällde. Fred och samarbete var den enda lösningen för de krigströtta européerna. Medellivslängden ökade som en följd av framsteg inom medicin och större medvetenhet om diet. Jordbruket rationaliserades och mekaniserades. Migrationen från landet till städerna var omfattande på hela den europeiska kontinenten. Kvinnor gavs allt större möjligheter att bli självständiga och göra karriär. Ökad konsumtion, bättre kommunikation och snabbare transporter påverkade den enskildes livsmönster till det bättre. Den europeiska välfärdsstaten gjorde sitt intåg och konstituerade det stora nationella projektet i många av de västeuropeiska nationalstaterna. Agiterande nationalism fick stå tillbaka för den universella välfärdens politiska projekt. Det förflutna kunde endast bearbetas genom en stark framtidstro.

Terrorbalans Terrorbalans kallas det dödläge som under kalla kriget ansågs råda mellan USA och Sovjetunionen. Supermakterna insåg båda att ett kärnvapenkrig inte kunde vinnas av någondera sidan utan förödande konsekvenser. Balanstänkandet är nyckeln till förståelsen av supermakternas reaktioner. Balansen skulle avskräcka från ett krig som skulle bli ödeläggande för alla. En kärnvapenmässig fred var det mest väsentliga för supermakterna. Krig kunde utkämpas i supermakternas periferi men med konventionella vapen.

Den gynnsamma politiska och ekonomiska utvecklingen i Västeuropa skedde i den absoluta skuggan av det så kallade kalla kriget mellan de båda supermakterna. Med den nya ordningen klövs de europeiska staterna i två system som stod mitt emot varandra. Det kalla kriget skilde sig åt mot tidigare faser i den europeiska historien genom att undvika ett verkligt och varmt krig. De två systemen – Öst och Väst – beväpnade sig för ett krig som inte kunde vinnas, och befann sig i ett tillstånd som också kallades


K a p i t e l 1 : E u ro pa o c h d e s s e f t e r k r i g s t i d e r

terrorbalans. Visserligen strävade USA och Sovjetunionen efter motpartens undergång, men samtidigt accepterades motpartens rätt att existera i nuet för den europeiska kontinentens fred och stabilitet. De två systemen konkurrerade med varandra genom att skapa välfärd, ekonomisk tillväxt och materiella framsteg för sina medborgare. Supermakterna speglade sig i varandra och mätte sig mot varandra i en fullständigt absurd rustningsspiral. Skådeplatsen för denna ideologiska, politiska, sociala och ekonomiska konkurrens var Europa. I synnerhet kapprustningen gjorde att Europa armerades till tänderna, och epicentrum gick rakt igenom de två tyska staterna. Här stod missilerna på tysk jord riktade mot varandra tills de monterades ner i samband med avspänningen och vi fick ett slut på det kalla kriget. Men innan dess tycktes världen stå vid avgrundens rand vid mer än ett tillfälle. Ibland manifesterade sig det kalla krigets konflikter i Europa, som i Berlin-krisen, ibland utanför Europa, som i det regelrätta varma kriget på den koreanska halvön. Det senare är ännu idag olöst och måste ses som en kvarleva från det kalla kriget, då det i väldigt hög grad bär periodens alla attribut. Världens fokus riktades 1948–49 mot Berlin och det delade Tyskland. Detta var inte helt oväntat. Det kalla kriget hade tagit sin början. Endast tre år efter andra världskrigets slut låg nya våldsaktioner i luften, denna gång mellan de forna allierade USA och Sovjetunionen. Konflikten som aldrig manifesterade sig i något våld höll på att leda till en militär konfrontation. Den så kal�lade Berlinblockaden blev dock en triumf för västsidan, som inledde en luftbro till Berlin efter det att östsidan helt hade spärrat av Västberlin från alla förnödenheter. En gigantisk logistisk operation inleddes och varade i mer än ett år. Luftbron upphörde när Öst återigen öppnade vägarna till Berlin. Världen hade undvikit en militär konfrontation, inga väpnade strider hade inträffat. Denna prövande kraftmätning medförde att Europa stabiliserades under flera decennier framöver. De två supermakterna levde i en ”fredlig samexistens” i Europa. Det öppna och så kallade varma kriget flyttade till Asien, där kraftmätningarna mellan supermakterna var

21

många. Det mest förödande var det så kallade Vietnamkriget, som väckte en stark protestvåg och engagerade en hel generation unga människor i såväl USA som Västeuropa. Det är intressant att konstatera att inte vid ett enda tillfälle möttes supermakterna öga mot öga. Det kalla krigets öppna konflikt mellan Öst och Väst skedde genom ombud. Ambitionen var från båda sidor att öka sitt inflytande och vinna territoriella fördelar i andra delar av världen. I såväl Mellanöstern som Afrika (efter avkolonialiseringen) manövrerade och flyttade supermakterna fram sina positioner. Tron på terrorbalansen och uppdelningen av världen gjorde att ingen av supermakterna utmanade ödet, utan i fem decennier skedde inga avgörande framryckningar eller reträtter. Endast kapprustningen fortsatte i ett spel om vem som kunde skrämmas mest. Till sist blev kostnaderna för kapprustningen så betungande att det kostade Sovjetunionen dess roll som supermakt. Avrustningsavtalen mellan de båda ledarna för USA och Sovjetunionen – Ronald Reagan och Michail Gorbatjov – inledde under 1980-talet perioden av avspänning och nedrustning. När 1990-talet inleddes fanns det endast en global supermakt, USA.

Europa och dess kolonier Efter andra världskriget tvingades de europeiska kolonialmakterna avstå från sina kolonier. De brittiska och franska kolonialimperierna var de mest betydande, men för att göra bilden mera fullständig bör även det holländska, det belgiska Kongo samt det portugisiska väldet i Afrika nämnas. Avvecklingen av kolonialsystemet började på 1950-talet och pågick ända fram till 1970-talet (Portugal). Avkoloniseringen ledde inte sällan till nykolonialism, men nu med hjälp av rena ekonomiska mekanismer. På senare tid har Kina blivit en stark och ny aktör i till exempel Afrika. Nykolonialismen präglas av att aktörerna respekterar områdets politiska självständighet, men gärna etablerar ett starkt samarbete med den inte sällan korrumperade inhemska eliten.


22

D e l 1 : I s p ä n n i n g s f ä l t e t m e l l a n E U o c h d e t m å n g f a c e t t e r a d e Eu r o p a

Även om det kalla kriget aldrig slog ut i öppen konflikt i Europa så fanns det, mer än någon annanstans med undantag för gränsen mellan Nord- och Sydkorea, hos européerna en ständigt närvarande ångest inför ett möjligt kärnvapenkrig. Om någon tryckte på knappen skulle de först drabbas av ett Harmagedon, det vill säga jordens undergång. Mest hotfullt blev det i den situation som uppstod i samband med den så kallade Kubakrisen. Under två veckor i oktober 1962 var det tredje världskriget obehagligt nära, då Kubakrisen förde oss till randen av ett kärnvapenkrig. Den ryske premiärministern Nikita Chrustjov lät atombestyckade båtar stäva fram mot Kuba och en hägrande atomrampsuppbyggnad. USA:s president John F. Kennedy synade ryssarna, vars flottarmada vände i sista stund. Världen höll andan, men slapp ett tredje världskrig. Sverige hade ingen betydelse i sammanhanget. Att Sovjetunionen hade utplacerat kärnvapenbärande missiler i Kuba, som USA krävde skulle nedmonteras, var en affär mellan de två supermakterna.

Kubakrisen. Oktober 1962.

Det har hävdats i efterhand att Kubakrisen i grund och botten var en succéhistoria. Den visade nämligen att det kalla krigets terrorbalans och maktbalanstänkande hade fungerat. Fruktan för motståndarens kärnvapenarsenal dämpade krigsviljan. Visserligen var språkbruket oförsonligt och handlingarna fientliga, men varken USA eller Sovjetunionen hade något att vinna på ett kärnva-

penkrig. Om detta visste gemene svensk eller europé inget när den amerikanske presidenten John F. Kennedy tonade fram i svart-vit tv den 22 oktober 1962 och i sitt tal till nationen, och i det här fallet till världen i övrigt, fick tittarna att förstå att nu var det allvar. Ett mycket mindre känt och om möjligt ännu hotfullare ögonblick inträffade nästan på året trettio år senare, nämligen under hösten 1983. Det var det året som den amerikanske presidenten Reagan, Ronald höll sitt berömda tal om ”ondskans imperium” samtidigt som han annonserade sitt ”stjärnornas krig”-projekt, som inom parentes sagt kom att knäcka den sovjetiska militärbudgeten och i sin förlängning indirekt ledde till Sovjetunionens sammanbrott. Hösten 1983 hade börjat illa med att en sydkoreansk Boeing 747, Kal 007, på grund av ett navigationsmisstag kommit in på sovjetiskt luftrum. Planet sköts utan prut ner av sovjetiska stridsflyg. Alla 269 ombordvarande dog. Från sovjetisk sida bedömdes incidenten som en medveten provokation från USA. Något senare samma höst invaderade USA den västindiska ön Grenada, avsatte den vänsterregering som innehade makten och besegrade och körde ut de närvarande kubanska trupperna. Läget var osedvanligt spänt mellan supermakterna. Natten till måndagen den 26 september samma år visade det sovjetiska varningssystemet att USA redan hade avfyrat alla sina tunga, landbaserade Minutemanrobotar mot Sovjetunionen. Med tanke på att Nato 1979 hade installerat så kallade Pershin II-raketer i Västeuropa som nådde Moskva på bara sex minuter – ungefär den tid det skulle ta det sovjetiska toppskiktet att komma ner i en atomsäker bunker – såg Kreml med stor oro på Natos aktiviteter i Västeuropa. Nato hade i sin tur reagerat på Sovjetunionens utplacering av sina SS-20 robotar i Europa. Kapprustningens spiral och egna logik rådde. Den ökade kvantiteten av kärnvapen tillät inga teknologiska missgrepp. Inget fick gå fel. Teknologin fick inte fallera, då skulle konsekvenserna bli ödesdigra. Det var just vad som hände denna natt i slutet av september 1983.


K a p i t e l 1 : E u ro pa o c h d e s s e f t e r k r i g s t i d e r

Den vakthavande befälhavaren överstelöjtnanten Stanislav Petrov följde missilerna på en skärm via en helt ny typ av sovjetisk spionsatellit, OKO, också kallad Ögat. Petrov visste att de amerikanska robotarna var en halvtimme bort från sina utstakade mål. Inom denna korta tid hade han att trycka på knappen för att med egna missiler bryta de amerikanska robotarnas livsfarliga bana. För att vara säker sökte han bekräftelse om de annalkande robotarna på annat sätt, men utan framgång. Till slut och inom några få korta minuter måste han ta ett beslut. Petrov bestämde sig för att inte tro på det datoriserade varningssystemet. Han hade rätt. Datorerna hade fel. Möjligtvis kan man säga att Petrov förhindrade det tredje världskriget. Händelsen hölls hemlig till 1998, men säger något om hur uppskruvad och spänd relationen mellan de två supermakterna kunde te sig i slutet av den period som vi benämner kalla kriget.

Några förklaringar till det kalla kriget Det kalla krigets början kan förstås och analyseras på flera olika sätt. Ett sätt är att se närmare på de internationella strukturella förhållandena. En teori går ut på att det råder anarki inom det internationella systemet. Jämfört med en nationalstat finns det ingen centralmakt inom Världssamfundet. Ingen har ensamrätt på våldsmonopol. Makten skiftar och så även hoten och allianserna. Konkurrens och rivalitet präglar denna tolkning. Konflikten mellan USA och Sovjetunionen var utifrån detta synsätt bara ännu ett exempel på ett rådande internationellt förhållande. Ett annat sätt att närma sig problemet är en variant på det första. Även om ett slags anarki kan sägas råda inom det internationella systemet förklarar det inte varför spänningsnivåerna kan skifta över tid. Exempelvis präglades perioden 1815–1914 av en relativt låg spänningsnivå, medan perioden efter 1945 anses ha haft en väldigt hög spänningsnivå. Hur ska vi närma oss detta fenomen?

23

En teori går ut på att Tysklands och Japans nederlag skapade ett så enormt maktvakuum att det måste fyllas med något. Såväl USA som Sovjetunionen drogs in i detta. Problemet var att man inte kunde enas om hur detta vakuum skulle fyllas. Bilden om tomrum kan också appliceras på när de europeiska kolonialmakterna lämnade sina kolonier. Både Öst och Väst sökte fylla detta tomrum och nya konflikter uppstod i Afrika och Asien. Ett sådant exempel är att när Frankrike kastades ut från Vietnam gick USA in och ärvde konflikten. Därmed var Vietnamkriget ett faktum. En annan omständighet var naturligtvis de ideologiska, politiska, ekonomiska och historiska skillnaderna mellan de båda supermakterna. Det har även hävdats att det var olika människotyper som möttes. Ryssarna skulle med detta synsätt känna sig underlägsna och misstänksamma mot omvärlden medan amerikanarna representerade motsatsen, det vill säga framtidstro, överlägsenhet och expansion. Möjligtvis är nationella stereotyper en dålig guide i närmandet människor emellan, men vi kommer inte ifrån att det säkert har spelat en viss roll i umgänget mellan företrädare för de olika supermakterna. Men mest avgörande är naturligtvis att de olika supermakterna representerade så vitt skilda samhällssystem. Givet dessa strukturella förhållanden har forskare på olika sätt försökt förklara och förstå varför ett kallt krig uppstod mellan de forna allierade i kampen mot fascismen och nazismen. Under den första tiden efter andra världskriget uppfattade inte segermakterna varandra som fiender. Splittringen mellan de allierade växte gradvis fram under efterkrigstidens första år. Svikna förväntningar om samarbete, ömsesidig rädsla och svårigheter att identifiera motpartens avsikter bidrog till att skapa och intensifiera konflikten mellan de allierade, det vill säga å ena sidan Sovjetunionen och å den andra Storbritannien, Frankrike och USA. Med det internationella systemets sammanbrott och uppkomsten av ett omfattande maktvakuum i mitten av Europa var intressekonflikter mellan de forna vapenbröderna oundvikliga. Dessa förstärktes


24

D e l 1 : I s p ä n n i n g s f ä l t e t m e l l a n E U o c h d e t m å n g f a c e t t e r a d e Eu r o p a

och fördjupades på grund av fundamentala ideologiska motsättningar. Det är en allmän uppfattning bland forskare att konflikten mellan Öst och Väst började i Östeuropa. Det kan också råda samstämmighet om att USA faktiskt var villigt att begränsa sin roll i Östeuropa till fördel för Sovjetunionen. USA och Storbritannien var ense om att de stater i Östeuropa som gränsade till Sovjetunionen hade en speciell strategisk betydelse för ryssarna. Polen var det viktigaste landet i Östeuropa för såväl Sovjetunionen som för övriga allierade. För Sovjetunionen skulle Polen fungera som buffert mot Tyskland och Väst. För Storbritanniens del hade man formellt gått i krig för Polen, vilket medförde att det var svårt att acceptera att Sovjetunionen helt hade övertaget i detta land. I både Storbritannien och USA ansågs Polen vara testfallet på om Sovjetunionen ville tillåta demokratiska och oberoende regeringar i Östeuropa. Efter valfusk i Polen 1947 insåg Väst att landet var förlorat till Sovjetunionen. Så såg det europeiska panoramat ut under de första åren efter andra världskriget. ”Scenen var riggad” i Europa för det som skulle bli ett kallt krig. Orsakerna – exempelvis frågan om vem som var den skyldiga – till varför vi fick denna utveckling har i mycket schematiska termer bedömts på tre olika sätt, som också benämnts skolor. Den första och ursprungliga hållningen till Öst– Väst-konflikten – den ortodoxa och traditionalistiska – var den dominerande uppfattningen till mitten av 1960talet. Här bedömdes Sovjetunionen vara den aggressiva makten. Inriktningen dominerades främst av amerikanska forskare. Sovjetunionen var, enligt denna uppfattning, inte bara ute efter att kontrollera hela Europa utan hade även ambitioner att bli en ohotad global stormakt. USA, å andra sidan, var – enligt denna tolkning – defensivt och idealistiskt till sin natur. USA hade under både första och andra världskriget dragits in i krigen mot sin vilja. USA verkade genom Förenta Nationerna och medlade mellan de mest artikulerade huvudfienderna Sovjetunionen och Storbritannien. Detta var således en verklig svart-vit hållning präglad av sin tid.

Den andra skolan hade en diametralt motsatt hållning, och en helt annan bild tonar fram. Boven i dramat denna gång var USA. Här kan vi delvis finna svaret i när skolan etableras. I början av 1970-talet, när kritiken mot USA:s engagemang i Sydostasien var som mest kritiserat, formulerades den revisionistiska skolan – även denna gång främst av amerikanska forskare. Här betonades främst USA:s kapitalistiska ambitioner. Landets utrikespolitiska agerande kunde inte enbart ses som en reaktion på Sovjetunionen, utan det var snarare så att Sovjetunionen styrdes av ett defensivt säkerhetspolitiskt tänkande. Sovjets aggressivitet var en myt. USA däremot var starkare och mera dominerande än någonsin. Stormakten USA använde sig av såväl atombomben som av ekonomiskt stöd för att uppnå sina mål. Det var främst vänsterinriktade forskare som saluförde denna tolkning – de var barn av en tid då USA:s utrikespolitiska och militärstrategiska agerande var starkt ifrågasatt. Några sovjetiska akademiker med avvikande hållning till den officiella sovjetiska politiken var av kända skäl få, om det ens fanns några. Som ofta faller väl sanningen någonstans mittemellan dessa båda ståndpunkter. En tredje inriktning kom att kallas den postrevisionistiska. Något förenklat kom den också att kallas ”kålsuparteorin”, med innebörden att USA och Sovjetunionen var lika skyldiga. Men detta var en feltolkning av teorin. Visserligen betonade postrevisionismen de båda supermakternas växelverkande roll och att de gjorda sina drag i ett slags jämbördigt schackparti med väldigt höga insatser. Men det var ändå kommunismen som var den främsta orsaken till konfrontationen och kapprustningen mellan de båda supermakterna. Att terrorbalansen tog slut var ett fantastiskt framsteg, men det var inte något som Europa hade åstadkommit. Det var i mångt och mycket ett utomeuropeiskt skeende.


K a p i t e l 1 : E u ro pa o c h d e s s e f t e r k r i g s t i d e r

Från kosmos till kaos – en ”globaliserad värld” Det kalla kriget avslutades mycket mer abrupt än det började. ”Ingen insåg vad som var på väg att ske” skulle man kunna säga om utvecklingen under det händelserika året 1989. Samma år firade fransmännen 200-årsjubileet av den franska revolutionen som 1789 med kraft hade sopat undan den gamla regimen och med denna den förstockade tanken att en regim kan legitimera sin existens genom tradition och lång varaktighet. Ödets ironi var att den senaste europeiska revolutionen skulle infalla exakt två hundra år efter den franska. Erich Honecker – den östtyske ledaren – hade i januari samma år med pompa och ståt firat att Östtyskland funnits i fyra decennier och hyllade muren som han spådde skulle existera ytterligare femtio eller hundra år. Ett år senare var han borta och redan historia. Och snart skulle även hans land upphöra att existera. Det finns många exempel på det årets felaktiga prognoser om framtiden. Europa och världen i övrigt famlade inför en osäker framtid. Den bipolära världen hade varit trygg i bemärkelsen att den var stabil och förutsägbar. Terrorbalansen hade den förtjänsten att det var tämligen klart vem som var vän och vem som var fiende. Muren hade förmågan att ena Europas traditionella motsättningar mellan latinskt och germanskt, mellan atlantiskt och kontinentalt och mellan protestantiskt och katolskt. I efterkrigstidens Europa fördes religiösa och etniska problem åt sidan. Muren skilde ondska från förnuft, från det andra Europa som var ”ociviliserat” och svårt att begripa. Det var svart och vitt och okomplicerat, kanske bäst exemplifierat med att boven i James Bond-filmerna alltid var någon som antingen talade ryska med djup stämma eller någon som åtminstone hade slaviska drag. Idag är filmens huvudfiende mestadels svartmuskiga män med ”mellanöstern-utseende”, vilket säger något om dagens mänskliga ”hotbild”. Övergången från 1980-tal till 1990-tal innebar slutet på en epok och början på en annan. Andra världskriget

25

tog äntligen slut. Formellt sett upphörde andra världskriget först i och med att de båda tyska staterna tillsammans med de forna allierade Sovjetunionen, Frankrike, Storbritannien och USA slutligen och en gång för alla fick reglerat sin inbördes relation samt den så kallade Oder–Neisse-linjen, som löper som gräns mellan Polen och Tyskland. Samtalen gick under den inofficiella benämningen 4 plus 2-samtalen: de fyra allierade samt Väst- och Östtyskland. Polen deltog som observatör. Även om slutet på det kalla kriget uppfattades som plötsligt och abrupt så hade processen tagit sin början ett antal år tidigare. Det gick egentligen enbart några få år mellan den händelse som teoretiskt sett hade kunnat störta världen in i ett tredje världskrig (se s. 23) och avspänningen som ledde fram till Sovjetunionens fall och Väst- och Östeuropas befrielse. Även tolkningen av det kalla krigets slut har skapat olika skolor. Här finns allt från att händelseutvecklingen var ett utslag av Västs triumf – exempelvis Reagans initiativ ”Star wars” – som hade provocerat fram Sovjetunionens ekonomiska, politiska och materiella kollaps, till att om inte Gorbatjov hade kommit till makten hade det kalla kriget aldrig tagit slut.

Reagan och Gorbatjov i Reykjavik 1986.


26

D e l 1 : I s p ä n n i n g s f ä l t e t m e l l a n E U o c h d e t m å n g f a c e t t e r a d e Eu r o p a

Med början hösten 1984 inleddes en tövädersperiod. President Reagan träffade ledarna för den sovjetiska ledningen och det var inte längre tal om att kalla Sovjetunionen ”ondskans imperium”. Kort därpå dog den åldrige sovjetiska ledaren Konstantin Tjernenko, vilket öppnade vägen för en mycket yngre förmåga som dessutom tillhörde en ny generation och var ett oskrivet blad: Michail Gorbatjov. Ledarna för de båda supermakterna påbörjade en serie toppmöten under 1980-talets andra hälft som efter hand ledde till en omfattande nedrustning. Mötet i Reykjavik 1986 fick en enorm uppmärksamhet i hela världen och har senare blivit symbolen för försoningen och dialogen mellan supermakterna. En annan bild dröjer sig också kvar från den här tiden, och det är ögonblicket då den inte så lättimponerade brittiska premiärministern Margaret Thatcher 1984 säger de klassiska orden: ”I like Mr. Gorbachev. We can do business together” (BBC 1984). Att fixera sig vid personer i en händelsekedja förklarar inte nödvändigtvis så mycket. Men i berättelsen om det kalla krigets slut är det oundvikligt att fästa sig vid några av huvudaktörerna. I synnerhet Gorbatjov står ut lite extra. Han införde något som kan kallas reformkommunism i Sovjetunionen. Begreppen perestrojka och glasnost blev nyckelbegrepp eller ”buzzwords” och kopplas intimt samman med Gorbatjovs person. Det förstnämnda innebar en omstrukturering av ekonomin, från kommandoekonomi till ökad ekonomisk frihet. Det andra begreppet står för öppenhet, det fria ordet, och innebar att ryssarna kunde läsa många av sina exilförfattare – som Alexander Solzjenitsyn – eller börja kritisera sin egen regim. Den tredje var en variant på demokratiseringsprocess. Den sovjetiska ledningen ville relativisera kommunistpartiets roll och ge utrymme för kritiska röster utanför den traditionella sovjetiska makten. Gorbatjovs reformer medförde en Gorbatjovfeber över hela världen. Hans bok Perestrojka: ett nytt sätt att se på vårt land och världen (1987) uppmärksammades såväl utanför som innanför Sovjetunionens gränser.

Boken blev i USA utsedd till ”årets bok av en statsman”. Gorbatjovs initiativ hade satt en snöboll i rullning som inte kunde stoppas. De båda Tyskland kunde förenas. Eller snarare: det ena Tyskland gick upp i det andra. Staterna i Central- och Östeuropa gjorde sig fria från Sovjetunionen. Ett svagare Sovjetunionen steg fram. Ett kuppförsök mot Gorbatjov misslyckades 1991. Han hade försökt reformera systemet, inte underminera det. Sovjetunionen upplöstes 1991 och en ny ledare trädde fram, Boris Jeltsin. Den stora frågan hos européerna var: Vad händer nu? Går vi mot en enda stor försoning och ett ideologislut? Eller mot en ny militärisering? Eller mot den amerikanska friheten – mot ”historiens slut” som den, så många gånger citerade, amerikanske politologen Fukuyama kallade slutet på det kalla kriget? Det talades, trots Fukuyamas prediktion, om ”historiens återkomst”. Uppfattningarna och framtidsscenarierna var många. En bild som gärna återkom var att en ny europeisk medeltid stod för dörren; en makthierarki bestående av överlappande politiska auktoriteter, kulturkonflikter och många maktcentrum. Det kalla krigets kosmos hade enligt denna uppfattning avlösts av ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt kaos. Naturligtvis hade historien varken tagit slut, lämnat Europa eller för den delen kommit tillbaka, även om Jugoslavienkrisen under 1990-talet med sin ohämmade nationalism och sitt brutala våld påminde européerna om det förflutna. Men som en följd av en ny internationell ordning förändrades Europas plats i historien. Europa är sedan tjugo år tillbaka inte längre delat. Kontinenten intar inte hellre längre den centrala roll som den gjorde innan det kalla kriget inleddes. Det är i ljuset av dessa förutsättningar som vi ska förstå varför de europeiska staterna som ingick i den europeiska gemenskapen samlades i Maastricht för att göra en positionsbestämning inför framtiden efter det att Sovjetunionen hade upplösts. Händelseutvecklingen var intensiv. På mycket kort tid hade, som vi redan sett, tre stater blivit 23. Det medeltida mönstret tycktes mer


K a p i t e l 1 : E u ro pa o c h d e s s e f t e r k r i g s t i d e r

aktuellt än någonsin. Utvecklingen hotade stabiliteten i Europa. Ett ”kleinstaaterei” var på väg att bildas i Europa med en integrerande västlig del och en sönderfallande östlig del. Syftet var att samlas av såväl interna som externa skäl. Det var påtagligt från framför allt Storbritanniens och Frankrikes sida hur stor oron var för hur det förenade Tyskland skulle hanteras. De historiska erfarenheterna av vad en stark tysk stat mitt i Europa kunde åstadkomma var inte glömda. Även bortsett från Hitlertyskland och dess agerande hade ju förra seklets tyska kejsardöme efter endast två decennier gått in i en expansiv fas som till sist stegrades till öppen aggression och krig. Det var sådana historiska erfarenheter som fick den brittiska premiärministern Margaret Thatcher att i mars 1990 kalla historiker och statsvetare till konferens för att analysera tysk mentalitet och kulturella särdrag. Den övergripande frågeställningen var: Vilken väg kommer 1990-talets Tyskland att ta? Den brittiska oron inför det förenade Tyskland och dess förväntade ökade makt i Centraleuropa delades av

Stiliserad karta över europeisk medeltid med dess myller av småstater (”kleinstaaterei”).

27

flera andra europeiska stater, till exempel Frankrike och Polen, bara för att nämna några. Frankrike kände sig hotat då dess hegemoni som den ledande europeiska staten hotades och skulle upphöra; Polen eftersom det mer än andra stater hade fått uppleva konsekvenserna av ett expanderande Tyskland. Det fanns även under den första tiden efter att de tyska staterna förenats en potentiell minoritetskonflikt i Polen. Att detta skulle leda till en konflikt mellan Polen och Tyskland var knappast sannolikt, tvärtom. Tyskland hade planer på att få med Polen i den satsning som tyskarna nu gjorde på det europeiska samarbetet. Nyckelordet för det förenade Tyskland – med en befolkning på 80 miljoner – var stabilitet, pålitlighet, förutsägbarhet och samarbete. Förbundsrepubliken hade i flera decennier byggt sin övergripande utrikespolitik på multilaterala lösningar. Därför var staten också en av de ivrigaste tillskyndarna av ett alltmer integrerat Europa via det redan etablerade samarbetet. Frankrike, Tysklands närmaste allierade i flera decennier, hade å andra sidan varit ”ensam herre på täppan” i Västeuropa


Det europeiska projektet

politik och juridik – historia och framtid

Att förstå den Europeiska unionen – var den har sina rötter och hur den fungerar – är inte det lättaste. Ändå är det en absolut nödvändig kunskap att tillägna sig för att som enskild individ kunna navigera i dagens Europa. Syftet med denna bok är att beskriva, begripliggöra och analysera det europeiska projektet – EU. Boken är flervetenskaplig i det att såväl historiska och juridiska som statsvetenskapliga perspektiv har styrt upplägget och framställningen.  Tack vare dessa olika disciplinära infallsvinklar ger boken en allsidig och nyanserad bild av EU:s tillblivelse, framväxt och funktion.   Boken är uppdelad i fyra delar som täcker in olika aspekter av den Europeiska unionen: • En historisk del som ger den europeiska samtiden och framtiden en grund att stå på. • En del som beskriver, analyserar och förklarar EU som politiskt system. • En del med fokus på EU som juridiskt system och EU som rättsordning. • En del som tar upp och diskuterar på vilket sätt vi ska förstå EU:s agerande i en alltmer globaliserad värld. Boken är central läsning för studenter i statsvetenskap, Europakunskap, sociologi och juridik, men också för alla som vill lära sig mer om EU:s bakgrund och verkningssätt. Bokens författare är statsvetaren Rikard Bengtsson, verksam vid Lunds universitet, juristen Linda Gröning, verksam, vid Universitetet i Bergen, juristen Ola Zetterquist, verksam vid Göteborgs universitet, den brittiske statsvetaren Ian Manners, verksam vid Roskilde Universitet och historikern Hans-Åke Persson, verksam vid Roskilde Universitet.

Best.nr 47-09669-5

Tryck.nr 47-09669-5-00


9789147096695