9789152602768 by Smakprov Media AB

CAROLINE KROOK

tacksam

ETT LIV OCH EN TID

Verbum AB

Box 22543, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Text Emil Liedgren © Noteria AB

Vi har försökt spåra rättigheter till alla bilder så långt det är möjligt, vid eventuella anspråk vänligen kontakta förlaget.

Omslag och inlaga: Anna Larsson Design

Omslagsfoto: Johannes Söderberg/ SVT / TT

Bildredaktör: Susanna Mälarstedt

Textredaktör: Ninnie Månsson

Första upplagan, första tryckningen

Tryck: AD verts, Lettland 2025

ISBN 978-91-526-0276-8

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Riv av pärmen/omslaget och sortera som brännbart. Resten lägger du i pappersinsamlingen, så blir det till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

INNEHÅLL

förord

kapitel 1 1944–1965

kapitel 2 1965–1985

kapitel 3 1985–1998

kapitel 4 1998–2009 om konst och kultur kapitel 5 2009–2025

FÖRORD

caroline – en tidsspegel vinklad mot framtiden

Mitt första aktiva minne av Caroline Krook är från hösten 1969. Vi hade ett möte kring kyrkans framtid på församlingshemmet Ugglan, som tillhörde Lunds domkyrkoförsamling. Vid ett prästmöte samma år hade vi, ett antal yngre präster, framträtt i opposition mot rådande förvaltarmentalitet i kyrkan och ville se förändringar. Kyrka–statfrågan var hyperaktuell sedan den tio år långa utredningen kulminerat i en beredning som leddes av Alva Myrdal och där Lundaprästen Per Blomquist ingick som en aktiv pådrivare för en friare kyrka.

Vid mötet uppträdde Caroline efter att en lång rad manliga präster och teologer uttalat sig. Hon sa sig hålla med allt som sagts men ville utmana. Kan man verkligen helhjärtat vara präst och samtidigt ta ansvar för en familj? Är det inte ett patriarkalt system där ni manliga kollegor lever på era fruars arbetskraft, både i ert yrke och hemmavid? Själv kunde hon inte tänka sig att leva annat än ogift om hon skulle fungera helhjärtat som präst. Jag minns att vi tittade litet snopet på varandra. Vi var alla uppväxta i prästfamiljer. Där kom hon alldeles nyprästvigd och talade om ett prästideal i en luthersk kyrka som ingen av oss ägnat en tanke. Men det var omöjligt att inte gilla Caroline, hon var offensiv och ville

något mer med kyrkan än det som rådde. Jag vill vara med er, sa hon, men jag är folkpartist. Vi som oftast lutade oss åt vänster hade vant oss. Per Blomquist var moderat och den mest progressive präst vi kände, så det handlade mer om mentalitet än partitillhörighet.

Caroline var redan välkänd i kyrkliga kretsar i Lund när hon prästvigdes 1969. Hon hade tagit studenten på Spyken som privatist fyra år tidigare och läst teologi sedan dess. Hon var engagerad i KFUK och bodde en tid i föreningens hus nära domkyrkan. Därtill var hon framträdande i Lunds Stifts Kyrkospel som leddes av Ingemar Thorin och Birgitta Hellerstedt. Hon syntes och lät snart tala om sig när hon som nyprästvigd kom att tjäna i Kirsebergs församling i Malmö, där Ingemar Thorin var kyrkoherde och förnyelse av gudstjänstlivet högsta prioritet. Snart fanns hon på tidningarnas framsidor som den första kvinnliga prästen inom kriminalvården.

Per Blomquist, den moderate präst och riksdagspolitiker som ingick i Alva Myrdals beredning av kyrka–stat, inbjöd oss en kväll till sitt hem, Caroline, Göran Forkman, Sten Hallonsten, Martin Lind och jag, för att berätta om vad som var på gång. Beredningen lämnade sitt betänkande i maj 1972 till statsministern Olof Palme, men detta var några månader tidigare. Vi fick avge tystnadslöfte. Beredningen skissade A-, B-, C- och D-läge för framtida relationer mellan stat och kyrka. A-läget var i stort sett oförändrat och D en radikal brytning. Vi enades om att gå in för C-läget, en fri kyrka men med bevarad ekonomisk självständighet. Per Blomquist ville att vi skulle vara beredda att snabbt gå ut med vår syn på framtiden, så fort beredningen presenterats. Men våra motståndare, statskyrkobevararna, väntade inte. I mars hölls ett stort kyrkokommunalt möte i Malmö där alla förslag till förändring avvisades. Vi var några som deltog intensivt i debatterna om de olika lägena senvåren och sommaren 1972. Caroline var pliktskyldigast med, men detta var inte hennes hjärtesak.

Efter tre år i Sydostasien återkom jag och familjen till Lund 1975. Jag hade efterträtt Tord Simonsson som pastoralteologisk lärare vid Tri nity College i Singapore. Nu var han kyrkoherde i Lunds Allhelgonaförsamling med Per Blomquist som komminister och Caroline Krook som kyrkoadjunkt med stationering i Sankt Hans på Norra Fäladen. Vi kom att bo i Allhelgona men hade nära till Sankt Hans. Där var framtidens gudstjänstfirande redan på gång. Sankt Hans var en försöksförsamling inför den nya kyrkohandbok som planerades. Skälet var givetvis att Caroline profilerat sig som lidelsefull gudstjänstförnyare med erfarenhet från kyrkospel och annan konst- och teaterverksamhet. Särskilt minns jag onsdagsmässorna där vi satt runt altarbordet och prästens roll var nedtonad. Vi skulle alla inte bara delta utan också helst medverka.

När vi ”unga, arga” 1979 bildade Exodus, som en reaktion på att kyrkomötet röstat ner ännu ett förslag till lösning av kyrka–stat-frågan och att också frågan om prästvigning av kvinnor på nytt blivit aktuell, med en förnyad diskussion kring den så kallade samvetsklausulen, så var Caroline med. Hon drev hårt att vi inte bara skulle fokusera på yttre organisationsfrågor utan också på trons innersida. En tredje punkt i vårt program blev därför ”en ny fromhet”. Vi behövde fira gudstjänst på ett nytt sätt, präglat av nya böner och ny sång och musik. Exodus samlades till friluftsgudstjänst med mässa någonstans i Lunds stift på annandag pingst, och det var alltid Caroline som var ”gudstjänstmakerska”. 1982 ersattes det allmänna kyrkomötet av en ny kyrkomötesordning, och Caroline såg möjligheterna. Genom sin koppling till Folkpartiet blev hon invald i det nya kyrkomöte som sammanträdde 1983. Väl i kyrkomötet hamnade hon i såväl gudstjänstutskottet som i läronämnden, en nykonstruktion som skulle kompensera bortfallet av biskoparnas självskrivenhet i kyrkomötet. Hon fick tillfälle att arbeta mycket aktivt för ”en ny fromhet”. Pastor primarius i Storkyrkan i Stockholm, Ludvig Jönsson, motionerade redan vid det första kyrkomötet i den nya ordningen om ett förnyat bekännelsearbete för att kompensera den slagsida

mot det organisatoriska som den långvariga kyrka–stat-debatten inneburit. Detta var givetvis helt i Carolines smak. Arbetet med den nya kyrkohandboken var också på sluttampen, och Caroline blev en viktig motor för att de erfarenheter som gjorts under försöksperioden i Sankt Hans verkligen fick genomslag. Caroline fick leva ut sin kreativitet i kyrkomötessammanhang. Det behövde hon, för hemma i Lund blåste det motvind för henne.

När Caroline varit elva år i Sankt Hans ville lundabiskopen Per-Olov Ahrén ha en kvinnlig präst i domkyrkan, och han övertalade henne att bana väg för en nyordning. Katedralen kände hon väl sedan alla kyrkospelsåren, och det var ett drömjobb att få svara för gudstjänsterna där. Men hon motarbetades från första stund av två kyrkvärdar som inte kunde acceptera att kvinnor var präster. Efter två år gav hon upp och lämnade utan att ha någon annan tjänst att falla tillbaka på. Hon var därför inte svår att övertala att byta stift när kallelsen kom från Stockholm, där hon egentligen hörde hemma.

Krister Stendahl, den dynamiske Harvardprofessorn som så när hade blivit ärkebiskop redan 1967 och från 1984 var biskop i Stockholms stift, kände väl till den offensiva och framåtsträvande prästen i Lund. Han kallade henne att bli kaplan på Graninge stiftsgård 1985. Caroline kom hem till Stockholm, och där stannade hon till sin död. 1990, när hon blev domprost i Storkyrkan – den första domprosten i Svenska kyrkan som var kvinna – var jag domprost i Lund och Martin Lind i Uppsala. Vid domprostsamlingarna var vi alltså en liten ”Exodus-grupp” som höll ihop och drev på utvecklingen inom kyrkan åt samma håll. Det var jag som vigde henne till biskop på pingstdagen 1998, och det var Caroline som förde biskoparnas talan i Uppsala domkyrka när jag pingstdagen 2006 slutade som ärkebiskop.

Vi hade roligt i biskopsmötet och drog alltid åt samma håll. Det gamla

Exodus-programmet höll fortfarande men hade kompletterats med frågan om samkönad kärlek. Vi tänkte likadant och ville samma sak, men Caroline tyckte att jag var för långsam. Kanske hängde det ihop med våra olika roller som ärkebiskop och stiftsbiskop. Martin Lind var snabbare, och han och Caroline bildade ett mera offensivt team i frågan. Jag tvingades av familjeskäl sluta som ärkebiskop innan frågan var helt i hamn.

Carolines stora insats för Svenska kyrkan under biskopsåren var när hon tillsammans med Strängnäsbiskopen Jonas Jonson löste upp låsningarna i kyrkohandboksarbetet genom bönerna i först evangelieboken och sedan En liten bönbok. Den väg till gudstjänstförnyelse som Caroline börjat i Sankt Hans kyrka i Lund fick nu sin fullbordan. En ärkebiskop ska lotsa men måste ha medarbetare som verkställer utifrån sina gåvor och begåvningar.

Caroline var mycket trött efter sina biskopsår, men efter ett viloår som emerita kom hon igen i en ny vår. Hon fick leva ut all den kreativitet som ännu fanns inom henne. Vi möttes litet sporadiskt i Lund och i Stockholm, i Uppsala och på Sigtunastiftelsen eller på Gotland. Vi fick del av hennes olika skrivprojekt och lusten lyste ur hennes ögon. En förnyad och fördjupad relation fick vi när jag och min fru Lotta, som är församlingspräst, 2021 flyttade till Södermalm i Stockholm. Caroline bodde ett kvarter bort. Vi möttes flera gånger i månaden till ”vardagsmiddag”, som Caroline kallade det, och samtalade om allt som varit, om hur det var nu och om hur det borde bli i framtiden. Hon underlättade och berikade min ”omplantering” från Lund och Skåne till Stockholm och Mälardalen. Att få leva nära henne också under sjukdomsperioden och den stora tillitsutmaningen var den sista gåvan Caroline lämnade ifrån sig.

KG Hammar, ärkebiskop emeritus

Maj 2025. Foto: m ikael m Johansson

KAPITEL 1

194 4–1965

inledning

Mitt livs viktigaste brev fick jag när jag gick i andra klass i Hedvig Eleonora folkskola på Östermalm i Stockholm. Jag var åtta år. Brevet var inget vanligt brev utan en liten folder på gult papper med grön skrift. Det var en inbjudan. En inbjudan som fick en livsavgörande betydelse och på något sätt är orsaken till att jag är där jag är nu: pensionerad biskop i Stockholm.

Varje människas livsresa består av ett oändligt antal val, somliga mycket medvetna, andra helt slumpmässiga och oöverlagda. Kanske funderar de flesta människor i sin ålderdom över hur och varför allt blev som det blev. Vad hade hänt om jag valt en annan väg och mitt liv hade gestaltat sig helt annorlunda?

Jag känner en oerhörd tacksamhet över att mitt liv gestaltade sig just som det gjorde. Det finns inga stora livsval som jag ångrar. Dessutom har jag haft lyckan att få leva i en synnerligen politiskt spännande och utvecklande tid i detta lilla hörn av världen. En tid av fred och framgång. Jag är född i slutet av andra världskriget. Nu verkar det som vi står på randen av ett tredje, och min största oro är hur det ska gå för dem som är åtta år nu.

Inbjudan jag fick i början av 50-talet var att börja i scouterna, som blåvinge i Brunkebergskåren i KFUK:s scoutförbund. Min syster var scout i Svenska flickscoutförbundet, och jag var avundsjuk på henne. Jag behövde ingen betänketid för att snabbt tacka ja till inbjudan och gick med min mamma på informationsmöte i lokalerna på Brunnsgatan 3, nära Stureplan och inte alls långt från vår bostad på Brahegatan. Att det var ett kristet scoutförbund reflekterade varken min mor eller jag över. Kristliga Föreningen för Unga Kvinnor: KFUK. Scouting och så småningom medlemskapet i KFUK kom att forma mig, men mycket av en människa är också redan format vid åtta års ålder.

På ett sätt är mitt liv spännande. Jag har levt i en händelserik och intressant tid och har fått vara med om att bana väg på flera olika områden. I andra avseenden är mitt liv inte alls spännande. Jag har inte gjort någon klassresa, jag har haft en lugn och trygg uppväxt och har inga hemliga skandaler att berätta om. Jag är varken särskilt begåvad eller obegåvad men har befunnit mig i sammanhang där mina förmågor har kommit väl till pass. Jag har blivit brukad på ett positivt sätt.

Varje människas liv är en spännande och nyansrik berättelse, som innehåller både glädje och sorg, besvikelser och utmaningar, vänskap, kärlek och stunder av harmoni och lycka. Mitt liv också. Jag ska försöka berätta litet om det.

M ina rötter

När börjar en människas livsberättelse? Är det när föräldrarna möts i en innerlig akt och genernas dans resulterar i ett befruktat ägg? Eller är det långt tidigare? Vad bär vi med oss i våra gener? Hur har vår miljö präglat oss? Uppväxten, platsen i syskonskaran, speciella händelser –allt samverkar till det vi kallar ”jag”.

Min släkt har på min fars sida rötter både i Norrbotten och i Skåne. Min farmor Märta Krook (1875–1965) föddes i Luleå. Hennes far Per Björnlund (1837–1884) var fil. dr och rektor för Luleå högre allmänna läroverk och stadsfullmäktiges ordförande. Hans avhandling står i min bokhylla. Det är en ganska tunn bok som handlar om behandlingen av successionsfrågan i Danmark under konung Fredrik VII:s regering. Den verkar minst sagt knastertorr.

Per Björnlund gifte sig med lantbrukardottern Anna Norberg (1854–1882) från Alviksträsk i Nederluleå. Hon hade hundraåriga släktrötter i Norrbottens lantbefolkning. På sex år födde hon fem barn. Min farmor Märta var äldst, men bara sju år då hon förlorade sin mamma. Två år senare dog även hennes pappa i tbc, och de små barnen blev föräldralösa och placerades i olika hem.

Farmor kom till ett fosterhem i Örebro. Hennes fosterföräldrar hette

Robert och Ida Krook, och de bodde i den vackra villan Choasie. Farmor var en av de första kvinnorna i Sverige som fick avlägga studentexamen som privatist. I de statliga skolorna var det ännu inte möjligt för kvinnor.

I hemmet i Örebro träffade hon den unge juristen Otto Daniel Krook (1870–1957), som gjorde praktik hos sin släkting. Hon gifte sig med honom, och 1902 föddes min far Carl-Otto Robert Krook i Örebro.

Min farfars släkt kommer från Skåne. Släkten kan spåras ända tillbaka till 1500-talet och en köpman från Laholm i Halland. Farfar Otto

Daniel fick efter färdiga juridikstudier tjänst som hovrättsnotarie på Svea hovrätt, och den lilla familjen flyttade till Stockholm och bosatte

Familjen på min dopdag. Uppifrån från vänster: morfar Alrik Kjellgren, farfar Otto Daniel Krook, pappa Carl-Otto, farmor Märta Krook, mamma Karin med mig i famnen, min bror Göran och min syster Ann-Charlotte.

sig på Västmannagatan. Pappa berättade ofta om hur han redan som liten fick röra sig fritt i staden och lärde känna och älska Stockholm. Farfar fick sedan tjänst som häradshövding i Piteå, men där hade familjen svårt att anpassa sig. Särskilt svårt blev det för farfar, som var uppvuxen i Skåne. Han kunde inte förlika sig med mörkret och de kalla vintrarna. Och farmor kan inte ha haft mycket att göra annat än att sitta i fotogenlampans sken och brodera och läsa de franska teatertidningar hon prenumererade på.

Farfar fick förflyttning tillbaka till Stockholm och tjänstgjorde i hovrätten. Han och farmor bodde på pensionat på Östermalm i flera år. Pappa inackorderades hos farmors syster Malin Björnlund i Luleå och tog studenten på det läroverk där hans morfar varit rektor. Farfar fick sedan tjänst som häradshövding i Gästriklands östra domsaga, och farfar och farmor flyttade till Gävle. Pappa hade då börjat studera juridik i Uppsala. Otto Daniel och Märta trivdes väl i Gävle, och deras liv fick ny glädje när deras enda barn gifte sig och fick tre barn. Farmor och farfar betydde mycket för oss barn, framförallt för min äldre syster.

Pappa fortsatte sina studier i Uppsala och gjorde tingsmeritering hos sin far i Gävle. Sin första tjänst fick han som förste byråsekreterare i Försvarets marinförvaltning i Stockholm. Där hörde han bland skrivmaskinsflickorna en vacker röst som lät bekant. Jovisst, det var ju den unga flicka som spelat en av huvudrollerna i en ungdomspjäs på radio. Min mamma. Så blev mina föräldrar ett par.

Mammas pappa var skådespelaren Alrik Kjellgren (1883–1964). På hans fars sida kom släkten från Husaby i Västergötland. Morfars far August Kjellgren (1835–1907), som var son till en mjölnare, flyttade till Stockholm och blev mässingshandlare, innan han blev föreståndare för avlöningskontoret i tapetserarfirman CJ Ullstedt och Son. Han gifte sig med tapetserarmästarens dotter Augusta Ullstedt (1846–1892). De fick två barn. När min morfars älskade mor dog var han bara tio år gammal och hans storasyster Anna sjutton år.

Familjen hade drabbats hårt redan tidigare. Augustas bror Alfred hade dött i en olycka vid en simhoppstävling, och sorgen efter honom hade påverkat affärerna, som nu var i oordning. Augusta hade varit familjens sammanhållande länk. Nu fick de lämna den stora våningen på Brunkebergstorg och flytta till ett hus på Västerlånggatan 60 som släkten ägde. Pappan levde som änkeman på vinden i 15 år, ensam och alltmer dement, och morfar fostrades av sin mormor, sina mostrar och sin storasyster.

Obegripligt nog lyckades morfar driva igenom sina planer att bli skådespelare. Han kom in på Dramatens elevskola och blev sedan premiärelev där. År 1907 blev han engagerad av August Falck d.y. vid den av honom och August Strindberg nystartade Intima teatern vid Norra Bantorget. Den unge August Falcks far var kamrer på Kungliga Operan, och till sin hjälp hade han sin begåvade dotter Karin Falck (1887–1918), som också togs i anspråk av sin bror för att sköta Intima teaterns räkenskaper.

Morfar och Karin Falck blev häftigt förälskade och gifte sig 1909. De fick tre barn. Min mamma Karin föddes 1910, Ann-Mari 1917 och Barbro 1918. Familjens tragedi inträffade några dagar efter den tredje dotterns födelse, när spanska sjukan tog mormors liv två dagar före julafton. Morfar stod nu ensam med tre små barn, varav ett nyfött. Han fick lämna sin skådespelarkarriär och överta sin döda hustrus anställning som kanslist på Kungliga Operan.

Det dröjde några år innan familjen kom i ordning. Olika hushållerskor hade avlöst varandra innan Aina Larsson (1903–1990) anställdes och blev en självklar del av vår släkt i sextio år. Hon vara bara sjutton år gammal då hon skickades till Stockholm från hemmet på Torö på Södertörn för att försörja sig. Hennes mor födde elva barn på tjugofem år, så nog hade Aina erfarenhet av att ta hand om barn. Hon kom som barnflicka till morfar, blev så småningom husföreståndarinna och tog kärleksfullt hand om morfar till hans död 1964.

Morfar gifte inte om sig men levde i ett särboförhållande med pianisten Elsa Svensson. Han hade kvar anställningen på Operan fram till sin pensionering och undervisade teaterelever på fritiden. Efter pensioneringen blev han teaterlärare på Höglandsskolan i Bromma. På Operan blev han god vän med kompositören Ture Rangström, som även han arbetade en period på kansliet. Man kan lätt förstå glädjen när deras barn fattade tycke för varandra och min moster Ann-Mari gifte sig med Ture Rangströms son Dag. De fick två barn, Ture och Hillevi. Ture är ett halvår äldre än jag, och vi var mycket goda lekkamrater. Min andra moster, Barbro, gifte sig också och fick en dotter, Marika.

Så befolkades min barndom av farfar, farmor, morfar, mostrar, mammas snälla faster Anna, tanter, farbröder och kusiner, och naturligtvis mamma, pappa och mina två äldre syskon Ann-Charlotte, född 1937, och Göran, född 1939.

Om min farfar sas ofta att han var rättrådig, och det är väl precis vad en häradsdomare ska vara. Han var en jurist och ämbetsman av den gamla stammen. Morfar var en konstnärsnatur som tyckte om att stå på scenen och hade nära till sina känslor. Pappa hade egentligen ingen önskan att bli jurist som sin far. Han närde nog också drömmar om att bli skådespelare, men det var något otänkbart för hans föräldrar. Han blev så småningom krigsråd och framgångsrik på ämbetsmannabanan, men trivdes aldrig med sitt arbete. När han gifte in sig i en skådespelarfamilj var det nog i en undermedveten längtan efter umgänge i de kretsarna och inte i de mer strikta ämbetsmannamiljöerna. Pappa älskade opera, balett och teater. Det var inte många föreställningar som gick honom förbi på huvudstadens scener. Han var verkligen en kulturkonsument, en mycket bildad man, men med ett visst akademikerförakt. En skicklig hantverkare som skapade något med sina händer mötte alltid ett högre gillande än akademiker. Min mor var konsthantverkare och arbetade i olika material. Hon gick på Tekniska skolan (Konstfack) och blev så småningom en skicklig

silversmed. Varje vår var hon föreståndare för och organisatör av Svenska teaterförbundets stora vårtombola Djurgårdsmässan och trivdes som fisken i vattnet. Det gjorde hon däremot inte när hon, efter det att vi barn flyttat hemifrån, arbetade på Kungliga bibliotekekets kansli. Mycket av både hennes fritid och i viss mån arbetstid gick åt i hennes engagemang i Lottakåren.

Jag tänker ofta på hur jag bär på gener både från den intellektuella ämbetsmannakulturen på min fars sida och den konstnärliga skådespelarkulturen på min mors. En fin blandning som jag är glad och stolt över.

hillersjönäs och barndomen

Några månader efter min födelse i november 1944 köpte mina föräldrar en liten gård på Färingsö, Svartsjölandet. Hillersjönäs. Alla mina barndoms- och ungdomssomrar har jag tillbringat där. Mälarlandskapet blev mitt landskap.

En uppväxt på landet på 50-talet är verkligen en svunnen tid. Två små lantbruk låg på var sin sida om vår gård, Norrudden och Ricksätra. Bonden på Norrudden arrenderade en del av vår mark, och vi fick vara med om att hässja hö på vår egen tomt och åka hölass till ladan. Vi hämtade mjölken i ladugården, och arrendeavgiften betalades i potatis. Det finns ingen potatis som är så god som Vit drottning. Mjölken hällde mamma upp i ett spillkum, som hon försiktigt bar ned i jordkällaren för att morgonen därpå skumma av grädden. I ladugården kyldes mjölken med is från den stora isdösen. Bonden tog upp isblock från Hillersjöviken på vintern och hällde sågspån över. Vad jag förstår räckte isen till nästa vinter. Så många ord som är borta: hässja, spillkum, isdös.

Min fem år äldre bror Göran lärde mig att göra pilbågar av enar, visselpipor av rönn och barkbåtar av tall. Han gjorde en kvarn som drevs

av sand och fixade en repstege åt mig, så jag kunde komma upp i den stora eken på gårdsplanen. Där uppe gjorde jag en läshörna åt mig, och mamma packade mellanmålet i en korg som jag kunde hissa upp. Min syster Ann-Charlotte är sju år äldre än jag. Hennes dockor, docksängar och barnvagnar brydde jag mig inte alls om. Det var roligare att ordna ett garage för alla mina leksaksbilar. Eller flyga med drakar med min bror. Hans indianböcker var mycket roligare än min systers Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla. Kusin Ture och jag byggde hyddor i våra fruktträd och kojor i skogen. Jag älskade att ströva i skogen och lärde mig namnet på blommorna genom att leta i Ursings flora. En period hade jag ett riktigt fint herbarium. På kvällarna gav jag mig gärna ut till någon brygga och fiskade med mitt egentillverkade metspö.

Hillersjönäs blev också föräldrarnas lekstuga. De lät riva den gamla ladan och byggde en stor sommarpaviljong. Det stora rummet blev 48 kvadratmeter stort, och de inredde det i gustaviansk stil. Det tog många år innan det var färdigställt. I ett litet avskilt hörn av den tre tunnland stora tomten lät pappa uppföra ett eremitage, mamma sydde gardiner och målade. En viktig del av föräldrarnas lekar var de stora kostymfesterna. Ofta i gustaviansk stil, en gång vikingastil med helstekt gris, annars något annat tema. Vi hade stora lådor med utklädningsdräkter på vinden. Och fattades något så sydde mamma.

Mamma var konstnärlig även i köket, och jag tyckte om att göra saker tillsammans med henne. Mina äldre syskon sprang ofta ifrån mig ilsket fräsande ”måste vi alltid släpa på den där ungen”. Jag förstår dem. När jag var sju år, var de ju tolv och fjorton. Jag stod gallskrikande av frustration vid vattentunnan och såg dem försvinna. Då sa ofta mamma: ”Kom, Carro, kom med mig i köket.” Så gjorde vi något tillsammans. På så sätt kom jag tycka att det var roligt med mat och bak, medan min syster istället fick upplevelsen av att jämt behöva ”hjälpa till”.

Det dröjde länge innan vi hade rinnande vatten. Och diskmaskiner var ju inte ens uppfunna. Också i trädgården förväntades det att vi skulle

Med mina lekkamrater på Hillersjönäs 1951. Jag sitter nere till vänster.

hjälpa till. Inte så att det tjatades eller uppmanades till det. Men det förväntades. Jag vet inte om det var en så bra uppfostringsmetod. Jag har fortfarande ofta dåligt samvete över att jag kanske inte gjort tillräckligt.

Ett ”aldrig nog-syndrom” har präglat mig.

En hel del lekkamrater fanns också under min barndoms somrar på Hillersjönäs. Några arbetarfamiljer som kände varandra hade själva byggt sina stugor. Det var en plåtmästare, en snickare, en elektriker.

Mina föräldrar hade på intet sätt något så kallat klassmedvetande. Men arbetarbarnens föräldrar ville ogärna att barnen lekte hemma hos oss.

Detta var ju inget jag som barn förstod.

Ibland klådde jag upp några grannpojkar. Även de som var betydligt äldre. Jag slogs ju ofta med min bror och blev stark. Jag rörde hans saker, han blev arg och klådde upp mig. En gång ringde fiskarens mamma till min mamma och beklagade sig över att jag slagit hennes son. Mamma frågade hur gammal han var och förstod att han var flera år äldre än jag. Då svarade mamma lugnt att han väl fick lära sig att försvara sig mot en två år yngre flicka.

Som tonåring blev jag tillsammans med en grannpojke. Våra föräldrar var goda vänner och umgicks mycket. Christer Dahl var ett par år äldre än jag, och han blev min första ”kille”. Han hade författardrömmar – som delvis slog in. Vi läste mycket, diskuterade, löste livsgåtor och paddlade långa vägar med kanoten. En gång välte kanoten på öppna fjärden. Flytvästar användes inte på den tiden, så det var tur för oss att vi var duktiga och uthålliga simmare. Vi höll ihop några år även i stan, och jag kände mig mycket vuxen när han stod och väntade på mig utanför skolan. Jag kommer inte ihåg varför vi gjorde slut, men åren med honom var fina.

C aroline K rook tillhör den första generationen prästvigda kvinnor i Sverige, har medverkat till stora förändringar inom Svenska kyrkan och under lång tid varit en företrädare för kyrkan i offentlighet och media.

I sina memoarer berättar hon rakt och personligt om det liv och den tid som blev hennes, från barndomens somrar till den intensiva biskopstiden och livet som pensionär. Med tacksamhet och glädje ser hon tillbaka på ett liv i Guds, människors och kyrkans tjänst.

C aroline K rook, 1944–2025, var biskop i S tockholms stift 1998–2009.

ISBN 978-91-526-0276-8