9789173551472

Page 1


Dömd för livet © Mats Ahlstedt 2010 Omslag och grafisk form Anna Henriksson Första upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978 91 7355 147 2 www.kabusabocker.se


PROLOG Juli 1986

Fästningen ligger som ett mäktigt och imponerande landmärke för sjöfarten, där varje sten i de tjocka murarna bär på minnen av svett, blod och outhärdliga plågor. Tony är född och bosatt på Koön, på andra sidan sundet, har lekt i den gamla borgen som barn, kan dess historia utan och innan och har tröttnat på den för länge sedan. Tony och Marianne står på Strandgatan, hon drar honom i armen, mjukt men ändå pockande. Hon är gåtfullt fascinerad av de mystiska gångarna, fängelsecellerna, de dystra salarna. De går den branta backen, han före, hon efter. På väg mot toppen vänder han sig om. Hon springer ikapp honom och han väntar med armarna utbredda, kysser bort en svettdroppe från hennes näsa och drar henne med sig upp till fästningsmuren. Han känner hennes mjuka bröst genom linnet. Hennes hår är uppsatt i en knut och han kan inte ta ögonen från den smala, solbrända nacken när hon går före honom in i fästningen. – Jag vill se Skallens fyr, säger hon när de äntligen är klara med rundvandringen. Det är som om hon måste ha allt här och nu. Hon är sjutton år, söt, fräknig, brunhårig och han älskar henne. De hade träffats sommaren innan, men sedan försvann hon från Marstrand och hörde inte av sig. Så dök hon plötsligt upp igen. Stod bakom disken på Bergs konditori och sålde glass, kaffe och bullar, precis som då. Och det märkliga inträffade att de fortsatte där de slutat. Som 5


om tiden däremellan inte funnits. Det var som om de aldrig varit ifrån varandra. Han hade godtagit hennes förklaring; hennes mamma hade blivit svårt sjuk och hon hade varit tvungen att åka hem omedelbart. De tar en av stigarna som slingrar sig nerför berget på fästningens västsida. Den är stenig och går genom snår och över bergknallar, men han känner den väl. Den är så smal att de inte ens kan gå bredvid varandra. Han stannar till och pekar in mot ett busksnår ett par meter från stigen. – Vet du vad som hände här för många år sedan? En kvinna blev våldtagen och mördad. Dom hittade henne inte förrän efter flera veckor. Det blåser nästan alltid på Marstrand och därför var det ingen som kände liklukten. Ändå låg hon bara två meter från stigen. Hon griper tag om hans arm och kramar den hårt. – Så hemskt! Hur vet du det, förresten? – Det stod en hel del om det i tidningarna och folk pratade om mordet i flera år efteråt. Själv var jag bara två år när det hände. Kom, vi är snart framme. De stannar inte förrän de kommit längst ut på udden, där havet skurit ett jack i berget och bildat en skyddande vik. Han klär av sig, viker ihop kläderna och placerar en sten ovanpå för säkerhets skull. – Kommer du? ropar han och dyker ner i vattnet. Ruskorna av blåstång vajar i takt med vattnets rörelser. Med kraftiga tag simmar han under ytan och följer klippkantens konturer i det grönskimrande vattnet. Han tänker retas lite med henne och komma upp på ett helt annat ställe. Det susar svagt i huvudet, han släpper långsamt ut luften ur lungorna och simmar upp till ytan. Klättrar upp på andra sidan fyren och smyger försiktigt fram till skrevan där han lagt sina kläder. Hon är inte kvar. Han lägger sig raklång på klippan för att soltorka. Blundar, men spänner hörseln, lyssnar efter hennes steg. Driver hon med honom, försöker hon lura honom precis som han försökte med henne? Kommer hon är han beredd, ett leende rycker i hans mungipor. Solen bränner, vågorna rullar lojt mot klipporna med ett ljud som 6


s­ tiger och sjunker, långsamt och regelbundet som ett hjärtas slag. Ett par måsar skriker i falsett. Minuterna går och oron växer. Kan hon ha gått ut på klipporna för att titta efter honom, sluntit och slagit i huvudet? Han hoppar i vattnet på samma ställe, följer strandlinjen i vindens och vågornas riktning, simmar under ytan och spanar, håller andan tills det bränner i lungorna. Han klättrar upp, halkar på en sten och skrapar upp ena knäet på havstulpanerna som täcker en bit av klippan. Han struntar i smärtan och låter blodet rinna, linkar planlöst fram och tillbaka över klipporna. Det finns ingen där. Efter en stund ger han upp och går tillbaka.

7


KAPITEL 1 Juli 2009

Kvällen kom smygande, släckte solen och drog en mörk filt över havet, klipporna, strandängarna, den glesa tallskogen och det stora, gula huset. Om Tony Blomstrand tittat ut genom fönstret skulle han lagt märke till hur de vindpinade björkarna i backen ner mot stranden böjde sig i andakt för vinden som kom svepande norrifrån och drog upp skum på vågtopparna. En blek måne strödde sitt silver över det svarta vattnet och fick det att glänsa och kråma sig. Skuggorna kröp fram ur vrårna och suddade ut det sista dagsljuset. Till slut blev han tvungen att tända lampan på skrivbordet. Klockan närmade sig midnatt. Det var mörkt i huset förutom den kägla av ljus som skrivbordslampan spred över de uppslagna klippböckerna och den nya anteckningsboken. Han hade slutat läsa för flera timmar sedan. Han kunde varje rad i tidningsartiklarna utantill, så det var egentligen överflödigt att ta fram dem. Ändå gjorde han det varje kväll. Blicken förlorade sig i fjärran medan han tankspritt knackade med pennan i blocket. Sidan var blank utom på raden längst upp. Där stod ett namn skrivet med en lätt lutande skrivstil. Det var början på en berättelse som skulle rentvå honom. Men han lyckades inte formulera sina tankar på ett sådant sätt att han blev nöjd. Han hade fyllt det gamla anteckningsblocket, sida upp och sida ner, men bränt upp den när han kommit till sista sidan. Det fattades också något fundamentalt vilket gjorde att hans historia haltade, en huvudperson. Han måste hitta honom innan berättelsen kunde fullbordas. 8


Blåsten knackade i väggarna och pep i skorstenen som om den ville in och värma sig. Han reste sig och matade in björkved i spisen, rev ut ett par sidor ur anteckningsboken, stoppade in dem under veden och strök eld på en tändsticka. Långsamt tog sig elden och värmen kröp över golvet, uppför hans ben och till midjan. Längre kom den inte. Kylan i bröstet släppte inte, hur mycket han än eldade. Han var tacksam över att ha tak över huvudet, en skyddad vrå. Det var inte många i hans situation som var så lyckligt lottade. Han hade sett många av dem mucka för att snart vara tillbaka. Det var förutbestämt; en gång kåkfarare, alltid kåkfarare. På nytt tog han upp anteckningsboken, vätte på tummen och slog upp första sidan. Tryckte pennan mot arket. Handen helt stilla, fingrarna med ett hårt grepp om den stålblå kulspetspennan. Ett gnistregn drog genom skorstenen när den sista vedklampen föll ner på glödbädden och flammade upp. Lågorna drog girigt in syret och slog omkring sig, som boxare i en ring, vek undan, duckade, jabbade och måttade, men till sist var näringen slut och de flämtade allt svagare. Han la pennan ifrån sig. Vinden hade mojnat, träden var stilla. Över havet var det fortfarande mörkt, men fjorden och öarna hade redan börjat glöda av de första solstrålarna när han föll i en orolig slummer. Klockan var inte mer än sju, när han stod vid spisen. Medan kaffevattnet kokade upp stekte han ägg och bacon i den svarta gjutjärnspannan. Efter frukosten högg han ved. Slagen föll mot kubben och klöv de ljusa björkträna med sådan kraft att de sprätte iväg i gräset. Med ett sista hugg drämde han yxan i huggkubben där den blev sittande med det gulröda skaftet kaxigt mot skyn. Hård kroppsansträngning brukade hjälpa för stunden. Han hade lyft åtskilliga ton skrot i anstaltens träningslokal genom åren. Det hade betytt två saker; han hade fått en kropp som ingett respekt hos de andra internerna och en viss själslig balans, trots allt. Tony torkade svetten från ansiktet och gick in i huset. Drog av sig blåbyxorna, tröjan och skjortan, duschade och rakade sig innan han tog på sig en ren skjorta, jeans och en blå vindtygsjacka. Håret var lätt gråsprängt och hängde ner en bit över skjortkragen. Tiden innanför murarna hade ristat årsringar i hans ansikte. 9


Bilen, som tillhört hans far, stod utanför garaget. Han skulle besöka sin mor på servicehuset Sörgården på Marstrand. De hade bara träffats en gång sedan domen föll och det var vid begravningen av fadern. Tonys pappa förnekade honom i samma stund som han greps för mordet på Marianne Bonander, sjutton år. Tony var på begravningen enbart för sin mammas skull. Två veckor senare drabbades hon av en stroke som gjorde henne delvis förlamad i ena benet och armen. Han ställde bilen på parkeringsplatsen vid Danske Sten och gick långsamt mot den lilla färjan som skulle ta honom över till Marstrand. Det fanns ingenting, absolut ingenting, att vara orolig för. Ändå slog hjärtat fortare när han försiktigt satte ner foten på kajen. Han stannade upp och såg sig om åt båda hållen. Det mesta var sig likt. En man med cykel och ryggsäck knuffade nästan omkull honom, han flyttade sig snabbt åt sidan för att inte vara i vägen för alla som otåligt trängdes för att komma av den lilla färjan. Han drog ett djupt andetag, fyllde lungorna med den saltmättade luften och doften av rökt makrill, betraktade solen som glittrade i vattnet och fick de putsade däcken och de vita plastskroven att skina. Lät blicken glida längs husfasaderna och mot kyrkogården innan han vek av åt vänster förbi GKSS klubbhus. Marstrandsfjorden var prickig av vita segel och färgglada spinnakrar. Det var fullt av folk som satt eller låg på klipporna för att se på seglingarna. Med så många människor i rörelse var det enkelt att försvinna i mängden. Långsamt gick han upp mot Sörgården. Bara ett besök, ett enda. Så att hon fick veta.

10


KAPITEL 2

Elin kände igen honom direkt när han kom gående uppför trappan. Om några sekunder skulle de mötas på loftgången som löpte utmed husfasaden. Hon hann nätt och jämnt smita in i ett av rummen och kunde känna luftdraget genom den halvöppna dörren när han passerade. Hon stack försiktigt ut näsan och fick se en skymt av honom på väg till den lilla lägenheten som var hans mammas hem. Skulle hon ge sig till känna? Hälsa honom välkommen ut i samhället och friheten? Tänk om han … Hon stängde och pressade ryggtavlan mot dörren. Majvor Sivertsson, som bott på Sörgården i många år, såg förvånat på henne. – Varför kommer du? Jag har inte ringt efter någon. – Tänkte att du kanske ville prata bort en stund. Jag har ett par ­minuter över. Majvor svarade inte, men den tunna, blåådriga handen vinkade inbjudande mot fåtöljen på andra sidan av det lilla soffbordet. Så fortsatte hon att virka med glasögonen på nästippen. – Så fint det blir, är det en duk du virkar? – Det är en tablett, korrigerade Majvor. Sådana här små spetsdukar kallas för det. Hon lyfte upp duken framför Elin. Sedan började Majvor berätta om sin man som havet tog för femton år sedan, sina barn och barnbarn. Elin hade hört det många gånger förut, men nickade då och då och försökte se intresserad ut. Lät orden passera med tankarna på annat håll. Till slut reste hon sig. 11


– Nu måste jag tyvärr fortsätta. Vi får prata mer en annan gång. Hon gav den gamla en klapp på axeln, gläntade försiktigt på dörren, såg sig om åt båda hållen och skyndade nerför trappan och in i personalrummet.

Tony tvekade några sekunder innan han knackade på. Han var osäker på hur hans mor skulle reagera. Hon kunde inte veta att han var villkorligt frigiven. Länge hade han tvivlat på om det var så klokt att besöka henne, rädd för att hon skulle drabbas av en ny stroke om hon blev alltför upprörd. Men han var helt enkelt skyldig henne det. Hon var den enda som hört av sig under hela den här tiden. Ingen av de gamla vännerna hade tagit kontakt, det var som om han inte längre existerade. Han såg dem framför sig. Urban Wernersson, barndomskamraten och bäste vännen, som vittnat mot honom både i tingsrätten och i hovrätten. Elin, som var bästa kompis med hans älskade Marianne. De hade varit lika gamla, sjutton år. Han tänkte på Karl-Gustaf Rosén, åklagaren som fått honom dömd mot hans nekande i tingsrätten, och hans hustru Karin. Familjen Rosén hade varit sommargäster på Marstrand i många år och ofta varit inne i konditoriet där Marianne arbetade. De hälsade aldrig på honom. Sonen Martin var jämngammal med Elin och Marianne och hängde ständigt efter tjejerna när han inte spelade fotboll. Tony trampade nervöst på loftgångens trägolv när han hörde de hasande stegen. Innanför den här dörren som inte ens hade en namnskylt, bara ett nummer, skulle hans mor framleva sina sista dagar. Hon blev glad, men inte så förvånad som han föreställt sig. – Jag har väntat på dig. Jag visste att du skulle komma, sa hon och snöt sig i en liten spetsnäsduk. – Hur kunde du veta det? – Jag förstod att dom inte skulle kunna hålla dig inlåst resten av livet. Det vore förfärligt, ovärdigt. Hon tog av sig glasögonen och torkade ögonen med näsduken. – Vill du ha kaffe? Jag kan be någon av personalen komma och sätta på. Jag har svårt med armen, förstår du. 12


Rösten bar inte riktigt. – Behövs inte. Jag ordnar det, skyndade han sig att säga. Bara du talar om var allting finns. Han följde hennes instruktioner, tog fram bryggkaffet, hällde upp vatten till fyra koppar, strök av måttet varje gång så det blev som hon alltid velat ha det. Dukade med det benvita porslinet med rosor på. Han satte ner faten och kopparna försiktigt, rädd att de skulle spricka om han tog i för hårt. Det kändes nästan som förr, och ett stort lugn kom över honom. Under tiden funderade han på hennes ord. Vad han kände till hade det inte stått något i tidningarna. Var det bara en dröm som blivit sann för henne? En gammal människas fåfänga önskan att inte dö ensam? Han var hennes enda barn, den enda släkting som hon hade kvar i livet. Han såg sig omkring i den lilla lägenheten, en enrummare med kokvrå, dusch och toalett. Rummet var möblerat med en säng, en byrå, ett minimalt soffbord och två gröna plyschfåtöljer som han kände igen hemifrån. På ryggstöden låg vita virkade dukar som skulle skydda fåtöljernas nackstöd mot fläckar från flottigt hår. Hans mor hade alltid varit noga med sådant. På väggarna trängdes tavlor från hans barndomshem, de flesta utan värde utom en liten Bruno Liljefors som hans pappa köpt på auktion när Tony var liten. Han kunde fortfarande se framför sig hur stolt pappan varit när han hängde upp dyrgripen som han ”kommit över oförskämt billigt”. Minnena sipprade fram och samlades till en klump i bröstet. Han drog efter andan och kände en doft av något som han saknat så länge, men inte lagt märke till i det stora, gula huset vid havet där han nu bott i drygt en vecka. Det luktade hem. Inte bara bostad, utan hem. Det var en konstig känsla på ett äldreboende. – Det finns finska pinnar och några kex i skåpet. Ta fram dom också, är du snäll. Om jag bara vetat att du skulle komma just idag, skulle jag ha bett Elin köpa kaffebröd. – Elin? – Elin Wernersson, ja, henne känner du väl? Ni umgicks ju på den tiden, fast hon hette Larsson då. Hon gifte sig med Urban när du hade …, hon valde mellan orden, … flyttat härifrån. – Bor hon … dom kvar på ön? 13


Han blev plötsligt torr i munnen och den inte helt färska kakan kändes som sand i gommen. – Jobbar hon här? – Ja, fast hon skulle nog helst vilja komma härifrån. Det vill dom alla. Modern tystnade och såg ut genom fönstret. – Är vården inte bra? Tänk på att folk står i kö för att få bo på Sörgården. Det kostar väl en del att bo så här? Han försökte leda in samtalet på ett annat spår. Hon snörpte på munnen. – När man blir så gammal som jag räknas man inte längre. Man är bara till besvär, till och med för dom som får betalt för att ta hand om en. Hennes blick förlorade sig någonstans i fjärran. Sedan vände hon ansiktet mot honom. – Nu kommer du väl och hälsar på mig ofta, pojken min? Hennes glädje och förväntan gick inte att ta miste på. Han iakttog henne där hon satt i stolen vid fönstret. Ljuset föll in snett över axlarna, det lockiga håret lyste som en vit gloria över hjässan. Hon satt alldeles rak i ryggen med bedjande ögon och händerna knäppta i knäet. Han reste sig och smekte henne tafatt över armen. – Kan du inte stanna en stund till? Varför har du så bråttom? Du har inte berättat om dina framtidsplaner. Hur är det med huset, tänker du behålla det? Om du vill kan jag skriva över det på dig, så kan du sälja … om du behöver pengar, menar jag. Hon vred händerna i knäet, rösten stockade sig av förväntan. Han hade handen på dörrvredet, ville därifrån. – Kommer du tillbaka? Rösten var tunnare, inte lika ivrig längre. – Kanske senare, just nu har jag en del att stå i. Det blir bra med huset, mamma. Vi kan prata om det en annan gång. Han vände sig om och i två långa kliv var han framme hos henne, lyfte upp henne ur stolen och kramade henne. Han drog ett djupt andetag. Hon doftade svagt av schampo och parfym. Det var som om hon gjort sig fin för honom just idag. Hon såg efter honom när han gick. Vinddraget fick gardinerna att 14


fladdra. Hon borstade bort några smulor från duken, reste sig mödosamt och gick mot sängen, stödd på sin käpp.

15


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.