9789113022086

07 23.33

Johannes Anyuru Skulle jag dรถ under andra himlar

titels_skullejagdo100607.indd 5

2010-06-07 23.33

Av Johannes Anyuru har tidigare utgivits Städerna inuti Hall 2009 På annat förlag Det är bara gudarna som är nya 2003 Omega 2005

isbn 978-91-1-302208-6 © Johannes Anyuru 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Faller.

Två händer på bordet, i ljuset från dataskärmen. Om han inte rör sig mer börjar inte tiden. Kom ihåg att detta var verkligt. Han sitter på stolen. Ylande ljud inuti. Är detta det sista? Om han inte rör sig börjar inte tiden.

Han lyfter händerna uppåt, mot hålet.

Han kommer att förstöra allt.

9

Förlorad den här sommarkvällen. Förlorade stjärnorna och servetterna. Förlorad trafiken. Francis röker en cigarett utanför galleriet. Mobilen ringer, han svarar inte. Vad ville de honom när det var han och Mauro och Kenny och ingenting fanns?

Poptjejer i klungor, mörka ringar runt ögonen.

Mobilen ringer igen, plockar upp den ur kavajfickan, okänt nummer. Skrapar med foten i dammet.

Det är Veronica, som var på hans utställning i vintras. De pratade lite om att jobba ihop, fikade en februarinatt. De pratade om döden. Nu ska hon göra det där projektet, och vill att han ska vara med. Han står kvar efteråt, tittar upp på stjärnorna, stampar på fimpen, fyrverkerier för de döda. De kom in på döden, och hennes ögon var lysande gröna.

Galleristen presenterar honom och han får en mikrofon och försöker överrösta folket som är där. Han säger att han längtar efter att alla fönsterrutor i hela Stockholm ska bli krossade noga, noga till sand. Domedagen, som Elias alltid tjatar om. Hans händer, han vrider dem framför sig i ljuset. Det är en skulpturserie om Paris egentligen, upploppen som var där i höstas. Han säger Välkomna. Han går mellan skulpturerna, pratar med gästerna. Han såg upploppen på teve. Kropparna klättrar och faller och splittras så att plymer av genomskinlig plast väller fram ur dem: det är en del av staden han bygger hemma i lägenheten. Vinglasen klirrar, han känner sig som en jävla apa som vanligt, ställer sig i ett hörn och dricker vin. Han är borta. Han drar handen genom de svarta lockarna. Hans liv har spruckit, han är på utsidan. Bortom.

10

Hon knackar honom på axeln. Elvira. Dröm från för längesen.

De sätter sig vid ett bord. Han låg i gräset med handen i hennes hår en hel sommar. Fotoblixtar i ögonen då, året han hade sin första stora utställning. Hon blåser undan luggen så som hon alltid gjorde, han är borta, vilar kinden i handen. När han till slut fick henne rev han henne. Med de dödas naglar. Galleristen raglar fram till deras bord, skjortan uppknäppt, han säger att Francis sålde två skulpturer på fakturor, pengarna kommer senare. Han var lovad förskott.

De döda är öppna dörrar, de slår i vinden.

Han ville ligga där alltid, i gräset, med handen i hennes hår.

Dricker.

Han var lovande en gång.

Han har tänkt sova hos Zoranches storebrorsa men får inte tag i honom på telefon. Han får sova hos Elvira, de går mot Slussen, i den varma natten. Flagnande affischer med solbränd hud och neonrosa bokstäver, sommarens prinsessa. Dörrar, sand blåser in.

Rädd för sig själv också. Husen betraktar dem med svarta, kantiga ögon. Han snubblar över sina egna fötter. De försvann. Dunkande musik ur barfönster, människor väller ut ur tunnelbanans metallvärldar, en snubbe pissar mot en vägg, Francis har lust att knuffa till honom. När de sitter på bussen bråkar ett par bredvid dem. Han skrattar.

De rastar hennes hund nästa morgon. »Vad arbetar du på nu?« »Inte så mycket.« Hon bor i ett höghus vid en bilväg. Änd­ stationshimmel, träd, han är bakfull, tom. Hunden springer uppför en sluttning, försvinner i det höga gräset. »Jag pluggar genusvetenskap och skriver på uppsatsen, hinner inte så mycket annat.

Du?« »Försöker skulptera i äckliga material.« Han är rädd hela tiden för det han gjorde mot henne, att det plötsligt ska synas, ett 11

skrik. »Civilisation, teknologi, sånt … där.« Han tycker om träd, hur de breder ut sig över huvudet, hur ljuset sugs in i lövflimret.

Att det inte finns några kvadrater i träd. Hunden skymtar mellan trädstammarna, försvinner, hon ropar ett namn, hunden kommer springande. »Jag har en glasburk full med utländska mynt och gamla nycklar. Glimtar liksom.« Han rör vid en gren. Löv, skulpturer av deras namn. Namnen försvinner inte, bara de som levde i namnen. »Jag skulle inte ta i en människa med en lång jävla tång om jag inte var en själv«, säger hon, på tal om ingenting, på tal om civilisationen, teknologin, sånt där. De skrattar, ett bortdöende eko, han tänder en cigarett, känner sig hela tiden som en skyltdocka, zombie. Men han tyckte om henne med allt han hade. Elvira.

Han har ont i halsen, ont i ögonen. Han längtar hem. Sparkar i gräset.

Inne i city. Fönster speglar himlen, en ravin, väggar av solsken.

Han blir yr av att titta upp, fötterna rör sig i dammet, han går till restaurangen vid moskén på Medborgarplatsen och äter en pizza med kalkon istället för skinka. Hans pappa är muslim, konverterade för många år sen. Hawaii, hans favorit när han var barn. Nu är det utställt i det nötande ljuset. Gäspar. Ibland får han noja, tänker att Gud kollar på honom. Månskäran av metall, bakom den moln som rasar förbi. Han tuggar. Kroppen ensam, overklig, staden, tung i ljuset, verklig. Kvinnor går över cementplattorna, sjalar fladdrar i vinden. Han har aldrig varit inne i moskén, men han tycker om att komma hit till restaurangen, brukade gå hit med Elias en höst när de jobbade i Stockholm båda två. Han tänker för mycket på det som har varit. Han tänker namnen. Mauro.

Zoranche. En dag i juli, en dag att driva runt och göra ingenting.

Han skissar på några skulpturer.

Han googlar Veronica hemma hos Zoranches brorsa den kvällen. Läser intervjuer med henne, hon är poet, har publicerat tre 12

böcker. Hon har seglat mycket i sommar, har en segelbåt. Zoranches brorsa lutar sig över hans axel. »Varit hemma i Borlänge nåt då?« Sin lillebrors röst. Zorres ansikte också. Bara inte hans namn. Bara inte han. Francis skakar på huvudet, klickar igenom några bilder av Veronica, säger Hon är snygg va. Flera år sen han var hemma. Han skulle vilja ha en segelbåt.

Han ligger i soffan, försöker sova. Det är ett galleri och hon är där och tränger sig fram till honom där han står vid fönstret och tittar ut på bilarna som flyger förbi i vinternatten. Vita ränder.

Hon säger något om ett projekt med sina dikter, att hon gillar hans skulpturer och skulle vilja jobba ihop med honom. Det rann ut i sanden. Vrider sig över på sidan, stirrar in i väggen. Han har tänkt på henne ibland. Hon har kattögon, Veronica, och när hon ler ser hon ut som ett lejon. Ibland tänker hon på döden, som han. Återvänder till Göteborg nästa dag. Ljusen blinkar som blåsande folieremsor över asfalten när gatlamporna svänger i vinden, klungor av människor skriker ikapp med nattvagnarna mot den svarta rymden över Brunnsparken. Från Älvsborgsbron lyser lägenheter som rosa, uppsopade bloss. När han kommer hem sätter han sig i fåtöljen framför stadslandskapet han har skulpterat i tidningspapper och ståltråd på golvet. Cigarettpaket, smält plast, stängsel, en liten flygplats. En skulptur om att försvinna kanske. Överallt mynten, han har limmat dem över skulpturen, de glimmar när han rör huvudet.

Han skakar påsen framför sig. Borde ju inte. Han tänker på Veronica. Borde inte. Han häller upp sanden i sin kupade hand.

Blundar.

Den är på andra sidan ögonlocken, slingrar sig i mörkret utan­ för honom. »Är du här?« Han vill inte öppna ögonen. Inget svar, aldrig.

13

Aldrig mer. Blundar hårt tills han ser den i det bultande röda.

Skugga.

När han slår upp ögonen ser han bara sanden som blåser upp i ögonen. Blinkar.

14

Kvällen över landningsbanan är öde, asfalten en massiv, rektan­ gulär himmel runt honom. Han ligger med armarna utsträckta, väntar. Dånet av motorer. Nu, han lyfter huvudet, bländvitt ljus, ett tjutande ljud när bakre landningsstället tar mark, och i nästa sekund flygplansnosen som störtar fram i synfältet och klyver kvällshimlen. De stora gummidäcken ryker mot asfalten. Han rullar över på mage och tittar efter planet som bromsar in där borta i skymningen med alla vingklaffarna utfläkta till ett exploderat kors, en vit metallblomma.

15

Han springer över gatan.

Han blinkar. Sand blåser. Finns du. Miles Davis på laptopen.

Han känner det oförklarliga, att hans kropp är utanför honom, utochinvänd, motsatt. Hans ögon med silverkromat ljus runt, som spegelpärlor, ståldankar, mynt. Gud ser på honom. Han borstar sig över armarna, kliar sig i ögonen. »Är ni här?« Han tänker namnen, stirrar genom fönstret. Natthimlen i bilarnas tak. Gud ser honom. Noja. Han pillar lite med skulpturen, limmar fast ett mynt på ett cigarettpaket, limmar cigarettpaketet på en kartongskiva. Han har samlat på sig de där utländska mynten från kompisar som varit utomlands. Cent, un­ gerska forinter, euro, mynt från ex-Jugoslavien, några argentinska mynt som han sparat i många, många år. Han fumlar fram ännu ett mynt, snurrar det mellan fingrarna, det blinkar i ljuset från taklampan, han blir yr, kastar det ifrån sig. Gud ser honom.

Han har fått Koranen av sin pappa, lyfter ner den från hyllan.

När jorden sedan har nått sin fulla blomstring och är grann att skåda, och dess bebyggare tror att de har tagit herraväldet över den, nås den av Vår befallning om natten eller mitt på ljusa dagen, och så lägger Vi fälten öde som avmejade stubbåkrar.

Stirrar på raderna. Alltid så här i hans liv. Han tänker på Veronica, att det redan är … nermejat. Det kommer aldrig fungera med någon. Aldrig mer. Han reser sig, tar påsen med sand och häller ut den i toan. Han ska ändra sig.

Uteserveringens stålbord lyser i eftermiddagssolen när han träffar henne nästa dag. Han gäspar nyvakenheten ur ögonen.

16

Hon har med sig en diktsvit som hon vill att han ska hitta några skulpturer till, Metall heter den. Fängelsedikter. Han stoppar de vita papperen i ryggsäcken. De pratar om havet. Koranen är som ett hav utan stränder, tänker han, pappa har sagt det. Han skulle vilja segla, säger han. »Jag har faktiskt en båt.« Han låtsas bli överraskad. »Du kan få följa med någon gång, om du vill.« Skum grej med fängelser den här sommaren. »Vad skrattar du åt?« »Inget.« »På lördag?« Han skulle till ett fängelse och hjälpa ungdomar arbeta med lera i våras, men det blev inget. Ljusa nätter fick honom att missa. Staden han bygger på lägenhetsgolvet handlar om fängelser också, att städerna är. Hon bläddrar i sin kalender, ska inte ut så mycket mer med båten. Det är i slutet på sommaren redan. »Bra om det inte blåser så mycket.« Hennes armar lyser igenom den tunna, mörka blusen. Hon är några år äldre, vacker mun. Hon går efter ett tag, han sitter kvar, dricker en kaffe till, Elias dyker upp, solglasögon, det platinablonda håret i stubb. Elias gör musik till hans utställningar och sånt, och Elias och Sebastian, en polare från Minneapolis, har spelat in en skiva i Elias lägenhet tidigare på sommaren, spoken word-grejer, upphackade samlingar, ljudklipp från gatan utanför. Francis håller inte på med den grejen, att sadly / love is only gravity, men han målade omslaget till skivan.

Dagar av väntan och anspänning, de första löven faller redan, torra papper. Han arbetar på staden, hukad på golvet i sin lägenhet, smälter, klipper itu. Mest sitter han bara och glor på vad han redan har gjort.

Skulpturen växer upp över ena väggen, en driva av skräp. Han är tvungen att kliva över och genom den för att komma ut i köket 17

– leksaksindianer, två uppblåsbara sexdockor som han har tejpat ihop till en enda – han försöker hitta en linje efter att ha skulpterat döden. Han arbetar med upphittat material, found objects, vad heter det på franska, objets trouvés, att allting spolas bort över kanten, omöjligt. Han dricker ett glas vatten. Ingen ville se de senaste skitskulpturerna om polarna som gick iväg i det vita ljuset, det kan han inte hålla på med mer i alla fall. Politiskt. Något politiskt. Fast det vill ingen se heller. Men han måste.

Dricker kaffe med Sebastian på nätterna. De har en plats högst uppe i konstmuseets trappa där man ser ut över Avenyn och cent­ rum, de döda lamporna. »Var Stockholm fett då?« »Det var helt öken.« Han spottar en mörk fläck på graniten. »Fuck Stockholm. Fick inte ens mina stålar, hate that fucking asshole som tog mig dit. After the shit is done, he’s like, I can’t give you några cash, du vet?« »No?« »I’m telling you.« Sebastian nickar eftertänksamt, skriver ner något i sin anteckningsbok, antagligen något om tjejen han kom hit till Göteborg för, eller om uppväxten med pundiga whitetrash-föräldrar i en husvagnspark, eller om hur människorna i den avlägsna framtiden reser tillbaka till år noll och uppfinner Kristus för att allt ska ha någon jävla mening, och en snubbe runkar med handen mot väggen och det kommer videotejp ur kuken samtidigt som solen blir en supernova, eller en bils framlyktor sveper över någons ansikte / it’s a mystery – dikter han kickar för Francis ibland.

Sebastian är tyngsta fristilaren också, knulla de där svenska rapparna, vad heter de, whatever, töntar, vad vet de om döden och kärleken, Sebastian dödar dem på en halv minut. Bara det att varken han eller Sebastian kommer undan, bara det att de sitter fast i sina liv.

18

»What’s up with the girl?« »Vi ska ut och segla i helgen.« Francis lyfter på ögonbrynen, »going sailing«, och de skrattar, för det är bara ännu en dröm om räddningen. Ny barndom att sitta här uppe och göra ingenting, två drömsyskon från varsin sida ett hav. Första morgonvagnen hem till Hisingen, Francis hoppar av på sin hållplats och vinkar peace, två kaninöron över huvudet, han mimar genom glaset när vagnen drar bort: »Come on, rabbit.« Sebastian bor längre ut på linjen, i Biskop. Francis skrattar för sig själv när han släntrar hemåt i den kyliga julimorgonen, under den stålfärgade himlen, längs stängslen. Konstig grej med fängelser. Polare som åkte in ett tag, bara sögs baklänges in i cementen och fastnade. Mauro. De brukade sitta på Francis balkong, han och Mauro, och Mauro brukade säga att snuten aldrig skulle ta honom.

Han går ner i höghusets källarförråd, tittar sig omkring bland bråten. Ett gammalt skrivbord, en dator han fick av Elias en gång, funkade aldrig. I några stora kartonglådor har han de skulpturer som är kvar från förra utställningen: massiva, snäckformade former som ekoljud, krabbor. Han borde skaffa en ateljé igen, en verkstad – förlorade allt sånt förra sommaren. Försökte skulptera döden. Döden skulpterade hans liv istället. Han går mellan skräphögarna, ställer undan ett betonghuvud. Han var fett lovande i början. Fett lovande. Fängelsedikter, inte fan vet han. Han har en polaroidkamera med sig. Borde sälja de här gamla statyerna, rea ut dem på nåt sätt. Bakom en madrass hittar han några av sina äldsta arbeten, Mauros och Kennys och Zoranches ansikten inuti samurajhjälmar, krigare med barnögon. Hon har varit ute på ett kvinnofängelse och haft skrivkurser och sånt. Han flyttar en kartong. Anisia. Hennes ögon i källarbelysningens lysrörsflimmer, han håller henne framför sig, vrider henne i ljuset. En skulptur i 19

plastglas. Hon är från Borlänge som han. Har flyttat till Spanien nu, träffat en kille, sån skit. Han sätter sig i en gammal dammig kontorsstol, håller skulpturen i famnen. Det snöade när han läste brevet från henne. Barcelona fick henne att tänka på honom. Han skrev ett svar fast skickade det aldrig. Han skrev att han saknade henne, att han ångrade mycket i sitt liv. Tittar upp i ljusrören, grå flingor virvlar ur dem, ner över parkeringen utanför hans fönster, långt borta, i en annan tid. Han trodde fortfarande på något då, trodde att det fanns en räddning för dem allihop, om han bara kunde hitta rätt … linje. Han bad ibland också, till Gud. Det hör ihop, Gud och kärleken och linjerna. Anisia, hon flög bort från honom. Hennes lillasyster bor här i stan, ser henne ibland.

Han släcker lampan, går upp till lägenheten, sitter på sin säng, smackar med tungan i munnen. En kindtand är på väg att ruttna sönder, hälften har redan lossnat, han spottade ut den i dammet en dag i början av sommaren. Han och Anisia springer genom en sista Borlängesommar. Det var före döden, annorlunda då. Han har lust att be men gör det inte. Han kan ungefär den muslimska bönen, har fått en broschyr av farsan. Stirrar i luften framför sig, känner det magnetiska suget. Sanden. Sanden, en sorts försvinnande. Men han spolade ner skiten på toan. Det är över nu. Han och Veronica ska ut och segla. Han går till fönstret. Parkeringen.

Samma parkering. Hon är kanske lycklig nu. Anisia.

20