Nazismen Ledare och bödlar, åskådare och offer
LAURENCE REES
Nazismen Ledare och bödlar, åskådare och offer
LAURENCE REES
LAURENCE REES
Nazismen Ledare och bödlar, åskådare och offer
Översättning: Per Nyqvist
Nazismen_titelsidor.indd 3
09-02-23 10.19.36
Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Laurence Rees 2005 och Prisma, Stockholm 2009 Originalets titel: The Nazis Originalförlag: BBC Books Översättning: Per Nyqvist Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Johannes Molin Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 ISBN 978-91-518-4828-0
Innehåll Inledning 9
1 Hjälpta till makten 15 2 Kaos och samtycke 45 3 Fel krig 77 4 Vilda östern 107 5 Stora förhoppningar 137 6 En annan sorts krig 185 7 Vändpunkten 219 8 Vägen till Treblinka 267 9 Att skörda storm 303
Författarens tack 335 Noter 339 Biografiska uppgifter om intervjupersonerna 351 Bildkällor 369 översättarens förslag till Vidareläsning 371 Register 375
2 Kaos och samtycke – hur nazisterna styrde Tyskland
enligt en populär schablonföreställning finns det framför allt en egenskap som tyskarna besitter – effektivitet. Annonserna om tyska bilar basunerar ut det (”Om bara allt i livet vore lika pålitligt som en Volkswagen”). Det tyska fotbollslandslaget spelar naturligtvis effektivt (”Nu sätter tyskarna i gång med sin typiska effektivitet”). Det är alltså knappast förvånande att nazisterna brukar tillskrivas denna egenskap framför andra. Eftersom effektivitet är den enda talang som man allmänt anser att fascisterna hade (det sägs att Mussolini fick ”tågen att gå i tid”) så borde kombinationen tyskar och fascister ha resulterat i alla tiders mest effektiva stat. Propagandabilderna från nazistiska parader, till exempel de berömda scenerna i Leni Riefenstahls film Viljans triumf (1936), tycks bekräfta denna tanke. Enligt propagandan skapade nazisterna ordning och reda i det tyska samhället. Men det stämmer inte. ”Führern går ensam framför en linje med uppställda människor”, säger dr Günter Lohse, före detta tjänsteman vid utrikesdepartementet och medlem av nazistpartiet, och syftar på bilder i stil med dem i Viljans triumf. ”Det är slagkraftig propaganda. De bildar en enda linje! Men man fick inte titta bakom fasaden. Där fanns det ingen ordning alls – där rådde totalt kaos.” På 1930-talet hade dr Lohse hand om kontakterna mellan utrikesdepartementet och andra departement. Han uppskattar att minst tjugo procent av hans arbetstid upptogs av behörighetstvister med andra depar-
46 | KAOS OCH SAMTYCKE
tement. En annan före detta tjänsteman vid utrikesdepartementet uppskattade att sextio procent av hans arbetstid gick åt på detta sätt, enligt Lohse. Det finns många adjektiv som är tillämpliga på nazisternas sätt att styra Tyskland på 1930-talet, men ”effektivt” hör inte till dem. Under de första sjutton månaderna av Hitlers tid som rikskansler fanns det åtskilliga tillfällen att lägga märke till den nazistiska styrelsens radikala, kaotiska och destruktiva karaktär. När Hitler väl hade kommit till makten utlyste han snabbt nyval, men han klargjorde att valet bara skulle vara en förtroendeomröstning – oavsett hur valen utföll skulle regeringen sitta kvar och dess sammansättning förbli som den var. (Trots att nazisterna hade förbjudit tidningar och möten som angrep den nya staten, och trots att tusentals politiska motståndare redan hade gripits, fick nazisterna bara 43,9 procent av rösterna i mars 1933. De lyckades inte vinna den absoluta majoritet som de hade hoppats på.) Kvällen den 27 februari sattes riksdagshuset i brand (nästan säkert av kommunistsympatisören Marinus van der Lubbe). Dagen därpå utfördes massarresteringar av kommunister, och samma dag utfärdades riksdagsbrandförordningen, genom vilken alla medborgerliga fri- och rättigheter avskaffades. Denna förordning gav också möjlighet att hålla politiska fångar i ”skyddshäkte” på obestämd tid. I mars antog riksdagen fullmaktslagen, varigenom Hitler fick absolut makt. Enligt en medlem i SA rådde det kaos ute på gatorna: ”Alla arresterar alla, ingen bryr sig om de formella procedurerna, alla hotar alla med Dachau … Varje liten gatsopare känner sig i dag behörig att sköta saker som han aldrig har begripit sig på.”1 Under nazisternas första månader vid makten riktades den kao tiska terrorn främst mot deras politiska motståndare. Josef Felder, en socialdemokratisk riksdagsledamot, greps av nazisterna och fördes till det nyligen inrättade koncentrationslägret i Dachau utanför München. Han kastades i en cell och kedjades vid en järnring. De nazistiska fångvaktarna tog bort en halmmadrass som låg på betonggolvet och sade: ”Du kommer inte att behöva den, för du kommer ändå inte att lämna det här stället levande.” Vakten fortsatte att trakassera Felder genom att ta fram ett rep och visa
KAOS OCH SAMTYCKE | 47
honom det bästa sättet att hänga sig på. Felder svarade: ”Jag har familj. Jag tänker inte göra det. Ni får själva ombesörja det!” Efter mer än arton månader i Dachau släpptes han, eftersom han hade ådragit sig en lungsjukdom. Pragmatikerna bland nazisternas politiska motståndare flydde antingen utomlands, eller också försökte de anpassa sig efter den nya regimens önskemål. Bara enstaka undantagsmänniskor, såsom Alois Pfaller, försökte göra motstånd. Under 1934 försökte han få nytt liv i sin kommunistiska ungdomsgrupp. Det var hjältemodigt gjort – med tanke på att regimen var skoningslös och betraktade kommunisterna som sin speciella fiende kunde det bara sluta illa. Pfaller förråddes av en dubbelagent, en kvinna som arbetade åt både kommunistpartiet och Gestapo. Han greps, fördes till polisstationen och förhördes under brutala former – hans näsa knäcktes och han pryglades med läderbälten tills han förlorade medvetandet. ”När jag kvicknade till började de på nytt – återigen medvetslös. En fjärde omgång – återigen medvetslös. Sedan slutade de, eftersom jag inte hade sagt någonting.” Nu bytte de förhörstaktik. En man satte sig framför en skrivmaskin för att skriva ner Pfallers ”bekännelse”, medan en annan gav honom ett knytnävsslag i ansiktet varje gång han vägrade svara på en fråga. Den som misshandlade honom stukade högra handen, varefter han började använda den vänstra, och då blev förhöret ännu värre. Han slog Pfaller på sidan av huvudet så att trumhinnan sprack. ”Jag hörde ett fruktansvärt oljud”, säger Pfaller. ”Det var ett oerhört brus, som om huvudet hade legat på havets botten, ett oerhört brus.” Pfaller bestämde sig för att döda den polis som hade slagit honom, trots att det skulle innebära en säker död. Han hade lärt sig judo som pojke, och han tänkte köra fingrarna i polisens ögon. Men precis när han hade fattat detta beslut drabbades han av en kraftig blödning. Förhöret avbröts. Pfaller fick en hink och en trasa och befalldes att torka upp sitt eget blod från golvet. Sedan fördes han till en cell för natten, och senare överfördes han till ett koncentrationsläger. Först 1945 blev han fri. Mot bakgrund av de många berättelserna från denna tid om människor som visade sig svaga och samarbetsvilliga är det upp-
48 | KAOS OCH SAMTYCKE
lyftande att ta del av Alois Pfallers berättelse om sina upplevelser. Han blev torterad för att han skulle förråda sina kamrater men vägrade göra det. ”Det var en hederssak för mig”, säger han. ”Jag skulle hellre ha låtit dem misshandla mig till döds än förråda någon. Jag skulle hellre ha dött en ömklig död.” De flesta tyskar gjorde inget motstånd mot regimen. Det var vanligare att göra som friherre Manfred von Schröder, en bankirson från Hamburg, som välkomnade den nya regimen och gick med i nazistpartiet 1933. Han betraktade sig själv som idealist och trodde att 1933 var början på en ny och underbar era för Tyskland: ”Allt var återigen i ordning, allt var rent. Det rådde en stämning av nationell befrielse, det kändes som om vi hade börjat från början igen.” I likhet med flertalet tyskar visste von Schröder att socialister och kommunister hölls fängslade i koncentrationsläger, men han avfärdar detta som oväsentligt ur ett historiskt perspektiv: ”Ni i England har aldrig upplevt någonting liknande sedan Cromwell. Det närmaste är väl den franska revolutionen? För en fransk adelsman var det inte särskilt trevligt att sitta i Bastiljen, eller hur? Så folk sa: ’Tja, det här är en revolution, och visserligen är det en förvånansvärt fredlig revolution, men det är i alla fall en revolution.’ Det fanns förstås koncentrationsläger, men på den tiden sa alla: ’Äsch, engelsmännen uppfann dem i Sydafrika under boerkriget.’ ” Även om von Schröder uttrycker sig oacceptabelt överslätande om fasorna i de nazistiska koncentrationslägren, bör man komma ihåg att hur vidriga de läger som inrättades 1933 än var så liknade de inte de förintelseläger som grundades under kriget. Flertalet av de fångar som spärrades in i Dachau under första hälften av 1930-talet släpptes fria efter omkring ett års brutal behandling. (Alois Pfaller, som fick uthärda elva år i koncentrationsläger, var ett undantag bland de politiska oppositionella som arresterades 1934.) När fångarna släpptes fria tvingades de underteckna en förbindelse om att aldrig yppa någonting om sina upplevelser – annars skulle de omedelbart skickas tillbaka till lägret. De tyskar som så ville kunde alltså föreställa sig att koncentrationslägren ”bara” var inrättningar som införts för att skrämma regimens motståndare till att anpassa sig. Eftersom det i huvudsak
KAOS OCH SAMTYCKE | 49
endast var politiska motståndare eller judar som drabbades av terrorn kunde flertalet tyskar med ett visst jämnmod iaktta hur man, som Göring sade, ”gjorde upp gamla mellanhavanden”. Den 6 juli 1933 meddelade Hitler att han önskade ett slut på det godtyckliga gatuvåldet. ”Revolutionen är inget permanent tillstånd”, förklarade han. Han insåg att SA utgjorde ett hot mot stabiliteten i det nya Tyskland. Det fanns en mäktig grupp i det tyska samhället som helhjärtat höll med honom – militärerna. Yrkesmilitären greve Johann-Adolf von Kielmansegg erinrar sig: ”Man ogillade SA-männen på grund av deras beteende, deras utseende och deras stil … de flesta soldater avskydde dem.” von Kielmansegg bekräftar att militärerna trodde att Ernst Röhm, ledaren för SA, försökte ta kontrollen över de väpnade styrkorna i Tyskland. Militärerna ansåg att han ville smälta samman SA med riksvärnet och bli högste befälhavare för hela försvarsmakten. Detta låg varken i militärens eller i Hitlers intresse. von Kielmansegg betonar vikten av att skilja mellan stöd för nazisterna och stöd för Hitler personligen. Han hävdar att han och många andra yrkessoldater ”ogillade” nazisterna men accepterade Hitler personligen. Med tanke på att Hitler personifierade partiet på ett sätt som nästan ingen annan politisk ledare någonsin har gjort verkar en sådan distinktion inte riktigt hållbar i dag. Hitler själv förkastade totalt denna distinktion: ”Führern är partiet och partiet är führern.” Inte desto mindre är det tydligt att en del officerare vid denna tid tyckte att man kunde göra en sådan åtskillnad. En skeptisk bedömare kan tolka det som att yrkesmilitärerna gillade Hitlers upprustningsprogram och att de därför slog bort eventuella betänkligheter beträffande de råa SA-männens vilda framfart. Hitler kände sig snart nödgad att ta itu med SA. Han hade inte bara blivit informerad om oron inom de väpnade styrkorna, han hade också lagt märke till vad han uppfattade som en negativ utveckling i Röhms agerande. Röhm talade om en ”andra revolution”, varigenom SA-männen skulle få de belöningar som de ansåg hade förvägrats dem. Detta var något som Hitler inte kunde acceptera. Heinrich Himmler grep tillfället och kokade ihop en historia om att Röhm planerade en kupp, och Hitler trodde på
50 | KAOS OCH SAMTYCKE
den. Den 30 juni 1934 – de ”långa knivarnas natt” – lät Himmler, vars SS formellt sett fortfarande var underordnat SA, sina män gå till aktion mot Röhm. Hitler utnyttjade tillfället för att göra upp gamla mellanhavanden med Gregor Strasser (som hade avsagt sig alla sina partiuppdrag i december 1932) och general von Schleicher (den före detta rikskanslern), som båda miste livet. Allt som allt mördades omkring åttiofem människor. General von Blomberg, försvarsministern, blev så förtjust över det inträffade att han såg till att riksvärnet tackade Hitler offentligt för aktionen. Strax efter Hindenburgs död den 2 augusti 1934 lät han alla soldater avlägga trohetsed till Hitler personligen. Alla soldater från den tiden som vi intervjuade underströk den stora betydelse som denna ed skulle få på lång sikt. Den avlades nämligen inte till en ämbetsinnehavare utan till en person, Adolf Hitler. Karl Boehm-Tettelbach var ung officer i Luftwaffe när han svor eden 1934. Som så många andra uppfattade han den som helig, och han kände sig bunden av den under hela kriget. Han hade en känsla av att om han bröt mot den så skulle han kanske bli tvungen att ”begå självmord”, och den känslan lever ännu kvar i honom. Edens betydelse blev uppenbar för honom när han vistades i Wolfsschanze (Varglyan), Hitlers högkvarter i Ostpreussen, år 1944 och fick se effekterna av greve von Stauffenbergs försök att spränga Hitler i luften. Ingen hade bett Tettelbach att delta i komplotten, men om så hade skett skulle han ha vägrat. Han skulle aldrig ha brutit sin ed. Karl Boehm-Tettelbach tjänstgjorde som attaché åt försvarsministern, general von Blomberg, vilken var ”som en far” för honom. ”Blomberg var en bra soldat”, säger Boehm-Tettelbach, ”men han ansåg också att Hitler kunde innebära många fördelar för armén.” von Blomberg sade senare att han hade fått tre saker genom Hitlers utnämning till rikskansler: tro, högaktning för en man och fullständig trohet mot en idé. Ett vänligt yttrande från Hitler kunde räcka för att von Blomberg skulle få tårar i ögonen, och han sade att ett hjärtligt handslag från führern kunde bota honom från en förkylning.2 Boehm-Tettelbach, som regelbundet skjutsade von Blomberg tillbaka från mötena med Hitler, märkte vilken
KAOS OCH SAMTYCKE | 51
vördnad von Blomberg hyste för honom: ”Så gott som varje gång jag skjutsade honom tillbaka från ett möte berömde han führern och sa att denne hade kommit med en bra idé.” När Hitler väl hade röjt Röhm ur vägen, när han förutom rikskanslersämbetet även hade fått posten som statschef (vilket skedde efter Hindenburgs död) och när han hade tagit emot riksvärnets högtidliga trohetsed hade han ett fast grepp om makten. Han och hans nazistparti behärskade Tyskland. Nu hade han ett enda enkelt politiskt mål – upprustning. Vad gäller de dagliga inrikespolitiska problemen – en tung börda för de flesta politiska ledare – valde Hitler att antingen delegera dem eller ignorera dem. Oordningen hade kanske försvunnit från gatorna, men den grasserade inom förvaltningen och regeringen. Fritz Wiedemann, en av Hitlers adjutanter, skrev att Hitler ”inte tyckte om att läsa dokument. Jag lyckades ibland få honom att fatta beslut, till och med i viktiga frågor, utan att han bad att få se de relevanta handlingarna. Han ansåg att många problem löste sig av sig själva om man bara lämnade dem ifred.” Otto Dietrich, Hitlers presschef, beskrev konsekvenserna på följande sätt: ”Under de tolv år som Hitler styrde Tyskland åstadkom han den värsta förvirring som någonsin förekommit i styrelsen av en civiliserad stat.” Hitlers dagliga schema vid denna tid får honom inte heller att framstå som en arbetsnarkoman. Enligt Fritz Wiedemann ”dök Hitler upp kort före lunch, läste igenom de pressklipp som presschefen, Dietrich, hade sammanställt och gick sedan på lunch. När Hitler bodde på Obersalzberg [det berg i södra Bayern på vars sluttning han hade låtit uppföra villan Berghof] var det ännu värre. Då lämnade han aldrig sitt rum före klockan två på eftermiddagen. Sedan gick han på lunch. På eftermiddagen brukade han ta en promenad, och på kvällen direkt efter middagen tittade han på film.” Albert Speer, arkitekten som blev naziregimens rustningsminister, berättar att när Hitler bodde i München brukade han bara anslå ”en eller två timmar” per dag åt sammanträden: ”Mesta tiden fördrev han med att ströva omkring bland byggen, i ateljéer, på kaféer och värdshus. Han höll långa monologer inför ständigt samma
52 | KAOS OCH SAMTYCKE
omgivning, som snart till övermättnad kände de oföränderliga ämnena och med möda försökte dölja hur tråkigt de hade.” 3 Att Hitler ”ödslade bort” sin arbetstid var en styggelse för Speer, som helt gick upp i sitt arbete. Speer frågade sig ofta ”när Hitler egentligen arbetade” och noterade: ”I folkets ögon var Hitler führern som dag och natt var outtröttligt verksam.” Men så var det knappast.4 Hitler var inte samma sorts diktator som Stalin, som ständigt lade sig i den löpande verksamheten genom otaliga brev och befallningar. Ändå innehade han minst lika mycket av den högsta makten i staten som Stalin och satt minst lika säkert i sadeln. Hur var detta möjligt? Hur kunde en modern stat fungera med en ledare som tillbringade en stor del av sin tid i sovrummet eller på kaféer? Professor Ian Kershaw ger en del av svaret i en grundlig studie av ett skenbart betydelselöst tal som Werner Willikens, statssekreterare i livsmedelsdepartementet, höll den 21 februari 1934. Willikens sade: ”Alla som haft möjlighet att iaktta saken vet att führern knappast kan diktera uppifrån allt som han avser att förr eller senare genomföra. Tvärtom, hittills har var och en arbetat som bäst på sin plats i det nya Tyskland när han så att säga har arbetat mot führern … i själva verket är det allas plikt att i führerns anda försöka arbeta mot honom. Den som därvid begår misstag kommer att märka det snart nog. Men den som på rätt sätt arbetar mot führern, efter hans linjer och för uppnåendet av hans mål, kommer säkerligen, liksom förut, även i framtiden att erhålla den högsta belöningen genom att hans arbete en dag plötsligt får sin lagliga bekräftelse.” 5 [Den tyska frasen är dem Führer entgegen zu arbeiten. Ordet entgegen kan bland annat betyda ”emot”, ”(i riktning) mot”, men verbet entgegenarbeiten betyder ”motarbeta”, var för Willikens formulering utanför sitt sammanhang kan verka något dubbeltydig. Kershaw, som Rees följer, översatte den med work towards the Führer, ”arbeta (i riktning) mot führern”. Ö.a.] Bruket att ”arbeta mot führern” tyder på en egenartad politisk struktur. I en sådan struktur utfärdar de makthavande inga order; i stället får de som befinner sig i nedre delen av hierarkin själva initiera program eller vidta åtgärder i enlighet med vad de uppfattar som regimens anda och fortsätta med detta tills de blir tillrättavi-
KAOS OCH SAMTYCKE | 53
sade. För att hitta något liknande i Englands historia får man kanske gå tillbaka till Henrik II och mordet på Thomas Becket. Det påstås att kungen utbrast: ”Är det ingen som kan befria mig från den här besvärlige prästen?” varefter baronerna red iväg till Canterbury för att mörda Thomas Becket. Kungen gav ingen uttrycklig order, men hans riddare förstod vad de skulle göra för att behaga sin herre och kung. Professor Kershaw anser att om man vill förstå hur den nazistiska staten fungerade, inte bara på 1930-talet utan också under kriget, måste man vara medveten om bruket att ”arbeta mot führern” och att det är av särskilt intresse när man söker efter ursprunget till många av de administrativa beslut som fattades i de ockuperade områdena. Att man följde denna praxis innebär att den ursäkt som en del nazister använde när de sade sig bara ”ha lytt order” inte håller. Ofta tänkte de faktiskt ut sina egna order enligt de linjer som de trodde att de förväntades följa. Bruket att ”arbeta mot führern” friar dock inte Hitler från ansvar. Grunden för de nazistiska befattningshavarnas agerande var deras försök att efter bästa förmåga förstå vad Hitler förväntade sig av dem. I allmänhet blev också deras åtgärder godkända i efterhand. Systemet kunde inte ha fungerat utan Hitler, inte heller utan de befattningshavare på lägre nivåer som initierade sådana program eller åtgärder som de trodde att regimen skulle gilla. Beslutsprocesssen beträffande många inrikespolitiska frågor, som Hitler på grund av sitt temperament försummade, har sin förklaring i systemet att ”arbeta mot führern”. En omsorgsfullt utarbetad ekonomisk politik bildar exempelvis kärnan i de flesta politiska partiers handlingsprogram. Så var det inte i nazistpartiet. En akademiker som jag talade med sade faktiskt skämtsamt att frågan ”Vari bestod Hitlers ekonomiska politik?” var lätt att besvara: ”Han hade ingen.” Detta är kanske delvis orättvist, för trots bristen på politisk linje så hade Hitler hela tiden ekonomiska mål. Han lovade att göra slut på den tyska arbetslösheten och att inleda en upprustning, även om han inte basunerade ut det senare – i hans ögon viktigaste – målet lika högljutt som det förra. I början hade han bara en idé om hur han skulle uppnå sina mål, och
54 | KAOS OCH SAMTYCKE
den bestod i att be Hjalmar Schacht, briljant nationalekonom och före detta riksbanksordförande, att ”ordna upp det hela” (se kapitel tre). Bortsett från upprustningen och utbyggnaden av försvarsmakten visade Hitler inget större intresse för inrikespolitiska angelägenheter. För den som tror att en framgångsrik ekonomisk politik förutsätter politisk ledning kan det verka förvånande att Hitlers delegering av de ekonomiska frågorna till Schacht på kort sikt tycktes fungera. Schacht drev en stimulanspolitik som finansierades med hjälp av krediter, och han kompletterade denna med ett sysselsättningsprogram som byggde på obligatorisk arbetstjänst för de arbetslösa. De vanliga medborgarna började få det bättre, såvida de inte tillhörde sådana grupper som regimen på grund av ”ras” eller politiska åsikter betraktade som sina fiender. De visste inte mycket om den nationalekonomiska teori som låg bakom den ekonomiska återhämtningen. De misstänkte inte heller Hitler för att vara försumlig när det gällde landets inre angelägenheter. I stället blickade de omkring sig och såg med egna ögon vad regimen hade uträttat – och de flesta gillade vad de såg. Nästan alla våra intervjupersoner betonade att den nazistiska regimen hade utfört storverk genom att häva arbetslösheten och ordna så att alla dessa arbetslösa med förtvivlan i blicken försvann från gatorna. (Arbetslösheten sjönk från 6 miljoner i januari 1932 till 2,4 miljoner i juli 1934, men då är siffrorna något tillrättalagda.) Programmet för offentliga arbeten – särskilt det starkt uppmärksammade byggandet av motorvägar – sågs som ett bevis på att Tyskland nu hade fått ny energi. ”Alla var glada”, säger Karl Boehm-Tettelbach (en uppenbar överdrift). ”Folk sa: ’Min fru och mina flickor kan promenera genom parken i mörkret utan att bli antastade.’ I dag är det åter riktigt farligt, men på den tiden kunde man lugnt göra det, och det blev folk glada över.” Till skillnad från de flesta officerare fick Boehm-Tettelbach på 1930-talet tillfälle att lära känna de ledande nazisterna. Som adjutant åt fältmarskalk von Blomberg fick han ibland sitta vid samma bord som nazistledarna under middagsbjudningar, och han blev imponerad av dem. Han beundrade Göring som en man som
KAOS OCH SAMTYCKE | 55
förstod att prata med piloter tack vare att han hade ingått i von Richthofens jaktförband under första världskriget. Goebbels uppträdde ”trevligt”. Det hände att Goebbels tog ett glas champagne tillsammans med Boehm-Tettelbach och frågade honom vilka filmer von Blomberg hade sett, eftersom han ville rekommendera fältmarskalken sina egna favoriter, till exempel Borta med vinden (en film som Goebbels var begeistrad i).6 Men den nazistledare för vilken Boehm-Tettelbach hade de varmaste orden var Heinrich Himmler, ledare för SS och (från och med 1936) chef för hela det tyska polisväsendet, inklusive säkerhetspolisen: ”Han var en mycket trevlig och sympatisk gäst, för han pratade alltid med ungdomar som jag. Han brukade fråga om flygvapnet, hur jag trivdes, hur länge jag skulle vara hos Blomberg, om jag gillade jobbet, vad jag hade sett under den senaste resan till Ungern och sådana saker.” Boehm-Tettelbach ansåg att alla dessa personer skötte sina jobb bra. När han betydligt senare fick höra om Himmlers ohyggliga förbrytelser hade han svårt att förena dessa uppgifter med bilden av den omtänksamme man som han hade träffat på middagarna. För oss kan det verka svårförståeligt, men det var inte bara den nazistiska regimen som var populär på 1930-talet utan också många av de nazistiska ledarna, personer som senare skulle framstå som ondskans representanter. På 1930-talet var Erna Kranz i tonåren; nu har hon barnbarn och lever strax utanför München. Som hon minns naziregimens tidiga år, omkring 1934, så erbjöd de en ”glimt av hopp … inte bara för de arbetslösa utan för alla, för alla kände vi oss trängda”. Hon märkte vilka följder den nazistiska politiken fick för hennes egen familj, och då kände hon sig nöjd. Lönerna steg och Tyskland tycktes åter ha något att se fram emot. ”Jag kan bara tala för mig själv”, betonade hon flera gånger under intervjun, för hon insåg utan tvivel att hennes åsikter inte var politiskt korrekta. ”Jag tyckte det var goda tider. Jag gillade dem. Vi levde inte i överflöd som i dag, men det rådde ordning och disciplin.” Om man ber Erna Kranz att jämföra livet i dag med livet på 1930-talet under nazisterna svarar hon: ”Jag tycker att det var bättre då. Det är förstås riskabelt att säga så, men jag säger det i alla fall.”
56 | KAOS OCH SAMTYCKE
Erna Kranz talar svärmiskt om de parader och fester och andra förströelser som nazisterna arrangerade med tanke på ungdomen. Ett av de mest berömda ”konstnärliga” festtågen var ”Amasonernas natt” som anordnades i München varje år 1936–1940. På färgfilmer som togs av detta evenemang ser man barbröstade tyska flickor komma ridande på hästar. De halvnakna unga kvinnorna ingick i historiska tablåer, däribland jaktscener från den grekiska mytologin. Erna Kranz deltog i paraden, fast inte som en av de barbröstade flickorna utan som madame Pompadour med djupt urringad krinolinklänning. Hon uppfattade inte tillställningen som oanständig – långt därifrån: ”Flickorna uppträdde som Gud hade skapat dem, men såvitt jag förstår var syftet att ge åskådarna en fest för ögat och skänka dem lite bildande underhållning.” Hon påpekar också att när allt kommer omkring ”så är alla nakna i Sixtinska kapellet, inte sant?” Sådana spektakel som ”Amasonernas natt” hade inte bara till uppgift att tillfredsställa de närvarande naziledarnas fantasier. Enligt Erna Kranz hade de också till syfte att presentera tyskarna som en elit: ”Folk var förmätna nog att säga att det är något speciellt med att vara tysk, att det tyska folket borde bli ett renrasigt folk, att det borde stå över de andra.” Dessa föreställningar var smittsamma: ”Det påstås att om man varje dag säger till en ung människa ’Du är något speciellt’ så börjar han till slut tro det.” För oss som känner till de ohyggligheter som nazisterna begick verkar sådana människor, som säger att de hade det bättre under deras styre än de har det i dag, i bästa fall som löjliga. Men det är av central betydelse att folk som Erna Kranz säger vad de tänker, för utan deras vittnesbörd hade en mindre oroande syn på den nazistiska regimen kunnat dominera – att tyskarna var förtryckta av denna regim ända från början. Historieforskningen har visat att Erna Kranz ljusa syn på naziregimen inte alls var ovanlig under denna period. Över 40 procent av de tyskar som frågades ut inom ramen för ett forskningsprojekt efter kriget uppgav att de mindes 1930-talet som ”en bra tid”. Detta är en talande siffra, för intervjuundersökningen genomfördes 1951, när tyskarna hade full vetskap om förintelselägren under kriget.