07-06-07
16.20
Sida 1
Inspiration och teknik
Boken BERÄTTA! ger det muntliga berättandet en central roll i språkutveckling, utbildning och kulturell identitet och inspirerar förskollärare, lärare, bibliotekarier och andra att utveckla sitt eget berättande.
BERÄTTA! lämpar sig också som kurslitteratur inom lärarutbildning och andra utbildningar där det muntliga berättandet kan användas och utvecklas. Carina Fast är universitetsadjunkt i svenska vid Institutionen för lärarutbildning i Uppsala. Hon är själv berättare och har under många år undervisat och gett kurser i muntligt berättande.
Lärare Lär Lärare Lär-serien vill inspirera, väcka debatt och föra ut aktuell forskning inom pedagogik och lärande.
ISBN 978-91-27-72290-3
9 789127 229037
BERÄTTA!
BERÄTTA! ger en rik översikt av forskning och praktisk tillämpning av berättande i olika delar av världen. I boken finns många exempel på hur muntligt berättande kan praktiseras och initieras i vardagen. Vikten av att hjälpa barn att utveckla sitt berättande poängteras särskilt.
LÄRARE LÄR • Carina Fast
BERÄTTA!
LÄRARE LÄR
ny Berätta Carina Fast
BERÄTTA! Inspiration och teknik
Carina Fast
N&K-Ber채tta-Raija
07-06-15
12.58
Sida 2
(Svart/Process Black Pl책t)
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 3
Innehåll Förord
5
Berättelsens kraft
7
Att läsa eller berätta?
17
Berättelser i förskola och skola
19
Vad kan vi berätta?
40
Hur blir vi goda berättare?
53
Barn som berättare
66
Att bearbeta en berättelse
85
Några metodiska exempel
101
Enkla berättarövningar
125
Litteratur
131
Berättelser, källhänvisningar
133
Kurser och festivaler
134
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 4
Omslagsbild En modern framställning av de nordamerikanska Hopiindianernas gamla myt om människornas tillblivelse och utveckling. I begynnelsen var tillkomsten av medvetandet i form av Tawa, Solens Ande. Han skapade en grottvärld bebodd av insekter. Insekterna förmådde inte fatta meningen med livet. Tawa sände därför Mormor Spindel att leda dessa varelser på en besvärlig väg av förvandling till en högre nivå, där de blev fyrfotadjur. Då djuren i sin tur visade bristande duglighet lyckades några av dem, åter ledda av Mormor Spindel, genom ytterligare en metamorfos uppnå den tredje världen, människornas värld. Där grundade folket den första civilisationen och såg sig omkring för att finna livets mening. Men först sedan ännu några sändebud skickats ut, fåglar denna gång, fann de vägen till landet ödet beskärt dem. Ur: Eliot, Alexander m fl Myternas värld: sägner, sagor och berättelser om gudar och hjältar, monster och odjur, skapelse och död.
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 5
Förord
Att börja berätta är ett ovärderligt sätt att få kontakt med en grupp barn eller ungdomar. ”Det var en gång…” Man kan riktigt se hur lyssnarna gör sig beredda att lyssna. Genom att ta del av traditionella sagor och berättelser stiger man in i en fantasivärld, möter djur som kan tala, tar del av allsköns magi men ställs också inför dagliga problem och känslor som rädsla, avundsjuka, mod och list. En god berättare får lyssnarna att agera. Lyssnarna fyller ut tomrummet mellan sig själva och berättaren med sina egna erfarenheter. I detta utrymme kan vad som helst hända. Att använda en berättelse för att få sina lyssnare att förstå ett viktigt budskap är en pedagogisk metod som många av världens stora lärare har använt sig av. Vi finner det inom kristendomen, buddismen, islam, hinduismen. Ofta är berättelserna provocerande eller får lyssnarna att tänka till genom ett humoristiskt inslag. De flesta av dessa berättelser var från början inte nedskrivna utan har sedan vandrat vidare från mun till mun och först många år senare skrivits ned. Det finns vuxna som med glädje berättar om en lärare de minns, som kunde berätta. Den läraren kunde, via sina berättelser, förflytta eleverna till den franska revolutionen, Gustav Vasas hölass eller bröderna Wrights flygplan. Då barn och ungdomar lyssnar till berättelser lär de sig även mycket om språket. De lär sig hur språket låter och de kommer i kontakt med nya ord. De lär sig också hur en berättelse är uppbyggd, vilket de har stor glädje och nytta av då de själva ska läsa och skriva. Jag har mött många studenter inom lärarutbildningen och kursdeltagare i andra sammanhang som inte tror sig om att kunna berätta. Jag tror att de flesta av oss kan bli goda berät5
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 6
tare om vi har en berättelse vi vill dela med andra och är beredda att arbeta med den en smula. Jag har också många gånger mött studenter som senare vid andra tillfällen glädjestrålande berättat hur bra det gått då de börjat berätta. ”Kan du tänka dig, alla lyssnade!” Möjligheten att bli en berättare finns inom oss alla. Den finns också hos barnen. Det är viktigt att vi vuxna tar barns berättelser på allvar och inspirerar dem att berätta vidare. Berättande är ett betydelsefullt led i barnens språkutveckling men också i deras identitetsskapande. Min största inspirationskälla är andra berättare som jag lyssnat till under årens gång. Kurser, berättarfestivaler och berättarcaféer blir allt vanligare i såväl Sverige som andra länder. Andra källor är böcker. Det finns en rik utgivning av böcker inom ämnet ”Storytelling” i de anglosachsiska länderna och därför har jag alltid sökt upp boklådor i länder jag rest i. Nu för tiden har en ny värld öppnat sig då böcker smidigt kan sökas och köpas på Internet. Sist i boken finns en lista över de böcker jag refererat till. Inom förskola och skola finns olika traditioner. I förskolan talar man om barn medan man i skolan säger elever. Det ger vissa problem då man skriver en bok som berör både förskolans och skolans verksamhet. Det kan därför vara bra att notera att då det står barn kan det ofta översättas till elever och tvärt om. Jag vill med den här boken inspirera till berättande i förskola och skola, på bibliotek och många andra ställen där den muntliga berättartraditionen borde ha en given plats. Vi kan ibland tro att en berättelse vi en gång berättat förblir borta men jag har många gånger träffat vuxna personer som t ex sagt: ”Jag minns fortfarande den där berättelsen som du berättade för oss då vi gick i tvåan. Du vet den där om …” Lycka till!
6
Stockholm, maj 2001 Carina Fast
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 7
Berättelsens kraft
Någon gång vid 700-talets mitt torterades den 36-årige Abdallah Ibn al-Muqaffa till döds för kätteri och samhällsfarligt fritänkande. Hans brott var att han hade översatt Hunden som gapade över för mycket och andra fabler från persiska till arabiska. Berättelserna blev dock oerhört populära bland arabisktalande och har sedan dess översatts till många andra språk. Berättelsen som sammanhållande kraft
Berättelser har genom historien ofta förenat människor, speciellt under tider av utsatthet. Om detta finns många vittnesbörd. Bland slavarna i amerikanska södern växte t ex ett speciellt slags berättelser fram som handlade om att människor kunde flyga. Det berättas om den unga flickan Sarah, som hela dagarna arbetade på bomullsfälten med sitt lilla barn på ryggen, att hon en dag förgäves försökte trösta barnet som var hungrigt och grät. Sarah kunde inte stanna och ge barnet di. ”Se till att få tyst på den där”, ropade Uppsyningsmannen. Men barnet var hungrigt och grät. Uppsyningsmannen höjde sin piska över Sarah och barnet. Sarah sjönk ned på marken, nu med barnet i famnen för att skydda det. Då stod plötsligt den gamle mannen Toby vid hennes sida. Han sträckte fram sina händer och sa: ”Kum … yali, kum, buba tambe.” Det lät mest som en viskning, en suck. Då kände Sarah kraften strömma genom kroppen. Och hon lyfte. Med barnet i famnen. Upp över bomullsfälten. Högre och högre. Bort från Uppsyningsman och Slavägare. Slavägaren sa efteråt att det hela var en inbill7
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 8
ning. Uppsyningsmannen teg. Men folket, de visste. Det hade sett allt med sina egna ögon. Denna fantastiska berättelse kan man läsa i Folket kunde flyga av den amerikanska författaren Virginia Hamilton. Författaren skriver i sitt förord att sagor som berättats av amerikanska svarta uppstod bland människor som till största delen hade förts till Amerika mot sin vilja. ”Det var människor som ryckts upp ur sin ursprungsmiljö, som hade lämnat sina familjer och samhällsroller, sina olika språk och seder bakom sig.” I Amerika hölls de som slavar och lagarna påbjöd att de skulle hållas avskilda och isolerade på grund av sin ras. ”Det är häpnadsväckande”, skriver Virginia Hamilton, ”att dessa afrikaner i förskingringen ibland kunde le och skratta, ja till och med hitta på gåtor och sånger och berätta sagor.” Slavarna skapade sagor om bl a djur, där djuren fick karaktärsdrag från den nya miljö som slavarna levde i. Kaninen blev favoriten. ”Bror Kanin var liten och till synes hjälplös mot den starka björnen, den sluga räven och den rovlystna vargen. Men sagoberättaren gjorde kaninen klipsk, snabbtänkt och förslagen, så att han kunde besegra de större och starkare djuren. Trots allt råkade Bror Kanin illa ut ibland, precis som slavarna, vilket gjorde att man tyckte ännu mer om honom.” Vid sidan av djursagorna berättades många flykthistorier och sagor med magiska motiv. Rymningar skedde ofta på ett övernaturligt sätt, t ex genom att man helt enkelt flög iväg. Det flyktsättet hittar man också i nobelpristagaren Toni Morrisons bok Solomons sång. Ett annat exempel på berättelser, som i generation efter generation varit en sammanhållande kraft, är de judiska. Elie Wiesel skriver i boken Porträtt och legender att berättelserna han hörde sin far och farfar berätta i sin barndom i den lilla sta8
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 9
den Sighet i dåvarande Transsylvanien har följt honom genom livet. ”Båda älskade historier”, skriver han. ”Jag hörde deras röster i koncentrationslägret och när jag nu själv berättar är det ofta deras röster jag hör.” I boken Rabbi Leib och häxan Kunigunda berättar Isaac Bashevis Singer om den föräldralösa pojken Menasche, som bor hos sin faster och farbror. En dag grälar Menasche med sin faster och springer till skogs. Han vill aldrig mer komma tillbaka. I skogen lägger han sig ner i mossan och somnar och börjar drömma. Han drömmer att han kommer till ett stort vackert hus, i vilket han bl a möter sina föräldrar och sin morfar. Menasche vill stanna i huset men får till svar att han verkligen ska få komma dit en dag – men att han först måste göra en lång resa. Morfar tar Menasche vid handen och för honom fram till en av sex dörrar som finns i ena väggen. Morfar öppnar den första och därinne ser Menasche en massa kläder. Till sin stora förvåning upptäcker han sin gamla vadderade jacka och sin skärmmössa. Morfar stänger dörren och öppnar nästa. Det rummet är fyllt av leksaker och Menasche ser visselpipan, som hans mormor köpte till honom på marknaden i Lublin och andra kära leksaker. Bakom varje dörr finns något från Menasches liv. Där är rummet som är fyllt av ljud och röster och i fantasirummet ser han personer från sagor som hans mamma berättat för honom. Det sista rummet är höljt i dimma. Menasche kan endast se konturerna av människor som rör sig där inne. Han frågar morfar vad det är för rum och får till svar att där finns personer som Menasche kommer att möta på sin resa. En person gör sig fri ur dimman och kommer fram till tröskeln. Det är en flicka med långa flätor. Hon ser vänligt på Menasche, som genast känner att han tycker om henne. Men så stängs dörren till det sista rummet och Menasche måste lämna huset. Efter en stund vaknar han på marken i skogen av att någon står böjd över honom. Det är en flicka med långa flätor. Flickan från det sista rummet! Hon berättar att hon heter Chanell, är nyinflyttad i byn och att hon sett Menasche flera gånger. Hon hjälper 9
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 10
honom upp och på lätta steg kan nu Menasche återvända hem till sin faster. Det sägs att detta var en saga som barnen i koncentrationslägret i Theresienstadt berättade för varandra. Man kan förstå att en berättelse som denna kan tjäna som tröst om man är ensam, kanske varit tvungen att lämna allt invant bakom sig. På ett mycket tydligt sätt förmedlar sagan att jag är insatt i ett sammanhang, även om det inte känns så för tillfället. Då människorna i ett land har en yttre fiende, uppkommer ofta berättelser där fienderna är långt ifrån skönt beskrivna. I Vietnam finns många berättelser om amerikaner, utrustade med jättelika näsor. Det sägs att trollen, om vilka det berättades i Norge under enväldestiden, ofta bar drag av den danske kungen. Trollen var dumma, ondsinta och ofta rika. Berättelsen som hot
Människor har blivit styrkta och starka av berättelser. Därför har berättelser setts som ett hot under vissa tider, under vissa regimer. Censur av böcker finns på många håll även idag. Böcker har bränts på bål, huggits sönder eller förstörts på andra sätt. Sådan censur skildrar Ray Bradbury i sin bok Fahrenheit 451, vilken senare blev filmatiserad. I den totalitära staten i filmen hyllas ett samhälle utan litteratur, därför bränns alla böcker. Fahrenheit 451 är det gradtal vid vilket papper brinner. Men människorna var smarta. De lärde sig en bok var utantill, samlades i skogen och berättade för varandra. De blev på det viset vandrande berättelser. Även om det inte alltid har gått så drastiskt till, har framförallt sagor vid flera tidpunkter i historien utsatts för angrepp. Under 1700-talets senare hälft t ex ansågs sagor ha 10
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 11
skadligt inflytande på barnens fantasi. Barnen skulle vara underdåniga och leva i Herrans tukt och förmaning. Men sagor frodades bland de lägre samhällsklasserna och spreds på bl a marknadsplatserna. Sagorna skildrade ofta någon utsatt person som visade sig vara klok och smart och inte bara vann prinsessans hand utan också halva kungariket. Under 1970-talet förekom bl a i Sverige hetsiga diskussioner om sagors berättigande. Man ansåg att de speglade ett borgerligt synsätt och därför inte var lämpliga att berätta. Det kunde på den tiden faktiskt vara svårt att få tag i en nyutkommen sagosamling i bokhandeln! Berättelsen som en länk i en kedja
Trots många försök att stoppa berättelser har de förts vidare från människa till människa, från ett land till ett annat. Många berättelser har färdats runt jorden, varv efter varv. De har burits av romerska legionärer, pilgrimer, korsfarare, sjömän, zigenare och många andra. De har utväxlats och formulerats om för att passa i nya sammanhang. Berättelsen man lyssnar till eller själv berättar är oftast bara en länk i en lång kedja. Den engelske berättaren Hugh Lupton har skrivit: Alldeles bakom oss står alla de som har berättat denna berättelse före oss. Det är viktigt att komma ihåg dem.
Abdallah Ibn al-Muqaffa avrättades men berättelsesamlingen Kalila och Dimna, där bl a fabeln om hunden ingår, spreds vidare. I översikten på nästa sida ser man hur.
11
N&K/Ber채tta/Raija
12
04-05-03
12.32
Sida 12
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 13
Via berättelsen tar vi oss till andra platser
Över hela världen, i alla kulturer, tar berättaren – med hjälp av sin berättelse – med sig lyssnare till andra platser. De för oss bakåt i tiden och in i framtiden. Via berättelsen flyttar vi in i slott och i koja, äter utsökta måltider, men också ormar och grodor. Vi svettas i djungeln och färdas i släde över tundran. Ofta anger man att detta verkligen kan hända genom att uttala något som kan liknas vid en formel. När berättaren säger ”Det var en gång …” eller ”En gång för länge, länge sedan vid randen av en stor skog”, vet lyssnaren att vad som helst kan hända. Det är inget märkvärdigt om björnen kan tala eller om man hittar en förtrollad visselpipa. Samma sak vet engelskspråkiga barn när de hör ”Once upon a time …”. Gamla keltiska sagor börjar ofta ”Det var på den tiden, då bergen stod med båda fötterna i havet …”. En del indiska berättelser börjar med orden ”Det var på den tiden, då den bengaliska tigern fortfarande rökte pipa, då …”. Barn och berättelser
På ett nästan magiskt sätt har berättelser en förmåga att trollbinda barn. Det har nog alla som arbetat med eller levt nära barn märkt. Ibland kan det vara svårt att peka på vad de blir så fängslade av. Det finns antagligen lika många anledningar som det finns barn. ”Jag tycker om att titta på din mun när du berättar”, sa en liten pojke till mig en gång, ”den ser så rolig ut.” ”Berätta en saga”, säger många barn just innan de ska somna. För många barn kan steget från dagens aktiviteter i gemenskap med andra till insomnandets ensamhet vara svårt att ta så barnet vill förlänga insomnandet. Då kan en berättelse vara en länk mellan vakenhet och sömn. Berättaren och 13
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 14
lyssnaren ger sig ut på en resa tillsammans, där berättaren står vid rodret. Lyssnaren låter sig passivt föras med samtidigt som han eller hon är aktiv. Den goda berättaren utformar sin berättelse utifrån den som lyssnar och får lyssnaren att agera. Lyssnaren fyller ut tomrummet mellan sig själv och berättaren med sina egna erfarenheter. Berättaren och lyssnarna uppför ett slags skådespel tillsammans på en gemensam scen. Den engelske pedagogen James Britton menar att lyssnaren på samma gång både involverar och distanserar händelserna i en berättelse. Hon är åskådare och medarbetare samtidigt. Genom berättelser lär vi oss båda dessa roller. Barn vill ofta höra en berättelse flera gånger, fastän de vet hur det ska gå. De lyssnar inte bara för att informera sig om händelseförloppet utan för att de tycker om att vara i fantasins värld. Det kan t o m vara skönt att vid insomnandet inte försättas i nya situationer utan kunna slappna av i igenkännandets trygghet. Vad händer när vi lyssnar?
”Det var en gång …” Man kan riktigt se hur barn gör sig beredda att lyssna och ganska snart blir de helt absorberade av berättelsen. Det är inte ovanligt att såväl ögon som mun är vidöppna. ”Det händer något med den som lyssnar”, skriver Elisabeth Grugeon och Paul Gardner, engelska forskare, i sin bok The Art of Storytelling for Teachers and Pupils. Så fort berättaren har uttalat orden, börjar berättelsen leva sitt eget liv hos lyssnaren. I engelskspråkiga berättarsammanhang brukar man tala om att i ”the space between”, alltså utrymmet mellan berättare och lyssnare, kan vad som helst hända. Det finns en indisk berättelse som heter Vad händer när man verkligen lyssnar? Den handlar om en man som blivit övertalad av sin hustru att gå och lyssna på en känd berättare som 14
N&K/Berätta/Raija
04-05-03
12.32
Sida 15
kommit till byn. Mannen vill inte men ger efter för hustruns tjat. Denna kväll berättar berättaren om hur guden Rama ber den lilla apan Hanuman att överlämna en ring till Sita, som befinner sig på andra sidan den stora Oceanen. Hanuman har hoppat över Oceanen förut, så han är inte orolig. Men när han är mitt över Oceanen tappar han Sitas ring, som försvinner ner i djupet. Hanuman hamnar på andra sidan. Förtvivlad. Han tvår sina små händer. Då reser sig mannen som sitter och lyssnar till berättelsen och ropar: ”Hanuman, Hanuman, var inte orolig. Jag ska hjälpa dig.” Han dyker ner i Oceanen, simmar till dess botten, ser ringen som han tar i handen och simmar upp igen och lämnar över ringen till den förvånade Hanuman. ”Detta kan hända”, slutar berättelsen, ”när man verkligen lyssnar.” I ”the space between” finns inga gränser för lyssnarens deltagande i händelseförloppet. Kirsten Thonsgaard, dansk författare och berättare, skriver i boken Drømmenes torv – om mundtlig fortællerkunst att man går in i en dvala när man lyssnar på en berättelse. Den fysiska aktiviteten minimeras i takt med hur koncentrerad man är. Hon talar om fem olika plan som lyssnaren befinner sig på då han lyssnar: • Man är närvarande i här- och nu-situationen och upplever ofta rummet och berättaren mycket intensivt. Sinnena skärps, särskilt ljud och dofter, medan synen inte betyder lika mycket, då man mer är inriktad mot inre bilder. • Man befinner sig i berättelsens universum. Man sugs in i berättelsen och ser det som händer framför sig, samtidigt som berättelsens handling fortskrider. Personer får liv och färg och de ställen dit man förs i berättelsen uppträder på en inre scen. 15
07-06-07
16.20
Sida 1
Inspiration och teknik
Boken BERÄTTA! ger det muntliga berättandet en central roll i språkutveckling, utbildning och kulturell identitet och inspirerar förskollärare, lärare, bibliotekarier och andra att utveckla sitt eget berättande.
BERÄTTA! lämpar sig också som kurslitteratur inom lärarutbildning och andra utbildningar där det muntliga berättandet kan användas och utvecklas. Carina Fast är universitetsadjunkt i svenska vid Institutionen för lärarutbildning i Uppsala. Hon är själv berättare och har under många år undervisat och gett kurser i muntligt berättande.
Lärare Lär Lärare Lär-serien vill inspirera, väcka debatt och föra ut aktuell forskning inom pedagogik och lärande.
ISBN 978-91-27-72290-3
9 789127 229037
BERÄTTA!
BERÄTTA! ger en rik översikt av forskning och praktisk tillämpning av berättande i olika delar av världen. I boken finns många exempel på hur muntligt berättande kan praktiseras och initieras i vardagen. Vikten av att hjälpa barn att utveckla sitt berättande poängteras särskilt.
LÄRARE LÄR • Carina Fast
BERÄTTA!
LÄRARE LÄR
ny Berätta Carina Fast
BERÄTTA! Inspiration och teknik
Carina Fast