9789113026152

Min v채n

Stieg Larsson Kurdo Baksi

Min v채n

Kurdo Baksi

Min v채n Stieg Larsson_korrl채st.indd 3

2009-11-24 13:48:03

isbn 978-91-1-302615-2 © Kurdo Baksi 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Šokčić Tryckt hos ScandBook, Falun 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 4

2009-11-24 13:48:03

Slutet och en början

Stieg Larssons begravning ägde rum fredagen den 10 december 2004 i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården söder om Stockholm. Kapellet var till sista platsen fyllt av familj, vänner och bekanta. Vi tog farväl genom att gå runt kistan och visa vår aktning. De flesta av oss yttrade några sista ord, framviskade vid kistan som vi med långsamma steg passerade förbi.

På baksidan av programmet stod en dikt av Raymond Carver, »Late Fragment«, ur den bok som färdigställdes kort före hans död: And did you get what you wanted from this life, even so?

I did And what did you want?

To call myself beloved, to feel myself beloved on the earth.

5

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 5

2009-11-24 13:48:03

När Carver fick frågan hur han ville bli ihågkommen svarade han: »Jag kan inte tänka mig något jag hellre skulle vilja bli kallad än författare.« Det var nog få av dem som satt där i kapellet som insåg att samma sak skulle gälla för Stieg. Att han skulle bli ihågkommen som författare till en av de största och mest oväntade boksuccéerna i modern tid. För de flesta av oss var han en outtröttlig hjälte i kampen mot rasism – det fanns inte en strid för demokrati och jämställdhet som han inte var villig att utkämpa. Han var medveten om att det krävde ett högt pris, men det var ett pris han var beredd att betala. De ständiga hoten, bristen på ekonomiska medel och sömnlösa nätter. Kampen som formade hela hans liv.

Författare, däremot, blev Stieg – med livets och dödens nyckfullhet – på ett sätt först efter sin död.

På eftermiddagen höll vi en fin minnesstund på ABF i Stockholm, där Stieg älskat att föreläsa ända sedan hans första bok Extremhögern kom ut våren 1991. Talen avlöste varandra. Det var bland andra Stiegs pappa Erland Larsson, livskamraten Eva Gabrielsson, Exporedaktören Robert Aschberg, förlagschefen Svante Weyler, historikern Heléne Lööw, Graeme Atkinson från brittiska Searchlight Magazine samt Göran Eriksson, chef för ABF. Jag stod som värd för programmet.

Efter minnesstunden gick vi till Södra Teatern för att 6

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 6

2009-11-24 13:48:03

dricka gravöl. Det var dit Stieg brukade gå de sista åren.

På terrassen var det iskallt, decemberkylan gick genom märg och ben. Tillsammans sörjde vi, familjen, vänner, bekanta, journalister och alla från Expo. Först sent på natten skildes vi åt. Med långsamma steg rörde vi oss hemåt, var och en med sina egna intryck av Stieg i ljust minne bevarade.

Det var nu det riktigt svåra började. Att ensam sörja.

Avsked är ett svårdefinierat ord. Vem tar avsked från vem? Den som stannar eller den som ger sig av? Många gånger återkommer jag till den frågan. Visst har jag förlorat många vänner och bekanta under årens lopp. Men Stieg var den första riktigt nära vän som jag mist. Jag ställde höga krav på mig själv under sorgearbetet men famlade ohjälpligt. Jag förstod inte hur jag skulle förmå mig till att sörja värdigt.

Efter ett tag kunde jag konstatera att mitt minne hade försämrats. Jag glömde namn på folk, tappade lokal­ sinnet, blev ängslig och deprimerad. Och så hela tiden det där bultandet i mig som sa att jag måste vara stark.

Stiegs sambo Eva och de unga på Expo behövde mig. Jag kunde inte svika nu. Jag fick inte gråta inför vänner och bekanta. Det är en lärdom som jag har tagit fasta på från de kurdiska bergen och befrielsekampen: det finns en tid 7

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 7

2009-11-24 13:48:03

för att gråta och en tid för att bita ihop och ta itu med det som måste bli gjort.

Jag insåg att jag var tvungen att kompromissa. Under lång tid undvek jag Expo och platserna där Stieg och jag brukade träffas: Il caffè, Café Anna, Café Latte, de indiska restaurangerna på Kungsholmen och McDonald’s på S:t Eriksgatan. Men sedan började jag bete mig på rakt motsatt sätt. Jag klädde mig i svart och gick dit som jag tidigare gjort med Stieg. Det var inte så att jag inbillade mig att vi satt där tillsammans. Snarare var det för att kunna hantera min egen situation som jag gick dit, oavsett om jag var hungrig eller inte.

Månaderna gick, och så kom dagen för de första recensionerna av Män som hatar kvinnor. Jag kastade mig över allt som skrevs. Genast drabbades jag av en märklig känsla, allt som sades om boken tolkade jag personligt.

Jag började närapå se mig som en representant för Stieg.

Recensionerna var nästan uteslutande positiva, vilket både gladde mig och gjorde mig bedrövad på samma gång. Jag blev glad för att böckerna skulle få många läsare; bedrövad för att Stieg inte fick uppleva det själv.

Sedan kom den tunga årsdagen. Regnet trummade ihärdigt mot fönsterrutan natten till den 9 november. Min lägenhet låg bara ett stenkast från Stiegs hus. Jag drabbades 8

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 8

2009-11-24 13:48:03

på nytt av en framvällande sorg, ville så gärna prata med honom. Jag önskade att jag kunde berätta för honom att jag var förälskad i en kvinna som jag visste att han träffat på några av våra gemensamma fester. Men jag fick inga svar, bara tystnad. Där satt jag mitt i natten och stirrade på den svartvita slipsen som Stieg burit sin sista dag i livet, den som Eva gett mig som minne. Han borde vara nära, tänkte jag, ändå kändes han så ohyggligt långt borta.

Kanske var det först då jag verkligen kom till insikt om att han var borta. Jag skulle aldrig mer få se honom. Den natten bestämde jag mig för att åka till hans födelseort Skelleftehamn och uppväxtort Umeå. Jag köpte flygbiljetter och ordnade inför resan. Men när avresedagen kom insåg jag att det inte fanns en chans att jag skulle kunna åka. Det kanske skulle gå senare, men inte nu. I själva verket tackade jag sedan flera gånger nej till uppdrag som låg i närheten av hans gamla hemtrakter, jag var ännu inte mogen för det.

Stiegs framgångar som författare inte bara fortsatte utan snarare eskalerade med den andra boken, Flickan som lekte med elden. Folk i branschen började tala om den största svenska boksuccén genom tiderna. Och då var ännu inte den tredje delen, Luftslottet som sprängdes, pub­ licerad. Nästan varje dag kunde man läsa Stiegs namn i tidningen, överallt på bussar och i tunnelbanan satt män9

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 9

2009-11-24 13:48:03

niskor djupt försjunkna i hans böcker. Han fortsatte att hela tiden vara närvarande i mitt liv.

Det slog mig hur lite jag egentligen visste om hur Stiegs liv sett ut innan vi träffades. De första tjugo åren av sitt liv nämnde han knappt under våra år tillsammans.

Jag började fundera på om det hänt något under den tiden som gjorde det svårt för honom att vara en offentlig person. Han vägrade att någonsin se sig själv som viktig i något hänseende. Däremot tyckte han att många andra var viktiga.

Vem var Stieg?

Jag skrev ner frågan på ett papper och stirrade på orden. Plötsligt insåg jag att det kanske var i hans förflutna som anledningen fanns till att han arbetade ihjäl sig. För även om vi alla kan inbilla oss något annat kvarstår ett faktum: ingen människa är skapad för att arbeta på det sätt som han gjorde. Frågan är om det var för att han ville uppnå egna högt ställda mål i livet eller om det handlade om ett slags flykt. Det låter kanske konstigt, men jag tror att Stieg många gånger tänkte att han ensam skulle kunna förändra världen om han bara slet tillräckligt. Han kunde väcka känslor av skam hos mig eftersom världen förändrade mig bit för bit medan han fann ro endast i sitt arbete. Den arbetslust, kraft och energi som han hade har jag aldrig sett hos någon annan människa.

10

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 10

2009-11-24 13:48:03

* När jag väl ställt mig själv frågan – Vem var Stieg? – märkte jag sakta men säkert hur journalisten i mig började vakna till liv igen. Jag började gå igenom de regionala tidningarna Västerbottens Folkblad och VästerbottensKuriren. För varje dag lärde jag mig mer om Stiegs uppväxt. Om husen på Hagmarksvägen och Ersmarksgatan på Sandbacka, åren i grundskolan på Hagaskolan och gymnasietiden på Dragonskolan i Umeå. Jag sökte hans namn på körkortsutbildningarna, även om jag visste att han inte hade körkort. Kanske var det ett tidigt omedvetet beslut: det första polisen råder en hotad person är att aldrig äga en bil eftersom det enklaste sättet att spåra en människa är genom vägtrafikregistret.

När jag fick veta att han arbetat som diskare på Sävargården i Umeå ringde jag upp den gamla restaurangen, men ingen där hade jobbat på den tiden då Stieg var anställd. Att han gjort lumpen i två år på regementet I 20 i Umeå kom som en överraskning. Stieg som infanterist, det är faktiskt nästan omöjligt att föreställa sig.

Mer logiskt var det att han varit driftsledare på pappersmassafabriken i Hörnefors.

Sakta men säkert sökte jag mig bakåt, det blev som att samla pusselbitar som sedan fogades till en helhet.

11

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 11

2009-11-24 13:48:03

Innan jag visste ordet av befann jag mig i Östra Valliden och Varuträsk utanför Skellefteå. Jag fick lära känna en pojke som mist sin far och därför hamnat hos en foster­ familj. Pojken växte sedan upp först som dräng och sedan, som många andra unga män på 1920-talet, som vägoch skogsarbetare. På sin fritid jagade han vilt eller fiskade i sjöarna runt Bjursele.

Hans namn var Severin Boström. Och jag insåg att för att förstå människan Stieg Larsson måste man också känna till hans morfar. »Det var en man med patos«, sa man om Severin i Ursviken, som ligger mellan Skellefteå och Skelleftehamn. Det var dit han flyttat för att driva en teknisk verkstad. Han reparerade motorsågar, mopeder och cyklar. Så fort han fick råd köpte han en bil. Under andra världskriget blev han, liksom många andra i trakten, en uttalad antinazist. Fast i hans fall växte det till en så stark övertygelse att det på många sätt kom att forma hela hans uppfattning om vad som var rätt och fel.

På en danstillställning på Folkets park i Skellefteå en sommardag 1953 mötte Severins dotter Vivianne en man vid namn Erland Larsson, som befann sig på två veckors permission från militärtjänsten. De förälskade sig och ett år senare, den 15 augusti 1954, fick det unga paret en pojke som de döpte till Karl Stig-Erland Larsson.

Det var inte lätt för ett ungt par att få ordning på för12

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 12

2009-11-24 13:48:03

sörjningen vid den här tiden. Under en tid arbetade Stiegs morfar och far tillsammans vid Rönnskärsverken, men så bestämde sig Erland och Vivianne för att söka lyckan i Stockholm. De insåg att flytten skulle tvinga dem att lämna den ett år gamla sonen hos morföräldrarna utanför Norsjö. Åren gick och familjen kunde inte återförenas förrän 1962. Då hade Stieg dessutom fått en lillebror, Joakim, som föddes 1957. Tillsammans flyttade de in i sitt nya hem i Umeå, där mamma Vivianne arbetade i klädbutik och pappa Erland hade fått jobb som dekoratör för klädkedjan Berlins, med butiker i centrala Umeå, Skellefteå, Piteå och Örnsköldsvik.

Under tiden jag sökte Stiegs förflutna kände jag flera gånger en känsla av samhörighet. Även jag tvingades ofta flytta runt på grund av min fars politiska verksamhet. Jag inbillar mig att det skapar ett slags blandning av rotlöshet och rastlöshet hos barn som växer upp så. Det är förvisso egenskaper som tillsammans med nyfikenhet kan vara nog så viktiga för en journalist senare i livet, men som barn finner man sig ofta rätt ensam i världen.

Som tonåring hamnade jag i Tensta utanför Stockholm, i ett nytt land, utan vänner. Bara några år tidigare hade Stieg kommit dit, låt vara från samma land, fast kom13

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 13

2009-11-24 13:48:03

men från Västerbotten fick han nog sin beskärda del av kulturkrockar.

När vi möttes som vuxna hade Stieg och jag en sak otvetydigt gemensam: vi hade få nära vänner.

Så här i efterhand har jag ofta tänkt att det var vår närbesläktade rastlöshet som gjorde att vi tyckte så mycket om varandra. Med få vänner omkring sig odlar man också ofta intressen som passar. I Stiegs fall hade filmer och stjärnbilder stor betydelse. Eftersom Erland en tid arbetade som vaktmästare på en biograf kunde Stieg och hans lillebror ofta slinka in och titta på film. Det var en värld som Stieg älskade att befinna sig i, vita dukens alla spännande berättelser som fängslade och lockade. Samma sak var det med stjärnhimlen: ett stort mysterium som man aldrig förmår se mer än en liten skärva av.

När Stieg fyllde tolv år fick han en Facit-skrivmaskin och en stjärnkikare. Det var inga billiga presenter, förmodligen kostade de långt mer än vad föräldrarna egentligen hade råd med. För Stieg var det som om en dröm gått i uppfyllelse. I ett av hans bevarade anteckningsblock finner man flera noteringar av sorten: »1/2 1968, P.S. Vi letade Uranus utan framgång i 15 minuter.« Det var även vid den här tiden Stieg fick upp ögonen för politiken, trots att han var så ung. Hans mamma Vivianne hade börjat arbeta alltmer fackligt och tog 14

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 14

2009-11-24 13:48:03

snart plats i Byggnadsnämndens arbetsutskott, var aktiv i Handikapprådet och var med om att grunda den förs­ta kommunala jämställdhetskommittén. Det var också nu, på ett FNL-möte 1972, Stieg träffade Eva Gabrielsson, som kom att bli hans livskamrat. En vän har berättat att Stieg älskade att fotografera under tonårstiden. Men det var inte vanliga familjebilder utan »för att dokumentera orättvisorna i världen«.

Snart var emellertid Umeå för litet för Stig. Han hade större planer. Sjutton år gammal liftade han med en långtradare till Stockholm för att därefter ta sig vidare till Algeriet. Resan hade möjliggjorts tack vare tillfälliga jobb som tidningsutdelare och diskare. Han kom inte så långt.

Han blev bestulen på hela reskassan och fick ta sig hem till Umeå. Men envis som han var slet han hårt för att få ihop tillräckligt med pengar för ett nytt försök. Det blev inledningen till en serie långa resor. Han tog sig till Algeriet och sålde skinnjackan för att kunna stanna längre. Efter ett avbrott för militärtjänsten hemma i Sverige fortsatte han sina resor, även denna gång till Afrika.

Han var tjugoett när han tog sig via Khartoum till Eritrea och sedan Etiopien. Den tidigare så oerfarne resenären som blivit av med reskassan på sitt första försök var numera en garvad globetrotter. Den brittiska säkerhetstjänsten MI6 förhörde honom en gång i norra Etiopien.

15

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 15

2009-11-24 13:48:03

Förutom att bli uppskrämd och förbannad under förhören blev han dessutom allvarligt sjuk efter att ha bott på slumhotell i Addis Abeba. Under lång tid hade han ingen möjlighet att ta kontakt med någon hemifrån. Först efter att han kommit med en busskonvoj till Kenya lyckades han skicka iväg ett meddelande om att han var okej.

Sedan tog han sig vidare till Uganda, där han kunde ta ett flyg till Moskva och vidare hem.

Men det var inte resandet som sådant som lockade.

Det var snarare ett sätt att samla kunskap till det han redan nu visste att han ville ägna sig åt. Han skulle bli journalist. Utbildningen låg i Stockholm och han hade bestämt sig. Som för att markera att det handlade om en ny fas i livet ändrade han sitt förnamn och lade helt enkelt till ett »e«.

Det var den dagen Stig Larsson blev Stieg Larsson.

Precis som med så mycket annat i hans liv var namnbytet något som han helst inte pratade om, och han berättade aldrig för mig exakt varför han gjorde det. Kanske var han rädd att man skulle tycka att han gjorde sig märkvärdig. Om det var något han skydde som pesten så var det att låtsas vara någon. Återigen frågar jag mig: Vem var Stieg?

Jag tror att det enda svaret med bäring blir att han var en kombination av de personer som färgade honom, inte 16

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 16

2009-11-24 13:48:03

minst morfar Severin, mormor Tekla, mamma Vivianne, pappa Erland och livskamraten Eva. Jag nämnde tidigare ett flyktbeteende. Stieg visste att han hela tiden måste vidare. Från Umeå till Stockholm.

Och skrivmaskinen och stjärnkikaren tog han med sig dit. Men förmodligen ville han fortsätta vidare även efter detta. Alltid på väg mot nya mål, nya utmaningar.

Därmed blir den extra bokstaven i hans namn mer följdriktig eftersom den också döljer något. Stieg dolde alltid något, trots att han ständigt gav så mycket till alla i sin närhet.

Så slår det mig plötsligt att det kanske var just denna förmåga att dölja som gjorde honom så unik som deckar­ författare. Han hade många hemligheter, och kanske är det mest extrema exemplet de tre romaner som han skrev på nätterna. Visst kände flera till att han skrev, om inte annat så pratade han ofta om andras deckare och att han själv skulle kunna skriva minst lika bra. Men det är inte det jag menar. Faktum är att han färdigställde tre tegelstenstjocka romaner innan han ens visade upp dem för ett förlag. Hur vanligt är det? Varför gjorde han så? I många hänseenden kommer Stieg alltid att framstå som enigmatisk. Gåtfullheten var helt enkelt en del av hans personlighet.

Men få har samtidigt så frikostigt delat med sig till 17

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 17

2009-11-24 13:48:04

andra som han. Han gav och vi var många som villigt tog emot. Det är min fasta övertygelse att han också skulle ha kunnat besvara Raymond Carvers två ödesmättade frågor.

Fick du av detta liv vad du önskade?

Ja. Och vad fick du?

Att kalla mig älskad.

18

Min vän Stieg Larsson_korrläst.indd 18

2009-11-24 13:48:04