9789172995857

Page 1

Gycklarens arv OPAL

OPAL

Kersti Vikström

Jag vet egentligen inte vem som kommer att läsa det jag skriver. Jag vet bara att historien förtjänar att berättas, och att den som började skriva den aldrig själv kommer att kunna avsluta den.

Kersti Vikström

Gycklarens arv OPAL


www.opal.se © Text: Kersti Vikström Omslag: Alexandra Kern Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7299-585-7


Kersti Vikstrรถm

Gycklarens arv

Opal


Far lärde mig att läsa och skriva. Mor tyckte att vi tillbringade för mycket tid med att hänga över böckerna och kladda bokstäver och siffror på papper. Det är väl inte så noga, brukade hon säga. Jag trodde att hon menade att kunskaperna inte var så viktiga för att kunna jobba i handelsboden. Kunderna klarade att räkna lite i huvudet, men ingen av dem frågade efter skrivna kvitton, eftersom de i alla fall inte kunde läsa. Jag förstod ju senare att hon hade tyckt att det var onödigt att lägga ner den där tiden på att undervisa mig, när jag i alla fall inte skulle stanna hos dem. Jag vill tro att far faktiskt förberedde mig för framtiden. Han hoppades kanske att det skulle göra tillvaron i Corona lite lättare för mig, om jag var duktig på att läsa och skriva. Kanske hade han rätt. Han kunde förstås inte förutse vad det skulle leda till, eller att det skulle sluta i en koja i vildmarken. Jag vet egentligen inte vem som kommer att läsa det jag skriver. Jag vet bara att historien förtjänar att berättas och att den som började skriva den aldrig själv kommer att kunna avsluta den.


Födelsedagar brukar inte skilja sig nämnvärt från andra dagar i gruvdistriktet. Ingen har råd, eller för den delen tid, att fira högtidsdagar förutom Årsdagen förstås. Min födelsedagspresent var för det mesta en bit bröstsocker från handelsboden och om jag hade tur fick jag gå ifrån mina sysslor tidigare än vanligt, så att jag hann gå ut och leka medan det fortfarande var ljust. Min tioårsdag inföll på en torsdag. Mina bästa kläder låg på pallen bredvid sängen när jag vaknade, som om det vore söndag och kyrkdags. Visst var det något särskilt med att fylla tio år, och den som var hjälpreda i en handelsbod måste förstås vara bättre klädd än barnen som jobbade i gruvan och fick sina kläder svarta av sot varje dag. Men inget litet bodbiträde gick väl ändå omkring i finkläder, även om hon hade fyllt tio år och inte längre var ett småbarn. Jag visste att jag hade tur att mina föräldrar drev handelsbod. Jag skulle slippa krypa i de låga gruvgångarna och få ögonbrynen bortsvedda av blosset som man måste bära i munnen för att ha händerna fria till arbetet. Visst skulle det bli långa dagar med hårt arbete för mig också, men det kändes lite märkvärdigt att tänka på att jag skulle stå bakom disken och expediera kunder, istället för att bara sopa golvet och springa ärenden. Jag förstod inte varför mor inte hade väckt mig, trots att dagsljuset redan silade in genom det lilla fönstret högt uppe på väggen. Jag visste att de var vakna, både hon och far, för jag kunde höra deras röster genom den tunna brädväggen. De måste ha hört mig också, för mor kom in till mig när jag hällde upp vatten i handfatet. Hon sa ingenting, tog bara tvättlappen ifrån mig och började gnugga mig på halsen och bakom öronen. Jag hade tvättat mig själv sen jag var fyra år och hon brukade nästan aldrig röra vid mig, 9


utom för att ge mig en örfil, eller lugga mig när jag hade misskött mitt arbete. Hon var inte direkt lätt på handen när hon gned mig med tvättlappen heller, men när hon var klar strök hon bort några fuktiga hårslingor från min kind så försiktigt att jag inte visste vad jag skulle tro. – Klä på dig nu så ska jag sätta upp ditt hår sen, sa hon och tog upp två gröna hårband ur förklädesfickan. Hennes röst lät underlig, som om hon vore förkyld. – Men det är ju inte söndag? sa jag tveksamt. – Jag har redan packat dina andra kläder, sa mor kort. – Ska vi resa bort? – Vi får prata om det sen. Skynda dig nu! När hon skyndade på mig lät hon nästan som vanligt. Jag hade ingenting emot att ta på mig min gröna finklänning. Jag visste ingen annan flicka som hade en likadan och jag älskade den. De flesta, både barn och vuxna, hade svarta högtidskläder, för att de skulle kunna användas till allt från bröllop till begravningar, men far hade fått tag i det mörkgröna tyget på en av sina resor till Coronas hamn. Mor hade fnyst åt ett sådant dåraktigt slöseri och hävdat att ingen skulle komma att köpa tyget. Hon hade haft rätt förstås och jag misstänkte att fars avsikt hela tiden hade varit att det skulle bli en klänning åt mig. Den gröna färgen passade så bra till mitt kopparfärgade hår och på håll var det förresten ingen som såg att klänningen inte var svart. Det fanns egentligen alldeles för få tillfällen att vara finklädd, enligt min åsikt. Det var långt till kyrkan, så det var inte varje söndag vi begav oss dit och utöver kyrkobesök var det nästan bara på Novas årsdag som någon klädde upp sig. Ändå kändes det inte så roligt som det brukade när jag klädde mig den där morgonen, när jag inte visste varför jag gjorde det. 10


Mor knäppte de många knapparna i ryggen åt mig, innan hon började kamma ut mitt hår. Hon suckade lite när kammen trasslade in sig i alla tovor, men sa inget. Jag brukade slarva med kamningen. Det var tråkigt och tog lång tid och jag var dessutom väldigt håröm. I vanliga fall var det en pina när mor fick för sig att hon skulle hjälpa mig att reda ut mitt hår, men till min förvåning var hennes händer den här gången mjuka och varsamma. Det gjorde mig märkligt varm när jag kände hur hon försiktigt trasslade ut de långa hårslingorna. Jag stod alldeles stilla och vågade knappt andas, för att hon inte skulle märka att jag blev tårögd och tro att jag ville att hon skulle sluta. Den enda spegel som fanns i huset satt på väggen inne i själva handelsboden, så jag kunde inte se vad hon gjorde, men jag kände att det var en annan frisyr än de två ganska slarviga flätor som jag brukade ha till vardags. – Så där, nu måste du skynda dig att äta din gröt. Far väntar med vagnen, sa hon, när hon var klar. Hon såg inte på mig när hon föste mig framför sig, ut ur min lilla skrubb. Jag lade märke till att hon stoppade min kam i förklädesfickan, istället för att lägga tillbaka den på pallen. Mor gjorde mig inte sällskap vid det grova bordet i rummet bakom handelsboden, som på samma gång var vårt kök, lager för butiken och sovrum för mor och far. Jag kunde höra henne stöka inne i handelsboden på det sätt som hon gjorde alla morgnar innan öppningsdags, men i vanliga fall brukade hon och far småprata med varandra under tiden. Jag försökte räkna ut vart jag och far skulle åka medan jag snabbt slevade i mig gröten. Det fanns inte så många resmål att välja på och kyrkan var redan utesluten eftersom det var torsdag. Hamnen i Corona var det mest troliga, fast jag inte hade hört något om att far planerade 11


att fylla på lagret. Jag hade bara fått följa med honom dit en gång förut. Det hade varit ett riktigt äventyr att få se skeppen från andra länder, packhusen med sina höga gavlar och människor som pratade konstiga dialekter och språk. Men själva resan hade varit lång och tröttsam och definitivt inte något som krävt finkläder. Jag diskade snabbt min grötskål när jag hade ätit klart. På vägen ut stannade jag till vid spegeln som hängde på väggen i handelsboden, ifall kunderna skulle vilja se hur de tog sig ut i något av de plagg som fanns att köpa. Det tog ett ögonblick innan jag kände igen flickan vars bild mötte mig. Mor hade satt upp mitt hår i en krans på huvudet med de gröna banden inflätade i de kopparröda slingorna. Med den nya frisyren och min gröna klänning såg jag helt annorlunda ut än jag brukade, nästan som en stor flicka, äldre än tio år. Mor kom fram och ställde sig bakom mig, så att jag såg hennes ansikte ovanför mitt eget i spegeln. Vilken annan dag som helst skulle hon ha skällt på mig för att jag var fåfäng om hon hade kommit på mig framför spegeln, men istället böjde hon sig fram och kysste mig på kinden. Hon var så blek att jag nästan trodde att hon var sjuk, men hennes läppar var inte feberheta utan iskalla. – Farväl, Esmeralda! sa hon och öppnade dörren så att jag kunde gå ut till far. Vi var halvvägs till Corona innan jag förstod att jag aldrig skulle återvända hem.

12


2

Vi rastade vid en bäck för att märren, som började bli till åren, skulle få vila. Det var fortfarande flera timmars resa kvar till Corona och far lossade på skaklarna och ledde henne nedför brinken, så att hon kunde dricka och beta av det nya gräset som spirade bredvid bäcken. – Vi kan sitta här nere och äta. Ta med matsäcken från kärran, sa han till mig, över axeln. Jag nådde inte att hämta knytet som mor hade skickat med när jag stod på marken, så istället klättrade jag upp på kuskbocken och sträckte mig ned bakom ryggstödet. Till min förvåning såg jag att det enda som fanns i vagnen, förutom matsäcksknytet, var den slitna kappsäck som mor sa att hon hade packat ner mina kläder i. Vilka kläder och varför jag skulle ha dem med mig, var fortfarande en gåta. Förra gången jag hade fått följa med till Corona hade vi övernattat strax utanför staden, så att vi kunde komma in till hamnen på morgonen och göra våra inköp. Jag hade trott att vi skulle göra likadant nu, men då borde det ha funnits filtar och varma kläder även till far, eftersom det fortfarande bara var tidig vår. 13


Jag hasade nedför strandbrinken till far, som satt på en sten och höll uppsikt över hästen. – Vart är vi egentligen på väg? sa jag. – Till Corona, det har jag ju sagt, sa far. Det var också det enda han hade sagt och precis som förra gången undvek han min blick när han sa det. – Men vad ska vi göra där? envisades jag. – Det får du veta när vi kommer fram. Far kunde komma med överraskningar ibland, som när han köpte det gröna tyget. En annan gång hade han gett mig en kattunge som han hade hittat övergiven utanför byn. Fars avvisande min när han svarade fick mig att ana att den här överraskningen inte alls var av det trevliga slaget. Jag vågade inte fråga mer, men han måste ändå ha sett hur orolig jag var, för när vi satt i kärran igen och började rulla, lade han armen om mina axlar. – Jag önskar att vi aldrig hade behövt göra den här resan, sa han. Jag sneglade upp på honom. Han såg allvarlig ut, med ett spänt drag runt käkarna och plötsligt ville jag inte alls veta varför vi var tvungna att resa till Corona. – Jag önskar att vi fick behålla dig, sa far. – Vad menar du? viskade jag. Far kastade en hastig blick på mitt ansikte, sen fortsatte han att stirra rakt fram på vägen. – Det ingår i kontraktet, förstår du. Jag förstod ingenting av det han sa, men jag började ana att jag var på väg mot en katastrof. – Nej! sa jag. Nej, jag förstår inte vad du pratar om. – Du vet ju att vi är kontraktsarbetare, började far. Jo, det visste jag, men det var alla som bodde i gruvdistriktet och egentligen visste jag inte vad det betydde. 14


– Din mor och jag hade tur att det blev vi som fick kontraktet för att driva handelsboden, men det fanns ett villkor, sa far tungt. – Vadå för villkor? – Det var guvernören som gav oss kontraktet på handelsboden och i gengäld krävde han vårt första barn. På sin tioårsdag skulle det lämnas till honom för tjänstgöring i palatset. Det är dit vi är på väg, till guvernören i Corona. Jag skakade på huvudet. Jag hörde vad far sa, men jag ville inte tro på det. Det måste handla om någon annan, ett annat barn som fyllde tio år, inte mig. – Nej, nej, nej, mumlade jag. – Jag är så ledsen, Esmeralda, sa far lågt. – Men vad ska jag göra där? sa jag förtvivlat. – Det vet jag inte. Det är han som bestämmer. På ett sätt tillhör ju alla kontraktsarbetare honom. – Jag vill inte! sa jag bestämt. Far tog bort armen från mina axlar och höll in hästen. Ett ögonblick trodde jag nästan att han skulle vända och köra oss hem igen, men istället sa han: – Det handlar inte om vad du vill, eller inte vill. Jag vill inte heller lämna bort dig, men det är så det är bestämt och vi måste lyda. Hans röst lät obeveklig och han såg strängt på mig. Huden knottrade sig på mina armar och det kändes plötsligt kallt. – Men vem ska hjälpa till i handelsboden då? sa jag med tjock röst. – Vi får väl klara oss ändå, sa far med en suck. – Vi trodde förstås att vi skulle få fler barn efter dig, men du vet hur det blev. De överlevde inte. Hans ord gjorde mig illa, värre än något av det han hade sagt tidigare. Jag hade bara svaga minnen av en liten 15


bror som endast hade levt några timmar och jag visste att det hade funnits ytterligare en pojke före honom, som också hade dött. Vi brukade besöka deras små gravar på kyrkogården, men inte förrän nu förstod jag varför det alltid gjorde mig så upprörd att se sorgen i mina föräldrars ögon. På något sätt hade jag anat att de redan hade tagit farväl av mig i sina hjärtan och de hade inte fått några fler barn. Jag gjorde ett sista desperat försök. – Gruvarbetarnas barn bor hemma hos sina föräldrar, även om de är tio år. De arbetar i gruvan. Det kan jag också göra! Far skakade på huvudet. – Vi skulle bli tvungna att lämna ifrån oss handelsboden, sa han. Jag såg tyst på honom. – Det går inte, det förstår du väl, Esmeralda. Det skulle betyda att vi måste ner i gruvan. Din mor skulle inte klara det. – Men kan vi inte ge oss iväg då? Gömma oss någonstans? – Vart skulle vi ta vägen och vad skulle vi leva av? sa far. Jag öppnade munnen för att säga något mer, men far tystade mig med en handrörelse. – Sluta nu, Esmeralda, det du håller på med är meningslöst. Dina förslag är både barnsliga och farliga. Den som bryter sitt kontrakt råkar bara illa ut. Jag hade hoppats slippa berätta det här innan vi kom fram, men nu är det som det är. Finn dig nu, det är i alla fall bättre än i gruvan. Han tog ett stadigt tag i tyglarna och manade på märren, som om han ville demonstrera att samtalet var slut. 16


Jag såg på hans händer och lät sen blicken följa armarna upp till axlarna och den bestämda käklinjen, men jag fortsatte aldrig upp till ansiktet och ögonen. Jag hade levt med den här mannen i tio år och kallat honom min far, men plötsligt kändes det som om jag satt bredvid en främling.

17


2

Jag vet inte hur jag kunde somna på det hårda, obekväma sätet men det gjorde jag i alla fall. Jag vaknade när kärran rullade in på kullerstensgatorna i Corona. Trots att jag var stel och ledbruten och kände mig halvt förfrusen både utanpå och inuti, imponerades jag av hur stora husen var och av stadens strålande ljus. Det var ännu inte helt mörkt, men lykttändarna höll som bäst på att tända gatlyktorna. Jag såg fascinerat på hur de flyttade sig från lykta till lykta med sina korta stegar, för att nå upp att tända oljelamporna. För mig verkade det vara ett mycket åtråvärt jobb att få hjälpa till att lysa upp nattmörkret. I gruvdistriktet fanns inga gatlyktor och fattiga människor slösade inte lampolja på utomhusbelysning. Den som nödvändigtvis måste gå ut efter mörkrets inbrott fick vackert ta med sig en egen lykta, eller också treva sig fram. Arbetet i gruvorna pågick förstås dygnet runt, men eldskenet och röken därifrån var snarare en varningssignal om att hålla sig undan, än något som spred trevnad. Det var fortfarande många människor ute på gatorna, trots att det var kväll. De flesta rörde sig snabbt och mål18


medvetet och jag fantiserade om att de var på väg till något av husen längs de gator där vi rullade fram. Husen hade stora fönster som frikostigt släppte ut ett flödande, varmt ljus och lät mig ana en för mig ny och främmande värld där innanför. – Ser du palatset? frågade far. Jag lyfte blicken från en pojke i min egen ålder som kilade fram på trottoaren med ett stort paket under armen, som han antagligen skulle leverera någonstans. Kanske arbetade han i en handelsbod. Det kändes lite tröstande att se att det fanns de som sprang med bud i Corona, precis som jag själv brukade göra hemma. Jag följde fars blick och fick syn på det stora huset som låg på en höjd framför oss. I min fantasi hade jag utrustat palatset med guldskimrande tak, tinnar och torn, utsirade balkonger och flaggor som fladdrade, ungefär som Jerusalems tempel såg ut på väggmålningen i kyrkan. I det tilltagande mörkret var det förstås svårt att urskilja några detaljer, trots att de flesta av dess många fönster glittrade av ljus, men det var definitivt det största hus jag någonsin hade sett. I verkligheten omgavs det ändå inte alls av det skimmer som jag hade inbillat mig. Snarare såg det lite hotfullt ut med den stora byggnaden som, tillsammans med katedralen, reste sig högt över staden. Vårt sto var gammalt och trött och vi blev tvungna att kliva ur kärran och gå till fots uppför de sista, branta backarna. Facklor brann på gårdsplanen framför palatset, men det flackande skenet lyckades bara delvis skingra de djupa skuggorna i hörnen. Tillsammans med det höga järn­staketet med sina vässade stänger, såg det inte särskilt inbjudande ut. Far ledde mig fram till ett par bastanta grindar, med ett stadigt grepp om min överarm, ungefär som han väntade 19


sig att jag annars skulle smita därifrån. Han hade stoets tömmar löst lindat runt sin andra arm, så det var tydligt att han litade mer på att hästen skulle följa med honom frivilligt. Grindarna var låsta, men så fort vi närmade oss klev en vakt ut ur en kur, precis innanför dem. Han såg likgiltigt på oss genom gallret och frågade efter vårt ärende. – Jag kommer med en tioåring, sa far strävt. Vakten kastade ett öga på mig och öppnade grinden bara precis så mycket som behövdes för att jag skulle komma igenom. Far släppte min arm och strök mig som hastigast över håret, innan han gav mig en lätt knuff i ryggen. – In med dig nu. Du är ju van att arbeta, så det kommer att gå bra, muttrade han, förmodligen mer till sig själv än till mig. Jag vände mig förtvivlat om och stirrade på honom. – Ska jag gå in ensam? pep jag. Far nickade. – Det är bäst så. Jag ska leta rätt på ett värdshus för natten och göra några inköp i morgon, innan jag åker hem igen. – Har hon ingen väska? sa vakten till far över mitt huvud, som om jag inte alls fanns där. – Jo, visst, sa far. Han sträckte sig över sidolämmen och drog fram den slitna kappsäcken. Han såg inte på mig när han gav den till mig. Vakten vände sig till hälften om och sa: – Du får ta jäntan till Mamsell, pojk. En pojke kom ut ur vaktkuren och gav mig en irriterad blick. Han såg ut att vara ett par år äldre än jag och var klädd i något som förmodligen skulle föreställa en uniform, men som var mycket för kort åt honom i både ärmarna och benen. Att döma av den äldre vaktens klädsel hade tyget en gång varit mörkblått, men åren hade blekt det till obestämt grått och knapparna glänste inte, som i den andres jacka. 20


– Kom då! sa han och slängde med huvudet i riktning mot palatset. Jag var fortfarande bara halvvägs in genom grinden, så far gav mig ytterligare en knuff i ryggen. – Farväl, Esmeralda! Jag sa inte ett ord när jag följde efter pojken, med kappsäcken slängande mot benet så att jag fick halta fram. – Kan du säga mig ett värdshus där man kan supa sig redlös utan att bli ruinerad? hörde jag far säga med bitter röst till vakten bakom mig. – Det tror jag nog, sa vakten förstående. Han höjde rösten: – Se till att ta med några smörgåsar och ett krus med dricka tillbaka till mig, pojk. – Det är alltid en annan som får göra de trista uppgifterna, muttrade pojken och gav mig en hätsk blick över axeln, som tydligt sa att jag hörde till de där uppgifterna. Jag skyndade mig så mycket jag kunde för att hänga med i hans tempo, trots att kappsäcken hindrade mig. Det var långt att gå, över gårdsplanen och runt huvudbyggnaden till en flygelbyggnad på baksidan. – Vem är Mamsell? dristade jag mig till att fråga. – Det är hon som bestämmer allting, så det är bäst att du sköter dig, sa han kort. Det lät hotfullt, men plötsligt stannade han till så att jag hann ifatt honom. – Jag bär den där, sa han och tog kappsäcken. – Om Mamsell tycker om dig, behöver det inte bli så illa, sa han riktigt vänligt, när vi fortsatte att gå. Mamsell satt i sitt rum, i en rakryggad karmstol, med högar av skrivböcker i svarta pärmar framför sig på bordet. En stor oljelampa gjorde det möjligt för henne att arbeta fast det hade blivit riktigt mörkt. Det var en av de finaste lampor jag hade sett någon gång, med vackert format frostat glas, blank fot och en skruv för att reglera veken. 21


Vi hade lampor i handelsboden förstås, annars skulle det inte vara möjligt att hålla öppet under de mörkaste vinterveckorna, men de var av enklare sort. Det var nog bara på gruvkontoret, dit jag ibland brukade gå med paket och beställningar, som jag hade sett något som ens kom i närheten av Mamsells lampa. Mamsell själv var en mager kvinna med stramt uppsatt hår, som var så ljust att det var svårt att se om hon hade några gråa hårstrån, och stränga blekblå ögon. Hon var klädd i en svart, höghalsad klänning och hade en grå sjal över axlarna. Pojken som hade fört mig dit hade snabbt försvunnit ut genom dörren igen, efter att ha ställt ifrån sig min kappsäck och artigt bockat för Mamsell. – Och vem är du då? sa hon uppfordrande. – Esmeralda, frun, sa jag och försökte niga vackert, fast jag darrade av både köld och rädsla. Jag var fortfarande bara klädd i min gröna klänning, trots att kvällen var kall. – Du ska kalla mig Mamsell. Jag är visserligen husfru här i palatset men frun håller till i stora huset. Hon lät sträng, men en belåten glimt i ögonen fick mig att tro att hon inte hade tagit verkligt illa upp. Hon letade en stund bland sina skrivböcker, tills hon fick fram en stor liggare. – Varifrån kommer du då, Esmeralda? – Gruvdistriktet, Mamsell. Min mor och far har handelsbod där, viskade jag. Mamsell nickade och bläddrade lite i boken. Hon lät fingret löpa längs en rad anteckningar, samtidigt som hennes mun tyst rörde sig. – Esmeralda, här har vi dig! Tio år idag, så du är i alla fall punktlig, sa hon slutligen och lät fingret stanna. Hon tog upp pennan ur bläckhornet och satte en bock vid ra22


den där mitt namn tydligen stod. Mitt mod sjönk ytterligare. Ända till dess hade jag nästan trott att alltihop var ett hemskt misstag av min far eller att jag drömde, men när Mamsell med bestämd min slog ihop boken igen förstod jag att allt faktiskt hade varit uppgjort ända sen jag föddes. Hur skulle annars mitt namn kunna finnas nedtecknat i en bok, hos en kvinna som jag aldrig förr hade träffat? Mamsell krökte ett finger mot mig och jag tog några steg framåt, så att jag kom att stå alldeles intill hennes stol. Hon doftade lavendel blandat med något annat, fränare. Kamfer, kanske? – Vad kan du, flicka? sa hon och betraktade mig närgånget. Jag såg förvirrat bort och visste inte vad jag skulle svara. – Vad kan du arbeta med? förtydligade Mamsell otåligt, men jag stod fortfarande tyst. Det jag hade hjälpt till med hemma, så länge jag mindes, var självklarheter. Jag hade väntat mig att börja arbeta på riktigt från och med idag. Mamsell suckade. – Vi har redan kökspigor så det räcker. Du kan händelse­ vis inte läsa och skriva? – Jo. Mamsell höjde överraskat på ögonbrynen. – Jaså, men ni har väl ingen skola i gruvbyarna? – Nej, Mamsell, men far har lärt mig, sa jag och kände mig lite modigare än förut. Mamsell slog upp en av sina skrivböcker och lade den framför mig. – Kan du läsa det här? sa hon. Jag såg genast att det var en förteckning av något slag. Mor brukade göra liknande listor över allt som såldes i handelsboden, men hennes bokstäver var spretiga och klumpiga. Den här handstilen var jämn och prydlig och mycket lättare att läsa. 23


– Kanelstång, saffran, kryddnejlika, ingefära, läste jag. Det fanns siffror också och jag läste dem också, för säkerhets skull. Mamsell nickade. – Kan du lägga ihop och dra ifrån också? frågade hon. Mamsell tycktes bli nöjd med mina kunskaper, men själv kunde jag inte räkna ut varför. När förhöret var slut reste hon sig bara upp och gav mig order att ta min kappsäck och följa med. Hon hade ett bälte om midjan med en stor nyckelknippa på, som skramlade när hon gick. Det visade sig att vi inte skulle särskilt långt, bara till köket som låg strax bredvid Mamsells eget rum. Jag hade aldrig sett ett så stort rum förut, om man inte räknade kyrkan därhemma förstås och den var faktiskt bara aningen större. Det hängde brödkakor och knippen med lök i taket, väggarna pryddes av blänkande kopparpannor och hyllor med karotter, kannor och lerkrus. Ett stort arbetsbord löpte nästan hela vägen genom det avlånga rummet och det fanns flera spisar, bakugnar och en stor öppen härd, där det flammade en brasa. Trots att dagen var långt gången tycktes matlagningen fortfarande vara i full gång och jag blev alldeles vimmelkantig när jag såg mig omkring. – Är smeden här? sa Mamsell till en kvinna som stod vid bordet och knådade deg. – Han sitter nog vid brasan, svarade hon med en fnysning och nickade mot härden. – Säg till honom att ta hand om den här tösen. Sen kan någon följa henne till barnkammaren. Hon ska bli frökens kammarjungfru, sa Mamsell. Jag förstod inte vad hon pratade om, men jag märkte att nästan alla i köket såg på mig. Den unge vakten från grinden flinade lite när han passerade mig, på väg ut genom dörren. Han bar på ett knyte och ett krus och jag hoppades 24


att hans nick betydde att jag hade gjort bra ifrån mig hos Mamsell. Jag kanske borde ha anat oråd när smeden reste sig från sin plats vid brasan, men en unge från gruvdistriktet blir inte skrämd av karlar som är svarta av sot, även om de är bredaxlade och skäggiga. Tvärtom kändes det nästan lugnande hemtamt och värmen vid brasan lockade mig, så jag protesterade inte när han vinkade mig till sig. Han tryckte ner mig på en pall vid härden och lade sin ena stora näve på mitt huvud och vred mig så att jag kom att sitta med höger kind mot honom. – Om du sitter still nu så gör det inte ont, sa han. Jag förstod aldrig vad som skulle hända, innan det vassa verktyget genomborrade det mjuka skinnet i min örsnibb. Det gick så fort att jag egentligen inte hann känna någon större smärta, men jag skrek ändå till i chock och när smeden återigen tog tag i mitt öra, försökte jag slå bort hans händer. – Lugn din lilla katta, jag ska bara sätta dit ringen, fräste han irriterat. – Jag vill inte ha någon ring, skrek jag. – Det är ingen som har bett om din åsikt, fnös han och jag kände att han trädde in något kallt genom det nya hålet i örat. Det ömmade lite och fick mig att rycka till och när smeden stack in en tång i brasan och sen lyfte den mot mitt ansikte, skrek jag igen. – Ta det lugnt, lilla vän. Han ska bara försegla ringen, sa en vänlig röst. Det var kvinnan som hade stått vid bakbordet när vi kom in i köket. Hon satte sig på huk framför mig och tog mina händer i sina. – Det gör inte ont om du sitter still, fortsatte hon. Jag stirrade misstroget på henne, samtidigt som jag 25


kände hur värmen från den glödande tången strålade mot min kind. Jag var säker på att det när som helst skulle göra fruktansvärt ont, men innan jag visste ordet av var det över. Smeden lade ifrån sig sina verktyg på stenplattan nedanför härden och sjönk ner på sin stol igen. – Man kunde ju tro att jag försökte mörda dig, jänta. Du ska vara glad att du inte hör till de tatuerade! muttrade han surt. – Låt henne vara nu. Jag tror inte att hon förstod vad du skulle göra, så det är väl inte så konstigt om hon blev rädd, sa kvinnan och log vänligt mot mig. Hon satt fortfarande på huk framför mig och när hon vred lite på huvudet såg jag plötsligt hur skenet från elden reflekterades i en liten ring i hennes örsnibb. Min hand flög ofrivilligt upp till mitt eget högeröra. Örsnibben ömmade vid beröringen och den nya ringen var fortfarande varm, efter att ha blivit försluten av smedens tång. Jag började känna mig dum för att jag hade ställt till så mycket bråk. Mina föräldrar hade ju också varsitt örhänge, tecknet på att de var kontraktsarbetare under guvernören. Det var straffbart att göra sig av med tecknet, det var därför ringen löddes ihop. Jag borde ha förstått vad som var på gång. Kvinnan måste ha sett min förlägenhet och bytte samtalsämne. – Det är säkert länge sen du åt, eller hur? sa hon. Jag insåg hur hungrig jag faktiskt var en stund senare när jag satt vid det stora bordet och åt en tjock skiva bröd, som fortfarande var så varm att jag måste slicka det smältande smöret av fingrarna. Den vänliga kvinnan stack dessutom till mig en stor bit ost och ställde ett krus med svagdricka framför mig. Det var rikligare än den kvällsmat jag var van vid hemifrån, ändå kunde jag se och höra att det samtidigt pågick förberedelser för en mycket 26


överdådigare måltid i andra änden av köket. En kvinna, som jag förstod måste vara kokerskan, fyllde grytor och serveringsfat med doftande rovor, stekar och andra, för mig okända, läckerheter och beordrade sina kökspigor att bära iväg dem. Dofterna, alla ljud och människorna som sprang ut och in, gjorde mig nästan yr. Värmen och den sköna mättnaden gjorde också sitt till och jag började få svårt att hålla ögonen öppna. – Var svagdrickan för stark? retades den vänliga kvinnan. – Förlåt! Jag är bara så trött, viskade jag ängsligt. – Det är klart! Du måste ha haft en lång dag. Jag följer dig till stora huset nu, de här ska ändå jäsa en stund, sa hon och bredde dukar över limporna som hon just hade bakat ut. Hon tog min kappsäck och gick före ut ur köket, genom en lång, dåligt upplyst korridor och vidare uppför en smal trappa. Jag följde motvilligt efter. Trots att jag alldeles nyss hade känt mig förfärligt liten och ensam i det stora köket, ville jag inte lämna det och återigen behöva komma till en ny plats och ännu fler okända människor. Kvinnan såg sig om över axeln, som om hon märkte min tveksamhet. – Vad heter du? frågade hon. – Esmeralda. – Vilket vackert namn! Jag heter Charlotte. Du måste vara noga med att hålla rent runt örhänget, annars kan det bli inflammerat och det gör verkligen ont, sa hon. Hon såg lite retsamt på mig och jag insåg plötsligt att hon inte var så gammal som jag hade trott. Hennes säkra uppträdande i köket hade fått mig att se på henne som en vuxen, men i själva verket var hon nog inte mer än femton år. – Kan jag inte få bli kökspiga istället? sa jag impulsivt. Charlotte tvärstannade och vände sig mot mig. – Tyst, du vet inte vad du säger, väste hon. 27


Jag stannade också, två trappsteg längre ner och såg förskräckt på henne. – Låt dem aldrig få höra dig säga så där. Du borde skatta dig lycklig. Det är visserligen inte så illa att vara kökspiga i palatset heller, men det är ett hedersuppdrag att få bli kammarjungfru åt unga fröken. Du har ingen nåd att vänta från guvernören om du visar dig otacksam. – Men jag skulle hellre vilja vara med dig, viskade jag darrande. – Äsch, du glömmer snart bort mig när du har fått vara bland herrskapet ett tag, sa Charlotte och skrattade. Hon ruskade på huvudet. – Dina föräldrar har verkligen inte förklarat något alls för dig, eller hur? fortsatte hon. Jag visste inte vad jag skulle säga och antagligen hade hon inte väntat sig något svar. – Det var förstås skillnad för mig. Min mor dog tidigt och min far är stallknekt, så jag är praktiskt taget uppvuxen runt palatset. Men både du och jag kunde ha råkat mycket värre ut, vet du, sa hon. Sängen var visserligen lika smal som min hårda brits i den lilla skrubben där hemma, men mycket bekvämare. Den var dessutom bäddad med oklanderligt släta, vita lakan, en mjuk kudde och ett tjockt täcke, men trots att jag låg fint som en prinsessa hade jag ändå svårt att somna. Det fanns inget fönster i det lilla rummet, som tydligen hädanefter skulle bli mitt sovrum, men jag hade lämnat dörren på glänt till det stora rummet utanför, eftersom jag inte vågade låta ljuset brinna på nattduksbordet. Det stora rummet låg också i mörker nu, bara svagt upplyst av skenet från facklorna, som fortfarande brann på gården nedanför, 28


men jag var övertygad om att det måste vara det vackraste rum som fanns. Kvinnan som Charlotte hade överlämnat mig till hade kallat det för unga frökens sovrum, men unga fröken själv tycktes inte vara där. Det kändes som om jag borde hata det nya liv, som jag inte hade fått välja själv. Mina ögonlock var svullna av trötthet, eller kanske av tårar som aldrig hade fått komma fram, men inte ens ensam i mörkret lyckades jag gråta, och en liten del av mig kunde inte låta bli att vara motvilligt imponerad och nyfiken på allt som jag hade sett. Charlotte hade knackat på en dörr i en bred, klart upplyst korridor, där jag glömde allt annat för att titta på hur mina fötter sjönk ner i den tjocka, röda mattan. Kvinnan som öppnade dörren kom ut till oss i korridoren. – De små har redan lagt sig, så vi ska inte störa dem, sa hon. Hon var knubbig och kortvuxen, inte mycket längre än jag, som ändå var liten för att vara tio år. Håret var uppsatt i en knut och hon hade rynkor i ögonvrårna. Jag kunde inte gissa mig till hennes ålder, bara att hon såg ut att vara äldre än mina föräldrar, men för mig hade ju till och med Charlotte verkat vuxen. Charlotte presenterade henne som Marta och berättade att hon var barnsköterska och att hon skulle visa mig tillrätta i arbetsuppgifterna. – Det där får vi ta i morgon. Du måste vara helt slut lilla vän, sa Marta vänligt. Om hon hade fortsatt att tala till mig på det sättet, hade jag nog börjat gråta, men istället tog hon mig med till en annan dörr, längre bort i korridoren. Den här gången fick jag bära kappsäcken själv, eftersom Marta bar en kandelaber och Charlotte hade återvänt nedför trapporna till köket. – Det är lika bra att du flyttar in nu på en gång, sa hon 29


och slog upp dörren till ett rum som i stearinljusets sken helt och hållet tycktes bestå av glänsande siden, mjuk sammet och glittrande guld. – Unga frökens kammarjungfru har förstås sitt rum innanför hennes, sa Marta och ledde vägen till det fönsterlösa lilla krypin där jag nu befann mig. Kanske lade hon märke till mitt storögda stirrande när vi gick genom det nästan mörklagda rummet, för hon tillade: – Du får se dig omkring ordentligt imorgon, när det blir ljust. Om du skulle bli mörkrädd är det bara att komma bort till mig, lilla vän. Mitt rum ligger innanför barnkammaren, precis som du har ditt rum här. Jag lämnade dörren lite på glänt för att slippa bli helt överraskad om någon kom för att hämta mig, men det var inte mörkrädsla som höll mig vaken långt efter att jag hade lagt mig. Jag kunde inte föreställa mig att det fanns spöken i palatset. Vad skulle de ha för ärende där? Jag hade hört ljuden från de öppna gruvschakten där hemma, den jämrande gråten från barn som gått för nära kanten och försvunnit för alltid. Det sades att det fanns andra vålnader i gruvorna också, arbetare som dödats i ras och vars osaliga andar irrade omkring i gångarna och ställde till förtret för de levande som försökte utvinna malmen. Alla visste förstås att man måste hålla sig väl med Gruvfrun, bergets härskarinna. Om man var oartig mot henne gick det ofelbart illa. Men det var dagens händelser som gjorde det svårt att sova. Så snart jag stängde ögonen för att låta sömnen ta mig, var det som om allt jag hade varit med om upprepades bakom mina ögonlock. Jag återupplevde om och om igen hur far knuffade bort mig och lämnade mig hos den unge vakten och jag hörde Charlotte strängt säga att det var ett 30


hedersuppdrag att få bli kammarjungfru åt unga fröken. Dessutom ömmade det lite i örsnibben, inte värre än att jag stod ut om jag inte råkade komma åt såret, men det var ändå en ständig påminnelse om min nya ställning. Det som skrämde mig var att jag inte visste vad det betydde, eller vad som skulle hända med mig i fortsättningen. Jag skulle bli kammarjungfru, men vad innebar egentligen det?

31


Gycklarens arv OPAL

OPAL

Kersti Vikström

Jag vet egentligen inte vem som kommer att läsa det jag skriver. Jag vet bara att historien förtjänar att berättas, och att den som började skriva den aldrig själv kommer att kunna avsluta den.

Kersti Vikström

Gycklarens arv OPAL


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.