CAROLINE KROOK
tacksam
ETT LIV OCH EN TID
Verbum AB
Box 22543, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se
© 2025 Caroline Krook och Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska BibelsÀllskapet
Text Emil Liedgren © Noteria AB
© Citat och övriga texter respektive upphovsperson
© Bilder respektive fotograf Ăvriga bilder privata.
Vi har försökt spÄra rÀttigheter till alla bilder sÄ lÄngt det Àr möjligt, vid eventuella ansprÄk vÀnligen kontakta förlaget.
Omslag och inlaga: Anna Larsson Design
Omslagsfoto: Johannes Söderberg/ SVT / TT
Bildredaktör: Susanna MÀlarstedt
Textredaktör: Ninnie MÄnsson
Första upplagan, första tryckningen
Tryck: AD verts, Lettland 2025
ISBN 978-91-526-0276-8
Genom att Ätervinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Riv av pÀrmen/omslaget och sortera som brÀnnbart. Resten lÀgger du i pappersinsamlingen, sÄ blir det till nya pappersprodukter. Ett alternativ Àr att ge boken vidare till nÄgon annan som vill lÀsa den.
INNEHĂ LL
förord
kapitel 1 1944â1965
kapitel 2 1965â1985
kapitel 3 1985â1998
kapitel 4 1998â2009 om konst och kultur kapitel 5 2009â2025
FĂRORD
caroline â en tidsspegel vinklad mot framtiden
Mitt första aktiva minne av Caroline Krook Ă€r frĂ„n hösten 1969. Vi hade ett möte kring kyrkans framtid pĂ„ församlingshemmet Ugglan, som tillhörde Lunds domkyrkoförsamling. Vid ett prĂ€stmöte samma Ă„r hade vi, ett antal yngre prĂ€ster, framtrĂ€tt i opposition mot rĂ„dande förvaltarmentalitet i kyrkan och ville se förĂ€ndringar. KyrkaâstatfrĂ„gan var hyperaktuell sedan den tio Ă„r lĂ„nga utredningen kulminerat i en beredning som leddes av Alva Myrdal och dĂ€r LundaprĂ€sten Per Blomquist ingick som en aktiv pĂ„drivare för en friare kyrka.
Vid mötet upptrĂ€dde Caroline efter att en lĂ„ng rad manliga prĂ€ster och teologer uttalat sig. Hon sa sig hĂ„lla med allt som sagts men ville utmana. Kan man verkligen helhjĂ€rtat vara prĂ€st och samtidigt ta ansvar för en familj? Ăr det inte ett patriarkalt system dĂ€r ni manliga kollegor lever pĂ„ era fruars arbetskraft, bĂ„de i ert yrke och hemmavid? SjĂ€lv kunde hon inte tĂ€nka sig att leva annat Ă€n ogift om hon skulle fungera helhjĂ€rtat som prĂ€st. Jag minns att vi tittade litet snopet pĂ„ varandra. Vi var alla uppvĂ€xta i prĂ€stfamiljer. DĂ€r kom hon alldeles nyprĂ€stvigd och talade om ett prĂ€stideal i en luthersk kyrka som ingen av oss Ă€gnat en tanke. Men det var omöjligt att inte gilla Caroline, hon var offensiv och ville
nÄgot mer med kyrkan Àn det som rÄdde. Jag vill vara med er, sa hon, men jag Àr folkpartist. Vi som oftast lutade oss Ät vÀnster hade vant oss. Per Blomquist var moderat och den mest progressive prÀst vi kÀnde, sÄ det handlade mer om mentalitet Àn partitillhörighet.
Caroline var redan vÀlkÀnd i kyrkliga kretsar i Lund nÀr hon prÀstvigdes 1969. Hon hade tagit studenten pÄ Spyken som privatist fyra Är tidigare och lÀst teologi sedan dess. Hon var engagerad i KFUK och bodde en tid i föreningens hus nÀra domkyrkan. DÀrtill var hon framtrÀdande i Lunds Stifts Kyrkospel som leddes av Ingemar Thorin och Birgitta Hellerstedt. Hon syntes och lÀt snart tala om sig nÀr hon som nyprÀstvigd kom att tjÀna i Kirsebergs församling i Malmö, dÀr Ingemar Thorin var kyrkoherde och förnyelse av gudstjÀnstlivet högsta prioritet. Snart fanns hon pÄ tidningarnas framsidor som den första kvinnliga prÀsten inom kriminalvÄrden.
Per Blomquist, den moderate prĂ€st och riksdagspolitiker som ingick i Alva Myrdals beredning av kyrkaâstat, inbjöd oss en kvĂ€ll till sitt hem, Caroline, Göran Forkman, Sten Hallonsten, Martin Lind och jag, för att berĂ€tta om vad som var pĂ„ gĂ„ng. Beredningen lĂ€mnade sitt betĂ€nkande i maj 1972 till statsministern Olof Palme, men detta var nĂ„gra mĂ„nader tidigare. Vi fick avge tystnadslöfte. Beredningen skissade A-, B-, C- och D-lĂ€ge för framtida relationer mellan stat och kyrka. A-lĂ€get var i stort sett oförĂ€ndrat och D en radikal brytning. Vi enades om att gĂ„ in för C-lĂ€get, en fri kyrka men med bevarad ekonomisk sjĂ€lvstĂ€ndighet. Per Blomquist ville att vi skulle vara beredda att snabbt gĂ„ ut med vĂ„r syn pĂ„ framtiden, sĂ„ fort beredningen presenterats. Men vĂ„ra motstĂ„ndare, statskyrkobevararna, vĂ€ntade inte. I mars hölls ett stort kyrkokommunalt möte i Malmö dĂ€r alla förslag till förĂ€ndring avvisades. Vi var nĂ„gra som deltog intensivt i debatterna om de olika lĂ€gena senvĂ„ren och sommaren 1972. Caroline var pliktskyldigast med, men detta var inte hennes hjĂ€rtesak.
Efter tre Är i Sydostasien Äterkom jag och familjen till Lund 1975. Jag hade eftertrÀtt Tord Simonsson som pastoralteologisk lÀrare vid Tri nity College i Singapore. Nu var han kyrkoherde i Lunds Allhelgonaförsamling med Per Blomquist som komminister och Caroline Krook som kyrkoadjunkt med stationering i Sankt Hans pÄ Norra FÀladen. Vi kom att bo i Allhelgona men hade nÀra till Sankt Hans. DÀr var framtidens gudstjÀnstfirande redan pÄ gÄng. Sankt Hans var en försöksförsamling inför den nya kyrkohandbok som planerades. SkÀlet var givetvis att Caroline profilerat sig som lidelsefull gudstjÀnstförnyare med erfarenhet frÄn kyrkospel och annan konst- och teaterverksamhet. SÀrskilt minns jag onsdagsmÀssorna dÀr vi satt runt altarbordet och prÀstens roll var nedtonad. Vi skulle alla inte bara delta utan ocksÄ helst medverka.
NĂ€r vi âunga, argaâ 1979 bildade Exodus, som en reaktion pĂ„ att kyrkomötet röstat ner Ă€nnu ett förslag till lösning av kyrkaâstat-frĂ„gan och att ocksĂ„ frĂ„gan om prĂ€stvigning av kvinnor pĂ„ nytt blivit aktuell, med en förnyad diskussion kring den sĂ„ kallade samvetsklausulen, sĂ„ var Caroline med. Hon drev hĂ„rt att vi inte bara skulle fokusera pĂ„ yttre organisationsfrĂ„gor utan ocksĂ„ pĂ„ trons innersida. En tredje punkt i vĂ„rt program blev dĂ€rför âen ny fromhetâ. Vi behövde fira gudstjĂ€nst pĂ„ ett nytt sĂ€tt, prĂ€glat av nya böner och ny sĂ„ng och musik. Exodus samlades till friluftsgudstjĂ€nst med mĂ€ssa nĂ„gonstans i Lunds stift pĂ„ annandag pingst, och det var alltid Caroline som var âgudstjĂ€nstmakerskaâ. 1982 ersattes det allmĂ€nna kyrkomötet av en ny kyrkomötesordning, och Caroline sĂ„g möjligheterna. Genom sin koppling till Folkpartiet blev hon invald i det nya kyrkomöte som sammantrĂ€dde 1983. VĂ€l i kyrkomötet hamnade hon i sĂ„vĂ€l gudstjĂ€nstutskottet som i lĂ€ronĂ€mnden, en nykonstruktion som skulle kompensera bortfallet av biskoparnas sjĂ€lvskrivenhet i kyrkomötet. Hon fick tillfĂ€lle att arbeta mycket aktivt för âen ny fromhetâ. Pastor primarius i Storkyrkan i Stockholm, Ludvig Jönsson, motionerade redan vid det första kyrkomötet i den nya ordningen om ett förnyat bekĂ€nnelsearbete för att kompensera den slagsida
mot det organisatoriska som den lĂ„ngvariga kyrkaâstat-debatten inneburit. Detta var givetvis helt i Carolines smak. Arbetet med den nya kyrkohandboken var ocksĂ„ pĂ„ sluttampen, och Caroline blev en viktig motor för att de erfarenheter som gjorts under försöksperioden i Sankt Hans verkligen fick genomslag. Caroline fick leva ut sin kreativitet i kyrkomötessammanhang. Det behövde hon, för hemma i Lund blĂ„ste det motvind för henne.
NÀr Caroline varit elva Är i Sankt Hans ville lundabiskopen Per-Olov Ahrén ha en kvinnlig prÀst i domkyrkan, och han övertalade henne att bana vÀg för en nyordning. Katedralen kÀnde hon vÀl sedan alla kyrkospelsÄren, och det var ett drömjobb att fÄ svara för gudstjÀnsterna dÀr. Men hon motarbetades frÄn första stund av tvÄ kyrkvÀrdar som inte kunde acceptera att kvinnor var prÀster. Efter tvÄ Är gav hon upp och lÀmnade utan att ha nÄgon annan tjÀnst att falla tillbaka pÄ. Hon var dÀrför inte svÄr att övertala att byta stift nÀr kallelsen kom frÄn Stockholm, dÀr hon egentligen hörde hemma.
Krister Stendahl, den dynamiske Harvardprofessorn som sĂ„ nĂ€r hade blivit Ă€rkebiskop redan 1967 och frĂ„n 1984 var biskop i Stockholms stift, kĂ€nde vĂ€l till den offensiva och framĂ„tstrĂ€vande prĂ€sten i Lund. Han kallade henne att bli kaplan pĂ„ Graninge stiftsgĂ„rd 1985. Caroline kom hem till Stockholm, och dĂ€r stannade hon till sin död. 1990, nĂ€r hon blev domprost i Storkyrkan â den första domprosten i Svenska kyrkan som var kvinna â var jag domprost i Lund och Martin Lind i Uppsala. Vid domprostsamlingarna var vi alltsĂ„ en liten âExodus-gruppâ som höll ihop och drev pĂ„ utvecklingen inom kyrkan Ă„t samma hĂ„ll. Det var jag som vigde henne till biskop pĂ„ pingstdagen 1998, och det var Caroline som förde biskoparnas talan i Uppsala domkyrka nĂ€r jag pingstdagen 2006 slutade som Ă€rkebiskop.
Vi hade roligt i biskopsmötet och drog alltid Ät samma hÄll. Det gamla
Exodus-programmet höll fortfarande men hade kompletterats med frÄgan om samkönad kÀrlek. Vi tÀnkte likadant och ville samma sak, men Caroline tyckte att jag var för lÄngsam. Kanske hÀngde det ihop med vÄra olika roller som Àrkebiskop och stiftsbiskop. Martin Lind var snabbare, och han och Caroline bildade ett mera offensivt team i frÄgan. Jag tvingades av familjeskÀl sluta som Àrkebiskop innan frÄgan var helt i hamn.
Carolines stora insats för Svenska kyrkan under biskopsÄren var nÀr hon tillsammans med StrÀngnÀsbiskopen Jonas Jonson löste upp lÄsningarna i kyrkohandboksarbetet genom bönerna i först evangelieboken och sedan En liten bönbok. Den vÀg till gudstjÀnstförnyelse som Caroline börjat i Sankt Hans kyrka i Lund fick nu sin fullbordan. En Àrkebiskop ska lotsa men mÄste ha medarbetare som verkstÀller utifrÄn sina gÄvor och begÄvningar.
Caroline var mycket trött efter sina biskopsĂ„r, men efter ett viloĂ„r som emerita kom hon igen i en ny vĂ„r. Hon fick leva ut all den kreativitet som Ă€nnu fanns inom henne. Vi möttes litet sporadiskt i Lund och i Stockholm, i Uppsala och pĂ„ Sigtunastiftelsen eller pĂ„ Gotland. Vi fick del av hennes olika skrivprojekt och lusten lyste ur hennes ögon. En förnyad och fördjupad relation fick vi nĂ€r jag och min fru Lotta, som Ă€r församlingsprĂ€st, 2021 flyttade till Södermalm i Stockholm. Caroline bodde ett kvarter bort. Vi möttes flera gĂ„nger i mĂ„naden till âvardagsmiddagâ, som Caroline kallade det, och samtalade om allt som varit, om hur det var nu och om hur det borde bli i framtiden. Hon underlĂ€ttade och berikade min âomplanteringâ frĂ„n Lund och SkĂ„ne till Stockholm och MĂ€lardalen. Att fĂ„ leva nĂ€ra henne ocksĂ„ under sjukdomsperioden och den stora tillitsutmaningen var den sista gĂ„van Caroline lĂ€mnade ifrĂ„n sig.
KG Hammar, Àrkebiskop emeritus
Maj 2025. Foto: m ikael m Johansson
KAPITEL 1
194 4â1965
inledning
Mitt livs viktigaste brev fick jag nĂ€r jag gick i andra klass i Hedvig Eleonora folkskola pĂ„ Ăstermalm i Stockholm. Jag var Ă„tta Ă„r. Brevet var inget vanligt brev utan en liten folder pĂ„ gult papper med grön skrift. Det var en inbjudan. En inbjudan som fick en livsavgörande betydelse och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r orsaken till att jag Ă€r dĂ€r jag Ă€r nu: pensionerad biskop i Stockholm.
Varje mÀnniskas livsresa bestÄr av ett oÀndligt antal val, somliga mycket medvetna, andra helt slumpmÀssiga och oöverlagda. Kanske funderar de flesta mÀnniskor i sin Älderdom över hur och varför allt blev som det blev. Vad hade hÀnt om jag valt en annan vÀg och mitt liv hade gestaltat sig helt annorlunda?
Jag kÀnner en oerhörd tacksamhet över att mitt liv gestaltade sig just som det gjorde. Det finns inga stora livsval som jag Ängrar. Dessutom har jag haft lyckan att fÄ leva i en synnerligen politiskt spÀnnande och utvecklande tid i detta lilla hörn av vÀrlden. En tid av fred och framgÄng. Jag Àr född i slutet av andra vÀrldskriget. Nu verkar det som vi stÄr pÄ randen av ett tredje, och min största oro Àr hur det ska gÄ för dem som Àr Ätta Är nu.
Inbjudan jag fick i början av 50-talet var att börja i scouterna, som blÄvinge i BrunkebergskÄren i KFUK:s scoutförbund. Min syster var scout i Svenska flickscoutförbundet, och jag var avundsjuk pÄ henne. Jag behövde ingen betÀnketid för att snabbt tacka ja till inbjudan och gick med min mamma pÄ informationsmöte i lokalerna pÄ Brunnsgatan 3, nÀra Stureplan och inte alls lÄngt frÄn vÄr bostad pÄ Brahegatan. Att det var ett kristet scoutförbund reflekterade varken min mor eller jag över. Kristliga Föreningen för Unga Kvinnor: KFUK. Scouting och sÄ smÄningom medlemskapet i KFUK kom att forma mig, men mycket av en mÀnniska Àr ocksÄ redan format vid Ätta Ärs Älder.
PÄ ett sÀtt Àr mitt liv spÀnnande. Jag har levt i en hÀndelserik och intressant tid och har fÄtt vara med om att bana vÀg pÄ flera olika omrÄden. I andra avseenden Àr mitt liv inte alls spÀnnande. Jag har inte gjort nÄgon klassresa, jag har haft en lugn och trygg uppvÀxt och har inga hemliga skandaler att berÀtta om. Jag Àr varken sÀrskilt begÄvad eller obegÄvad men har befunnit mig i sammanhang dÀr mina förmÄgor har kommit vÀl till pass. Jag har blivit brukad pÄ ett positivt sÀtt.
Varje mÀnniskas liv Àr en spÀnnande och nyansrik berÀttelse, som innehÄller bÄde glÀdje och sorg, besvikelser och utmaningar, vÀnskap, kÀrlek och stunder av harmoni och lycka. Mitt liv ocksÄ. Jag ska försöka berÀtta litet om det.
M ina rötter
NĂ€r börjar en mĂ€nniskas livsberĂ€ttelse? Ăr det nĂ€r förĂ€ldrarna möts i en innerlig akt och genernas dans resulterar i ett befruktat Ă€gg? Eller Ă€r det lĂ„ngt tidigare? Vad bĂ€r vi med oss i vĂ„ra gener? Hur har vĂ„r miljö prĂ€glat oss? UppvĂ€xten, platsen i syskonskaran, speciella hĂ€ndelser âallt samverkar till det vi kallar âjagâ.
Min slĂ€kt har pĂ„ min fars sida rötter bĂ„de i Norrbotten och i SkĂ„ne. Min farmor MĂ€rta Krook (1875â1965) föddes i LuleĂ„. Hennes far Per Björnlund (1837â1884) var fil. dr och rektor för LuleĂ„ högre allmĂ€nna lĂ€roverk och stadsfullmĂ€ktiges ordförande. Hans avhandling stĂ„r i min bokhylla. Det Ă€r en ganska tunn bok som handlar om behandlingen av successionsfrĂ„gan i Danmark under konung Fredrik VII:s regering. Den verkar minst sagt knastertorr.
Per Björnlund gifte sig med lantbrukardottern Anna Norberg (1854â1882) frĂ„n AlvikstrĂ€sk i NederluleĂ„. Hon hade hundraĂ„riga slĂ€ktrötter i Norrbottens lantbefolkning. PĂ„ sex Ă„r födde hon fem barn. Min farmor MĂ€rta var Ă€ldst, men bara sju Ă„r dĂ„ hon förlorade sin mamma. TvĂ„ Ă„r senare dog Ă€ven hennes pappa i tbc, och de smĂ„ barnen blev förĂ€ldralösa och placerades i olika hem.
Farmor kom till ett fosterhem i Ărebro. Hennes fosterförĂ€ldrar hette
Robert och Ida Krook, och de bodde i den vackra villan Choasie. Farmor var en av de första kvinnorna i Sverige som fick avlÀgga studentexamen som privatist. I de statliga skolorna var det Ànnu inte möjligt för kvinnor.
I hemmet i Ărebro trĂ€ffade hon den unge juristen Otto Daniel Krook (1870â1957), som gjorde praktik hos sin slĂ€kting. Hon gifte sig med honom, och 1902 föddes min far Carl-Otto Robert Krook i Ărebro.
Min farfars slÀkt kommer frÄn SkÄne. SlÀkten kan spÄras Ànda tillbaka till 1500-talet och en köpman frÄn Laholm i Halland. Farfar Otto
Daniel fick efter fÀrdiga juridikstudier tjÀnst som hovrÀttsnotarie pÄ Svea hovrÀtt, och den lilla familjen flyttade till Stockholm och bosatte
Familjen pÄ min dopdag. UppifrÄn frÄn vÀnster: morfar Alrik Kjellgren, farfar Otto Daniel Krook, pappa Carl-Otto, farmor MÀrta Krook, mamma Karin med mig i famnen, min bror Göran och min syster Ann-Charlotte.
sig pÄ VÀstmannagatan. Pappa berÀttade ofta om hur han redan som liten fick röra sig fritt i staden och lÀrde kÀnna och Àlska Stockholm. Farfar fick sedan tjÀnst som hÀradshövding i PiteÄ, men dÀr hade familjen svÄrt att anpassa sig. SÀrskilt svÄrt blev det för farfar, som var uppvuxen i SkÄne. Han kunde inte förlika sig med mörkret och de kalla vintrarna. Och farmor kan inte ha haft mycket att göra annat Àn att sitta i fotogenlampans sken och brodera och lÀsa de franska teatertidningar hon prenumererade pÄ.
Farfar fick förflyttning tillbaka till Stockholm och tjĂ€nstgjorde i hovrĂ€tten. Han och farmor bodde pĂ„ pensionat pĂ„ Ăstermalm i flera Ă„r. Pappa inackorderades hos farmors syster Malin Björnlund i LuleĂ„ och tog studenten pĂ„ det lĂ€roverk dĂ€r hans morfar varit rektor. Farfar fick sedan tjĂ€nst som hĂ€radshövding i GĂ€striklands östra domsaga, och farfar och farmor flyttade till GĂ€vle. Pappa hade dĂ„ börjat studera juridik i Uppsala. Otto Daniel och MĂ€rta trivdes vĂ€l i GĂ€vle, och deras liv fick ny glĂ€dje nĂ€r deras enda barn gifte sig och fick tre barn. Farmor och farfar betydde mycket för oss barn, framförallt för min Ă€ldre syster.
Pappa fortsatte sina studier i Uppsala och gjorde tingsmeritering hos sin far i GÀvle. Sin första tjÀnst fick han som förste byrÄsekreterare i Försvarets marinförvaltning i Stockholm. DÀr hörde han bland skrivmaskinsflickorna en vacker röst som lÀt bekant. Jovisst, det var ju den unga flicka som spelat en av huvudrollerna i en ungdomspjÀs pÄ radio. Min mamma. SÄ blev mina förÀldrar ett par.
Mammas pappa var skĂ„despelaren Alrik Kjellgren (1883â1964). PĂ„ hans fars sida kom slĂ€kten frĂ„n Husaby i VĂ€stergötland. Morfars far August Kjellgren (1835â1907), som var son till en mjölnare, flyttade till Stockholm och blev mĂ€ssingshandlare, innan han blev förestĂ„ndare för avlöningskontoret i tapetserarfirman CJ Ullstedt och Son. Han gifte sig med tapetserarmĂ€starens dotter Augusta Ullstedt (1846â1892). De fick tvĂ„ barn. NĂ€r min morfars Ă€lskade mor dog var han bara tio Ă„r gammal och hans storasyster Anna sjutton Ă„r.
Familjen hade drabbats hÄrt redan tidigare. Augustas bror Alfred hade dött i en olycka vid en simhoppstÀvling, och sorgen efter honom hade pÄverkat affÀrerna, som nu var i oordning. Augusta hade varit familjens sammanhÄllande lÀnk. Nu fick de lÀmna den stora vÄningen pÄ Brunkebergstorg och flytta till ett hus pÄ VÀsterlÄnggatan 60 som slÀkten Àgde. Pappan levde som Ànkeman pÄ vinden i 15 Är, ensam och alltmer dement, och morfar fostrades av sin mormor, sina mostrar och sin storasyster.
Obegripligt nog lyckades morfar driva igenom sina planer att bli skĂ„despelare. Han kom in pĂ„ Dramatens elevskola och blev sedan premiĂ€relev dĂ€r. Ă r 1907 blev han engagerad av August Falck d.y. vid den av honom och August Strindberg nystartade Intima teatern vid Norra Bantorget. Den unge August Falcks far var kamrer pĂ„ Kungliga Operan, och till sin hjĂ€lp hade han sin begĂ„vade dotter Karin Falck (1887â1918), som ocksĂ„ togs i ansprĂ„k av sin bror för att sköta Intima teaterns rĂ€kenskaper.
Morfar och Karin Falck blev hÀftigt förÀlskade och gifte sig 1909. De fick tre barn. Min mamma Karin föddes 1910, Ann-Mari 1917 och Barbro 1918. Familjens tragedi intrÀffade nÄgra dagar efter den tredje dotterns födelse, nÀr spanska sjukan tog mormors liv tvÄ dagar före julafton. Morfar stod nu ensam med tre smÄ barn, varav ett nyfött. Han fick lÀmna sin skÄdespelarkarriÀr och överta sin döda hustrus anstÀllning som kanslist pÄ Kungliga Operan.
Det dröjde nĂ„gra Ă„r innan familjen kom i ordning. Olika hushĂ„llerskor hade avlöst varandra innan Aina Larsson (1903â1990) anstĂ€lldes och blev en sjĂ€lvklar del av vĂ„r slĂ€kt i sextio Ă„r. Hon vara bara sjutton Ă„r gammal dĂ„ hon skickades till Stockholm frĂ„n hemmet pĂ„ Torö pĂ„ Södertörn för att försörja sig. Hennes mor födde elva barn pĂ„ tjugofem Ă„r, sĂ„ nog hade Aina erfarenhet av att ta hand om barn. Hon kom som barnflicka till morfar, blev sĂ„ smĂ„ningom husförestĂ„ndarinna och tog kĂ€rleksfullt hand om morfar till hans död 1964.
Morfar gifte inte om sig men levde i ett sÀrboförhÄllande med pianisten Elsa Svensson. Han hade kvar anstÀllningen pÄ Operan fram till sin pensionering och undervisade teaterelever pÄ fritiden. Efter pensioneringen blev han teaterlÀrare pÄ Höglandsskolan i Bromma. PÄ Operan blev han god vÀn med kompositören Ture Rangström, som Àven han arbetade en period pÄ kansliet. Man kan lÀtt förstÄ glÀdjen nÀr deras barn fattade tycke för varandra och min moster Ann-Mari gifte sig med Ture Rangströms son Dag. De fick tvÄ barn, Ture och Hillevi. Ture Àr ett halvÄr Àldre Àn jag, och vi var mycket goda lekkamrater. Min andra moster, Barbro, gifte sig ocksÄ och fick en dotter, Marika.
SÄ befolkades min barndom av farfar, farmor, morfar, mostrar, mammas snÀlla faster Anna, tanter, farbröder och kusiner, och naturligtvis mamma, pappa och mina tvÄ Àldre syskon Ann-Charlotte, född 1937, och Göran, född 1939.
Om min farfar sas ofta att han var rÀttrÄdig, och det Àr vÀl precis vad en hÀradsdomare ska vara. Han var en jurist och Àmbetsman av den gamla stammen. Morfar var en konstnÀrsnatur som tyckte om att stÄ pÄ scenen och hade nÀra till sina kÀnslor. Pappa hade egentligen ingen önskan att bli jurist som sin far. Han nÀrde nog ocksÄ drömmar om att bli skÄdespelare, men det var nÄgot otÀnkbart för hans förÀldrar. Han blev sÄ smÄningom krigsrÄd och framgÄngsrik pÄ Àmbetsmannabanan, men trivdes aldrig med sitt arbete. NÀr han gifte in sig i en skÄdespelarfamilj var det nog i en undermedveten lÀngtan efter umgÀnge i de kretsarna och inte i de mer strikta Àmbetsmannamiljöerna. Pappa Àlskade opera, balett och teater. Det var inte mÄnga förestÀllningar som gick honom förbi pÄ huvudstadens scener. Han var verkligen en kulturkonsument, en mycket bildad man, men med ett visst akademikerförakt. En skicklig hantverkare som skapade nÄgot med sina hÀnder mötte alltid ett högre gillande Àn akademiker. Min mor var konsthantverkare och arbetade i olika material. Hon gick pÄ Tekniska skolan (Konstfack) och blev sÄ smÄningom en skicklig
silversmed. Varje vÄr var hon förestÄndare för och organisatör av Svenska teaterförbundets stora vÄrtombola DjurgÄrdsmÀssan och trivdes som fisken i vattnet. Det gjorde hon dÀremot inte nÀr hon, efter det att vi barn flyttat hemifrÄn, arbetade pÄ Kungliga bibliotekekets kansli. Mycket av bÄde hennes fritid och i viss mÄn arbetstid gick Ät i hennes engagemang i LottakÄren.
Jag tÀnker ofta pÄ hur jag bÀr pÄ gener bÄde frÄn den intellektuella Àmbetsmannakulturen pÄ min fars sida och den konstnÀrliga skÄdespelarkulturen pÄ min mors. En fin blandning som jag Àr glad och stolt över.
hillersjönÀs och barndomen
NÄgra mÄnader efter min födelse i november 1944 köpte mina förÀldrar en liten gÄrd pÄ FÀringsö, Svartsjölandet. HillersjönÀs. Alla mina barndoms- och ungdomssomrar har jag tillbringat dÀr. MÀlarlandskapet blev mitt landskap.
En uppvÀxt pÄ landet pÄ 50-talet Àr verkligen en svunnen tid. TvÄ smÄ lantbruk lÄg pÄ var sin sida om vÄr gÄrd, Norrudden och RicksÀtra. Bonden pÄ Norrudden arrenderade en del av vÄr mark, och vi fick vara med om att hÀssja hö pÄ vÄr egen tomt och Äka hölass till ladan. Vi hÀmtade mjölken i ladugÄrden, och arrendeavgiften betalades i potatis. Det finns ingen potatis som Àr sÄ god som Vit drottning. Mjölken hÀllde mamma upp i ett spillkum, som hon försiktigt bar ned i jordkÀllaren för att morgonen dÀrpÄ skumma av grÀdden. I ladugÄrden kyldes mjölken med is frÄn den stora isdösen. Bonden tog upp isblock frÄn Hillersjöviken pÄ vintern och hÀllde sÄgspÄn över. Vad jag förstÄr rÀckte isen till nÀsta vinter. SÄ mÄnga ord som Àr borta: hÀssja, spillkum, isdös.
Min fem Är Àldre bror Göran lÀrde mig att göra pilbÄgar av enar, visselpipor av rönn och barkbÄtar av tall. Han gjorde en kvarn som drevs
av sand och fixade en repstege Ät mig, sÄ jag kunde komma upp i den stora eken pÄ gÄrdsplanen. DÀr uppe gjorde jag en lÀshörna Ät mig, och mamma packade mellanmÄlet i en korg som jag kunde hissa upp. Min syster Ann-Charlotte Àr sju Är Àldre Àn jag. Hennes dockor, docksÀngar och barnvagnar brydde jag mig inte alls om. Det var roligare att ordna ett garage för alla mina leksaksbilar. Eller flyga med drakar med min bror. Hans indianböcker var mycket roligare Àn min systers Anne pÄ Grönkulla och Kulla-Gulla. Kusin Ture och jag byggde hyddor i vÄra frukttrÀd och kojor i skogen. Jag Àlskade att ströva i skogen och lÀrde mig namnet pÄ blommorna genom att leta i Ursings flora. En period hade jag ett riktigt fint herbarium. PÄ kvÀllarna gav jag mig gÀrna ut till nÄgon brygga och fiskade med mitt egentillverkade metspö.
HillersjönÀs blev ocksÄ förÀldrarnas lekstuga. De lÀt riva den gamla ladan och byggde en stor sommarpaviljong. Det stora rummet blev 48 kvadratmeter stort, och de inredde det i gustaviansk stil. Det tog mÄnga Är innan det var fÀrdigstÀllt. I ett litet avskilt hörn av den tre tunnland stora tomten lÀt pappa uppföra ett eremitage, mamma sydde gardiner och mÄlade. En viktig del av förÀldrarnas lekar var de stora kostymfesterna. Ofta i gustaviansk stil, en gÄng vikingastil med helstekt gris, annars nÄgot annat tema. Vi hade stora lÄdor med utklÀdningsdrÀkter pÄ vinden. Och fattades nÄgot sÄ sydde mamma.
Mamma var konstnĂ€rlig Ă€ven i köket, och jag tyckte om att göra saker tillsammans med henne. Mina Ă€ldre syskon sprang ofta ifrĂ„n mig ilsket frĂ€sande âmĂ„ste vi alltid slĂ€pa pĂ„ den dĂ€r ungenâ. Jag förstĂ„r dem. NĂ€r jag var sju Ă„r, var de ju tolv och fjorton. Jag stod gallskrikande av frustration vid vattentunnan och sĂ„g dem försvinna. DĂ„ sa ofta mamma: âKom, Carro, kom med mig i köket.â SĂ„ gjorde vi nĂ„got tillsammans. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt kom jag tycka att det var roligt med mat och bak, medan min syster istĂ€llet fick upplevelsen av att jĂ€mt behöva âhjĂ€lpa tillâ.
Det dröjde lÀnge innan vi hade rinnande vatten. Och diskmaskiner var ju inte ens uppfunna. OcksÄ i trÀdgÄrden förvÀntades det att vi skulle
Med mina lekkamrater pÄ HillersjönÀs 1951. Jag sitter nere till vÀnster.
hjÀlpa till. Inte sÄ att det tjatades eller uppmanades till det. Men det förvÀntades. Jag vet inte om det var en sÄ bra uppfostringsmetod. Jag har fortfarande ofta dÄligt samvete över att jag kanske inte gjort tillrÀckligt.
Ett âaldrig nog-syndromâ har prĂ€glat mig.
En hel del lekkamrater fanns ocksÄ under min barndoms somrar pÄ HillersjönÀs. NÄgra arbetarfamiljer som kÀnde varandra hade sjÀlva byggt sina stugor. Det var en plÄtmÀstare, en snickare, en elektriker.
Mina förÀldrar hade pÄ intet sÀtt nÄgot sÄ kallat klassmedvetande. Men arbetarbarnens förÀldrar ville ogÀrna att barnen lekte hemma hos oss.
Detta var ju inget jag som barn förstod.
Ibland klĂ„dde jag upp nĂ„gra grannpojkar. Ăven de som var betydligt Ă€ldre. Jag slogs ju ofta med min bror och blev stark. Jag rörde hans saker, han blev arg och klĂ„dde upp mig. En gĂ„ng ringde fiskarens mamma till min mamma och beklagade sig över att jag slagit hennes son. Mamma frĂ„gade hur gammal han var och förstod att han var flera Ă„r Ă€ldre Ă€n jag. DĂ„ svarade mamma lugnt att han vĂ€l fick lĂ€ra sig att försvara sig mot en tvĂ„ Ă„r yngre flicka.
Som tonĂ„ring blev jag tillsammans med en grannpojke. VĂ„ra förĂ€ldrar var goda vĂ€nner och umgicks mycket. Christer Dahl var ett par Ă„r Ă€ldre Ă€n jag, och han blev min första âkilleâ. Han hade författardrömmar â som delvis slog in. Vi lĂ€ste mycket, diskuterade, löste livsgĂ„tor och paddlade lĂ„nga vĂ€gar med kanoten. En gĂ„ng vĂ€lte kanoten pĂ„ öppna fjĂ€rden. FlytvĂ€star anvĂ€ndes inte pĂ„ den tiden, sĂ„ det var tur för oss att vi var duktiga och uthĂ„lliga simmare. Vi höll ihop nĂ„gra Ă„r Ă€ven i stan, och jag kĂ€nde mig mycket vuxen nĂ€r han stod och vĂ€ntade pĂ„ mig utanför skolan. Jag kommer inte ihĂ„g varför vi gjorde slut, men Ă„ren med honom var fina.
PÄ ett sÀtt Àr mitt liv spÀnnande. Jag har levt i en hÀndelserik och intressant tid och har fÄtt vara med om att bana vÀg pÄ flera olika omrÄden. I andra avseenden Àr mitt liv inte alls spÀnnande. Jag har inte gjort nÄgon klassresa, jag har haft en lugn och trygg uppvÀxt och har inga hemliga skandaler att berÀtta om. Jag Àr varken sÀrskilt begÄvad eller obegÄvad men har befunnit mig i sammanhang dÀr mina förmÄgor har kommit vÀl till pass. Jag har blivit brukad pÄ ett positivt sÀtt.
C aroline K rook tillhör den första generationen prÀstvigda kvinnor i Sverige, har medverkat till stora förÀndringar inom Svenska kyrkan och under lÄng tid varit en företrÀdare för kyrkan i offentlighet och media.
I sina memoarer berÀttar hon rakt och personligt om det liv och den tid som blev hennes, frÄn barndomens somrar till den intensiva biskopstiden och livet som pensionÀr. Med tacksamhet och glÀdje ser hon tillbaka pÄ ett liv i Guds, mÀnniskors och kyrkans tjÀnst.
C aroline K rook, 1944â2025, var biskop i S tockholms stift 1998â2009.
ISBN 978-91-526-0276-8