Page 1


Av Adam Blade har Berghs Förlag utgivit: Beast Quest 1: Drakens vrede Beast Quest 2: Sjöormens förbannelse Beast Quest 3: Jättens kamp Beast Quest 4: Kentaurens styrka Beast Quest 5: Snömonstrets hämnd Beast Quest 6: Eldfågelns sista strid Beast Quest - Den gyllene rustningen 1: Zefa – jättebläckfisken Beast Quest - Den gyllene rustningen 2: Stix – monsterapan Beast Quest - Den gyllene rustningen 3: Soltra – träskdemonen Beast Quest - Den gyllene rustningen 4: Vipero – ormfursten Beast Quest - Den gyllene rustningen 5: Arac – spindelkungen Beast Quest - Den gyllene rustningen 6: Trillion – lejonbesten Beast Quest - Mörkrets rike 1: Torgor – minotauren Beast Quest - Mörkrets rike 2: Sekor – den bevingade hästen Beast Quest - Mörkrets rike 3: Narga – havsmonstret Beast Quest - Mörkrets rike 4: Kaymon – den blodtörstiga hunden Beast Quest - Mörkrets rike 5: Tusk – den mäktiga mammuten Beast Quest - Mörkrets rike 6: Sting – Skorpionmannen Legenden om Avantien 1: Fågelryttaren Legenden om Avantien 2: Jakten på ondskan Legenden om Avantien 3: Den stora striden

Med särskilt tack till Michael Ford Till tvillingbestarna, Gabe och Joel Originalets titel: The Chronicles of Avantia – Fire and Fury First published in Great Britain in 2011 Chronicles of Avantia is a registered trademark of Beast Quest Limited Series created by Working Partners Limited, London Text © Beast Quest Limited 2011 Omslag och inlageillustrationer av Artful Doodlers, med särskilt tack till Bob © Orchard Books 2011 Översättning: Birgit Lönn Copyright © Berghs Förlag AB, Stockholm 2012 Omslagstypografi: Niklas Lindblad Sättning: Team Media Sweden AB Tryck: ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-502-1925-8 www.berghsforlag.se www.chroniclesofavantia.com


Adam Blade

Hjärta av eld

Från engelskan av Birgit Lönn BERGHS


COLTON

VÄSTERHAVET

HARTWELL

EN

OG

SK

N

DJU

Ö

V

NG

ÖKNEN S


ISVIDDERNA

Avantien AN

FT SKLY

UL

V DJÄ

SLÄTTERNA

BEFÄSTA STADEN

FORTON

GEL N

SLINGRANDE FLODEN

COLWER


En best lurar i skuggorna


Prolog

”Hallå?” ropar pojken. ”Är det någon som hör mig?” I mörkret uppfattar jag hans rörelser med min spelande tunga. Han är inte rädd som de andra, fast han borde vara det. Grottan har många hörn, många mörka hörn som ingenstans leder. De varelser som tar sig in hit för att få värme eller skydd snubblar eller famlar bland klippväggarna tills de har kommit helt vilse. Några pratar för sig själva, andra snyftar när skräcken vrider tag i deras hjärtan. Jag tar dem tyst, jag glider över marken och fångar in dem i mina slingor. Deras skrik dör snabbt bort, bara ekon blir kvar. ”Hallå?” viskar han. ”Issy, är du där?” Pojkens steg hasar förbi nära mig. Jag glider emot honom likt en dödlig bris. Mina fjäll griper tag om den kalla stenen och skjuter mig framåt. Mina gifttänder vattnas vid tanken på min nästa måltid. Där är han! En ung pojke. Den utbrända facklan 7


han håller i handen lämnar ett grått rökmoln efter sig, det ledde mig raka vägen till honom. Människorna lär sig aldrig! Han vänder ryggen mot mig, så jag slingrar runt ett klippblock och glider mot honom. Jag höjer huvudet från marken, redo att slå till. Rörelsen råkar utlösa ett litet ras av små stenar, och han vänder sig om, flämtar till och snubblar baklänges mot grottans vägg. Han håller kroken på sin herdestav tvärs över bröstet när våra blickar möts. Men vad är det här? Något hindrar mig från att utdela det dödande slaget. Det är inte möjligt. I bukterna av min kropp vaknar en ny känsla. Ny, men ändå gammal: djupt lagrad i varje fiber av min varelse. Det är han! Han som är utvald åt mig. Jag sänker huvudet, makar mig närmare, smakar på hans doft med min kluvna tunga. Hans andning kommer i stötar. När jag lyfter huvudet till hans nivå, ser jag min spegelbild i hans vidgade ögon. Det trubbiga huvudet, mina ögons svarta tjärnar, min kluvna, spelande tunga. Jag väntar fortfarande att han ska skrika eller gråta, men i stället sänker han herdestaven och ler. ”Hej”, säger han. 8


Hans människoblick kan inte se det, men mina fjäll glöder i rosa, djupnar till rött, lila, ultramarin. Var hälsad, unge man. Han räcker prövande ut en hand och lägger den på mitt huvud. Hans hud är varm, men det finns något utöver det heta blodet som pulserar i pojkens ådror. Något äldre och kraftfullare döljer sig inom honom. ”Jag heter Rufus”, viskar han. Jag väser och gula och gröna krusningar drar över min långa kropp. Falkor. Han rynkar pannan och upprepar sedan: ”Falkor.” Han hör mig. Det finns inga tvivel, han är min utvalde. Kom, följ mig, säger jag. Jag vrider mig bort från honom och glider tvärs genom grottan mot den enda utgång som leder ut i säkerhet. Han följer mig och låter en hand vila på mina fjäll som vägledning. Då och då kastar jag en blick bakåt, men pojken verkar inte störd över att befinna sig i halvdunklet med en best som tornar upp sig över honom. Snart når vi fram till grottans skrovliga mynning. Jag har blivit så van vid mörkret att dagsljuset skär i ögonen. Bengrottan, så kallade byborna den för länge sedan. Så 9


fort de glömmer. Tills nu har jag varit en myt, en historia man berättat för att skrämma barn. Rufus skyndar före, ut i ljuset, och när det bländande ljuset mildras i mina ögon ser jag Avantiens gräsklädda sluttningar sträcka sig långt bort i fjärran. Får går spridda på fälten och hungern knyter sig i magen. I åratal har jag uppehållit mig i mörkret, men den tiden är nu förbi. Än en gång är det bestarnas tid. ”Där är du ju!” ropar en röst. Mina fjäll stelnar till och jag vrider snabbt huvudet mot ljudet. En flicka står med händerna på höfterna. Runt halsen hänger en vattenflaska i ett band. Trots att hennes hår är mörkare än pojkens, känner jag att de är av samma blod – det är hans syster. Rufus kastar en orolig blick på mig och jag glider tillbaka in i skuggorna. Jag förstår – även om han inte är rädd, kan min närvaro skrämma upp hans folk. ”Var har du varit?” frågar hon och klättrar uppför sluttningen mot grottans ingång. ”Jag letade efter dig, Isadora”, säger han. ”Jag skulle aldrig gömma mig där inne”, säger hon. ”Jag väntade i en ihålig ek. Far skulle bli rasande om han visste att du hade varit i Bengrottan.” ”Tala inte om det för honom då”, sa Rufus. 10


Från mitt gömställe ser jag flickan lägga armarna i kors över bröstet. ”Varför skulle jag inte göra det?” Rufus hasar nedför sluttningen mot henne. ”Jag ska visa dig ett trick om du låter bli.” ”Då måste det vara bra”, säger hon. Han pekar på en sten på tio stegs håll. ”Lägg din vattenflaska där.” Hans syster gör som han säger. ”Och nu då?” ”Jag slår vad om att jag kan krossa den i småbitar utan att gå i närheten av den”, säger han. Hon skrattar. ”Tror du jag är dum, eller?” ”Håll dig undan!”, säger Rufus, plötsligt mycket allvarlig. Hans syster skakar på huvudet men tar ett steg bort från stenen. Rufus sänker sin herdestav och pekar med kroken mot flaskan. Luften tycks plötsligt stå stilla, samtidigt som den vibrerar av kraft. Han fokuserar blicken längs staven utan att blinka. Jag ser hur hans knogar vitnar och hans arm darrar. Den där märkliga känslan jag fick i grottan när han rörde vid fjällen på mitt huvud snuddar mig igen. En blixt av vitt ljus skjuts iväg från hans fingertoppar och fräser genom luften. Chocken får mina fjäll att vibrera, 11


och jag kisar mot det bländande ljuset. Flickan skriker. När min blick klarnar ser jag att Rufus har fallit på baken, fast han fortfarande håller hårt i herdestaven. Flaskan ligger oskadd kvar på stenblocket. Men bakom stenen ryker det om ett litet träd vars stam splittrats i två förkolnade pinnar med brinnande blad. Min tunga känner smaken av kokande sav. ”Missade!” säger Rufus. Fåren på sluttningen har flytt sin väg. ”Men det är fantastiskt!” tjuter hans syster, fascinerad av det brinnande trädet. ”Hur gjorde du?” Rufus kommer på fötter igen och räcker tillbaka flaskan till sin syster. ”Jag vet inte.” Han rycker på axlarna. ”Det bara blev så för några veckor sedan, och efter det har jag tränat.” Flickan kastar armarna om honom. ”En dag blir du en stor trollkarl”, säger hon. ”Och folk kommer att skriva berättelser om dig.” Rufus skrattar. ”Jag vet inte det”, säger han. Han tittar över sin systers axel, rakt på mig. Jag låter mina fjäll spela i alla regnbågens färger, och han ler. ”Du ska inte tro på allt du hör, syster”, säger han. ”Alla vet att bestarna inte finns på riktigt.” 12


När askan från de förkolnade löven driver fram över marken vill hon att han ska göra om tricket. ”Jag är inte säker på att jag kan”, säger han. ”Jag blir trött av det.” ”I morgon, då?” ”Kanske. Men hör på mig nu Issy, du måste lova att inte säga något till någon. Om någon i Hartwell får veta kommer jag att få stryk eller värre.” Jag väser vid blotta tanken och mina fjäll blir brinnande röda. Ingen får skada min utvalde ryttare. Inte så länge Falkor har gift i sina huggtänder.

13


Tiden före Beast Quest rasar ett krig mellan gott och ont. Kriget i Avantien har kommit till sitt avgörande. Tanner och hans vänner står öga mot öga med krigsherren Derthsin långt inne i vulkanens innersta bland de dödliga flammorna. Derthsin är segerviss: ”Snart är Dödsmasken min, och Anoret återuppstår igen! Alla Avantiens bestar blir mina trälar och rikets invånare kommer att krypa för mina fötter”, hånskrattar han. ”Aldrig!” ropar Tanner tillbaka. Ska Tanner och hans vänner lyckas hålla ihop eller kommer Derthsins ondska att splittra dem för alltid? Missa inte den spännande upplösningen! Hjärta av eld är fjärde och sista delen i Legenden om Avantien. Skriven av Adam Blade, bästsäljarförfattaren till Beast Quest-serien. ”Klassisk fantasy med strider på liv och död. Spännande från första sidan.” LILLEMOR ÅKERMAN, GEMIGBOKEN.BLOGSPOT.COM om Legenden om Avantien del 1: Fågelryttaren

BERGHS

9789150219258  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you