9789127137684 by Smakprov Media AB

”Du kommer att missa din hållplats, bränna vid maten och vilja sova med lampan tänd.”

Av författaren till Fördjupade studier i katastroffysik Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom . . . Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker. Marisha Pessl är tillbaka med en explosiv thriller, en visuellt sprakande och labyrintliknande berättelse med en oförglömlig final.

THE WASHINGTON POST

”Hypnotisk . . . Verkligheten och fantasin, livet och konsten, förvanskas på ett svindlande sätt inte bara i Cordovas nattfilmer . . . utan också i Pessls egen Nattfilm.” VANITY FAIR

talt en to l: ir G one riller.” rens G rär th a e t t m li m de ”So NAL lukan JOUR Y upps R A LIBR

”Utsökt kittlande . . . uppslukande och sinnesvidgande. Allt annat faller bort och verkar oviktigt medan man läser och när boken tagit slut tycks världen vara en tommare plats.” DAILY TELEGRAPH

”Innovativ . . . tänk Edgar Allan Poe och Stephen King möter Guillermo del Toro.” KIRKUS REVIEW

”Gåtfull och till och med lite svindlande, en fantastisk fantasiskapelse.”

MARISHA PESSL (f. 1977) fick med debutromanen Fördjupade studier i katastroffysik ett ögonblickligt genombrott. Boken översattes till trettio språk. Nattfilm blev en New York Times bestseller och utnämndes på flera håll till en av årets bästa böcker.

THE NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

ISBN 978-91-27-13768-4 Författarfoto: © David Schulze Omslag: Nina Leino / PdeR®

PPiD_13973_Cover_EF.indd 1-5

9 789127 137684

2014-04-22 14:43

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 6

2014-04-14 17:34

Prolog

New York, 02.32 alla har en cordovahistoria, vare sig de vill eller inte. Kanske hittade närmaste grannen en av hans filmer i en gammal låda på vinden och gick sedan aldrig mer ensam in i ett mörkt rum. Eller så skröt pojkvännen om att han hade hittat en kopia av en av hans osläppta filmer, Om natten är alla fåglar svarta, på nätet och vägrade prata om det efter att ha sett den, som om det var en ohygglig prövning han knappt hade överlevt. Vad man än tycker om Cordova, oavsett om man är besatt av hans verk eller ställer sig likgiltig till dem, så finns han där att reagera på. Han är en skreva, ett svart hål, en obestämbar fara, det okändas oupphörliga utbrott i vår annars överexponerade värld. Han lurar i underjorden, osynlig i de mörkaste vrårna. Han finns i floden under järnvägsbron bland alla undanröjda bevis, bland svaren som aldrig kommer att få se dagens ljus. Han är en myt, ett monster, en människa av kött och blod. Och ändå kan jag inte låta bli att tro att Cordova, när man behöver honom som mest, har en förmåga att bege sig rakt emot en, likt en mystisk gäst man lägger märke till på andra sidan rummet under en stimmig fest. Plötsligt står han precis intill dig vid bålskålen, stirrar tillbaka på dig när du vänder dig om för att fråga vad klockan är. Min Cordovahistoria började för andra gången en regnig oktobernatt, då jag bara var en stackare i mängden som sprang runt, runt så fort jag kunde, utan mål. Jag var ute och joggade runt Central Parks stora damm, Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir, efter klockan två på n atten – en nat tfilm

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 11

2014-04-14 17:34

riskfylld vana jag hade lagt mig till med under det gångna året när jag var för sliten och rastlös för att kunna sova, plågad av en slöhet jag inte kunde förklara, förutom med en vag insikt om att den bästa delen av mitt liv låg bakom mig, att den känsla av att allt var möjligt, som fallit sig så naturlig när jag var ung, nu var borta. Jag var kall och blöt. Grusstigen var full av vattenpölar, och dammens svarta vatten låg insvept i en dimma som täppte igen vassen längs strandkanten och suddade ut parkens yttre gränser, som om den bara vore ett papper, sönderrivet i kanterna. Det enda som syntes av de pampiga byggnaderna längs Fifth Avenue var några få gyllene ljus som brann i dunklet och speglades i vattenbrynet likt matta mynt. Varje gång jag sprang förbi en av järnlyktstolparna störtade min skugga förbi mig, bleknade hastigt och smet sedan iväg – som om den inte tordes stanna. Jag höll just på att passera den södra grindstugan, för att påbörja mitt sjätte varv, när jag tittade mig över axeln och såg någon bakom mig. En kvinna stod vid en gatlykta, med ansiktet höljt i skugga. Den röda kappan fångade ljuset bakom henne och bildade en klarröd skära i natten. En ung kvinna ensam härute? Var hon inte klok? Jag vände mig om igen, aningen irriterad över hennes naivitet – eller vårdslöshet, vad det nu var som hade fått henne att komma ut hit. Manhattans kvinnor glömde i all sin storslagenhet ibland bort att de inte var odödliga. De kunde kasta sig ut likt konfetti i nöjesspäckade fredagskvällar, utan en tanke på vilka sprickor de kunde tänkas trilla ner i före lördagsmorgonen. Banan rätade ut sig norrut, regnet strilade i ansiktet, trädgrenarna hängde lågt och bildade en ojämn tunnel ovanför mig. Jag susade förbi rader med bänkar och den välvda bron medan leran stänkte på smalbenen. Kvinnan – vem hon nu var – tycktes ha försvunnit. Men så – långt därframme, flimrade något rött. Det försvann så fort jag såg det, men några sekunder senare kunde jag urskilja en smal, mörk silhuett som gick långsamt framför mig längs järnstaketet. Hon bar svarta stövlar och det mörka håret hängde halvvägs nere på ryggen. Jag ökade farten och bestämde mig för att passera henne precis när hon var bredvid en gatlykta så att jag kunde se henne ordentligt och kolla att hon mådde bra. 12

marisha pessl

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 12

2014-04-14 17:34

När jag närmade mig fick jag dock ett bestämt intryck av att hon inte gjorde det. Det var ljudet av hennes fotsteg, för tunga för en så späd person, hennes stela sätt att gå, som om hon väntade på mig. Jag fick plötsligt känslan av att hon när jag passerade skulle vända sig om, och att ansiktet som mötte mig inte skulle vara ungt som jag förmodade, utan gammalt. En gammal kvinnas härjade ansikte skulle stirra på mig med insjunkna ögon, munnen likt ett yxhugg i ett träd. Hon var bara ett par meter framför mig nu. Hon skulle sträcka sig fram, ta tag om min arm, och hennes grepp skulle vara starkt som en mans, iskallt– Jag sprang förbi, men hon höll huvudet sänkt, ansiktet skymt av håret. När jag vände mig om igen hade hon redan klivit ur ljuset och var bara en ansiktslös skepnad som avtecknade sig i mörkret, axlarna markerade i rött. Jag satte iväg, tog en genväg där banan vindlade fram genom täta buskar, grenar piskade mina armar. Jag stannar till när jag passerar henne nästa gång, säger åt henne att gå hem. Jag rundade ytterligare ett varv men hon syntes inte till. Jag spanade bort längs sluttningen som ledde ner till ridvägarna. Där fanns ingenting. Inom några minuter närmade jag mig den norra grindstugan – ett stenhus som låg försänkt i mörker bortom gatlyktornas sken. Jag kunde inte urskilja mycket mer än en smal trappa som ledde upp till en rostig, dubbel stålport, kedjad och låst, med en skylt uppsatt bredvid: tillt räde förbjudet tillhör new yorks stad. Medan jag närmade mig och sneglade upp insåg jag till min fasa att hon var där, att hon stod på trappavsatsen och stirrade ner på mig. Eller såg hon igenom mig? Innan jag hade hunnit bli fullt medveten om hennes närvaro hade jag redan sprungit förbi. Men det jag hade skymtat under bråkdelen av en sekund svävade framför ögonen på mig som om någon hade tagit ett foto med blixt: tovigt hår, den blodröda kappan som hade förmultnat i mörkret och blivit brun, ett ansikte så höljt i skugga att det tycktes möjligt att det inte ens fanns där. nat tfilm

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 13

2014-04-14 17:34

Jag borde uppenbarligen ha skippat den där fjärde whiskyn. Det var inte alltför länge sedan det krävdes bra mycket mer än så för att skrämma upp mig. Scott McGrath, en journalist som skulle resa ner i helvetet bara för att få en kommentar av Lucifer, skrev någon bloggare en gång. Jag tog det som en komplimang. Kåkfarare som tatuerat sig i ansiktet med skokräm och sitt eget piss, beväpnade tonåringar från Vigário Geral påtända på pedra, Medellíngorillor som årligen semestrade på Rikers Island – inget av det fick mig att darra på manschetten. Det ingick helt enkelt i jobbet. Nu blev jag illa till mods av en kvinna i mörkret. Hon var säkert full. Eller så hade hon tagit för mycket lugnande. Eller så var det någon sjuk tonårslek – någon mobbarbrud på Upper East Side som hade tvingat henne till det. Om det nu inte rörde sig om en fälla där hennes pundare till pojkvän låg och tryckte någonstans i väntan på att hoppa på mig. Om det var tanken skulle de bli snopna. Jag hade inga värdesaker på mig förutom nycklarna, stiletten och tunnelbanekortet, värt ungefär åtta dollar. Okej, jag kanske hade haft lite oflyt på sistone, krisat lite, eller vad man ska kalla det. Jag kanske inte hade försvarat mig sedan, ja, tekniskt sett sent 90-tal. Men man glömmer aldrig hur man slåss för sitt liv. Och det är aldrig försent att komma ihåg det, såvida man inte är död. Natten kändes onaturligt tyst, stilla. Den där dimman – den hade förflyttat sig bortom vattnet och in bland träden, angripit stigen likt en sjukdom, som dunster från något i luften här, något elakartat. Någon minut senare närmade jag mig den norra grindstugan. Jag skyndade förbi den och förväntade mig att hon skulle stå på avsatsen. Den låg öde. Inte ett spår av henne någonstans. Men ju längre jag sprang, medan stigen rullades ut framför mig likt en gångtunnel till en annan dimension, desto mer upplevde jag mötet som oavslutat, en sång som tystnat tvärt under en tilltagande hoppfull ton, en filmprojektor som rasslat till bara sekunder före en avgörande jaktscen och gjort duken vit. Jag kunde inte skaka av mig den pockande känslan av att hon i allra högsta grad var här, att hon gömde sig någonstans, iakttog mig. Jag kunde svära på att jag kände en gnutta parfym som hade broderats 14

marisha pessl

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 14

2014-04-14 17:34

in i den fuktiga lukten av regn och lera. Jag kisade in bland skuggorna längs kullen, förväntade mig att när som helst få syn på hennes röda kappas skära. Kanske skulle hon sitta på en bänk eller stå på bron. Hade hon kommit hit för att skada sig själv? Tänk om hon klättrade upp på räcket, väntade, stirrade på mig med ett ansikte tömt på hopp, innan hon klev ut och föll ner mot vägen långt nedanför, som en säck med ben. Kanske hade jag råkat dra i mig en femte whisky. Eller så hade den här förbannade stan knäckt mig till slut. Jag skyndade nerför trappan, sprang längs East Drive och ut på Fifth Avenue där jag rundade hörnet till East Eighty-sixth Street, medan regnet övergick i skyfall. Jag joggade tre kvarter, förbi stängda restauranger och kraftigt upplysta lobbyer med ett par uttråkade portvakter som stirrade ut i intet. Vid nedgången till tunnelbanan på Lexington Avenue hörde jag mullret från ett ankommande tåg. Jag rusade nerför trappan och drog tunnelbanekortet i spärren. Några få människor väntade på perrongen – ett par tonåringar, en gammal kvinna med en påse från Bloomingdale’s. Tåget slamrade in på stationen, stannade med ett gnisslande tjut, och jag klev in i en tom vagn. Det här är ett expresståg mot Brooklyn. Nästa, Fifty-ninth Street. Medan jag ruskade av mig regnet stirrade jag på de tomma sätena, en reklamaffisch för en science fiction-film täckt med graffiti. Någon hade förblindat den flyende mannen på affischen genom att kludda över ögonen med svart spritpenna. Dörrarna dunsade igen. Med klagande bromsar började tåget röra på sig. Och då, plötsligt, blev jag varse en rörelse vid trapporna längst bort – skinande svarta stövlar och något rött, en röd kappa. Jag insåg, medan hon gick längre och längre ner, med drypande svart hår likt bläck som sipprade nerför axlarna, att det var hon, flickan från dammen, vålnaden – eller vad fan hon nu var. Men innan jag hann förstå denna omöjlighet, innan min hjärna hann skrika, Hon är efter mig, sögs tåget in i en tunnel, fönstren blev svarta, och jag stirrade plötsligt bara på mig själv.

nat tfilm

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 15

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 16

2014-04-14 17:34

nattfilm

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 17

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 18

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 19

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 20

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 21

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 22

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 23

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 24

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 25

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 26

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 27

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 28

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 29

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 30

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 31

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 32

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 33

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 34

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 35

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 36

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 37

2014-04-14 17:34

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 38

2014-04-14 17:34

En stor kristallkrona spred ett gyllene ljus över gästerna medan jag betraktade festen i bronsspegeln ovanför spiselhyllan. Till min förvåning fick jag syn på någon jag knappt kände igen: mig själv. I blå buttondownskjorta och kavaj, med tredje eller fjärde drinken i handen – jag började tappa räkningen – stod jag lutad mot väggen som om jag stöttade upp den. Jag såg inte ut som om jag var på ett cocktailparty utan på en flygplats, i väntan på att livet skulle lyfta. Evigt försenad. Varje gång jag gick på sådana där välgörenhetssoaréer, förlorade s cener ur mitt liv som gift, undrade jag varför jag envisades med att utsätta mig för dem. Kanske njöt jag av att ställas inför exekutionspatruller. ”Scott McGrath, vad kul att se dig!” Jag önskar att jag kunde säga detsamma, tänkte jag. ”Jobbar du på något spännande nuförtiden?” Magrutorna. ”Undervisar du fortfarande i journalistik på New School?” De rådde mig att ta ett sabbatsår. Nedskärningar, med andra ord. ”Jag visste inte att du var kvar i stan?” Den frågan visste jag aldrig hur jag skulle svara på. Trodde de att jag hade blivit förvisad till Saint Helena, som Napoleon efter Waterloo? Jag var på den här festen tack vare en vän till min exfru Cynthia, en kvinna som hette Birdie. Det var både roande och smickrande att ett tätt stim av min frus väninnor, långt efter att hon skilt sig från mig och simmat vidare mot blåare hav, virvlade runt mig som om jag vore ett fascinerande skeppsvrak, på jakt efter spillror att bärga och ta med sig nat tfilm

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 39

2014-04-14 17:34

hem. Birdie var blond, lite över fyrtio och hade hängt efter mig i nästan två timmar. Då och då kramade hon min arm – en signal att hennes make, någon hedgefondsnubbe (hedgefungi), var bortrest och att hennes tre barn satt i häkte hos en barnflicka. Först när värdinnan kallade in Birdie för att titta på det nyrenoverade köket förmådde människan slita sig från mig. ”Gå ingenstans”, hade Birdie sagt. Det var precis vad jag tänkte göra. Vraket ville stanna nere i havsdjupen. Jag svepte det sista i whiskyglaset och skulle just styra mot baren när jag kände mobilen vibrera i fickan. Jag smet in genom dörren bakom mig och ut på andra våningens trappavsats. Det var ett sms från min gamla advokat Stu Laughton. Jag hade inte hört av Stu på åtminstone ett halvår. Cordovas dotter hittad död. Ring mig.

Jag stängde ner meddelandet, googlade Cordova och bläddrade bland resultaten. Det stämde. Och mitt jävla namn förekom i en hel del artiklar. ”Den vanärade journalisten Scott McGrath …” Jag skulle bli ett villebråd och peppras med frågor så fort nyheten började spridas på festen. Plötsligt var jag spiknykter. Jag slank igenom folkmassan, skyndade nerför spiraltrapporna i marmor. Ingen sa ett ord när jag hämtade rocken, gick förbi bronsbysten av värdinnan (som genom hutlösa konstnärliga friheter fick henne att likna Elizabeth Taylor), ut genom ytterdörren, nerför yttertrappan och ut på East Ninety-fourth Street. Jag började gå mot Fifth Avenue och andades in den fuktiga oktoberkvällen. Jag vinkade till mig en taxi och klev in. ”West Fourth Street och Perry Street.” Medan vi körde iväg vevade jag ner rutan och kände hur det knöt sig i magen när det som hänt sjönk in: Cordovas dotter hittad död. Vad var det jag hade hasplat ur mig i teve inför hela nationen? Han är en förbrytare – i samma liga som Manson, Jim Jones och överste 40

marisha pessl

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 40

2014-04-14 17:34

Kurtz. Jag har en insiderkälla som har arbetat åt familjen i flera år. Någon borde se till att Cordova elimineras utan omsvep. Den där lilla ingivelsen kostade mig min karriär, mitt anseende – för att inte tala om en kvarts miljon dollar – men det gjorde det inte mindre sant. Fast jag borde nog ha slutat prata efter Charles Manson. Jag kunde inte låta bli att skratta åt mig själv för att jag kände mig som en rymling – eller en mer passande jämförelse vore kanske en efterlyst vänsterradikal på Most Wanted. Ändå fick jag medge att det fanns något kittlande i att se namnet igen – Cordova – i att det kanske, bara kanske, var dags att springa för livet igen.

Tjugo minuter senare steg jag in i min lägenhet på Perry Street 30. ”Jag sa att jag var tvungen att sticka vid nio”, meddelade en röst bakom mig när jag drog igen dörren. ”Klockan är efter ett nu. Vad

fan?” Hon hette Jeannie, men ingen man vid sina sinnens fulla bruk skulle få för sig att drömma om henne. När jag två helger i månaden hade vårdnaden om min femåriga dotter Samantha hade min före detta fru bestämt att det var absolut nödvändigt att jag även skulle ha vårdnaden om barnflickan Jeannie. Hon var en tjugofyraåring med examen från Yale som pluggade pedagogik på Columbiauniversitetet och uppenbarligen njöt av sin upphöjda position som utvald livvakt, det privata skyddsföljet, Blackwaterstyrkan åt Sam så fort hon var i min farliga omsorg. Enligt den här ekvationen var jag ett oroligt u-land med korrumperade myndigheter, undermålig infrastruktur, rebelluppror och en ekonomi i fritt fall. ”Förlåt”, sa jag och kastade kavajen över en stol. ”Jag tappade bort tiden. Var är Sam?” ”Hon sover.” ”Hittade du hennes molnpyjamas?” ”Nej. Jag skulle ha träffat några och pluggat för fyra timmar sedan.” ”Du får dubbelt betalt så att du kan anlita en privatlärare.” Jag tog fram plånboken och räckte henne runt femhundra dollar, som hon glatt nat tfilm

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 41

2014-04-14 17:34

stoppade i ryggsäcken, rundade henne försiktigt och gick vidare ut i hallen. ”Just det, mr McGrath? Cynthia undrade om hon kunde byta med dig nästa helg.” ”Varför då?” ”Hon och Bruce ska till Santa Barbara.” ”Nej.” ”Nej?” ”Jag har fullt upp. Vi håller oss till schemat.” ”Men de har redan bokat allt.” ”Då får de väl boka av det.” Jeannie öppnade munnen för att protestera, men stängde den igen – hon anade, helt riktigt, att det var som att traska ut i Pakistans klanregion att beträda territoriet mellan två människor som en gång varit själsfränder men inte var det längre. ”Hon kommer att ringa dig om det”, konstaterade hon dämpat. ”God natt Jeannie.” Hon öppnade ytterdörren med en tvetydig suck. Jag gick in på mitt arbetsrum, tände skrivbordslampan och sköt igen dörren bakom mig. Santa Barbara. I helvete heller.

Arbetsrummet var ett litet, försummat, gröntapetserat kyffe fullt av dokumentskåp, fotografier, tidskrifter och boktravar. På skrivbordet stod ett inramat foto av Samantha, taget samma dag som hon föddes, med uråldrigt och pysslinglikt ansikte. På väggen hängde en filmaffisch av en stilig men till synes utmattad Alain Delon i Le Samouraï. Planschen var en present från en gammal redaktör på Insider. Han sa att jag påminde honom om huvudpersonen – en ensam fransk existentialistisk yrkesmördare – vilket inte var någon komplimang. På andra sidan rummet stod en kvarleva från mina dagar i studenthuset Phi Psi vid University of Michigan, en nedsutten brun läder soffa (i vilken jag både förlorat oskulden och knattrat fram alla mina bästa artiklar). Ovanför den hängde inramade omslag till mina böcker 42

marisha pessl

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 42

2014-04-14 17:34

– Landet MasterCard, Jakten på Kapten Krok: moderna pirater, Rå: oljeindustrins smutsiga hemligheter, Kokainkarnevalerna. De såg blekta ut, skyddsomslagens formgivning var väldigt sent 90-tal. Där fanns också några exemplar av mina mer uppmärksammade artiklar i Esquire, Time och Insider: ”Jakten på El Dorado”, ”Svart snöstorm”, ”Överlevnad i ett sibiriskt fängelse”. Två stora fönster mittemot dörren vette mot Perry Street och en medfaren poppel, men det var för mörkt för att se den nu. Jag gick fram till bokhyllan i ena hörnet, bredvid ett fotografi av mig i Manaus där jag står med armen om en hecatao-handlare och ser provocerande lycklig och solbränd ut – en ögonblicksbild från ett tidigare liv – och hällde upp en whisky. Jag hade köpt sex lådor Macallan Cask Strength under min tre veckor långa bilsemester genom Skottland 2007. Resan hade varit ett inspirerat förslag från min psykolog dr Weaver efter att Cynthia hade meddelat att hon och min nio månader gamla dotter skulle lämna mig för Bruce – en riskkapitalist som hon hade en affär med. Det var bara några månader efter att Cordova hade tryckt dit mig med stämningen för förtal. Man skulle kunna tro att Cynthia av barmhärtighet skulle ha portionerat ut de dåliga nyheterna, att hon först skulle ha sagt åt mig att jag reste för mycket, sedan att hon hade varit otrogen, sedan att hon var handlöst förälskad och, slutligen, att de båda skulle skilja sig från sina respektive för att få vara med varandra. Istället kom allt under en och samma dag – som för en stilla kuststad som redan plågas av svält och därefter drabbas av ett jordskred, en tsunami, ett meteoritnedslag och, som pricken över i, en invasion från yttre rymden. Det var kanske å andra sidan lika bra: relativt tidigt i katastrofkedjan fanns det inget kvar att rasera. Syftet med min resa till Skottland hade varit att börja om på nytt, vända blad – komma i kontakt med mitt skotska arv och således mig själv, genom att besöka orten där fyra generationer McGrath hade fötts och frodats: en liten by i Moray som hette Fogwatt. Jag borde ha förstått bara på namnet att det inte var någon idyll som väntade. Dr Weavers förslag visade sig liktydigt med att få reda på att jag härstammade från interner på rättspsykiatriska avdelningen på Bellevue. Fogwatt bestod av några sneda vita hus som klamrade sig fast längs en grå sluttning likt ett par nat tfilm

Pessl-Inlaga-Korr10-140414.indd 43

2014-04-14 17:34

”Du kommer att missa din hållplats, bränna vid maten och vilja sova med lampan tänd.”

THE WASHINGTON POST

”Hypnotisk . . . Verkligheten och fantasin, livet och konsten, förvanskas på ett svindlande sätt inte bara i Cordovas nattfilmer . . . utan också i Pessls egen Nattfilm.” VANITY FAIR

talt en to l: ir G one riller.” rens G rär th a e t t m li m de ”So NAL lukan JOUR Y upps R A LIBR

”Innovativ . . . tänk Edgar Allan Poe och Stephen King möter Guillermo del Toro.” KIRKUS REVIEW

”Gåtfull och till och med lite svindlande, en fantastisk fantasiskapelse.”

THE NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

PPiD_13973_Cover_EF.indd 1-5

9 789127 137684

2014-04-22 14:43