9789127149076

Han Kang (f. 1970 i Kwangju, Sydkorea) är en mångfaldigt prisbelönt poet och författare. Levande och döda vann English Pen Award. Vegetarianen, som utkommer på svenska 2017, belönades med årets internationella Bookerpris och blev Han Kangs stora genombrott utanför Sydkorea. Hennes romaner utkommer nu på en rad språk.

LEVANDE OCH DÖDA HAN KANG

Det är 1980, platsen är Kwangju i Sydkorea. Hundratals studenter som protesterat mot regimen har just mördats av militären i en massaker. Bland de döda kropparna vandrar en femtonårig pojke, Dong-ho, omkring, och letar efter sin vän.

När han hittar honom, kommer han då att vara levande eller död? Och vad händer med själen hos den som slutat leva?

I samma tradition som Svetlana Aleksijevitj tar Han Kang på sig uppgiften att vittna om de händelser som format hennes samhälle. Hennes lyriska roman frågar vad en människa är, berättar om vår kapacitet för grymhet och ömhet. Sorgen kan förlama, men här finns också en mäktig drivkraft att berätta och ge mänskligheten tillbaka till de som berövats den.

» En ovanlig och enastående bok… Levande och döda upprör, engagerar, och viktigast av allt, ger rösten åter till de som tystats. « ✴ The Observer ✴

» Ett mästerverk, berättartekniskt och känslomässigt … Ett samtal som vi sällan hör båda sidor av: de levande talar till de döda, och de döda svarar « ✴ Sunday Telegraph ✴ » En uppslitande resa … Bara i kraft av att finnas är Levande och döda en viktig, nödvändig, bok … Enastående. « ✴ The National ✴

LEVANDE OCH DODA HAN KANG

» På klar, lyrisk och sinnlig prosa … levandegör Han både kraften i den kollektiva andan … och förmågan hos brutala regimer att förinta den. « ✴ The Literary Review ✴ » Brännande … [Han] fångar den paradox det innebär att vara människa: den köttlika, djuriska reduceringen av vår mänsklighet – de döda kropparna i bokens första kapitel – ställs mot vår kapacitet att älska och lida för våra principer, och dö för dem; det som gör oss verkligt mänskliga … boken vill förena det personliga med det politiska. « ✴ The Independent ✴

ISBN 978-91-27-14907-6

Omslag: Klara Gunnarsson Studio Midnatt 9 789127 149076

LevandeOchDöda_Tryckfil_Textkonturer.indd 1-5

2016-09-14 00:26

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 2

2016-09-12 14:38

Förord

I början av 1980 var Sydkorea en krutdurk som bara väntade på att antändas. President Park Chung-hee, generalen som hade styrt landet sedan kuppen 1961, hade bara några månader tidigare mördats av chefen för sin egen underrättelsetjänst. Som arkitekten bakom det så kallade ”Miraklet vid Hanfloden” – Sydkoreas snabba omvandling från utfattigt och krigshärjat till ett fullt industrialiserat och ekonomiskt framgångsrikt land – hade Park vunnit stöd i vissa kretsar, men de många brotten mot mänskliga rättigheter gjorde att han aldrig blev verkligt populär. Några år tidigare hade han fallit för den klassiska auktoritära frestelsen att tillgripa alltmer repressiva åtgärder, inklusive att kasta ut den gamla konstitutionen och ersätta den med en ny som innebar att landet de facto blev en diktatur. År 1979 började det knaka i fogarna och när Park införde krigslagar som svar på demonstrationer i södra delen av landet, sågs det av somliga som ett tecken på att något måste göras.

5

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 5

2016-09-12 14:38

Men mordet var ingen seger för demokratin. I Parks ställe inträdde hans protegé Chun Doo-hwan, ännu en armégeneral med bestämda åsikter om hur ett folk skulle styras. I maj 1980 använde Chun rykten om nordkoreansk infiltration som ursäkt för att utsträcka krigslagarna till hela landet, stänga universiteten, förbjuda politiska aktiviteter och ytterligare inskränka pressfriheten. Efter nästan två decennier med Park Chung-hee kände syd­ koreanerna igen en diktator när de såg en.

I staden Kwangju anslöt sig fler och fler till studentdemonstrationerna, däribland människor för vilka landets ”mirakulösa” industrialisering hade inneburit att slita hårt under riskfyllda förhållanden och för vilka den framväxande fackföreningsrörelsen hade lett till en större politisk medvetenhet. Fallskärmsjägare sattes in för att ta över efter polisen, men deras brutalitet mot obeväpnade civila ledde till att än fler slöt upp bakom folkmilisen. Tillsammans lyckades man uppnå en kort respit under vilken armén drog sig tillbaka från staden.

Eldstrider, hjältedåd, David och Goliat – detta är Kwangjuupproret så som det redan har skildrats i otaliga filmer, och en mindre författare kunde ha frestats att inleda med den sortens ytligt anslående bilder. Han Kang inleder med döda kroppar. Liggande i rader, stinkande, oidentifierade och därför obegravda, utgör de ett både logistiskt och ontologiskt problem. Växlingarna i originalet mellan ord vars innebörd glider från ”lik” eller ”död kropp” till ”död människa” eller helt enkelt 6

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 6

2016-09-12 14:38

”kropp”, antyder en obestämbarhet som leder tankarna till Antigone. I en koreansk kontext kan detta också kopplas till animistiska föreställningar och till tanken att kropp och själ är ett – att våld mot kroppen också är ett angrepp på den ande eller själ som ger kroppen liv. En viktig aspekt av de avskyvärda brott som begicks i Kwangju var att våldet mot dessa kroppar och sättet på vilket de dumpades eller gömdes undan gjorde att de inte kunde identifieras, och att deras anhöriga därför inte kunde utföra de påbjudna begravningsritualerna.

Romanen är ovanlig även i sin genomlysning av demokratirörelsens komplexa bakgrund. Han Kang väljer att göra detta indirekt, genom romangestalternas upplevelser snarare än som en torr historisk redogörelse. Dels finns här en klassdimension, varav en stor del rör sig under romanens yta. Som i kapitlet ”Fången”, som med subtila medel skildrar hur ett överlevande tortyroffer ur arbetarklassen pressas av en universitetsprofessor till att återuppväcka traumatiska minnen för en avhandlings skull.

Romanen lyfter också fram hur nyligen fackanslut­na fabriksarbeterskor var bland de som mest högljutt propagerade för förändring, varför regimen kunde utmåla upproret som en kommunistisk komplott orkestrerad av nordkoreanska spioner och därmed legitimera brutaliteten med vilken det slogs ner.

Här ryms även genusfrågor, som i ”Fabriksarbeterskan” som berättar om en kvinnogrupp som har brutit sig ur facket och bildat sin egen förening, och belyser 7

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 7

2016-09-12 14:38

det faktum att kvinnliga arbetare behandlades ännu mer orättfärdigt än de manliga.

En annan viktig aspekt av upproret är den regionala.

Det var ingen slump att de första protesterna och det värsta våldet skedde i de sydligaste delarna av landet, ett område med en lång historia av både politiskt oliktänkande och underrepresentation i centralregeringen. Det kan också förklara varför upproren slogs ner så brutalt och varför regimen så länge lyckades mörklägga de exakta detaljerna och siffrorna kring det som hände. Det var inte förrän 1997 som massakern fick en officiell minnesdag, men antalet offer är än i dag en omstridd fråga.

Att ifrågasätta de officiella siffrorna var till en början straffbart, och de har fortfarande inte reviderats trots att de är betydligt lägre än vad som rapporterats i utländsk press. Vad gäller mentalitet om än inte geografi låg Kwangju tillräckligt långt från Seoul för att framstå som avlägset – samma slags mentala avstånd som mellan London och Nordirland vid tiden för massakern den blodiga söndagen 1972.

Han Kang är född och uppvuxen i Kwangju, och hennes personliga koppling till ämnet innebär att skrivandet av romanen var en oundvikligt känsloladdad och plågsam process. Hon var angelägen om att översättningen skulle återge originalet i all dess komplexitet och undvika att sensationalisera den sorg och förnedring som drabbade staden. Den djupa empati hon känner för sina gestalter kommer kanske starkast till uttryck i kapitlet 8

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 8

2016-09-12 14:38

”Pojkens mor”, där en gammal kvinna tänker tillbaka på de händelser som tog hennes sons liv.

I Levande och döda har det förflutna, liksom de dödas kroppar, inte förblivit begravt. Gestalternas förträngda trauman bryter hela tiden in i form av minnen. Ett av det koreanska språkets ord för ”att minnas” betyder bokstavligen ”stiga till ytan” – just den sorts plötsliga och ofta suddiga hågkomst som är oftast förekommande i Han Kangs bok. Romanens kronologi är en komplicerad väv med ständiga glidningar mellan då och nu och det förflutna tränger oavbrutet in i eller överskuggar nuet.

För att behålla dessa tempusskiftningar utan att förvirra läsaren har underrubriker och en annan styckeindelning än i originalet använts här och var i översättningen [till engelskan. Det är denna version som här föreligger i svensk översättning, reds. anm]. År 2013, när Park Chung-hees dotter Park Geun-hye blev president, steg det förflutna upp till ytan och ryckte bort plåstren på gamla sår hos människor som liksom Han Kang kommer från Kwangju. Hennes roman är en både personlig och politisk reaktion på denna senaste utveckling samt en påminnelse om de handlingar vi människor är kapabla till, de brutala och de ömsinta, de låga och de ädla.

Deborah Smith

9

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 9

2016-09-12 14:38

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 10

2016-09-12 14:38

1 Pojken. 1980

”Det ser ut att bli regn”, muttrar du för dig själv.

Vad gör vi om det börjar vräka ner?

Du sluter ögonen så att bara en smal strimma ljus sipprar in och kisar mot ginkgoträden framför Provinskontoret. Som om vinden är på väg att anta synlig form mellan deras grenar. Som om regndropparna som väntar i luften håller andan innan de i vilket ögonblick som helst kommer att skälva ner, glittrande likt juveler.

När du öppnar ögonen igen blir trädens konturer vaga och suddiga. Du kommer snart att behöva glasögon. Den tanken avbryts tillfälligt av ropen och applåderna som bryter ut borta vid fontänen. Synen blir kanske aldrig sämre än den är nu, du kanske kommer att slippa glas­ ögon trots allt.

Om du vet ditt eget bästa går du hem, nu på momang­ en. Hör du vad jag säger?

11

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 11

2016-09-12 14:38

Du ruskar på huvudet, försöker göra dig kvitt minnet, vreden som färgade din brors röst. Från högtalarna framför fontänen hörs den klara bestämda rösten hos den unga kvinna som håller i mikrofonen. Du kan inte se fontänen från där du sitter, på trappan upp till den kommunala idrottshallen. Du skulle vara tvungen att gå runt till byggnadens högra sida för att ens få en avlägsen skymt av minnesceremonin. Så du bestämmer dig för att sitta kvar där du är och bara lyssna. ”Bröder och systrar, i dag kommer våra anhöriga att föras hit från Röda korsets sjukhus.”

Sedan anför kvinnan folkmassan som har samlats på torget i nationalsången. Hennes röst drunknar snart i mängden, tusentals röster som läggs ovanpå varandra, ett torn av ljud som stiger mot himlen. Melodin svingar sig upp till en högsta höjd, bara för att åter dala ner igen.

Din egen lågt mumlande stämma är knappt hörbar.

I morse, när du ville veta hur många döda som skulle transporteras från Röda korsets sjukhus i dag, var Jinsus svar inte utförligare än det behövde vara: trettio.

Medan nationalsångens blytunga massa stiger och faller, stiger och faller, kommer trettio kistor att lyftas ner från lastbilarna, en efter en. De kommer att placeras bredvid de tjugoåtta som du och Jin-su ställde ut på förmiddagen, i en rad som sträcker sig hela vägen från idrottshallen till fontänen. Innan gårdagskvällen hade tjugosex av de åttiotre kistorna i hallen fortfarande inte burits ut för den kollektiva minnesceremonin. I går kväll hade den 12

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 12

2016-09-12 14:38

siffran stigit till tjugoåtta, efter att två familjer hade dykt upp och identifierat varsitt lik, som därpå hade lagts i varsin kista med en ofrånkomligt hastig och improviserad version av de sedvanliga riterna. Efter att ha skrivit upp de dödas namn och kistnummer i din anteckningsbok skrev du ”kollektiv minnesceremoni” inom parentes; Jin-su hade bett dig att noggrant notera vilka kistor som redan hade gått igenom ceremonin för att undvika att samma kistor bars ut två gånger. Du hade velat gå dit och titta på, bara den här gången, men han hade sagt åt dig att stanna kvar utanför idrottshallen. ”Det kanske kommer någon och letar efter en anhörig medan ceremonin pågår. Vi behöver någon som vaktar ingången.”

De andra som du har arbetat tillsammans med, alla äldre än du, närvarar vid ceremonin. Med svarta band fastnålade på bröstets vänstra sida följer de sörjande, som vakat i flera nätter vid kistorna, efter i en långsam, stel procession, likt fågelskrämmor stoppade med sand eller trasor. Eun-sook dröjde sig kvar och när du sa: ”Det är okej, du kan följa med dem”, skrattade hon och blottade en sned tand. Varenda gång hon kände sig generad gav hon till ett nervöst skratt, och den där tanden fick henne alltid att se en smula illmarig ut. ”Jag är bara med i början, och kommer direkt tillbaka sedan.”

När du är ensam kvar sätter du dig på ett av trappstegen som leder upp till idrottshallen och placerar anteck13

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 13

2016-09-12 14:38

ningsboken i knät, en improviserad historia vars omslag utgörs av ett stycke hopvikt svart halmpapper. Betongtrappans kyla tränger in genom dina tunna tränings­ overallsbyxor. Din gymnastikjacka är knäppt ända upp i halsen och du håller armarna hårt korsade över bröstet.

Hibiskus och tre tusen ri med blomsterprunkande berg och floder.

Du slutar sjunga med i nationalsången. ”Blomsterprunkande berg och floder” får dig att tänka på ett av tecknen i den raden, det som betyder ”blomsterprunkande”, ryeo, ett av dem du lärde dig på lektionerna i kinesisk skrift.

Det har ovanligt många streck; du tvivlar på att du kommer ihåg hur man skriver det. Utifrån det kinesiska sättet att skriva frasen skulle den också kunna utläsas som ”berg och floder där blommorna prunkar” eller ”berg och floder som prunkar som blommor”. För din inre syn trängs tecknet för ryeo undan av bilden av stockrosor, samma sort som växer i dina föräldrars trädgård och som på sommaren skjuter upp över huvudet på dig. Långa, stela stjälkar med blommor som vecklar ut sig likt små vita tyglappar. Du sluter ögonen för att se dem tydligare.

När du gläntar en aning på ögonlocken skälver ginkgoträden utanför Provinskontoret i vinden. Än så länge har inte en droppe regn fallit.

14

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 14

2016-09-12 14:38

Nationalsången är slut, men det tycks ha uppstått något problem med kistorna. Kanske är de helt enkelt för många. Förtvivlad gråt hörs svagt mitt i uppståndelsen.

Kvinnan som håller i mikrofonen föreslår att alla ska sjunga Arirang medan de väntar på att allt blir klart med kistorna.

Du som övergav mig här ska få ont i fötterna innan du ens har gått tio ri …

När sången har klingat ut säger kvinnan: ”Låt oss hålla en tyst minut för de döda.” Sorlet från den flertusenhövdade skaran upphör lika omedelbart som om någon hade tryckt på en knapp, och tystnaden som följer känns chockerande total. Du reser dig upp för den tysta minuten och går sedan uppför trappan till huvudingången där en av dörrarna har lämnats öppen. Du tar upp munskyddet ur byxfickan och sätter på det.

De här vaxljusen hjälper inte det minsta.

Du stiger in i idrottshallen och tvingar tillbaka en våg av illamående när stanken sköljer över dig. Det är mitt på dagen, men det är så skumt därinne att det påminner mer om dunkelt skymningsljus. De kistor som redan gått igenom minnesceremonin står prydligt uppställda nära dörren, och nedanför det stora fönstret ligger trettiotvå döda människor vars kroppar ingen anhörig har identifierat än och som därför ännu inte har placerats i en kista.

15

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 15

2016-09-12 14:38

Var och en är täckt av ett vitt skynke. Vaxljus nedstuckna i tomflaskor fladdrar stilla bredvid deras huvuden.

Du går längre in i salen, mot en rad med sju lik som ligger lite avsides. Medan de övriga har sina skynken uppdragna endast till halsen, nästan som om de sover, är dessa helt täckta. Deras ansikten blottas bara då någon kommer och letar efter en ung flicka eller ett barn. Åsynen av dem är annars för brutal för att utsätta någon för den. Även bland dessa finns olika grader av fasa. Värst är liket i det bortersta hörnet. När du först såg henne kunde man fortfarande se att hon var en ganska liten kvinna någonstans mellan arton och tjugotre; nu har hennes ruttnande kropp svällt upp och är lika stor som en vuxen mans.

Varje gång du drar bort tygskynket åt någon som kommit för att leta efter en dotter eller yngre syster chockas du över hur oerhört snabbt förruttnelsen går. Djupa sår löper från pannan ner till vänster öga, från kindbenet till käken, från vänster bröst till armhålan, långa gapande jack där köttet är blottat. Höger sida av huvudet är helt krossat, förmodligen av en batong, och man ser hjärnan innanför skallbenet. Dessa öppna sår var det första som ruttnade, följt av de många blåmärkena på hennes misshandlade kropp. Hennes tår, med genomskinligt nagellack, hade inga yttre skador och var opåverkade till en början, men allt eftersom svartnade de och svällde upp likt tjocka bitar av ingefära. Den veckade kjolen med sitt mönster av små vattendroppar, som förut nådde ner till vaden, täcker inte ens hennes uppsvällda knän längre.

16

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 16

2016-09-12 14:38

Du går tillbaka till bordet vid dörren för att hämta ett nytt ljus från lådan och återvänder därefter till kroppen i hörnet. Du tänder det nya ljusets bomullsveke på den nedsmälta ljusstump som flämtar bredvid liket. När veken fattar eld blåser du ut det döende ljuset, tar ut det ur glasflaskan och ersätter det med det nya, försiktigt, så att du inte bränner dig.

Med handen sluten om den ännu varma ljusstumpen böjer du dig fram. Du försöker hålla stanken ifrån dig och ser djupt in i den nya lågan. Den fladdrar oupphörligt och påstås bränna bort lukten av död som hänger likt en tät dimma i rummet. Det är något förhäxande med den brandgula glöden i lågans mitt, hettan därinne är uppenbar för ögat. Du fokuserar blicken ytterligare och koncentrerar dig på det lilla blåskiftande område som omsluter veken. Dess skälvande form påminner om ett hjärta eller kanske en äppelkärna.

Du rätar på dig, står inte längre ut med stanken. Medan du ser dig omkring i det dunkla rummet dröjer du med blicken vid vart och ett av ljusen som flämtar bredvid liken, likt pupiller i tysta ögon.

Plötsligt slås du av en undran: Vad händer med själen när kroppen dör? Hur länge dröjer den kvar vid sitt forna hem?

Du tar en ordentlig överblick över rummet för att försäkra dig om att inga andra ljus behöver bytas ut och går mot dörren.

När en levande människa tittar på en död människa, 17

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 17

2016-09-12 14:38

skulle då inte den dödes själ också kunna finnas där bred­ vid kroppen och blicka ner på sitt eget ansikte?

Strax innan du stiger ut genom dörren kastar du en blick över axeln. Det finns inga själar här. Bara tystade lik och den fasansfulla stanken av förruttnelse.

I början förvarades kropparna inte i idrottshallen utan i korridoren utanför Provinskontorets besvärsnämnd.

Där fanns två unga kvinnor, båda ett par år äldre än du, den ena klädd i skoluniform med bred krage och den andra i vanliga kläder. Du bara stirrade, för ett ögonblick mindes du inte varför du var där, medan de tvättade de blodiga ansiktena med en fuktig trasa och kämpade med att räta ut de stela armarna för att få dem att ligga rakt utmed sidan på liken. ”Kan jag hjälpa dig med något?” frågade kvinnan i skoluniform. Hon drog ner munskyddet till hakan när hon vände sig om mot dig. De runda ögonen var det vackraste hos henne, även om de var en aning utstående, och håret var uppdelat i två flätor ur vilka oräkneliga korta lockiga hårstrån hade lösgjort sig. Håret var fuktigt av svett och låg klistrat mot pannan och tinningarna. ”Jag letar efter en vän”, sa du, och räckte fram handen som du hade använt för att hålla för näsan, ovan som du var vid lukten av blod. ”Skulle ni ses här?” ”Nej, han är en av dem som …” ”Jag förstår. Kom in och titta om du vill.”

18

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 18

2016-09-12 14:38

Du granskade systematiskt ansiktena och kropparna hos det tjugotal människor som låg utmed väggen i korridoren. Du var tvungen att titta noga för att vara säker; snart började du bli trött i ögonen och du blev tvungen att blinka för att försöka fokusera blicken igen. ”Är han inte här?” frågade den andra kvinnan och rätade på sig. Hon hade kavlat upp ärmarna på sin ljusgröna blus till armbågarna. Du hade utgått från att hon var i ungefär samma ålder som den unga kvinnan i skoluniform, men när du såg henne utan munskydd insåg du att hon var äldre, snarare drygt tjugo. Hennes hy var en smula glåmig och hon hade en lång och smäcker hals. Men blicken var tuff och livfull. Och det fanns inget mjukt i hennes röst. ”Nej.” ”Har du försökt med bårhuset på universitetssjuk­ huset eller Röda korsets sjukhus?” ”Ja.” ”Din väns föräldrar, då?” ”Hans mor lever inte och hans far arbetar i Daejeon; han bor i vårt annex tillsammans med sin äldre syster.” ”Går det fortfarande inte att ringa fjärrsamtal?” ”Nej, jag har försökt flera gånger.” ”Men din väns syster då?” ”Hon har inte varit hemma sedan i söndags, jag kom hit för att leta efter henne också. En av våra grannar sa att de såg min vän bli skjuten av soldaterna i går.” ”Kan han inte bara ha blivit sårad och hamnat på sjukhus?” inflikade kvinnan i skoluniform utan att titta upp.

19

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 19

2016-09-12 14:38

Du skakade på huvudet. ”I så fall skulle han ha hittat ett sätt att ringa till oss.

Han skulle ha förstått att vi var oroliga för honom.” ”Kom förbi i morgon igen och några dagar fram­över”, sa kvinnan i den ljusgröna blusen. ”Tydligen ska alla döda föras hit från och med nu. De säger att det inte finns mer plats på bårhusen.”

Kvinnan i skoluniform torkade av ansiktet på en ung man vars hals hade skurits upp av en bajonett. Hans röda gomspene stack fram. Hon slöt hans stirrande ögon genom att stryka handen över dem, sköljde ur trasan i en hink med vatten och kramade ur den. Vattnet som rann ut var mörkt av blod. Kvinnan i den gröna blusen reste sig. ”Vad sägs om att hjälpa till här, ifall du har tid?” frågade hon. ”Bara i dag. Vi har inte tillräckligt med folk.

Det är inte svårt … du behöver bara klippa skynken av det där tyget där borta och använda dem till att täcka över kropparna. Och när någon kommer och letar efter en vän, som du gjorde, drar du bort skynket igen. Ansiktena är svårt skadade, så de behöver undersöka kropparna och kläderna noga för att kunna avgöra om det är den de tror att det är.”

Från den dagen var du en i teamet. Som du hade gissat gick Eun-sook sista året på gymnasiet. Seon-ju, kvinnan i den gröna blusen, var maskinsömmerska på ett damskrädderi vid stadens stora shoppinggata; nu stod hon utan arbete efter att chefen hade bestämt att han och 20

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 20

2016-09-12 14:38

hans son, som hade studerat vid ett av universiteten, skulle åka till en släkting utanför staden. Både Eun-sook och Seon-ju hade gått till Jeonnams universitetssjukhus för att ge blod efter att ha hört ett megafonmeddelande på gatan om att människor dog av blodförlust. Där fick de veta att man behövde hjälp på Provinskontoret, som hade tagits över av folket, och i den allmänna förvirringen hade de tagit på sig uppgiften att ta hand om liken.

I klassrummet, där eleverna var placerade i storleksordning, satt du alltid allra längst fram – du var med andra­ord kortast. För två månader sedan, när du började nian, hade du äntligen kommit i puberteten, fått en något djupare röst och skjutit hyfsat i höjden, men du såg fortfarande yngre ut. Första gången Jin-su fick se dig i ledningsrummet, där han på grund av sina arbetsuppgifter oftast höll till, såg han förvånad ut. ”Du går i sjuan, inte sant? Det här är inget ställe för dig.” Jin-sus tunga ögonlock och långa ögonfransar var nästan feminina. Han studerade vid universitetet i Seoul, men det var stängt tills vidare, så han hade rest ner till Kwangju. ”Nej”, svarade du. ”Jag går i nian. Och jag har inga problem med arbetet här.”

Du försökte inte vara kaxig. De uppgifter du hade tilldelats var inte särskilt krävande. Seon-ju och Eun-sook hade redan gjort det mesta av det tunga arbetet med att täcka plywood- eller polystyrenskivor med plast och därefter lyfta upp kropparna och lägga dem på skivor21

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 21

2016-09-12 14:38

na. De tvättade också de dödas halsar och ansikten med en tygtrasa, drog en kam genom det toviga håret för att snygga till det så gott det gick och svepte sedan in kropparna i plast i ett försök att hålla lukten stången. Under tiden tilldelade du varje lik ett nummer och antecknade kön, ungefärlig ålder, vilka kläder de hade på sig och vilken typ av skor. Sedan skrev du motsvarande nummer på en papperslapp, nålade fast det på likets bröstkorg och täckte det upp till halsen med ett av de vita tygstyckena. Eun-sook och Seon-ju hjälpte dig sedan att släpa bort dem till väggen. Jin-su, som ständigt tycktes vara på språng, stegade fram till dig flera gånger om dagen för att föra över informationen som du hade skrivit ner i anteckningsboken till anslag som sattes upp utanför huvudingången. Många av dem som kom för att leta efter anhöriga hade antingen själva sett anslagen eller hört om dem från någon annan. De gånger som sökandet gav resultat ställde du dig på respektfullt avstånd och väntade tills snyftandet och gråten upphörde. Eftersom de båda kvinnorna bara gjorde det allra nödvändigaste med liken ankom det på de sörjande att sätta på dem nya kläder och stoppa bomull i deras näsor och öron. När de väl hade klätts på och lagts i en kista var det ditt jobb att se till att de transporterades till idrottshallen och att skriva ner alla detaljer i din anteckningsbok.

Det enda momentet i proceduren som du inte begrep dig på var nationalsången, som sjöngs under en kort och informell minnesceremoni för de sörjande familjerna 22

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 22

2016-09-12 14:38

e­ fter att deras döda anhöriga hade lagts i sina kistor. Det var också märkligt att se Taegukgi, nationsflaggan, bredas ut och knytas fast på varje kista. Varför sjöng man nationalsången för människor som hade dödats av soldater? Varför täcktes kistorna med Taegukgi? Som om det inte var nationen själv som hade mördat dem.

När du försiktigt gav uttryck för dessa funderingar blev Eun-sooks runda ögon ännu större. ”Men generalerna är rebeller, deras maktövertagande var olagligt. Du måste ha sett hur folk blev misshandlade och nedstuckna mitt på ljusa dagen, till och med skjutna. De vanliga soldaterna lydde bara sina överordnades ­order. Hur kan du kalla dem för nationen?”

Det hon sa gjorde dig förvirrad, som om det besvarade en helt annan fråga än den du hade velat ställa.

Samma eftermiddag blev en mängd lik identifierade och till sist pågick flera olika liksvepningsceremonier samtidigt på olika ställen i korridoren. Medan nationalsången ekade likt en refräng på rundgång och den ena versen krockade med den andra mot en oavbruten fond av gråt, lyssnade du med återhållen andedräkt på den dissonans som detta gav upphov till. Som om det äntligen skulle hjälpa dig att förstå vad nationen egentligen var.

Nästa morgon bar du och de båda kvinnorna ut flera av de mest förruttnade kropparna till gården bakom Provinskontoret. Det skulle komma så många nya kroppar att det inte fanns plats för dem därinne. Jin-su störtade 23

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 23

2016-09-12 14:38

ut från ledningsrummet och ville veta vad ni hade tänkt göra om det regnade.

Han svepte bekymrat med blicken utmed korridoren där liken låg med fötterna upptryckta mot väggen. Seonju hakade loss munskyddet. ”Det är för trångt här”, sa hon, ”det går bara inte. Det kommer troligtvis fler kroppar i kväll, och vad gör vi då?

Vad tror du om idrottshallen? Finns det inte plats där?”

Mindre än en timme senare dök fyra män upp, utskickade av Jin-su. De måste ha stått på vakt någonstans, eftersom de bar gevär över axeln och hade visirförsedda hjälmar som kravallpolisen hade lämnat efter sig. Medan de lastade in kropparna i en lastbil packade du och de båda kvinnorna ihop allt det övriga. Du följde efter lastbilen bort till idrottshallen, promenerade i sakta mak i den sköna morgonsolen. När du passerade under de ännu inte fullvuxna ginkgoträden sträckte du dig automatiskt upp och drog i grenarna; de lägsta strök mot din panna.

Eun-sook gick i täten och var den första som gick in i idrottshallen. När du kom in såg du att hon hade hejdat sig inför åsynen av alla kistor som fyllde salen. Bomullsvantarna som hon höll i handen var fläckade av mörkt blod. Seon-ju, som var sist in, klev runt dig och band upp sitt axellånga hår med en sjalett. ”Jag hade inte fattat att de tog hit allihop … att se alla på en gång så här, herregud, vad många de är.”

Du såg dig omkring på de sörjande, som låg på knä i täta rader. Varje familj hade ställt ett inramat porträtt av 24

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 24

2016-09-12 14:38

den döde på kistan som de vakade vid. En del av kistorna hade dessutom ett par fantaflaskor stående bredvid varandra vid huvudänden. I den ena flaskan hade man satt en bukett vita blommor, i den andra ett ljus.

När du samma kväll frågade Jin-su om han kunde få tag i ett paket vaxljus, nickade han energiskt. ”Precis, vaxljus, det kommer att få bort stanken.”

Så fort du sa till Jin-su att det var något ni behövde – det kunde vara bomullstyg, träkistor, papper, flaggor – skrev han upp det i sin anteckningsbok, och redan samma dag, till synes ur tomma intet, dök det upp. Han berättade för Seon-ju att han varje morgon gick till antingen Daein- eller Yangdongmarknaden, och var det något som inte gick att få tag på där gick han och snokade upp det i snickeriverkstäder, på begravningsbyråer och hos klädeshandlare runt om hela staden. Det fanns fortfarande mycket pengar kvar från de bidrag som hade samlats in på mötena, och när han sa att han representerade Provinskontoret var det många som gav honom en ordentlig rabatt på det han behövde, och ibland fick han det helt gratis. Så pengar var inget problem. Men det fanns inga kistor kvar i staden, så han hade samlat ihop så mycket plywood som de trodde att de skulle behöva och nu höll snickarna på att tillverka en ny uppsättning.

Samma morgon som Jin-su kom med tändstickor och fem paket med vardera femtio ljus, snokade du igenom varenda vrå i huset och samlade ihop alla tomflaskor du kunde hitta för att använda som ljusstakar. De sörjande 25

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 25

2016-09-12 14:38

köade framför bordet vid ingången medan du tände ljusen och stack ner dem i flaskorna. Sedan tog de med sig flaskan till sin kista och ställde det vid huvudänden. Det fanns vaxljus så det räckte och blev över. Det räckte till och med till de ännu inte identifierade liken och de kistor som inte hade någon som vakade vid dem.

Varje morgon anlände nya kistor till idrottshallen, där ett gemensamt minnesaltare hade ställts upp. De som nu kom var de som hade dragit sin sista suck medan de vårdades på sjukhuset. När de anhöriga kom med kistorna, som de sköt på dragkärror – var det svett eller tårar som glänste i deras ansikten? – blev du tvungen att flytta dem som redan var där närmare varandra för att skapa mer utrymme.

På kvällarna kom de som hade blivit dödade i förstäderna, i konfrontationer med armén. De hade fallit offer för soldaternas kulor och antingen dött ögonblickligen eller medan de fördes till sjukhus. Många av dem hade inte varit döda länge och såg fortfarande kusligt levande ut. Eun-sook kunde vara i full färd med att trycka tillbaka en hög med utspillda tarmar i en gapande mage när hon blev tvungen att avbryta och rusa ut från salen för att kräkas. Seon-ju, som lätt blödde näsblod, sågs ofta med huvudet bakåtkastat och munskyddet tryckt över näsan.

Jämfört med vad de båda kvinnorna handskades med var dina uppgifter knappast särskilt krävande. Precis som på Provinskontoret skrev du datum, klockslag, kläder och 26

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 26

2016-09-12 14:38

kroppsliga kännetecken i anteckningsboken. Tygen hade redan klippts upp i rätt storlek och varje papperslapp hade klämts fast i en klädnypa, redo att fästas direkt på liket så fort du skrivit ett nummer på den. Allt eftersom mer utrymme behövdes flyttade du de oidentifierade närmare varandra och därefter kistorna. De kvällar då tillströmningen av nya kroppar var särskilt överväldigande fanns det varken tid eller golvutrymme nog för att arrangera om den rådande ordningen, så kistorna fick helt enkelt skjutas ihop hipp som happ, kant mot kant. Den kvällen, när du såg alla kroppar som trängdes i idrottshallen, tänkte du för dig själv att det liknade en sammankomst, ett massmöte med lik som hade stämt träff där enkom för att producera den där fasansfulla stanken. Du rörde dig snabbt genom denna tysta församling, med anteckningsboken instucken under armen.

Det kommer definitivt att vräka ner, tänker du, och drar djupt efter andan när du kommer ut från idrottshallens skymningsdunkla värld. Du börjar gå mot bakgården för att insupa mer av den friska luften, men stannar vid hörnet av byggnaden, rädd att komma för långt bort från din post. Nu är rösten som hörs från högtalarna en ung mans. ”Vi kan inte bara lämna över våra vapen och ge upp villkorslöst. Först måste de återbörda våra döda till oss.

De måste också frige de hundratals som de har kastat i fängelse. Och inte bara det, vi måste få dem att lova att 27

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 27

2016-09-12 14:38

öppet erkänna vad som hände här, så att vi kan återupprätta vår heder inför resten av landet. Efter det har vi ingen anledning att inte lämna tillbaka deras vapen, eller hur? Vad säger ni?”

Det hörs att bifallsropen och applåderna som följer kommer från ett betydligt mindre antal människor än tidigare. Du minns folkmassan som samlades dagen efter att soldaterna hade dragit sig tillbaka. Det var så mycket människor att de som inte fick plats blev tvungna att stå uppe på taken på Provinskontoret och klocktornet. Gatorna påminde om ett padukbräde i slutet på en spelomgång – det rådde förbud för fordonstrafik och alla tillgängliga ytor myllrade av demonstranter. En väldig folkmassa, över hundra tusen människor, vällde fram längs gatorna likt en kolossal böljande våg. Deras röster strålade samman i nationalsången, en svällande kör som steg mot rymden likt ett torn, en våning för varje röst.

Ljudet av deras applåder var som om tusen fyrverkerier brändes av i tät följd.

I går morse lyssnade du medan Jin-su och Seon-ju spekulerade om vad som skulle hända. Med allvarlig min sa Jin-su att det gick ett rykte om att alla som samlades på gatorna skulle bli dödade när soldaterna kom tillbaka, så demonstrationerna hade snabbt minskat i storlek. ”Det behövs fler av oss, inte färre, om vi ska kunna hindra armén från att ta sig in i staden igen … Pessimismen sprider sig. Varje dag ökar antalet kistor; folk börjar dra sig för att gå ut.”

28

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 28

2016-09-12 14:38

”Har det inte spillts tillräckligt med blod? Allt detta blod kan inte bara sopas under mattan. De hädangångnas själar iakttar oss. Deras ögon är vidöppna.”

Rösten hos mannen som leder ceremonin spricker mot slutet. Upprepningen av det där ordet, ”blod”, skapar ett tryck över bröstet, så du öppnar munnen stort och drar djupt efter andan igen.

En själ har ingen kropp, så hur kan den iaktta oss?

Du kommer ihåg när din mormor dog i vintras. Det som började som en lätt förkylning övergick snart i lunginflammation och hon lades in på sjukhus. Hon hade varit där i ungefär två veckor när du och din mor åkte och hälsade på henne, en lördagseftermiddag då du var lättad och glad över att ha klarat de sista terminsproven. Men så, utan förvarning, blev din mormor sämre. Din mor kontaktade sin bror och sa åt honom att komma så fort han kunde, men han satt fortfarande fast i en bilkö när den gamla kvinnan drog sin sista suck.

När du hälsade på hos henne som liten kunde du alltid förvänta dig ett dämpat ”följ med mig”, varpå den gamla kvinnan, med ryggen krökt i samma form som bokstavenㄱ, ledde vägen till det mörka rum som användes som pentry. Där, visste du, skulle hon öppna skafferidörren och ta fram godsakerna som var avsedda att användas som ceremoniella gåvor på årsdagen av en släktings död: bakverk gjorda av olja och honung och kubformade kakor av klibbigt ris. När du med ett konspiratoriskt leende tog en honungskaka log din mormor tillbaka mot dig 29

16-50 N&K Levande, 12 sep.indd 29

2016-09-12 14:38

Han Kang (f. 1970 i Kwangju, Sydkorea) är en mångfaldigt prisbelönt poet och författare. Levande och döda vann English Pen Award. Vegetarianen, som utkommer på svenska 2017, belönades med årets internationella Bookerpris och blev Han Kangs stora genombrott utanför Sydkorea. Hennes romaner utkommer nu på en rad språk.

LEVANDE OCH DÖDA HAN KANG

Det är 1980, platsen är Kwangju i Sydkorea. Hundratals studenter som protesterat mot regimen har just mördats av militären i en massaker. Bland de döda kropparna vandrar en femtonårig pojke, Dong-ho, omkring, och letar efter sin vän.

När han hittar honom, kommer han då att vara levande eller död? Och vad händer med själen hos den som slutat leva?

I samma tradition som Svetlana Aleksijevitj tar Han Kang på sig uppgiften att vittna om de händelser som format hennes samhälle. Hennes lyriska roman frågar vad en människa är, berättar om vår kapacitet för grymhet och ömhet. Sorgen kan förlama, men här finns också en mäktig drivkraft att berätta och ge mänskligheten tillbaka till de som berövats den.

» En ovanlig och enastående bok… Levande och döda upprör, engagerar, och viktigast av allt, ger rösten åter till de som tystats. « ✴ The Observer ✴

» Ett mästerverk, berättartekniskt och känslomässigt … Ett samtal som vi sällan hör båda sidor av: de levande talar till de döda, och de döda svarar « ✴ Sunday Telegraph ✴ » En uppslitande resa … Bara i kraft av att finnas är Levande och döda en viktig, nödvändig, bok … Enastående. « ✴ The National ✴

LEVANDE OCH DODA HAN KANG

» På klar, lyrisk och sinnlig prosa … levandegör Han både kraften i den kollektiva andan … och förmågan hos brutala regimer att förinta den. « ✴ The Literary Review ✴ » Brännande … [Han] fångar den paradox det innebär att vara människa: den köttlika, djuriska reduceringen av vår mänsklighet – de döda kropparna i bokens första kapitel – ställs mot vår kapacitet att älska och lida för våra principer, och dö för dem; det som gör oss verkligt mänskliga … boken vill förena det personliga med det politiska. « ✴ The Independent ✴

ISBN 978-91-27-14907-6

Omslag: Klara Gunnarsson Studio Midnatt 9 789127 149076

LevandeOchDöda_Tryckfil_Textkonturer.indd 1-5

2016-09-14 00:26