9789189928664 by Smakprov Media AB

NIKE

Ni som inte syns och hörs. Ni finns.

Prolog

Eftermiddag har blivit kväll. Inga skuggor syns i gräset kring det bruna galopperande stoet, den gigantiska arenans strålkastare jämnar ut ljuset från alla vinklar. Avgörandet gömmer sig i varje språng.

Sorlet lägger sig. 40 000 människor tystnar, konturerna skärps. Sånär som på en hostning här och ett ”kom igen!” där, hörs bara en dov rytm av hovar mot noggrant bevattnad gräsmatta.

Det är skymning över Aachen, Tysklands västligaste stad vid gränsen till Belgien och Nederländerna, värd för världens största ridsportevenemang och världens mest prestigefyllda tävling. Inget är högre, längre och större än här. Överlever man Aachen finns inget som är för svårt. Här krossas drömmar, ryttare knäcks och stjärnor tänds.

För Nike är det sista chansen att nå sitt livs enda dröm. En felfri runda och hon får rida VM. Ett nedslag till och hon är slut innan det ens börjat. En ynka bom i backen eller vägran och hon måste åka hem till de bortglömda där hon kommer ifrån.

Nog dunkar det en aning. Nike njuter av de lätta impulserna genom stövlarna från hästens hjärta. De slår i takt, kropparna är i kontakt.

Hon håller ut högersvängen, kommer i jämn galopp över startlinjen. Exakt samma fart de ska ha även när mållinjen passeras om knappt en och en halv minut.

Arenans dånande tystnad, den gemensamma verkligheten skiftar till hennes egna universum, det högljutt trygga, det som uppfyller och tar henne. Svart magi. Låten.

De rider an mot första hindret. Nu kommer musiken. I Nikes huvud dånar bastrumman som räknar in till fyra. En hand

dras över pianots alla tangenter och kören drar igång. Rösterna för henne framåt genom introt.

Det hugger till i korsryggen. Smärtimpulsen är bekant och försvinner snabbt som en sprucken såpbubbla.

Hennes hjärta slår i takt och sjunger med. Hon låter det komma. Kan varken stänga av eller påverka, inte vara före, efter, bakom eller framför, bara en del av kraften, ett med flytet på maximal volym.

Sången om krigare som lovade varandra att alltid hålla ihop. Låten som pappa lärde henne innan han stack. Låten mamma förbjöd när hon blev ensam och gick ner sig. No retreat, no surrender. Ingen reträtt, ingen kapitulation. Aldrig backa, aldrig ge upp.

Den första linjen är problemfri. Jämna avstånd och bekanta hinder. Banans största frågor är framför henne.

Nike vrider huvudet och fäster blicken på den orangea trippelbarren. Tre bommar i bredd och i stigande höjd. Hon måste hoppa den som ett längdhinder, behöver inte hoppa uppåt. Högsta punkten ska ligga långt bak. De måste komma rakt på. Blir farten för hög kan det bli tids- och platsbrist till den annalkande trekombinationen som väntar längre ner.

De tar sig över trippelbarren och är snabbt tillbaka i galoppen. Håller jämna steg.

1, 2, 3, 4, 5, 6. Paret är synkroniserat. Energinivån kalibrerad. Total tillgång till varandra.

Trekombinationen kommer mot dem. Av de tre hindren som räknades som ett avverkas det första, a-hindret, snabbt. De faller ut lite, någon decimeter, inför b-hindret. I luften smäller det rejält från bakhovarna på nervägen.

Jävlar. Rid, stay in the fucking game, bara rid, fortsätt som om rundan vore den sista.

Nike lyssnar efter den dova dunsen av en bom som slår i backen.

”Allas skit är vår skit så MOCKA när du kommer och SLÄCK

när du går.”

Uppmaningen om det kollektiva ansvaret stod skrivet med svarta bokstäver på mörkgul bakgrund, omgiven av en rektangelformad röd ram som gjorde att det såg ut som ett trafikvarningsmärke.

Nike hade passerat skylten på insidan av stallets ytterdörr så många gånger att hon inte såg den längre. Nu var det bråttom, kanske redan för sent om hon inte lyckades med sin lögn. En dubbelfint: få eleverna att tro att hon varit på kansliet och samtidigt få styrelsen uppe på kansliet att tro att hon varit med eleverna i stallet. Första dagen som anställd fick inte bli den sista.

Nike stannade till i foderkammaren och såg sig om innan hon sträckte sig efter en mörkblå kaffemugg i fönsterkarmen ovanför den uppsnurrade vattenslangen. Hon blåste på den dammiga porslinskoppen märkt ”Falsterbo Horse Show” i gula bokstäver och slog på kranen. Sköljde först av dammet på utsidan, torkade den torr med insidan av jackan och fyllde den sen till hälften med vatten. Det fick duga, skulle bara ge sken av att hon varit på plats tidigt nog för att ha passerat ryttarkaféet. Bara pulsen kvar, den måste ner. Hon hade cyklat som en galning till Smörlyckans ridskola. En väg hon trampat i alla väder året om sen hon började grundskolan och därför kunde i sömnen, märkligt nog alltid med en känsla av uppförsbacke åt båda hållen och idag dessutom i motvind. Tröjan klistrade mot ryggen. Med tumme och pekfinger i ett pincettgrepp försökte hon fläkta fram lite luft till huden så att svetten kunde torka.

Hon tog fart mot dörren till hästboxarna. Satte axeln mot

skylten ”Ramla av 100 gånger innan du kan kallas ryttare” och tryckte till.

”Vem var det som skulle sopat foderkammaren?” hojtade Nike och skred ner för stallgången utan att möta någons blick, som om hon var på väg någonstans och hade mycket att göra. Ingen svarade, ingen ens kollade på henne. Hon stannade till och såg sig omkring med säker uppsyn. Försökte se ut som om hon letade efter en skyldig och skulle peka ut den som slarvat, fast det enda hon egentligen ville veta var om någon märkt att hon var sen till jobbet. Nike granskade omgivningen, arbetet fortsatte utan avbrott. Hon blåste över koppen som om dess innehåll var varmt, likt mamma brukade göra för att dölja att hon fyllt sin tekopp med lådvin, och kunde inte skönja några tecken på att hennes teater skulle avslöjas.

Arbetet fortgick, ingen sa ens ”hej” eller ”god morgon”. Lydiga ridflickor gjorde vad de skulle. Någon borstade, en annan passerade med en sadel i famnen medan en tredje hämtade träns till sig och en kompis. Damm från hö och halm dansade fritt i solens sken och i bakgrunden skvalade lokalkanalen Radio AF.

En lättnad spred sig i Nikes kropp. Bluffen höll. Hon skulle kunna få dem att tro på vad som helst. Humöret vände uppåt. Tänk att lite skådespel kunde roa henne. Dock var det för tidigt att kvittera ut segern. En tanke slog henne. Var bristen på svar från eleverna bara ett tecken på att de inte vågade prata med henne, att hon var kufen som man bara pratade om och inte med ?

Nike drack lite av vattnet. För att fullborda sin dramatiska charad, som ett slags kvitto på att alla var överens om att hon inte kommit för sent, försökte hon därefter lätta upp stämningen.

”Jag har fixat det nu. Foderkammaren är sopad så ren att jag skulle kunna äta lunchen direkt på golvet.”

Skratten efter hennes standardskämt, som varje stallchef dragit sen urminnes tider, uteblev. Kanske att en flicka log en aning när hon passerade Nike med blicken fäst i golvet.

Ska jag vara här varje dag får jag nog jobba upp min like

ability, funderade Nike. En sak är att vara tydlig i ridhuset men i stallet behöver de åtminstone hälsa på mig även om de inte skrattar ihjäl sig åt mina klena försök till skämt.

Efter gårdagens misslyckade studentskiva och morgonens ältande om varför hennes familj inte kunde förenas var det skönare än någonsin att vara tillbaka i stallet. Hon hade slutat skolan och var fri att göra vad hon ville med sitt liv. Ägde sin tid, inget annat krävde hennes uppmärksamhet. Nu skulle hon bli en del av Smörlyckan, gå från inhoppande lärare och före-detta-elitryttare-med-oklar-ambition till riktig lärare med namn och bild uppsatt i ryttarkaféet under skylten ”Vi som jobbar här”. Bli vuxen, agera med ansvar och tänka på andra än sig själv. Sluta vara den surmulna enstöringen som kommit och gått som hon velat, som suttit upp på de hästar som passat, hoppat sent om kvällarna och himlat med ögonen när andra inte förstod.

”Ni kan göra er redo”, sa Nike med stark röst och kollade klockan. 8.25. Hon drog med handen genom sin hästsvans som stack ut från kepsen. ”Om två minuter går vi in.”

Hon lärde sig aldrig namnen på eleverna. Det var onödigt då de gulliga tjejerna passerade i en jämn ström samt såg likadana ut. Hästsvans, ljus skjorta, ridbyxor som onödigt ofta var av senaste snitt samt en plikttrogen uppsyn som sa att de förtjänade vad de hade fått.

Nike ville inte göra människor av ryttarna och att inte lära sig deras namn var ett sätt att hålla distansen. Hon ville bara tala till dem som elever, inte ta hänsyn till relationer. Dessutom brydde hon sig inte, eller snarare ville hon inte veta vilka som hade storasyskon som hon ridit med och tävlat mot och som höll på fortfarande. Hon var så fruktansvärt förbiåkt av sina jämnåriga som hade lämnat ridskolan för länge sen. Om de ännu var verksamma höll de till i antingen privata eller professionella stall.

Några hade dragit ut i Europa. Belgien verkade populärast för tillfället och andra hyrde in sig på privatstall om inte föräldrarna ökat farten och köpt egen gård. För att slippa påminnas

om något bekant efternamn eller komma för nära personerna tilltalade Nike eleverna med namnet på hästen.

Hästarna gick alltid först. Hon kunde rida dem för vilka de var, visste hur de skulle föras för att få ur sig mesta möjliga. Om det funnits en gren inom hästhoppning som hette mängdhoppning vore hon landslagsmässig.

Nike gick in i ridhuset. Ville vara först ifall de skulle se henne från kansliet på kortsidans ovanvåning. Hon sneglade upp mot fönstren. Ingen där, förmodligen satt de samlade i dagens stormöte. Nike pustade ut. Dock var det värsta kvar. Det som skulle ske efter lektionen. Hon skulle presenteras för styrelsen som den nya läraren. Måtte de bara inte varit ner och frågat efter henne i stallet före mötet. Verksamhetschefen Mackan var visserligen snäll och god, tillika Nikes bästa och kanske enda vän i klubben, men satte alltid Smörlyckans intresse först. Hon skulle bli så illa tvungen att kicka Nike före lunch om någon tvivlade på hennes karaktär.

Trots att sommardagen var på väg att bli stekande het höll de sig inomhus. Uteridbanan var tydligen bokad, oklart till vad. Nike krängde av sig den röda träningsjackan och hängde den över träsargen nedanför den lilla läktaren om tre bänkrader som garanterade träsmak i baken.

Hettan var påträngande och blev ännu värre av den unkna känslan inifrån som tycktes suga åt sig t-shirten. I väntan på eleverna kom gårdagen tillbaka. Det skulle blivit hennes final och en familjefest. Föräldrarna skulle fira att de rott henne i hamn. Men allt rann ut i ett sörjigt fiasko.

Hon hade tagit studenten som planerat. Sen gick det snett. Mamma blev full och somnade och pappa kom inte alls, fast han lovat att de äntligen skulle ses. Första resan hem från Spanien skulle bli en hyllning till henne när de skulle fira att hans ”älskade dotter kunde galoppera vidare i livet på egna ben”. Hon hade varit dum nog att tro honom igen, att det största löftet skulle vara det första sanna.

Inte ett enda löfte hade han hållit sen han stack och lämnat

henne ensam med mamma och en back med vinylskivor. Hon hade lyssnat igenom varenda skiva flera gånger om, följt med i texten till varje låt. Granskat skivomslagen. Letat efter pappa, en gemensam beröringspunkt, deras utgångspunkt. Musiken blev också hennes fristad, men utan pappa.

Tiden gick utan honom, men han förblev densamma.

Hon hade varit 14 då han drog, var nu myndig sen ett och ett halvt år. Visst hade han hört av sig. Sagt att allt var bra, eller åtminstone att det gick bättre. Det gick alltid bättre än förra gången hon frågade.

En efter en leddes hästarna in. Ryttarna hoppade upp och började skritta runt i ett prydligt led. Allt gick på rutin. Nike var tyst. Betraktade de lojala kollegorna som lunkade fram på fyra ben. Egna individer som krävde att bli behandlade därefter. Nike visste vem som var busig, charmig, tjurig, glupsk eller kunde bitas om man klappade den fel. Hon kände dem alla. Kände igen dem alla. X:ets ojämnt stora öron, Donuts lufsande gång och Kärkis vita panna som gav intrycket att han var flint. Hon föredrog att lyssna och se istället för att gorma och komma med tomma ord som skulle verka upplyftande i stunden men som var helt utan mening för själva utvecklingen. Man ska rida av egen inre kraft, inte för beröm.

”Å upp i trav”, beordrade Nike och slängde en blick på Kommunalarbetaren, som egentligen hette Concorde. Han var en gladlynt och gråspräcklig häst, fin i formen och smidig, men med ett rykte att vara lat. Han gillade pauserna mest. Gjorde helst som de andra runtomkring honom. Därav smeknamnet.

”Gör halt, alla”, kommenderade Nike.

Det tystnade. Alla stod stilla. Någon frustade, en annan viftade bort flugor med svansen, annars helt tyst.

”Du kan inte låta Kommunalarbetaren börja trava bara för att alla andra gör det. Du får inte tillåta hästen att göra som jag säger när du sitter på ryggen. Du måste rida, inte åka häst.”

Flickan tittade skamset neråt och framåt. Ingen ville märka ut

sig annat än för beröm. Kommunalarbetaren stod trygg kvar, hade inte bråttom eller trampade otåligt som hästen bakom. Flickan i opraktiskt ljusgul t-shirt, svart säkerhetsväst och gnistrande stenar på hjälmen vände sig mot Nike. Ansiktet drogs åt, blicken letade fäste och munnen rörde sig innan hon började prata.

”Det är ju bara uppvärmning, så jag tänkte låta Kommunalarbetaren arbeta i sin takt innan jag …”, försökte flickan och vred obekväm på överkroppen som om hon ville slingra sig ur samtalet.

Nike avbröt eleven innan hon gjorde bort sig fullständigt.

”Han hade kunnat hetat Borgmästaren, men det är ändå du som måste bestämma för att han ska känna sig trygg. I samspelet mellan häst och ryttare är det alltid ryttaren som ger förutsättningarna. Ju bättre ryttare desto bättre förutsättningar.”

En aktiv tystnad lade sig över gruppen. Om tankar kunde låta skulle det vara ett brötigt oväsen i raden av ridskoleflickor.

Nike backade inte. Tittade sig omkring.

”Förstått?” sa hon och drog ut tröjan som envisades med att kleta fast på ryggen.

Kommunalarbetarens ryttare nickade.

”Ni kan börja skritta igen. Sen trava och galoppera. Därefter lite hoppning också. Vanheden och Blixten, ni kan börja höja hinder, sen Gorby och Degen”, sa Nike och det rörde på sig i ridhuset igen.

Medan ekipagen cirkulerade runt henne gick hon in i mitten och drog ut hinderstöden som skulle bilda en bana om fem språng. Två på varje sida och en kombination i mitten. Hon stegade metodiskt ut avstånden. Behövde inte räkna hålen på stöden för att lägga hinder strax under en meter.

Nike stannade till när hon passerade en flicka i röd hoodie och ljusblått strassmönster på hjälmen. Hennes häst Degen, vars namn var ironiskt då han var otålig och vägrade stå still, vände sig mot Nike när hon visslade till för att påkalla uppmärksamhet, som om det var Degen som skulle tilltalas. Valacken lade huvudet på sned. Den lite för långa manen hängde

mot marken när han lekte otåligt med bettet i munnen. Nike klappade lugnande över den vitspräckliga nosen.

”Håller du tummarna så här?” frågade Nike ryttaren och höll fram händerna som om hon greppade ett cykelstyre.

Flickan nickade.

”I sidled, så de pekar mot varandra?” förtydligade Nike.

Degen dunkade hoven i backen. Det här var redan för tråkigt.

”Ja. Det är Mackan som sagt åt mig.”

Nike fattade inte vad hon menade.

Flickan sträckte fram händerna med handryggen uppåt och fällde ut tummarna. ”Jag höll så här och frågade om det var rätt, då sa Mackan bra.”

Nike kvävde ett leende. Hon anade var felet uppstått, och hade bara en fråga kvar. ”Sa hon verkligen att det var bra?”

Flickan såg uppriktigt bekymrad ut.

”Nja, hon gjorde i alla fall tummarna upp.”

Nike höll sig neutral, ville inte genera sin uppriktiga elev. Mackan, den ständigt positiva och uppmuntrande ridskolechefen, hade orsakat ett missförstånd. Hon avslutade varje samtal med just en tumme, eller gärna båda, upp som tecken på samstämmighet.

”Vänd på dem, tummarna uppåt. Alltid”, sa Nike och slängde en blick upp mot ryttarkaféet på bortre kortsidans ovanvåning.

Där var det nu liv och rörelse. Det såg ut som ett mingel, eller en VIP-avdelning under en bättre hopptävling. Vuxna människor som åt, pratade och sakta cirkulerade. Hon fick syn på Mackan som var den enda i ridbyxor. De flesta hade ljusblåa skjortor och bruna chinos, oavsett kön. De finaste bar scarf med fluffig knut. Mackan, som egentligen hette Magdalena, var från Finland och sa K istället för G, varpå hon fick kallas Mackan då hon inte kunde uttala sitt första smeknamn Maggan. Mackan vinkade när hon såg Nike och gav tummen upp som för att fråga ifall det gick bra.

Nike svarade med ett utsträckt långfinger vänt ner mot sanden.

Ett lika osynligt som kärvänligt och tramsspydigt fuckoff som Mackan besvarade med dubbeltummar. De två visste var de hade varandra. Det var deras ridskola, alla andra kunde bara hålla käften och anpassa sig efter dem, tyckte Nike. Mackan var smidigare än så, hon visste hur man lade fram planer så att de som bestämde trodde att idéerna var deras egna. Hokus pokus och vips så hade klubben utan pengar införskaffat nya skottkärror, grepar och ett glansigt klubbmärke som prydde det nya hästsläpet.

Efter drygt 20 minuters uppvärmning viftade Nike med armen och klassens ekipage samlade ihop sig på ena kortsidan. De hade gjort den här övningen förut. En och en skulle rida banan medan de andra höll sig undan.

Nike tog ett par steg åt sidan för att hålla ridvägen fri. Satte händerna i sidorna och hörde att magen kurrade. Hon hade inte ätit sen igår eftermiddag. Då visserligen rejält. Smörgåstårtan för tre var det enda roliga som fanns i bedrövelsen när hon suttit ensam i köket med studentmössan på bordet och mamma snarkandes i soffan vid tv:n.

Häst efter häst gav sig iväg under Nikes uppsikt. Intensiteten ökade.

”Vänta inte för länge”, ropade Nike som nu slutat tänka. Hon var i det som en del kallade zonen. Varje handling, blick och signal räknades.

”Släpp fram honom.” Hon böjde på knäna när hästen tog av och lyfte på ena benet när den hängde i luften över hindret.

Likt en pianofröken som blundar när eleven spelar Beethoven försökte Nike känna in takten och tonen.

Det small i en bom, gavs goda råd, sitsar korrigerades och avstånd justerades. De tränade, inget var för litet för att kommenteras. Solens sken tryckte sig in genom den öppna skjutdörren, ryttarnas kinder blev allt rödare, hästarna andades alltmer ljudligt. Tempot ökade, de befann sig i ett accelerando, som en pianofröken skulle sagt.

Nike gick ett varv bland hindren och höjde några bommar

ett par hål. Nog var eleverna rätt så duktiga ändå, kanske att det var för lätt för vissa ekipage som kommit längre i sin utveckling.

Problemet med klasser som dessa, med hästar i olika kalibrar, var just att kunna utmana alla samtidigt. När nästan alla flickor hoppat fanns ett ekipage kvar som Nike ville titta närmre på. Hon hade låtit det vänta med en avsikt. Där fanns mer att ta av.

Hon höjde ett par av hindren medan hon pratade.

”Det kan vara så att svårare hinder höjer koncentrationen och gör det lättare att hoppa. Man kan bli lat av för lätta uppgifter. Var och en måste hitta sin nivå där man kan få ur sig allt. Häst som ryttare.”

Hon ville se Bocken på högre höjder.

Bocken var en fux som kanske borde kallats Räven istället då han var både röd i pälsen och listig. Hans namn kom dock från att han satt i system att bocka vid större hinder och låta ryttaren slungas över hans huvud. Han var snäll i boxen, tyckte om att bli ompysslad, men om han fick för mycket att säga till om var han en skräck på banan. Men han kunde hoppa. Det borde gå att krama ut ännu mer av hans förmåga.

”Bocken, varsågod och rid”, sa hon och tittade bort för att låtsas som att det hon bad om inte var speciellt märkvärdigt.

”Men det är för högt för honom”, lät det från flickan under den stora hjälmen som höll hårt i Bocken med korta tyglar.

”För honom eller för dig?” svarade Nike.

”Han kommer att kasta av mig”, menade flickan med sprucken röst.

”Ja, om du vill. Det vet vi att han kan, men frågan är om du kan hoppa honom?”

”Jo, nej, nja …”

”Att rida handlar om att ta beslut. Hästar kan vägra ut sig, men inte ryttare. En riktig ryttare tvekar inte, därför måste man bestämma sig för vad man vill. Har du bestämt dig?”

”Ja.”

”För vadå?”

”Vet inte.”

”Vet inte?” upprepade Nike.

”Jo, att hoppa. Jag har bestämt mig för att hoppa.”

”Är du säker?” frågade Nike.

”Säker.”

”Säkert?” fortsatte Nike och hörde i flickans ton att de nu var på samma frekvens.

”Ja, helt säkert”, svarade tjejen med ett leende och smackade sturskt igång sin häst.

Med blicken riktad mot hindret tog de sats och galopperade på spåret mot första hindret. Med yviga rörelser skickade ryttaren dubbla budskap, bromsade och drev på samtidigt. Just som de skulle ta av tvärnitade Bocken och gjorde skäl för sitt namn. Flickan fortsatte i en flygfärd på egen hand. Hon landade förhållandevis mjukt.

Med kisande ögon granskade Nike den avkastade ryttaren. Hon reste sig snabbt och borstade av sig den värsta sanden utan att vända sig mot Nike. Det kunde ha varit värre.

Om flickan skämdes eller ifall hon inte ville visa att det gjorde ont gick inte att urskilja.

Istället för att prata om avsittningen gick Nike försiktigt med händerna framsträckta mot Bocken, som sprungit och ställt sig i ett hörn. Väl framme klappade hon honom lugnande bakom sadeln. Han njöt och fällde fram öronen. Med andra handen tog Nike ett stadigt grepp i sadeln och svingade sig upp.

Väl uppe satt hon stilla med sina långa ben hängandes på sidorna. Hon lutade sig först åt ena sidan och längde stiglädret, sen samma sak på andra. Bocken började traska framåt. Nike lät honom gå och satte försiktigt fötterna i stigbyglarna. Hon tittade sig omkring medan hästen såg ut att promenera runt som han ville. Ville bygga förtroende, gå med honom, inte stressa genom auktoritärt handlag.

”Ta det lugnt, känn in läget”, mumlade Nike utan att eleverna kunde urskilja hennes ord. Han skulle få samla ihop sig, han kastade ju inte av ryttare för att det var skoj, utan för att någon inte var pålitlig. Det var en reaktion, ett sätt att säga ifrån, nu

ville Nike låta honom förstå att hon var att lita på. Bocken stannade i ett hörn. Hästens rumpa mot ridhuset och nacken böjd med huvudet helt stilla. Där blev de stående.

”Vad var det jag sa? Han är omöjlig att rida”, sa eleven.

Dåliga ryttare som skyllde ifrån sig på hästen fick det att krypa i Nike. Ryttare som skyllde på hästarna och trodde sig kunna veta när de hade bättre och sämre dagar borde ägna sig åt motorsport. Skruva ihop och skruva isär, leta efter känslan i mekaniken istället för i levande individer.

Hon klappade Bocken på halsen. Samlade tyglarna.

Sen smackade hon två gånger och tog över. Bocken vände sig om och skrittade in mot banan.

”Kan du höja samtliga hinder två snäpp”, bad hon tjejen som nyss blivit avkastad och ännu torkade sand från kläderna.

Utan vare sig hjälm eller säkerhetsväst satte Nike av i galopp. Ett, två och redan i tredje galoppsprånget var den tretaktiga gångarten svävande. I stunderna mellan stegen, då Bockens alla hovar var ovan mark, försvann världen och dess bekymmer medan ett annat universum öppnade sig. Nike och Bocken flöt samman, de var i en rörelse. Den här sporten handlade om att få ur sig allt på kort tid. Högt tryck och liten ventil. Man red som den man var. Rytmen var där, nu kom musiken inom henne. En låt är tre minuter och kan förändra världen. En hoppbana är max 90 sekunder. Det går att få ur sig allt i varje språng, om man har något att komma med.

Springsteen hann precis börja sjunga för henne, låten som hon skrålat till med pappa i hela sitt liv när de lovat varandra att aldrig backa och alltid hålla ihop: vi lärde oss mer av en låt på tre minuter än jag någonsin lärt mig i skolan.

Med mjuka svängande rörelser i höftleden vände de upp på linjen av hinder.

De lyfte över första, där Bocken just kastat av sin ryttare. Den här gången fullföljdes hoppet. Efter andra hindret fortsatte de utan att minska på takten ner mot hörnet. Det såg ut som om Bocken ville stanna men Nike vände upp honom mot

diagonallinjen med minimal ansats mot en oxer. Bocken var explosiv och med på noterna. Han tryckte sig upp i luften och landade balanserat. De sträckte ut i tre galoppsprång och tog även oxer nummer två.

Bocken slog av på farten, öronen pekade åt sidan och han slappnade av. Han gillade det här. Nike rös av välbehag.

Hon hade försökt pressa Bocken till gränsen, se vad han gick för med lite tillit som bränsle. Han hade ökat trycket förbi vad hon trott var möjligt. Det fanns minst en växel till. Han visste bara inte om sin kapacitet. Här fanns mer att jobba med.

Överraskningarna i samförståndet var anledningen till att livet på hästryggen var bättre än det på marken. Nike var uppfylld och hade svårt att hålla tillbaka leendet. Hon ville inte framstå som att hon försökt imponera på eleverna, som satt stumma. De sneglade blygt på varandra, som om de ville få bekräftat att de sett samma sak.

Nike hoppade av. Det rusade i kroppen. Benen var som spaghetti och kroppen var ännu inte helt återställd efter turen. Hon sträckte fram tyglarna till flickan.

”Det räcker för idag. Ni kan gå ut och tvätta av hästarna så ses vi nästa gång. Då blir det bara markarbete.”

Nike lämnade eleverna och begav sig mot ryttarkaféet. Hon hade lovat Mackan att komma upp direkt efter lektionen.

Det var med en viss oro i magen som hon lämnade ridhuset. Av Mackans dubbeltumme att döma visste hon inget om Nikes sena ankomst. Det var bra. Men någon i styrelsen eller annan prominens kunde ha haft barn i hennes grupp som skvallrat. Nike var heltidsanställd från och med idag och var tvungen att bete sig därefter. Mackan hade varit tydlig med ansvaret som uppdraget innebar och hur nyckfulla de som bestämde kunde vara. Nike lyckades stöta ifrån sig alla orosmoln utom ett, eller möjligtvis två. Bara ingen sett flickan som föll, eller kanske ännu värre, sett henne hoppa onödigt högt med Bocken helt utan anledning. Det skulle bli svårt att förklara.

NIKE har alltid känt sig mest hemma på tävlingsbanan. Hon har dessutom allt som krävs för att lyckas. Talangen, drivet och drömmen. Problemet är att drömmar kostar, och utan resurser och en egen häst kommer hon aldrig få chansen att visa vad hon går för.

Men allt förändras dagen då hon möter hästen Savoy. Genom henne får Nike en chans att äntligen tillhöra eliten. Det dröjer dock inte länge innan hon inser att världen hon kliver in i är fylld av rivalitet, oskrivna regler och människor som vill se henne misslyckas.

En fängslande debutroman om uppoffring, utmaningar och modet att våga ta språnget även när marken känns osäker.