Issuu on Google+

Det kunde vara en idyll. Försåtligt lugn, daggfuktig morgon. Solstrålarna som sakta men säkert tar den putsade jugendfasaden i besittning. Omfamnar den segervisst med sin likgiltiga värme, skänker den lyskraften som natten hållit tillbaka. Som om ingenting hade hänt. Som om denna sommarmorgon förebådade en dag som alla andra: full av liv, svettiga kroppar på cyklar, kvävda fniss framför glasskiosken vid hamnen, hettande, solbrända axlar, fumligt sommarsex när ljusblå skymning sömlöst övergår i gryning, kvalmig blandning av vitt vin och sockerdricka i det barriga skogsbrynet ovanför pizzerian, sjöns kalla vatten mot magra barnakroppar med revben som verkar vilja tränga ur bröstkorgen; genom den mjuka, papperstunna, mjölkvita huden. Kalviga tonårskillar som simmar ikapp till ön och tillbaka, avtecknar sig som bleka grodmänniskor, amfibiefarkoster, mot vattnets blåbrunt mättade mörkhet. Tjuten från dem som kastar sig ifrån badklippan. Doften av grillat kött. Ljudet från avlägsna motorbåtar. Mygg. Getingar. Insekter utan namn: i håret, i munnen, på kropparna, de kliande svettvarma kropparna. Svenskare än svenskt. Sommar utan slut. Som om ingenting hade hänt.

9


Även huset vilar likgiltig. Tungt och liknöjt ruvar det i den frodiga trädgården, inbäddat i en lummig, daggig grönska. Dess tre våningar höga, massiva kropp sträcker sig mot den ljusnande sommarhimlens blå fond. Inte på något ställe har putsen flagnat. Den grågröna färgen som täcker fönsterkarmar och dörrar är nystruken och fortfarande glänsande blank. I de blyinfattade, färgade fönsterrutorna med sina slingrande, organiska blommönster syns varken sprickor eller damm. På taket vilar en vacker gammal ärggrön kopparplåt av den typen som inte läggs längre. Det kunde vara en idyll. Men det är någonting som inte stämmer. På den lilla parkeringsplatsen, med prydligt krattad singel, står en svart Jeep, också den skinande ren och utan en repa. I Jeepens lack speglar sig en klematis med stora, rent vita blommor som klättrar upp för ett gammalt knotigt äppelträd, och det är där, under trädets låga stam och krumma grenar, som hon ligger. Flickkvinnan. Hopkurad i gräset som en fågel ligger hon, med det röda håret liksom gräset täckt av en tunn hinna av dagg. De smala, bleka fågelarmarna ligger utslagna längs sidorna med handflatorna vända uppåt i en uppgiven gest. Blodet som flytt hennes kropp har stelnat till rödbruna fläckar på jeansen och i gräset. Ögonen är öppna och verkar granska äppelträdets krona. Där, i grenverket, sitter de små gröna karten. De är många; trädet kommer att bära rikligt med frukt om bara några månader. Över äppelträdets krona flyger tornsvalor och måsar oberört – vad rör ett dött människobarn dem? Under kroppen, utom synhåll för fåglar och människor har trädgårdens minsta invånare för länge sedan upptäckt det som ingen människa ännu sett. En liten, svart skalbagge kryper mellan byxlinningen och den kalla, bleka huden på jakt efter någonting ätbart, små flugor har slagit läger i hårets yviga, röda skog

10


och mikroskopiska kryp rör sig långsamt men målmedvetet allt djupare in i örats vindlingar. Om en liten stund kommer de som bor i huset att vakna och leta efter flickkvinnan. När de inte hittar henne kommer de att söka efter henne i trädgården där de kommer finna henne i gräset under trädet med ögonen blickande mot himlen. De kommer att skaka henne som om de försökte väcka henne ur djup sömn, och när det inte hjälper kommer en av dem att slå henne hårt över kinden så att hennes ansikte färgas rött av det okoagulerade blod som hans händer täckts av. De kommer att ta henne i sin famn och sakta gunga henne fram och tillbaka, en av dem kommer att viska någonting i hennes öra, samtidigt som den andre begraver sitt ansikte i hennes hår. Senare kommer männen som aldrig kände henne, inte vet hennes namn, för att hämta henne. De fattar sina okänsliga händer runt hennes smala, stela handleder och vrister och lyfter utan större åthävor upp henne på en kall bår, täcker henne med plast och kör henne långt, långt ifrån hennes hem. Hon blir liggande på ett metallbord, bredvid de kirurgiska instrument som ska öppna upp henne och – förhoppningsvis – lösa mysteriet, förklara det oförklarliga, återställa balansen. Bringa klarhet i det som ingen förstår. Skapa avslut och kanske också frid. Någon sorts frid.

11


augusti


Datum: 14 augusti Tid: 15.00 Plats: Gröna rummet, mottagningen Patient: Sara Matteus

– Så, hur har sommaren varit? – Är det ok om jag röker? – Visst. Sara rotar i den kamouflagemönstrade tygväskan och plockar upp ett paket röda Prince och en tändare. Med nariga, darriga fingrar tänder hon cigaretten och drar två djupa bloss innan hon åter fäster blicken på mig. Hon granskar mig en stund under tystnad och blåser ut ett moln av rök mellan oss – en cancerogen dimridå – som för ett ögonblick döljer hennes svartmålade ögon. Det är någonting demonstrativt över gesten, någonting både lekfullt och provokativt som gör att jag bestämmer mig för att inte släppa henne med blicken. – Jaha? säger Sara släpigt. – Sommaren? – Just det. Sommaren. Var bra. Jag jobbade på den där krogen i Gamla Stan, du vet, vid Järntorget. – Jag vet. Hur har du mått, tycker du? – Bra, verkligen bra. Absolut. No problems. Sara tystnar och tittar på mig med outgrundlig blick. Hon är tjugofem, men ser inte ut att vara en dag över sjutton. Blonderat hår i olika nyanser av vitt och smörgult ringlar sig nerför de

15


smala axlarna och formar trassliga korvar på vägen. Hårkorvar. Hon tvinnar dem med fingrarna när hon blir uttråkad. Korvarna åker sedan in i och ut ur munnen medan hon ömsom biter, ömsom suger på dem. När hon inte suger på sitt hår röker hon. Hon tycks alltid ha en cigarett redo i de nariga fingrarna. – Ingen ångest? – Nä. Jo, kanske lite … ibland. Jag menar midsommar och sån skit. Får inte alla ångest då? Vem får inte ångest av midsommar? Hon ser prövande på mig under tystnad. Ett leende leker i mungipan. – Det kan du fethaja att jag får ångest av. – Och vad gjorde du då? – Ingenting, säger Sara och ser på mig genom cigarettröken med tom blick. Hon verkar ovanligt likgiltig inför de känslor av ångest och utanförskap som hon hävdar utlöstes av midsommarfirandet. – Du skar dig inte? – Nä … Jo, alltså. Bara lite, på armarna, alltså. Bara armarna. Var tvungen, stod inte ut med hela midsommargrejen annars. Men. Inte mycket. Jag lovade ju dig innan att jag inte skulle skära mig mer. Jag brukar hålla vad jag lovar, verkligen. Speciellt när jag lovar dig nåt. Jag kan se att Sara döljer underarmarna i en gest som förmodligen är omedveten. – Hur många gånger skar du dig? – Vadå, typ, hur många snitt? – Nej, vid hur många tillfällen? – Åhh, nån gång. Ett par, kanske tre gånger under sommaren. Minns inte … Saras röst dör ut och hon fimpar cigaretten i den blå blomvasen som står på soffbordet i ett försök att göra rummet mer inbjudande. Jag måste vara den enda psykolog i Sverige som tillåter en

16


patient att röka, men Sara blir så rastlös annars, det går knappt att genomföra ett samtal med henne. – Sara, det här är viktigt. Jag vill att vi går tillbaka till de tillfällen då du skar dig. Försök minnas vad som hade hänt innan. Vad det var som utlöste känslorna som gjorde att du skar dig. – Eh … – Börja med första tillfället. Ta din tid. Börja med att berätta när det var. – Måste ha varit på midsommarafton. På midsommarfirandet alltså. Sa ju det! – Vad gjorde du då? Innan alltså? – Hälsade på mamma. Det var bara hon och jag. Hon hade lagat mat och så. Och köpt vin. – Så du var inte på något midsommarfirande? – Nä, det var mer som en, vad heter det … en metafor. En metafor för hur jävlig midsommaren är. Alla är så glada. Man ska umgås med familjen och vara glad. Det är så … påtvingat liksom. – Var ni det, glada alltså? Sara sitter stilla en lång stund utan att säga någonting och för en gångs skull håller hon händerna lugnt i knät medan hon funderar. Det enda som hörs i rummet är videokamerans surrande när den dokumenterar vårt samtal. Hon suckar djupt och när hon börjar tala igen kan jag känna hennes irritation trots det lugna, avvaktande tonfallet. – Nä, men det fattar du väl. Jag förstår faktiskt inte vart det här ska leda. Har ju snackat om min morsa minst tusen gånger. Du vet ju att hon är en supkärring. Hallå, måste jag skriva ner det åt dig? Det var som vanligt. Allt skulle vara så bra … sen … hon bara drack och sen började hon tjuta. Du vet, som hon blir när hon dricker. Ledsen och … liksom … Hon liksom ångrar sig. Som om hon ångrar allt. Som om jag ska sitta där och förlåta henne för att hon inte varit någon bra morsa? Tycker du att jag ska det?

17


– Vad tycker du? – Nä, det tycker jag inte. Jag tycker att det är oförlåtligt, det hon gjort mot mig. – Så vad gjorde du? Sara rycker på axlarna och jag kan se på hennes hållning att hon inte har någon lust att diskutera varken sin mamma eller sig själv längre. Hennes röst har blivit gäll och på halsen sprider sig skära fläckar som utspillt vin sprider sig på en linneduk. – Jag drog. Står inte ut när hon bölar. – Och sen? Sara skruvar på sig och tänder ytterligare en cigarett. – Hem, jag drog hem. – Och? – Jamen du VET vad som hände sen. Det är kärringens fel. Jag kan liksom inte … inte andas när jag varit där. Nu är Sara arg. Det är bra, den känslan ska jag försöka hålla kvar. Jag brukar få höra många sanningar när Sara är arg. Hinnan av självmanipulation försvinner direkt och ersätts av den hudlösa ärligheten som finns hos personer som inte har så mycket att förlora, som inte bryr sig om vad man tycker. – Du skar dig? – Klart som fan att jag skar mig. – Berätta! säger jag. – Jamen, seriöst, du vet vad som hände. – Det är viktigt, Sara. – Jag skar mig i armen. Nöjd nu? – Sara … lyssna på mig! Det du beskriver, det du känner, det är ju helt begripligt. Det är midsommar, du träffar din mamma, hon är full och ber dig om förlåtelse, det rör upp en massa känslor. Kan du se det? Sara tittar ner på sina fingrar. Studerar naglarna i detalj. Hon nickar som för att bekräfta att hon också tycker att hennes känslor

18


och reaktioner kanske är begripliga. – Problemet är ju att när ångesten kommer så vill du skada dig själv, vilket inte är någon vidare bra lösning, inte på lång sikt. Sara nickar igen. Hon vet att skärandet, drickandet, eller de impulsiva sexuella förbindelserna bara lindrar för stunden, och att självföraktet och smärtan kommer tillbaka med fördubblad styrka. Hennes desperata försök att hålla ångesten stången tycks bara öka den. – Försökte du med det där som vi talade om tidigare? Du vet, att försöka stå ut med ångesten. Du vet ju vad som utlöste den. Ångesten i sig är aldrig farlig. Det bara känns så. Det är det du måste jobba med, att stå ut med den känslan. En stund bara, för sedan går den över. – Jag vet. – Och de andra gångerna? – Vilka andra gånger? – Som du skar dig. Hon suckar och tittar demonstrativt ut genom fönstret. Ilskan har delvis ersatts av trötthet i hennes röst. – Jaha. En gång var jag full, så det räknas inte riktigt. Är inte riktigt mig själv då. Det var på en fest i Haninge, hos en kille från jobbet. – Hände det något speciellt på festen som utlöste dom här känslorna? Sara rycker på axlarna och släpper ännu en cigarettfimp i vasen med mina redan nikotinförgiftade snittblommor. – Försök. Sara det är viktigt. Och du måste hjälpa till själv. Jag vet att det tar emot. – Det var en kille där … – Och? – Och, han var liksom ganska lik Göran. – Din fosterpappa?

19


– Jo, nickar Sara, han rörde vid mig som Göran. Plötsligt … du vet att jag inte tycker om att tänka på allt det där och när han stod där och tafsade på mig, tog på mig med sina äckliga händer kom allt bara tillbaka. Jag knuffade till honom jättehårt, rakt in i ett bord. Han var rätt packad, så han ramlade och spräckte ena ögonbrynet. – Vad hände då? – Tja, han blev skitförbannad. Började skrika och jaga mig runt. Sara ser plötsligt trött och märkligt liten ut. – Du, det var faktiskt inte så farligt som det låter. Han var packad, sa jag det? Han fick inte tag i mig. Jag drog hem. – Och? – Och så gjorde jag det, ok? Kan vi snacka om nåt annat nu? – Försök att beskriva hur du kände dig precis innan du skar dig. – Vad då kände mig? HALLÅ, du VET hur jag kände mig. Som om jag skulle gå sönder. Jag tänkte på den där äckliga snubben och på hans läskiga tafsande och på Göran och så kändes det som om jag skulle gå sönder, eller inte skulle få någon luft. Och då gjorde jag det, och sen kändes det bättre. Kände mig renare, liksom. Och lugn. Kunde sova. Ok? Kan vi snacka om något annat nu? Jag måste förresten dra snart. Har en intervju för ett praktikjobb. Kan vi snacka nästa gång i stället? – Tills dess vill jag att du gör den där hemuppgiften vi talade om, Sara. – Visst. Då går jag nu då? – Gör du det. Vi ses nästa vecka. Jag stänger av videokameran och sjunker tillbaka i stolen. Som alltid efter mina möten med Sara är jag dränerad på energi. Det beror inte bara på allt jobbigt hon berättar, utan också på att jag

20


hela tiden får vara på min vakt; att vara Saras terapeut är att ständigt gå balansgång. Hennes bakgrund är tyvärr inte alltför ovanlig. Hon är uppvuxen i ett synbart normalt medelklasshem i Vällingby, yngst av tre syskon. Det enda som egentligen var onormalt i familjesituationen var att mamman hade alkoholproblem, men hon fungerade trots det väl socialt. Sara brukar säga att det till och med kunde vara en fördel på den tiden. Hon höll käft på föräldramötena till exempel; medveten om att hon skulle avslöja sig som en hopplös alkis i samma ögonblick som hon öppnade munnen. Hon var alltid bortdomnad när Sara kom hem, ifrågasatte aldrig var hon var eller varför hon kom mitt i nätterna eller varför hon ständigt hade nya kläder. Kläder som hon inte fått av sina föräldrar. Sara hade tidigt koncentrationssvårigheter och problem i skolan. I tredje klass tände hon eld på gardinerna i gymnastiksalen med en tändare hon snott av gympafröken (som brukade smygröka i omklädningsrummet medan ungarna tvingades jogga runt skolgården, varv efter varv i höstregnet). I mellanstadiet fick hon åka polisbil för första gången efter att ha snattat på Konsum. Hon började träffa äldre killar, blev ihop med Steffe som var arton när hon själv var tretton. Blev gravid och gjorde abort. Föräldrarna upplevde att de helt tappade kontrollen i samma veva och sökte själva upp de sociala myndigheterna för att få hjälp, varpå en utredning genomfördes av det lokala socialkontoret som resulterade i att Sara tilldelades en kontaktperson och tvingades lämna regelbundna urinprover. Sådana åtgärder brukar vara ganska tandlösa, och det var de i det här fallet också. Saras kontaktperson avsade sig så småningom uppdraget, efter att Sara hade kallat henne ”jävla socialsekreterarfitta” och ”socialsekreterarkärringjävel” och spottat på hennes skrivbord. Kontaktpersonen hävdade att hon kände sig hotad av Sara, men sanningen kanske var att hon

21


tröttnade på att hon var så jobbig och krävande. Att inte heller hon orkade med henne. Aggressiv? Absolut. Men jag har aldrig sett Sara skada någon annan än sig själv. Hon har vad som bäst skulle kunna beskrivas som en osviklig, nästan paranormal förmåga att alltid lyckas välja det alternativ som är sämst för henne själv, att alltid välja den väg i livet som åsamkar henne maximal smärta. Hon verkar ha en sorts inbyggd, okrossbar Via Dolorosa-kompass i skallen. Efter brytningen med ”socialsekreterarkärringjäveln��� följde placering i familjehem. När Sara var femton våldtog hennes fosterfar henne upprepade gånger. Sara gjorde det enda, ur sin synvinkel, logiska och försökte rymma. Faktum är att hon lyckades flera gånger, men hon åkte alltid fast och blev återbördad till familjehemmet av den nitiska lokala ordningsmakten. Det var då det verkligt destruktiva, självskadande och sexuellt utagerande beteendet manifesterade sig. När Sara var arton fick hon för första gången en riktig psykiatrisk diagnos: borderline personlighetsstörning. I vanlig ordning hjälpte det inte att psykiatrin lyckats sätta ord på det som felades henne. Hon blev stadigt sämre. Kort därefter vårdades hon på psykiatrisk klinik under två månader för förmodat drogutlöst, psykosliknande tillstånd. Sara brukar själv referera till psyket som ”helvetet” och jag antar att hon i och med nerstigningen dit mer eller mindre gav upp alla ambitioner på att få ett normalt liv, ett ”Svenssonliv” som hon själv brukar kalla det. I Saras fall följdes perioden på psykiatrisk institution av ett allt intensivare drogmissbruk och ett halvår efter utskrivningen från psyket tvångsintogs Sara på LVM-hem i Norrtälje för vård med speciellt fokus på hennes drogproblem, som vid den tidpunkten huvudsakligen utgjordes av missbruk av amfetamin och syntetiska hallucinogener. Sen hände någonting. Oklart vad. Inte ens Sara kan förklara det på annat sätt än att hon bestämde sig för att leva. För att inte dö.

22


Och idag? Drogfri sedan två år, egen lägenhet i Midsommarkransen. Arbetslös. Ensamstående. Många vänner och ännu fler pojkvänner. Sara är verkligen en veteran inom psykiatrin. Hon är analyserad på bredden, längden och tvären. Av BUP, psykiatriska öppenvårdsmottagningar och slutenvården. Hon har träffat fler socialsekreterare, fältassistenter, psykologer och psykiatriker än jag haft patienter. Det förpliktar. Ibland känns det som om hon värderar mig och mina kommentarer, kategoriserar mig och sorterar in mig i en mental rangordning av hjärnskrynklare. Hon kan fälla kommentarer som tveklöst härrör från mina föregångare: ”Jasså, men har du tagit hänsyn till den ökande syskonkonkurrensen som blev resultatet av mina föräldrars tidiga separation”, eller ”Jag inser att det här låter hur oidipalt som helst, men ibland trodde jag faktiskt att Göran älskade mig på det sättet.” Jag tänker på Saras tunna, ärrade ben och armar. De liknar en bangård där spåren ömsom korsar varandra, ömsom löper parallellt. Någon har kallat dem för ”cutters”, tjejerna som skär sig själva för att dämpa ångesten. Men självklart är Sara mycket mer än en psykiatrisk diagnos: Hon är intelligent, expert på att manipulera och, faktiskt, ganska underhållande när hon är på det humöret. Nu ska hon rehabiliteras igen. Återanpassas till det normala liv hon aldrig haft och säkerligen aldrig kommer få. Passas an. Anpassas. Jag lägger handen på hennes journal – tjock som en bibel är den – komplett med utredningar från sociala myndigheter, journalutdrag från psykiatriska öppenvården och slutenvården. Förstrött låter jag fingrarna bläddra igenom bunten. Min blick fastnar vid journalanteckningarna från S:t Görans Sjukhus, från den tid då Sara var intagen på psyket.

23


Patient: Sara Matteus, pers nr: 82 11 23 – 0424 Kontaktväg: Pat. kommer till psyk. akut kl 18.37 via Norrmalmspolisen efter att ha omhändertagits för snatteri i butik Twilfit, Gallerian. Då pat. uppträdde förvirrat och aggressivt körde polisen pat. till psykakuten. Aktuellt: Pat. är en 18 årig kvinna med drogproblem och ångeststörning UNS. Hon har tidigare varit i kontakt både med BUP och den psykiatriska öppenvården (Vällingby öppenvårdsmottagning). För närvarande har pat. ingen psykiatrisk kontakt och medicinerar inte heller. Pat. uppger själv att hon mår mkt dåligt och vill ha hjälp. Hon är under korta stunder orienterad och klagar då på svår ångest och kan även berätta att hon tagit droger, men kan inte minnas vad. I övrigt aggressiv och ger uttryck för paranoida tvångsföreställningar om att vara förföljd av Socialtjänst och Polis. Pat. uppvisar tecken på självskadande beteende (ärr och sår på underarmar och insidan av lår).

Jag suckar och släpper den tunga journalbunten så att den slår i golvet med en dov duns. Jag har fått min dos av Sara Matteus för dagen. Det är dags att vädra rummet och träffa Ilja, den ryska småbarnsmamman som träffade sin svenska man via internet. Hon som trivs så bra i Sverige och redan pratar flytande svenska. Hon som är så duktig, välanpassad och jobbar som operationssjuksköterska på Sophiahemmet men som lider av ett okuvligt tvång att gömma alla knivar och saxar i familjens trädgårdsförråd av rädsla för att skada sin baby med något vasst föremål.

24


Det kunde vara en idyll. Mitt hus är litet och ligger ett stenkast från stranden. Stora fönsterdörrar täcker hela långsidan mot vattnet. Det är ett ljust hus. Golven är täckta av gamla, breda, slitna furutiljor som skiljs åt av djupa sprickor, fyllda till bredden av flera årtiondens damm. I köket har originalinredningen från femtiotalet med lutande skjutdörrar av blåmålad plywood fått samsas med nya vitvaror. Sovrummet vetter mot klipporna på ena sidan av udden och genom det stora fönstret kan jag se havet även när jag ligger på sängen, som är alldeles för bred för mig. Badrummet och toaletten ligger i en separat byggnad; det lilla skjulet som en gång var vedbod. För att komma dit måste jag gå ut genom dörren på framsidan och passera igenom rabatten med vresrosor. Framför stugorna breder en liten grästäppa ut sig. Otuktad och högväxt omöjliggör den alla traditionella gräsmatteaktiviteter. I stället har jag själv trampat upp två smala stigar genom den vildvuxna vegetationen: en till den skeva gamla bryggan och en till klipporna. Invid stranden trängs rödbladig sedum med ljung och gråtimjan. Små, vindpinade bergtallar kantar de stora klipporna innan skogen och ödemarken tar vid. Trots att jag bor mindre än en timme från Stockholm ligger närmsta hus nästan en kilometer bort. Det var Stefans idé att vi skulle bo så här, spartanskt och nära naturen, nära dykningen. Det lät som ett bra förslag. Då. Inga drömmar var för naiva, inga idéer för vilda för mig. Nu vet jag inte

25


längre. Med ensamheten har också en märklig passivitet kommit smygande; att byta glödlampor är ett stort projekt och att måla om vedboden känns som ett ogenomförbart företag, omöjligt att bryta ner i hanterbara arbetsmoment. Att flytta skulle inte gå. Jag skulle inte veta var jag skulle börja. Mina vänner brukar betrakta mig med en blandning av medlidande och förskräckelse när de besöker mig. De tycker att jag borde städa undan Stefans prylar: rakhyveln i badrummet, dyksakerna i lillstugan, kläderna i garderoben, armbandsuret på sängbordet som jag kramar om natten när saknaden blir för stor. ”Du kan inte leva i ett mausoleum”, brukar Aina säga och försiktigt rufsa om i mitt korta hår. Hon har rätt förstås. Jag borde rensa ut Stefans saker. Jag borde rensa ut Stefan. ”Du jobbar alldeles för mycket”, säger hon sedan och suckar. ”Följ med mig ut i helgen.” Jag avböjer alltid. Det är ju så mycket att göra med huset och så många journaler som ska skrivas. Papper som ska sorteras. Då brukar Aina le som om hon vet att jag ljuger, vilket jag förstås gör. Ibland bor Aina hos mig i stället för att tillbringa helgen på Södermalms stimmiga krogar i sällskap med män hon snabbt glömmer namnen på. Då äter vi vinkokta musslor, dricker massor av billigt vitt vin och pratar om våra patienter eller Ainas killar. Eller om ingenting speciellt. Vi badar nakna från klipporna och lyssnar på David Bowie på alldeles för hög volym medan skogens djur förskräckt tittar på. Efteråt känns huset alltid ännu mer tomt än innan, dess fönster gapar som stora tomma hål mot havet och tystnaden är bedövande. Jag är som regel bakis och eftersom jag är för lat för att åka och handla äter jag vaniljglass till lunch och nudlar med ketchup till middag. Till det ett par glas vin. Jag är noggrann med att tända

26


alla lampor när kvällen kommer, för jag tycker inte om mörkret. Det är som om frånvaron av ljus suddar ut gränsen mellan mig och omvärlden. Det skrämmer mig mer än jag vill erkänna och framkallar den känsla jag känner bäst av alla: rädsla. Jag har umgåtts med rädslan i många år nu och kan utan att överdriva säga att jag står honom nära, så nära att jag numer inte längre registrerar när han kommer i skymningen. I stället välkomnar jag honom resignerat, som en gammal om än inte helt välkommen bekant. Och det är därför jag somnar med lamporna på.

27


Jag är alltså terapeut. Legitimerad psykolog. Legitimerad psykoterapeut. På dörren till mottagningen står det tydligt på en blank mässingsskylt: Södermalms Psykoterapimottagning. Leg psykolog, Leg psykoterapeut. Siri Bergman. Jag tänker ibland på hur mina patienter skulle reagera om de visste att den synbart lugna, kompetenta kvinna som de vänder sig till med sina hemligheter och rädslor inte kan sova ensam i ett mörkt rum? Vad skulle de tycka om min oförmåga att konfrontera mina egna svarta hål, när jag kräver att de ska närma sig sina? Med tankarna kommer skammen; jag är en dålig terapeut, jag har misslyckats, jag borde ha kommit över, förbi. Kommit längre. Aina brukar skratta åt mig och hänvisa till mitt kontrollbehov och mina perfektionistiska ideal. ”Du är inte ditt yrke”, säger hon. ”Att vara terapeut är inget jävla kall. Du kommer hit och har dina fyra patienter om dagen och sen går du hem och är Siri. Att vara misslyckad, depressiv, passiv och fobisk borde fan göra dig till en bättre terapeut. Bara du inte är det med patienterna. Det där borde du förresten ha lärt dig på psykologlinjens första termin.” Och Aina borde veta, för hennes namn står under mitt på den blanka mässingsskylten: Aina Davidsson. Legitimerad psykolog. Legitimerad psykoterapeut. Aina och Siri. Ett begrepp sedan de första nervösa veckorna på Stockholms universitet. Det märkliga är inte att vi fortfarande är vänner. Det märkliga är att vi förverkligat våra idéer om en egen mottagning.

28


Vi har ytterligare en kollega. Sven Widelius, en gammal räv som arbetat som terapeut i över tjugo år. I princip delar vi lokal, receptionist och fikarum. Vårt samarbete sträcker sig inte längre än så. Mottagningen ligger på Medborgarplatsen, i samma hus som Söderhallarnas futuristiska lokaler, bara några våningar högre upp. Varje vardagsmorgon står jag och hämtar andan efter att ha sprungit uppför trapporna. Jag tittar på den putsade skylten, funderar, tvekar och sätter sedan nyckeln i låset. Så även denna dag. Det är i mitten av augusti. Sommaren är intensivt vacker på ett farligt och nästan lite erotiskt sätt. Naturens dofter och utdunstningar är dovt sötaktiga och kvalmiga, förstärkta av den tryckande värmen. I staden blandas den metalliska doften av avgaser och luftföroreningar med matos från restauranger och korvstånd. Och mitt i doftkakofonin finns den där, den omisskännliga lukten av förruttnelse. Grönskan är vibrerande intensiv och både i staden och hemma vid min stuga är luften fylld av tusentals flygfän och insekter. Jag kan höra ljudet av krypande, slingrande, primitivt liv när jag vandrar mellan busshållplatsen och min stuga. Jag kan se hur skogens gröna matta vibrerar av miljontals kryp och känna hur varje steg jag tar krossar oräkneliga små organismer och skapar nya biotoper av nertrampad mossa och mosade myror och skalbaggar. För mig innebär sommarens köttiga sinnlighet årets höjdpunkt. Men sommaren för också med sig krav. Sommaren kräver glädje och liv, sociala sammankomster och semester. Min sommar har i år bestått av en påtvingad vistelse i mammas och pappas stuga i de sörmländska skogarna. En vecka var jag tvungen att stanna och ta del av mina föräldrars och syskons omsorger och oro, innan de vågade släppa iväg mig igen. Jag kunde se rädslan strax bakom min mammas leende och i mina systrars sätt att behandla mig som om jag vore av skört fajansporslin. Och i min pappas försök att

29


konversera mig fanns paniken precis under ytan. Jag tvivlar på att någon egentligen saknade mig när jag åkte hem. Resten av sommaren har jag suttit i trädgården och tittat ut över havet. Jag har funderat på att ta upp dykningen igen. Utrustningen finns där. Jag är erfaren. Jag saknar känslan av att befinna mig i en annan värld, som kanske är bättre. Dykningen skrämmer mig inte, trots allt som hänt, men jag orkar inte uppbåda det engagemang som krävs. Och jag vill inte behöva träffa vänner från då. Istället har jag låtsats påta i rabatter och druckit vin, pysslat om den feta bondkatten Ziggy som sedan något år gjort sig ett hem i mitt hus och uthärdat den ändlösa tidsrymd som kallas sommar. Tills nu. Det är min fjärde arbetsdag. Dag fyra. Med fyra besök. I receptionen står Marianne. En sekreterare på halvtid är en onödig lyx som vi egentligen inte behöver, men ändå unnar oss. Marianne. Hur skulle vi klara oss utan henne? Hennes korta blonda hår krusar sig vid pannan och hon flinar när jag kommer in. – Siri! Då är vi fulltaliga idag med! Du har ett återbud klockan tio. Hon ser beklagande ut, som vore det hennes fel att Siv Malmstedt inte kommer. Siv har gissningsvis lämnat återbud för att undvika en två timmars exponering för tunnelbaneåkning. Marianne som kan rutinerna sedan länge upplyser mig om att en räkning är skickad och att Siv ändå vill ha sin vanliga tid nästa torsdag. Mottagningen är liten men ombonad. Vi har tre samtalsrum, en reception och ett litet pentry där vi dricker kaffe. Längst in i lokalen finns en toa och en dusch. Mitt rum kallas slarvigt för det gröna rummet, eftersom väggarna är målade i en mjukt lindblomsgrön färg, i ett försök att framkalla någon sorts lugn stämning. I övrigt ser det ut som vilket terapirum som helst: Två stolar i vinkel mot varandra, ett litet bord med en blomvas i handblåst

30


blått glas och en förpackning med näsdukar som signalerar att här får man lyfta på locket, släppa fram sina känslor och gråta. En whiteboardtavla sitter uppmonterad på väggen som i övrigt pryds av neutrala litografier av de rätta konstnärerna. Det som möjligen skiljer mitt rum från de flesta andra terapirum är den väl använda videokameran som står i sitt stativ. Jag bandar de flesta av mina samtal. Ibland för att patienten ska få sessionen med sig hem på band, ibland för min egen skull. Banden är journalmateriel och förvaras inlåsta i det tunga grönmålade, brandsäkra arkivskåpet som finns i receptionen. Aina hävdar att mina band bara är ytterligare ett bevis på mitt kontrollbehov, och klagar över att utrymmet i journalskåpet blir allt mindre. Jag svarar henne att detta knappast borde bekymra henne, eftersom hon ju aldrig skriver längre anteckningar än två rader. Hon låter mig hållas.

31


Jag måste få henne att förstå. Det var så det började. Jag måste få henne att förstå vad hon gjort mot mig. Men hur skulle jag kunna förklara? Att smärtan vred som tusen knivar i inälvorna om natten, knivar som arbetade sig runt i magen och bröstet. Som om ett vällustigt rovdjur långsamt förtärde mig inifrån, en väldig parasit med rakbladsvassa tänder och kalla, hala, blixtsnabba lemmar som var omöjliga att befria sig ifrån. Skulle jag kunna beskriva tomheten och saknaden? Att varje soluppgång signalerade att ännu en meningslös dag var i antågande. Meningslösa timmar fyllda av lika meningslösa aktiviteter i väntan på ingenting. Och för varje dag ökade avståndet. Avståndet till Henne. Skulle jag kunna förklara att drömmarna var så intensiva och verkliga att jag grät av besvikelse när jag vaknade, badande i svett som en febersjuk? Kan man någonsin få någon annan att förstå något sådant? Och även om jag lyckades; vad skulle det tjäna till? Egentligen?

32


Datum: 16 augusti Tid: 13.00 Plats: Gröna rummet, mottagningen Patient: Charlotte Mimer

– Charlotte, jag tänkte att vi skulle börja med att titta på hur det har fungerat för dig under sommaren. Det har varit ett långt sommaruppehåll. – Jag tycker att sommaren har gått bra bara. Vill gärna visa mina registreringar. Charlotte Mimer böjer sig ner över sin portfölj och tar fram en mapp där registreringsblanketterna ligger i exakt ordning. Jag noterar att hon som vanligt gjort alla registreringar med samma penna och med samma vackra, regelbundna handstil. Charlotte lämnar över mappen till mig samtidigt som hon för det välklippta, bruna håret bakom ena örat. Jag ser att hon är förväntansfull och stolt och jag känner mig glad för hennes skull. – Om vi börjar med att titta på registreringarna från juni. Registreringarna som Charlotte haft i uppgift att utföra över sommaren består av anteckningar kring varje måltid. Vad hon har ätit, hur mycket, var hon befunnit sig någonstans. Efter varje avslutad måltid ska obehag och ångest skattas. För en person med allvarliga ätstörningar ger ofta vanliga måltider upphov till stark ångest, mat förknippas med fetma. För att slippa ifrån ångesten använder man sig ofta av beteenden som man har åratals träning i att ta till. Svält, kräkningar och överdriven träning. Att detta

33


sedan leder till nya hetsätningsattacker är man kanske inte ens medveten om, och även om man är det, är ångesten så stark och plågsam att det just för stunden inte känns som om det betyder något. Den onda cirkeln är ett faktum. Jag tar upp Charlottes noggrant förda matdagbok och tittar igenom bladen för juni. Regelbundna måltider, inga högre ångestskattningar efter avslutade måltider, inga överätningar, inga kräkningar. – Kan du berätta? frågar jag. – Vet inte … det fungerade helt enkelt bara. Plötsligt var det … enkelt. Charlotte är närmare 40, framgångsrik i näringslivet, jobbar som marknadschef på ett stort multinationellt bolag. Hon har i nästan tjugofem år kämpat med ätstörningar i tysthet. Det var först när hennes tandläkare konfronterade henne om frätskadorna på tänderna som hon sökte hjälp. Hon har gått i behandling sedan slutet av april och är något av en mönsterpatient. Precis som hon är en perfekt marknadschef är hon också den perfekta psykoterapipatienten. Hennes stora problem är kanske just hennes oerhört höga krav på sig själv. Charlotte är livrädd för att misslyckas. Än så länge har vi bara berört detta perifert, och i stället jobbat med att minska hetsätningsattacker och kräkningar. Till skillnad från Sara Matteus är Charlotte en patient som tycks sprida energi omkring sig. Hennes rädsla för att vara inkompetent och otillräcklig får mig att känna mig duktig och kapabel. Vi fortsätter att studera Charlottes anteckningar. Juli, augusti: Låg ångest, inga kräkningar. Vi möts i ett gemensamt skratt och Charlotte får det beröm hon så gärna vill ha, men som hon också gjort sig förtjänt av. – Det var något annat också. Charlotte ser tveksam ut. Hon skruvar på sig i Laminostolen och som alltid när hon är orolig börjar hon vicka med ena foten,

34


till dagen klädd i en loafer med dubbar på gummisulan. Jag anar att det är den typen av skor som jag aldrig skulle ha råd att köpa. – Berätta! – Jag vet inte … Charlotte ser plötsligt ut som om hon bär på en hemlighet. En hemlighet som hon strax ska berätta för mig. Det är så det fungerar nämligen, de berättar alla sina hemligheter för mig i det lilla gröna rummet. – Vet inte om det precis har med terapin att göra. Har funderat, du vet, på livet. Charlotte avbryter sig och en rodnad sprider sig fläckvis uppför hennes hals, det ser ut som om små fingrar kramat den hårt och sedan plötsligt släppt taget. Jag förstår att det kräver mycket mod av henne att ta upp vad det nu är hon vill säga. – Jag har tillbringat … hur många år är det egentligen – herregud, 25, kanske? – med att ägna all min tid åt att tänka på mat. Och på min kropp. Och på min mage. Och på mina lår. Och med att gå på gymmet. Har jag inte ägnat mig åt det så har jag jobbat. Jobb. Kropp. Mat. Är den yngsta och mest framgångsrika marknadschefen på hela firman, men jag har inget liv. Har inget riktigt liv. Inga vänner. Inga NÄRA vänner i alla fall. Ingen man. Inga barn. Jag har varit så upptagen med att göra mig perfekt att jag glömt bort varför jag ville vara perfekt. Jag ville … bli … älskad. Jag vill bli älskad. Och nu är det för sent. Tårarna har brutit fram och rinner som små bäckar nerför Charlottes blossande kinder. Hon snörvlar och tar flera näsdukar ut lådan. Snyter, torkar, gråter. Jag skjuter fram lådan över bordet mot henne och för handen lätt över hennes arm. – Charlotte, jag fångar hennes blick, det är inte ovanligt att man känner som du när man går igenom det du gör just nu … Du har handikappats, hållits tillbaka av en svår sjukdom och nu börjar du tillfriskna. Då kommer också insikten om åren man missat. Det

35


är inte konstigt. Det är bra. Vad jag vill veta är varför du säger att det är för sent nu. Hon sitter tyst en stund och granskar väggen ovanför mitt huvud innan hon svarar med spröd röst. – Gammal, jag håller på att bli gammal. Och det är som om jag inte kan förstå det, inte ta det till mig. Jag går liksom bara och väntar på att … på att jag ska bli ung igen. – Ung igen? – Tja, till våren kanske? säger hon och ler, men det är ett skevt, vemodigt leende; fyllt av smärta. Jag ler tillbaka. Känslan låter någonstans bekant, som om tiden vore en kanal, där det gick bra att färdas åt båda hållen under kontrollerade former, i stället för ett vattenfall. Hon rycker långsamt på axlarna och fixerar mig med uppgiven blick. – Vem vill ha mig nu … jag är … jag kanske inte ens kan få barn längre. Charlottes sorg. Charlottes rädsla. Så nära min egen. Inga barn. Försent. Ingen man. Ingen idé. Aldrig mer. Jag försöker samla ihop Charlottes tankar och göra något vettigt med dem. Få henne att titta på dem utifrån. Objektivt. Mäta sanningshalten i deras påståenden. Vi kommer överens om en hemuppgift där Charlotte ska jobba just med detta, och därefter har hennes 45 minuter gått och Charlotte tar upp en hårborste, drar den igenom pagen och lyckas på något sätt samla ihop sig. När hon tar mig i handen och säger adjö så finns inte längre den hulkande flickan Charlotte Mimer kvar. Ut ur rummet går marknadschef Charlotte Mimer och kvar står psykoterapeut Siri Bergman, och hon är jag. Jag går fram till fönstret och tittar ner på marken. Långt där under mig, på Medborgarplatsens stenbeläggning, går en grupp dagisbarn. Augustisolen lyser som hade den inte vett att låta bli. Inga ljud tränger in i mitt rum, men när jag blundar kan jag fan-

36


tisera om hur barnrösterna låter där nere. En stillsam känsla som jag inte kan identifiera fyller mitt bröst. Kanske är det sorg, kanske är det bara lugn och tomhet.

37


9789170017476