D ,
C S
CECILIA SVENSSON
DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV!
VAJA
DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV!
av Cecilia Svensson Copyright © 2011 Cecilia Svensson www.vaja.se Omslag: Cecilia Svensson Foto: Harald Svensson Tryckt hos Närketryck AB, Hallsberg 2011 ISBN 978-91-86049-15-7
Denna bok tillägnas min älskade syster Jessica. Utan dig skulle denna bok fortfarande ligga i min högra skrivbordslåda och med handen på hjärtat, vad är det för mening med det? Du har gett mig stöd när jag vacklat, hejat på mig när jag tvekat och både skrattat och gråtit med mig. Du säger ofta att du är världens minst förvånade syster. Det är fint sagt, men sanningen är den att utan dig hade det inte funnits något att inte förvånas över. Jag älskar dig!
KAPITEL 1
Hur gjorde jag? Just do it! Nike
I hela mitt liv har jag velat skriva en bok. Drömmen har funnits hos mig sedan tonåren. Vad den skulle handla om var underordnat. Ett halvt liv senare sitter jag här och skriver. Även om jag tidigare inte visste vad den skulle handla om, måste jag säga att jag blir förvånad då jag inser att den handlar om mig och hur jag har gjort för att ta mig ur mitt alkoholmissbruk. Jag minns när vi i sjätte klass hade en person på besök i skolan som informerade om alkohol och hur farligt det var. Hon berättade också att: – En eller flera av er kommer att bli alkoholister enligt statistiken. – Stackars den! var det första jag tänkte. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle kunna vara jag som blev alkoholist. När jag senare insåg att det faktiskt blev jag och när jag vid olika tillfällen har berättat om mig själv för andra har det hänt att ett och annat ögonbryn har höjts. Det står nämligen inte skrivet i pannan på mig att jag är alkoholist. Jag kan känna igen deras förvåning. 7
Åter till boken och min önskan att skriva en. Jag har alltid tyckt om att skriva, men de gånger jag har satt mig ner för att göra det slår det alltid stopp. Plötsligt är det tomt i huvudet och det flödar inget ur fingrarna. Däremot när jag sätter mig och skriver spontant kommer det massor. Prestationsångest? Ja, kanske det. Men en dag satte jag mig bara ner och började skriva. Det som hänt är att jag äntligen fått både tid och möjlighet att skriva denna ”min bok” som i så många år väntat på att få komma ut på pränt. Jag behövde bara komma så här långt på min resa i livet, för att jag skulle ha något att berätta. Mitt liv har sett ut på ett visst sätt och det har funnits tid för både glädjeämnen och sorgsamheter, som för de flesta. Jag har valt att fokusera min berättelse på hur jag gjorde för att ta mig ur mitt missbruk av alkohol och hur jag hittade tillbaka till ett liv värt att leva. Det finns en viss kronologisk ordning i boken, men jag har valt att fokusera kring olika områden och ämnen lite var för sig vilket gör att kronologin emellanåt haltar. Exakt var och när saker hände är inte det viktiga, utan det faktum att det hände och varför, är det som spelar roll. Jag kommer att ge några återblickar om hur det var, men fokus kommer att ligga på mitt tillfrisknande. Min förhoppning är att raderna jag författat, på något sätt kan hjälpa någon annan ”out there”.
8
KAPITEL 2
Början till slutet Du kan inte förändra det du inte erkänner. Dr Phil
När jag nu tänker tillbaka tycker jag att det är rätt märkligt att jag kunde dricka alkohol i så många år utan att förstå att jag var alkoholist. När jag väl började förstå hur det var fatt med mig, ja då började förnekelsens tid. Den höll på i flera år, tills en dag då det bara inte gick längre. Denna morgon av insikt stapplade jag in badrummet. Tittade in i spegeln och såg mig djupt i ögonen. – Nu går det inte längre, sa jag till mig själv och tårarna började flöda. Långt senare diskuterade jag detta med en nära vän. Jag frågade honom om han begrep varför det tog så lång tid för mig att dels inse och även erkänna hur det var fatt med mig. – Nej, svarade han, det gjorde han inte. – Jo, sa jag, jag förstod att om jag erkänner att jag har problem med alkohol måste jag med största sannolikhet sluta och det är det sista jag vill. För att inte bli av med den möjligheten – att få dricka – sköt jag erkännandet framför mig. Jag antar att det finns en viss, om än skev, logik i det. När jag i dag tittar på det, ser jag tydligare det sjuka i det 9
resonemanget. Jag hade förmodligen inte tyckt det var lika logiskt om jag bytt ut sjukdomen alkoholism mot cancer. ”Om jag inte erkänner att jag har cancer, behöver jag inte strålbehandlas.” Jag hade kanske sagt att så kan man väl för sjutton inte resonera! Nej, så kan man verkligen inte resonera, i alla fall inte om man vill bli frisk. Men det är svårt när sjukdomen har en i sitt grepp. Man är totalt fast och dessutom slav under lasten. Det är inte många friska tankar som snurrar i huvudet då. I alla fall inte i mitt huvud. I alla fall inte då.
10
KAPITEL 4
Efter första insikten Det spelar ingen roll hur långsamt du går så länge du inte stannar. Konfucius
Jag står där i badrummet och håller mig i handfatet och tittar på ett grått, slitet ansikte med våta kinder. Jag hulkar och känner mig eländig, helt värdelös och tom. Jag får en tanke att jag behöver hjälp. – Snälla hjälp mig! Men vem? En tanke far genom huvudet att jag ska ringa till en självhjälpsgrupp som jag hört talas om. Varifrån den tanken kom just då har jag ingen aning om. Jag försöker hitta telefonnumret i katalogen, men misslyckas. Jag ringer en vän, ni vet så där som de gör i vissa TVprogram. Det telefonsamtalet blev min livlina. Jag förklarar helt kort att jag behöver hjälp med att sluta dricka. Jag vill ringa någonstans för att få hjälp, men jag vet inte var eller hur? Snälla bara hjälp mig! bönade jag. Han lovade att hjälpa mig och om jag bara lade på luren skulle han ringa mig om en liten stund igen. Jag har ingen aning om vad jag gjorde medan jag väntade. Jag vet bara att jag satt på golvet med telefonkatalogen bredvid mig och 13
telefonen i handen. Jag hade själv försökt hitta numret i katalogen innan jag ringde efter hjälp. Så typiskt att inte ens när jag ligger ner och är utslagen, kan jag tänka mig att först be om hjälp, utan försöker hellre själv först, innan jag gör det. Jag satt där. Tom. Nu är det slut, tänkte jag. Jag ville absolut inte sluta dricka, men jag orkade bara inte fortsätta! Jag inser att detta måste få ett slut, annars dör jag. Jag är framme vid ättestupan. Jag kommer aldrig kunna skratta igen. Livet kommer aldrig bli detsamma igen. Ja, detta var tankar jag hade. Visst fick jag rätt i att livet inte blev detsamma igen, men inte på det sätt jag trodde då! Efter ett litet tag ringde telefonen och personen i andra änden gav mig ett telefonnummer. Jag klädde skakande på mig kläderna och försökte börja min dag. Jag minns att jag grät mycket den dagen. Helt plötsligt började tårarna bara komma. Det var som att proppen i ett tillpluggat hål plötsligt lossnat och nu läckte sorgen ut genom ögonen. Smärtsamt och skönt samtidigt. Att faktiskt våga erkänna det, som jag sedan en längre tid tillbaka anat. Att jag hade problem med alkohol. Att det blir tokigt när jag dricker alkohol. Jag ville inte vara det. Jag hade inte valt det. Men jag är det. En alkoholist. När jag tänker tillbaka på den här dagen ser jag att det var här 14
det vände. Jag hade fortfarande en bit kvar till ett nyktert liv men nu erkände jag för första gången för mig själv vad som var det egentliga problemet. Det är först när man gör det som det går att göra något åt det. Det gäller allting i livet förresten. Så länge man blundar för fakta är det inte möjligt att nå och bearbeta ”roten till det onda”.
15
KAPITEL 11
Flygrädsla De avskyvärdaste lögnerna är de som kommer sanningen närmast. Oscar Wilde
Så länge jag kan minnas har jag varit rädd att flyga och det är fruktansvärt att vara flygrädd. Hjärtat bultar och ångesten stegras ju närmare avresan jag kommer, för att nå sitt crescendo strax innan lyftet. På senare tid har jag kommit på att denna flygrädsla var skapad av mig. Varför kan man undra? Jag är övertygad om att det har med min alkoholism att göra. Om det finns ett ställe på jorden där det är helt OK att dricka alkohol, alldeles oavsett tid på dygnet så är det på flygplatser och på flygplan. Spelar ingen roll om det är sen eftermiddag eller tidig morgon. Ingen tittar snett på dig. Skulle man ändå känna sig osäker försvinner alla tvivel om man berättar om sin flygrädsla. Jag vill vara tydlig här med att rädslan var verklig. Detta var otroligt verkligt för mig och väldigt jobbigt. Det var inget jag ljög om för att inte folk skulle tro… ja, tro vadå? Att jag var alkis? Hm. För det är ju inget man vill att någon ska tro om en. Det finns en slags stämpel kring det och den har inte en positiv klang. Smaka bara 35
på det. Alkoholist. En som inte kan hantera alkoholen. En person med obefintlig karaktär. En suput. En som sitter på parkbänken med andra utslagna människor. Ja, det finns många stereotypa bilder kring detta och jag kände en oro för att bli sammankopplad med begreppet alkoholist. Som jag tidigare förklarat förstod jag att om jag erkände att jag var alkoholist måste jag med största sannolikhet sluta och det ville jag inte. Alltså var jag väldigt mån om att inte sammanlänkas med detta. Detta hemska. Detta ord! Alkoholist. Åter till flyget. Ett halvår innan jag gav upp kampen mot alkoholen hade jag bestämt mig för att göra en längre resa. Det var en privat resa och jag skulle resa ensam. Jag minns känslan av lycka över att få tillbringa många timmar ombord på ett plan och det var bara att trycka på knappen och flygvärdinnorna kom med allt jag beställde. Och det bästa av allt – ingen såg! Ja, det var som en ljuv dröm. Lyckoruset svallade i kroppen. När jag nu skriver om det låter det fånigt och överdrivet, men det var verkligen så. Jag var superlycklig över denna stund och det var inte primärt över resan, utan för möjligheterna den gav mig. Innan jag gick ombord på planet hade jag besökt baren, så klart. Minns att jag talade med en man som satt vid samma bord som jag och att han drack kaffe. Jag reflekterade över detta faktum att han drack kaffe. Jag lyssnade på vad han sa, men jag hörde inte på. Nu när jag ser tillbaka på det mötet, undrar jag om det inte var en man som druckit färdigt, som det kan uttryckas. Jag berättade om min flygrädsla, vilket jag gjorde för alla så ofta jag kunde. Jag ville inte att han skulle titta snett på mig, bara för att 36
jag stärkte mig i baren, fast det är tidigt på morgonen. Han lyssnade och log och jag tror han gav mig några goda råd men jag skrattade bara bort det. Åh, här ska det snart flygas! Lite lustigt att en person som är vettskrämd för att flygakan ha en sådan tanke. Så mycket betydde alkoholen för mig; att jag först undermedvetet skapar en rädsla och sedan ser fram emot flygturen! Väl ombord beställde jag vin så fort jag kunde. – Ta gärna med två flaskor för jag är flygrädd, ropade jag efter flygvärdinnan där hon försvann bort i gången. Hon kom snart tillbaka med flaskorna och ler samtidigt som hon berättar att om man är flygrädd är det bäst att inte dricka alls. – Ja, ja, what ever, tänker jag. Jag ler och säger tack och något i stil med att jag ska tänka på det. Eller hur! Jag öppnar flaskan. Häller upp. Tar en första sipp. Ljuvligt. Åtta timmars härlig flygning. Bara jag och min bästa vän. Vilket oslagbart team. Halleluja! Jag bullar till kudden i nacken, lutar mig tillbaka. De rosa kanterna börja komma in i tillvaron och jag mår som en prinsessa. Att livet kan vara så här bra! Jag slår på Tv:n och vilken tur jag har. En av mina favoriter är på skärmen framför mig, Parkinson, ni vet den vithårige engelske herren som lyckas locka till sig den ena storheten efter den andra. Dagens gäst var Elton John, som berättade om sitt liv och hur han tog sig ur sitt alkoholmissbruk. Jag satte vinet i halsen och jag tänkte att det är väl själva fa-an! Detta är inte sant. Ja, precis så tänkte jag. Min mysiga stund blev söndersmulad i ett nafs av en människa som sitter och ser så nöjd och glad ut att man kan bli illamående! Jag byter ilsket kanal och försöker få pulsen att gå ner. Jag är såååå arg. Men också nyfiken. Vad då sluta med alkohol? Obegripligt. Einsteins relativitetsteori är lättare att begripa än detta. Jag flippar fram och tillbaka och hör delar av intervjun. Får höra hur han efter år av elände till slut gav upp. En god vän hade till slut ställt en 37
flaska med sprit på bordet och sagt – Här, drick hur mycket du vill. Drick tills du dör, det är ju ändå det du håller på med. Där i den stunden hade han gett upp. Han orkade inte längre. Det var då åtta år sen. Jag höll åter på att sätta vinet i vrångstrupen. Åtta år! Men hur är det möjligt?! Den här resan slutade med att jag efter tio dagar satt på mitt rum och skakade i kroppen, jag började bli sjuk och mina händer gick inte att hålla still. Jag tittade på dem och sa till mig själv att: – Ja, jag har ju sovit lite dåligt. Fortfarande total förnekelse. Kapitlet med titel Flygrädsla symboliserar för mig hur mycket jag var kapabel att ljuga för mig själv. Så mycket att jag till och med kunde skapa en fobi, en skräck, för att upprätthålla missbruket. För det handlade mycket om detta, för mig i alla fall. Att ljuga och hitta på, för att kunna fortsätta. Alltid fanns det en anledning till att dricka. Om jag var glad drack jag för att fira och om jag var ledsen drack jag för att trösta mig och jag såg till att alltid vara något av dem. Min egenskapade flygrädsla är den mest extrema formen av självdupering jag lyckades med.
38
KAPITEL 18
Antabus Jag ljög inte, jag sa bara sådant som senare visade sig vara osant. Richard Nixon, om Watergate-skandalen
Det finns preparat som kan hjälpa alkoholister att låta bli att dricka genom att det får en att må så dåligt när man dricker att man hellre låter bli att dricka. Ett sådant preparat heter Antabus7. Vanligtvis får man gå till vårdcentralen för att få sin dos där. Helt enkelt för att man vill ha kontroll på att den verkligen tas. Jag fick under en period Antabus, men gjorde upp med min läkare att få ta dem själv. Jag förklarade att jag inte hade möjlighet att komma till vårdcentralen regelbundet. Det var inga problem att få dem utskrivna till mig. De litade på mig. Jag litade på mig. Och ändå en dag... 7
Alkohol bryts ner i kroppen med hjälp av så kallade enzymer. Antabus (Disulfiram) blockerar ett av dessa enzymer. Det gör att ett ämne som bildas när alkoholen bryts ner, acetaldehyd, ansamlas i kroppen. Det är detta ämne som orsakar de obehagliga symtomen. Läs mer på http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=24391 53
Jag kände hur suget kom. Hur jag ville dricka. Jag hade helt enkelt ingen lust att vara nykter mer. Jag ville sitta på min veranda i sommarsolen med ett glas Chardonnay i min hand. Illusionen om att detta vore trevligt och positivt fanns fortfarande hos mig. Jag kallar det för ”The Marlboro Man-syndromet”. Ni har kanske sett reklamen för cigaretten Marlboro där en mycket manlig man i cowboyklädsel poserar med en cigarett i mungipan. Budskapet är att man blir lika cool som han, om man röker dessa cigaretter. Verkligheten är att de som förekom i dessa Marlborokampanjer alla dog i lungcancer8. Som jag nämnt tidigare hade jag ännu inte nått min botten, den som jag så väl behövde för att nå mitt tillfrisknande. Åter till Antabusen. Jag hade läst på i FASS och lärt mig att det lagras i kroppen. Att det tar tid innan det går ur. Jag visste och ändå tänkte jag: – Hur svårt kan det vara? Jag lät bli att ta min Antabus i ett par dagar och sedan åkte jag en sväng till Systembolaget. Jag köpte inte en flaska vin. Jag köpte en dunk. Väl framme vid mitt mål hällde jag upp ett glas. Efter några sippar sprang jag till spegeln och tittade mig i ansiktet. – De säger att man ska bli röd i ansiktet. Ja, ja, det måste gälla veklingar och inte en riktig viking som jag! tänkte jag. Jag hällde upp ett glas till. Det gick fort nu. Plötsligt kände jag hur det börjar bulta i tinningarna. Det kom först som ett susande ljud i öronen som övergick till ett hårt dunkande. Jag vet inte om jag är röd eller inte i ansiktet, för jag klarar inte av att ta mig till spegeln för att titta. Jag bryr mig heller inte om vilket. Jag ligger i fosterställning i sängen och bara gnyr av smärta. Det gör såååååå ont i huvudet. Det känns som det ska sprängas!! Det bultar vansinnigt högt i öronen av pulsen och jag tror faktiskt att jag ska dö! 8 De tre männen Wayne McLaren, David McLean och Dick Hammer förekom i reklam för Marlboro och alla tre dog i lungcancer, till följd av rökning. 54
Först senare har jag förstått hur pass farligt detta är. När jag vaknade dagen efter hade bultandet gett sig. Kvar finns en sprängande huvudvärk. – Så här kan jag ju inte ha det, tänkte jag. Så jag slutade helt enkelt med Antabus.
55
KAPITEL 22
Att gå mot ett tillfrisknande Den snabbaste vägen är igenom. Okänd
Så här gjorde jag. Det finns ingen absolut sanning eller ett rätt sätt att nå ett tillfrisknande på men jag har hittat ett sätt som fungerar för mig. Jag har snuddat vid vissa av dessa saker tidigare i min berättelse. För mig har tillfrisknandet två ben som bas och de är: Ärlighet och Acceptans. Dessa i kombination med en villighet att tillfriskna gör att det går framåt. Villigheten ser jag som balanssinnet. Om man saknar något av dessa tre, kan det vingla lite, men det kanske går ändå. Om man saknar två av tre, ja då är det tveksamt om man klarar sig i mål. Det finns de som segar sig till en lång tids nykterhet på vita knogar och det jag ser av deras liv, är inget jag själv eftersträvar. Jag vill ha ett gott liv som är trevligt och enkelt att leva. 65
Och det blir det när man slutar slåss! Tro mig. I följande avsnitt har jag skrivit ner lite om hur jag gjorde rent praktiskt för att hitta mitt tillfrisknande.
66
KAPITEL 31
En helt vanlig torsdag Det är bättre att det blir bättre, än att det är som det var. Kurt Olsson/Lasse Brandeby
Att göra •
Tvätta köksgolvet
•
Byta lakan
•
Vika tvätt
•
Rensa röran bakom soffan
•
Möblera om, flytta soffan
•
Klippa naglarna
•
Tvätta
•
Laga kycklinggryta
•
Måla
•
Tömma garderoben
•
Svara på mail
•
Plocka ordning på räkningarna
•
Dammsuga 93
•
Sola
•
Tömma boklådor i hyllan
•
Sy sängdraperi
•
Klippa vaxduk
•
Äta
•
Basta
Denna att-göra-lista skrev jag hösten 2007. När jag hittade den helt nyligen bara häpnade jag över hur det faktiskt kunde se ut och kännas, de där dagarna när allt var kaos i huvudet. Det märks väldigt tydligt att det var så tycker jag när jag läser vad som står här ovan. Jag var inne på min fjärde behandlingsvecka och jag förstår att listan var ett förtvivlat försök att bringa ordning i kaoset. Det var nog inte så att jag tänkte mig att jag skulle göra allt detta just denna dag. Men ändå. Hur konstigt är det inte att man kan behöva skriva ner punkten ”Äta” på en kom ihåg lapp? Att den kom näst sist är ju så typiskt. Det där med maten var svårt minns jag. Jag har idag väldigt svårt att relatera till att detta varit jag. För min omgivning som känner mig som ordningsam och strukturerad var nog denna variant av mig inte så lätt att förstå. Det är verkligen ett handikapp i sig att detta mitt handikapp inte syntes på utsidan. Om jag brutit benet och fått det gipsat hade det varit glasklart för de flesta att jag har problem med att gå. Men detta att vara trasig på insidan, nej det är inte lätt att se eller förstå. Det finns heller inget rim och reson i listan. Spannet är så stort, i ena änden hamnar klippa naglarna och i andra änden ska jag möblera om. Däremellan ska jag bland annat som sagt komma ihåg att äta. Ja jisses.
94
KAPITEL 41
Ha roligt! Att ta medicin är inte roligt, men att ha roligt är en bra medicin. Japanskt ordspråk
Jag tror det är viktigt att fylla tiden vi har med livgivande och lustfyllda saker. Här kommer en lista med några av de saker som jag uppskattar att göra. •
Gå på danskurs
•
Gå på teater
•
Lösa korsord
•
Spela sällskapsspel
•
Måla akvarell
•
Se trevliga filmer, såsom Elling och Amelie från Montmartre
•
Jobba med min egen hemsida
•
Resa på tältsemester
•
Tillbringa tid på biblioteket och hämta inspiration
•
Läsa en trevlig tidning
•
Vara ute i naturen 113
•
Promenera
•
Lyssna på ljudböcker
•
Ta dykcertifikat och dyka
•
Vara med i en förening
•
Vistas i min stuga framför en knastrande eld
•
Skriva en bok (denna!)
Det finns en uppsjö med saker att hitta på, bara fantasin begränsar. Emellanåt har det varit svårt att komma på vad det är jag vill. Jag fick tipset av en vän att tänka tillbaka på när jag var barn, vad hade jag för drömmar då? Att gå tillbaka till de drömmarna har hjälpt mig att hitta vad jag tycker är roligt.
114
KAPITEL 45
Lite reflektioner Om det blåser hårt, kan man antingen vända ryggen till eller bygga sig en väderkvarn. Kinesiskt ordspråk
När jag är på en tillställning och ber att få något alkoholfritt erbjuds jag ofta alkoholfritt vin. Jag frågar om det verkligen är alkoholfritt och vis av tidigare händelser frågar jag två gånger om det är helt alkoholfritt, med andra ord 0,0 procent alkohol. – Njae, men det är bara 0,5 procent, blir ofta svaret. Samma sak är det med glöggen som serveras utanför varuhusen. Man kallar det för alkoholfri glögg men ofta är det lättglögg, dvs. det innehåller alkohol, men i sådan liten mängd att det är ok att köra bil på. Det har blivit en förskjutning i vårt ordförråd! Alkoholfritt borde betyda ”fritt från alkohol”, men det har glidit över till att betyda ”du åker inte fast i en poliskontroll”. Ett annat fenomen jag upplevt är när jag äter på restaurang. Jag får ofta påminna om att jag också vill ha min måltidsdryck till maten. Vi som beställer vatten, gillar nämligen också att dricka. Och är det något vi kan, vi nyktra alkoholister, så är det just det. ☺
125
Hej! Jag heter Cecilia Svensson och jag har skrivit den här boken. Vad spännande att just du håller i den! Jag tror det finns en anledning till att våra vägar har korsats. Om du vill ge mig dina reflektioner på boken är du välkommen att höra av dig på min hemsida www.vaja.se. Hälsningar