__MAIN_TEXT__

Page 1


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0458-5

© Katerina Janouch 2016 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Författarfoto: Anna-Lena Ahlström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016


ROSANNA SER HONOM direkt när hon kommer in i köket. Det är svårt att inte göra det, han tar så mycket plats att hon för en sekund glömmer bort att andas. Han står vid diskbänken och tappar upp ett glas vatten, som om det vore den naturligaste saken i världen. En främmande man i hennes och Nathans kök. Bara står där, med glaset i handen, den porlande strålen är det enda som hörs. – Hej, säger hon försiktigt. Han vänder sig om och deras ögon möts. – Hej, svarar han och stänger av vattnet. Han för glaset till munnen och dricker, med långsamma klunkar som tycks eka i tystnaden. Hon visste att han skulle komma, ändå blir hon överrumplad. Det är som om gestalten fyller köket, det där rummet som är så smärtsamt mycket vardag, med sin kraftfulla utstrålning. Hennes blick glider över skåpen, de ljusgröna 5


luckorna med handtag i mässing, över de vackert välvda fönstren, över de storbladiga växterna i krukor av keramik. De behöver vatten, de också, tänker hon, de törstar. Blicken vandrar vidare över hyllorna med porslin, över köksredskapen som hänger på sina krokar, över bordet med rödvit duk, över stolarna med sina ryggar i polerat trä. Inom sig ser hon rummet tömmas och fyllas med gäster, minnen av middagar flyger förbi, skratt och klirrande glas, Nathan som lagar en kryddig köttgryta i det svarta förklädet medan han underhåller gästerna med någon skröna från affärsvärldens kulisser. Och så hon själv, i sammetsklänning med åtsittande liv, håret blankt och läpparna starkt röda, smuttande på ett glas vin, redo att glömma verkligheten. Han är välväxt och bredaxlad, klädd i en urtvättad skjorta och jeans, har inga skor på fötterna utan står där barfota, hon ser solbränd hud. Det är ovant att betrakta en mans fötter mot det svartvitrutiga golvet. Nathan brukar ha inneskor på sig, eller ett par gamla sandaler, han tycker inte om att gå barfota, säger han, gillar inte att få smulor under fotsulorna. Hon själv har ingenting emot att springa runt i bara strumplästen, tycker rentav att det är skönt. Men män som kommer på besök tar aldrig av sig, de går omkring med skor på. Detta vuxna barfotabarn läser inte hennes tankar, 6


och hennes ögon fastnar vid hans tår. Hon visste inte att vackra mansfötter fanns. Förrän nu. Efter en stund, hon vet inte hur länge, lyfter hon blicken. Vandrar vidare, uppför de blekta jeansen, redan nervös inför att vandringen längs hans kropp ska ta slut. Knäna är lite påsiga, det är naturligt, byxor brukar bli töjda just där. Så fortsätter hon, nu är hon vid låren, men det är förstås en plats några centimeter högre upp som är olämplig att dröja sig kvar vid. Ändå är det dit hon dras, hon kan inte låta bli, hundra bilder avlöser varandra inom henne. Byxor som faller, frågor om hur det ser ut där under, hur är han, vad har han… – Det är jag som är Samuel, säger han. Hon rycker till och tankarna får ett abrupt slut. Nu är hon uppe i ögonhöjd igen, tvingades hoppa över flera intressanta delar av hans kropp. Hans långa hår ser tjockt ut, vilar över axlarna, och skägget glänser i eftermiddagssolen. De mörka ögonbrynen har en annan ton än det mellanblonda håret, de ramar in hans genomträngande blå ögon på ett sätt som skapar oro i hennes mellangärde. Hon lägger särskilt märke till några strån som söker sig mot varandra över näsroten, ger hans blick en pojkaktig charm. Det är den där gossen i mannen som stressar henne mest av allt. Liksom hans mun. Hennes ögon dras oavvänt till de mjuka läp7


parna – hon inbillar sig i alla fall att de är mjuka – och hon vill att han ska säga något mer. När hans tänder blottas blir hon knäsvag. Ändå har hon bara sagt hej till honom. – Och jag är Rosanna, svarar hon medan hon sträcker fram sin hand. Allt hon gör sker automatiskt från och med nu. Hon kan varken tänka eller låta bli. Hon behöver närma sig mer. Det finns så mycket att utforska hos den här mannen. Hur hans handslag känns, hur hans fingrar kramar hennes. Han ler mot henne och världen splittras i ljust och mörkt. Läpparna säras och ansiktet lyses upp inifrån. Ögonen förändras, tycks skifta i en dovare nyans, han får något koncentrerat i blicken samtidigt som han fortfarande ser outgrundligt på henne. Han bara är, tänker hon och ser hur hans hand kommer hennes till mötes. Hon inser att sekunderna är dyrbara. Att allt som sker här händer för första och sista gången. Att detta möte inte kommer att gå i repris och hon vet redan att hon kommer att spela upp scenen inom sig om och om igen. Hon kommer se honom framför sig när hon ska somna. Då kommer hon vara betydligt friare och kan fantisera om hur han tar hennes hand, hur han kramar fingrarna, först löst, sedan mer intensivt. Hur han drar henne till sig, in i den där skjortan som doftar kropp och svett och något som bara är han, en doft hon på förhand vet att hon älskar, och 8


hur han borrar in näsan i hennes halsgrop. Hon kan riktigt känna skägget mot huden, och håret, hans långa lite trassliga hår som är mättat av sol och vind. Hur hon låter fingrarna förlora sig i det, hur hon rör huvudet där under. Örsnibbarnas lenhet. Käklinjen och kinderna. Fingrarna över hans panna. Hans näsa så nära hennes. Läppar som säras mer. Tungan som möter. Hans händer, inte längre försiktiga, runt hennes midja, han lyfter upp henne på diskbänken, det är så skönt att det nästan gör ont. – Jag är lite tidig. Nathan berättade var nyckeln fanns, säger Samuel och sköljer ur glaset, som ändå redan är rent, och placerar det i diskstället intill vasken. Jag hoppas det inte gjorde nåt att jag tog mig friheten att ta mig in på egen hand? Rosanna blinkar förvirrat, vet inte vad hon ska svara. I hennes inre har den tunna kjolen dragits upp runt höfterna och trosorna, de skamligt våta, glidit ner till hennes fotknölar. Hon har satt den ena foten runt hans bak, öppnat sig, gräver girigt i hans gylf, hennes fingrar darrar och hon får inte upp knapparna i jeansen, vill in där, till det hårda som lockar. Hon behöver hans kuk, han är regnet som räddar, droppar som skänker liv åt sprucken jord. Värmen i hans andetag tinar upp henne. – Nejdå. 9


Hon skakar på huvudet, hoppas att hennes känslor inte syns. – Det är verkligen vänligt att låta mig bo här ett tag, säger han oberört, som om den vilda energin som strömmar ut ur varenda por i hennes kropp inte påverkar honom det minsta. Jag har inte så mycket grejer med mig. Rosanna måste påminna sig om att det är hon som bor i huset. Samuel är en gäst. En förbipasserande. – Det stämmer, och vi har gjort i ordning allt åt dig, nickar hon. Vill du kanske ha kaffe? När kom du? Hon hör sig själv prata, orden tar sig plötsligt obehindrat ur hennes mun utan att hon hinner tänka. Men det är bra, medan hon försöker kontrollera andetagen som skenar i hennes bröstkorg hoppas hon snart bli sitt vanliga lugna jag. Rosanna Wilde, författaren som inte publicerat någon bok de senaste fem åren. Hon som lever i ett tryggt äktenskap med Nathan, den framgångsrike affärsmannen som gör hennes lyxiga liv möjligt. Nathan fyller deras konto varje månad, lägger pengar på hög, vilket gör att hon kan sitta vid sin laptop timme ut och timme in utan att skriva särskilt många rader medan årstiderna passerar utanför arbetsrummet. Hon arbetar på en roman, säger hon till dem som undrar, inklusive hennes förläggare. Men det är allt färre som frågar, fem år är trots allt en lång tid och hon har för länge 10


sedan upphört att nämnas bland de lovande yngre författarna. De produktiva har hon aldrig tillhört. – Jag kom i morse. Han kom i morse. Hon ser hans mun forma orden och önskar att han skulle berätta något mer. Vad som helst. Istället ler hon bara och vänder sig om, börjar plocka med kaffekokaren. Åter vrider hon på kranen, ser vattenstrålen som splittras mot vaskens rostfria yta. Den blåvita porslinsburken med pulver i. Mäter upp antalet koppar, fyra blir bra. Nathan kommer inte förrän sent, han är sällan hemma före nio, arbetet kräver hans närvaro och de har ändå inga barn som behöver sin far. En hustru som behöver sin man då? Nejdå, hon är ingen liten flicka som måste ses efter. Hon har sitt skrivande, orden hon kan leka med som det passar henne. För hon skapar texter, hon är aldrig ensam i litteraturens värld. Plötsligt känner hon tårarna vakna till bakom ögonlocken medan hon får igång kaffekokaren och hör hur den ger ifrån sig sitt välkända pysande, bubblande ljud. – Det ska tydligen bli varmt i helgen, hör hon sig själv säga.

11


MÖTET ÄR PÅ väg att avslutas, vilket ger Nathan tid att tänka. Samuel borde ha kommit nu, funderar han och låter ögonen vandra ut genom panoramafönstret och vidare över huskropparna som trängs i blickfånget. Har han hunnit läsa? Naturligtvis har han det. En kort stund ångrar han sig. Vad ger honom rätten att spela ett så högt spel? Men sedan väljer han att släppa taget om allting, låter det vara. Brevet är bara ett brev, det får gå som det går. Han behöver inte längre koncentrera sig på siffrorna, det här sista är endast en formalitet eftersom dealen redan är avgjord. Det blev en affär och till ett hyfsat pris dessutom. Han iakttar Stephen och Larry och konstaterar att de har rätt attityd mot japanerna. Mr Oshikas ansiktsuttryck avslöjar ingenting, men Nathan vet att den magre mannen är nöjd. Det är inte många minuter kvar nu. Rosanna måste ha hunnit hem vid det här laget, om hon 12


alls varit borta. Hon är det ibland, företar utflykter för att skaffa sig en mening med dagarna. Träffar väninnor, shoppar, egentligen vet han inte riktigt vad hon har för sig men det är oväsentligt. Han är inte kontrollerande, tvärtom föredrar han ett visst mått av ovetskap. Nathan ser sin hustru framför sig, hur hon parkerar bilen på uppfarten och stiger ur. De smala fötterna med välvårdade tånaglar i ett par sandaletter, kanske de med remmar i lack som slingrar sig så vackert runt vristerna. Han har alltid varit förtjust i Rosannas fötter, tyckt om att hålla i dem när de älskat. Det var länge sedan nu. En påskrift, sedan är det klart. Några formella fraser återstår. Väder, vind och familjens väl. Nathan är med, den pålitlige partnern, den trygge affärskompanjonen. Han skämtar lagom, skrattar på rätt ställen. Ikväll kommer han inte hem vid nio som han brukar, trots att han lovat. För han ska närvara vid middagen. Det är kutym vid en sådan uppgörelse. Framgångarna måste firas. Han kommer att skicka ett sms till Rosanna. Ursäkta sig. Men tanken på att Samuel är där gör honom lugn. Hon är inte ensam i det stora huset när kvällen smyger sig på. Hans ständigt dåliga samvete får en stunds lindring. Hon kommer inte att behöva sitta ensam vid teven med sitt vinglas i handen. 13


Medan han går korridoren bort till sitt rum ser han henne framför sig igen. Samuels besök får henne att framstå i ny dager. Han undrar vad de gör i den här stunden. Vad tycker de om varandra? Nathan önskar att han hade kunnat sväva runt likt en osynlig ande och tjuvlyssna på deras samtal. Tvinnar hon en hårslinga mellan tummen och pekfingret medan hon talar med honom? Tycker han att hon är vacker? Och vad har hon på sig? Rosanna sov fortfarande när han gick före sju i morse, så han har ingen aning. Kanske tog hon den ärmlösa klänningen med vid kjol, den som får henne att se flickaktig ut trots att hon fyllt fyrtio. Hennes mörka långa hår gör sig fint mot den duvgrå chiffongen och den smiter snyggt åt över bysten. Det är han som har köpt den, en Chloé som kostade mer än två månadslöner för ett butiksbiträde. Men det är Rosanna värd. Han älskar att fylla hennes garderob med plagg som skulle kunna vara skräddarsydda för hennes figur. Den smärta midjan, de runda höfterna, brösten som aldrig ammat ett barn. Och skor förstås, han tar ofta chansen att köpa ett par när han är på någon av sina otaliga resor. Jimmy Choo, Dior, Chanel, Yves Saint Laurent, Gucci. Märkligt att dyrka en kvinna han så sällan rör vid numera. En gång var de ett älskande par som knappt kunde 14


hålla händerna från varandra. Han kan fortfarande minnas besattheten. Känslorna som strömmade genom honom när han kom nära henne. Hur han blev hård långt innan hon ens rört vid honom. Bara tanken på hennes mun gjorde honom kåt. Det är en känsla som idag är främmande. Hon är fortfarande hisnande vacker och sexig och han åtrår henne… men hon har blivit mer en idé än verklighet. Som om det rests en genomskinlig vägg mellan hennes skönhet och erotiska utstrålning och hans förmåga att verkligen attraheras av henne. Och ingenting han gör förmår honom att tränga igenom hindret. Så han shoppar. Öppnar plånboken och frossar i lena sidentrosor och behåar i dyr spets, med välsydda kupor och intrikata dekorationer. Han köper smycken också, kedjor i guld och ädla stenar, ringar, armband. Han hittar handväskor och hattar och negligéer. Hon ler och tackar honom, men när natten kommer ligger de en bra bit från varandra i den bekväma mjuka dubbelsängen och andas var och en för sig i sovrummets mörker. Han vet att hon är vaken när han inte kan sova och han känner på samma sätt av hennes stress. Hon brottas med sin prosa, han vet det, det var länge sedan han hörde henne knattra på tangenterna, det där ljudet han alltid älskat. En del av honom vill sträcka ut sin hand, ta hennes. Säga 15


alla de där orden han bär inom sig. De som finns i honom men inte hittar ut. Men han gör det inte. De har slutat mötas och han förstår inte riktigt varför.

16

Profile for Smakprov Media AB

9789164204585  

9789164204585  

Profile for smakprov