Nike
Copyright © Henrik Johnsson 2025
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025
www.bookmarkforlag.se
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025
Första upplagan, första tryckningen 978-91-89928-66-4
NIKE
Ni som inte syns och hörs. Ni finns.
Prolog
Eftermiddag har blivit kvÀll. Inga skuggor syns i grÀset kring det bruna galopperande stoet, den gigantiska arenans strÄlkastare jÀmnar ut ljuset frÄn alla vinklar. Avgörandet gömmer sig i varje sprÄng.
Sorlet lĂ€gger sig. 40 000 mĂ€nniskor tystnar, konturerna skĂ€rps. SĂ„nĂ€r som pĂ„ en hostning hĂ€r och ett âkom igen!â dĂ€r, hörs bara en dov rytm av hovar mot noggrant bevattnad grĂ€smatta.
Det Ă€r skymning över Aachen, Tysklands vĂ€stligaste stad vid grĂ€nsen till Belgien och NederlĂ€nderna, vĂ€rd för vĂ€rldens största ridsportevenemang och vĂ€rldens mest prestigefyllda tĂ€vling. Inget Ă€r högre, lĂ€ngre och större Ă€n hĂ€r. Ăverlever man Aachen finns inget som Ă€r för svĂ„rt. HĂ€r krossas drömmar, ryttare knĂ€cks och stjĂ€rnor tĂ€nds.
För Nike Àr det sista chansen att nÄ sitt livs enda dröm. En felfri runda och hon fÄr rida VM. Ett nedslag till och hon Àr slut innan det ens börjat. En ynka bom i backen eller vÀgran och hon mÄste Äka hem till de bortglömda dÀr hon kommer ifrÄn.
Nog dunkar det en aning. Nike njuter av de lÀtta impulserna genom stövlarna frÄn hÀstens hjÀrta. De slÄr i takt, kropparna Àr i kontakt.
Hon hÄller ut högersvÀngen, kommer i jÀmn galopp över startlinjen. Exakt samma fart de ska ha Àven nÀr mÄllinjen passeras om knappt en och en halv minut.
Arenans dÄnande tystnad, den gemensamma verkligheten skiftar till hennes egna universum, det högljutt trygga, det som uppfyller och tar henne. Svart magi. LÄten.
De rider an mot första hindret. Nu kommer musiken. I Nikes huvud dÄnar bastrumman som rÀknar in till fyra. En hand
dras över pianots alla tangenter och kören drar igÄng. Rösterna för henne framÄt genom introt.
Det hugger till i korsryggen. SmÀrtimpulsen Àr bekant och försvinner snabbt som en sprucken sÄpbubbla.
Hennes hjÀrta slÄr i takt och sjunger med. Hon lÄter det komma. Kan varken stÀnga av eller pÄverka, inte vara före, efter, bakom eller framför, bara en del av kraften, ett med flytet pÄ maximal volym.
SÄngen om krigare som lovade varandra att alltid hÄlla ihop. LÄten som pappa lÀrde henne innan han stack. LÄten mamma förbjöd nÀr hon blev ensam och gick ner sig. No retreat, no surrender. Ingen retrÀtt, ingen kapitulation. Aldrig backa, aldrig ge upp.
Den första linjen Àr problemfri. JÀmna avstÄnd och bekanta hinder. Banans största frÄgor Àr framför henne.
Nike vrider huvudet och fÀster blicken pÄ den orangea trippelbarren. Tre bommar i bredd och i stigande höjd. Hon mÄste hoppa den som ett lÀngdhinder, behöver inte hoppa uppÄt. Högsta punkten ska ligga lÄngt bak. De mÄste komma rakt pÄ. Blir farten för hög kan det bli tids- och platsbrist till den annalkande trekombinationen som vÀntar lÀngre ner.
De tar sig över trippelbarren och Àr snabbt tillbaka i galoppen. HÄller jÀmna steg.
1, 2, 3, 4, 5, 6. Paret Àr synkroniserat. EnerginivÄn kalibrerad. Total tillgÄng till varandra.
Trekombinationen kommer mot dem. Av de tre hindren som rÀknades som ett avverkas det första, a-hindret, snabbt. De faller ut lite, nÄgon decimeter, inför b-hindret. I luften smÀller det rejÀlt frÄn bakhovarna pÄ nervÀgen.
JÀvlar. Rid, stay in the fucking game, bara rid, fortsÀtt som om rundan vore den sista.
Nike lyssnar efter den dova dunsen av en bom som slÄr i backen.
âAllas skit Ă€r vĂ„r skit sĂ„ MOCKA nĂ€r du kommer och SLĂCK
nĂ€r du gĂ„r.â
Uppmaningen om det kollektiva ansvaret stod skrivet med svarta bokstÀver pÄ mörkgul bakgrund, omgiven av en rektangelformad röd ram som gjorde att det sÄg ut som ett trafikvarningsmÀrke.
Nike hade passerat skylten pÄ insidan av stallets ytterdörr sÄ mÄnga gÄnger att hon inte sÄg den lÀngre. Nu var det brÄttom, kanske redan för sent om hon inte lyckades med sin lögn. En dubbelfint: fÄ eleverna att tro att hon varit pÄ kansliet och samtidigt fÄ styrelsen uppe pÄ kansliet att tro att hon varit med eleverna i stallet. Första dagen som anstÀlld fick inte bli den sista.
Nike stannade till i foderkammaren och sĂ„g sig om innan hon strĂ€ckte sig efter en mörkblĂ„ kaffemugg i fönsterkarmen ovanför den uppsnurrade vattenslangen. Hon blĂ„ste pĂ„ den dammiga porslinskoppen mĂ€rkt âFalsterbo Horse Showâ i gula bokstĂ€ver och slog pĂ„ kranen. Sköljde först av dammet pĂ„ utsidan, torkade den torr med insidan av jackan och fyllde den sen till hĂ€lften med vatten. Det fick duga, skulle bara ge sken av att hon varit pĂ„ plats tidigt nog för att ha passerat ryttarkafĂ©et. Bara pulsen kvar, den mĂ„ste ner. Hon hade cyklat som en galning till Smörlyckans ridskola. En vĂ€g hon trampat i alla vĂ€der Ă„ret om sen hon började grundskolan och dĂ€rför kunde i sömnen, mĂ€rkligt nog alltid med en kĂ€nsla av uppförsbacke Ă„t bĂ„da hĂ„llen och idag dessutom i motvind. Tröjan klistrade mot ryggen. Med tumme och pekfinger i ett pincettgrepp försökte hon flĂ€kta fram lite luft till huden sĂ„ att svetten kunde torka.
Hon tog fart mot dörren till hÀstboxarna. Satte axeln mot
skylten âRamla av 100 gĂ„nger innan du kan kallas ryttareâ och tryckte till.
âVem var det som skulle sopat foderkammaren?â hojtade Nike och skred ner för stallgĂ„ngen utan att möta nĂ„gons blick, som om hon var pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans och hade mycket att göra. Ingen svarade, ingen ens kollade pĂ„ henne. Hon stannade till och sĂ„g sig omkring med sĂ€ker uppsyn. Försökte se ut som om hon letade efter en skyldig och skulle peka ut den som slarvat, fast det enda hon egentligen ville veta var om nĂ„gon mĂ€rkt att hon var sen till jobbet. Nike granskade omgivningen, arbetet fortsatte utan avbrott. Hon blĂ„ste över koppen som om dess innehĂ„ll var varmt, likt mamma brukade göra för att dölja att hon fyllt sin tekopp med lĂ„dvin, och kunde inte skönja nĂ„gra tecken pĂ„ att hennes teater skulle avslöjas.
Arbetet fortgick, ingen sa ens âhejâ eller âgod morgonâ. Lydiga ridflickor gjorde vad de skulle. NĂ„gon borstade, en annan passerade med en sadel i famnen medan en tredje hĂ€mtade trĂ€ns till sig och en kompis. Damm frĂ„n hö och halm dansade fritt i solens sken och i bakgrunden skvalade lokalkanalen Radio AF.
En lÀttnad spred sig i Nikes kropp. Bluffen höll. Hon skulle kunna fÄ dem att tro pÄ vad som helst. Humöret vÀnde uppÄt. TÀnk att lite skÄdespel kunde roa henne. Dock var det för tidigt att kvittera ut segern. En tanke slog henne. Var bristen pÄ svar frÄn eleverna bara ett tecken pÄ att de inte vÄgade prata med henne, att hon var kufen som man bara pratade om och inte med ?
Nike drack lite av vattnet. För att fullborda sin dramatiska charad, som ett slags kvitto pÄ att alla var överens om att hon inte kommit för sent, försökte hon dÀrefter lÀtta upp stÀmningen.
âJag har fixat det nu. Foderkammaren Ă€r sopad sĂ„ ren att jag skulle kunna Ă€ta lunchen direkt pĂ„ golvet.â
Skratten efter hennes standardskÀmt, som varje stallchef dragit sen urminnes tider, uteblev. Kanske att en flicka log en aning nÀr hon passerade Nike med blicken fÀst i golvet.
Ska jag vara hĂ€r varje dag fĂ„r jag nog jobba upp min likeÂ
ability, funderade Nike. En sak Àr att vara tydlig i ridhuset men i stallet behöver de Ätminstone hÀlsa pÄ mig Àven om de inte skrattar ihjÀl sig Ät mina klena försök till skÀmt.
Efter gĂ„rdagens misslyckade studentskiva och morgonens Ă€ltande om varför hennes familj inte kunde förenas var det skönare Ă€n nĂ„gonsin att vara tillbaka i stallet. Hon hade slutat skolan och var fri att göra vad hon ville med sitt liv. Ăgde sin tid, inget annat krĂ€vde hennes uppmĂ€rksamhet. Nu skulle hon bli en del av Smörlyckan, gĂ„ frĂ„n inhoppande lĂ€rare och före-detta-elitryttare-med-oklar-ambition till riktig lĂ€rare med namn och bild uppsatt i ryttarkafĂ©et under skylten âVi som jobbar hĂ€râ. Bli vuxen, agera med ansvar och tĂ€nka pĂ„ andra Ă€n sig sjĂ€lv. Sluta vara den surmulna enstöringen som kommit och gĂ„tt som hon velat, som suttit upp pĂ„ de hĂ€star som passat, hoppat sent om kvĂ€llarna och himlat med ögonen nĂ€r andra inte förstod.
âNi kan göra er redoâ, sa Nike med stark röst och kollade klockan. 8.25. Hon drog med handen genom sin hĂ€stsvans som stack ut frĂ„n kepsen. âOm tvĂ„ minuter gĂ„r vi in.â
Hon lÀrde sig aldrig namnen pÄ eleverna. Det var onödigt dÄ de gulliga tjejerna passerade i en jÀmn ström samt sÄg likadana ut. HÀstsvans, ljus skjorta, ridbyxor som onödigt ofta var av senaste snitt samt en plikttrogen uppsyn som sa att de förtjÀnade vad de hade fÄtt.
Nike ville inte göra mÀnniskor av ryttarna och att inte lÀra sig deras namn var ett sÀtt att hÄlla distansen. Hon ville bara tala till dem som elever, inte ta hÀnsyn till relationer. Dessutom brydde hon sig inte, eller snarare ville hon inte veta vilka som hade storasyskon som hon ridit med och tÀvlat mot och som höll pÄ fortfarande. Hon var sÄ fruktansvÀrt förbiÄkt av sina jÀmnÄriga som hade lÀmnat ridskolan för lÀnge sen. Om de Ànnu var verksamma höll de till i antingen privata eller professionella stall.
NÄgra hade dragit ut i Europa. Belgien verkade populÀrast för tillfÀllet och andra hyrde in sig pÄ privatstall om inte förÀldrarna ökat farten och köpt egen gÄrd. För att slippa pÄminnas
om nÄgot bekant efternamn eller komma för nÀra personerna tilltalade Nike eleverna med namnet pÄ hÀsten.
HÀstarna gick alltid först. Hon kunde rida dem för vilka de var, visste hur de skulle föras för att fÄ ur sig mesta möjliga. Om det funnits en gren inom hÀsthoppning som hette mÀngdhoppning vore hon landslagsmÀssig.
Nike gick in i ridhuset. Ville vara först ifall de skulle se henne frÄn kansliet pÄ kortsidans ovanvÄning. Hon sneglade upp mot fönstren. Ingen dÀr, förmodligen satt de samlade i dagens stormöte. Nike pustade ut. Dock var det vÀrsta kvar. Det som skulle ske efter lektionen. Hon skulle presenteras för styrelsen som den nya lÀraren. MÄtte de bara inte varit ner och frÄgat efter henne i stallet före mötet. Verksamhetschefen Mackan var visserligen snÀll och god, tillika Nikes bÀsta och kanske enda vÀn i klubben, men satte alltid Smörlyckans intresse först. Hon skulle bli sÄ illa tvungen att kicka Nike före lunch om nÄgon tvivlade pÄ hennes karaktÀr.
Trots att sommardagen var pÄ vÀg att bli stekande het höll de sig inomhus. Uteridbanan var tydligen bokad, oklart till vad. Nike krÀngde av sig den röda trÀningsjackan och hÀngde den över trÀsargen nedanför den lilla lÀktaren om tre bÀnkrader som garanterade trÀsmak i baken.
Hettan var pÄtrÀngande och blev Ànnu vÀrre av den unkna kÀnslan inifrÄn som tycktes suga Ät sig t-shirten. I vÀntan pÄ eleverna kom gÄrdagen tillbaka. Det skulle blivit hennes final och en familjefest. FörÀldrarna skulle fira att de rott henne i hamn. Men allt rann ut i ett sörjigt fiasko.
Hon hade tagit studenten som planerat. Sen gick det snett. Mamma blev full och somnade och pappa kom inte alls, fast han lovat att de Ă€ntligen skulle ses. Första resan hem frĂ„n Spanien skulle bli en hyllning till henne nĂ€r de skulle fira att hans âĂ€lskade dotter kunde galoppera vidare i livet pĂ„ egna benâ. Hon hade varit dum nog att tro honom igen, att det största löftet skulle vara det första sanna.
Inte ett enda löfte hade han hÄllit sen han stack och lÀmnat
henne ensam med mamma och en back med vinylskivor. Hon hade lyssnat igenom varenda skiva flera gÄnger om, följt med i texten till varje lÄt. Granskat skivomslagen. Letat efter pappa, en gemensam beröringspunkt, deras utgÄngspunkt. Musiken blev ocksÄ hennes fristad, men utan pappa.
Tiden gick utan honom, men han förblev densamma.
Hon hade varit 14 dÄ han drog, var nu myndig sen ett och ett halvt Är. Visst hade han hört av sig. Sagt att allt var bra, eller Ätminstone att det gick bÀttre. Det gick alltid bÀttre Àn förra gÄngen hon frÄgade.
En efter en leddes hÀstarna in. Ryttarna hoppade upp och började skritta runt i ett prydligt led. Allt gick pÄ rutin. Nike var tyst. Betraktade de lojala kollegorna som lunkade fram pÄ fyra ben. Egna individer som krÀvde att bli behandlade dÀrefter. Nike visste vem som var busig, charmig, tjurig, glupsk eller kunde bitas om man klappade den fel. Hon kÀnde dem alla. KÀnde igen dem alla. X:ets ojÀmnt stora öron, Donuts lufsande gÄng och KÀrkis vita panna som gav intrycket att han var flint. Hon föredrog att lyssna och se istÀllet för att gorma och komma med tomma ord som skulle verka upplyftande i stunden men som var helt utan mening för sjÀlva utvecklingen. Man ska rida av egen inre kraft, inte för beröm.
âĂ upp i travâ, beordrade Nike och slĂ€ngde en blick pĂ„ Kommunalarbetaren, som egentligen hette Concorde. Han var en gladlynt och grĂ„sprĂ€cklig hĂ€st, fin i formen och smidig, men med ett rykte att vara lat. Han gillade pauserna mest. Gjorde helst som de andra runtomkring honom. DĂ€rav smeknamnet.
âGör halt, allaâ, kommenderade Nike.
Det tystnade. Alla stod stilla. NĂ„gon frustade, en annan viftade bort flugor med svansen, annars helt tyst.
âDu kan inte lĂ„ta Kommunalarbetaren börja trava bara för att alla andra gör det. Du fĂ„r inte tillĂ„ta hĂ€sten att göra som jag sĂ€ger nĂ€r du sitter pĂ„ ryggen. Du mĂ„ste rida, inte Ă„ka hĂ€st.â
Flickan tittade skamset nerÄt och framÄt. Ingen ville mÀrka ut
sig annat Àn för beröm. Kommunalarbetaren stod trygg kvar, hade inte brÄttom eller trampade otÄligt som hÀsten bakom. Flickan i opraktiskt ljusgul t-shirt, svart sÀkerhetsvÀst och gnistrande stenar pÄ hjÀlmen vÀnde sig mot Nike. Ansiktet drogs Ät, blicken letade fÀste och munnen rörde sig innan hon började prata.
âDet Ă€r ju bara uppvĂ€rmning, sĂ„ jag tĂ€nkte lĂ„ta Kommunalarbetaren arbeta i sin takt innan jag âŠâ, försökte flickan och vred obekvĂ€m pĂ„ överkroppen som om hon ville slingra sig ur samtalet.
Nike avbröt eleven innan hon gjorde bort sig fullstÀndigt.
âHan hade kunnat hetat BorgmĂ€staren, men det Ă€r Ă€ndĂ„ du som mĂ„ste bestĂ€mma för att han ska kĂ€nna sig trygg. I samspelet mellan hĂ€st och ryttare Ă€r det alltid ryttaren som ger förutsĂ€ttningarna. Ju bĂ€ttre ryttare desto bĂ€ttre förutsĂ€ttningar.â
En aktiv tystnad lade sig över gruppen. Om tankar kunde lÄta skulle det vara ett brötigt ovÀsen i raden av ridskoleflickor.
Nike backade inte. Tittade sig omkring.
âFörstĂ„tt?â sa hon och drog ut tröjan som envisades med att kleta fast pĂ„ ryggen.
Kommunalarbetarens ryttare nickade.
âNi kan börja skritta igen. Sen trava och galoppera. DĂ€refter lite hoppning ocksĂ„. Vanheden och Blixten, ni kan börja höja hinder, sen Gorby och Degenâ, sa Nike och det rörde pĂ„ sig i ridhuset igen.
Medan ekipagen cirkulerade runt henne gick hon in i mitten och drog ut hinderstöden som skulle bilda en bana om fem sprÄng. TvÄ pÄ varje sida och en kombination i mitten. Hon stegade metodiskt ut avstÄnden. Behövde inte rÀkna hÄlen pÄ stöden för att lÀgga hinder strax under en meter.
Nike stannade till nÀr hon passerade en flicka i röd hoodie och ljusblÄtt strassmönster pÄ hjÀlmen. Hennes hÀst Degen, vars namn var ironiskt dÄ han var otÄlig och vÀgrade stÄ still, vÀnde sig mot Nike nÀr hon visslade till för att pÄkalla uppmÀrksamhet, som om det var Degen som skulle tilltalas. Valacken lade huvudet pÄ sned. Den lite för lÄnga manen hÀngde
mot marken nÀr han lekte otÄligt med bettet i munnen. Nike klappade lugnande över den vitsprÀckliga nosen.
âHĂ„ller du tummarna sĂ„ hĂ€r?â frĂ„gade Nike ryttaren och höll fram hĂ€nderna som om hon greppade ett cykelstyre.
Flickan nickade.
âI sidled, sĂ„ de pekar mot varandra?â förtydligade Nike.
Degen dunkade hoven i backen. Det hÀr var redan för trÄkigt.
âJa. Det Ă€r Mackan som sagt Ă„t mig.â
Nike fattade inte vad hon menade.
Flickan strĂ€ckte fram hĂ€nderna med handryggen uppĂ„t och fĂ€llde ut tummarna. âJag höll sĂ„ hĂ€r och frĂ„gade om det var rĂ€tt, dĂ„ sa Mackan bra.â
Nike kvĂ€vde ett leende. Hon anade var felet uppstĂ„tt, och hade bara en frĂ„ga kvar. âSa hon verkligen att det var bra?â
Flickan sÄg uppriktigt bekymrad ut.
âNja, hon gjorde i alla fall tummarna upp.â
Nike höll sig neutral, ville inte genera sin uppriktiga elev. Mackan, den stÀndigt positiva och uppmuntrande ridskolechefen, hade orsakat ett missförstÄnd. Hon avslutade varje samtal med just en tumme, eller gÀrna bÄda, upp som tecken pÄ samstÀmmighet.
âVĂ€nd pĂ„ dem, tummarna uppĂ„t. Alltidâ, sa Nike och slĂ€ngde en blick upp mot ryttarkafĂ©et pĂ„ bortre kortsidans ovanvĂ„ning.
DÀr var det nu liv och rörelse. Det sÄg ut som ett mingel, eller en VIP-avdelning under en bÀttre hopptÀvling. Vuxna mÀnniskor som Ät, pratade och sakta cirkulerade. Hon fick syn pÄ Mackan som var den enda i ridbyxor. De flesta hade ljusblÄa skjortor och bruna chinos, oavsett kön. De finaste bar scarf med fluffig knut. Mackan, som egentligen hette Magdalena, var frÄn Finland och sa K istÀllet för G, varpÄ hon fick kallas Mackan dÄ hon inte kunde uttala sitt första smeknamn Maggan. Mackan vinkade nÀr hon sÄg Nike och gav tummen upp som för att frÄga ifall det gick bra.
Nike svarade med ett utstrÀckt lÄngfinger vÀnt ner mot sanden.
Ett lika osynligt som kÀrvÀnligt och tramsspydigt fuckoff som Mackan besvarade med dubbeltummar. De tvÄ visste var de hade varandra. Det var deras ridskola, alla andra kunde bara hÄlla kÀften och anpassa sig efter dem, tyckte Nike. Mackan var smidigare Àn sÄ, hon visste hur man lade fram planer sÄ att de som bestÀmde trodde att idéerna var deras egna. Hokus pokus och vips sÄ hade klubben utan pengar införskaffat nya skottkÀrror, grepar och ett glansigt klubbmÀrke som prydde det nya hÀstslÀpet.
Efter drygt 20 minuters uppvÀrmning viftade Nike med armen och klassens ekipage samlade ihop sig pÄ ena kortsidan. De hade gjort den hÀr övningen förut. En och en skulle rida banan medan de andra höll sig undan.
Nike tog ett par steg Ät sidan för att hÄlla ridvÀgen fri. Satte hÀnderna i sidorna och hörde att magen kurrade. Hon hade inte Àtit sen igÄr eftermiddag. DÄ visserligen rejÀlt. SmörgÄstÄrtan för tre var det enda roliga som fanns i bedrövelsen nÀr hon suttit ensam i köket med studentmössan pÄ bordet och mamma snarkandes i soffan vid tv:n.
HÀst efter hÀst gav sig ivÀg under Nikes uppsikt. Intensiteten ökade.
âVĂ€nta inte för lĂ€ngeâ, ropade Nike som nu slutat tĂ€nka. Hon var i det som en del kallade zonen. Varje handling, blick och signal rĂ€knades.
âSlĂ€pp fram honom.â Hon böjde pĂ„ knĂ€na nĂ€r hĂ€sten tog av och lyfte pĂ„ ena benet nĂ€r den hĂ€ngde i luften över hindret.
Likt en pianofröken som blundar nÀr eleven spelar Beethoven försökte Nike kÀnna in takten och tonen.
Det small i en bom, gavs goda rÄd, sitsar korrigerades och avstÄnd justerades. De trÀnade, inget var för litet för att kommenteras. Solens sken tryckte sig in genom den öppna skjutdörren, ryttarnas kinder blev allt rödare, hÀstarna andades alltmer ljudligt. Tempot ökade, de befann sig i ett accelerando, som en pianofröken skulle sagt.
Nike gick ett varv bland hindren och höjde nÄgra bommar
ett par hÄl. Nog var eleverna rÀtt sÄ duktiga ÀndÄ, kanske att det var för lÀtt för vissa ekipage som kommit lÀngre i sin utveckling.
Problemet med klasser som dessa, med hÀstar i olika kalibrar, var just att kunna utmana alla samtidigt. NÀr nÀstan alla flickor hoppat fanns ett ekipage kvar som Nike ville titta nÀrmre pÄ. Hon hade lÄtit det vÀnta med en avsikt. DÀr fanns mer att ta av.
Hon höjde ett par av hindren medan hon pratade.
âDet kan vara sĂ„ att svĂ„rare hinder höjer koncentrationen och gör det lĂ€ttare att hoppa. Man kan bli lat av för lĂ€tta uppgifter. Var och en mĂ„ste hitta sin nivĂ„ dĂ€r man kan fĂ„ ur sig allt. HĂ€st som ryttare.â
Hon ville se Bocken pÄ högre höjder.
Bocken var en fux som kanske borde kallats RÀven istÀllet dÄ han var bÄde röd i pÀlsen och listig. Hans namn kom dock frÄn att han satt i system att bocka vid större hinder och lÄta ryttaren slungas över hans huvud. Han var snÀll i boxen, tyckte om att bli ompysslad, men om han fick för mycket att sÀga till om var han en skrÀck pÄ banan. Men han kunde hoppa. Det borde gÄ att krama ut Ànnu mer av hans förmÄga.
âBocken, varsĂ„god och ridâ, sa hon och tittade bort för att lĂ„tsas som att det hon bad om inte var speciellt mĂ€rkvĂ€rdigt.
âMen det Ă€r för högt för honomâ, lĂ€t det frĂ„n flickan under den stora hjĂ€lmen som höll hĂ„rt i Bocken med korta tyglar.
âFör honom eller för dig?â svarade Nike.
âHan kommer att kasta av migâ, menade flickan med sprucken röst.
âJa, om du vill. Det vet vi att han kan, men frĂ„gan Ă€r om du kan hoppa honom?â
âJo, nej, nja âŠâ
âAtt rida handlar om att ta beslut. HĂ€star kan vĂ€gra ut sig, men inte ryttare. En riktig ryttare tvekar inte, dĂ€rför mĂ„ste man bestĂ€mma sig för vad man vill. Har du bestĂ€mt dig?â
âJa.â
âFör vadĂ„?â
âVet inte.â
âVet inte?â upprepade Nike.
âJo, att hoppa. Jag har bestĂ€mt mig för att hoppa.â
âĂr du sĂ€ker?â frĂ„gade Nike.
âSĂ€ker.â
âSĂ€kert?â fortsatte Nike och hörde i flickans ton att de nu var pĂ„ samma frekvens.
âJa, helt sĂ€kertâ, svarade tjejen med ett leende och smackade sturskt igĂ„ng sin hĂ€st.
Med blicken riktad mot hindret tog de sats och galopperade pÄ spÄret mot första hindret. Med yviga rörelser skickade ryttaren dubbla budskap, bromsade och drev pÄ samtidigt. Just som de skulle ta av tvÀrnitade Bocken och gjorde skÀl för sitt namn. Flickan fortsatte i en flygfÀrd pÄ egen hand. Hon landade förhÄllandevis mjukt.
Med kisande ögon granskade Nike den avkastade ryttaren. Hon reste sig snabbt och borstade av sig den vÀrsta sanden utan att vÀnda sig mot Nike. Det kunde ha varit vÀrre.
Om flickan skÀmdes eller ifall hon inte ville visa att det gjorde ont gick inte att urskilja.
IstÀllet för att prata om avsittningen gick Nike försiktigt med hÀnderna framstrÀckta mot Bocken, som sprungit och stÀllt sig i ett hörn. VÀl framme klappade hon honom lugnande bakom sadeln. Han njöt och fÀllde fram öronen. Med andra handen tog Nike ett stadigt grepp i sadeln och svingade sig upp.
VÀl uppe satt hon stilla med sina lÄnga ben hÀngandes pÄ sidorna. Hon lutade sig först Ät ena sidan och lÀngde stiglÀdret, sen samma sak pÄ andra. Bocken började traska framÄt. Nike lÀt honom gÄ och satte försiktigt fötterna i stigbyglarna. Hon tittade sig omkring medan hÀsten sÄg ut att promenera runt som han ville. Ville bygga förtroende, gÄ med honom, inte stressa genom auktoritÀrt handlag.
âTa det lugnt, kĂ€nn in lĂ€getâ, mumlade Nike utan att eleverna kunde urskilja hennes ord. Han skulle fĂ„ samla ihop sig, han kastade ju inte av ryttare för att det var skoj, utan för att nĂ„gon inte var pĂ„litlig. Det var en reaktion, ett sĂ€tt att sĂ€ga ifrĂ„n, nu
ville Nike lÄta honom förstÄ att hon var att lita pÄ. Bocken stannade i ett hörn. HÀstens rumpa mot ridhuset och nacken böjd med huvudet helt stilla. DÀr blev de stÄende.
âVad var det jag sa? Han Ă€r omöjlig att ridaâ, sa eleven.
DÄliga ryttare som skyllde ifrÄn sig pÄ hÀsten fick det att krypa i Nike. Ryttare som skyllde pÄ hÀstarna och trodde sig kunna veta nÀr de hade bÀttre och sÀmre dagar borde Àgna sig Ät motorsport. Skruva ihop och skruva isÀr, leta efter kÀnslan i mekaniken istÀllet för i levande individer.
Hon klappade Bocken pÄ halsen. Samlade tyglarna.
Sen smackade hon tvÄ gÄnger och tog över. Bocken vÀnde sig om och skrittade in mot banan.
âKan du höja samtliga hinder tvĂ„ snĂ€ppâ, bad hon tjejen som nyss blivit avkastad och Ă€nnu torkade sand frĂ„n klĂ€derna.
Utan vare sig hjÀlm eller sÀkerhetsvÀst satte Nike av i galopp. Ett, tvÄ och redan i tredje galoppsprÄnget var den tretaktiga gÄngarten svÀvande. I stunderna mellan stegen, dÄ Bockens alla hovar var ovan mark, försvann vÀrlden och dess bekymmer medan ett annat universum öppnade sig. Nike och Bocken flöt samman, de var i en rörelse. Den hÀr sporten handlade om att fÄ ur sig allt pÄ kort tid. Högt tryck och liten ventil. Man red som den man var. Rytmen var dÀr, nu kom musiken inom henne. En lÄt Àr tre minuter och kan förÀndra vÀrlden. En hoppbana Àr max 90 sekunder. Det gÄr att fÄ ur sig allt i varje sprÄng, om man har nÄgot att komma med.
Springsteen hann precis börja sjunga för henne, lÄten som hon skrÄlat till med pappa i hela sitt liv nÀr de lovat varandra att aldrig backa och alltid hÄlla ihop: vi lÀrde oss mer av en lÄt pÄ tre minuter Àn jag nÄgonsin lÀrt mig i skolan.
Med mjuka svÀngande rörelser i höftleden vÀnde de upp pÄ linjen av hinder.
De lyfte över första, dÀr Bocken just kastat av sin ryttare. Den hÀr gÄngen fullföljdes hoppet. Efter andra hindret fortsatte de utan att minska pÄ takten ner mot hörnet. Det sÄg ut som om Bocken ville stanna men Nike vÀnde upp honom mot
diagonallinjen med minimal ansats mot en oxer. Bocken var explosiv och med pÄ noterna. Han tryckte sig upp i luften och landade balanserat. De strÀckte ut i tre galoppsprÄng och tog Àven oxer nummer tvÄ.
Bocken slog av pÄ farten, öronen pekade Ät sidan och han slappnade av. Han gillade det hÀr. Nike rös av vÀlbehag.
Hon hade försökt pressa Bocken till grÀnsen, se vad han gick för med lite tillit som brÀnsle. Han hade ökat trycket förbi vad hon trott var möjligt. Det fanns minst en vÀxel till. Han visste bara inte om sin kapacitet. HÀr fanns mer att jobba med.
Ăverraskningarna i samförstĂ„ndet var anledningen till att livet pĂ„ hĂ€stryggen var bĂ€ttre Ă€n det pĂ„ marken. Nike var uppfylld och hade svĂ„rt att hĂ„lla tillbaka leendet. Hon ville inte framstĂ„ som att hon försökt imponera pĂ„ eleverna, som satt stumma. De sneglade blygt pĂ„ varandra, som om de ville fĂ„ bekrĂ€ftat att de sett samma sak.
Nike hoppade av. Det rusade i kroppen. Benen var som spaghetti och kroppen var Ànnu inte helt ÄterstÀlld efter turen. Hon strÀckte fram tyglarna till flickan.
âDet rĂ€cker för idag. Ni kan gĂ„ ut och tvĂ€tta av hĂ€starna sĂ„ ses vi nĂ€sta gĂ„ng. DĂ„ blir det bara markarbete.â
Nike lÀmnade eleverna och begav sig mot ryttarkaféet. Hon hade lovat Mackan att komma upp direkt efter lektionen.
Det var med en viss oro i magen som hon lÀmnade ridhuset. Av Mackans dubbeltumme att döma visste hon inget om Nikes sena ankomst. Det var bra. Men nÄgon i styrelsen eller annan prominens kunde ha haft barn i hennes grupp som skvallrat. Nike var heltidsanstÀlld frÄn och med idag och var tvungen att bete sig dÀrefter. Mackan hade varit tydlig med ansvaret som uppdraget innebar och hur nyckfulla de som bestÀmde kunde vara. Nike lyckades stöta ifrÄn sig alla orosmoln utom ett, eller möjligtvis tvÄ. Bara ingen sett flickan som föll, eller kanske Ànnu vÀrre, sett henne hoppa onödigt högt med Bocken helt utan anledning. Det skulle bli svÄrt att förklara.
NIKE har alltid kÀnt sig mest hemma pÄ tÀvlingsbanan. Hon har dessutom allt som krÀvs för att lyckas. Talangen, drivet och drömmen. Problemet Àr att drömmar kostar, och utan resurser och en egen hÀst kommer hon aldrig fÄ chansen att visa vad hon gÄr för.
Men allt förÀndras dagen dÄ hon möter hÀsten Savoy. Genom henne fÄr Nike en chans att Àntligen tillhöra eliten. Det dröjer dock inte lÀnge innan hon inser att vÀrlden hon kliver in i Àr fylld av rivalitet, oskrivna regler och mÀnniskor som vill se henne misslyckas.
En fÀngslande debutroman om uppoffring, utmaningar och modet att vÄga ta sprÄnget Àven nÀr marken kÀnns osÀker.
