Page 1

Ur boken: ”Jag hade varit så bunden till min mamma att jag och mamma var ett. Jag älskade verkligen mamma, älskade henne så enormt mycket. Hon behövde min kärlek och jag gav henne allt jag hade. Men min mamma kunde inte älska mig tillbaka, hon hade inte den förmågan, så kärleken blev enkelriktad. Det var jag som älskade mamma, det var jag som visade henne ömhet och jag som kramade henne. Jag kan inte minnas att min mamma kramade mig för att jag behövde bli kramad. Hon kramade mig för att hon behövde bli kramad.”

och levande sätt sin uppväxt med en utvecklingsstörd mamma, en svårt alkoholiserad pappa och två småsystrar. Läsaren få ta del av en barndom i misär, bristande omsorg och kärlekslöshet. Men boken förmedlar ändå hopp och optimism. Trots svårast möjliga utgångsläge kunde hon vända sina villkor och skapa sig ett bra liv.

När vissheten kommer hos det nu vuxna barnet om svek, då kommer hatet och sorgen med sin kraft. Eller fantastiskt nog kommer en ljus berättelse som denna. Ett vackert sorgearbete. Ett långt självarbete. Här är ju en berättelse om kärlek. Suzanne Osten, dramatiker

Kärlek och stålull lisbeth pipping

i kärlek och stålull skildrar Lisbeth på ett personligt

Kärlek och stålull om att växa upp med en utvecklingsstörd mamma

Lisbeth Pipping är en van och uppskattad föreläsare som har medverkat både i tv

och i radio. 2009 tilldelades hon Allmänna Barnhusets Stora Pris, med motiveringen:

”För att hon under flera år med öppenhet,

uthållighet och engagemang spridit insikt

För mig var Kärlek och stålull en mycket stark ögonöppnare.

om konsekvenserna för barnen när föräldra-

En bok som sätter ljus på en mycket nertystad fråga. Precis som

förmågan sviktar. Barnkonventionens fyra

i mina fotografier där jag alltid vill synliggöra det obekväma

grundprinciper blir tydligt belysta i så väl

känner jag igen mig i Lisbeth Pippings starka berättelse.

hennes författarskap som myndiga anföran-

Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf

den. Lisbeth Pipping förmedlar barnens röst

och vilja i mötet med vuxna, vilket kan bidra till att barnen orkar vidare, bara vi vågar se

med förord av suzanne osten

lisbeth pipping

och vågar fråga.”


Modet att se Kära läsare, du får här ta del av en stark berättelse om orättvisa och vuxnas oförmåga. För mig handlar Kärlek och stålull om att våga minnas. Författaren Lisbeth Pipping har modet att se och att fråga. Det är ingen självklarhet för någon att gå tillbaka till barndomens maktlöshet. Det har jag lärt mig när jag arbetat med barndomsminnen och vuxna konstnärer. Gå tillbaka till förödmjukelser och glömda äckligheter? Vistas i det svartaste svarta? Vem vågar det och vad finns att vinna? Ett svar är klarhet och sanning, något som barnet alltid söker. Vi följer Lisbeth på hennes livsväg och ser med hennes ögon. Detta är en berättelse om de vuxnas blindhet. Men också en berättelse om hopp. Som barn försvarar vi oss mot destruktivitet genom att omvandla den till mening. Barnets överlevnadskraft gör att hon försvarar sin fostrare så länge hon förmår. Föräldern är ju paradoxalt nog hennes skydd även om föräldern själv är hjälplös som ett litet barn! Jag har levt med en psykotisk mor som var skicklig på att dölja för sin omgivning vilka problem vi hade. Jag vet att barn som blir hotade och misshandlade av sina föräldrar lär sig att vara tysta. Deras liv hänger på denna lojalitet. Barndomsberättelsen är för många en berättelse om skam. Det övergivna barnet luktar illa, förföljs i skolan, plågas och särbehand6


las. Men en verklig skam och skuld borde drabba de vuxna i omgivningen som ser och de som kan ingripa och fråga, men blundar. Vi vuxna måste våga ta ansvar och utöva vårt civilkurage. Vi måste låta väckarklockan skrälla när vi ser att barn far illa. Ofta hinner det gå för långt innan något görs. Signalerna om vad som är fel finns, uppenbara spår av misshandel iakttas, men det ska orimligt mycket till innan insikt leder till handling. Vad är de vuxna så rädda för? Lever vi i en diktatur? Jag blir otålig när jag hör ordet rädsla. När vissheten kommer hos det nu vuxna barnet om svek, då kommer hatet och sorgen med sin kraft. Eller fantastiskt nog kommer en ljus berättelse som denna. Ett vackert sorgearbete. Ett långt självarbete. Här är ju en berättelse om kärlek. Barnet Lisbeth är en tvillingsyster i öde till mig. Hon är mycket kreativ och lär sig tidigt att vara på sin vakt och att skydda både sina föräldrar och sina yngre syskon före sig själv. Trots allt svek fanns det ”räddande änglar” i Lisbeths närhet som bemötte henne med respekt och dem förmår hon verkligen lyfta fram, bland andra sommarföräldrarna och personer hon mötte i kyrkan. Idag är hon själv en sådan samvetsgrann och upplyst människa som riktar sökarljuset mot alla mekanismer som gör förnekanden möjliga i vår vuxna kultur. Hon föreläser för skolan, socialtjänsten, myndigheter och nätverk. Den här boken är till oss alla: grannar och medmänniskor, på bussar och i affärer. Vi kan göra så mycket mer. Det går att ge stöd, upplysning, empati och älskande fosterhem. Den heliga föräldrarätten att äga sitt barn till varje pris måste strängt ifrågasättas. Gåtan i berättelsen är människan Lisbeths envisa livsvilja och ljus. Hennes hopp. Det gör läsningen så stark. Suzanne Osten, augusti 2010 7


Om jag kunde spola tillbaka tiden, om jag kunde få en bit barndom att göra om, skulle jag vilja vara fyra år. Det är mitt i natten, det är mörkt ute och det finns så många konstiga ljud som skrämmer mig. En mardröm har väckt mig. Jag tar med mig min nalle och ålar ner på det kalla golvet. Värmen från mitt varma täcke försvinner från min kropp och jag står stilla mitt i rummet en stund för att vänja ögonen vid mörkret. Sedan tassar jag över det kalla golvet på mina nakna små fötter fram till mammas säng. Hon vaknar utan att jag behöver peta på henne. Hon känner på sig att jag står där i mörkret. Hon tittar på mig och sedan säger hon: ”Älskade barn, kan du inte sova? Har du haft en dum dröm nu igen?” Mamma lyfter på sitt täcke så att jag kan krypa ner bredvid henne och jag får ligga innerst där det är varmast och skönast. Hon stoppar om mig och jag får ligga på hennes arm. Hela jag blir varm i kroppen och medan mamma klappar mig på huvudet säger hon: ”Nu är det bra, Lisbeth, nu är mamma här, det var bara en dröm vet du. Inte alls på riktigt, sov nu gott, älskade unge.”

Men jag har inga sådana minnen av hur det är att vara ett litet barn. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det känns. Hur känns trygghet för ett barn? Hur är det att ha en mamma som skyddar och tröstar? Hur är det att inte vara ensam? Hur känns det att slippa vara rädd? Hur känns det att få vara mätt? Jag fick själv vara mamma när jag var liten, jag tvingades trösta och skydda min egen mamma. Min barndom är förlorad för mig, den går inte att göra om.

9


En mamma ligger och dör Det är den 18 augusti 1997, Jonna är fem månader och två dagar. Jag fick Jonna på min födelsedag den 16 mars. En underbar son hade jag fått den 4 april 1992, så nu hade jag önskat mig en dotter. Om man nu får önska sig det. Så kom hon som en underbar gåva. Dagen för hennes namngivning närmar sig. Min man Olof och jag vill inte att barnen ska döpas. Det är bättre att barnen själva får ta ställning till det när de blir stora. Men namngivning blir det eftersom vi vill visa upp vårt lilla underverk för släkt och goda vänner. Många är inbjudna till Pippings trädgård för att närvara denna stora dag. Mormor, farmor och farfar, mostrar och farbröder, faddrar och goda vänner – alla är de bjudna. Veckan innan festligheterna ska gå av stapeln får jag ett telefonsamtal från min syster Lena. Hon berättar att hon besökt mamma på lördagsförmiddagen och att mamma haft jätteont i magen. Efter samtal med sjukhuset har mamma hämtats med ambulans. Jag ringer till sjukhuset lite senare på dagen och får prata med en sjuksköterska. Hon talar om att mamma blivit sämre och att de valt att söva henne eftersom hon hade sådan smärta i magen, men det var absolut inget att oroa sig för. Lugnad av svaret ringer jag till min yngsta syster Ing-Britt. Vi pratar länge om mamma och om allt som kommer upp inom oss. Hur kunde det bli så illa 10


med vår familj? En mamma som ville vara en bra mamma, men som ändå inte räckte till. En mamma som var lindrigt utvecklingsstörd. En pappa som älskade sina barn men ändå valde flaskan. En familj som var synlig men som ändå ingen såg. En familj som alla glömde. Vi skulle båda vilja prata med mamma, fråga hur allt kunde bli som det blev. Vi kommer överens om att vi två får sätta oss och prata med henne i lugn och ro. Det blir nog tid till det när hon kommer hem igen. Själv tvivlar jag på att det kommer att fungera, men för Ing-Britt är det viktigt att få fråga. Hon har så många frågor som är obesvarade. Vi är tre systrar, men det är bara två av oss som riktigt vågat titta in bakom barndomens draperi. Lena kan inte minnas något. Det är som om någon släppt in ljus vid framkallningen av hennes barndomsbilder, minnena har raderats. Men vi har börjat prata, hon och jag. Hon har vågat glänta lite på dörren. Lena berättar att hon har börjat se att det nog är något som inte stämmer med mamma. Men det är långt kvar innan hon verkligen vågar minnas, att gå djupare in i det som varit kommer att ta tid. Lång tid som inte finns nu, för döden kommer emellan. Redan på söndagskvällen, då vi alla tre systrar sitter i ett litet rum på sjukhuset, har man berättat för oss att mamma kommer att dö. De har hittat en varböld i buken men för sent, den har brustit och mammas kropp har blivit helt förgiftad. Jag minns ännu känslan som for genom min kropp då, vilka tankar som for genom min hjärna. Två tankar som var förbjudna men ändå fanns där: ”Äntligen dör hon. Äntligen är jag fri.” Lena vägrar acceptera det som händer, hon gråter så att hon nästan går sönder. Vi är tre flickor som sitter i det lilla rummet utan fönster och pratar med en läkare som just berättat att vår mamma inte kommer att överleva och att det inte finns något de kan göra. 11


Läkaren säger att de gör allt de kan för att få mamma levande från operationsbordet. Men de kan inget lova. De ska ringa oss då operationen är över. Så vi lämnar mamma och sjukhuset. Klockan har hunnit bli närmare midnatt när vi släpper av Lena hemma hos henne. Väl hemma hos Ing-Britt sätter jag på en kanna te, Jonna blir ammad och när hon somnat sitter vi där, min lillasyster och jag, och pratar med tysta röster om hur det känns. Vi viskar som om vi är rädda att någon kan höra oss. Mamma ligger nu på ett operationsbord och kämpar för sitt liv. Vi två sitter i skenet av levande ljus och känner glädje över att hon snart är borta. Vi tittar varandra djupt i ögonen och säger: ”Men tänk om hon överlever.” Klockan blir över två innan vi kommer i säng. Jag sover oroligt, mamma kommer och går i mina drömmar. Klockan halv fem väcks vi av att telefonen ringer. Operationen är nu över och mamma lever. Läkaren fortsätter med att säga: ”Vi beklagar, men hon är så dålig att hon inte kommer att överleva. Det är maskinerna som håller henne vid liv.” Ing-Britt upprepar om och om igen: ”Lisbeth, hon lever. Hon överlevde. Lisbeth, hörde du vad jag sa. Hon lever.” Jag sätter mig upp i mörkret, letar efter Jonna som sover djupt och lyfter upp hennes lilla varma kropp. Luktar på henne och känner hur levande hon är. Hon gnyr lite i sömnen, jag håller henne nära och viskar i hennes öra att jag älskar henne. Sedan somnar vi om. Jag sover djupt utan drömmar och väcks av solljuset som tittar in bakom rullgardinen vid halv sex. Jonna vaknar och vi tassar upp, jag sätter på lite kaffe, letar i systerns kylskåp efter lite frukostmat. Hon kommer ut i köket efter en stund: ”Ringde de i natt eller har jag drömt? Hon lever, eller hur?” frågar hon. Jag nickar till svar. 12


Vi hämtar upp Lena på vägen till sjukhuset. Hon gråter tyst, tårarna rinner ner för hennes kinder. Jag har svårt att se henne i ögonen. Hennes sorg känns så främmande för mig. Hon måste få gråta över sin mamma. Men jag kan inte det, för det finns ingen sorg där. Jag känner bara tomhet. En kurator möter oss i sjukhuskorridoren. Hon tar med oss in i ett litet ljust rum med fönster som vetter ut mot grönskan. Lena undrar om och om igen om det inte finns något man kan göra för mamma. Hon får inte dö. Hennes gråt är nu inte tyst längre. Jag frågar efter en stund om vi inte kan få komma in och säga hej till mamma, eller vad man nu gör med en döende människa, en döende mamma. Lena vill inte följa med in, vågar och vill inte se med egna ögon att mamma ska dö. Hon gråter och jag tar hennes hand och leder henne fram till mammas dörr. ”Jag går med in om jag får hålla Jonna i famnen”, säger Lena. Jag överväger om jag ska utsätta Jonna för detta, men känner samtidigt att det är viktigt att Lena får ta adjö av sin mamma. Så jag lämnar över Jonna, som sover, till henne. Jonna gnyr lite, det luktar inte mamma och hon känner oron i Lenas kropp. Lena vågar sätta sig över sin rädsla och vi går alla in i rummet. Vilken syn. Det känns overkligt att se mamma ligga där så liten och så mager i den stora sängen, med massor av slangar och med respiratorn som låter så mycket. Så liten hon är, min mamma, så utlämnad. Lena börjar nu gråta ännu mer, personalen lämnar oss ensamma med mamma och med alla slangar och apparater. Lena gråter högre och högre och säger till mamma som ligger där på sitt yttersta: ”Snälla mamma, dö inte. Jag behöver dig. Dö inte från mig nu, jag är inte så gammal, bara 33 år. Snälla mamma, du får inte dö. 13


Du, jag ska köpa dig en hundvalp, mamma, bara du inte dör. Jag ska komma och hälsa på dig varje dag, mamma, bara du inte dör. Du får inte dö, jag kan inte leva utan dig. Snälla mamma, lev. Jag älskar dig och jag ska aldrig mer bli trött på dig, mamma. Förlåt att jag var sur på dig i lördags då du ringde och sa att du hade ont i magen. Förlåt mig mamma. Mamma, jag älskar dig, dö inte.” Så börjar Jonna gråta och Lena vänder sig om mot mig och IngBritt, hon lämnar över Jonna och säger att nu vill hon åka hem. Hon ska komma tillbaka en annan dag när mamma mår bättre, då ska hon ta med sig sina barn. Ronden kommer och vi går ut i korridoren och väntar. När de är klara kommer de ut till oss och berättar att det inte går att få stopp på blödningarna efter operationen. Men just nu ser det stabilt ut. Det är bättre att vi åker hem och samlar kraft, de ringer om mamma blir sämre. Jag tar tåget hem till Alingsås, men hinner bara hem och vända. De ringer och säger att jag måste komma upp direkt, att nu kan det gå fort. Det är jag och Ing-Britt som sitter på var sin sida om mammas säng och håller i handen. Jonna sover gott i sin bilstol, ovetande om att mormor ligger och kämpar för sitt liv, som långsamt rinner ur henne. Vi sitter där och stirrar på alla mätare. Vi pratar tyst med varandra om allt möjligt, pratar tyst och stillsamt om sådant som inte skadar mamma, vi pratar om sådant vi i vanliga fall skulle kunna ta upp om mamma var med. Båda har vi läst om att döende människor kanske kan höra vad som sägs runt dem. Om det är sant vet vi inte, men vi tycker båda att det är dumt att chansa. När klockan är fem på eftermiddagen tar man bort den extra syrgasen i respiratorn. Efter bara nio minuter visar mätaren för 14


hjärtslagen ett rakt streck. Jag och min syster tittar varandra i ögonen och jag känner en befrielse som är svår att förklara. Det är som om en börda lyfts från mina axlar, som om jag äntligen är fri. Det finns inget hat hos mig alls, utan mer en sorg över hur det blev som det blev. Sorg över att mamma haft ett så svårt liv. Sorg över en förlorad barndom. Och över att jag, sedan den dag jag flyttade hemifrån som 16-åring, aldrig mer älskat min mamma. Under tio år hatade jag henne så mycket att jag önskade att hon skulle dö. Nu är jag glad över att hatet hunnit försvinna. En sjuksköterska kommer in och Ing-Britt och jag frågar i munnen på varandra: ”Är hon död nu?” Sköterskan svarar ja och berättar att hon ska ringa doktorn. Under tiden arbetar respiratorn vidare med min mammas lungor, upp och ner rör sig hennes tunna, magra bröstkorg. Det ser nästan ut att göra ont i bröstet på henne. Då, plötsligt, reser sig min lillasyster. Böjer sig över mammas döda kropp och vrålar henne rakt i ansiktet: ”Jag hatar dig! Du har tagit min barndom ifrån mig! Det är så skönt att du är död! Jag hatar dig för att du har förstört mitt liv! Fattar du hur illa du gjort mig? Varför bad du inte om hjälp? Du är knäpp, du är utvecklingsstörd! Jag hatar dig! Jag är så glad att du äntligen är död! Jag hatar dig! Du är inte min riktiga mamma! Jag är inte din dotter!” Sköterskan lägger armen om henne och säger: ”Det är helt okej att känna så. Skrik du ut ditt hat, din mamma är död nu så henne skadar du inte. Skrik du så länge du behöver det. Det är helt okej.” Så var mamma död. Vi hade alla sagt hej då och snart skulle vi sätta oss ner och bestämma hur vi skulle begrava henne. Vi visste alla tre att mamma ville bli kremerad och nu kändes det bra att hon så tydligt berättat för oss att det var hennes önskan. Hon 15


ville inte ligga i jorden och bli uppäten av maskarna. Det hade hon tidigt talat om för oss och för mig som barn handlade döden om alla dessa maskar, maskar som åt på en. ”När mamma dör vill mamma inte ligga i jorden, jag vill inte att maskarna äter upp min kropp”, sa hon, ofta gråtande. Jag hade ingen aning om att det skulle tas så många beslut när någon nära anhörig dör, eller hur besluten skulle komma att påverka vår sköra syskonrelation. Det blev problem redan när vi skulle skriva dödsannonsen. Vi tre flickor hade ju så olika förhållande till mamma. Om jag själv fått bestämma skulle det stå Vår kära, eller bara mammas namn, i annonsen. Ing-Britt höll med mig, men ville egentligen slippa skriva något som kunde tolkas som om vi haft det bra med mamma. Hon skulle nog helst ha velat skriva hur illa det var. Men det kan man inte göra i en dödsannons, så mycket förstod hon. Lena ville att vi skulle skriva Vår älskade mamma eller något annat som talade om att nu hade en mamma som varit mycket högt älskad dött. Det vägrade både Ing-Britt och jag. Lena fick skriva en egen dödsannons i så fall, aldrig att vi skulle låta våra namn stå i en sådan annons. Så Lena fick vika sig. Det blev en enkel dödsannons med texten Vår kära, och bilden av ett dragspel. Mamma älskade dragspel. Jag tror att hon skulle ha gillat den annonsen. När mamma dog förändrades livet för oss systrar. För min del blev hennes bortgång en möjlighet att utforska min egen barndom och att utforska den utvecklingsstördes föräldraskap och min egen roll som barn med ett oproportionellt stort ansvar. Jag hade hunnit försonas med mamma innan hon dog, det kändes viktigt. Sorgligt nog kunde hon inte förstå hur illa det blev för oss barn. Min son Jakob var drygt tio år när jag började skriva på den här boken. Han har alltid vetat att hans mormor inte var som alla 16


andra. Det har satt igång många tankar och funderingar i honom. Han har haft idéer om vad min bok ska heta. ”Kan den inte heta ’Min mormor hade bara en barnhjärna’? För så var det ju, mamma, att hon var en snäll mormor men hon hade bara en barnhjärna. Och barn ska inte ha barn.” Jag ska låta er kika in genom mitt nyckelhål. Jag vet, man kan inte se allt genom ett nyckelhål, men ni kommer ändå att få se tillräckligt för att kunna förstå hur vi hade det som barn. Jag och mina två småsystrar med vår utvecklingsstörda mamma, vår svårt alkoholiserade pappa och en mormor som inte fick lov att finnas där. För min mamma gjorde ju så gott hon kunde.

17


Ur boken: ”Jag hade varit så bunden till min mamma att jag och mamma var ett. Jag älskade verkligen mamma, älskade henne så enormt mycket. Hon behövde min kärlek och jag gav henne allt jag hade. Men min mamma kunde inte älska mig tillbaka, hon hade inte den förmågan, så kärleken blev enkelriktad. Det var jag som älskade mamma, det var jag som visade henne ömhet och jag som kramade henne. Jag kan inte minnas att min mamma kramade mig för att jag behövde bli kramad. Hon kramade mig för att hon behövde bli kramad.”

och levande sätt sin uppväxt med en utvecklingsstörd mamma, en svårt alkoholiserad pappa och två småsystrar. Läsaren få ta del av en barndom i misär, bristande omsorg och kärlekslöshet. Men boken förmedlar ändå hopp och optimism. Trots svårast möjliga utgångsläge kunde hon vända sina villkor och skapa sig ett bra liv.

När vissheten kommer hos det nu vuxna barnet om svek, då kommer hatet och sorgen med sin kraft. Eller fantastiskt nog kommer en ljus berättelse som denna. Ett vackert sorgearbete. Ett långt självarbete. Här är ju en berättelse om kärlek. Suzanne Osten, dramatiker

Kärlek och stålull lisbeth pipping

i kärlek och stålull skildrar Lisbeth på ett personligt

Kärlek och stålull om att växa upp med en utvecklingsstörd mamma

Lisbeth Pipping är en van och uppskattad föreläsare som har medverkat både i tv

och i radio. 2009 tilldelades hon Allmänna Barnhusets Stora Pris, med motiveringen:

”För att hon under flera år med öppenhet,

uthållighet och engagemang spridit insikt

För mig var Kärlek och stålull en mycket stark ögonöppnare.

om konsekvenserna för barnen när föräldra-

En bok som sätter ljus på en mycket nertystad fråga. Precis som

förmågan sviktar. Barnkonventionens fyra

i mina fotografier där jag alltid vill synliggöra det obekväma

grundprinciper blir tydligt belysta i så väl

känner jag igen mig i Lisbeth Pippings starka berättelse.

hennes författarskap som myndiga anföran-

Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf

den. Lisbeth Pipping förmedlar barnens röst

och vilja i mötet med vuxna, vilket kan bidra till att barnen orkar vidare, bara vi vågar se

med förord av suzanne osten

lisbeth pipping

och vågar fråga.”

9789172057517  

lisbeth pipping om att växa upp med en utvecklingsstörd mamma med förord av suzanne osten 6 Suzanne Osten, augusti 2010 7 Om jag kunde spola...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you